Goda förvaltare av Guds nåd i dess många former

1 Mos 1:24 – 2:3, Matt 25:14-30, 1 Petr 4:10

Från dagens episteltext av Petrus – sidan 1637 i Psalmboken- hämtar jag orden: Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Det är temat för min predikan.

Från dagens gammaltestamentliga text i 1 Mosebok lyfter jag fram bakgrunden för dagens tema Goda förvaltare. Den jord vi vandrar på myllrar av levande djur av olika arter – Vattnet skall vimla av levande varelser, fåglar skall flyga över jorden under himlavalvet. Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur.

Människor formades och trädde fram som Guds avbilder – som män och kvinnor sida vid sida. Lika avgörande är att Gud välsignade dem och sade till dem: Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under. Den jord vi vandrar på har vi fått att förvalta.

Johannes tecknar i sitt evangelium det som är hans tro: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Gud sade… och det blev så. Och Guds såg att det var gott.

Men hur går dagens tema goda förvaltare ihop med orden att vi skall härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden?Visst stämmer de bättre överens med orden i nästa skapelsekapitels ord: Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den! Den jord vi vandrar på har vi fått att förvalta.

 Jag tror att vi misstycker om orden härska över. Men hur är det i verkligheten? Vittnar inte den om hur det ser ut på vår jord i dag? De som skulle bruka och vårda denna jord har mycket vårdslöst lagt den under sina härskarhänder? Klimatet gör oss bekymrade, havsvattnet fylls av plast och annat otyg och luften vi andas fyller våra lungor med gifter av skiftande slag. Och de djuren får allt mindre att leva på.

Som människor lever många av oss i överflödande materiell konsumtion medan andra inte har mat för dagen. Vår hantering av den jord som lagts i våra händer tecknas bättre med orden att vi missbrukar och vanvårdar den.

 

Dagens evangelietext

Berättar om de talenter, nådegåvor som läggs i våra händer att förvalta. Två tjänare redovisade hur de skött detta mycket bra. De var goda och trogna tjänare. Men den tredje tjänaren misskötte sitt uppdrag. Hans bild av sin herre var att denne var en hård man. Han var rädd för denne. Han gick och gömde det han skulle förvalta i jorden och stod där utan att förmera det som lagts i hans händer.

Jesus ger oss i denna liknelse bilden av hur en förvänd bild av vår Herre skadar vårt förvaltarskap och det som lags hos oss som nådegåvor att bruka i Kristi efterföljd.

 

Helgad till Gud under Guds nåd

Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer – mest känd för den skrift Motstånd och underkastelse som gavs ut efter hans död. Skriften besår av brev och anteckningar han gjorde under sin fängelsevistelse till de sina och vänner. Han var tillsammans med andra ledande kyrkomän en av de ansvariga för den tyska bekännelsekyrkan som växte fram i kamp mot den evangeliskt lutherska kyrka med flera kyrkor som svikit sin kallelse att vara Kristi kyrka och allierat sig med nazismen och dess alltmer rasistiska brutala förnedrande av judarna. Bonhoeffer avrättades strax före krigets slut på Hitlers order.

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva under nåden. Han skriver ni står inte under lagen utan under nåden. Som god lutheran var Guds nådavgörande för Bonhoeffer i att följa Jesus. Han skrev boken Efterföljelseom kristet lärjungeskap. I den skilde han på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden.

”Billig nådär nåd utan efterföljelse. En kristen kan avstå efterföljelsen, och trösta sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nådom den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de dessa motsägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap.

Begreppet de heligaär starkt förknippat med de heligas församling. Då Paulus skriver till församlingen i Rom skriver han: Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Hur får vi utmaningen i orden att vara heligaatt stämma med orden att leva under nåden? Genom att de blivit medlemmar i församlingen i Rom hade de klart markerat sin tillhörighet till Kristus och Kristi kropp. Men de var inte heliga och godkända för församlingen på grund av egen rättfärdighet.

De var lemmar i Kristi kropp. Gud fodrar inte det omöjliga. Det handlar om ”församlingens helgelse genom Guds insegel”. Bonhoeffer skriver: ”Den som vill bli en ny människa för sig själv, är kvar i det gamla livet. Att bli en ny människa innebär att komma in i församlingen”. Guds helgelse är Andens verk i Guds församling.

 

Jesu budskap är evange­lium

Jesubudskap är evange­lium. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är en befrielse till ett liv under den dyra nåden.

Livet jag fått som gåva av Gud skall jag inte leva inkrökt i mig själv – på egna villkor. Kal­lelsen följ mig, be­kräftad i mitt dop iKristus Jesus, innebär att jag ställer mig själv i Guds förvaltarskap och i livets tjänst – i tro under Guds nåd – i en befriande glädje som föder kärlek och kärlekens gärningar.

Den dyra nåden är att leva under Guds nåd och av honom få del av de nådegåvor han delar med sig. De är av skiftande slag. Paulus skriver: Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Detta är att leva under den dyra nåden.

Betlehemskyrkans församling är en del av Kristi kyrka. Lemmarna i församlingen lever så i en levande gemenskap som goda förvaltare av Andens nådegåvor. Här finns de som fått ledarskapets gåva och leder såväl enskilda som församlingen dit Gud vill. Här finns de som fått generositetens gåvor och innesluter andra i sin värme för att upprätta och stödja. Här finns de med Andens nådeåvor i sina öron och sina ögon. De hör vad andra inte vill eller vågar säga och ser det man inte vill se.

Petrus säger: Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Församlingens medlemmar är levande lemmar i Kristi kropp. Var för sig är vi lemmar som är till för varandra.

 

Leif Herngren   –   Predikan i Betlehemskyrkans församling, Göteborg den 18.07.29

Kampen mot ondskan – 3 i fastan

Andra årgångens bibeltexter

Jesaja 59:14-16 o Mark 5:24-34

 Vi är inne i fastlagstiden då bibeltexterna möter oss med det allvar som hör samman med Jesu vand­ring till korset. Förra söndagens tema var Den kämpande tron och i dag ställs vi inför Kampen mot ondskan. I anslutning till hur det ser ut i vår värld i dag väljer jag att predika över en av dagens gammaltestamentliga texter från Jesaja 59:14-16. Du finner den i andra årgångens texter – Psalmboken sid 1 180

Kan det som sker i dag på hög politikernivå återges i bättre ord? Politiska ledare brukar lögnen och så kallade alternativa fakta för att få gehör för sina syften. Rätten trängs tillbaka… Ärligheten snubblar på torget.

Ondskans framträdande

Historien är berättelserna om människan som ansvarig eller offer för ondskan. Ondskan per-sonifieras i mytiska gestalter som ormen, som draken, som Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett leende – men det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

Det finns inte någon neutral mark i universum i vårt möte med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte Vi stänger våra gränser för dem som flyr från krig, våld och förtryck. Vi hindar familjemedlemmar att förenas i Sverige. Vi utvisar ensam-kommande ungdomar till Afghanistan och andra krigsdrabbade länder efter att deras åldrar blivit uppskrivna.

Ondskans problematik är att den har en ofattbar förmåga att klä sig i vackra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargar som kommer klädda i fårakläder. Ondskans främsta känne­tecken är för­klädnaden.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast vill vi se det som en följd av att verkligt onda människor agerar. Det ohyggligt on­da som förintelsen av miljontals judar innebar har vi sett som en följd av nazis­mens herravälde i Tyskland. Men nazisternas mål att utrota judar och andra specifika människogrupper hade de ingen möjlig­het att själva förverkliga.

Den judiske filosofen Hanna Arendt fick fly till USA för att överleva vad som skedde i hennes hemland Tyskland. Hon visar i sin skrift Den banala ondskan att det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin för att utmärka och skilja ut alla judar och märka ut dessa inför det som skulle ske. Den processen tog tid och skedde under tystnad hos alla etablerade och organiserade eli­ter i det tyska samhället Hatet byggde vägen till Auschwitz men det var likgiltigheten som banade den.

I dag ser vi på nytt hur högröstade nationella kretsar träder fram och söker plats i dagens samhälle – ibland med rasistiska till och med nazistiska inslag. I de jätteorganisationer som såväl samhällets byråkrati som det privata näringslivet utgör i dag vet vi att den enskildes ansvar kan elimineras. Det behövs bara lydiga eller till och med villigt deltagande människor – som normalt sett själva inte skulle bryta mot mo­ralens regler. Den banala ondskan tar sin plats mitt ibland oss.

Vi ser hur detta sker hos oss bland annat vad gäller den svenska flyktinghanteringen. Enskilda männi­skor utsätts för absurda beslut och handlingar, där det tycks vara omöjligt att se var an­sva­ret ligger. Genom att personakter av skiftande slag manglas genom olika instanser förblir de män­­niskor dessa gäller utan ansikte för hand­läg­garna.

Vi behöver fundera något över formuleringen den banala ondskan. Kanske drabbar den oss då närmare. Är det ett begrepp som fångar in något av det vi står för och ger uttryck för i våra samtal med varandra? Hur tecknar vi de människor som inte hör hemma i våra sammanhang och står för opinioner som inte ryms i våra åsikter och ställningstaganden?

Kamp mot ondskans makter

Vi lyssnar än en gång till profeten Jesajas ord: Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

Allvaret i Jesajatexten blir än mer påträngande i de ord som följer: Herren såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Jesajas ord var: Rättfärdigheten stannar på avstånd. Vi kanske minns Martin Luther Kings mest citerade uttalande: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Paulus varnar i flera av sina brev för makter och krafter som människan inte skall låta vara sina her­rar. Vi läser i Efesierbrevet: Det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­ter­na, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

 Har de makter och krafter som Paulus talar om att göra med vår tid och vår situation? Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter..

Dessa förrädiska makter kan betyda de opersonliga krafter som finns i vårt samhälle – ekono-mi, propagan­da, sexualitet, all­männa opinionen, religiösa tänkesätt och fördomar – det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vi är klart medvetna om dem. Marknadskraf­ter­na råder i dag i såväl väst som öst

Kampen mot ondskan tillsammans med Jesus i den Helige Ande

Men Paulus talar inte bara om dessa makter utan slår fast att Gud avväp­nade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem ge­nom Kristus. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats. Kristi kyrka fick av Jesus uppdra-get att föra kampen mot ondskan vidare – att offentligt avslöja ondskans makter och klä av dem deras fals­ka gudom.

Vi skall senare sjunga psalmen 96 som vi sjöng för några söndagar sedan. Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig… din kärlek strömmande genom mig. Den psalmen förutom sex andra psalmer är skrivna av Arne H Lindgren. Vem var han? Hans liv påminner i viss mån om kvinnan i Markustexten vi hörde läsas.

Arne var son till en pastor i SMF i Lund. Han utbildade sig till lärare. Men det skedde också något helt annat. Alkoholen kom in i hans liv vilket resulterade i åtta års kamp och vistelser på anstalter för mental och alkoholistvård vilket han återger i böckerna Svart dagbok och Böner från Betesda. På en resa till Polen med alkohol hamnar han i slagsmål och häktas och sätts i en trång cell tillsammans med andra fängslade.

Men då han står på toaletten tränger genom gallret plötsligt ett ljus in. Han berättar: .”Vem är du, viskade han. Vem är du som tvingar mig, som kräver ett svar av mig. Du vet jag orkar inte längre. Jag är slut och trött, orkar inte ta ställning. Vem är du? … Ja, jag vet att du finns, viskade han. Han visste bara just nu, att där ute nånstans. Att där ute, utanför galler och spindelväv, väntade en kraft på honom. Något som nära hörde ihop med honom och hans liv. ”

Han berättar: ”Folkskollärare Knut-Efraim Linde” – som han kallar sig i de böcker han senare skriver – ”från Violvägen i Eslöv kröp upp i sin säng drog filten över huvudet och grät stilla. Glädje och kraft strömmade igenom honom… Han var inte längre rädd… Han visste att det fanns en befriande kraft nånstans – som kvinnan i Markustexten trodde. Den vetskapen hade han fått i samvaron med en handfull människor… i en cell i fängelset Kamien-Pomorski i norra Polen.

I kampen mot det onda som greppat honom kom ljuset och de gåvor som han bar inom sig fick blomma ut bland annat i den psalm vi senare skall sjunga. Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig.

I Jesus Kristus upprättas ett folk, Guds husfolk, Kristi församling i vilken himmel och jord möts – för att vara redskap att låta Ordet bli kött. Guds vilja skall ske här hos oss som den sker i Guds himmel. Den skall ske i den enskilda männi­skan, i det lilla samman­hanget, familjen och grann­skapet och ut i det allt större sammanhangen. För detta utlovade Jesus kraft ifrån höj-den, genom den heliga Anden.

Kyrkan är Guds folk med en mission, ett uppdrag. En kristen kallas inte att sitta på åskådar-plats. Vi kallas att dras in i Guds historia. Till det behövs vad Paulus slog fast till församlings-borna i Efesus: Hämta nu styrka hos Herren, av hans väldiga kraft. Ta därför på er Guds rust-ning, så att ni kan göra motstånd – göra motstånd.

 Jesus utmanar oss att i den Helige Ande vara ondskans motkrafter! Arne Lindgren kunde säga: Världen behöver mig … din kärlek strömmande genom mig.

 

Leif Herngren Bohus-Björkö 18.03.04

”I´ve have been to the mountain top” – Kristi förklarings dag

Lukas 9:28-36, 2 Mos 34:27-35

Denna gudstjänst är lite speciell för min del. Jag till hör inte de ordinarie predikanterna här i BK. Men för sex år sedan predikade jag här på Kristi förklarings dag över dagens tema och tex-ter. Skall jag i dag upprepa den predikan? Nej men jag knöt den predikan till en man som be-tytt mycket för mig och min gärning – Martin Luther King – vilket jag gör också i dag.

Den 3 april 1968 – dagen innan Martin Luther King mördades i Memphis – höll han ett tal där inför de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa:

”Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar ingen roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte. Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Han har låtit mig gå upp till bergets topp. Jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.”

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då han kallades upp på Sinai berg för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till dagens text om Jesus med sina lär­jung­ar på här-lig­hetens berg. Dessa berättelser hade avgörande betydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsklig värdighet skul­le upprättas i USA.

Mose fick aldrig komma in i det utlovade landet. Detsamma gällde för King. Mordet gjorde detta omöjligt.

Det som gällde för de tre lärjungarna gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För Martin Luther King var det inte nog med drömmar. Varda­gen bröt in med dess uppdrag. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. Det som i dag pågår i USA är något av det King som Guds redskap drömde om, arbetade för och väntade på.

 Vi lockas till samlingar där många skall vara med. Där det är rörelse på gång. Den heliga Skrift be­rättar för oss att Bibelns människor mötte det heliga i avskildheten. De tre lär­jungarnas upplevelse av Jesu förhärligande var uppe på ett berg.

 

Vårt sökande efter Guds uppenbarelse

Vi sjöng tidigare ”Vi ville dig se, så grekerna bad, och Jesus i dag till dig vi nu ber. Vi tror att du finns ibland oss ännu…” Den gav uttryck för vad vi bär på – att få se mer av Jesus – få se ho-nom förklarad. Jag vill spegla vårt sökande efter Guds uppenbarelse i våra liv genom den brottning med Gud po­eten Pär Lager­kvist uttrycker i sin diktning. Han växte upp i ett av pietism präglat hem. Hans mors fromhet satte djupa spår hos honom. Men det han fått med sig från hemmet kolliderade med det han mötte i sina studier. Tolkningen av Skrif­ten i bok-stavstro som ofta präglat många kristna krockade med vad naturvetenskapen gav. Frå­gorna om Guds tystnad tornade upp sig för Lagerkvist: ”Vad är stort och tomt som evigheten, vad är tyst, för­tegat såsom du, o Gud?”

Lagerkvists brottning med livsfrågorna och oförlöst längtan födde dessa strofer: ”Har du mött den unge konungen i dag? Han som går omkring och köper lump och skrot. Har du sett hans ljusa an­lets­drag, har du fallit ner i stoftet vid hans fot? … Varför kommer ej min konung hit i dag? Tomt och öde är mitt liv, och fullt av hot. O, jag törstar, törstar efter dina anletsdrag, efter ljuset vid min konungs fot.”

 Lagerkvist kommer inte ifrån minnena från uppväxttiden. Varför vet han inte. Lagerkvists sista diktsamling heter Aftonland. Där möter vi på nytt hans längtan. ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro?” Han var träffad. Men av vem? ”Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret, vem är spjut­kastaren? Det är jag den genomborrade som frågar.” Men så detta smärtsamma konstateran-de: ”Varför talar jag om en spjutkastare som inte tror på någon kastare?” Men spjutet hade träffat ho­nom. Han som inte trodde på det han flydde ifrån.

Pär Lagerkvists tankar speglar sam­tidigt vårt sökande och vår längtan. Frågorna om Gud relaterat till det egna livets upplevelser. Nå­gon har låtit mig fö­das. Denne vill uppenbara sig för mig, söker mig och vill innesluta mig i sin hand.

 

Jesus från Nasaret – vem är du och var är du?

Jesus från Nasaret – du kom till denna värld som är fylld av naturens vidunderliga härlighet men som också dryper av blod och orättfärdighet. Vem är du och var är du? Vi står här med våra frågor och hoppas få se dig. Få dig förklarad och lära känna dig bättre.

Du stod där inför de tre lärjungarna. Du stod där i din härlighet i vita och lysande kläder och med ett förvandlat ansikte. Men där fanns också två vittnen, Mose och Elia som talade med dig om ditt uttåg ur världen och vad som väntade i Jerusalem. Vi har så lätt att denna dag endast se din härlighet och glömma vad de två vittnena tog upp och vad som låg framför dig.

Herre vi söker fatta dig och se dig som den du verkligen är. Vi söker också fatta den värld du vandrade på och i vilken vi lever i all dess skönhet och i all dess trasighet. Söker fatta vad vår uppgift är och vad det innebär att slå följe med dig. Herre hjälp oss till större klarhet.

Den fördolde guden

I Psaltaren möter vi människors vånda inför den Gud som tycks ha dragit sig undan – bort från människors vardag. Där finns längtan efter den levande Guden. Där finns våndan. Djup ropar till djup… Varför har du glömt mig, Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak! Du är min Gud, min tillflykt.

Varför tycks Gud ofta så frånvarande? Inför ett omskakande nederlag eller en förlust av sina närmaste kan Psaltarens ord uppfattas alltför sanna. Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord. Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå.

Poeten Hjalmar Gullberg skriver ”Är Gud på jorden, vandrar han förklädd”. Är Gud förklädd? Eller är det så att våra ögon och öron är alltför slutna för det som döljer sig bortom allt det som flimrar förbi? Beror vår avsaknad av Guds närvaro på att vi inte ser det vi borde se?

 

Guds oväntade och välsignande närvaro

Gud uppenbarar sig med sin välsignelse på det mest oväntade sätt i våra liv. 1984 var min hustru Sonja och jag i USA. Vi var där för att närvara vid rättegången mot den Plogbillsgrupp i vilken vår son Per deltagit som i Orlando med hammare avrustat kärnvapen och börjat smida om dem. Vid rättegångens avslutning reste sig många i rättssalen och sjöng en lovsång till Guds ära. Men det hände också något helt annat. Två vakter hade suttit där under rättegången. Nu reste de sig, gick fram och tog tag i Per och förde ut honom. Vart visste vi inte och fick heller inga besked på våra frågor.

Dagen efter var det söndag och vi var inbjudna att delta i en katolsk kyrka med i huvudsak färgade medlemmar och deras gudstjänst. Där tjänstgjorde den pastor som ställt sin bil till vårt förfogande under dagarna i Orlando. Där satt vi två vilsna svenskar fyllda av oro med alla våra frågor- var fanns Per. Då steg en svart kvinna fram – ovetande om vår närvaro – och sjöng Carl Bobergs sång O store Gud … i sin engelska version – How Great Thou Art. Boberg säger i sin sång att han sett Guds härlighet i skapelsen. Vi fick mitt i den katolska gudstjänsten genom sången en hälsning om Guds delaktighet och välsignande närvaro i våra livs problematik.

I vårt sökande ställs vi inför Guds uppenbarelse i honom om vilken Petrus vittnar: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… när jag var med honom på det heliga berget.

 

BÖN

Det är högsommartid. Vad ger oss denna sommar? Var är vi i vårt sökande efter Gud. Vi ber med KG Hammar:

”GUD, tack för sommaren.
Låt den slå sitt ljusa valv över våra liv,
som en katedral som påminner om dig,
som skapar och ger liv.

Tack för sommaren.
Låt den medföra rekreation i våra liv,
nyskapelse, återställelse och förnyelse.
Låt våra liv bli till en katedral som påminner om dig,
du vårt ursprung och vårt mål.

Låt din Andes vind spela
på alla våra slumrande möjligheters strängar
och förnya oss i alla våra relationer.

Låt oss vandra sommarens dagar
med Jesus som medvandrare och vägvisare,
och hjälp oss att tillsammans med honom
upptäcka rastplatserna vid vägkanten.

Psalm – Vi sjunger nu Bobergs sång nr 11 v 1-3 o 6. Vi som kan står upp.

Leif Herngren  –  Betlehemskyrkan Göteborg 17.07.30

 

En levande människa – 3 e trefaldighet

Lukas 15 o Rom 12:2

När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss. Vad skall livet innehålla och innebära?

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar! De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg. Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver: ”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,  och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som media bjuder på. Bland annat av folk på höga poster vad de kallar för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

I Lukas 15:e kapitel har vi tre liknelser om det förlorade – fåret, myntet och den förlorade sonen. Det anges också varför Jesus ger oss dessa liknelser. Lukas 15: 1,2. Man begriper sig inte på Jesus. Han är inte sådan som fromheten modulerat upp för dem och för oss att vara.

Den förlorade sonen stämmer väl in med vad vår tid visar upp. Han ville ha det han uppfattade vara hans andel av familjens möjligheter till ett rikt liv. Han fick det och gav sig iväg och gjorde slut på alltsammans. Sen fick han leva på vad strunt som blev över. Då kom han till besinning och vände hem till fadershuset.

Fadern ser sonen på långt håll och skyndar till honom och omfamnar honom. Han konstaterar senare: Min son var död och lever igen, han var förlorad men är åter-funnen. Nu ser han sin son som en levande människa. Förlorad och återfunnen!

 

Vad är det att vara en levande människa?

 Vad är sanning, vad är rätt och betydelsefullt för oss som människor? Du har säkert mött männi-skor om vilka du känner och vill beteckna som levande och sanna människor. Är jag själv en sådan människa?

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det tycks inte finnas någon san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata.

Förre biskopen och författaren Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom… Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit: ”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan. När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Frågan är: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.”

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

 

Förlorad och återfunnen

Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evangeliet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Tillbaka till Frödings ord: ”Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.” Kärlekens rosor!

Från evangeliet hör vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.

Det levande vattnet gör oss till levande människor. Göte Strandsjö hjälper oss att känna var vi hör hemma:

”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn
så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hör jag hemma. Det finns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mej.
Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.”

 

Leif Herngren  –  Björkö kyrka 17.07.02 – ekumenisk mässa

Den Heliga Anden – Hjälparen – Sanningens Ande

Johannes 7:37-39 o 15:26

Temat för denna pingstsöndag är den Heliga Anden. I sitt avskedstal kallar Jesus vid tre tillfällen den Heliga Anden för Hjälparen kopplad till Sanningens ande.

 När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss.

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver:
”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Strunt är och förblir alltid strunt. Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som me-dia bjuder på. Bland annat vad som nu kallas för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

Inför frågan om vad som är sant är det uppenbart. Vi behöver hjälp. Pingstens texter visar på den Heliga Anden som Hjälparen och Sanningens Ande.

Anden, Hjälparen, Advokaten, Sanningens ande

I avskedstalet till lärjungarna säger Jesus: Johannes 15:26. Grundtextens ord som översätts med Hjälparen betecknar en advokat och i den engelska översättningen lyder orden:
When your advocate has come… the spirit of truth – he will bear witness to me.

Den Heliga Anden som sanningens ande skall föra oss till vad om är sant och riktigt. Jesus säger: När Hjälparen kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Är det detta vi förknippar med den Heliga Anden? Är det inte så att vi hellre vill höra om det vi uppfattar mer positivt om Anden – An­dens frukter och gåvor.

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det finns ingen san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata. Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evange-liet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Jag återger några ord från sången Andan är fri av Thomas Darelid och Staffan Skarrie som aktualiserade: ”Förundran och stillhet, en plats för min själ. Här vågar jag tillit för nå´n vill mig väl. Att räta på ryggen och känna sig stolt. Att våga en tro mitt i tvivlets revolt.”

Runt om i världen hör vi ropen från de förtryckta, de förtrampade, de bostads- och ar­bets­lösa, flyk-tingen i vårt land eller de fattiga ute i världen eller sitter med sina bössor utanför våra affärer. Hör dessa och de makthavande oss kristna med sanningen tala ut vårt profetiska bud­skap? Står vi som kristna i ord och handling för ett befriande budskap – sanningen – för rätt, rättfärdighet och rättvisa?

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar…

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar:
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.”

Biskopen Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit:
´Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan.
När han lefvde, lefvde han aldrig.`”

Frågan: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Från evangeliet hörde vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Ännu några ord från sången: ”Så bjuder oss Livet att bli det vi vill. Att våga och växa, att vägra stå still. Förnyad, bekräftad och Anden är fri! En hel mänsklighet, det är Guds utopi.”

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:
Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

Kärlekens ande

 I Jesu avskedstal ställs vi inför sambandet Kristus och Anden. Där vi inte sällan skapat en ganska stor skillnad i uppfatt-ningen av Andens respektive Jesu framträdande visar Jesus klart på att Anden kommer för att fortsätta hans verk.

Hjälparen är Kärlekens Ande. Gud vill genom sin Ande göra det möjligt i mitt liv – det som är så svårt – att mitt liv präglas av såväl sanning som kärlek.

Frödings ord var att ”rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”. Kärlekens rosor är de rosor vi kan och får bjuda på! De rosor som samtidigt är sanningens vittnesbörd.

Leif Herngren  –  Bifrostkyrkan Pingstdagen 17.06.04

Den kämpande tron – 2 i fastan

Mark 14:3-9

Fastlagstiden bjuder oss på teman och bibeltexter med ett djupt allvar. Förra söndagen var det Prövningens stund och i dag är det Den kämpande tron.

Bibeltexten berättade om kvinnan som hällde ut all hennes dyrbara nardusbalsam över Jesu huvud och de reaktioner detta fick. Det här är ju en aktuell frågeställning när vi har en representant från diakonin med oss i dag. Konflikten hur vi skall bruka våra medel och bete oss själva med de gåvor vi har.

En slarvig läsning av texten kan ju få oss att uppfatta att den bygger under ett motsatsförhål-lande mellan ett medmänskligt förhållande till vår nästa och det som kvinnan gör utifrån sina starka känslor. Vi skall observera att händelsen utspelas hos en spetälsk man. Vi vet vilka fördomar och vilken rädsla som fanns i denna tid mot dem som drabbats av denna sjukdom. Den drabbade uppfattades som oren ur ett religiöst perspektiv. Det är hos denne spetälske man som Jesus ligger till bords med då kvinnan dyker upp med sin mycket dyrbara balsam. Dess värde uppskattades till tre hundra denarer- en denar var lika med lönen för en dags arbete.

Kvinnan häller ut hela flaskans innehåll över Jesu huvud. Några blev upprörda, förargade och grälade på henne och sa: Vilket slöseri… mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga. Så uppfattas hennes av djup kärlek gjorda handling. Vi vet ju inte om det blivit så eller om det som så ofta blir – till synes goda tankar men utan handling.

Jesus blir upprörd och utbrister: Varför gör ni henne ledsen. Låt henne vara. Hon har gjort en god gärning. Och Jesus sätter in hennes handlande i ett djupare perspektiv. Hon har i förväg sörjt för att min kropp blir smord till begravningen.

Jesus ser och visar oss på sambandet mellan våra inre känslor och vårt handlande

Jag tror vi alla upplevt spänningen i våra liv mellan det vi gör av våra liv och de inre kallelser vi känner för att vara någon annan. Jag tänker på Evelyn och på Peter här i församlingen. De hade format sin tillvaro och skaffat sig en utbildning och jobb utifrån detta. Men en dag står de inte ut längre med sin tillvaro. Drabbas av en inre kallelse att göra något helt annorlunda. De utbildar sig diakonalt och står i dag i tjänst för unga människor som tvingats fly från förned-ring, våld och död.

Fastlagstiden bjuder oss till eftertanke och prövning av våra liv. Dagens tema är Den kämpan-de tron och nästa söndags tema är Kampen mot ondskan. Var är vi i vår troskamp? Har vi dragit oss undan till åskådarplats? Eller föder vår tro handlingar av de slag som kvinnan i vår text? Handlingar som av världen uppfattas obegripliga, naiva eller rent ut sagt korkade!

Vi ber en av fastans böner som påminner oss om askons-dagens mässa: ”Gud, led oss in i en rätt fasta. Låt vår liv präglas av solidaritet och generositet. Hjälp oss att finna dig i det oglamorösa, i det som ingenting är, i mörkret, i övergivenheten, i lidandet och döden. Låt vår fasta föra oss till ett nytänkande kring vår egen livsstil, så att vi delar med oss till dem som ingenting har. Med korset som tecknas i aska på vår panna ber vi om fördjupning av våra liv. I Jesu Kristi namn.”

Leif Herngren – Equmeniakyrkan Bohus-Björkö 17.03.12

Lovsång eller klagovisor

Ps 65:9-14 och Matt 15:29-31

För några år sedan predikade jag här i Surte på tacksägelsedagen som i dag. Mitt tema var då Lovsången får inte tystna. Mina tankar för i dag har gått till en bibelbok som vi inte så värst ofta varken läser eller predikar över – Klagovisorna. Varför? Då jag på senare tid suttit med andra – både fromma och icke-fromma har jag upprörts över att få lyssna till strömmar av klagovisor. Man ältar med varandra allt mellan himmel och jord.

Med tanke på i vilket land vi lever och den värld vi i dag ser på andra håll i all dess problema-tik får jag inte ihop ekvationen. Har vi så mycket att klaga på i detta ett av världens rikaste länder? Det är en klagan som inte sällan riktar sig mot någon av våra närmaste. När klagade du senast på din hustru eller din man – eller på någon som står dig nära?

Känner vi igen oss i vad som står i Klagovisornas bok? Där läser vi: De syner som dina profeter såg var lögn och bländverk… Falska och förledande var deras profetord. Gäller detta oss som ständigt får höra skiftande profetröster sia om lycka och välstånd. Hör det samman med att det som media sätter fokus på är så fattigt på verkligt innehåll och djup. Eller den oerhörda plats det materiella ges i dag och fyller våra liv?

Vi läser vidare hur människor i Klagovisorna ifrågasatte Gud och skyllde sin klagan på sin Herre: Hur jag än klagar och ropar lyssnar han inte till min bön… Du tog bort allt gott ur mitt liv, jag glömde vad lycka var.

Vi vet att åtskilliga utifrån hur livet prövat dem tänker och känner det så som Klagovisornas ord vittnar om: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren. Men är det så för oss andra i vår klagan?

Eller är det Klagovisornas fråga om Gud verkligen ser allt elände som så stora grupper drabbas av? Frågan ställs: Att man förtrampar fångarna i landet, att man vränger rätten för någon inför den Högste, att en människa vägras sin rätt – skulle Herren inte se det? Det är en klagan som föds ur den verklighet som alltför många drabbas av och som vi med all rätt upprörs över och frågar hur kan detta få ske?

O store Gud, när jag den värld beskådar

Vi skall nu gå till en visa av helt annat slag. Vår klagan bottnar inte minst i vad vi ser, vad vi hör och lyssnar till, vad vi läser och tar in. Sångförfattaren Carl Boberg såg och fängslades över vad han såg och lyssnade. Så föddes sången: ”När jag hör åskans röst och stormar brusa och blixtens klingor springa fram ur skyn, när regnets kalla friska skurar susa och löftets båge glänser för min syn – då brister själen ut i lovsångsljud: O store gud, o store Gud.”

Detsamma gällde kung David som brast ut i de psaltarord vi tidigare hörde läsas: De som bor vid jordens ändar står häpna inför dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller du med jubel.

Varför? Såväl David som Carl Boberg såg livets underverk. ”När sommarvinden susar över fälten, när blommor dofta invid källans strand, när trastar drilla i de gröna tälten vid furuskogens tysta, dunkla rand – då brister själen ut i lovsångs ljud.”

Carl Boberg såg vad David sett och uppfattat. Bakom livets underverk såg de Någon. Där vi bara konstaterar det som sker eller endast ger det dess biologiska förklaringar i ett veten-skapligt perspektiv där ser David och Carl Boberg livets underverk. Den vetenskapliga forsk-ningen ger oss oerhört intressanta inblickar i naturens värld. Men den ger oss inte svaret på livets gåta.

I Psaltartexten läste vi: De som bor vid jordens ändar står häpna. De såg Någon bakom allt de såg. Du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik… Du får säden att växa, du sörjer för jorden… du välsignar det som växer.

 Så var det för den unge afrikan som formade den lovsångsbön som jag vill återge något ur. Kanske känner du igen det för jag citerade den bönen också förra tacksägelsedagen. Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

– det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Gud av jordens stoff formade en människa i vilken livsande blåstes in – en varelse till Guds avbild.

– den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv lever – lyssnar och tar in det han ser … en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

En lovsång föddes ur andlig rikedom! Han kunde inte bara vara tyst. Nej…! ”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.
En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.
Varje dag gör du, liksom det krulliga på mitt huvud…”

”Herre, vi tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,
Trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.
Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet.

Herre, jag gläder mig över skapelsen. Och att du finns där bakom och vid sidan om och framför och ovanför och i oss.”

I evangelietexten läste vi om hur Jesus gick utmed Galileiska sjön. Det står ofta hur han vand-rar omkring – ibland söker han sig bort ensam, vid andra tillfällen går han upp på ett berg och börjar undervisa och agerar. Folket samlas omkring honom. Då han ser deras bekymmer för mat och dryck och för kläderna de skall sätta på sig säger han: Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de… samlar inte i ladorna… Varför bekymrar ni er för kläder. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.

Jesus var i hög grad intresserad av hur människor hade det och bekymrade sig för dem. Men han såg också skapelsen, fåglarna och liljorna där han vandrade fram. Han såg och häpnade över allt han såg i dess underverk. Precis som dessa som bodde vid jordens ändar.

Jag vill berätta vad tonerna och orden från en lovsång kan betyda för bekym-rade människor. Min hustru Sonja och jag sitter 1984 i en katolsk kyrka i Orlando i Florida. Det är dagen efter att rättegången mot de plogbillsakivister som påskdagen gjort en aktion mot vapenfabriken där och dess kärnvapen. Vid rättegångens slut greps vår son Per som varit med och fördes bort utan att vi får veta vart. En katolsk präst har lånat ut sin bil till oss under dagarna och vi deltar i gudstjänsten i hans kyrka. En svart kvinna stiger fram och sjunger så Carl Bobergs sång i des engelska översättning. Hon har ju ingen aning om oss svenskar som bekymrade sitter där och får ta emot hennes lovsång. Men den gav effekt och vi minns hennes sång.

Är vi med bland lovsångens folk och delar med oss av vår tacksamhet för att vi finns till?

Leif Herngren  –  Surte 16.10.09

En levande människa – 3 efter trefaldighet

 

Ef 2:1-10 och Luk 15:8-10

Jag har en av mina äldre biblar i min hand. Det är en gåva till mig på studentdagen från Sonja – då min flickvän – i dag min hustru sedan 55 år. I den står det ett minnesord – Ef 2:8. Det är en vers från en av dagens texter, över vilken jag kommer att predika. I den versen står det: Ty av nåd är ni fräls-ta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Jag tyckte inte då att det var något speciellt ori-ginellt bibelord. Det ordets inne­börd kände jag till – som god missionare. Det behövde jag inte på­minnas om. Jag har senare insett att det är ett ord att i allra högsta grad stava på och meditera över.

 

Förlorad, men återfunnen – död, men nu levande

Det finns mycket starka laddningar i dagens texter. Paulus konstaterar: Ni var döda genom era överträdelser och synder… Och Men Gud… har gjort oss levande tillsam­mans med Kristus… Lika starka ord möter vi av Jesus i det kapitel av Lukas där vi har texterna om det förlorade inklusive orden om kvinnans borttappade silvermyntet. Hon letade och fann det och brast ut i glädje: Jag har hittat myntet som jag hade förlorat.

Är det någon här i kyrkan i dag som känner att du förlorat dig själv, känner igen dig i dessa starka ord: Var död – men nu, i dag – levande?

Jag har som rubrik över dagens predikan: En levande mäniska. Du har säkert i lik­het med mig mött någon du känt vara en verkligt levande män­ni­ska. Vad avser vi då med sådana ord? Vad menar Jesus och Paulus?

Vi lyssnade tidigare till dessa ganska märkliga ord om oss människor att vi kan…
… leva på denna tidens och världens vis
… och låta oss ledas av fursten över luftens rike

Paulus utvecklade detta vidare med orden att vi kan leva genom…
… att enbart handla som kroppen och våra egna tankar vill

Vad avser då Paulus med orden om att låta sig ledas av fursten över luftens rike? Vad menar han? Har det något att göra med vår moderna tid och vår uppfattning om människans – om vår situation? Är inte detta synsätt och formuleringar som vi lämnat bakom oss?

För att få detta ytterligare belyst gick jag till dessa ord i The Revised English Bible:
… you followed the ways of this present world order – vi följde strömningarna i den nuvarande världsordningen

Det är mot den bakgrunden som både Paulus och Jesus brukade så starka ord som förlorad och död. Men Jesus talade också om att det bortsprungna fåret hittades igen och att den förlorade sonen blev funnen. Paulus hävdade att de som varit döda gjorts levande.

 En levande människa! – Gäller de orden mig?

 

Att leva under makterna

Det sägs att människan blivit allt mer och mer rationell. Hon låter sig inte i dag som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Det gäller att utifrån det förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidning­ar och se vad utrymme det ges åt horoskop och liknande företeelser. En nyandlighet med en salig blandning av ingredienser breder ut sig.

Samtidigt florerar makter­na som aldrig förr. De tillbeds av inte så få som de allena saliggö­ran­de kraf­terna i samhället. De så kallade mark­nads­kraf­terna skall i dag råda såväl i väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda ande­mak­ter. I dag är det de ekonomiska krafterna som driver våra politiker och oss dit vi – i varje fall åtskilliga av oss – inte vill.

Paulus åter­kommer med liknan­de formuleringar och tankar längre fram i brevet. Kampen för rätt och rättfär­dig­het handlar för honom om en kamp mot makter och krafter som människan inte skall låta vara her­rar över sig. Har då dessa makter och krafter att göra med oss? Teo­loger värl­den över har efter de ohyggliga världskri-gen och det som nu sker mitt i Europa och utöver vår värld – insett att de makter som Paulus talar om i sina brev är de opersonliga krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och ibland för grup­per och nationer till vanvet­tets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp dessa frågor:
”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sexu­alitet, allmän­na
opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt så­dant som utan
tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.”

Då Paulus talar om fursten över luftens rike går mina tankar till H C Andersen och hans under­fun­diga berättelse om ”kejsarens nya kläder”. Är inte oerhört mycket av det som i dag saluförs på torgen som budskap, som ideologier och som tekniska framsteg släkt med kejsarens nya kläder? En påver­kan från fursten över luftens rike – alltså något utan egentligt innehåll men serverat som något högst betydelsefullt. Det påminner också om pastor Jansson med hans påse fylld av bara luft!

Något av det allra värsta är att tappa bort sig själv – att bli något annat än vad vi formats till. Vi får göra likt kvinnan som tappat sitt silvermynt. Hon sopade hela huset och letade överallt tills hon fann det. Vi får söka tills vi på nytt finner oss själva – varför vi finns till. Paulus ger oss svaret i vad han skriver till efesierna – och därmed till oss.

 

Vi är till för att – som levande människor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus att leva ”under nåden” – i Guds gärningar

Vi kan leva under denna tidens makter – som Paulus uttrycker det – leva på denna tidens och värl­dens vis. I kontrast till detta ställer Paulus följande ord: Vi är Guds verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

De orden står tillsammans med och kan aldrig skiljas från de orden jag fick på min studentdag:
   … av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Det finns förödande moralism. Men – Gud vare tack – det finns också en levande och livgivande pie­tism. Jesus talade om salt som behövs i denna värld och att det är avgörande att detta inte mister sin sälta. Paulus utmanar oss att frambära oss själva som ett levande och heligt offer. Det är gudstjänst och så skriver han:
    Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.

Vi är till för att – som levande män­niskor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus leva ”under nåden” – i Guds gärning­ar.

 Om en stund går vi in i bön – stillhet – tystnad och överlåtelse. Då kan vi alla – var för sig på nytt ge vårt ”ja” till Kristus. I vissheten om att vara ut­gångna ur Guds hand, skapade till honom. Vi får här och nu låta honom utgjuta helig ande över oss. Han vill i sin nåd göra oss till levan­de människor tillsammans med Kristus.

 

Leif Herngren  Bohus-Björkö 16.06.12

Prövningens stund – 1 i fastan

 

Matt 16:21-23, Jakob 1:12-15

Vi har gått in i fastlagstiden med helger som i sina teman lyfter fram den kämpande tron och våra prövningar. Dagens tema är prövningens stund. Förra söndagen ställde oss inför kärlekens väg. Vi påmindes om Jesu och lärjungarnas vandring upp till Jerusalem. Vi sjöng ”Se vi går upp till Jerusa-lem i heliga fastetider… Vem går att med Herren vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?” Kärlekens väg leder till lidande och prövning.

Jesus kallar oss till lärjungar. Lärjungeskapets teologi har genom tiderna fått olika utformning. Den har rubricerats som härlighetens teologi, theologia gloriae. Då vi framför allt betonar fräls-ningen som befrielse från ondska och lidande. Uppståndelsen, Jesu makt och härlighet ställs i centrum. Att bli kristen innebär befrielse från syndens herravälde och skuldens vånda. ”Det är saligt på Jesus få tro och att vara Guds barn blott av nåd.”

Ibland har det hävdats att det skulle innebära fullständig hälsa och materiell framgång, lycka och rikedom. Då har denna tro tappat alla relationer till Jesusorden om att den som vill följa honom också får ett kors att bära. Tron har blivit en ”framgångs-teologi”.

Andra tecknar lärjungeskapets teologi som korsets teologi, theologia crucis. Man visar då på Jesu ord att den som vill följa honom måste ta sitt kors. Jesus talade om vetekornets lag som lärjungeskapets villkor. Den gällde honom själv men också oss. Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Det handlar om att så älska sitt eget liv att man förlorar det eller dess motsats, att mista sitt eget liv för Jesu och för andras skull och därmed finna livet.

För Jesus innebar detta hans vandring upp till Jerusalem för att där lida och dö. Med honom på den vandringen fanns hans lärjungar – visserligen under stor bävan och under protest. Petrus protes-terade då Jesus talar om sitt lidande. Jesus konstaterar att Petrus protest är människors tankar. Vad tänker vi då vi ställs inför prövningar och lidande? Lärjungarna hade att vandra samma väg som deras Mästare. Då lärjungeskapet tecknas utifrån dessa texter så ligger betoningen på efterföljelsen och på korset som en avgörande del i denna.

Ibland formas en lärjungestil i våra kyrkor i svart och utan glädje, fylld av dysterhet och krav. Frälsningen som befrielse har tappats bort. Korsets teologi har förlorat relationen till härlighetens teologi. Vi behöver såväl korset som härligheten.

 Fastan vill öppna våra ögon för att livet inte bara bjuder på hälsa och framgång. Livets verklighet är – som många fått smaka på – fyllt av såväl djup smärta som sorg. Munken och teologen Thomas Merton hävdade att ”det tillhör kristendomens innersta väsen att se lidandet och döden i vitögat”.

Det är samma erfarenhet som poeten Nils Ferlin ger oss i dikten Getsemane: ”Gud har i sin foto-grafiateljé ett mörkrum som heter Getsemane. Där växer det klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam. Men den som är rädd – för köld och ris – får aldrig en blomst i paradis. Hans liv blir liksom en öde slätt av inga silverne tårar vätt. I purpur, kanske, och glans han gick, men blicken hans var en tiggarblick. Till aska kom han men aldrig brand och månen ler åt hans tomma hand. Ty den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

 

Vem är då jag i mötet med lidandet?

Vem är då jag när livet gastkramar mig? Den frågan ställde sig teologen Dietrich Bonhoeffer i den fängelsecell han placerats i på grund av sitt motstånd mot Hitler och nazismen. Han ställde frågan inför hur han sågs av andra och hur han kände det själv.

”Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott. Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.”

Det var vad andra tyckte sig se.

Men inom sig brottades han med vem han verkligen var i sin svåra situation: ”Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme…

Vem av de båda? Är jag i dag den ene, i morgon den andre?…”

Han slutade sin brottning med de frågor som väckts med följande vittnesbörd: ”Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Känner vi igen oss då vi gastkramas av prövningar eller lidande? Att vi i vårt yttre söker se ut som att vi mår bra och klarar av det som vi kämpar med. Men frågorna finns där: Varför? Varför jag? I vad har jag brustit i mitt liv så att jag nu drabbats av detta?

 

Våra frågor inför prövningar och lidande

Kanske minns du att Jesus ställdes inför en blindfödd man och då fick frågan: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”

Man levde då – som många gör också i dag. Det finns en orsak i form av synd hos den som drabbas av lidande. Jesu svar inför deras fråga är otvetydigt: Varken han eller hans föräldrar har syndat.

 Våra prövningar och lidandet orsakas inte av en straffande Gud. Från dagens episteltext av Jakob lyssnade vi till dessa ord: Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom.

Vår tid prövas nu av hur många flyr från sina hem och kommer till oss i Sverige. Mina tankar går till vår tid på 70- och 80-talet då vi bodde i Hammarkullen i Angered. Då var det latinamerikaner som kom från militärens förtryck och terror. Vi lärde känna en grupp från Uruguay. Det var bland andra Aida och Eduardo. Då Eduardo återvände hem efter demokratiseringen fick jag följa med.

En dag besökte vi Chorge bror till Maria som vi tagit hand om i Hammarkullen. Han hade suttit 12 år i fängelse – ofta i ensamcell – på grund av sin insats för demokrati och mänskliga rättigheter. Hans syster Eva frågade mig om jag inte ville se på vad han åstadkommit under fängelseåren. Hon visade på en rad föremål i ben och trä som han slöjdat fram.

Ett av dem var detta krucifix. Han sa lite urskuldande att hans fromhet inte var som sin syster. Men detta hade han skurit ut under sina svåra år. Så gav han det till mig för att vi tagit hand om Maria.

Inför livets prövningar får vi söka oss till Kristi kors. Korset ger oss inte några enkla och klara svar. Men det finns där för oss att luta oss mot.

För några år sedan skrev jag dess strofer:
”Jag kommer till dig och jag undrar:
Vad vet du om mig här på jorden
bland alla de andra som finns här?
Vem är du och känner du mig?
O Herre, jag tror att du gör!

Jag kommer till dig med min fråga:
Vem är jag i skapelsens myller,
där människan tycks mig så liten?
Vem är jag? Jag frågar dig nu
för Herre, jag tror att du vet!

Jag kommer till dig med min oro
och undrar vad dagen som följer
skall bjuda av vånda och börda.
Var är du och lyssnar du nu?
O Herre, jag tror att du hör!”

Vi skall nu sjunga kyrkoherde Tore Littmarcks fina psalm 577 – ”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”

 

Leif Herngren  –  Källeryd Herrljunga 16.02.14

Vem är Jesus och vad vill han oss? Fastlagssöndagen

Johannes 12:20-33

Evangelietexten berättar om att några greker ville se Jesus. Vem var det de ville se? Vem trodde de han var?

Jag tror det kan sägas om oss som samlats till gudstjänst att också vi vill se Jesus – i den meningen att vi vill lära känna honom. Vem är han? Vilken bild av honom är det vi känner till? Frågan är vilken Jesus vi önskar se?

Är det den bild av Jesus som Thorvaldsens Kristusskulptur ger oss?

Det är en gestalt som minner oss Jesu ord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila. Jesus bjuder in oss till lärjungeskap. Vad det är att följa honom? Jesus säger: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

 Jag har sett skulpturen i Köpenhamn och har den själv hemma. Var det denna Jesus som grekerna fick se och lära känna?

Jesus träder själv fram och ger grekerna – och oss – en bild av vem han är. Han säger att stun-den har kommit då han skall förhärligas. Vad skulle detta förhärligande innebära? Jesus säger: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Vetekornet är en bild av att brytas ned och dö. Jesus förutsäger att han skall dö. Är detta ett förhärligande av Jesus? Inför det han säger känner han en oro och undrar: Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund. Han ger oss själv svaret: Nej, det är just för denna stund jag har kommit.

Det är vad denna skulptur i trä och lera av Jesus på korset som en peruansk konstnär gjort visar på? Är det en sannare bild av Jesus? Bilden av den lidande, torterade Jesus upphängd på ett kors för att dö?

Den visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man… utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Teologen Dietrich Bonhoeffer satt i en fängelsecell på grund av sin kamp mot Hitler. Där brottades han med frågan om vad det är att följa Jesus och vara kristen. Han skrev:

”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss… det är alldeles tydligt, att Kristus hjälper ej i kraft av sin allmakt, utan i kraft av sin svaghet, sitt lidande!
… Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande; blott den lidande Guden kan hjälpa.

Vi behöver bägge dessa bilder för att få en sannare bild av vem Jesus är. Vi får aldrig nöja oss med enbart den ena bilden.

Kanske ger oss den brasilianske Nobelpristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho som jag köpte av honom vid ett besök i Buenos Aires. Den återger den målning han gjort av Jesus med människor av skiftande slag kring korset. Den bilden förenar de två andra.

Esquivel berättar i boken om arresteringen av honom i Argentina som ägde rum i Stilla veckan och därmed gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Han stängdes de två första dagarna in i ett rör där det var helt mörkt. Den tredje dagen släpptes det in ljus och han kunde läsa var tidigare fångar präntat in på väggarna – namn på kära vänner, böner, förolämpningar av allt möjligt slag. Klottrade var böner som ”Vid ditt livs slut kommer du att bli dömd på din kärlek.” ”Heliga jungfru, vi är oskyldiga.” ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

Vad som slog honom allra mest var en inskription klottrad med fingrar doppade i blod: ”Gud dödar inte.” En trosbekännelse av en torterad fånge. Allt sedan Stilla veckan har den inskrip-tionen varit inristad i Esquivels inre – han är en ickevålds fredskämpe.

Esquivel var efter sin frigivning på besök i Ecuador då han en natt drömde. Han såg Kristus på korset klädd i en poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget. Senare besökte han en kommunitet tillhörande Little Brothers of Jesus i Riobamba. Han gick in i deras kapell – och fann där i fonden Kristus korsfäst i en poncho. Han gjorde så denna målning Christ in a poncho och skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Jesus är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

 

Vem är Jesus för oss?

Det är en fråga vi får ställa oss i fastlagstider. Lukas skriver i sitt evangelium: Vi går nu upp till Jerusalem, och allt vad profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom.

Lukas konstaterar vidare: Av detta begrep lärjungarna ingenting. Begriper vi vad evangelierna berättar om Jesus? Har vi förstått vem Jesus är och vad han vill oss?

Fastlagssöndagens tema är Kärlekens väg. Det är den vägen Jesus berättar om då han ger grekerna – och därmed oss – bilden av sitt förhärligande – Vetekornets bild. Han visar då på kärlekens väg.

Evangeliet ställer oss inför kallelsen att bryta upp från en grå och bekväm tillvaro utan visio­ner för att slå följe med Jesus. Den vandring som börjar i dag till­sammans med Jesus för oss upp till Jerusalem och Jesu korsfästelse. Vä­gen som leder dit är Kärlekens väg. Om du i fastetid vill följa med Jesus så får du gå den vägen.

Evangelisten Markus skriver att lärjungarna som följde Jesus var rädda och fyllda med bävan. Johannes återger dessa Jesu ord inför vad som väntade honom: Nu är min själ fylld av oro. Han frågar sig om han skall söka slippa det som väntar. Nej, han skall gå den inslagna vägen.

Gud kallar i sin kärlek på dig ge­nom Jesus Kris­tus. Du kallas till lärjungeskap. Lärjunge­skap är en vand­ring med Jesus på kärlekens väg.

Kärlekens väg – ställde Jesus i en valsituation

Lärjungarnas vandring med Jesus lärde dem något helt avgörande – och lär oss det­sam­ma när vi slår följe med honom. Kärleken rymmer alltid smärta. Alla som drabbats av kär­le­ken ställs inför att kärleken leder till smärta och lidande. Den som inte är beredd att lida och be­drö­vas kan inte älska. Det sker för oss i de sammanhang när vi tvingas ta ställning.

Om lärjungarnas vandring står det: De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först!

Jag tror inte att den notisen – Jesus gick först – står där bara som ett allmänt konstaterande. Den står där för att för alltid göra klart för oss att vi varken är ensamma på den vägen eller att det är nå­gon som i bakgrunden försöker fösa oss framför sig och tvinga oss att gå den vägen.

Jesus går först och hans fråga till dig denna söndag är om du vill slå följe med honom. Vi sjunger i fastlagstid:
”Se, vi går upp till Jerusalem. Vem går att med honom vaka och,
såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?”

Gud, hjälp oss – genom helig Ande och din eld över oss – så att inte vi blir kvar med väl ned­slag­na bopålar då du kallar till uppbrott. Gud hjälp oss att slå följe med dig mot okänd framtid!

Olof Hartman skriver:
”För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.”

Förlåtelse utan gräns – 23 e tref

Matt 18:15-20 o 1 Mos 50:15-21

Temat denna söndag är Förlåtelse utan gräns. Finns det förlåtelse utan gränser? Den 11 februari 1990 gick en man efter 27 år i fängelse ut i frihet. Han hade misshandlats. Han hade förödmjukats. Nu kunde han konstatera: ”Mina tiotusen dagar i fängelse är över.” Han kom ut som en slagen och förtärd man med ett hjärta fyllt av bitterhet och längtan efter hämnd.

Nej! Det blev inte så. Nelson Mandela sträckte sina händer mot de ansvariga för åren av plåga för att inleda försoningsarbetet mellan de vita och de svarta. Han skriver i sin självbiografi: ”Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att de inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också förtryckarna.”

Han var klar över ”att vara fri är inte bara är att kasta av sig kedjorna, det är att leva så att vi respek-terar och ökar andras frihet. Det riktiga provet på vår kärlek till friheten har just börjat.”

Nelson Mandela är ett vittne om att det finns förlåtelse utan gräns. Hur var det möjligt för honom? Det berättas att han under fängelseåren slet ut flera biblar. Han hade mött Guds kärlek – Kristi försoning – Guds befriande förlåtelse utan gränser.

Brutna relationer

Dagens gammaltestamentliga text berättar om Josef och hans bröder. Bröderna hade blivit förgrymmade över sin lillebror då denne berättade om drömmar som ställde honom i förgrunden. De sålde sin bror så att han hamnade som slav i Egypten. Men på grund av sina förmågor – bland annat att tyda, tolka drömmar – blev han så småningom ekonomisk styresman i Egyp-ten. Bröderna kom till Egypten och efter olika förvecklingar finner de varandra.

Josef får också träffa sin gamle far men då denne dör följer det som texten berättade om.

Bröderna blir oroliga för om deras upprättade relation till Josef nu skall få ett slut. De kallar honom till sig och ber om förlåtelse för vad det gjort mot honom. Josef ger dem förlåtelse.

Berättelserna om Josef och hans bröder ger oss vad avundsjuka kan leda till men också upp-rättelse och försoning. Dessa berättelser skildrar kraften i befriande förlåtelse. Människor som i vrede skilts åt finner varandra på nytt. Det är berättelser om förlåtelse utan gräns.

Men de återger också hur futtiga vi ibland är mot varandra. Många lever i trasiga och smärt-samma relationer till släktingar, till tidigare vänner eller arbetskamrater. Inte så sällan skapade utifrån stingsliga och futtiga ord som sagts eller händelser som ägt rum.

Vi sjöng tidigare: ”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av… Ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” Mandelas fängelse var det ohyggliga Robben Island. Men hans vittnesbörd var: ”Det är bara min fysiska lekamen som är instängd mellan dessa fasta murar… I mina tankar är jag fri som en fågel.”

Hur är det med oss? Vad är det vi fastnar i och inte släpper taget om?

Vi behöver hjälp att förlåta varandra

I en annan av dagens texter läser vi: Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sånt som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på.

Motsatsen till ofruktbart tal är förlåtelsens möjlighet.

 Vad kommer det sig att vi inte själva inser det småaktiga i det vi ibland har låtit oss fastna i. Det finns murar mellan oss som vi låter bli kvar. Det är genom galler vi ser på varann. ”Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.”

 Jesus visar oss i evangeliet att det inte är en så enkel väg till försoning, Första steget är att samtala med varandra. Det personliga uppriktiga samtalet öppnar tillslutna hjärtan. Har du prövat det i den brustna relation du nu lever i?

Ibland behöver vi hjälp till att detta skall ske. Jesus säger: Om vederbörande inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till. Vi behöver varandras hjälp. Den nära relationen människor emel-lan är fruktbärande och öppnar för uppriktighet. Både vi själva och vår motpart får upp ögonen för det dumdristiga vi trasslat in oss i.

Jesus konstaterar att det händer att dessa försök inte leder till försoning och ger oss ytter-ligare anvisningar om att vidga kretsen. Den kristna församlingen skall och får vara en försoningens varma miljö.

Förlåtelse utan gränser

En annan av dagens texter berättar om Petrus. Han tänker rationellt. Det måste finnas gränser för vad vi orkar med – gränser för vår förlåtelse. Han frågar Jesus om inte sju gångar borde vara tillräckligt? Jesus ger honom ett klart och kortfattat besked: Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.

Försoningens möjlighet bygger inte på rationella grunder. Försoningen har sin grund i honom som inför sin död bad: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör. Paulus slår fast: Förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er.Guds förlåtelse är utan gränser. Hur är det för oss?

Hur allvarligt Jesus ser på denna fråga ger oss dessa Jesu ord: Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom.

Paulus berättar i efesierbrevet om den skiljemur som fanns mellan judar och hedningar och pekar på vad Jesus gjort: I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Paulus visar på vad detta ledde till. De var inte längre gäster och främlingar för varandra. Bägge parter hade fogats in i den gemenskap som Kristi församling utgör.

Det finns befriande förlåtelse som öppnar vägen. Den förlåtelsen byggs i den Guds kärlek som Jesus uppenbarat. Vi får be Gud om kraft och förstånd för egen del – om insikt i vad det är hos oss som gör att vi inte kommer loss. Vi får be den bön Jesus lär oss: Förlåt oss våra skulder. Liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Leif Herngren Björkö 15.11.08

Tro och liv – 11 e trefaldighet

Luk 18:9-14 o Amos 5:21-24

”Är du kristen?” Den frågan som ibland ställs kan få ett ganska ytligt svar. Ja, jag är född i ett kris­tet land – eller – jag är döpt så jag är kristen. En annan fråga är: ”Är du religiös?” Vad skulle du ge för svar på den frågan? Om frågan ställdes till mig skulle jag inte bejaka den. Men är jag inte som pastor reli­giös!? Att vara religiös är inte vad dagens bibeltexter talar om. Dagens tema Tro och liv ställer oss inför en betydligt djupare och mer personlig frågeställning: ”Är jag en Jesu lär­junge i tro och liv?”

Vad är det att vara kristen? Jesu ord i dag riktas mot den som förlitar sig på sin egen rättfärdighet. En som kämpade med dessa frågor var Martin Lut­her. Han var munk och professor i bibelkunskap. Då han föreläste över Psaltaren stötte han åter och åter på ordet rättfär­dighet. Det blev ett ord som han ryggade in­för i upple­vel­sen av ovärdighet. Han hade varit i Rom och som alla goda mun­kar i sin ivriga religiositet krupit upp för Pila­tustrappan bed­­jan­de Fader vår på varje trappsteg. Han sökte svara upp mot de krav som ställ­des på honom enligt den religiositet han vuxit upp med. Men Luther fann inte sam­stämmighet mellan orden han läste och den religiositet han utövade.

Den rättfärdige skall leva genom tron.

När Luther kämpade med dessa frågor hände något då han i Romarbrevet läste:

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Det Luther genom sin intensiva religiositet och aktivitet som munk inte funnit finner han i or­den om en rätt­fär­dighet från Gud. Paulus talar om en rätt­fär­dig­het som inte var ett Guds krav på människan utan Guds gåva till människan. Luther skriver:

”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själva paradiset. Strax fick för mig hela skriften ett helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

Evangeliet öppnade sig för Luther. Det blev en annan ton i hans bibelunder­vis­ning. Han gick in i en allt intensivare kamp för ”rättfärdiggörelsen genom tron” mot den religiositet som la bördor på människor i form av krav och from­hets­övningar. Luther lärde sig se tron som förtröstan och tillit till kärlekens Gud. Dagens tyska översättning av Bibeln brukar just ordet förtrösta där vi har tro. Att tro är i grunden att förtrösta på Gud.

Luther fick göra samma upplevelse som Paulus. Då Paulus i sin ytterst intensiva religiositet var på väg till Damaskus för att gripa judar som blivit lärjungar till Jesus fick han ett möte med Jesus och ställdes inför en radikal omvändelse. Han hade – som han säger – levt som farisé, i över­ens­stäm-melse med vår religions strängaste riktning.

Tro och liv

Den rättfärdige skall leva genom tron, förtröstan på Gud – inte genom utövad religiositet. När vi säger detta kan det bli att vi uppfattar att det kristna livet bygger på en tro utan konsekvenser i vårt handlande. Men vad dagens texter ställer oss inför är tro och liv.

Kristen tro kan formas i vackra ord. En tro som främst tar sitt uttryck i våra huvud och försök att omfatta rätt tro. Jesus talar inte om den rätta tron. Han talar om den levande tron – en tro som gäller livet och dess gestaltning. Det är vad evangelietexten ställer oss inför i Jesu uppgörelse med religiö-sa ledare och människor. Vi är inte sällan övertygade om vår egen godhet och samtidigt ha en förmåga att till andras nackdel jämföra oss med dem. Vi ser oss godkända som vi lever och agerar.

Två människor står i bön inför Gud. Bönerna skiljer sig från varandra. Den ene tackar Gud för vem han är. Ger goda kollekter i form av tionde och fastar ett par gånger i veckan. Aktiv i sin religiositet med en tillfredsställelse och tacksamhet till Gud över att han inte är som andra. Han är godkänd.

Vi kan utöva en fromhet för att – som Jesus noterar – människor skall lägga märke till oss – en religiositet inför människor. En religiositet präglad av religiösa bud och till synes goda aktiviteter. En religiositet som upphöjer samtidigt som den ifrågasätter och underkänner andra. I stället för det befriande evangelium som Jesus förkunnar kan religiositet fjättra människor i bud och förbud – såväl oss själva som våra medmänniskor.

Profeten Amos sätter skärpa på vad sann fromhet är då han – i texten vi tidigare hörde läsas – för-medlar Guds hälsning till sin samtid:

Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Lovsången har sin plats i våra gudstjänster. Men sann fromhet handlar inte om religiositet som främst tar sig uttryck i högtider och fester fyllda av psalmer och strängaspel. Nej… Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en flödande ström!

Vi vet vad religiös fanatism ställer till i dag i Guds eller Allahs namn. Men ser vi hur traditionell fromhet kan stå tigande och tyst inför orättfärdigheten i vår värld. Var står vi som Jesu lärjungar och som församlingar i den värld där vi har mycket svårt att se rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström? Det är väl inte så att vi låter vår profetiska röst tystas av lovsång och musik. Vad är det för samhälle vi vill vara med att bygga upp?

Lärjunge

Texterna i dag ger oss ett budskap med allvar. Tullindrivarens bön vittnar om dennes allvar. Jag kunde ju denna sommardag bjudit på något mer lättsamt. Då hade jag svikit skärpan i evangeliet. Men detta får inte skymma det Lukas tar upp i de avsnitt som följer på dagens evangelietext. Det berättar hur föräldrar kommer till Jesus med sina barn. I sin religiositet visar lärjungarna bort bar-nen. Men Jesus bjuder dem till sig och säger: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de… den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

Per Harling tar i den psalm vi nu skall sjunga upp att vi vuxna har så svårt att se glädjen och befrielsen i evangeliet: ”Vi har till skillnad från barnen bommat till våra fönster mot glädjen som är så unik. En dag skall vi finna att vi alla får vara barn inför Gud i en större men klarare lek”.

Dagens tema tro och liv sätter fokus på en levande tro. Det var den rätt­färdighet Luther fann – en rättfärdighet genom tron – en levande tro som föder kärle­kens handlingar. Det var detta han vittnade om med orden:

”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själva paradiset. Strax fick för mig hela skriften ett helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

Som kristen är kallelsen att vara lärjunge till Jesus i tro och liv. Vi får i den helige Ande lära oss vad god­het och rättfärdighet är och låta detta forma våra liv. Denna tro är i grunden att förtrösta på Guds nåd över våra liv. Evangeliet vill frigöra oss till befriade och be­fri­ande Jesu lärjungar i den värld som behöver detta. Jesus kallar oss att i glädje och förtröstan gestalta – tro och liv under Guds nåd – fylld med rätt och rättfärdighet.

Leif Herngren   Herrljunga 15.08.16

Hjälparen kommer – Sanningens Ande Söndagen f pingst

Johannes 15:26-16:4 o 12-15

”Strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.”

Temat för denna söndag är Hjälparen kommer. Vem är då Hjälparen och vad är det denne vill hjälpa oss med? Begreppet hjälparen förekommer i Jesu avskedstal vid tre tillfällen och är då alltid kopplat till Sanningens ande. Då Jesus nu lämnar sina lärjungar skall en annan hjälpare – Sanningens Ande komma.

 När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan om vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss.

Poeten Gustav Fröding grubblade över frågan och skrev de citerade orden. Strunt är och förblir alltid strunt. Och snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de olika dosor som media bjuder på. Vad är det man serverar oss?

Relaterat till Pilatus fråga skrev Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:

”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Inför frågan om vad som är sant är det uppenbart – trots alla professorer och andra som säger sig förmedla sanningen – att vi behöver hjälp. Dagens text visar oss på Hjälparen som kommer som Sanningens Ande.

Anden, Hjälparen, Advokaten, Sanningens ande

Grundtextens ord som översätts med Hjälparen betyder bokstavligen tillkallad (för att hjälpa). Det betecknar en advokat och i den engelska översättningen lyder orden: When your advocate has come… the spirit of truth – he will bear witness to me.

Jesus talar om den heliga Ande – sanningens ande – som vår advokat som skall hjälpa oss att finna sanningen. När Hjälparen kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Är det detta vi förknippar med den heliga Ande? Är det inte så att vi hellre vill höra om det vi uppfattar mer positivt som Anden ger oss – An­dens frukter och gåvor.

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det finns ingen san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet. Dagens GP – Eli: ”Det finns rätt och fel… Något säger mig att barn och ungdomar i mer än ett avseende söker och behöver tydlighet.”

Runt om i världen hör vi ropen från de förtryckta, de förtrampade: det gäller de bostadslösa och ar­bets­lösa eller främlingen, flyktingen i vårt land eller kongoleser, syrianer, palestinier – de fattiga var de än finns ute i världen eller sitter med sina bössor utanför våra affärer. Hör dessa och de makthavande oss kristna med sanningens ande tala ut vårt profetiska bud­skap? Står vi som kristna i ord och handling för sanningen för rätt, rättfärdighet och rättvisa?

Psalmförfattaren Paul Nilsson skriver:

”Sanningens Ande, röj den nöd som vi i hemlighet bära:
mänskan ej lever blott av bröd, henne Guds ord måste nära.
Sänd oss en hunger runt kring jord efter att höra Herrens ord.
Sanningens Ande, väck oss.”

Fadern har gett oss Hjälparen, sanningens ande. Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. Sanning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata. Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Vi skall vara sanningens vittnen.

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar…

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Vi får ställa oss frågan om vi bäst betecknas med orden herr och fru Lagom? Att vi egentligen är som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Eller får den Helige Ande, Hjälparen hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Får Hjälparen hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

Vi låter Natanael Beskow uttrycka det genom sin psalm:

”Som elden guldet renar, så Andens helga glöd med själen sig förenar.Vår synd blir glömd och död.
O salighet och fruktan när Anden kommer när. O nåderika tuktan, o eld, som allt förtär.”

Kärlekens ande

 I Jesu avskedstal ställs vi inför sambandet Kristus och Anden. Där vi inte sällan skapat en ganska stor skillnad i uppfattningen av Andens respektive Jesu framträdande visar Jesus klart på att Anden kommer för att fortsätta hans verk.

Jesus säger i sitt avskedstal: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt.

Vad slags frukt talar han om? Jesus säger: Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

Hjälparen är såväl Sanningens Ande som Kärlekens Ande. Gud vill genom sin Ande göra det möjligt i mitt liv – det som är så svårt – att mitt liv präglas av såväl sanning som kärlek.

Frödings ord var att ”rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”. Kärlekens rosor är de rosor vi kan och får bjuda på! De rosor som samtidigt är sanningens vittnesbörd.

Åter till Paul Nilssons psalm som vi får göra till vår enskilda och gemensamma bön:

”Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg. i Jesu spår, lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande led oss.”

Leif Herngren  Bohus-Björkö 15.05.17

Guds mäktiga verk – begär ett tecken – Marie Bebådelsedag

Lukas 1:26-38 och Jesaja 7:10-14

Dagens evangelietext be­rät­tar om händelser som vi lyssnar till och förundras inför. Utifrån våra kunskaper om naturen och livet har vi svårt att fatta och förstå vad texten berättar. Det stämmer inte med vad vi vet är möjligt. Så var det också för Maria – Hur skall detta ske?  

Likadant är det med berättelsen om Sakarias och hans hustru Elisabet som föregår Marias uppenbarelse. Sakarias ställs inför beskedet att hans hustru så gammal hon är skall föda ett barn: Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal och min hustru är till åren.

Fastlagstidens bibeltexter lyfter fram det vi ställs inför i livet: prövningens stund, den käm-pande tron och kampen mot ondskan. Så finns där i dag temat över Marie bebådelsedag Guds mäktiga verk. Det temat är taget från Marias lovsång som följer på berättelsen om Marias besök hos Elisabet som känner barnets sparkar inom sig och ser en bekräftelse på att Guds löfte till hennes man Sakarias gått i uppfyllelse. Maria brister då ut: Hon prisar Herrens storhet… Herren har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna… stora ting låter den Mäktige ske med mig…  

Här finns en spänning mellan Marias lovprisande ord och det liv hon sedan levde. I relation till vad Jesaja-texten gav blir rubriken över mina tankar Guds mäktiga verk – begär ett tecken.

”I en värld full av kosmiska under…”

Vi har i psalmboken en sång med orden ”I en värld full av kosmiska under ser barnet det du inte ser”. Den fort­satte lite lekfullt med barnets upplevelse av änglar som dansar då löven faller från träden. Så kom barnets fråga: ”Ser du änglarna pappa… Hör vilken vacker mu­sik!” ropar barnen till oss och spelar på sina harpor med strängar av garn på en spik!

”Men vi ser inte lekarnas mönster, vi hör inte låtsasmusik. Vi har bommat till våra fönster mot glädjen som var så unik.” ”I en värld full av kosmiska under ser barnet det vi inte ser…” Minns du vad Jesus sa i en gång: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer ald­rig dit in.

Vart är vi i västerlandet på väg? Lever vi i en så av materia och teknik fixerad värld att vi bommat till både ögon och öron för livets mysterier? Lever vi så inkaps­la­de i det rationella – i vårt förnuft – att vi inte längre har känsla för livets under – de kos­mis­ka undren – och det under vi människor är?

Den moderna människan har – som Jesus fick gö­ra – gått upp på en höjd och skådat ut över allt vad denna världen erbjuder. Hon tillber det synli­ga, det mätbara, det som är möjligt att för-vandla till makt och kapital. Man över­ger så sin Ska­pare och dyrkar det skapade.

Den vetenskapliga revolutionen med all dess teknologi erbju­der oss mycket som kan vara till stor välsignelse för oss. Är den det? Svaret är både ja och nej. Vi har – bild­ligt talat – för­vand­­lat stenar till bröd. Mycket har gjort det lättare för oss att le­va. Samtidigt – människan utarmar med sin tek­nik vår jord och det liv hon fått att leva. Tyvärr bär alltför mycket av det vi människor tänker ut och skapar förbannelsens stämpel.

TV återgav nyligen ett program om vetenskapens värld. Det visade hur forskare på syn­tetiska vägar laborerar med livet. Det konstaterades att hon söker vara Gud. Vi söker ta Guds plats.

Begär ett tecken

I texten från Jesaja berättades det om den rädsla som fanns hos både kungen och folket i Juda då de angreps av grannländerna Israel och Aram. Kungen Achas sökte stöd hos stormakten Assyrien. Jesaja gav då kungen ett annat bud. Misstro inte Gud i din förtvivlan och sa: Begär ett tecken av Herren, din Gud.  

Men för kung Achas handlade det inte om att förtrösta på Guds ingripande. Han sökte stöd från annat håll. Då förmedlar Jesaja denna hälsning om ett Guds tecken: Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ´Gud med oss.´

För oss är de orden inte bara en hälsning för Juda folk och kung. Det är en profetisk hälsning vi förknippar med evangeliets berättelse om Maria. Det är det tecken som Herren själv ger för alla tider. Det talar om för oss vad Gud vill säga oss – Immanu El som betyder Gud med oss.  

När vi står där med alla våra frågor om Gud och den himmelska världen får vi ta emot Guds bud Immanu El. För visst är det för oss så som Tore Littmarck vittnar om i en av sina psalmer: ”Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar. Jag står ofta vid ett vägskäl, och jag tvekar vid mitt val… Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet, Inte bara på min fråga, men som väntar just på mig… i tvivlets ensamhet.”

Nog önskar vi alla starkare tecken från Gud på hans närvaro. Guds svar är…

Inkarnationens tecken – Immanu El

Evangelisten Johannes tecknar vad som hände på sitt sätt. Han skriver om Ordet: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet…  

Det är detta som Marie bebådelsedag berättar för oss. Det som blev en verklighet då Maria på ängelns hälsning står där med sin fråga och får beskedet: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig.
På detta följde Marias svar och överlåtelse till vad Gud lovat genom Immanu El-tecknet och den hälsning hon själv fått:
Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

Med allt som möter oss i livet och ibland drabbar oss så kommer frågan mer än en gång: Är Gud med mig – Gäller det också mig? Du kanske just nu grubblar över detta då du ställts inför budet om ohälsa och sjukdom. För din egen del eller för någon som står dig nära. Eller kanske det är då du drabbats av någon svår motgång eller har ifrågasatts.

Hälsningen vi knyter till Maria är Immanuel El, Gud är med oss. Med den hälsningen försäkrar oss evangeliet att vår Skapare är med oss i vår livsvandring.

Vi står inför den utmaning Maria fick – som hon ger vidare till oss – att tjäna Herren. Men också inför det tecken Gud gett för alla tider – barnet i Betlehem – och dess löfte om Guds närvaro i våra liv. Immanu El – Gud är med oss. ”På tröskeln till Marias hem står vi med tack och lov för att Gud lät sin ende Son bli barn på denna jord”.

Leif Herngren  Bohus-Björkö 15.03.22

Att brottas med sig själv – och med Gud. – 2 i fastan

1 Mos 32:22-30

Bibeln är en märklig bok. I den heliga historien möter vi människor som fram­träder som stora bedragare och samtidigt har en plats i denna historia. En av dem är Jakob. Hans namn går tillbaka till det hebreiska ordet för ”bedraga”. Samtidigt tillhör Jakob förgrundsgestalterna i Israels historia och är en av patriarkerna. Bi­belns gestalter är vanliga människor som framträder i all deras skröplighet. Gud tar tag i dem och brukar dem för sina syften. Människan rymmer både gott och ont. Detta möter vi i Bibelns människor. Få av dem var helgon!

Jakob – bedragare och gudsman

Jakob var son till Isak och Rebecka. Jakobs äldre bror Esau var ”pappas pojk” medan Jakob var ”mammas pojk”. Då Isak var gammal och blind utnyttjade hans yngre hustru detta. När Isak skulle ge Esau sin välsignelse övertalade Rebecka Jakob att genom list lura till sig denna – för dessa människor så viktiga handling. Jakob lyckades lura sin far. Esau blev oerhört vred och deklarerade att bara fadern dog så skulle han döda sin bror, varför Jakob fick fly.

Jakob bosat­te sig hos sin släkting Laban och mötte såväl vänligt mottagande som svek. Han gjorde un­der ett antal år tjänst hos sin morbror och fick som hustrur Labans döttrar Lea och Rakel – både den han icke önskade och den han vil­le ha. Man kan inte se honom som en renlevnadsman – förutom sina två hustrur hade han två bihustrur. Han arbetade ihop till en stor förmö­genhet av kreatur – om igen genom luren­drejeri mot sin morbror. Jakob fick fly också därifrån med sina kvinnor, barn och alla kreatur. Laban gav sig efter honom och hann upp honom och där sker en försoning.

Att brottas med sig själv och sitt förflutna

Det är mot denna bakgrund vi granskar dagens gammaltestamentliga text. På vägen till­baka till sitt födelsehem brottas Jakob med sitt förflutna och sitt samve­te i sin fruktan för mötet med sin bror Esau. Bedragaren är inne i en uppgörelse med sig själv och det han ställt till med. Han söker vägar till försoning. Han är på sitt livs middagshöjd, en rik man med elva söner och döttrar. Men han har ett dåligt samvete. Han bär på skuld. Det förflutna förföljer honom.

Han låter de andra gå före och är ensam kvar vid Jabboks vad. Varje människa kommer förr eller senare till den situation då hon står ensam med sig själv – och med Gud. Minnen, nederlag, svek tränger sig fram i ensamheten, kanske i nattens tysta timmar. Man brottas med sitt förflutna, med ett samvete som värker, med skuld. Han får den välsignelse han bett om av mannen han brottats med.

Jakob drar så vidare, träffar sin bror och de försonas. Men – som vi kanske minns – fick han själv som åldran­de far uppleva sönernas bedrä­geri mot en av sina söner, Josef.

Författaren Arne H Lindgren återger i sina böcker – bland annat i boken Bö­ner från Betesda sin livskamp. Hans far var pastor. Han studerade till lärare men fortsatte sedan med medicinska studier. Dessa förde honom in i allt för nära kontakt med alkoholen och han fastnade i missbruk.

En dag är han gripen i Polen, står i en cell och ser ut genom fönstret. Korsarmarna i fönstret för honom in i djupa tankar om sitt liv. Han vistades senare flera år på mentalsjukhus för sitt alkoholmissbruk.

På sjukhuset mötte han och hans medpatienter läkarnas övertro på droger. Han formulerar sig så här i en av sina dikter: ”Herre Gud, så många öden det finns här! Och alla är rädda.
Alla bär på en ständigt molande värk av rädsla som de försöker gömma
långt inne någonstans under skärmmössan.
Jag har suttit på kaféet och talat med några öden – med en handfull ängsliga, oroliga människor
som inte kan förklara varför de är rädda varför deras ångest är så stor.
Ingen av dem bad att få komma hit. De var här en dag, mitt uppe i det – och de blev rädda.
Rädda för att de inte passade in, rädda för att de inte räckte till.
Nu bär de på en tung och otymplig börda av skuld.
Och vem gör något för att lätta på deras börda?
Jo, doktorn. Doktorn ger dem tabletter. Tabletter mot skuld.
Var finns Ditt Evangelium i deras liv!”

I Psaltaren finner vi många rop på hjälp. Från dagens Psaltartext hör vi Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig. Hör då Gud vårt rop? Bryr Gud sig om det?

Brottningen med det förflutna uppfattas av somliga som osund. Man skall inte gå omkring med dåligt sam­vete. Det möts med psykologiska förklaringar. Man söker döva människors oro med skiftande mediciner. Bruket av lugnande medel har på senare år ökat oerhört. För att inte missuppfattas vill jag slå fast att det finns situationer då dessa medel verkligen behövs.

Kristen tro ser människan som ansvarig varelse. Människans samvete är ett vittnesbörd om människans höghet. Hon är inte en orgelpipa som andra spelar på. Hon är inte heller en schackpjäs som Gud flyttar. Hon är skapad till Guds avbild som ansvarig människa. Då vi brister som människor och sviker etiskt talar vårt samvete – skickar signaler. De signalerna skall varken dövas eller sö­vas. De vittnar om vårt släktskap med Gud. Vi har skapats till ansvariga männi­skor.

För att skydda oss mot hot mot vår kropp har vi nervceller som signalerar då kroppen hotas av t ex spisplattans hetta eller på annat sätt. Dessa celler kan slås ut. Det sker bland annat genom spetälskan. Då får man inte dessa signaler och reagerar därför inte utan kroppen skadas. Samvetet kan skadas, kan tystas och då reduceras människan från ansvarig människa till icke ansvarig.

Att brottas med sig själv och därmed med Gud

Historien om patriarken Jakob rymmer en människa både i sitt onda och sitt goda jag. Bedraga­ren Jakob blir med tiden gudsmannen Jakob. Mitt i sina svek får Jakob möta Gud och göra upp både med Gud och dem han bedragit. Han får höra att han kämpat med Gud och människor och segrat.

Detta möter vi hos författaren Sven Lidman, då han i sina biografier berättar om uppgörelsen han hade med sig själv. Han såg sig som ”lindansaren på den litterära cirkusen” och bar samtidigt inom sig längtan efter något helt annat. Hans liv hade varit som ”en seglats på främmande hav” – en seglats som ledde till katastrof och skeppsbrott från vilket han kastades upp på en strand. Han skriver:
”Jag fick uppleva undret – det som jag kanske alltid drömt om: Jag fick lämna min stackars skeppsbrutna, trasiga, sjuka själ i en frälsande Härskares kärleksfulla händer. Jag blev omhändertagen.”

Efter den händelsen föddes den sång vi har i psalmboken: ”O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona, som mer än världens visdom vet och varje synd kan sona.”
Det var vad Sven Lidman upptäckte då Någon tog hand om honom. Han fann Jesus: ”Jag träder nu till korset fram ur dödens syndaländer att ge min själ liksom ett lamm i Jesu frälsarhänder.”
Följderna av detta vittnar han om i sångens avslutande vers: ”Nu all min synd du tagit har – av fröjd vill hjärtat gråta – jag är ditt barn – du är min Far – o salighetens gåta!”

Fastetiden är en påminnelse om Jesu vandring upp mot Jerusalem. Lärjungarna fick gå med honom. Det är den vandring vi gör genom livet – som också för oss är en brottning med oss själva och vår Herre. Arne H Lindgren har utifrån sin livskamp också skrivit dessa ord i en psalm som vi kan göra till vår bön:
”Nu till din tjänst, o Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är.
Omslut mig med din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.”

Leif Herngren Rosa Huset, Lövgärdet 15.03.01

Kärlekens lovsång – Fastlagssöndagen

1 Korinthierbrevet 13 o Lukas 18:31-34 

Dagens evangelietext från Lukas återger Jesu tredje förutsägelse om sitt lidande. Lukas konstaterade: Av detta begrep lärjungarna ingenting. Frågan är vad vi förstår – och inte minst tar till oss – av fastlags-tidens berättelser om Jesu sista dagar. Temat för dagen är Kärlekens väg – alltså ord om Jesu vandring upp till Jerusalem. En av dagens texter är Kärlekens lovsång – Paulus andefyllda poetiska ord om kärleken.

Kan man predika över denna text. Nej den är så fylld av innehåll att jag nöjer mig med att ge några kommentarer.

Korinth

För att bättre förstå och ta till oss budskapet i kärlekens lovsång behöver vi syna bakgrunden som vi finner den i detta Paulus brev till korinthierna. Han var med att grunda församlingen och vistades i den i över två år. De två breven till Korinth ger uttryck både för den glädje och den sorg han förknippar med församlingen.

Det saknas inte nådegåvor i församlingen men han ser samtidigt att man delat upp sig i olika grupper. Man är inte sams. Somliga håller sig till Paulus, andra till Petrus eller Apollos som efterträdde Paulus. Paulus tar upp denna världens vishet och dess räknesätt som uppenbarli-gen vunnit insteg i församlingen. Mot denna ställer han korsets dårskap. Han hade inte kommit med förkrossande vältalighet. Er tro – skriver han – skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. Han hade förkunnat den korsfäste Kristus och ställer frågan: Har Kristus blivit delad?

Kunskapen blåser upp – kärleken bygger upp

Vårt lärjungeskap kan vara omoget, barnsligt. Vi talar, förstår och tänker som barn i stället för att som lärjungar ha vuxit, mognat som människor. Vår fromhet kan utvecklas i en ymnig och högljudd bekännelse. Paulus talar om ekande brons och skrällande cymbal. Fromhet kan vara uppblåst med en önskan att uppmärksammas i stället för att vara tålmodig och god och glädjas med sanningen.

Lärjungeskap kan vara stridslysten och finna glädje i andras orätt och misslyckanden. Vår fromhet kan bli negativt utmanande i vår önskan att bli sedda.

Paulus tar i kärlekens lovsång upp detta mycket allvarliga att…
det finns uppmärksammade nådegåvor…                                    utan kärlek
det finns stor kunskap och välformulerad tro…                            utan kärlek
det finns välgörande gärningar, diagonala insatser                      utan kärlek

Kärlekens ord – agape och eros

Det finns två grekiska ord för kärlek. Det ena – som har sin grund i grekisk filosofi är eros. Det möter vi i begreppet erotik men det skall inte uppfattas som att det bara gäller den kroppsliga kärleken. Eros utrycker den kärlek till Gud när vi på skiftande sätt söker tillfredsställa Gud, söker att bli godkända. Den kärleken, eros gestaltas i hur vi söker stiga upp till Gud. Det är den egocentrerade kärleken – den begärande kärleken. Paulus visar på att kunskap och välformulerad tro, goda gärningar och barmhärtighet kan formas och utövas utan kärlek.

Det andra grekiska ordet för kärlek är agape. Det är det ord Paulus brukar. Guds kärlek, agape gestaltas i att Gud i Kristus kommer till oss. Vi skall inte, kan inte, behöver inte stiga upp till Gud – åstadkomma ett godkännande av Gud. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro. Den tro som är förtröstan på Gud.

Gud visar oss i sin kärlek att vi är Guds barn och hör honom till. I sin kärlek nalkas Gud oss alla utan avseende på kön, ålder, nationalitet eller färg.

I vår tidigare bibelöversättning finner vi orden kärleken söker inte sitt – som i vår nya översättning återges med orden kärleken är inte självisk. Det är den kärlek Paulus uttrycker genom ordet agape. Det är den Guds kärlek som skall ta sin boning i oss – vara den kärlek vi ger till andra. Den kärleken har sin oavlåtliga grund i Guds kärlek.

I den tyska översättningen står det inte kärleken är… Det står den som älskar… Det gör orden än mer personliga. Det gäller mig personligen… den som älskar.

Kärlekens lovsång

Avsnittet kärlekens lovsång omges av två kapitel. I det som föregår undervisar Paulus om Andens gåvor och visar att dessa är många och olika men de är givna för att höra samman och berika helheten, församlingen – Kristi kropp. I det efterföljande kapitlet undervisar han om profetiskt tal. Paulus ser att korinthierna söker vinna andekrafter. Det skall de göra i överflöd. Det avgörande är – det skall ske till församlingens uppbyggelse.  

Det är mot den bakgrunden som Paulus mitt i sin undervisning brister ut kärlekens lovsång. Han har samma utgångspunkt som Johannes uttrycker i orden: Gud är kärlek… Om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Det är den kärlek som inte söker sitt.  

Agape är Guds kärlek gestaltad i oss som strömmar mot ”de andra”, människorna kring oss. Vår kärlek har alltid en dubbel riktning: till Gud och till människor.  

Vi möter utmaningar i evangeliet om att inte förbli som barn i vår tro. Inför detta får vi påminna varandra Pauli ord: Tro inte att jag redan har nått detta… men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.

Vi lyssnar än en gång till de sista verserna i kärlekens lovsång: Verserna 11-13

Leif Herngren Bohus-Björkö 15.02.15

Jesu dop – mitt dop – 1 e trettondagen

Jesaja 42:1-7 o Matteus 3:13-17

Hjälper oss denna söndags texter om Jesu dop med våra frågor om dopet, vad det innebär och vad det är att vara kristen och Kristi kyrka? Rubriken över mina tankar är: Jesu dop – mitt dop.

Gud är så enga­gerad i sin skapelse, hans kärlek till oss människor är så stor att han trä­der in i historien, klär av sig härlig­heten och blir människa, en av oss! Julens budskap tolkar vi i begreppet inkarnation. Ordet blev människa – blev kött – i barnet i Betlehem. Ordet bodde bland oss. Det är berättelsen om Jesus från Nasaret som steg ned i floden Jordan för att dö­pas och bekräfta sin del­aktighet i den­na värl­den och dess tillstånd. Han sänktes ned i denna tillvaros van­ligaste ämne – en flods vat­ten. Då vi delar bröd och vin – jor­dis­ka ingredienser i en helig måltid – är det ett yt­terligare vitt­nes­börd om Guds inkarnation – Guds delaktighet i våra mänskliga villkor. I dopet och natt­var-den nalkas Gud oss i vanligt vatten, i bröd och vin.

Jesu dop

 Jesu dop var hans entré in i hans offentliga gärning. Himlen öppnades och Gud gav sig till känna. Du, Jesus är min utvalde. Snickarsonen från Nasaret står där som Sonen, som Kristus! Dopet ställde honom inför hans oerhörda kallelse och förde honom rakt in i vår värld och dess villkor.

Jesu dop i Jor­dan är mö­tesplatsen mellan himmel och jord – mellan Gudsrikets väsen och kvalité och vår jordiska till­varo i allt vad den rymmer på gott och ont. Här sker detta som profeten Jesaja vittnade om i texten vi tidigare hörde läsas: Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten bland folken.  

Guds ande kom över Jesus för att han skulle föra ut rätten bland folken – ta itu med orättfärdig-heten och ofreden bland oss människor. Ande och andlighet hör obevekligen samman med våra jordiska villkor.

Jesus kom inte för att från en position ovanför oss tala om vad det är att vara människa. Han kom inte hel­ler för att lyfta oss ur de mänskliga och inte sällan svåra livsvillkoren. Han gick rakt in i dessa, var en av oss och delade våra villkor. Det fick till följd det Jesaja uttrycker i texten: Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten… Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna… ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret

Vad vill vi höra i Guds hus?

Vi som är i Guds hus i dag och känner oss hemma här – vad vill vi höra? Kanske känner vi oss ganska avslappade inför vad som sker i gudstjänsten och något disträ inför Ordet? Förre biskopen Nils Bolander funderade över vad för budskap han väntade sig av Gud och skrev:

”Jag hade räknat med dig som en hand med helighet och fest i min gråa kväll. I stället kom du, fader, som en brand, en orosstiftare, en djärv rebell. Jag räknade med fromma känslors blom, en vänlig doft av tröst i helig vår. I stället kom du med en hårdhänt dom, en väg, en uppgift övermåttan svår… Du ville inte viska evighet till den som levde alltför långt ifrån. Du tyckte att min frid var alltför fet.”

Vad väntar vi oss av våra besök i Herrens hus. Du som är äldre och van gudstjänstbesökare? Du som är ung eller du som inte så ofta söker dig till Guds hus? Är det något av detta som Bolander uttryckte? Eller är det något annat, något mer?

Vi har nu julen bakom oss. Uppfattar vi den starka brytningen mellan julens allra vackra ord och vad evangeliet berättar om Jesu ankomst – att det bara fanns plats för honom i en krubba? Kanske dränker vi evangeliets skärpa bland alla julklapparna och den goda julmaten? Eller känner vi att julens gemenskap och värme just grundas i julevangeliets budskap av djup glädje och livsallvar?

Bolander uttryckte något mer i sin dikt. Efter sina funderingar föds en bön hos honom: Tack, att du nekade mig duvotröst och andens honungsmilda sunnansus. Tack, att du tvang mig med en stålblank röst från mörker till ditt underbara ljus.

Mitt dop

Jesu dop var unikt men söndagens texter ställer mig också inför mitt dop. Johannes Dö­paren sa: Jag döper er med vatten. Men det kommer en… som skall döpa er med helig ande och eld.

Jesaja förmedlade denna Guds hälsning: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken.

Julen visar oss att Guds rikes ankomst inte var gla­mou­röst – ett skådespel som man kan välja att titta på från en plats vid sidan av världen. Guds rike var mitt bland människor i barnet i stallet i Betle-hem, vid dopet i Jor­dans vatten och där Jesus vand­rade fram. Evangelisten Johan­nes ger oss orden: Ordet blev människa och bodde ibland oss. Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.  

Dopet är Guds bekräftelse av hans kärlek till dig – att du får va­ra ett Guds barn. Du är döpt till Kris­tus med rätten att vara Guds barn. Han tog emot dig i sin gemenskap, i sin kropp, sin kyrka. Gud skapar genom sin tjänare ett folk. Vi får vara med i detta Guds folk.

Guds hälsning genom Jesaja var: Jag låter min ande komma över min tjänare, Han skall föra ut rätten till folken. Ibland agerar vi som om Kristus kom för att oberoende av oss själv upprätta sitt rike här på jorden. Men nej, han kom för att i och genom oss, sin kyrka låta sitt rike ta gestalt bland människor! Genom dopet är jag en av lem­marna i Kristi kyrka med ansvar för denna kyrkas kallelse – att stå upp för rätt och rättfärdighet.

Den vecka som vi nu har bakom oss har varit en vecka med människoförakt, rasism, våld och död. Människor med förvridna religiösa föreställningar har agerat i Guds namn i motsats till Guds rätt och rättfärdighet. Vi har våndats inför hur det skulle gå. Det blev människors död. Domen går över dessa som agerat. Men räcker det med vånda och medlidande inför vad som sker?

Guds rike är inte något att be­trakta och njuta av på avstånd. Genom dopet och be­kän­nelsen till Kris-tus ger jag mitt svar på Guds inbjudan: Följ mig. Har veckans fruktansvärda händelser berört mig i min tro? Är mitt dop till Kristus och hans församling en utmaning till delaktighet i Jesu och min kyrkas kallelse till att föra ut rätten till folken.

Det står att när Jesus steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva – en öppen himmel och delaktighet av Guds egen Ande! Gäller det också oss – hans lärjungar? Gäller det mig och det dop jag tagit emot? Vi sjöng tidigare: ”Gud mötte med nåden oss alla i dopets välsignade stund. Med ordet han än vill oss kalla och tukta och trösta i grund.”

Vi inbjuds att ta emot nattvardens gåvor. Vi ber då ”Låt din Ande komma över oss och dess gåvor så att vi får del av det himmelska bröd och den välsignelsens bägare som är Kristi kropp och blod.” Det är en bön att vi genom Guds välsignelse och mottagande av helig Ande skall få dela Kristi kallelse till rätt och rättfärdighet, till nåd och fred över världen.

Leif Herngren  Varberg 15.01.11

Guds väckande budskap i sitt hus – Söndag efter nyår

1 Samuelsboken 3:1-10 och Lukas 2:42-52

Den gammaltestamentliga texten berättade om Samuel. Hans mor Hanna hade i sin barnlöshet bett till Gud om att få ett barn och då lovat att ge detta tillbaka till Herren. Hon fick en son och lämnade denne att tjäna i Guds hus. Samuel hamnade så i templet under prästen Elis beskydd.

En natt hör Samuel någon kalla på sig och söker upp den gamle Eli som ligger och sover. Men han hade inte kallat på Samuel. Detta upprepas tre gånger till dess att Eli förstår att det är Gud som talar. Vid nästa tilltal svarar Samuel och säger vad han tillråtts av Eli: Tala, Herre, din tjänare hör.

 Samuel hörde någon tala men han hade ännu inte – trots att han tjänade i Guds hus – lärt känna Gud. Frågan är hur det är med oss som också ganska ofta vistas i Guds hus. Hör vi Gud tala till oss personligen. Eller är budskapet alltför allmänt och att vi därför inte uppfattar det riktat till oss? Det noteras att det på den tiden inte var vanligt att höra Guds tilltal. Stämmer det med vår tid.

Evangelietexten återgav Jesus vid tolv års ålder i Guds hus. Han satt där mitt bland lärarna men han lyssnade inte bara. Han ställde frågor och samtalade med dem. Från mina år som predikant kan jag minnas att vi några gånger följde upp förkunnelsen med frågor och samtal. Men det har tyvärr inte varit så ofta. Varför? Budskapet var troligen inte det väckande tilltal som Samuel drabbades av. Vi var tillsammans inte tillräckligt väckta för frågor och samtal.

Vad vill vi höra i Guds hus?

Vi som är i Guds hus i dag och känner oss hemma här – vad vill vi höra? Kanske känner vi oss ganska avslappade inför vad som sker och något disträ inför Ordet? Några av oss är som jag – för att bruka en positiv bild – komna till mogen ålder. Prästen Eli var gammal och sliten. Han kunde inte se men höra kunde han. Det var han som insåg att Gud talade.

Jag vet inte vid vilken ålder förre biskopen Nils Bolander var då han funderade över vad för budskap han väntade sig och skrev:

”Jag hade räknat med dig som en hand med helighet och fest i min gråa kväll.
I stället kom du, fader, som en brand, en orosstiftare, en djärv rebell.

Jag räknade med fromma känslors blom, en vänlig doft av tröst i helig vår.

i stället kom du med en hårdhänt dom, en väg, en uppgift övermåttan svår…

Du ville inte viska evighet till den som levde alltför långt ifrån.

Du tyckte att min frid var alltför fet. Den måste krossas av ett mäktigt dån.”

Ja, jag vet inte vad vi väntar oss av våra besök i Herrens hus. Du som är äldre och van gudstjänst-besökare? Du som är ung eller du som inte så ofta söker dig till Guds hus? Är det något av detta som Bolander uttryckte? Eller är det något annat?

Det händer att en talare kastar om orden i det han vill säga. Det hände en pastor som predikade över just denna Samuelstext och sa ”Tjänare, Herre, din talare hör”. Det blev lite annorlunda än vad Samuel sa. Vi kan ju le åt den händelsen. Men frågan är vilken relation vi har till vår Herre. Vi kan frestas till att det blir något åt det hållet. ”Käre Herre, vad har du att bjuda på i dag?”

Bolander uttryckte något mer i sin dikt. Efter sina funderingar föds en bön hos honom:

”Tack, att du nekade mig duvotröst och andens honungsmilda sunnansus.
Tack, att du tvang mig med en stålblank röst från mörker till ditt underbara ljus.”
Det är nu dagarna efter jul. Vi har säkert i glädje sjungit ”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå”. Vi har njutit av en vacker julkrubba. Vi har med full kraft och välsignade sjungit ”Var hälsad sköna morgonstund som av profeters helga mun är oss bebådad vorden.” Vi har på nytt hört berättelsen om de två som på grund av skattskrivningen var på vandring till Betlehem. Dit där inte fanns plats för nattens vila trots att kvinnan var havande och skulle föda sin första son.

Då sjöng vi också:

”Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi med kraften av sin Anda,
förkunna oss sin Faders råd och sötman av en evig nåd i sorgekalken blanda,
strida, lida dödens smärta, att vårt hjärta frid må vinna och en öppnad himmel finna.”

Uppfattar vi den starka brytningen mellan julen allra vackra ord och vad evangeliet samtidigt berättar om? Kanske dränker vi evangeliets skärpa bland alla julklapparna och den goda julmaten? Eller känner vi att julens gemenskap och värme just grundas i julevangeliets budskap av djup glädje och livsallvar?

I dagens psaltartext finner vi dessa ord om Guds hus: Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo för sina ungar. Det är vad Guds hus vill vara för oss mitt i våra liv med alla dess utmaningar.

Men det innebär inte endast ”fromma känslors blom och en vänlig doft av tröst i Helig vår”. Jesus stannade kvar i Gud hus för att lyssna och lära, framföra de frågor han brottades med. Han ville vara hos sin fader, i sin faders hus.

Tala, Herre, dina tjänare hör

Samuel bad Gud tala till honom. Han såg sig som en Herrens tjänare för att vara till tjänst. Han växte till, lärde känna Gud och blev en ledargestalt för Israel. Hans budskap var bland annat detta: ”Frukta Herren och tjäna honom uppriktigt och av hela ert hjärta. Jag vill lära er vad som är gott och rätt.”

 I Equmeniakyrkans portalparagraf söker vi teckna vår uppgift att förkunna och praktisera evangeliet:

”Equmeniakyrkan vill värna rätten och avslöja orätten, uppmuntra till delaktighet och medansvar i samhället, bidra till utjämning av världens resurser, verka för fred och försoning samt ta sitt ansvar för att förvalta Guds skapelse.”

Vad förväntar vi oss av våra besök i Guds hus? Säkert en glädje i att få träffa goda vänner. Och också detta att väckas av Guds tilltal, vakna till och få tillfälle att ställa frågor och få samtala. Vi möts för att få klarhet om vart vägen bär i våra liv, i vår församling och vår kyrka. Visst önskar vi att orden i vår kyrkas målsättning skall ta gestalt hos oss själva och hos oss tillsammans.

Prästen och sångförfattaren Ingemar Johansson fångar i den psalm vi strax skall sjunga hur detta kan förkroppsligas:

”Friheten sträcker ut sin hand. Nej kärleken tvingar ingen till sig.

Du är nu fri att säga ja eller nej till detta något som kallar på dig…

Vägen den börjar där du står, så är det att vara född av Anden.

Glädjen du känner är en gåva, en hälsning från en okänd som ville ditt liv.

Se hur gudsvinden bär, hur allt händer just här. Du är älskad precis som du är.”

Vi avslutar med att be som Samuel: ”Tala, Herre, din tjänare hör.”

Leif Herngren  Equmeniakyrkan Johanneberg 15.01.04

Mångfald och enhet i nådens gåvor – 10 e tref

1 Kor 12:4-13 och Rom 12:4-8

I dagens epistel ljuder den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, Sonen och Anden: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Det är i den treklangen vi kan förstå Anden och Andens gåvor. Kyrkan är kyrka då den framträder i en mångfald av verksamheter, tjänster och gåvor. Grundläggande i kristen tro är sambandet mellan mångfald och enhet. Söndagens tema är Nådens gåvor. Rubriken över mina tankar är: Mångfald och enhet i nådens gåvor. 

Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splitt-rade församlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grupperingar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjänster – inte tjänat sida vid sida – trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grupper. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna källor. Detta trots att vi alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och samma kropp.

Till nytta – för vem och för vad?

 Paulus säger: Hos var och en framträder Anden och säger detta prosaiska så att den blir till nytta och tar så upp nådens olika gåvor. Till nytta – för vem och för vad? Det handlar om församlingens uppbyggelse. Det handlar om församlingens uppdrag. Församlingen har ju en rad tjänster för att kunna fullfölja sitt uppdrag och till dessa behövs olika gåvor.

Det innebär inte att Paulus med sina uppräkningar ger oss hela bilden av nådegåvorna. Han uttrycker detta i sitt brev till församlingen i Rom där han har en annan uppräkning. I bägge fallen är de uppräknande gåvorna exempel på nådegåvor. Med tanke på de olika gåvor som Paulus tar upp är det ofattbart att tungotalets gåva så ofta fått stå i blickpunkten. Han säger själv: I församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.

Vilka nådegåvor behöver församlingen här i Surte? Låt oss höra Paulus uppställning i Romarbrevet där han betonar kopplingen mellan gåvorna och tjänsterna: Rom 12:4-8

Paulus visar på undervisningens gåva och gåvan att meddela vishet och kunskap. Profetians gåva som hör samman med församlingens uppbyggelse. Han visar på dem som står i diakonala uppgifter med tjänandets gåva och gåvan att frikostigt dela med sig. Han tar upp tröstens gåva – för att stå i själavårdande uppgifter. Och – lyssna – gåvan att vara nitisk som ledare, att styra – som föreståndare, som ledamot i styrelsen eller som scoutledare eller annat ledarskap.

Ni har ju en fin kyrka och haft fastigheter och mycket att göra med allt som hör till detta. Det berättas i GT om att ett tabernakel skulle skapas som ett Guds hus. Mose deklarerade att Gud hade utvalt en man, Belsalel, fyllt honom med gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och all slags hantverksskicklighet. Denne man skulle leda arbetet. Det talas om konstskicklighetens gåva om dem som skulle förverkliga detta bygge. Guds nådegåvor kopplas alltså här till händernas arbete och till att bruka sitt huvud. Gudomlig ande relateras till insikt, förmåga och kunskap och all slags hantverksskicklighet. Dessa gåvor var givna för att brukas i Guds tjänst.

Vilka möjligheter har våra församlingar att vara levande och skapa förtroende utan medlemmar med olika gåvor som brukar dem inte bara för egen skull utan för Guds verk.

Jeremia kallades av Gud att bruka sina gåvor. Hans svar blev att han inte dugde och var för ung. Gud ville – trots hans ungdom – bruka honom. Det skulle ske under Guds beskydd. Alltför många har likt Jeremia avstått då Gud kallat. Deras gåvor har inte blivit brukade. Det är en glädje att ibland träffa dessa som på äldre dagar förstått att Gud vill bruka dem och så låtit sina gåvor bli brukade. Vad gäller oss?

Paulus gör en viktig anmärkning om nådegåvorna och tjänsterna. Han ställer retoriska frågor: Kan alla vara apostlar eller profeter eller lärare eller tala med tungor eller tolka sådant tal? Svaret för Paulus är Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Och så följer hans ord i kärlekens lov.

 

Kärlekens lov

Lyssna: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Som enskilda och som kyrkor har vi stannat till, förblivit som barn. Man hade formerat sig. Somliga sa jag hör till Paulus. Andra – jag hör till Apollos. De var, säger Paulus spädbarn i Kristus – inte vuxna.

Vi har sagt jag är lutheran, jag är missionare, jag är katolik eller pingstvän. Vi som alla döpts med en och samma Ande att höra till en och samma kropp. Paulus starka ord om kärleken är inte vackra ord om principer och stämningar. Kristen tro är en tro som får sitt uttryck i kärlek.

 

Då skall välden tro

Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ger oss svaret i sin förbön för sin kyrka. Då skall världen tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen – för att världen skall tro och förstå.

Människor kommer att tro när den kristna trons treklang i Fadern, Sonen och Anden kommer att ljuda i sin mångfald och i enhet. Det skall ske i förvissningen att nådegåvorna är olika, men Anden densamma, tjänsterna är olika, men Herren densamme verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp. Nådegåvor är oss givna för att brukas i mångfald och enhet.

Leif Herngren Surte 14.08.24

Den trånga porten som leder till livet – 8 e trefaldighet

Matt 7:13,14 o Rom 8:14-17

 

Jag skall predika evangelium i dag – det glada budskapet. Men hur skall jag kunna göra det med utgångspunkt i dagens evangelietext med dess ord: Gå in genom den trånga porten… och det är få som finner den?

 Jag är inte ensam att uppleva våndan inför att vara förkunnare. Han blev med tiden biskop i Lund och skrev en rad ofta citerade dikter, i vilka man anar det självupplevda. Nils Bolander vittnar om sina kval att som han skriver ”stå däruppe på en gyllene piedestal”. Och skriver ”Ni som sitter därnere i bänkarna, vet ni, hur han känner det…?

Frågan som vi förkunnare brottas med är om vi skall säga det vi tror ni vill höra eller söka teckna det som texterna talar om – också då de bär fram ett kärvt budskap – evangeliets allvarliga grund-ton?

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva i ett nytt liv. Detta liv står inte under lagen utan under nåden. Det är samtidigt en kallelse till att brukas av Gud. Låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten. Gud har genom Jesus Kristus gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i.

 Hur får vi dagens evangelium om den trånga porten att stämma med att leva under nåden?

 

Den dyra nåden

Jag vill ännu en gång ta hjälp av den tyske prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer. Han skrev om lärjungeskap i sin bok Efterföljelse. Men han skrev inte bara för andra. Han levde som han lärde. Han tog upp kampen mot såväl nazismen och dess tyranni som mot dessa inom kyrkorna som teg inför vad som skedde eller till och med sympatiserade med dess nationalism och blev en av de ansvariga för bekännelsekyrkan. Som en följd av detta hamnade han i fängelse och avrättades på Hitlers order strax innan krigsslutet.

Som god lutheran var Guds nåd grundläggande för Bonhoeffer i att följa Jesus. Men han skilde på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden. ”Billig nåd är nåd utan efterföljel-se. Den kristne lämnar efterföljelsen, men tröstar sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nåd om den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de detta mot-sägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap.

Evangelietexten är hämtad ur Jesu bergspredikan och i dess avslutande ord finner vi också dessa kärva ord: Inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket. Jesus avslutar sin predikan med orden om att bygga sitt hus på berggrunden eller på sanden. Huset byggt på sand rasade och raset blev stort.

 

Jesus kallar till lärjungeskap

Jesus sa. Gå in genom den trånga porten – följ mig. Jesus kallade till lärjungeskap. Vad innebar detta? Den utmaningen var en del av detta som Nils Bolander brottades med. För honom var de ”orosord” – men som sådana också ”saliga ord”, som han välsignade – ord som fick ho­nom själv att stå upp och börja en helt ny vandring. Men först konstaterade han:

”Jag hade förhinder av hundrade slag – det kunde han väl förstå.
Jag var för oviss, för ung, för svag – och ändå måste jag gå…”
Det var en riskfull vandring han bjöd mig på.
Vådligt var att dröja och farligt att gå.
Hur jag än försökte att hålla hans fart,
kom jag allt på efterkälken snart.
Jag kunde bara ana hans ljusgestalt ibland,
så fort jag halkade efter och gick på egen hand…”

”Men” så skriver han ”själva mörkret fick som en trygg och sällsam glans. Då visste jag med ens var min färdkamrat fanns.” Han upptäckte: ”Vi vandrar samma vägar, min Mästare och jag.”

 

Den väg är smal som leder till livet

”Den väg som leder till livet!” Vad skall det en dag sägas om oss? Är det: ”När han levde, levde han aldrig.” Eller var det så att vi slagit följe med Jesus på den smala vägen. Och att han själv gick före och banade väg för oss?Är det ett vittnesbörd om att vi själva välsignades av och blev till välsignelse för andra på vår vandring genom livet?

Den trånga porten och den smala vägen är evangeliets bud till oss i dag. Inför dessa kärva ord kan vi – som Bolander – bara se förhinder av de mest skiftande slag. Och den breda väg som finns där är inbjudande genom allt vad den bjuder på. Dess frestelser lockar till att överge den smala vägen.

I början av 1800-talet fanns det en väckelse- och botpredikant i Göteborgs domkyrka, Lars Linderot. Han skrev dessa ord som många känner igen från av våra psalmer:

”Ingen hinner fram till den eviga ron som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron varpå vår salighet hänger.
Porten kallas trång, och vägen heter smal, hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
Men här gäller tränga, ja tränga sig fram, annars är himlen förlorad.”

”Porten kallas trång, och vägen heter smal” är ju tagna från dagens evangelietext. Men han stannade inte vid de orden utan fortsatte ”hela Herrens nåd är ställd uti ditt val.” Evangeliet bjöd för honom inte bara på de kärva orden. Det var det glada budskapet om Guds frälsning genom Jesus Kristus. Det är ett budskap som ställer oss inför ett val – Herrens nåd ställer oss inför ett val. Ett val som leder till livet.

I dagens episteltext finner vi dessa ord av Paulus: Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger er söners rätt – jag lägger till och döttrars rätt – så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

 Evangeliet bjuder oss Gå in genom den trånga porten. Evangeliets glada bud är att det finns en väg som leder till livet. Du som inte känner att du är på den vägen tillsammans med Jesus – kom och bli med. Och du som vandrar den vägen får genom Guds nåd vandra vidare. Vi kan alla i glädje få erfara Andens vittnesbörd att vi är Guds barn.

 Den trånga porten och den smala vägen leder till livet. Amen! Halleluja!

Bohus-Björkö 14.08.10

Efterföljelse – lärjungeskap – 6 e trefaldighet

Lukas 9:51-62 o 1 Kor (19-23) 24-27

I dagens evangelietext ställs människor inför Jesu kallelse till lärjungeskap med de ord vi ofta finner hos Jesus: Följ mig. Jesus kallar oss att slå följe med honom. Temat för denna söndag är efterföljelse. Det gäller lärjungeskap.

 som av Jesus ställdes inför hans kallelse hade var för sig något som de prioriterade. Det var något annat de först ville göra och sedan följa Jesus. Då jag läste texten gick mina tankar till en dikt av förre biskopen Nils Bolander vilken har som rubrik Lagom.

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.

Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst
och dekreterade: Så får det inte sjungas!
Stäm ned tonen! Inga våldsamheter!
Lugn, behärskning, lagom…
tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här Hvilar Riddaren af ‘Å ena sidan men Å andra sidan’.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Bolander låter den lilla grå fågeln i sitt jubel spegla den fromhet som i glädje jublar över att få leva under en öppen himmel. Men hon tystas av den förnumstige domherren med orden ”Så får det inte sjungas! Stäm ned tonen! Inga våldsamheter! Lugn, behärskning, lagom…” Vilken av dessa fåglars beteende återger den fromhet vi är bärare av?

 Från en annan av dagens texter läser vi detta ord av Petrus: Var beredda att bryta upp, och håll er vakna… Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det är väl ändå över-drifter. Att vara kristen ställer väl oss ändå inte inför detta. Innebär detta inte något omöjligt? Borde det inte räcka med lagom fromhet?

 

Helgad till Gud under Guds nåd

Vad förväntar sig Gud av oss? Petrus skriver: Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Vad innebär dessa för våra öron så drastiska ord? Innebär Jesu kallelse ett liv i helighet? Den tyska översätt­ning­en tolkar detta i följande ord: I allt vad ni gör skall ni visa er vara människor och därmed er till­hörighet till Gud. Vi ställs inför vad be­grep­pet helig i grunden betyder. Helig är att vara helgad, avskild till Gud. Det är att jag på allvar tar konsekvenserna av att jag är skapad till människa och helgad, knuten till Gud.

Detta tolkas av Paulus i orden: Frambär er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvand­las genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Vi är Guds skapelser och skall hel­gas, avskiljas till Gud.

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva under nåden. Han skriver ni står inte under lagen utan under nåden. Hur får vi utmaningen i orden att vara heliga att stämma med att leva under nåden?

Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer skrev en bok Efterföljelse om lärjungeskap. Men han skrev inte bara för andra. Han levde som han lärde. I texten vi tidigare lyssnade till fanns dessa ord av Paulus: jag vill inte predika för andra och själv komma till korta. Han var en av de ansvariga för bekännelse-kyrkan och tog upp kampen mot nazismen och dess tyranni. Som en följd av detta hamnade han i fängelse och avrättades på Hitlers order strax innan krigsslutet.

Som god lutheran var Guds nåd avgörande för honom i att följa Jesus. Men han skilde på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden. ”Billig nåd är nåd utan efterföljelse. Den kristne lämnar efterföljelsen, men han tröstar sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nåd om den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de detta motsägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap. Så för Bonhoeffer själv.

Den billiga nåden fångade Nils Bolander in i sin dikt:
”Tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här Hvilar Riddaren af ‘Å ena sidan men Å andra sidan’.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Att vara kristen tolkas ofta i att vara religiös och leva ett av religiösa riter präglat liv. Jesus slår fast att detta aldrig kan ersätta ett liv i efterföljelse präglat av kärlekens värme och rättfärdighet.

Allvarliga är orden ” När han lefvde, lefvde han aldrig”. Vad kännetecknar vår vardag? Lever vi i ett av nåden levand liv? Ett liv där Gud i den helige ande får helga våra liv till välsignelse för såväl oss själva som för andra.

 

Jesu budskap är evange­lium

Jesu budskap är evange­lium. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är en befrielse till ett liv under den dyra nåden.

Livet jag fått som gåva av Gud skall inte levas inkrökt i mig själv – på egna villkor. Kal­lelsen följ mig, be­kräftad i mitt dop i Kristus Jesus, innebär att ställa mig själv i livets tjänst – i tro under Guds nåd – i en befriande glädje som föder kärlek och kärlekens gärningar.

Detta speglade Nils Bolander i den lilla grå fågeln i hennes glädje att leva under en öppen himmel.
”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill”.

Sångförfattaren Nils Frykman sjöng med väckelsens folk ”Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut, nu bor jag hos min fader, min träldomstid är slut, sen han mig lärde känna sitt eviga förbund i ordet den klippfasta grund. Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro, men det ej hjärtat skänkte hugsvavelse och ro. Nu tänker jag på Jesus…”

Evangelium är det glada – och samtidigt allvarliga – budskapet om att vi får vara Guds barn. Att bejaka Jesu ord följ mig – är att bli hans lärjunge. Det är att leva i befrielse, glädje och tacksamhet under nåden i ett av den helige Ande helgat liv.

Leif Herngren – Herrljunga 14.07.27

Flisan och bjälken – 4 e. trefaldighet

Lukas 6:36-42 och Johannes 8:1-11

Dagens evangelietext började med orden: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Är Gud barmhärtig? Är det den bild vi har av Gud? För många är den gud man tror sig lärt känna inte barmhärtig. När, var och hur Gud visat barmhärtighet?

En som i varje fall upptäckte Guds barmhärtighet var poeten Nils Ferlin. Som inte bara såg denna utan också vilka konsekvenser den fick i den värld där andra värderingar och egenskaper gäller. Ferlin skriver:

”Han var egensinnig som få och farlig för Status quo:
Mot lag och auktoritet han ställde barmhärtighet.
Jag vet han blev pinad ihjäl i går. Det fanns giltigt skäl.
Ty han ställde barmhärtighet över lag och auktoritet.”

”Mot lag och auktoritet han ställde barmhärtighet.”

Var barmhärtiga. Det är Jesu ord till oss i dag. Dessa ord kopplar Jesus till vår benägenhet att döma varandra. Är det så att våra omdömen om varandra i grund och botten saknar barmhärtighet.

Jesus frågar oss: Varför ser du flisan i din broder öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Han chockerar oss med att ställa en liten flis mot en bjälke.

 Är det så att vi är så hårt präglade av lag och auktoritet att det vi ser hos varandra är flisan – detta lilla andra som finns hos varje människa. Vi ser inte vår medmänniska för detta som blockerar våra ögon. Vi reagerar på småsaker. Det mått vi brukar är så litet och finmaskigt att det inte behövs något stort för att det skall fastna. Den bjälke Jesus ser i vårt öga är benägen-heten att klandra, döma. Jesus konstaterar: Vi skall mätas med det mått vi brukar för andra.

Samtal människor emellan präglas väldigt mycket av negativa kommentarer. Det gäller inte minst i valtider. Kritiken gäller inte bara politiker. Det är oftast kommentarer från åskådar-plats. Man sitter på bänken vid sidan av och granskar sina medmänniskor.

 

Inte heller jag dömer dig

I en annan av dagens texter möter vi berättelsen om hur Jesus konfronteras av de skriftlärda genom en äktenskaps-bryterska. För dessa var vad kvinnan gjort oerhört allvarligt. Hon ställ-des så att alla skulle se henne och sedan stenas. Man kom med stenarna i sina händer och frågade: Vad säger du? Inför deras aggressivitet böjde sig Jesus ned och ritade i sanden. De upprepade sin fråga. Jesus såg då upp och sa: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen. Så böjde han sig på nytt ned och ritade. Vad? Det vet vi inte. Men vad hände? Stenarna föll till marken ur de anklagades händer och de lommade iväg – de äldste först.

Jesus ser på nytt upp och frågar: Vart tog de vägen? Så ger han kvinnan orden: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. Också Jesus såg kvinnans handling som orättfärdig. Men han såg först och sist kvinnan. Han sorterade inte ut henne. Det som hände var det som evangelierna ständigt återger – Guds barmhärtighet uppenbarad i Jesus från Nasaret.

Det Jesus gjorde var vad Nils Ferlin hade sett och han gav honom sitt ohöljda omdöme. Men han såg också följderna för Jesus i den värld där lag och auktoritet gäller. De religiösa ledarna förde honom till korset. För dem gällde lagens ord och dom – inte barmhärtighet. Dessvärre har detta inte bara gällt dåtidens religiositet utan haft en dominerande plats bland oss och knäckt människor. Då har inte barmhärtighet fått råda! Då har lag och ordning gällt!

 

Var barmhärtiga

Vad tänker du om tiggarna utanför våra affärer? Vad säger du om att alltfler människor flyr för sina liv och söker komma in bakom de allt högre staketen runt vår välfärd? Vad gör du inför att våldet tycks få allt större plats i vårt land?

Barmhärtighet är inte bara vänliga ord och fromma beteenden. Barmhärtighet tar sig uttryck i vilka vi är, vad vi tänker, vad vi säger och vad vi gör. Detta styrs av har hur vi uppfattar Gud. Vi sjöng tidigare Emil Liedgrens psalm. Förstår vi att det han återger är evangelium?

”Fader du vars hjärta gömmer helighet,
som allting dömer, kärlek, som förlåter allt,
du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt.”

Psalmförfattaren vill få oss att se att Guds kärlek innefattar den sanning, den helighet som skärskådar och avslöjar orättfärdighet. Barmhärtighet är inte tystnad inför orättfärdighet.

I påskdagens gudstjänst på Björkö fick vår gode vän Eduardo från Uruguay som vi lärde känna som flykting i Angered berätta om vad han i dag arbetar med. Han kom till vårt land jagad och efterlyst – av myndigheterna rubricerad som konspiratör. Efter elva år återvände han till sitt Uruguay. I dag är han ledamot av den kommission presidenten tillsatt för att söka sanningen om dessa som försvann under diktaturåren. Det kunde gällt honom själv. Eduardo knöt så i sin berättelse an till påskens budskap om Jesu korsfästelse och uppståndelse med dess hopp om liv också inför våldets och dödens allvar.

Hur hanterar vi detta med flisan och bjälken i våra ögon? Jesu manar oss att ta bort bjälken. Då – säger Jesus – kan du se klart. Du ser människan och inte i första hand hennes brister.

I vår bibel finner vi ordet helgelse, att helgas. Jag uppfattar att det inte sällan för många av oss har mist sitt allvar. Vi nöjer oss med att vi får komma till Gud som vi är och tappar bort att Gud genom helig ande vill forma oss och förändra våra dömande sinnen.

Guds helighet får oss att se bjälken i vårt eget öga. Inte för att döma ut och slå ned oss. Nej, här gäller psalmens ord ”låt oss känna, att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är”.

Jesu utmaning är: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Inför bördan av misslyckanden och felsteg får vi se och känna Guds barmhärtighet i och genom Jesus Kristus. Jesus såg människan i äktenskapsbryterskan. Gud ser också oss med Jesu ögon – kärlekens ögon.

Vi bad och bekände tidigare i psalmen vi sjöng om Guds barmhärtighet:

”Dig vi prisa och berömma, som i vrede allt kan döma och i nåd förlåta allt,
som vill döda för att föda allt på nytt till ny gestalt.”

Leif Herngren, Rambergskyrkan, Göteborg 14.07.13

 

Hjälparen kommer – med andens eld – Söndagen före pingst

Johannes 16:12-15, 1 Kung 19:9-16

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.
Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de arton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga
bröst och dekreterade: Så får det inte sjungas!
Stäm ned tonen! Inga våldsamheter!

Lugn, behärskning, lagom…
Slå vakt kring din värdiga sångskola
och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom!…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här vilar Riddaren af ”Å ena sidan
men å andra sidan”.
När han lefde, lefte han aldrig.”

Söndagen före pingst tar texterna upp Andens utgjutelse över oss människor. Den Ande som liknas vid en eld som kan tända en människas hjärta och få henne att brinna. Men den elden får väl inte sät­ta mig i brand. Det är väl viktigt att vi – som biskop Nils Bolander uttryckte det tar det här med Jesus och lärjunge­skap med behärskning och lite lagom!? Åtminstone vi missio­nare!

Dagens tema är Hjälparen kommer. Tex­ter­na är från Jesu avskeds­tal till lärjungarna i vilket Jesus tar upp temat om den hjälpare som skall kom­ma då han nu lämnar dem. Hjälparen kom­­mer, som jag skall sända er från Fadern. Mitt tema blir: Hjäl­paren kommer – med andens eld.

 

Kristus och Anden

I Jesu avskedstal ställs vi inför sambandet Kristus och Anden. Där vi ibland skapat en ganska stor skillnad mellan Andens och Jesu framträdande visar Jesus klart på att Anden fortsätter hans verk. Ibland tappar vi bort Andens samstämmighet med Jesus.

Jesus visar på treklangen mellan Fadern, Sonen och Anden. Han säger:

Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er… han skall vittna om mig.

Paulus talar om Anden med skiftande ordpar som: Guds ande, Kristi ande och Herrens ande. De är uttryck för Andens uppgift att ta emot av Fadern, ge vidare och förhärliga Kristus. Vi kan inte ha en annan bild av Anden än den Jesus ger oss.

Jesus talar om Anden med ett mycket prosaiskt ord – Hjälparen. Sådan Jesus var för lärjungarna – en hjäl­pare – sådan skall Anden vara – och så ersät­ta Jesus. Jesu ord visar hur vi skall förstå Anden och Andens verk. Den gammaltestamentliga texten vi hörde berättade om profeten Elia i en mycket bekymrad situation gömd i en grotta. Han klagade och Gud sa att Elia skulle gå ut på berget Horeb där Gud skulle visa sig för honom. Detta skedde – men inte i en stark storm och inte heller i ett jordskalv eller i den eld som visade sig. Gud kom i ett stilla sus. Gud uppenbarade sig för att hjälpa och ge profeten nytt mod. Det skedde inte på ett överväldigande sätt. Det skedde i ett stilla sus.

 

Anden, Hjälparen, Advokaten, Sanningens ande

Textens ord som översatts med Hjälparen betyder bokstav­ligen tillkallad (för att hjälpa). Det be-tecknar en advokat och i den engelska över­sättningen lyder orden: When the advocate has come…

Jesus talar om Anden som sanningens ande. Denne advokat skall visa oss vad synd och rättfärdig-het och dom är. Di­lemmat är att vi inte gärna vill höra detta utan hellre det andra som An­den ger oss – An­dens frukter och gåvor.

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen råder. Det finns ingen san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Med Bolanders ord: ”Riddaren av å ena sidan men å andra sidan” lever mitt ibland oss. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet. Därför har Fadern gett oss sanningens ande.

Främ­­lingen i vårt land söker bli sedd. Runt om i världen hörs ropen från de förtryck-ta, de förtram-pade: de bostadslösa och ar­bets­lösa. Kongoleser, afghaner, irakier – de fattiga var de än finns ute i världen söker frihet och demokrati. Hör dessa och de makthavande oss kristna med san­ningens ande tala för rätt, rättfärdighet och rättvisa? Står vi i ord och handling för ett granskan­de och uppfordran-de pro­fetiskt bud­skap? Sanning­ens ande leder oss varken förbi den slagne på vägen mellan Jerusa­lem och Jeriko el­ler på vår egen gata.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte flummighetens eller ytlighetens ande eller – för att bruka Bolanders allvarsord – sparlågans ande. Om herr Lagom, Riddaren av Å ena sidan och Å andra sidan summerades det att ”när han levde, lev­­de han aldrig”. Elden brann inte i hjärtat1

Paulus talar om Kristus som den grund vi skall bygga våra liv på och säger: Var och en måste tänka på hur han bygger…På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs el­ler halm. En dag kommer då det skall visa sig hur vi byggt vårt hus. Den da­gen… kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Sanningens ande skall förtära det osunda, det bristfälliga hos oss.

Eldarna i Valborg har bränt upp mycket gammalt skräp. Vi får i vårens tid be: Gud, hjälp mig rensa bort ur mitt liv det som är gammalt och dött som hindrar mig att ta emot dina nyskapande krafter.

Natanael Beskow uttryckte detta i psalmen vi sjöng tidigare:
”O salighet och fruktan när Anden kommer när.
O nåderika tuktan, o eld, som allt förtär.”

 

Kärlekens ande

 Vad skall det sägas om oss och våra liv? Är det ett liv i Jesu efterföljd och i den Helige Ande – ett liv som levs – för att uttrycka det med Bolan­ders ord:

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.”

Inför den bilden av ett levande lärjungeskap behöver vi be med orden från en av våra böne­körer:

”Ande du som livet ger, fall nu över mig:/ Smält mig, fyll mig, tänd mig, sänd mig.
Ande du som livet ger, fall nu över mig.”

 Paulus konstaterar att vi inte fått en ande som gör oss till slavar så att vi måste leva i fruktan. Vi har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader”. Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

 Hjälparen är såväl Sanningens Ande som Kärlekens Ande. Gud vill genom sin Ande göra det möjligt i vårt liv som är svårt – att vårt liv präglas av kärlek. Kärlekens Ande för våra tankar till Andens frukter. Paulus visar oss att kärleken är mycket konkret. Andens frukter är: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

 Andens eld bränner till och avslöjar men är samtidigt den eld som värmer och gör livet levande. Jesus säger: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt.

Vad slags frukt talar Jesus om?

Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

 

Leif Herngren  Varberg 14.06.01

Levebrödet och det levande brödet – Midfastosöndagen

Johannes sjätte kapitel

Johannesevangeliets sjätte kapitel står som en vattendelare i hans skildring av Jesu liv. I ka-pitlets början läste vi tidigare hur folket imponerades av Jesu framträdande och vad han åstadkom. Jesus hade utfört flera under och fått folket med sig. Då Jesus drog iväg till andra sidan av Galileiska sjön följde mycket folk med. De var i tusental vid måltiden på berget.

När Johannes avslutar detta kapitel återger han en helt annan situation.  Många av lärjungarna reagerar inför vad Jesus säger i det samtal som följer och brister ut: Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Jesus hade sagt: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Vad menade han och vem trodde han sig vara. De frågar sig om denne Jesus inte är den Josefsson vars far och mor de känner.

Vad är din reaktion inför dessa Jesu ord? Är det inte så att också vi står undrande inför vad Jesus vill ha sagt med sina ord? Vi vet att dessa ord lett till allvarliga beskyllningar om vad kristen tro är.

Johannes lyfter i sin skildring fram den problematik vi alla lever med. Hur skall vi få livet att gå ihop. Det gäller vårt vardagsliv. Det gäller vårt levebröd i relation till den presentation Jesus ger av sig själv som Livets bröd, det levande brödet. Hur är det med allt det profana som stän-digt tränger på och slår ut Jesu inbjudan till lärjungeskap? Hur brukar vi vår dag och vår tid kontra Guds kallelse med vårt liv?

 

Vår vardag med dess behov av levebröd av skiftande slag

Som människa är jag både kropp och själ. Det är detta Jesus bejakar i det som skildras i detta märkliga kapitel. Jesus är klar över vårt behov av mat och dryck. Folket får slå sig ned i det grönskande gräset och mättas genom Jesu välsignande av en grabbs fem kornbröd och två fiskar. Jesus tog itu med människors ohälsa och sjuka kroppar.  Vi vet hur han umgicks med människor i god gemenskap i hem av ganska skiftande slag.

Där vi inte sällan skapar konflikter i upplevelsen av vad vi är och vad vi behöver i våra liv träder Jesus fram och bejakar oss i våra kroppar. Gud har skapat mig sådan jag är i min kropp.

Vi har – som Jesus säger – att leva i denna världen med allt vad det innebär – det gäller också den lilla värld som är vår vardag. Denna jord är ingen himmel. Men den är – som vi i vårens tid upplever allt mer och mer av – en levande skapelse i all sin grönska och fruktsamhet. Jesus lät folket slå sig ned uppe på ett berg där det var gott om gräs. Han uppmanar oss att se på himlens fåglar och på ängens liljor – Guds fantastiska skapelse som en njutning för hela vår varelse – för ögon, för näsa och för öron. Vår kropp är en del av Guds skapelse och därför under Guds beskydd.

Det Jesus vill få oss att inse är att vi inte bara är kroppar. Han vill få oss att se Guds skapelse i dess fullhet och då inte minst den rikedom som vi människor är i kropp, själ och ande.

Vardagslivet i all dess rikedom av profant och sekulärt gör att vi inte sällan tappar bort helheten i vad vi är som människor. Vi inser inte att Jesus kom för att lära oss att se livet i hela dess fullhet. Livet handlar aldrig bara om våra kroppar, dess behov och allt det vardagliga.

Dom Helder Camara, fattigbiskopen i Brasilien, såg hur vi frestas att slå oss till ro och tappa bort livet. Han skrev:

När din lilla båt har legat så länge för ankar i hamnen
att du börjar få för dig att den är ett hus,
när din lilla båt börjar skjuta rötter i gyttjan vid kajen,
då är det dags att styra ut!
Till varje pris måste du rädda båtens seglarsjäl
och din egen pilgrimssjäl.

 

Jesus träder fram som Livets bröd.

Men de som imponerats av honom såg honom som den som skulle lösa deras lekamliga behov. Då Jesus såg att man önskade göra honom till brödkung drog han sig undan från folket till ensamhet i bergen.

När folket nästa dag på nytt efter ivrigt letande finner Jesus konstaterar han att de sökt efter honom för att de fick bröd och blev mätta. I de samtal som uppstår vill Jesus ge folket klarhet i vem han verkligen är. Han söker samtidigt få oss att inse vilka vi verkligen är – att våra liv aldrig kan mättas endast genom lekamliga behov. Den helighet som vilar över skapelsen är sprungen ur Guds helighet. Det är det faktum och den heligheten som är grunden för vad vi människor verkligen är.

Vi behöver levebröd för att överleva här på jorden. Och vi behöver det livets bröd som Jesus är och ger för det liv vi skapats till – i hela vår varelse – till kropp, själ och ande.

Jesus slår fast: Jag är livets bröd… Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet.

 Jesu ord i samtalet var: Mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. För att visa oss kopplingen mellan våra kroppar och vår skapelses helighet brukar Jesus det osyrade bröd som var den judiska påskens måltidsbröd. Då Jesus firar påskmåltiden med sina lärjungar ger han oss innebörden i dessa ord. Måltidens bröd blir det Livets bröd som Jesus ger – och därmed sig själv – till oss i nattvardens måltid. Han tar ett bröd, bryter det och ger det till dem var och en och säger: Detta är min kropp som blir offrad för er. På samma sätt tar han bägaren och sa: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er.

 Genom att helga vanligt bröd och vin visar Jesus – som Livets bröd – att det vardagliga, det profana är en del av våra liv som skall helgas av honom, det levande brödet. Han bjuder oss strax att dela måltiden med honom och ta emot det levande bröd han då vill ge oss i nattvardens bröd och vin.

 

Leif Herngren Bohus-Björkö 14.03.30

Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp – i nåd och tjänst – Septuagesima

Fil 3:7-14 och Matt 19:27

 Jag står här i dag i min tro och som pastor i över 50 år. Vad innebär tron för mig? Vad är det att vara kristen? Vilka följder har tron fått hos mig i den värld där jag skall leva ut den? Vad präglar nuet? Vad innebär det att vara troende?

Vart är vi i vårt land på väg i dag? Hur uppfattar vi penningens oerhörda makt och den brist på solidaritet som allt­mer präglar vårt samhälle? Varken jag i predik­stolen eller du som lyssnar står opåverkade av den utstuderade kommersialismens alla lockrop?

I episteltexten bekände Paulus: Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Kan jag göra Paulus vittnes-börd till mitt? Att bejaka Jesu inbjudan är en kallelse till uppbrott ur intagna positioner. Gäller det också mig?

 

Att kallas till uppbrott

Selma Lagerlöf har i sin bok om Nils Holgersson en scen där vildgässen på sin långa resa upp ge­nom Sverige sjunger sin sång: ”Nu bär det till fjälls, Nu bär det till fjälls.” Nedanför på gårdarna ser de tamgässen i lugn och ro gå och äta. De ropar till dem: ”Kom med. Kom med.” Men tamgässen svarar: ”Vi har det bra, som vi har det.” Några unga tamgäss tycks ändå lockas av vildgässens rop men får då höra från de gamla gässen: ”Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa.”

Vad är det för ”gäss” som befolkar kyrkorna? Tama gäss som går på marken och plockar vad den bjuder på. Eller – gäss burna av visioner med luft under vingarna. Finns det alltför många tamgäss i våra kyrkor? Eller har vi brutit upp och är på väg?

Stämmer den karakteristik in på oss som poeten Nils Ferlin tecknar i en av sina dikter:

Mest säger jag mådä, för jag tycker att dä ä liksom ingenting ä sagt när en bara säjer dä. Jag gräver i min jord

och behåller mina ord, och bibeln har jag lagt så den lyser på mitt bord. Gu skydde prosten och staten och innerligt tack för maten!

Selma Lagerlöf återger i sin bok hur en unggås ropar: ”Kommer det en flock till, så följer jag med.” Det kommer en ny flock – tveksamheten släpper och den unga gåsen söker följa med men miss­lyckas i sitt första försök. Då vänder vildgässen om för att se hur det skall gå. De vill att tam­gå­sen skall följa med. Vid nästa försök lyfter tamgåsen och infogas i vildgässens gemenskap i deras fria flykt mot fjällvidderna.

Jesus Kristus ställer oss inför uppbrott. Vi kallas att förenas med Guds folk. Vi kallas – som da-gens tema uttrycker det – genom Guds nåd till tjänst i Jesu ef­ter­följd. Guds nåd och Guds helige Ande gör det möjligt för oss att lämna väl nedslagna bopålar då Kristus kallar till uppbrott!

 

När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp…

Pappa tog med oss pojkar till Slottskogsvallen – friidrottsarenan 500 m från vårt hem – för att vi skulle se Gunder Hägg och Arne Andersson – dåtidens internationella stjärnor – slå världsrekord. I dag hade det naturligtvis gällt Charlotte Kalla. Hade Paulus en pappa som jag? Han brukade gärna bilden av kampen på löpar­banan och skrev:
Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar.

I dagens episteltext vittnar Paulus:
Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden…
Tro inte att jag redan har nått detta… Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp…
Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Jesus Kristus.

Paulus bekänner att mötet med Jesus för hans del inneburit en oerhörd omvärdering. Han hade fått helt nya perspektiv på sitt liv. Mycket hade förlorat sitt tidigare värde – hade – som han uttrycker det – kastats på sophögen. Många som drabbats av allvarlig sjukdom eller olycka vittnar om hur de omprioriterat sina liv. Måste något sådant ske för att vi skall upptäcka vad som är värdefullt?

Tamgässen nere på marken lyfte inte och följde med vildgässen! Varför? Var de tillfreds med livet på marken och vad jorden bjöd på? Saknade de kraft eller vilja att lyfta?

 Var de vingklippta? Lyssna till vad Jesaja har att säga till oss som känner oss trötta, slagna eller vingklippta:
Vet du då inte, har du ej hört det, att Herren är en evig Gud…? Han blir ej trött och utmattas inte… Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och utmattas, och unga män kan falla…

Om det sägs om unga män – vad är då inte att säga om en åldrande predikant…!? Men lyssna:
…  de som väntar efter Herren hämtar ny kraft, de får nya vingfjädrar som örnarna. Så skyndar de iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.

Nåden och tjänsten

Paulus ville lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidande. Det han ställts inför var utmaningen i innebörden i dagens tema: Nåden och tjänsten. I evangelietexten påminde Petrus Jesus om att han och de övriga lärjungarna hade lämnat allt och följt Jesus och ställde så frågan: Hur blir det för oss?

 Vår svenska översättning pekar främst på att livet med Kristus innebär att nå målet där uppe – alltså det eviga livet. Den tyska översättningen betonar das neue leben, zu dem Gott mich durch Jesus Christus berufen hat – det nya liv Gud i Kristus kallat mig till.

Det kristna lärjungeskapet har man sökt karaktärisera i två ordpar. Det är theologia gloriae, härlig­hetens teologi – med betoningen på Kristi seger och upp­stån­delse och dess konsekvenser för en kris­ten i lärjungeskapets nåd och glädje. Det andra ordparet är theologia crucis, korsets teologi – med betoningen av Jesu lidande och död, hans undervisning om ”vete­kor­nets lag” och hans kallelse: Vill du gå i mina spår?

Vi kan frestas att tolka lärjungeskapet i endast en av dessa kategorier. Att vara kristen målas i bilder av framgång och ”halleluja”. Eller i dess motsats i dysterhet och ”svarta kläder”. För Paulus var det ingen av dessa ytterligheter som gällde. För honom gällde såväl theologia gloriae som theologia crucis – både korset och upp­stån­delsens härlighet. Det handlade om såväl nåd som tjänst.

Paulus vittnade och bekände: Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp… Paulus hade inte fått grepp om Kristus och helt fattat hans budskap. Kristus hade greppat honom och han hade bejakat att ställas in i nåden och tjänsten i Guds rike här och nu.

Kan det vara något annat för oss? Fastlagstiden som vi nu går in i tecknar lärjungeskapets vånda och smärta. Men den leder över långfredagen fram till påskens glädjebud och dess bud om upp-ståndelse och liv tillsammans med Jesus. Har Jesus fått grepp om mig och mitt liv?
Leif Herngren Johanneberg, Göteborg 14.02.16

Påskens vittnen – 2 i påsktiden

Joh 21:15-19

 En skolgrabb hade fått till uppgift att skriva om missionens historia. Han gjorde det mycket kort­fattat i tre punkter: 1. Jesus kallade lärjungar för att bli apostlar. 2. Paulus for till Rom och Ans­gar till Sveri­ge. 3. Nu är det vår tur. Frågan är om vi delar hans kon­staterande i den tredje punkten? Dagens tema är Påskens vittnen. Nu är det vår tur – att vara påskens vittnen!

Evangeliet berättade för oss om ett av de tillfällen då Jesus visade sig som uppstånden för några av lärjung­arna. De har varit på sjön och fiskat men inte fått något. Mannen de ser på stranden ber dem kasta ut sitt nät än en gång. Det draget ger dem en mängd fiskar och de inser att det är Jesus som finns där och delar måltid med honom. Jesus har så detta samtal med Petrus som nyss återgavs. Tre gånger får Petrus frågan om han älskar Jesus. Tre gånger hade han förnekat sin kännedom om Jesus.

Hur är det med vår relation till Jesus? Hur skulle vi uppleva om Jesus ställde denna fråga till oss. Inte bara en gång utan upprepad för att frågan skall tränga in på djupet hos oss.

Frågan ställde till Petrus som utgångspunkt för det uppdrag han skulle stå i – som ett påskens vittne med omsorg om dem som skulle ta emot budskapet. Vilka är påskens vittnen i dag? Hör vi till dem?

Påskdagens hälsning i kyrkorna: Kristus är uppstånden! Ja, han är verkligen uppstånden! Är Jesus detta i sanning – för oss? Förmedlar vi påskens budskap vi till människor kring oss?

Förutsättningarna för ett påskens vittne

Vad tror vi lärjungarna kände när de något senare stod där – en liten skara som Jesus skulle lämna – då han gav dem sitt slutackord: Gå ut och gör alla folk till lärjungar!

Min reaktion skulle säkert ha varit: Men käre Jesus, vilka tror du vi är… OK… det är en vacker vision, men den har inget att göra med verkligheten… alla folk…till lärjungar…?! Ett påskens vittne – ett helt gigantiskt och därför omöjligt uppdrag. Nej! Lärjungarna gick in i det. Jesus skulle själv vara med dem alla dagar till tidens slut. Resultatet är bland annat vi här!

I Apostlagärningarna finner vi att den framväxande kyr­kans budskap var förkunnelsen om Jesu upp­ståndelse – och dess konsekvenser för oss människor. Man skulle ju tro att Petrus pre­di­kan den första pingstdagen skulle fokuseras på andeutgjutelsen, extasen och språk­­undret. Men Petrus tema var Jesu uppståndelse och dess följder för mänskosläktet. I kapitel efter kapitel där Petrus eller Pau­lus tal återges är budskapet Jesus Kristus som korsfäst, död och begravd och som den Gud uppväck­te till liv – livets seger över döden.

I GT möter vi Guds personliga tilltal till människor – som till Mose: Jag vill sända dig till Farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten. Gud skapar historia genom männi­skor! Han väljer medarbetare, som – ofta motvilligt – får gå hans ären­­de! Bibeln är boken om dessa som Gud fick bruka. Människor med fel och bris­ter som Gud fost­rade till att vara hans redskap. Ab­­ra­ham kallades ut ur sitt land och folk. Jakob be­drog sin bror och far, fick brottas med Gud och blev hans redskap. Pro­­feterna i deras kal­lelse och protester. Jeremia: Nej, inte jag… jag förstår inte att tala, jag är för ung… Men de kom inte undan kallelsen – trots sina protes­ter

Mose ställde inför utmaningen han fick frågan: Vem är jag…? Män­ni­skans känsla av det omöjliga i bara tanken – än mer då man bör­jar inse vad det handlar om – Jag, vem är då jag? Känner vi igen oss? Tror du, Gud, att jag kan göra detta du ber mig om? Vad tror du om oss? Vi är för få. Jag är för gammal. Jag är för ung… !

Som Kristi kyrka har vi ett uppdrag att utföra – inte bara något att bevara – varken byggnader, gamla samfund eller minnesmärken från våra fäder. Jesaja förmedlade denna hälsning till sin samtid: Glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?

Att vara ett påskens vittne i dagens Sverige är inte enkelt. Här råder materialism. Livsfrågorna tycks för många dränkas i jakten efter framgång och status, efter prylar och upple­velser eller i kropps- och sexual­fixering, i droger och miss­bruk.

Avgörande för påskens vittnesbörd är ett levande hopp

 Grundläggande för påskens vittnesbörd är det levande hopp som detta är förankrat i och vill föda hos andra. Petrus säger: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

Påskens vittnesbörd tar sig framför allt uttryck i våra liv och hur vi formar vår vardag – vilka värde­ringar vårt handlande ger uttryck för. Lever vi ett liv som bärs upp av ett levande hopp?

Vid besök i England 1984 lyssnade jag i TV till den anglikan­s­ke bis­­kopen i Liverpool David Shep­pard. På bästa sändningstid under påskveckan höll han ett engagerat anfö­ran­de. Det var oerhört inspirerande att höra vad han hade modet att säga. Titeln på hans anförande var The Other Britain. Han talade – som han själv sa – som en av dem som hörde hemma i The Comfor­table Britain och sökte övertala dessa att ställa sig i The Other Britains skor. Han såg England djupt delat. Till bilden hörde att han vid sitt anförande själv stod i lånade skor då han inför sitt framträdande glömt att ta med sig svarta skor.

Den tudelning Sheppard såg i det brittiska samhället upplevde han samtidigt i Kristi kyrka. Han me­nade att man med kyrkan som samfundsmässigt och etniskt delad inte kunde tala om en kyrka. ”Vi ser som normalt det som borde ses som en skandal.” Den djupaste klyftan var mellan katoliker och protestanter. Då den nya katols­ka katedralen skulle invigas i Liverpool togs frågan upp om någon av de kungliga skulle när­va­ra. Dåvarande premiärministern Harold Wilson, själv parlamentariker från Liverpool, sa nej till detta. Det skulle vara alltför riskfyllt med de spänningar som fanns mellan pro­testanter och katoliker.

Sheppards självbiografi har namnet Steps along Hope Street. Gatan mellan den anglikanska och den katolska ka­te­dralen heter Hope street. En av Sheppards viktigaste insatser var att han tillsammans med de frikyrkliga ledarna och den katolske ärkebiskopen tog itu med Kristi kyrkas splittring och skapade en helt ny ekumenisk situation. För att manifestera viljan till enhet beslutade man att fira gudstjänst i de två katedralerna och vandra på Hope street mellan dessa. Så blev Steps along Hope Street ett hoppets tecken i Liverpool – ett vittnesbörd om hur livet raserar murar mellan kristna.

Sheppard var en mycket skicklig cricketspelare och med i det eng­el­s­ka landslaget vid internatio­nella tävlingar. 1960 tillfrågades han om att vara kapten för det engelska lag som skulle möta det helvita sydafrikanska lag som besökte England. Han väg­ra­de ställa upp mot ett lag där inte svarta fick delta. Detta väckte en oerhörd uppmärk­samhet och fick till följd att han än mer drogs in i frå­gorna om rättvisa och fred.

För Sheppard var det givet att han som kristen och kyrkoledare tog del i det politiska livet. En journalist frågade honom om hans aktiva deltagande i samhälls­frågorna inte ska­dade honom som andlig ledare. Hans svar blev att just det engagemanget tving­ade honom att än mer bruka sina andliga resurser. Som kristen måste han höra ropen från de svaga och förtryckta om de så var vita, färgade eller svarta och i lärjungeskap stå vid deras sida. Han ägde ett levande hopp som han ville förmedla till andra. Han var ett påskens vittne. Hans liv var en vand­ring på Hoppets väg.

Är du med på den vägen som ett påskens vittne?

För några år sedan besökte jag vår systerkyrka i Ecuador. Två minnen vill jag återge:

+ I ett mycket enkelt hus med stora sprickor i väggarna mötte vi en ung familj. Han var pas­tors­ut­bildad med inte ordinerad till pastor. Han arbetade i ett myck­et fattigt område utanför Monte­christo. Där fanns ingen för­samling som kunde anställa honom vilket var en förutsättning för ordina­tion. Huset var deras hem och samtidigt verk­stad för korgmöbler – för att de skulle kunna över­leva. Där och med detta enkla hem som ut­gångspunkt var han ett påskens vittne.

+ Norrut i Ecuador finns ett småväxt indianfolk som i stolthet producerar vävnader i fantastiskt fina färger, gör läderarbeten och mycket annat. Där finns en församling i vilken man då nya fattiga med­lemmar välkomnas hjälper dem att byg­ga hus. Kärlekens handlingar bland människor som vittna­r inte bara om påskens budskap utan också om dess konsekvenser. Och församlingen växer.

En avgörande fråga i dag är om jag är ett påskens vittne? Jesus har uppstått för att vi skall leva. Kän­ner jag gläd­jen som lärjung­e inför att han vill bruka mig med de gåvor jag har?

Du kanske finns här som känner Guds särskilda kallelse till tjänst i Guds rike? Kristi kyrka be­höver dig! Dela dina funderingar med någon. Be om Andens ledning i denna fråga.

Precis som på påskdagens kväll ger Jesus sin lärjungar inte bara en fridshälsning. Han visar oss sin korsmärkta kropp och påmin­ner oss om uppdraget – att vara påskens vittnen! Han vill bruka oss som påskens budbärare!

Leif Herngren   Mölnlycke 10.04.11

 

En kärlek med konsekvenser – 2 i påsktiden

Joh 21:15-18

 Jag var ganska ny i min tjänst här och nyinflyttad stockholmare från Göteborg. En kollega till mig bor själv i Göteborg. Han visste att jag var född göteborgare och att jag i över 25 år haft mina tjänster i Göteborg och därför var göteborgare. Han ställde då frågan till mig: ”Du har väl läst Johannes?” Ja, svarade jag, men vad tänker du då på? Hans svar blev bara: När du blir gammal…

Det var alltså orden i den bibeltext vi lyssnade till tidigare. På det saliga leendet i hans ögon förstod jag hans glädje över att han i de orden konstaterat både min ålder och att jag fått lämna Göteborg – När du blir gammal skall… någon annan… föra dig dit du inte vill!

 

Älskar du mig?

Från texten tränger också en fråga fram – ställd till Petrus men genom texten till mig i dag – en fråga som Jesus upprepade tre gånger, till Petrus förtret. Det är en fråga i dag till mig. Efter 40 års pastors­tjänst kan det ju bli lite avslaget. Därför ställer han frågan i dag till mig – likaväl som den ställs till dig: Leif, älskar du mig?       Ja, herre, du vet att jag har dig kär.

Men hans fråga återkommer inte bara en gång utan två: Leif, älskar du mig?           Leif, älskar du mig?

Efter att Petrus bejakat Jesu fråga påminns han varje gång om Uppdraget. Så får jag påminnas om mitt uppdrag. Men det är på samma gång en påminnelse till dig om kallelsen han gett dig att vara med i hans uppdrag. Den frågan kan ingen annan besvara för mig. Det är jag själv som väljer livsväg.

Människans frihet och hennes val

Människan har fått lämna sin oskuldsfulla tillvaro i paradiset och får leva i en värld där hon ständigt tvingas att välja väg. Hon lever i en värld där hon – antingen hon vill det eller inte – ställs inför valet mellan ont och gott. Också då jag inte tror mig välja gör jag ett val genom passivitet eller tystnad.

Till människans väsen hör den frihet som hennes Skapare gav henne. Den friheten innebär möj­lighe­ten till det goda, till rätt och rättfärdighet. Men den friheten ger samtidigt människan möj­lig­heten att gå sin egen väg. Människan gavs i skapelsen en frihet till det onda. Det är i detta drama – i männi­skans fria val inför gott och ont – som historien formas. Det gäller den enskilda människans historia i hennes ”lilla värld” likaväl som folkens historia, världshistorien!

Denna sanning möter vi också i den hälsning Mose förmedlade från Gud till sitt folk. Folket ställdes inför ett val: Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignel­se och förbannelse. De hade att välja och ställdes inför de väg­­skäl som livet ställer oss inför. Du skall välja livet… Du skall älska Herren din Gud…

Det är denna människans fria vilja som styr historien och dess förlopp – både dess dramatik och dess tra­gik. Ur den­na vår handlingsfrihet föds gott och ont, välsignelse och förbannelse, liv och död. Och utan denna frihet är det inte möjligt att förstå historien.

Vad är en människa? Är hon något i stil med en pianotangent eller en orgelpipa som enbart någon annan spelar på? För författaren Dostojevskij blir människan det utan den fria vilja. Då behöver män­niskan inte svara för sina handlingar. Det är ju någon annan som spelar på henne. Men för ho­nom var människan något annat. ”Det mänsk­liga tycks bestå och i själva verket bara består av att människan ständigt bevisar för sig själv att hon är en människa och inte en orgelpipa.”

Vad det innerst inne handlar om är modet att vara människa, en sann människa! Den sanna män­ni­skan mö­ter vi i Jesus, som till fullo var det människan skapats till, Guds avbild. Kris­tus kom för att han skulle bli den förstfödde bland många bröder – och systrar! Vi är kallade av Kristus till liv i gemenskap med honom för att vi skall formas, helgas, och bli honom lika.

Kärlekens konsekvenser – en kärlek rotad i bekännelsen ”Jesus Kristus är herre”

Jag har i vår Distrikts-Information som kommer nästa vecka skrivit om den glädje jag fått vara med om på skiftande håll då vi samlats till gudstjänst i lovsång och glädje. Det har varit vanliga gudstjänster och särskilda högtider. Församlingar från olika samfund har gått samman. Människor har fogats in i Kristi kropp, i den kristna församlingen. Människor har installerats i nya uppgifter.

Men till mig och mina arbetskamrater kommer också bud av annat slag. Vi får ingen att ställa upp som le­dare eller som ordförande. Vår ekonomi sviktar. Det glesnar i församlingsleden – med de höga åldrar vi har faller den ene efter den andre bort. Många vittnar om en trötthet.

Jag är klar över att vi kan finna en rad olika orsaker och förklaringar till detta. Ändå påstår jag att en av­görande fråga i detta är Jesu fråga till oss var och en personligt: Sven eller Stina eller vilket namn du nu har: Älskar du mig?

 Kanske kommer vårt svar som för Petrus ganska snabbt: Ja , herre, det vet du att jag gör. Men varför upp­repade Jesus denna fråga tre gånger? Var det inte därför att han vet att munnens bekännelse inte säl­lan saknar verklig förankring i vårt inre. Han vet att det finns många vackra ord om en kärlek som sedan visar sig sakna konsekvenser i vardagslivet. Han vill att frågan skall borra sig in i vårt innersta.

Kristet lärjungeskap handlar inte om att sitta på åskådarplats och följa Jesu gärning och hur Guds rike tar ge­stalt bland människor. Vi kan frestas att från en läktare se ned på den arena där den historia utspe­las som är Guds historia, Guds drama bland människor. Jesus vill dra oss in i trons dramatik, få oss med bland dessa som i kyrkans förs­ta tid kallades för de som hörde till Vägen. De hade gjort ett upp­brott – blivit ett vand­rings­folk!

Några av dagens många slagord är: ”Jag känner inte för det eller det…” eller ”Jag känner för det…” De slagorden har väldigt lite att göra med Jesu kallelse: Följ mig!

Olov Hartman
formulerar sina tankar om efterföljelsen i dessa ord:
”Gå ifrån oss och låt oss få leva som förr
och som vanliga fiskare gör.
Det var lugnare innan du kom.

Gå ifrån oss ty vore vår själ som en natt
så är mörkret ej mörker för dig,
vad vi dolde längst ner kommer fram.

Du som ser allt och dock är vår vän – Herre gå
medan ännu vi äger vårt liv.
Du kan leda oss dit vi ej vill.”

Efter det att Petrus bejakat Jesu fråga fick han av Jesu höra dessa ord: Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.

Hur är det med oss, vi vars hår har grånats? Hur är det med dig som står mitt uppe i karriären? Hur är det med er som just bildat familj eller planerar för detta? Hur är det med dig som är ung och har hela livet framför dig? Var finns Jesus i våra liv? I marginalen? Eller i centrum av vårt liv?

Den kärlek till honom som Jesus frågar oss om är en kärlek med konsekvenser.

Det jag här sökt teckna är innebörden i den urkristna bekännelsen Jesus Kristus är herre. Det handlar om lärjungeskap. Jesus kallade människor att bli hans lärjungar. Vi kallas inte till en intel­lektuell pres­ta­tion. Han ställer oss inte inför ett korsförhör om innehållet i vår tro. Till lärjunge kallades man inte där­för att man har en färdig och välformulerad tro. Bland lärjungarna fanns Tomas som hade svårt att tro. Men ur hans tvivel växte tron och bekännelsen fram: Min Herre och min Gud.

Jesus bjöd människorna att bryta upp från ”slavrelationen” till denna världens makter och herrar och inbjöd i stället till en lärjungerelation till honom själv. Bekännelsen Jesus Kristus är herre innebär en trosutsaga om Jesus – att han är Kristus. Men det är också en bekännelse av att denne Jesus Kristus är min herre.

Vi låter Olof Hartman forma sin bekännelse till vad det är att leva av tro:
”Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.

Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord.”

Leif Herngren  Västerås 01.03.24

 

 

Guds barn – Söndagen efter jul

Matt 18:1-5, Romarbrevet 8:15,16 o Johannes 1:10-12

” I may be an Indian, but I am a man,
I may be a Puertorican, but I am a man,
I may be a black man, but I am a man,
I may be a poor white, but I am a man –
for I am God´s child.”

Den sången fick jag sjunga tillsammans med många andra. Sången leddes med gitarr av pastorn och blivande presidentkandidaten Jesse Jackson stående på en på liten låda i en av Washintons parker där man byggt upp Resurrection City, Uppståndelsens stad  i samband med Poor Peoples Campaign 1968 – den kampanj som Martin Luther King planerat men aldrig fick vara med i på grund av mordet på honom några veckor tidigare.

”Jag är ett Guds barn.”

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ’Abba! Fader!’ Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

När vi talar om vad det är att vara människa blir det ofta ett samtal om vad vi skall göra och hur vi skall leva. Det finns en risk att de etiska frågorna kan skymma det avgörande svaret på vad människan är. Det riskerar att bli för mycket göra och allt för lite vara. Jag är människa. Det är jag ur en synvinkel o­beroende av vad jag gör. Samtidigt är jag skapad med skiftande gåvor som jag får bruka i handling. Or­det blev kött, människa. Människan som idé är inte människa. Människa är jag när jag lever – då såväl vara som göra tar gestalt i mig.

Då Paulus deklarerar att vi är Guds barn och därför konstaterar att vi inte skall leva i fruktan ligger det en stark betoning på att bara vara människa öppen för vad Skaparen vill med sin skapelse och därmed med oss.

Men helt uppenbart är det så att vår tid sätter verksamheten och upplevelsen i centrum. Vi tror oss vara mer människa, en rikare människa om vi gör mer, ser mer och upplever mer. Det skapar en stor risk att vi då tappar bort detta att vara människa.

Guds svar på Mose fråga vem denne var som talade till honom och kallade honom till ett uppdrag var: Jag är, Jahvé. Den Gud som är har skapat mig till sin avbild – till att vara människa. Det är det grund­läggande för var och en av oss – att vara människa.

Åt dem som tog emot honom, Kristus Jesus, gav han rätten att bli Guds barn. De orden kontrasteras mot orden som föregår dessa: Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Evangeliets bud om att Gud i Jesus från Nasaret kom till oss, bodde bland oss, solidariserade sig med sin skapelse, blev människa är vad evangelium betyder – ett glatt budskap. Allvaret och det smärtsam­ma är samtidigt detta: Hans egna tog inte emot honom. Människorna sa nej till Guds inkarnation i män­niskan Jesus. Man spikade fast honom på ett kors.

Befrielsens gåva i Jesus Kristus är given för att tas emot av mig – i tro. Johannes konstaterar att trons mottagande av Jesus ger mig rätten att vara Guds barn.

Inför vår brottning med frågan om att vara godkänd som människa inför Gud slår Johannes i likhet med Paulus fast att jag i trons mottagande av Jesus Kristus i mitt liv har rättigheten att vara och kallas ett Guds barn. Det var därför Jesus föddes i Betlehem. Det var därför Jesus delade sitt liv – inte bara med sina lärjungar utan med alla dem han mötte på sina vandringar. Det var därför han lät sig spiks fast på korset och inte steg ned. Det var därför Gud lät honom uppstå, lät livet segra över döden – för att jag skulle få möjligheten och rätten att vara ett Guds barn. Jag får vara det jag skapades till – Guds avbild innesluten i Guds kärlek.

Barnet inom oss

En av mina bekanta heter Eric. Jag har åtta böcker som han, Eric S Alexandersson skri­­­vit om  uppväx­ten i Masthugget och det hårda sjölivet under krigsåren. Han gav sig ut på sjön strax fö­re andra världs­kri­get för att skapa sig en framtid. Kriget gjorde att han inte kom hem för­rän det var slut. Livet på sjön hade så när knäckt ho­nom. Ett av de svå­raste tillfällena på sjön var när hans båt torpederades och då han inför döds­­­ho­tet skulle be sitt Fader vår och fann att han hade glömt bönens ord. Han kom hem sönder­trasad som människa med svåra alkoholproblem.

Eric var den förlorade sonen och ville inte kontakta sina närmaste. Det blev en av hans kamra­ter på bå­ten som till sist övertalade honom att ringa hem och hö­ra efter om föräld­rar­na levde. Först svarade ing­en, men som han skulle lägga på lu­ren svarade hans bror. Denne hade varit på väg ut men kommit på att han glömt något, gått in igen och då hört telefonen ringa. Eric sa att han inte tagit ny kontakt om ingen svarat.

Hans bror och vänner kring denne var troende och inneslöt Eric i sin gemenskap och förbön. Efter en tid fann Eric den tro han övergett då han begav sig ut på sjön.  Nu fick han ordning på sitt liv och lärde sig på nytt att be. Han började senare att skriva om sitt liv och blev författare.

En av hans senare böcker heter ”Pensionär i rutig kos­tym”. Boken handlar om en pensio­när som efter beskedet om en livshotande sjuk­dom skriver till sin vuxne son i Stock­holm i karriä­ren. Avståndet har växt mellan far och son. Han skriver för att på nytt söka kon­takt och för att dela med sig av sina tankar om li­vet. Minnena från tidigare år rinner till och så skriver han:

”Minns du förresten när vi satt tillsammans och du var väl en så där sju, åtta? Varje regn­drop­pe som kröp efter rutan blev ett mystiskt ord från någonstans. Du undrade över det där, och jag försökte tol­ka orden. Det blev hela meningar, den ena konstigare än den andra, och vi skratta, och Aina, din mor, log. Jo, Aina hade väldigt gott om leenden.

Du tycker jag är barnslig, Robert. Förresten så har väl de flesta vuxna ett barn inne i sej. Det tittar fram inte minst när man blir gammal. Fast jag vet sådana som går omkring med ett dött barn inne i sej. De har kvävt det. Eller krossat det. Det finns också sådana som inte tycks ha tid med barnet. Det är i vägen. Ibland gråter det, men vem lyssnar nuförtiden till gråtande barn?

Jag undrar hur du har det med barnet ditt. Sitter det i en vrå långt inne i dej och fryser? ”

Att Eric formulerade sig på det viset hade säkert att göra med hans egna upplevelser tidigare. I det hår­da livet på sjön hade barnet inom honom så när gått förlorat. Men det djupfrysta barnet hade tinats upp. Han hade mött både Guds och människors kärlek. Kärleken hade tinat upp det förfrus­na inom honom. Eric hade då han på nytt återvände till sin barndoms tro funnit både Gud och sig själv – det fina inom honom som hans Skapare lagt ned i honom.

Varför återger jag detta? Jag gör det därför att jag tror att detta är något av evangeliets hem­lig­het. Det är Jesu budskap när han ser hur lärjungarna visar bort barnen man kom­mer till ho­nom med. Han tar upp barnen i sin famn, ger dem en kram och välsignar dem. Då sa Jesus att  barnen var välkomna till honom och att vi vuxna måste släppa fram barnet inom oss.

Samma budskap sätter han i fokus när lärjungarna resonerat om vem som var störst i him­melriket. Han kallar till sig ett barn och lägger armen om barnet och säger: Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmel­riket.

Vad Jesus säger är att vi måste ta emot hans rike som barn!

Det är budskapet barnet i Betlehem påminner oss om. Då kommer Gud själv till oss för att det skall bli möjligt för oss att lära känna honom. Han kommer som ett litet barn av fat­ti­ga föräld­rar lagt i en krub­ba. Julens budskap är hälsningen till oss från Gud själv. Det är en hälsning till oss, som påminner oss om det finaste inom oss var och en. Det som är ned­lagt av honom själv i varje människa. Det som i Bibeln uttrycks i orden att Gud skapade människan till sin avbild.

Vi sätter ibland skal, skaffar oss en hård och avvisande yta – utifrån olika anledningar – inte minst uti­från hur livet inte sällan mött oss med kärlekslöshet och hårda törnar. Men innan­för vårt yttre finns det en innersida – ibland ganska misshandlad – men den finns där.

Då Gud kommer till oss i barnet i Betlehem så är det för att han bryr sig om barnet inom oss. I barnet i Betlehem be­kän­ner Gud sitt släktskap med dig och träder fram som din himmelske Far och bjuder dig att vara hans barn. Han bryr sig om dig som människa – det du innerst inne är. Han vill något med dig – som människa och som med­människa bland andra människor.

Nu är vi Guds barn

Hebreerbrevets författare talar om att gå in i Guds vila är att vila från sina verk. Så påminner han om vad skrifterna ständigt återkommer till. Det skall komma en annan dag. Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Kristen tro rymmer ett hopp trots allt. Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Det som kommer att bestå i alla tider är för Paulus tro, hopp och kärlek.

Evangelisten Johannes ger oss sitt svar på vad vi är. Nu är vi Guds barn. Frågan om vad vi skall bli lämnar han öppen för det har ännu inte blivit uppenbart. Men det hopp han delar med sig i sitt evangelium är grundat i den övertygelsen att livet vi lever här inte är slutet på historien. Vi vet att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.”

Att vara människa är att vara på vandring, på väg, att växa som människa. Det är att leva med ett hopp förankrat i Guds löfte och i förväntan ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Om detta gav oss poeten Dan Andersson sitt vittnesbörd:

” Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.
Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,
och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren  Surte 07.12.30

Förvaltare av mina gåvor/talanger – 9 e tref

Matt 25:14-30

 

I en av sina underbara sagor låter H.C.Andersen en snäcka föra en dialog med en rosenbuske. Snäck­an tycker att rosenbusken nu blivit en gammal rosenstock som snart bara skall bli pinn­ved. Jag vet inte om några av oss – med den ålder vi har – känner igen oss i beskrivningen av den gamla rosenbusken. Rosen reagerade i varje fall inför orden han fick höra:

– ”Ni skrämmer mig,’ sa rosenbusken. ‘Det har jag aldrig tänkt på.’

– ‘Nej, ni har nog aldrig brytt er om att tänka så mycket. Har ni någonsin gjort klart för er, varför ni blommade, och hur det gick till, när ni blommade? Varför just så, och inte så?’

– ‘Nej!’ sa rosenbusken. ‘Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft uppifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!’

– ‘Ni har fört ett mycket makligt liv’, sa snäckan.

– ‘Säkert! Allt blev mig givet!’ sa rosenbusken, ‘men ni har fått ännu mera! Ni är en av de där tänkande, djupsinniga naturerna, en av de högt begåvade, som kommer att förvåna världen.’

– ‘Det tänker jag inte alls göra’, sa snäckan. ‘Världen angår mig inte! Vad har jag med värl­den att göra? Jag har nog av mig själv och nog i mig själv.’

– ‘Men borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor! – men ni? Ni som fick så mycket, vad har ni skänkt världen? Vad ger ni den?’

– ‘Vad jag har gett? Vad jag ger? Jag spottar åt den! Den duger inte, den angår mig inte. Bär ni rosor, längre kan ni inte komma! Låt hasselbusken bära nötter, låt kor och får ge mjölk. De har var och en sin publik, jag har min i mig själv, jag går in i mig själv, och där stannar jag. Världen angår mig inte!’

Och så gick snäckan in i sitt hus och kittade igen det.

– ‘Det är så sorgligt! sa rosenbusken. ‘Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

Jesu liknelse om talenterna – vi fått

Dagens bibeltexter lyfter fram förvaltarskapet. Människan är en förvaltare. Vi kan frestas tro oss vara något annat och ha rätt att göra som vi själva tycker med det som läggs i våra händer. I re­lation till varandra och vårt samhälle står vi naturligtvis som ägare av åtskilligt. Men inför vår Her­re är vi för­valtare. Det vi uppfattar som vårt är oss givet. Under vår stund på jorden är vi födda och skapade till förvaltarskap.

Jag har som rubrik över mina tankar satt: Förvaltare av mina gåvor/talanger.

Det djupa allvar som möter oss i evangeliet hör samman med det textsammanhang som texten är hämtad ifrån. Den hör hemma i Jesu tal om tidens slut. Liknelsen om talen­ter­na föregås av Jesu liknelse om de tio brudtärnorna – alltså hans ord om vår beredskap respek­tive vår avsaknad av be­redskap inför tidens slut. Liknelsen leder över till Jesu ord om domens dag – om konsekvenserna av hur vi människor betett oss inför varandra – särskilt enligt Jesus de hungrande och törstande, de nakna, de sjuka och de hemlösa och dessa som satts i våra fängelser.

En av vår tids mest kända katolska personligheter var Thomas Merton. I sin självbiografi Kal­lad till tystnad ger han oss vittnesbördet att det lärjungeskap han gick in i verkligen inte var nå­gon själv­klarhet för honom då han blev kristen: ”Jag gjorde mig skyldig till detta förfärliga misstaget att träda in i det kristna livet, som om det bara vore det vanliga livet, tillsatt med ett stänk av nåd. Jag trodde, att jag bara skulle fortsätta med att leva på alldeles samma sätt som hittills, tro och handla alldeles som tidigare – utom detta att jag inte fick begå dödssynder.” Vi vet att hans liv senare blev helt annorlunda i ett levande lärjungeskap.

Det vi lär oss av Jesu liknelse är att vi alla fått talang­er – gåvor – av skiftande slag nedlagda i oss Vi kan bruka dessa talanger på olika sätt. Visst kan det synas orättvist att några fått fler talenter än vad jag fått. Men då är att märka att Jesus har samma positiva värdering i lik­nel­sen av den som förvalta­de fem respektive den som förvaltade två talenter:
Bra, du är en god och trogen tjäna­re. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.

Problemet för den som fått en talent var inte detta att han endast hade fått en talent. Un­der­­­kän­nandet berodde på att han inte förvaltade den talent han fått. Hans eget försvar av vad som skett var hans rädsla inför sin herre: Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Han säger: din talent

Vår gudsbild och vår syn på oss själva – och våra möjligheter

Inför Bibelns ord om tidens slut och domens dag finns det en mycket allvarlig frestelse. Frestel­sen är att låta Jesu allvarsord och andra av Bibelns ord prägla en annan bild av Gud än den Je­sus ger oss i sin undervisning. Vi tappar bort den fadersgestalt Jesus målar upp. Vi över­ger kärle­kens Gud för en mörk domargestalt som är i avsaknad av nåd och barmhärtig­het.

Om den som fick en talent står det att han gick och grävde en grop och där gömde det han fått att förvalta. Han sa:  Jag var rädd! Den fruktan inför skapelsens Herre är han inte ensam om! Utifrån den rädslan läggs det en förlamande destruktivitet över alltför många män­niskors liv. ”Jag kan inte…, jag vågar inte…, jag saknar vad andra fått…, om jag bara hade haft de och de gåvorna… !”

Jag undrar hur många talenter som ligger nedgrävda. Författaren Arne H Lindgren berättar i en av sina dikter om en man som finns på det sjukhus där han själv vistas på grund av sitt alkoholmiss­bruk. Mannen har en fiol. Den ligger inlagd i sitt fodral och runt detta har han ytterligare ett fodral av skinn. Men han spelar aldrig på fiolen.

Då Jesu bild av den himmelske fadern tappas bort förloras barnaskapets glädje. Där skapelsens Gud går förlorad förloras tacksamheten över vad jag är och över vad Gud i skapel­sen lagt ned i mig. Då jag inte ser vad jag har utan ständigt beklagar vad jag inte har tappas förvaltar­ska­pets både trohet och glädje bort. När kärlekens Gud ersätts av dömandets Gud förlamar fruktan för denne gud mitt liv och förvaltarskap.

Den bild av Gud vi har sätter sin prägel på hur vi ser oss själva, hur vi ser på vår medmänniska och formar därmed vårt liv och vårt lärjungeskap. Jesus talar i andra sammanhang om träd som bär frukt respektive blir utan. Han talar om grenar som bär frukt och som ansas och bär än rikare frukt. Han talar om grenar som i avsaknad av frukt bryts bort. Det är allvarsord. Men genom alla des­sa ord går också nådens ord om att de fruktbärande grenarna bär sin frukt på grund av att de för­blir i stam­men – att den lärjunge som i sitt lärjungeskap förblir i Kristus bär frukt. Ja, Jesus sä­ger till och med: Jag har bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består! För att det skall ske får vi be till Gud att vi får modet att bruka våra talanger och att de helgas.

Att förvalta våra talanger

Den gången vi blev till gjorde Gud på nytt en investering. Det finns en mening med varje människas liv. Gud skapar människan till sin avbild. Han gör det för att han be­höver medarbetare i sitt gigan­tis­ka skapelseverk. Du är som människa skapad att leva i det förvaltarskap som är följden av att Gud lagt sin skapelse – denna jord – i våra hän­der – som vi möter den i vår nästa och i vår om­värld. Vi kan som snäckan krypa in i oss själva för att slippa kontroverserna med vår omvärld.

Dagens bibeltexter handlar om hur vi lever våra liv. Psalmen vi strax skall sjunga ger oss detta budskap:

Du har ett liv som är dig givet, en gåva som är endast din.
Och detta är det enda livet, ty sedan bryter natten in.

De ord och tankar du gestaltar och alla gärningar du gör
är gåvan som du nu förvaltar och en gång måste svara för.

Du har ett liv med möjligheter, som du väl anande ibland.
Nu väntar nya verkligheter om Gud berör dig med sin hand.

Aposteln Petrus uttrycker detta i en av dagens texter:
Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.

Jag avslutar med att än en gång återvända till H.C.Andersens saga och rosenbuskens tankar:

– ‘Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft uppifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!’… Allt blev mig givet…

– ‘Borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor!…

– ‘Det är så sorgligt! ‘Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

Leif Herngren Betlehemskyrkan, Göteborg 13.07.28

Kom och se – kallelsen till lärjungeskap – 2.a eft trefaldighet

Johannes 1:35-46

 Temat för denna söndag är Kallelsen till Guds rike. Guds rike? Vad gäller det? Är det en kallelse som drabbat mig? Och i så fall hur har jag svarat upp mot den?

Kallelsen hade tidigt drabbat poeten Nils Ferlin. Han brottades ständigt med den. Hans farfar hade varit präst och Nils fick hans bibel. Den låg inte bara på en hylla. Den som bekantar sig med Ferlins diktning hittar ständigt anknytningar till den Heliga Skrift. Men han stretade hela livet emot men kal­lelsen kom alltid tillbaka. Han skriver:
”Det var något som tvang att jag reste åstad för att brottas med Gud vid Jabboks vad…
Jag sade: O, Herre, se gycklaren här. Förtälj honom något vad meningen är…
Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?”

Hans motsträvighet bottnade också i motsatsen. Mycket av tidens religiositet var för honom alltför ytlig. Detta tecknade han i följande ord:
”Mest säjer jag mådä, för jag tycker att dä ä
liksom ingenting är sagt när en bara säjer dä.
Jag gräver i min jord och behåller mina ord,
och bibeln har jag lagt så den lyser på mitt bord.
Gu skydde prosten och staten
och innerligt tack för maten!”

Hans fråga var: Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?

 

Nyfikenhet inför Jesu kallelse

Evangelietexten berättade för oss om när Jesus kallade sina första lärjungar med orden Följ med och se. Den engelska översättningen skriver kort och gott: Come and see! Rubriken över mina tankar blir: Kom och se – kallelsen till lärjungeskap.

Johannes Döparen hade trätt fram med sitt budskap och vittnesbörd. Han var förelöparen som ropa­de ut att något var på gång. Mitt bland folket fanns det någon som de inte kände, inte visste vem han egentligen var. Johannes hade sin kallelse. Han döpte människor i om­vändelsens dop – ett förebådande om den som skulle komma.

Så kommer Jesus från Nasaret vandrande och Johannes Döparen proklamerar: Där är Guds lamm.

 Johannes ord väcker nyfikenhet hos två av hans lärjungar som följer efter Jesus. Jesus ser detta och frågar: Vad vill ni? Deras svar – Var bor du? – är ganska allmänt och till synes utan någon djupare innebörd inför mannen om vilken Johannes gett sitt starka vittnesbörd.

 Jesu svar blir detta raka – och också det till synes utan någon djupare mening:Kom och se! De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Den dagen var inte vil­­ken dag som helst. De fick lyssna till Jesus och fängslades av honom – började se något av hans hemlighet.

De visste inte mycket om vad det skulle innebära att slå följe med Jesus. Men de fick orden: Kom och se! Deras nyfikenhet ledde dem till lärjungeskap och en ny livsinriktning.

 Vi krånglar till detta med att bli kristen. Människor ställs inför paket av teologiska tros­sat­ser – och dessvärre också med ett antal bud och förbud. Je­su kallelse låg i dessa ord: Kom och se. Pröva själv. Börja en vandring med Jesus. Bli lärjunge så får du se vad för upptäckter som väntar.

 

Tveksamhet inför Jesu kallelse

Många har drabbats av nyfikenhet över vem denne Jesus är – en nyfikenhet som lett till att de stått upp och blivit hans följeslagare. Andra – kanske du finns här – bär fortfarande på nyfikenhet – men där finns tveksamhet.

En av dem som lystrade till Jesu kallelse var Filippos. Han berättade för Natanael om sitt möte med Jesus. Natanaels reaktion blev: Kan något gott komma från Nasaret. I stäl­let för nyfi­ken­het väcktes tveksamhet och frågetecken.

Frågetecknen inför Jesus kan vara av skiftande slag. Ferlin hade många frågor som väntade på svar. ”Han undrade varför han fanns till och är och i vad ärende han vistas här..”

Filippos ord till Natanael blev samma tilltal som Jesus brukat: Kom och se. Nata­nael följde med och ställdes inför en som redan kände honom och hälsade ho­nom med orden: Du är en sann isra­elit, en som är utan svek. Natanaels förvånande fråga blir: Hur kan du känna mig?

Detta är en upplevelse många haft inför bekantskapen med Jesus. De har mött någon som känner dem, vet vem dom är – och som vill ha med dem att göra. Det är vad som berättas om kvinnan vid Sykars brunn – kvinnan som inte bara var osedlig utan också samariska och därför illa sedd och dess­utom kvinna. Men Jesus rätade upp denna kvinna och gav henne värde genom att han ville dricka vatten ur hennes dryckeskärl – trots den hon var och hur hon stöttes bort av andra.

Den tveksamhet du kanske bär på inför Jesus finns inte hos honom inför dig. Hans hälsning är: Kom och se! Det är bara du som kan ge honom ditt svar på hans utmaning.

 

Förmedlande lärjungeskap

Evangeliet ger också bilden av det förmedlande lärjungeskapet. Andreas var en av de två nyfikna. Då han lärt känna Jesus går han till sin bror Petrus och tar med honom till Jesus som så blir en lärjunge. Detsamma står det om Filippos. Han kunde inte hålla inne med vad han mötte hos Jesus, berättade för Natanael och bad honom följa med för att lära känna Jesus.

 Deras gemensamma vittnesbörd är detta enkla: Kom med och se! Pröva också du. Stanna inte på av­stånd utan kom med och lär känna denne Jesus. Ferlin ställde frågan: ”Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?” En av hans mest kända dikter, Getsemane, vittnar om hans starka upplevelse av Jesu brännande kallelse. De avslutande orden är: ”Den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

För Johannes var hans budskap djupt förankrat i den verklighet han mött. Som den yngste i lär­junge­skaran hade han varit med, sett och hört och konkret delat gemenskapen med Jesus – tryckt hans hand, kramat om honom och bistått honom på hans vandringar – varit lärjunge. Han skriver:
”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.”

 Vi vill att också du skall vara med i denna gemenskap. Kristus ger dig denna inbjudan: Kom och se!

Att vara kristen är aldrig något som är färdigt, klappat och klart. Det gäller att slå följe med Jesus, bli lärjunge som lyssnar och lär.

För att uttrycka det med poeten Tomas Tranströmers ord och vittnesbörd då han i en kyrka upp­levde att han kramades om av en ängel och fick denna hälsning:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Kom och se! Det är Jesu inbjudan till dig i dag. Det är hans kallelse. Vad är ditt svar?

Leif Herngren Lerum 13.06.09

Pingstens bud om Gud

1985 träffade jag och fick lyssna till Adolfo Pérez Esquivel i Buenos Aires. Han hade genom sitt engagerade icke-våldsarbete för rättvisa och fred i Latinamerika fått Nobels fredspris 1980. Jag köpte hans bok i vilken han berättar om sin bakgrund och hur han som konstnär väcktes till ett en­ga­gemang som för hans del innebar plågsamma tider i fängelse.

Påsken föregås av stilla veckan. Stilla veckan följer efter passionstiden då vi följer Jesus och hans lärjungar på vägen upp till Jerusalem. Bibeltexterna ställer oss inför den kämpande tron, prövning­ar­­na i livet och kampen mot ondskan. Vad lär oss Jesus från Nasaret med sin vandring mot korset  om sin him­melske fader?

Esquivel fick 1977 uppleva en mycket märklig stilla vecka. På måndagen greps han av säkerhets­polisen och sattes i en cell som kallades för röret i vilken han vistades i 32 dagar. Den var utformad som ett L. Det gick att ligga i den på golvet och vid dörren fanns en mindre plats där han kunde stå. Två dygn förblev han helt i mörker. Sedan öppnades dörren. I ljuset upptäckte han snart de inskrip­tioner tidigare fångar gjort på väggarna. Några var destruktiva men andra som dessa: ”Heliga jung­fru, vi är oskyldiga” och ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

 Den inskription som slog honom allra mest var tecknad i anslutning till en stor blodfläck. Den slag­ne hade med sina fingrar och med sitt blod skrivit: Gud dödar inte. Mannen hade misshandlats och i cellen brottats med frågan vi alla kämpar med. Var finns du Gud i all bru­talitet i vår värld? Vem är du, Gud? Är du skapelsens och livets Gud? Den slagne mannens tros­bekännelse blev: Gud dö­dar inte. Det var inte Gud som stått för ondskan och det våld mannen drabbats av.

 En natt då Esquivel befann sig i Ecuador hade han en dröm. Han såg Kristus på korset klädd i den latinamerikanska mycket enkla dräkten – poncho. Strax därefter besökte han en kommu­nitet, ”Little brothers of Jesus”. Han gick in i deras lilla kapell. Där stod han så inför dess fondvägg med dess mål­ning – Kristus korsfäst i en pon­cho. Denna Kristus-bild har Esquivel alltsedan dess levt med. Han satt fängslad i 14 månader. När han kom ut målade han den tavla som åter­ges på baksidan av hans bok Christ in a poncho.

Vad lär oss Jesus om sin himmelske fader?

Esquivel såg i Christ in a poncho vad Johannes säger i sitt evangelium: Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Jesus var människa bland män­niskor. Den enkla bondedräkten på Jesus vittnade om att han var Kristus också för Latin­ame­rikas indianer och fattiga bönder. Det är det budskap vi fått att bära ut till den värld där det som hände med Esquivel i dag sker runt omkring i vår värld.

Paulus konstaterar att Kristus Jesus har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och för er som var nära. Det är vad som sker på pingstdagen. Det budskap som Petrus inspirerad av Andens utgjutelse över apostlarna förkunnade på pingstdagen var påskens bud om livets seger över döden, om kärlekens seger över våldet, om försoningens seger över oförsonligheten. Det var ett budskap till parther, meder, elamiter… människor från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene iLibyi­en. Det konstaterades att vi har kommit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.

 Språkförbistringen bröts. Fredens anda formade i Jesu namn en gemenskap om vilken det framhölls att de hade allting gemensamt och höll samman – både judar och araber. Kyrkan – Kristi kropp – som formerades var möjlig, som Paulus slår fast genom att skiljemuren revs mellan judar och hed­ningar. Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen… för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. Anden utgöts över människor för att de skulle förenas och de fick så uppdra­get att bära ut fredens och försoningens ärende till alla folk.

Dessvärre inser vi i dag i kyrkorna att vi i allt det som pingsten vittnar om alltför mycket svikit. Vi har förkunnat en Gud som dödar och hävdat det rättfärdiga kriget. Skepp fyllda med slavar från Afrika och atomubåtar har burit Kristi namn! Vilken gud förkunnar vi? Är det Jesu Kristi fader eller är det vår egen gud som splittrar och raserar i stället för att bygga fredens och icke-våldets gemen­skap?

 En som fick bryta upp från sina tidiga uppfattningar om Gud var Augustinus – en av våra kyrkofä­der. Han brottades under många år med Gud med frågan om det ondas problem. Han berättar i sin bok Bekännelser om den förtvivlan han kände då hans bäste vän dog. Han uppfattade att den Gud han lärt känna inte såg och förstod hans sorg. Han kämpade mot Guds kallelse men fattade till sist att han inte var bunden av någon annans vilja än sin egen bundna vilja. Hans mors vittnesbörd och enträgna böner och biskop Ambrosius goda inflytande ledde honom 32 år gam­mal till omvändelse och dop. Den gud han kämpat emot hade varit ”en fantasins föreställ­ning och en villfarande män­niskotanke”. I Jesus Kristus och under Andens inflytande fann han befrielsen till gemenskap med den Gud Jesus uppenbarat.

Augustinus formade denna bön som vi får göra till vår bön:

Andas i mig, heliga Ande, så att jag tänker heliga tankar.
Mana mig, heliga Ande, så att jag gör det som är heligt.
Styrk mig, heliga Ande, så att jag skyddar det heliga.
Vaka över mig, heliga Ande, så att jag ger akt på det heliga.

Esquivel såg Kristus korsfäst i en poncho och slog följe med honom och blev ett vittnesbörd om icke-våldets kraft för rätt och rättfärdighet. Han skriver:

Han är de fattigas Kristus. Och han är en Kristus utan ett ansikte eller händer och fötter, för hans ansikte, händer och fötter är Latin Amerikas indianers och bönders ansikten, händer och fötter.

Då vi firar mässa i pingst gör vi det i en mindre grupp men vi gör det i gemenskap med indianer och fattiga bönder i Latin Amerika, med människor från Mesopotamien, Judeen och Egypten och med judar och araber. Vi ber:

Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
se den nöd som du har sett,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Visa oss ditt bords hemlighet:
Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Leif Herngren 13.04.21

Kristus är uppstånden – Ja, han är verkligen uppstånden

Mark 16:1-14

1985 träffade jag och fick lyssna till Adolfo Pérez Esquivel i Buenos Aires. Han hade genom sitt engagerade icke-våldsarbete för rättvisa och fred i Latinamerika fått Nobels fredspris 1980. Jag köpte hans bok i vilken han berättar om sin bakgrund och hur han som konstnär väcktes till ett en­ga­gemang som för hans del innebar plågsamma tider i fängelse.

Vi har nu stilla veckan bakom oss. Esquivel fick 1977 uppleva en stilla vecka av helt annat slag än den vi haft. På måndagen greps han av säkerhetspolisen och sattes i en cell som kallade för röret i vilken han vistades i 32 dagar. Den var utformad som ett L. Det gick att ligga i den på golvet och det fanns vid dörren en mindre plats där han kunde stå. Två dygn förblev han helt i mörker. Sedan öppnades dörren. Snart upptäckte han de inskriptioner tidigare fångar gjort på väggarna. Några var negativa men där fanns också dessa: Heliga jungfru, vi är oskyldiga. Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.

 Den inskription som slog honom allra mest var tecknad i anslutning till en stor blodfläck. Den slag­ne hade med sina fingrar och med sitt blod skrivit: Gud dödar inte. Mannen hade misshandlats och så i cellen brottats med frågan vi alla kämpar med. Var finns du Gud i all bru­talitet i vår värld? Vem är du, Gud? Är du skapelsens och livets Gud? Den slagne mannens tros­bekännelse blev: Det är inte Guds som står bakom ondskan och våldet i vår värld. Nej, Gud dödar inte.

 

Vad vill Jesus lära oss om sin himmelske fader?

 Stilla veckan följer efter passionstiden då vi har fått följa Jesus och hans lärjungar på vägen upp till Jerusalem. Bibeltexterna har ställt oss inför den kämpande tron, prövningarna i livet och kampen mot ondskan. Vad är det Jesus från Nasaret med sin vandring mot korset vill lära oss om sin him­melske fader. Långfredagen mötte oss på nytt med budskapet om Jesu smärtsamma död på ett kors.

 

I dag är det påskdagen med den kristna trons credo, kärnbudskap: Kristus är uppstånden – Ja han är verkligen uppstånden. Det är ett budskap djupt förankrat i långfredagens bud om våld och död. Och det är det budskap vi fått att bära ut till den värld där det som hände med Esquivel i dag händer runt omkring i vår värld. De som döpts här i dag kan vittna om detta. De har kommit till oss i flykt från förtryck, våld och död.

En natt då Esquivel befann sig i Ecuador hade han en dröm. Han såg Kristus på korset klädd i den latinamerikanska mycket enkla dräkten – poncho. Strax därefter besökte han en kommu­nitet, ”Little brothers of Jesus”. Han gick in i deras lilla kapell. Där stod han så inför dess fondvägg med mål­ningen – Kristus korsfäst i en pon­cho. Denna Kristus-bild har Esquivel alltsedan dess levt med. Han satt fängslad i 14 månader. När han kom ut satte han sig och målade den tavla som finns åter­gi­ven på baksidan av boken med dess titel Christ in a poncho.

Esquivel såg i Christ in a poncho vad Johannes säger i sitt evangelium: Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Jesus var människa bland män­niskor. Den enkla bondedräkten på Jesus vittnade om att han var Kristus också för Latin­ame­rikas indianer och fattiga bönder.

 

Kristus är uppstånden – Ja han är verkligen uppstånden

Det är kärnan i det kristna evangeliet. Det är det budskap kring vilket vår tro kretsar. Det är det budskap vi fått att bära ut till vår värld – också där alltför mycket bär vittnesbörd om dess motsats.

I vilken kyrka vi än samlas inför påskens mysterium så har det sin grund i evangeliet vi tidigare lyssnade till. Vilken frukt bär detta evangelium med sig?

I dagens episteltext arbetar Paulus med frågan om det finns någon uppståndelse från de döda vil­ket ifrågasattes. Han skriver: Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro… meningslös. Paulus predikningar som de återges i Apg har en huvudpoäng: Jesu uppståndelse. Då han som fängslad står till svars inför ståthållaren Festus och kung Agrippa har han en lång utläggning om sin förkunnelse och når så fram till dessa ord: Messias måste lida och som den förste uppstå från de döda. Då avbryts han av Festus med orden: Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.

 Budskapet att Jesus har uppstått uppfattas av många som tomt prat – utan förankring i den verklig­het vi lever i. Som översteprästerna söker många finna en förklaring till den tomma graven.

Kristus är uppstånden. Vi har samlats denna påskdag inför påskens bud. Är det en levande san­ning för oss? Hur är det med oss när tvivlet bryter fram inför påskens myste­rium. Då vi kanske står inför dödens allvar i en kropp där livet slock­nat. Kan det få liv igen?

Markus berättar att kvinnorna i sin sorg går för att göra Jesus en sista tjänst. De har med sig väl­luktande kryddor för att smörja hans kropp. Men vem skall rulla undan stenen från gra­ven åt oss? De ser tillbaka på det som hänt. Det brinner inget ljus i deras ögon, finns inget av hopp i deras sinne inför framtiden. Kvinnorna söker en korsfäst Jesus.

Men de möts av en chockerande hälsning: Kom och se, han är inte här, han har uppstått… kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: Han har uppstått från de döda. Den häls­ningen skulle de ge till lärjungarna. Lukas konstaterar att lärjungarna tyckte det bara var prat och trodde inte på dem. De tvivlade.

Johannes återger den berättelse som fängslat mig allra mest. Två av lärjungarna som hör kvin­nor­nas ord – om att Jesu kropp flyttats bort ur graven och att de inte vet var den lagts – bryter upp och be­ger sig springande till graven. Den yngre av dem, Johannes, kommer först fram och ställer sig av­vak­tan­de och ser in i graven. Han ser linnebindlarna ligga där och låter Petrus gå in först. Petrus ser för­undrad bind­lar­na och duken som täckt Jesu huvud ligga hoprullad vid sidan av och vet inte hur han skall tolka vad som skett. Johan­nes går in. Evangeliet säger kortfattat: Han såg och trodde. Uppståndelsetron föds i en grav.

Budet är: Kristus har uppstått. Ja, han är verkligen uppstånden. Det är i tron på Jesu uppstån­del­se som Kristi kyrka lever. Varje påsk – ja, under hela kyrko­året – förkunnar vi att det är i den tron vi som Jesu lärjungar får vandra mot framtiden.

På äldreboendet Hammarhus i Hammarkullen höll jag en påskandakt utifrån den gamla ryska påsk­häls­ningen där man fattar varandras händer och den ene säger Kristus är upp­stån­den och så får till svar: Ja, han är verkligen uppstånden. Efter andaktens slut kom en gammal man fram med tårar­na rinnande över ansiktet, räckte mig handen och sa Kristus är upp­stån­den. Jag tog hans hand och svarade: Ja, han är verkligen uppstånden.

Efteråt berättade mannen att han var rysk musiker som flytt sitt hemland och så på ålderns dar ham­nat i Hammar­kullen. Påskhälsningen hade landat rakt in i hans inre och påmint om det han i sin ungdom växt upp med. Påskens glädjebud.

Vi delade senare nattvard i vår kyrka med vår nyvunne ryske vän. Vi gjorde det i vår gemensamma tro: Kristus är upp­stån­den. Ja, han är verkligen uppstånden. Amen! Halleluja!

Leif Herngren Bifrostkyrkan Mölndal 13.03.31

 

Maria och Elisabet – två kvinnor i Guds och i livets tjänst – Marie bebådelsedag

Luk 1:26-45

Mitt i fastan med dess allvar bryter Marie Bebådelsedag in med sitt budskap i en helt annan ton­art. Det handlar om änglabud från Gud. Gud vill bruka några kvinnor i sin tjänst. Vi möter den unga Maria i häpenheten inför ängelns budskap om vad som väntar henne. Och den äldre Elisabet i hen­nes för­und­ran och glädje över att vid hennes ålder vara med barn och indragen i Guds historia som mor till Johannes Döparen.

Rubriken över mina tan­kar i dag är: Maria och Elisabet två kvinnor i Guds och i livets tjänst. Kan dessa kvinnor hjälpa oss till en djupare förståelse av själva livet och dess hemlighet. Kan de öpp­na oss inför det heliga mysterium som själva livet och dess ur­sprung utgör?

Poeten Erik Axel Karlfeldt skriver i sin dikt Jungfru Maria:

”Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy…
Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?
Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,
Att ditt blod icke brinner som de andras?”

Vad menar han? Maria har väl ing­et att göra med Dalarna och dess Sjuga­re­by? Har poeten fått detta alldeles om bakfoten? El­ler… är det så att han – liksom dalmålarna med sina bibliska motiv rakt in i dalmasar­nas och kul­lor­nas liv – förstått de bibliska tex­terna rätt – att detta på samma gång hand­lar om oss antingen vi hör hemma i Dalarna eller här på Björkö.

Mina tankar i dag skulle inte utgöra en predikan om de inte handlade om oss – om vårt möte med livets her­re, om utmaningen också till oss att ställa oss i Guds och i livets tjänst.

 

Dessa kvinnor i vår tid och värld

Olov Hartman fångar i psalmen vi sjöng in ett avgörande perspektiv i denna text: ”Salig du och högt benådad, Herrens mor som gömde Ordet. Sjung med oss den nya sången av vars under världen skådar intet, intet, intet.”

Hur uppfattar vi – moderna människor – dessa berättelser med all den kunskap vi fått både om vad som är möjligt och vad som anses lämpligt? Om detta utspelat sig i dag skulle bägge dessa kvinnor erbjudits abort. Maria för att hon var för ung och sä­kert inte skulle klara av de sociala komplika­tio­nerna! Och Elisabet för att hon var för gammal med riskerna för diver­se kompli­ka­tioner.

Vi har varit – och är – inne i en helt enastående period i släktets historia. På gott och ont har ve­­­ten­skapen och teknologin skapat en radikalt annorlunda värld. Mycket har gjort det lättare för oss att leva. Nya rön och upptäckter har öppnat helt nya horisonter och ställt oss inför oa­na­de möjligheter. Annat utgör stora frågetecken. Åt­skil­ligt är uppenbara hot mot människan och hela skapel­sen.

Vart tar livets gåtfullhet vägen i en värld där allt mäts eller vägs med någon av vår tids elek­tro­niska tumstockar eller vågar? Vart tar vördnaden och helighetskänslan inför livets myste­­rium vä­gen då klo­ning sker av djur och experiment utförs på levande män­niskofos­ter? Hur tolkas mänskligt liv i en värld där vi tenderar att en­dast erkänna det mätbara? Finns det inte längre ”något bortom bergen, bortom blommorna och sången”? Finns det inte något bor­tom stjärnor och vin­ter­gator… något ”ba­kom heta hjärtat mitt”?

Vart tar evangeliets berättelser vägen – om ängelns besök hos tonårsflickan där borta i Nasa­ret? Ma­ria hade sin fråga: Hur skall det­ta ske? Du har dina frågor – kanske också konstate­ran­det: Det är inte möjligt det som evan­ge­lierna berättar för oss om Maria!

Eller är det i stället så att just dessa berättelser kan hjälpa oss att se att människan i sin hy­bris, i sitt över­­mod slutit sina ögon och stängt till sina öron för verkligheten bortom det mätbara och ve­ri­fier­ba­ra? Kan Maria och Elisabet få oss att öppna våra ögon för mysteriet i till­va­ron – få oss att lyssna till rösten från ho­nom som en gång talade till och brukade dessa kvinnor?

 

Att dras in i Guds historia

I berättelserna möter vi den jor­diska glädjen över att vara i himmelsk tjänst. Här möts himmel och jord, Gud och män­niska – i kvinnors bejakande av livet och Gud och så dras in i Guds historia!

I förra veckan firades den internationella kvinnodagen. Du kvinna som finns här i dag – vad är det som uppfyller din tid och din vardag? Får jag ställa några frågor:
Står du i livets och i Guds tjänst? Känner du att livet lever och pulserar i dig? Gud vill bru­ka dig i sin tjänst – och därmed i livets tjänst! Det gäller inte nå­gon traditio­nell kvinno­roll. Evan­ge­liet hand­lar om kvinnors djupa vånda och glädje över att dras in i Guds historia.

Det finns många områden i dag där vi kan tjäna oss själv och bruka våra gåvor i allt annat än livets tjänst. Många upplever i dag en tomhet och fattigdom i sina liv? Beror det på ett nej till ut­ma­­ningen från livets Gud till ett liv under Guds välsignelse, i Kristi efterföljd och i den he­li­ge Andes kraft?

Livet handlar om och är en kallelse att dras in i Guds historia. Och det gäller inte endast kvinnor. Det utmanar lika mycket oss män.

 

Marias lovsång och profetiska budskap

Inför Marias möte med Guds kallelse föds hennes lovsång till livet och livets Gud. Den är personlig och jublande glad, samtidigt djupt förankrad i historien – och profetiskt avslöjande.

 Lovsången är personlig och grundas i Marias upplevelse av Gud i sitt liv  Hon prisar Herrens stor­het. Hennes ande jublar över Gud, hennes frälsare. Maria uppfattar att alla släkten skall prisa henne salig. Men inte på grund av hennes oerhörda kvalitéer utan därför att Gud brukar henne.

 En ung judeflicka blir mor till världens frälsare. Gud blåste i ska­pelsens morgon sin ande över män­niskostoft. Nu blåses samma ande över en flicka. Maria träder fram som mor till Guds inträde i vår värld i Jesus från Nasaret. Hennes lovsång är djupt historiskt förankrad!

Ibland så har vi i Maria enbart sett den ödmjuka tjänarinnan utifrån hennes ord: Må det ske med mig som du har sagt. Men det finns också en helt an­nan ton i hennes lovsång – ett profetiskt budskap: Gud sking­rar dem som har övermodiga planer – Gud störtar härskare från deras troner – Gud skickar rika tomhänta bort. För Maria är Guds rike ett rike i rätt och rättfärdighet.

Vi ser i dag statsmän och politiker med blod på sina händer. Åtskilliga talar i Guds namn. Fres­tel­sen för de mäktiga är att leka Gud, att tro sig företräda Gud och stå för sanningen och där­för inte behöver ta hänsyn till och lyssna på andra. Maria hälsar till världens ledare och folk: Gud skingrar dem som har övermodiga planer – Gud störtar härskare från deras troner – Gud skickar rika tomhänta bort.

Vår oförmåga att se historien så som dessa kvinnor såg den bottnar i vårt alltför korta perspek­tiv. I historiens ljus ser vi härskare inom såväl politiken som eko­no­min stör­tas från sina troner!

Detta allvarsord mötte vi i Hartmans psalm:
”Ringhet är vad Gud har utvalt, ringhet i ett mänskohjärta,
och vad är då tidens makter, guldet som de har och vapnen?
Intet, intet, intet.”

Marias fråga var Hur skall detta ske? Guds svar till oss är detsamma som Maria fick: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Gud andas helig ande över oss då han brukar oss!

Vi behöver som enskilda kristna och som Kristi kyrka dessa kvinnors perspektiv på tillvaron – det panorama där vi mitt i allt som sker ser historiens herre och vågar bekänna oss till honom. Marie bebådel­se­dag vill hjälpa oss till en personlig bekän­nelse och tro både på livet och på Gud och så med Maria föda en lovsång!

Nu låter vi lovsången födas hos oss och gör det med orden i Hartmans psalm – Psalmer och Sånger  532 v 5-7.

Leif Herngren Bohus-Björkö 13.03.17

Kärlek – rik på insikt och omdöme – Septuagesima

Fil 1:3-11 o 3:12-14

Selma Lagerlöf har i sin bok om Nils Holgersson en scen som jag ibland återvänder till. Vildgässen sjunger på sin långa resa upp ge­nom Sverige en sång: ”Nu bär det till fjälls, Nu bär det till fjälls.” Ne­­danför på gårdarna går tamgässen i lugn och ro och äter. De ropar till dem: ”Kom med. Kom med.” Tamgässen svarar: ”Vi har det bra, som vi har det.” Några unga tamgäss lockas av vildgäs­sens rop men får höra från de gamla gässen: ”Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa.”

Men en unggås ropar: ”Kommer det en flock till, så följer jag med.” Det kom en ny flock – tvek­sam­heten släppte och den unga gåsen sökte följa med. Denna miss­lyckades i sitt första försök. Då vände vildgässen om för att se hur det skulle gå. De ville att tam­gå­sen skulle infogas i deras ge­menskap. Vid nästa försök lyfte tamgåsen och följde med vild­gässen i deras fria flykt mot fjäll­vid­derna.

Vad slags ”gäss” är vi i kyrkorna? Tillhör vi dessa som bäst betecknas som tamgäss? Tama gäss ganska nöjda med vår vardag som går på marken och plockar sin föda. Eller är vi gäss lyssnande till rösten ovanifrån och beredda till uppbrott – med luft under vingarna burna av visioner.

Relaterat till Selma Lagerlöfs berättelse om dessa vildgäss och tamgäss skall vi fundera över Pauls tankar om sitt liv och om ett liv i kärlek i den bön som är dagens episteltext.

Paulus bön

Paulus har flera böner i det avsnitt vi tidigare lyssnade till. Den första är en bön av tacksamhet. Han tackar Gud var gång han tänker på de vänner han lärde känna då han första gången kom till Filippi. Jag har er i mitt hjärta. Det är en glädjefylld bön eftersom man i Filippi varit med i arbetet för evan­­geliet. Han bekänner att han längtar efter dem och ber så denna bön: Min bön är att er kärlek ständigt skall växa …

Han vill att deras kärlek skall växa. Vad är ett liv kärlek? Begreppet kärlek kan vara nog så mång­ty­digt. Ibland är det inte mycket mer än starka känslor för en annan person. Inte sällan kan vi känna oss rätt nöjda med oss själva. Uppfattar oss goda och kärleksfulla i det vi gör. Dagens evan­gelietext återger hur Jesus talar om tjänare som gör sitt jobb och konstaterar så: De har bara gjort vad de var skyldiga att göra. Gäller inte detta mycket av det vi utför – våra insatser?

Paulus ber att deras kärlek skall växa och fortsätter så och bli rik på insikt och urskillning. Den kär­lek han talar om rymmer insikt och urskillning/omdöme. Jag vet inte om vi brukar förknippa kärle­ken med dessa ord. Låter inte de alltför krassa för att relateras till kärleken?

Varför knyter Paulus dessa ord insikt och omdöme till kärleken? Han ger oss själv svaret i fort­sätt­ningen av sin bön. Kär­lek skall rymma insikt och omdöme för att vi skall kunna avgöra vad som är väsentligt och korrekt. Kärlek utan insikt kan bli dess motsats. Handlingar som vi tror oss utföra i kärlek kan bli förödmju­kande, skada i stället för att läka, slår ned i stället för att lyfta.

Vad är väsentligt för oss? För Paulus har det väsentliga att göra med den rättfärdighet som är fruk­ten av Jesu Kristi verk. Paulus knyter kärleken till rätt och rättfärdighet.

Denna söndag är förintelsens minnesdag. Den vill påminna oss om det ohyggliga som människor utförde mot dem som de inte såg som människor. Tyskland var ett land med mycket utvecklad kul­tur och hög bildning. Men hälften av alla läkare tillhörde nazistpartiet och att alltför många av dessa deltog – ofta på avstånd – till det grymma drama som pågick – bortom all rättfärdighet.

Låt oss gå till vårt eget land och tid och reflektera över vad som sker bland och av oss svenskar. På internet och dess olika saj­ter förödmjukas människor, förakt för andra odlas och föder våld. Alltför ofta fylls media av artiklar om barn och vuxna som efter många år i Sverige utvisas till omänskliga förhållanden. Nedvär­de­ringen av andra – inte minst invandrare – har flyttat in i riksdagen.

Det som förvånar mig är att vi i kyrkorna är så tysta. Få kristna står upp på barrikaderna och ger röst åt sin uppbragdhet och protest. Är det så med oss som poeten Nils Ferlin uttrycker i en av sina dikter med dess rubrik ”Neutral”.

Mest säjer jag mådä, för jag tycker att dä ä
liksom ingenting är sagt när en bara säjer dä.
Jag gräver i min jord och behåller mina ord,
och bibeln har jag lagt så den lyser på mitt bord.
Gu skydde prosten och staten
och innerligt tack för maten!

Kärlek och rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk

Paulus tar längre fram i sitt brev till filipperna upp sin egen situation och önskan med sitt liv. Han vill lära känna Kristus ger och ger oss detta vittnesbörd: Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus har fått mig i sitt grepp.

Paulus känner att Kristus gripit tag i honom och vill ta konsekvenserna av Jesu grepp om honom. Han skriver: Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert… jag sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet.

Paulus liv präglades inte av neutralitet. Visioner hade fötts hos honom och bar honom. Jag sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet.

 Den bön han ber för sina vänner gäller också honom själv. Hans övertygelse är att Gud som börjat ett gott verk hos filipinerna också skall fullborda det. Fyll­da av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk. För Paulus är kärleken knuten till rätt och rättfärdighet.

Nåd och tjänst

Låt oss återvända till Selma Lagerlöf och hennes gäss. Tamgässen gick där på marken och sa: ”Vi har det bra som vi har det.” Men vildgässen kom där högt flygande över marken med sitt budskap: ”Nu bär det till fjälls, Nu bär det till fjälls. Kom med. Kom med.” Då är det en av unggässen som lystrar och kän­ner att hon vill med. Det var inte så enkelt, hon fick göra flera försök men inspirera­des av vild­gäs­sen som klart visade att de ville ha med henne i sin gemenskap. Det lyckades.

Temat för denna söndag är Nåd och tjänst. Två begrepp som vi kan frestas ställa mot varandra i stället för att se att de hör ihop. Gud hade i sin skapelse gett gässen möjlighet att flyga, att lyfta upp mot skyn och ge sig ut på äventyr till fjällen. Gud har skapat oss till sina avbilder. Vi är inte skapta till att slutna i oss själva gå och picka på marken. Vi är skapade till att utifrån den nåd som bär våra liv leva i tjänst för varandra, för mänsklig värdighet och människovärde. Vi är skapade till ett liv i kärlek – till ett liv i nåd och tjänst..

Paulus bad att kärleken skulle växa till hos hans vänner i Filippi. Hans bön var att den kärleken skulle vara mättad med insikt och omdöme så att de skulle kunna avgöra vad som är väsentligt. De gäller att inse varför jag är till – vad livet egentligen handlar om – ett liv i kärlek som rymmer in­sikt och omdöme.

Herre Gud, hjälp oss – genom helig Ande och eld över oss – så att inte vi blir kvar med väl nedslag­na bopålar då du kallar till uppbrott – till att slå följe med dig mot okänd framtid i nåd och tjänst!

Leif Herngren  Rambergskyrkan 13.01.27

Den slagna människans nästa – Temagudstjänst om att vara en nästa – 13 e tref

1 Mos 4:8-12 o Lukas 10:23-37

 September månad är i kyrkorna diakonins månad då medmänniskan står i fokus. Två bibeltexter är utgångspunkt för mina reflektioner om solidaritet och gemenskap. I anslutning till orden om kärleken till Gud och till nästan ställer en lagklok frågan till Jesus: Vem är min nästa? Jesus berättar linelsen om den barmhärtige samariern. Dilemmat är att han då inte ger svaret på den frågan. Han ställer oss i stället inför frågan: Vem är en nästa? Vem är jag? Är jag en nästa för den slagne eller svaga människan?

I Bibelns första bok läser vi den tragiska berättelsen om Kain som dödar sin bror Abel. Frågan som Kain då ställdes inför var denna: Var är din bror? Kain svarar: Det vet jag inte.  Då livet kretsar kring mig själv och mitt eget jag så vet jag inte var min ”bror” finns. Förresten – Skall jag ta hand om min bror. Jag har nog med mig själv, varken tid eller ork att tänka på min nästa.

Författaren Henning Mankell skrev nyligen en artikel i GP med rubriken ”Godhet – att vara män­niska”. Han hävdade att godhet är själva grundinnebörden i mänsklighet. Han ser nu den vardagliga empatin alltmer tyna bort. Folk skyndar förbi människor i akut behov av hjälp, för att inte bli in­blan­­dade. Solida­ri­­teten med den slagne läm­nas över till andra. Se det brutala illdådet i mot en man i Kortedala!

Den brasilianske biskopen Dom Helder Camara som levde nära de svaga skriver i sin bönbok:
”Du har lärt dig av livet, säger du.
Menar du då, att du kryper ihop och försvarar dig,
att du ångrar din spontanitet,
att du blivit försiktig nu av alla dåliga erfarenheter,
att du förlorat din värme och låtit den heliga elden slockna?”

Jesus lyfter i sin liknelse fram två – en präst och en religiöst engagerad människa, en levit – hos vilka den heliga elden slocknat. Bägge såg den slagne men vek åt sidan – gick förbi. Jesus är ironisk då han lå­ter den man minst anade, den man såg ned på – en samarier – gå fram och ge den hjälp den slagne så innerligt behövde. I Kortedala var det en äldre invandrare som grep in. Han sa i sitt vittnesmål i rättegången som pågår: ”Om jag hade fått hjälp av någon hade detta inte behövt hända.”

Livets allehanda tar vår tid. Prövningar vi ställs inför får till följd att vi var­ken ser eller orkar med engagemang för andra. Vi viker åt sidan för att slippa bli inblandade.

Liv som föder solidaritet

Jag vill berätta om ett par goda vänner, Eduardo och Aida, som livet i hög grad prövat men vars ögon öppnats för dem som behöver hjälp och fött solidaritet. Vi lärde känna dem under deras elva år som flyktingar i Angered då de tillsammans med andra flyktingar sökte sig till Tomaskyrkan. Sonja och jag hade förmånen i janu­ari att på nytt få träffa dem i deras hemland, Uruguay.

Uruguay var under 1900-talets första hälft expansivt med allmän rösträtt före Sverige. På 1970-talet tog militären över makten i många latinamerikanska län­der. Dikta­turer med oerhörda orättvisor och hårt förtryck födde samtidigt befrielserörelser som arbe­tade för demokrati, rättvisa och fackliga rät­tig­he­ter. Dessa utsattes för en blodig kamp av militären. Människor torterades och försvann.

Unga engagerade människor som Eduardo och Aida gick in i arbete för rätt och rättfär­dighet, de­­mo­krati och frihet. I likhet med många andra var de snart jagade för att tystas. En söndagskväll satt Edu­ardo hos sina föräldrar. Aida och deras två flickor vågade inte bo i deras hus utan fanns hos hen­nes föräldrar. Eduardo stannade inte kvar utan drog sig undan. På natten kom mili­tä­ren och om­ringade huset. Militärerna dröjde kvar i hopp han skulle komma men en granne varnade honom. Efter tre dagar kom en lastbil och töm­de deras hem på alla tillhörigheter – tom barnens teckningar.

I pressen efterlystes både Eduardo och Aida som konspiratörer som skulle gripas. På olika vägar flydde de till Buenos Aires i Argentina där de levde som gömda flyktingar i fyra år. Sedan var de kört också där. Militären i Uruguay samverkade med säkerhetspolisen i Buenos Aires för att få tag i dessa som flytt dit. Eduardo och Aida saknade officiella papper varför Aida en dag gick till myn­digheterna för att få sådana. Hon var då på nytt gravid. Vid konsulatet sa vakten till Aida att hon skulle ge sig iväg. Hon stod på sig men till sist körde vakten iväg henne utan handlingar.

I dag är Aida glad för vad denne vakt gjorde. Han räddade hennes liv. En vän till dem tog militären hand om och förde till Uruguay där hon mördades. Hennes barn tog en militärfamilj över. Edu­ar­do och Aida lyckades till sist genom FN få status som flyktingar och hamnade i Sverige.

I solidaritet för de svaga och de slagna

Jag har återgett detta inte bara som något som har hänt. Det sker i dag med tusen och åter tu­sen vux­na och barn som flyr för livet eller slaktas. Jag berättar om detta också för att visa hur det hos prö­va­de män­­niskor ofta föds solidaritet och engagemang för andra. Hur är det med oss?

Samariern i Jesu berättelse sa inte bara några vänliga ord till den slagne. För honom gällde handling. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp denne på sin åsna och förde honom till ett värdshus, betalade för att man där skulle ta hand om honom. Skulle det ta tid och kos­ta mer skulle han återkomma och betala också detta.

Då Eduardo och Aida återvände till Montevideo flyttade de in i ett trevligt kooperativ. Detta ligger nära ett slumområde med ytterst fattiga familjer. En idé hade fötts i Sverige bland uruguay­anska flyk­tingar och solidariserande svenskar. Man ville efter demokratins återinförande i Uruguay på ett kon­kret sätt bidra till att stärka demokratin och samtidigt bekämpa fattigdom och utslagning bland sargade barnfamiljer i Montevideo. En förskola bland de fattiga startades med stöd bland annat från Tomaskyr­kan i Ham­mar­kullen. Då vi vandrade med Aida i området kom en kvinna fram till henne och berättade att hennes son nu utbildade sig till lärare. Att detta blev möjligt tackade hon förskolan för.

Eduardo utbildade sig till socionom i Sverige och sitter i dag i en av presidenten stiftad kommission som söker få fram san­ningen om dem som försvann under dik­ta­turen. Han och Aida kunde själva varit bland dessa.

Den slagna människans nästa

I Sverige talar vi ofta om solidaritet med de slagna. Hur är det med den konkreta hand­lingen? Vi läser om den tvååriga ensamma flickan som övergetts av sina föräldrar. Hon bor nu hos goda fosterföräldrar. Nu skall hon utvisas av Migrationsverket till Frankrike eftersom hennes mor bär franskt pass. Men man vet inte var modern finns.

Församlingen här står på olika sätt i diakonala insatser för människor. Ni vill vara den slagna människans nästa. Samtidigt vet vi att Camaras ord ibland blir alltför sanna. Vi låter ”den heliga elden slockna” och drar oss för att bli indragna alltför nära de svage och utslagna.

Jesus berättade denna liknelse då en laglärd frågade om vad som gällde för att vinna evigt liv. Jesus frågade: Vad står det? Mannen kände väl till Skriftens ord om kärlek till Gud och till nästan för­ank­rad i hjärta och själ och med hela vårt förstånd och vår kraft. Jesus visade genom sin liknelse – där prästen och leviten  valde att gå förbi – vad som gäller för Guds rike. Det räcker inte med att känna till Skriftens ord. Kärlek till Gud och till sin nästa lever i konkreta hand­lingar.

Jesus fråga gäller mig. Vem är jag egentligen? Är jag den slagna människans nästa. Han ställer frågan. Han lovar samtid­igt att Gud i den heliga Andens kraft vill forma mig alltmer i denna kärlek – föda och nära den tro som utför kärlekens handlingar.

”Våga sätta fulla segel i Guds Andes vind, evighetens vågspel är här!
Vägra vara tidens spegel, tingen gör dig blind, gör ej vad alla begär!
Vägra vara vindens vänner, våga vandra Herrens väg.
Vårda gåvorna Gud sänder, forma framtidens värld”    Biskop Jonas Jonsson, Psalmer och Sånger 482 v 1

Leif Herngren, temagustjänster i Rambergskyrkan, Göteborg 12.09.02, i Surte missionskyrka 12.09.09 och i Björkö missionskyrka 12.09.23 i anslutning till kyrkornas diakonala månad

Guds uppenbarelse och Jesus från Nasaret – Kristi förklarings dag

Matt 17:1-8, 2 Petr 1:16-18

 Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem.

 I dag sätts Guds uppenbarelse i fokus kopplat till Jesus från Nasaret. I episteltexten gav oss Petrus sitt vittnesbörd: Jag var med honom på det heliga berget. Förra året predikade jag också här i Betlehemskyrkan denna söndag och återgav då Martin Luthers Kings vittnesbörd om att han varit med Jesus på ber­gets topp. ”I have been on the mountin top.” Hans kallelse var förank­rad i detta. Där hade hans drömmar fötts att mänsk­lig värdighet skul­le upprättas i USA.

Många önskar att de kunnat ge samma vittnesbörd om en vistelse på uppenbarelsens berg till­sam­mans med Jesus. Men de känner att de inte kan det. Frågorna finns där. Var är du Gud i mitt liv? Varför visar du dig inte för mig?

Orden i sången vi sjöng tidigare blir våra ord: ”`Vi ville dig se`, så grekerna bad, och Jesus i dag till dig vi nu ber. Vi tror att du finns ibland oss ännu…” Vi önskar en uppenbarelse för oss!

Jag vill spegla vårt sökande efter Guds uppenbarelse i våra liv genom den brottning med Gud poeten Pär Lager­kvist uttrycker i sin diktning. Han växte upp i ett av pietism präglat hem. Hans mors fromhet satte djupa spår hos honom. Men det han fått med sig från hemmet kolliderade med det han mötte i sina studier. Tolkningen av Skrif­ten i bokstavstro som präglat många kristna krockade med vad naturvetenskapen berättade. Frå­gorna om Guds tystnad tornade upp sig. ”Vad är stort och tomt som evigheten, vad är tyst, för­tegat såsom du, o Gud?”

Hans brottning med livsfrågorna och oförlöst längtan födde dessa strofer: ”Har du mött den unge konungen i dag? Han som går omkring och köper lump och skrot. Har du sett hans ljusa an­lets­drag, har du fallit ner i stoftet vid hans fot? … Varför kommer ej min konung hit i dag? Tomt och öde är mitt liv, och fullt av hot. O, jag törstar, törstar efter dina anletsdrag, efter ljuset vid min konungs fot.”

 

Guds frånvaro

Lagerkvist kommer inte ifrån minnena från uppväxttiden. Varför vet han inte. Någon hade gått förbi hans barndoms fönster och andats på det? ”Vad upplevde jag den kvällen… när jag gick efter ved åt mor? Jag minns den så väl… det var då jag för första gången såg stjärnorna… Jag stod alldeles stil­la. Och allting försvann för mig… När jag kom till mor igen och lade ifrån mig vedträna vid köks­spisen märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte. Men när jag gick och satte mig på min pall långt borta från de andra var jag inte längre något barn.”

Något hade hänt honom men där på avstånd från de andra var det ingen som la märke till det. Vi brot­tas ofta i ensamhet med våra innersta frågor. Liksom med den längtan, förtvivlan som finns där.

Hans sista diktsamling var Aftonland. Här möter vi på nytt hans längtan. ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro?” Han var träffad. Men av vem? ”Vems är handen som slungade spjutet, vem är spjutkastaren … Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret, vem är spjutkastaren? Det är jag den genomborrade som frågar.” Och så detta tunga smärtsamma konstaterande: Varför talar jag om en spjutkastare som inte tror på någon kastare? Men det hade träffat honom. Han som inte trodde på det han flydde ifrån.

Han frågar ”varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på något som inte finns… varför finns ropet?” Många säger sig i dag inte tro på någon gud eller något högre väsen. Samtidigt erkän­ner åtskilliga att de i svåra stunder ber och ropar till denne de annars inte erkänner. Är det någon som lyssnar? Finns det ”något bortom bergen, bortom blommor­na och sången… något bakom stjär­nor, bakom heta hjär­tat mitt”.

I diktsviten ”Skapelsemorgon” tecknar Lagerkvist fågelungen som inte glömmer handen i vilken hon föddes… dennes hand som lät henne födas. Skaparen ser fågelungen som lämnat handen och inte tycks komma tillbaka. ”Jag är redet som längtar efter sin fågelunge. Jag är skaparens tomma hand.”

Lagerkvist återger personligt sin bearbetning av livets dju­pa­re frågor? Det speglar vårt sökande och vår längtan. Frågorna om Gud relaterat till det egna livets upplevelser. Någon har låtit mig fö­das. Denne någon vill uppenbara sig för oss, söker oss och vill innesluta oss i sin hand.

Den tid vi lever i med sitt uppskruvade tempo och med alla sina erbjudanden av ting och upplevel­ser kväver hos många dessa frågor. De flyr från det inre ropet om vem man är som människa.

 

Den fördolde guden

I Psaltaren möter vi människors vånda inför den Gud som tycks ha dragit sig undan – bort från människors vardag. Där finns längtan efter den levande Guden. Där finns våndan. Djup ropar till djup… Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande… Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak! Du är min Gud, min tillflykt. Varför har du stött bort mig?

Varför tycks Gud alltför ofta så frånvarande? När åldrandet sätter allt djupare spår i kropp och själ, inför ett omskakande nederlag eller en förlust av sin närmaste kan Psaltarens ord uppfattas alltför sanna. Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord. Jag tänker på forna dagar, minns längesedan gångna år. Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå.

Men Psaltaren ger oss samtidigt de många vittnesbörden om att Gud lyssnar och svarar. Jag älskar Her­ren, ty han har hört min bön om förskoning. Han lyssnade till mig när jag ropade… Jag får vandra inför Herren i de levandes länder… du har lossat mina bojor… Jag ropade till Herren i mitt trång­mål. Herren svarade, han förde mig ut i frihet. Psaltaren ger oss både människors brottning med – som de uppfattar – Guds frånvaro i deras liv och människors upplevelse av en levande Gud.

Poeten Hjalmar Gullberg skriver ”Är Gud på jorden, vandrar han förklädd”. Är Gud förklädd? Eller är det så att vår blick är alltför sluten för det som döljer sig bortom allt det som flimrar förbi våra ögon? Beror vår avsaknad av Guds närvaro på att vi inte ser det vi skulle kunna se?

 

Guds uppenbarelse i Jesus från Nasaret

Evangeliet berättade om dessa som var med Jesus på det heliga berget. Matteus återger hur Gud uppenbarar sin härlighet i Jesus från Nasaret. Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.

 I vårt sökande ställs vi inför Guds uppenbarelse i honom om vilken Petrus vittnar: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… när jag var med honom på det heliga berget

Johannes ger oss sitt vittnesbörd: Det som var till från begyn­nel­sen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra hän­der, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det.

När Tomas hade svårt att tro på den uppståndne Jesus fick han dessa ord: Saliga de som inte har sett men ändå tror. Inför Jesu uppenbarelse brister Tomas bara ut i orden: Min Herre och min Gud.

” It is good that we are here.”  Det var gott att vara med Jesus där uppe på berget. De ville bli kvar där men fick gå ner till folket. Den här dagen och veckan som gått ger oss tragiska minnen om den värld vi lever i. Också vi kan frestas bli kvar på uppenbarelsens plats. Gud uppenbarar sig inte för att vi skall gotta oss i den. Också vi har att ta oss ned till folket.

Den anglikanske prästen och poeten Ronald Stuart Thomas skriver om sin troskamp. Efter en guds­tjänst dröjer han sig kvar i tystnaden och mörkret i kyrkan. Är det där Gud döljer sig för hans sökande? Hans böner stiger mot himlen natt efter natt. Men skriver han ”Vem är egent­ligen denne lyssnare som alltid är vaken och ingenting säger…” I mörkret prövar han sin tro. Han – som han skriver – naglar fast sina frågor, en efter en, på ett naket kors. Thomas erfar i den stunden att Guds san­na uppenbarelse ligger i korset – i den ändlöst självutgivande kärleken. Där får han svaret på sin bön. Gud får ansikte i Jesus från Nasaret.

Det är högsommartid. Vad ger oss denna sommar? Var är vi i vårt sökande efter Gud. Förre ärkebis­kopen KG Hammar tackar i en bön Gud för sommaren och uttrycker sin längtan. Låt oss göra hans bön till vår gemensamma bön.

”Gud, tack för sommaren.
Låt den slå sitt ljusa valv över våra liv,
som en katedral som påminner om dig,
som skapar och ger liv.

Tack för sommaren.
Låt den medföra rekreation i våra liv,
nyskapelse, återställelse och förnyelse,
Låt våra liv bli till en katedral som påminner om dig,
du vårt ursprung och vårt mål.

Låt din Andes vind spela
på alla våra slumrande möjligheters strängar
och förnya oss i alla våra relationer.

Låt oss vandra sommarens dagar
med Jesus som medvandrare och vägvisare,
och hjälp oss att tillsammans med honom
upptäcka rastplatserna vid vägkanten.”

 

Leif Herngren Betlehemskyrkan, Göteborg 12.07.22

Nytt liv i dopet – under Guds nåd – 1 e trefaldighetsdagen

Johannes 3:1-8

”Man går omkring och småler förströdd åt varje liten talang,

som med en smula smak blivit född att leka med ordens klang…

Jag orkar ej frossa i vad som helst av färger, klanger och ljud.

Jag vill bara höra hur man blir frälst, om hur man brottas med Gud.”

Poeten Erik Lindorm visar på hur vi fängslas av människors skiftande förmåga att leka med ord eller på annat sätt bruka sin talang och skapa ett budskap. Han orkade inte frossa i allt som strömmade mot honom. Han brottades med livsfrå­gorna – med Gud. Hur är det med oss?

Evangelietexten berättade om en av Jesu samtids lärde mäns tankar om livet. Nikode­mus går en natt med sina funderingar till Jesus. Hans fråga har genom åren haft olika vänd­ningar. Väck­­el­sens formulering var det uttryck som Erik Lindorm bru­kade: Hur blir man frälst? Eller man frågar: Hur blir jag kristen? Eller – Vad är det att va­ra troende.

 Dilemmat är att vi får olika svar. Eller vi läg­ger in olika betydelser i det vi hör. Det ges inte ett enkelt svar på vår fråga. Jesus brukar två formuleringar som inte är så lätta att förstå:

Han talar om att bli född på nytt – Något förvånande är det att en skriftlärd råds­her­re då stäl­ler en så naiv fråga: Man kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till? Jesus säger: Du skall vara lärare. Grundtextens ord kan också översättas att födas uppifrån – alltså av Gud

Den andra formuleringen gör inte saken enklare: bli född av vatten och ande – Bägge formuleringarna har sin bakgrund i det Jesus sedan säger: Johannes 3:7,8

 Det är som om Jesus vill säga: Bäste Nikodemus – och till oss, bäste gudstjänstdeltagare och predi­kant: Det här kommer ni aldrig till fullo att förstå. Det handlar om det som inte är möjligt att grep­pa. Det handlar om vad Gud gör med oss – i Jesus Kristus genom den helige Ande. Det vi kan få er­fara – men inte begripa eller förklara. I en filippinsk kristen sång uttrycks det relaterat till nattvarden med orden: ”Vid nattvardsbordet möter han oss ännu. Omöjligt att förstå att det kan vara så.”

 

Trons modersmål är det symboliska språket

 Biskopen och teologen Gustav Aulén visade på att trons mo­dersmål är det symboliska språ­ket. Ord och formuleringar i den Heliga skrift vill hjälpa oss se den riktning vilken våra tankar och begrepp får gå. Livets mysterium fångar vi inte in i dog­matik. Det finns inga enkla svar varken på frågan om hur jag blir till som männi­ska eller hur jag blir kristen – blir frälst.

Vad Jesus lärde Nikodemus – och vad han vill lära oss är att Gud – och endast Gud – kan föra oss in i sitt himmelska rike. Det är innebörden i att fö­das på nytt, att födas uppifrån – av Gud.

Formuleringen att bli född av vatten och ande har sin bakgrund i skapelseorden. Vattnet är livets vatten över vilket Gud blåser sin ande! Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: ‘Varde ljus’; och det blev ljus.

 Orden vatten och ande leder till dopet. Det vi aldrig riktigt förstår låter Gud oss ta emot i dopets vatten och i natt­vardens bröd och vin. Vattnet liksom brödet och vinet är uttryck för det symboliska språk genom vilket Gud söker nå oss med bruk av lekamliga ting.

 

Nytt liv genom dopet

Paulus arbetar med vad det är att vara människa och kristen. Han återger sina funde­ring­ar knutna till dopet i Romarbrevet – i en av dagens texter. Att döpas är att sänkas ned i en grav för att dö och uppstå och leva i ett nytt liv med Kristus. Kan det vara så? Låter det inte för drastiskt? Är dopet också ingången till ett nytt och annor­lun­da liv?

Det nya liv som Paulus talar om karaktäriserar han både negativt och positivt – vad människan befrias från och vad hon befrias till. Gud handlar med mig i dopet för…

… att jag inte längre skall vara slav under synden

Det är en verklig föränd­ring av männi­skans situ­ation och vardagsliv. Före dopet – levde vi på människans villkor. Lämnad åt mig själv lever jag under syn­dens och dö­dens lag. Befrias från.

Kristus befriar för att vi skall leva i ett nytt liv. Befrias till. För Paulus är detta…

… att leva för Gud och bruka mina lemmar som redskap för rättfärdigheten

… att ha Anden som stöd i min svaghet

Prästen Dietrich Bonhoeffer formade sina tankar om Gud och människan – inte vid ett skriv­bord utan i en cell i fängelset Berlin-Tegels militäravdelning. På grund av sitt engagemang mot nazismen och dess tyranni hamnade han i fäng­else och avrättades strax innan krigsslutet. Under åren i fäng­else funderade han över vad det var att vara människa och kristen. Efter hans död kom de brev han lyckats få ut från fängelset med sina tankar ut i boken Motstånd och un­der­kastelse. En bok som spridits världen över och betytt mycket för många – också för mig.

Bonhoeffer skriver: ”Att vara kristen innebär inte att vara religiös på ett bestämt sätt, att gör om sig till någon­ting på grund av en eller annan metodik – en syndare, en botgörare, ett helgon – utan det innebär att vara människa… Jesus kallar inte till en ny religion, utan till liv… Gud får in­te smugglas in i någon sorts allra innersta hemligt rum. Det är mitt i livet som man mås­te känna igen Gud ”

 Paulus skriver: Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att vi ock­så skall leva i ett nytt liv. Det är starka ord om att sänkas ned i en dopgrav och så lyftas upp ur denna grav för att leva. Vi säger ofta med all rätt att vi skall leva under nåden. Bonhoeffer konstaterade att det inte är ett liv under den billiga nåden. Han brukade detta motsägelsefulla ut­tryck för att visa på hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den är grundad i Jesu död på korset. Vi gö­r den till en billig nåd om den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Dopet för oss in i ett levande lärjungeskap. Så var det för Bonhoeffer.

Paulus budskap är evange­lium. Det männi­skan inte själv kan – det gör Gud. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är inte ett liv under lag och träldom – varken i gammal eller ny mo­ra­lism. Vi har befriats till ett liv under nåden.

 

Dop till Kristus och församlingen

Att vara människa och kristen är att jag i Kristus tagit upp kampen mot det onda inom mig och i världen. Jag ger i Kristus inte upp utan ställer mig in under Andens, inflytande.

Dopet in i Kristus är också dopet in i Kristi församling – till ett liv inte för mig själv utan i ge­menskap. För­sam­lingen är den gemenskap i vilken jag tillsammans med andra får lära mig att vara människa och kristen.

Livet jag fått som gåva av Gud skall inte levas på mina egna villkor – inkrökt i mig själv. Kal­lelsen, bekräftad i mitt dop i Kristus Jesus, är att ställa mig själv och mina lemmar i livets tjänst. Det är att leva i dopet – i en tro som föder kärlek och kärlekens gärningar.

”Gud mötte med nåden oss alla i dopets välsignade stund,

med orden han än vill oss kalla och tukta och trösta i grund.

Kring helga nattvardsbordet han samlar än sitt folk,

Där möter han de sina, en evig kärleks tolk.”

Leif Herngren, Trollhättan 12.06.10

Sund/frisk tro på Fadern, Sonen och Anden – Trefaldighetssöndagen

Matt 11:25-27

Albin hade vuxit upp i Bohuslän och präglats av schartaunismen. Han hade fått lära sig vad som var rätt tro och vad som var villolära. Nu var han kring 90 år och bodde på Hammarhus, ser­vice­­huset i Hammarkullen. Där började vi från Tomaskyrkan och Sv kyrkan en verksamhet för dag­lediga. Hur skulle han nu göra? Kun­de han – med den bild av de frikyrkliga han hade fått – gå till de samlingar som Tomaskyrkan svarade för. Han frå­gade en av personalen – utan att veta att hon var ”missio­na­re”. Hon gav honom sitt fulla stöd och hans inre motstånd gav vika.

Albin blev vår mest trogne deltagare. En fin vänskap växte upp med stor respekt för hans fromhet. En jul gick jag upp till ho­nom med en blomma. Han blev mycket glad och frågade: Har du varit up­pe hos – och så nämn­de han namnet på en av de boende som var pingstvän. Vi gick upp till denne. Där rann tårarna hos dessa två gamla män som hittat varandra när de religiösa murarna hade fallit.

 

Rätt tro – eller sund tro

Här på Västkusten har det ofta talats om den rätta tron – en tro som skall uttryckas i rätta for­mu­leringar. En tro som i första hand kopplas till vårt förstånd. Be­greppen rätt lära och rätt tro finns inte i vår bibel. Det är anmärkningsvärt med tanke på vad dessa begrepp betytt i kyrkohis­torien som avgörande orsak till den sön­der­trasade kyrka vi har i vår värld.

Är det möjligt att fånga in tron i rätta fåror – i rätt tro? I judisk tro liksom i kristen tro har det upp-fattats att skriftlärda och kloka var män. De kände Gud och skulle formulera och också kontrollera tron. Det handlade om att förstå och fånga in tron i rätta trossatser.

Jesus ställer allt detta på huvudet genom i dagens text med sina ord om att evangeliets hemligheter förblivit fördolda för de lärda och kloka och att det uppenbarats för dem som är som barn. Han prisar Gud för detta. Vi får inse såväl allvaret som glädjen i att vi som enkla människor kan öppna oss och ta emot evan­geliets glädjebud.

Paulus tar i breven till sina medarbetare upp frågan om den kristna tron och brukar då begreppen sund lära och sund förkunnelse. Vi skall vara sunda i tron. Grundtextens ord kan också översättas med ordet frisk. Paulus skri­ver till sin med­arbetare Timotheos: Så skall du undervisa och förmana. Den som lär annorlunda och inte håller sig till vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär, han är förblindad och okunnig, med en sjuklig lust att diskutera och träta. Sådant leder till avund, strider, förtal, misstänkliggöranden och ständiga bråk bland människor

Verkligheter som florerar också i dag.

Paulus skriver vidare: Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar.

Det kliar i dem att få höra sådant de önskar!  Vad är en god predikan för oss? En som svarar upp mot våra önskemål?  Eller är det en som bränner till och bryter mot våra mönster!?

I brevet till Titus – en annan av medarbetarna – talar Paulus om pratmakare, som förvrider huvudet på andra och vänder upp och ner på hela familjer.  Jag minns en vandring tillsammans med ett par föräldrar som delgav mig den smärta de kände inför att deras ungdomar – utifrån den förkunnel­se de fått och gjort till sin tolkning av tron – underkänt och dragit sig undan sina troende föräldrar.

 I dagens gammaltestamentliga text ställs vi inför de ord som är något av en judisk trosbekän­nel­se som troende citerar två gånger om dagen: Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.

Du känner igen dessa ord som var Jesu svar då man frågade honom om det viktigaste budet. Den sunda tron relaterar Guds-tron – inte bara till vårt huvud – utan till hela vår varelse. Det heliga mys-terium som Gud är och som tron nalkas och söker tolka kan inte endast ha sin hem­vist i huvudet.

Mycket hade vunnits i kyrkans historia om man valt terminologin sund tro och lära i stället för be-greppen rätt tro och rätt lära. Det finns mycket i religionens – inklu­sive den krist­na trons – värld som varit och är osunt. Jesus hade sina skarpas­te uppgörelser med sin tids religiösa ledare som la bördor på människor i stället för att befria dem. Hans kamp var en kamp mot dessa som trodde sig ha san­ningen och äga himmelriket och frånkände andra detta.

Vi har nu pingsten bakom oss med dess budskap om Anden som en vind – ogripbar, ofattbar. Så är det ju med Gud och det himmelska. Det är och förblir ofattbart för oss. Då vi tror att det är möjligt att fånga in Gud i våra formuleringar gör vi honom allt mindre och mindre.

 

Trefaldighetstidens tro i sin fullhet

 Jesus prisar sin fader för att han uppenbarat det för dem som är som barn. Detta innebär inte att vi – som Paulus uttrycker det – skall förbli spädbarn i Kristus. Som nykristna fick församlingen i Korint mjölk. Nu borde de vara mogna för fast föda – men icke. Ni tål den inte heller nu! Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar. Det vitt­nar om andlig omog-nad. Som kristen gäller det att växa, mog­na som människa – ha en frisk levande tro.

Med Heliga trefaldighets dag lägger vi nu bakom oss den festliga delen av kyrko­året med jul, pas­sionstid, påsk och pingst. Trefaldighetstiden är en summering av det vi mött under kyrko­året med dess konsekvenser i lärjungeskap. Budskapet om Gud som Skapare som formade människan till sin avbild – om Fadern. Ett budskap om att Gud fick ansikte i Jesus från Nasaret – om Sonen. Budska­pet om Guds närvaro i vår värld, i sin kyrka – i oss – om den heliga Ande.

Trefaldighetstiden vill lära oss vad kristen tro innebär i sin fullhet! Vi är kallade att vara bärare av helheten – låt oss kalla det trefaldighets­kris­tna. Dagens kyrkosplittring är osund och en följd av osund förkunnelse och lära. Kyrkorna representerar inte fullheten och helheten i Kristi kyr­ka utan delar av denna. Vi har svikit enheten och full­heten.

+ Vi kan inte enbart vara lutheraner och tro att kristen tro tolkats en gång för alla genom en lärare. Kristen tro skall tolkas utifrån den Heliga skrift under Andens led­ning in i vår tid och värld med hjälp av goda lärare – som Luther – och många andra.

+ Vi får heller inte vara grå och tama missionare – rädda för Andens eld eller skapelsetrons kon­se­kvenser i samhälle och politik! Kallelsen är att vara trefaldighetskristna!

+ Vi får inte vara bara pingstvänner utan också vänner av jul och påsk – trefaldighets­krist­na!

För åtskilliga år sedan satt jag i den gamla Immanuelskyrkan i Missionskyrkans kyrkokonferens. Plötsligt kom det toner från orgeln där organistern Gunno Södersten satt. Så började han leda oss i sången ”Gud är kärlek, Jesus lever! Den heliga Ande verkar i dag.” Den sången föddes där och då. Den sången fång­ade in evange­li­ets fullhet – Fadern, Sonen och Anden. Det är det glada budska-pet – ett budskap givet oss till befrielse. Vi sjunger den tillsammans!

Jesus säger: Kom till mig! Vad är mitt svar? Jag får genom Guds nåd vara ett Guds barn – kallas kristen. Jesus bjuder mig till en levande frisk tro på Gud som Fader, Son och helig Ande.

Leif Herngren, Lerum 12.06.03

Jesus – grindvakt eller god herde – 3 i påsktiden

Joh 10:1-10

 ”Hallå!” Så hörde vi det ropas igen – jag vet inte för vilken gång i ordningen. Det var det sedvan­liga ropet från vår yngste grabb David som talade om att han kommit hem. Samtidigt kol­la­de han om det var någon hemma. Vi hade hört hans hallå se­dan småskolan när han kom hem. Det var lika roligt då han som 20-åring återvände från Jönköping och studierna där att få höra hans hallå.

Vi var en familj. Vi hörde samman. I familjen kände vi samhörighet och trygghet. Det är väldigt viktigt att höra hemma någonstans – i en familj eller i någon form av gemenskap. Vi vet att det är många som saknar detta. Det gäller barn. Det gäller ungdomar. Det gäller oss vux­na. Minns vad Jesus såg då han vandrade omkring i städer och byar: När Jesus såg människorna, fylldes han av medlidande med dem,för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde…

Temat för söndagen är Den gode herden. En herde vill leda oss in i sin hjord, sin gemenskap.

 

Behöver vi någon herde – någon ledning

Men behöver vi någon som leder oss? Vi klarar väl oss själva. Vi vill väl inte bli ledda – eller hur?

Avsnittet om den gode herden hör nära samman med det föregående kapitlet. Det skildrar att Jesus botar en blind man och förvecklingarna i samband med detta. De religiö­sa ledarna ifrågasätter om mannen verkligen varit blind och att han blivit botad. De förhör mannen och hans föräldrar om vad som hänt. Föräldrarna svarar: Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu vet vi inte. Mannen säger då fariseerna misskrediterar Jesus: Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.

 Jesus citerar då ett ord av profeten Jesaja: Ni skall höra men ingenting förstå, ni skall se men ingenting fatta. Fari­se­erna ställer då frågan: Är kanske vi också blinda?

 Efter detta återger Jesus så liknelsen om fåren och deras herde. Men folket för­står inte vad Jesus vill ha sagt. Jesus fortsätter och visar på att det finns ledarskap som man måste se upp med. Hans ord har sin bak­grund i profeten Hesekiels ord till sin samtid om herdar som bara sörjde för sig själva och inte brydde sig om sina får. Människor skingrades och drev vilsna omkring.

 Är inte de orden en beskrivning av vår tid? Både vad gäller människors vil­sen­het och före­koms­ten av förvänt, vilseledande ledarskap. Vår tid präglas av de många rösterna och de många utbuden. Våra öron och ögon översköljs av de mest skiftande utbud. Vi har att ta ställning – välja.

Jag skulle i veckan köpa en nagelsax och storknade inför varuhusets för mig ofattbara uppsättning av salvor, skönhetskrämer, flaskor och burkar. Det framgick att detta skulle kunna dölja mitt åldran­de och få mig att på nytt utstrå­la ungdomlighet. Vilket utbud! Och det skulle nog behövas åtskilligt för att ha effekt på mig. Men nu handlar det inte bara om varor. Det gäller än mer ett översvallande utbud av ideo­logisk karaktär – hur jag skall forma mitt liv.

Hur är det med oss? Klarar vi att möta allt detta som sköljer över oss? Vi söker slå dövörat till inför alla erbjudanden – men faller inte sällan för förslagen. Är det inte så att vi alltför ofta både ser och hör men inte fattar och förstår livets poäng? Vem visar oss väg i vår turbulenta värld?

Barnen i en söndagsskola hade lyssnat till den gamla postfröken Eva i Svaneholm utanför Borås.  Hon hade under­visat om just den här texten om den gode herden. En mamma frågade sitt barn efteråt vad de lärt sig och vem som var den gode her­den. ”Det är den gamla postfröken i Svane­holm!” Hon hade lagt Jesu ord i sin mun: Jag är den gode herden.

 Vi kan ju le åt flickans svar. Uppfattar vi i allt skvalet runt oss vem som är den verkligt gode herden för oss? Psalmen vi senare skall sjunga ställer frågorna: ”Vem visar väg genom växlingens värld? Vem vet ett mål för min vanskliga färd när sikten är skymd eller mörkret står tätt? Vem ger mening åt livet på jord? Vem, i reklamernas kör håller ord av alla som lovar mig rikedom stor?”

 

Jesus – grindvakt eller god herde

Jesus stiger fram och deklarerar: Jag är den gode herden. Vad innebär hans er­bjudande? Han sa: Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Fattar vi att det finns mycket dödgods i dagens skyltfönster och på arenorna som vi lockas att ta för oss av? Det gäller våra liv. Det handlar om att välja vad som tjänar livet – att kunna både bejaka och säga nej.

Vad vill den gode herden oss? Profeten Hesekiel gav redan på sin tid en föraning av detta genom Herrens ord: Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Vi missuppfattar Jesus om vi tror vi han skall forma oss till en viljelös fårskock. Petrus slår fast något helt annat i ett av sina brev, där han säger: Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.

Jesus visar i liknelsen på hur herden kallar sina får vid namn och för dem ut ur fållan ut i det fria. Vi kan få för oss att Jesus står där som grindvakt och skall hålla oss inneslutna i fållan. Alltför många har uppfattat att Jesu uppgift är att sätta upp gärdesgårdar och skapa revir till vilka andra inte får tillträde. Så framträdde de religiösa ledarna på Jesu tid. Så har kyrkliga ledare agerat genom hela kyrkohistorien. Det har skapats fållor av olika slag med de mest skiftande stängsel. Glädjande nog har ni här i Hammarkullen format två av dem till en.

Jesu erbjudande till oss är att vi skall få liv – liv i överflöd. Det vill han ge oss i den fålla han kallar oss till. Där kan vi känna trygghet och värme tillsammans med övriga får. Inte minst när också vi är – så som Jesus beskrev sin samtid – illa medfarna. Vi behöver då tas om hand av honom som känner oss vid namn. Vi får ta emot det han vill ge oss i och genom sin hjord, sin kyrka.

Men den gemenska­pen har inte formats för att vi skall sitta där inneslutna för gott. Påskdagen berättar för oss om hur lärjungarna sitter bakom reglade dörrar. Då står plötsligt den upp­­ståndne där. Hans hälsning är Frid åt er alla. Han ger dem det de så väl behövde – frid och hopp. Lär­jung­arna gläds åt att han är tillbaka hos dem. Så visar han dem sina händer och sin sida. De skulle förstå vad det innebär att höra till hans hjord.  Och så säger han till dem: Som Fadern har sänt mig sänder jag er.

 De fick alltså inte stanna kvar bakom reglade dörrar – med honom som dörrvakt. De skulle ut i det fria till dem där utanför. De skulle vara påskens vittnen. Jesus hade inte kommit som grindvakt. Han hade kommit som den gode herden. De skulle lära sig att känna igen hans röst. De skulle ve­ta att han kände dem vid namn och fogat in dem i Guds folks gemenskap för att fullfölja hans sändning. Han hade kommit för att de skulle få liv och liv i överflöd att dela med andra. Och för det uppdrags skull som nu låg framför dem hände detta: Han andades på dem och sa: ”Ta emot helig ande.”

 Den uppståndne står här i dag som den gode herden. Hans får följer honom därför att de känner igen hans röst – och därför att de vet att de av honom är kända vid namn.

”Vem visar väg genom växlingens värld? Vem vet ett mål för min vanskliga färd när sikten är skymd eller mörkret står tätt? Vem ger mening åt livet på jord? Vem i reklamernas kör håller ord av alla som lovar rikedom stor?” Vem? Jesus säger: Jag är den gode herden som ger liv, liv i överflöd.

Leif Herngren Mariakyrkan, Hammarkullen 12.04.22

Kristus är uppstånden – Ja, han är verkligen uppstånden – Påskdagen

Matt 28:1-20

Kris­tus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden. Så hälsade vi i dag varandra med denna ryska påskhäls­ning. Påskens blommor fyller nattvards­bor­­det. Påskens lovsånger har ljudit i kyrkan. Så har påskens budskap nått oss i ord och toner. Långfredagens mörker bryts upp av påsk­da­gens ljus.

Men vi vet att för många har mörkret inte brutits. Livet har bjudit på mycket mörker. Man vandrar tungt på en väg allt­för fylld av misslyckanden eller lidande – en korsmärkt väg. Du kan­ske finns här som likt Maria bär på smärtan efter en nä­ra anhörig eller kär vän som lämnat dig.

”Den stora och heliga sabbaten”

 Min hustru och jag hade för några år sedan under Sovjettiden förmånen att delta i en ortodox påsk­helg i Moskva. De har förmågan att – på ett helt annat sätt än vi – uttrycka påskens budskap också i det dra­ma som guds­tjänsterna utgör. Påsklördag – som vi inte sällan firar ganska så slarvigt – kallas inom de orto­doxa kyrkorna för den stora och heliga sabbaten. Det är Guds vila – den stora väntan inför vad som skall ske. Jesu döda kropp ligger i en klippgrav. Det uttrycks i gudstjänsten i följande ord:

”O Herre, min Gud, jag vill sjunga för dig en begravningshymn, en sång vid din begravning:

ty genom din begravning har du öppnat livets portar för mig. Genom din död har du dräpt död och dödsrike… bortom vårt förstånd ligger du inför våra ögon, ett lik – men dock själva livets källa.”

Kyrkan var fylld av människor som fick stå – efter­som där inte finns några bänkar. De står med sina otända vaxljus i väntan på vad som skall ske då påsklördagen går över i påskdagen. Då ropas bud­skapet ut i kyrkan:

Kristus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden.

Det stora påskljuset i fonden tänds och därifrån vandrar ljuset från person till person, från vaxljus till vaxljus ned till alla som samlats i kyrkan. Det tidigare mörklagda kyrkrummet fylls av ljus – upp­ståndelsens ljus. Kristusljuset förmedlas från människa till människa. Vi hälsas med glädje­budet:

”Detta är natten då Jesus Kristus bröt sönder dödens kedjor och triumferande steg ut ur graven.

Kraften i denna heliga natt skingrar allt ont, utplånar all skuld, återställer all oskuld, ger sörjande glädje.

Detta är i sanning en välsignad natt när himlen är förenad med jorden och människan försonad med Gud.”

Kyrkan fylldes av levande ljus. Mörkret bröts. Uppståndelsens ljus tändes. Brinner det ljuset också här i vår kyrka – och i våra sinnen?

Kom och se… Han är inte här, han har uppstått

I vilken kyrka vi än samlas inför påskens mysterium så har det sin grund i evangeliet vi tidigare lyssnade till. Vilken frukt bär detta evangelium med sig?

Vår tro kan vara av det slag som präglade kvinnornas vandring till graven. De kom – skriver Matteus – för att se graven. Markus berättar att de har med sig välluktande kryddor för att smörja Jesu kropp. Men vem skall rulla undan stenen från graven åt oss? Kvinnorna går i sin sorg för att göra Jesus en sista tjänst. De ser tillbaka på det som hänt. Det brinner inget ljus i deras ögon, finns inget hopp i deras sinne inför framtiden. Allt har slocknat.

Kvinnorna sökte en korsfäst Jesus. Men de möttes av denna hälsning: Kom och se, han är inte här, han har uppstått… kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: Han har uppstått från de döda. Den häls­ningen förde de med sig till lärjungarna. Lukas konstaterar att dessa tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. De tvivlade.

Men Johannes återger den berättelse som fängslat mig allra mest. Två av lärjungarna som hör kvin­nornas ord att de flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de lagt honom bryter up och be­ger sig springande till graven. Den yngre av dem, Johannes, kommer först fram och ställer sig av­vaktande och ser in i graven. Han ser linnebindlarna ligga där och låter Petrus gå in först. Petrus ser bindlar­na men också duken som hade täckt Jesu huvud ligga hoprullad vid sidan av. Så går Johan­nes in. Och evangeliet säger kortfattat: Han såg och trodde. Uppståndelsetron föds i en grav.

 Johannes berättar vidare att Maria då hon återvänt står och gråter utanför graven. Hon ser en man komma och frågar denne om det är han som burit bort den döda kroppen. Då säger mannen: Maria. Hon vänder sig då helt mot honom och ser och säger: Rabbouni. Uppståndelsens ljus tänds hos Maria.

 

Saliga är de som inte sett men ändå tror

Paulus arbetar med frågan om det finns någon uppståndelse från de döda vilket ifrågasattes. Han säger då: Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro… då är er tro meningslös. Om vi i Apostlagärningarna granskar Paulus predikningar finner vi att hans huvudpoäng är Jesus uppståndelse. Då han som fängslad står till svars inför ståthållaren Festus och kung Agrippa håller han en lång utläggning om sig själv och sin förkunnelse och når så fram till dessa ord: Messias måste lida och som den förste uppstå från de döda. Då avbryts han av Festus med orden: Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.

 Budskapet att Jesus har uppstått uppfattas av många som tomt prat – utan förankring i den verklig­het vi lever i. Som översteprästerna söker många finna en förklaring till den tomma graven.

Vi har samlats denna påskdag inför påskens bud att Kristus har uppstått. Tror vi detta? Hur är det med oss då funderingarna går tvivlets väg inför påskens mysterium. Då vi kanske stått inför dödens allvar i en kropp där livet slock­nat. Kan det få liv igen?

 Det var inför vad de såg i den tomma graven och i mötet med Jesus som uppståndelsetron föddes. Evange­liet berättar också om Tomas som inte var med då de andra träffade Jesus. Han tvivlade vilket inte var så märkligt. Han hade ju själv sett korsfästelsen och Jesu död. Men han fick ett möte med Jesus. Och gav då denna sin bekännelse: Min Herre och min Gud.

 Jesus säger då: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror. Hur är det med oss som inte sett? Kristus är uppstånden.  Är det en levande sanning för oss? Den frågan får vi var och en ställa till oss själva.

Att Kristus uppstod från de döda är grundläggande för kristen tro. Det är ett budskap som ifrågasätts och avvisas. Men det är i den tron Kristi kyrka lever och i varje påsk – ja, under hela kyrko­året – förkunnar Kristus har uppstått. Ja, han är verkligen uppstånden. Det är i den tron vi som Jesu lärjungar får vandra mot framtiden.

Jag höll på äldreboendet Hammarhus i Hammarkullen en påskandakt utifrån denna ryska påskhäls­ning. Efter andaktens slut kom en gammal man fram med tårarna rinnande över ansiktet, räckte mig handen och sa Kristus är upp­stån­den. Jag tog hans hand och svarade: Ja, han är verkligen uppstånden.

Efteråt berättade han att han var en rysk musiker som flytt sitt hemland och så till sist hamnat i Hammar­kullen. Hälsningen hade landat rakt in i hans inre och påmint om det han växt upp med. Påskens glädjebud.

Detta skedde i de dagar då Tomaskyrkan stod färdig och skulle invigas. Lördagen samla­des vi i den vandringskyrka vi levt i de första åren. Vi firade nattvard. På söndagen möttes vi i vår nya kyrka och firade högtids­gudstjänst. Helgen var en följd av att Jesus lever och också i dag kallar lärjungar att stå upp för och bekänna sin tro.

 Vår nyvunne vän – den ryske musikern – var med oss i lördagens nattvard. Vi delade med varandra vår tro att Kristus är upp­stån­den. Ja, han är verkligen uppstånden. Amen! Halleluja!

Leif Herngren  Bohus-Björkö 12.04.08

Gud – historiens Gud – Marie bebådelsedag

Lukas 1:26-38

Nobelpriset har ställt poeten Tomas Tranströmer i fokus. Han har sagt att han ibland upp­fat­tat något av en uppenbarelse som bakgrund till sina dikter. Låt oss lyssna till hans mest citerade dikt – en ängels omfamning och budskap till ho­nom – och till oss:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

‘Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Marie bebådelsedag ställer oss inför Guds uppenbarelse genom ängeln Gabriel över en ung kvinna. Söndagens tema är Guds mäktiga verk. Gud drar in oss människor i sin historia. Ängelns budskap till Tranströmer var: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

Temat för mina tankar i dag är: Gud är historiens Gud. I Guds historia tar människor plats. I dag påminns vi om hur detta skedde genom Maria.

En djärv tolkning av historien gör den ryske religionsfilo­so­fen Nicolaj Berdjajev i sin bok Histo­riens mening. Med den titeln hävdar han – detta som ifråga­sätts av många – att historien har en me­ning. Han skriver: ”Historien är ingenting annat än en djupgående växelverkan mellan evigheten och tiden, ett oavbru­tet inbrytande av evigheten i tiden… Den gudomliga verkligheten kan slå rot i tiden, slita itu tidskedjan, inträda i den och utgöra den förhärskande kraften i tiden… Historien är en oavbruten kamp mellan det eviga och det timliga.”

Albert Einstein uttryckte i ett samtal om atomfysikens naturlagar med den danske kärnfy­si­kern Niels Bohr: ”Gud spelar inte tärning”. Histo­rien är inte uttryck för ett blint öde. Historien har en början och ett slut – en final som bestäms av Herren Gud!

I de bibliska skrifterna möter vi Gud som skapelsens Gud och som historiens Gud. Gud är inte nå­gon så kallad höggud ”långt bortom rymder vida”. Den historia som tar gestalt är en histo­ria bland män­niskor och genom människor. Enskilda människor uppfattar sig få Guds kallelse och känner sig led­da av ”gudshanden”. Det handlar om vårt förvaltarskap av den jord som lagts i våra hän­der – ett förvaltarskap som skall präglas av Guds rättfärdighet. Bönen är att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen.

Maria i Guds historia

Gud är uppenbarelsens Gud och ändå förblir han outgrundlig för oss. Vi kan utifrån vad som sker söka tolka Guds handlande och vem Gud är. Men vi får alltid böja oss inför Skriftens eget ord att ingen förmår utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Mänsklig visdom når inte fram till det djup av rikedom, vishet och kunskap som Gud rymmer. Gud är och förblir den på en gång för­dol­de och uppenbarade Guden.

Profeten Jesaja berättade om hur människor då – som nu – brottades med Gud. Hälsningen blev att Gud skulle uppenbara sig i ett tecken. En ung kvinna skulle bli havande och föda en son. Denne skul­le ges namnet Immanu El – Gud med oss.

I namnet Immanu El – Gud med oss finns hopp för framtiden. I dag lever många utan framtid och hopp – inte minst unga människor. Vad förmedlar vi i den äldre generationen? Hur bidrar vi till unga människors upplevelse av framtidshopp?

Maria får denna kallelse. Du skall bli havande och föda en son. Men hur skall det vara möjligt? Jag är bara en enkel kvinna, en obetydlig skapelse inför Gud. Detta var ängelns budskap till Maria: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig.

Låter vi oss dras in i Guds vilja och historia. Om vi – utan förbehåll – står till Guds förfogande. Med Marias ord: Jag är Herrens tjänarinna/ Jag är Herrens tjänare. Må det få ske med mig det du vill skall ske.

 I Magnificat, den lovsång Maria uttrycker efter uppenbarelsen vid sitt besök hos Elisabet finns ett dubbelt perspektiv. I den förmedlar Marias sin glädje över att Gud brukar henne: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare; han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna… stora ting låter den mäktige ske med mig.

Så följer det andra perspektivet – Guds mäktiga verk genom en människa till alla folk: Gud gör mäktiga verk med sin arm, skingrar dem som har övermodiga planer. Gud störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.

Historien har en början och ett slut. Den har också ”en mittpunkt”. Det Marie bebådelse­dag påmin­ner oss om. Historiens medelpunkt är Jesus från Nasaret – hans liv och gärning, död och upp­ståndelse. Korset är rest i histo­riens mitt. Dess stam söker förena himmel och jord. Dess ar­mar sträcker sig utöver hela jorden till alla dess folk. Korset förenar forntid och framtid i nuet. Att leva som människa och kristen är att leva i korsets perspektiv och se och tolka sin egen och fol­kens historia i detta! Historiens innersta mening är uppenbarad i Jesus från Nasaret. Det är inte för inte som vår tideräkning har sin utgångspunkt i Jesus från Nasa­ret.

Guds husfolk i Guds historia

Den himmelska historien är sammanflätad med den jordiska historien. Utifrån ett profetiskt för­hållnings­sätt till historien ser vi hur framtid och forntid förenas i nuet och ger detta dess mening.

En huvudtanke i kristen historiesyn är att Gud upprättar förbund mellan sig och människan. Så sked­de med Noa och med Abraham. Genom dessa gudsmän tog Gud aktiv del i historien och kal­lade Israels folk att vara sitt husfolk. Maria var ett barn av detta folk. Men vi vet också att Israels historia är berättelserna om hur Guds rättfärdighet ständigt bryts mot människors orätt­­fär­dighet. Historien ger oss de många vittnesbörden om människors svek. Men Gud ger inte upp. Mot män­niskans svek står Guds trofasthet. Gud gav oss genom Maria hoppets tecken i barnet som föd­­des.

Kristi kyrka är det nya förbundets folk. I nattvardens måltid som vi strax skall dela inbjuds vi till del­aktighet i detta folk. I söndags påmindes vi om nattvardens andra dimension uttryckt i en av dess böner: ”Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”  Gud söker medar­be­tare för att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen.  Också vår historia skall vara en del av Guds historia.

Historiens Gud formar historien genom människor som Gud tar i sin tjänst – trots deras protester. Det är inte enkelt att som människa dras in i Guds historia. Det handlar om ansvarighet. Det handlar om modet att bejaka Guds vilja och kallelse. Poeten Pär Lager­kvist skri­ver: ”Hur det som vi erfar som något gudomligt blivit fött i oss, det är ett myste­rium, som vi aldrig kan fatta. Vi behöver inte heller fatta det för att fylla vår heliga plikt som människor.”

Marie Bebådelsedag berättar för oss om Guds nedstigande till vår värld i Jesus från Nasaret. Gud brukar männi­skor. Maria ställde sig till Guds förfogande. Finns du med då Gud vill bruka dig i sin historia? Kanske ängelns budskap till Tranströmer kan inspirera oss: ‘Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’ Också över oss vill Gud låta helig ande falla och verka.

Leif Herngren Bohus-Björkö 12.03.25

Det levande ordet – levande tro – levande människor – Sexagesima – Reformationsdagen

Luk 8:4-15 o Jes 55:8-11

Flera tusen arbetare är i rörelse på landsvägen mot Svartvik utanför Sundsvall. Det är våren 1897 och i det fattiga Norrland svälter folk. Nu har budet kommit till sågverksarbetarna att deras löner har sänkts med 15-20 % och i sin förtvivlan har de lagt ned arbetet och samlats till protest. Lands­höv­ding Curry Treffenberg har gett sig ut med sitt folk för att få en överblick över vad som är på gång. Plötsligt befinner de sig öga mot öga där på landsvägen – kungens man med sitt folk och det stora arbetartåget. Landshövdingen håller tal och för­dömer arbetarna och deras strejk.

Då landshövdingen slutat sitt tal stiger en 28-årig eldare, Isak Boström, tillhörande den walden­strömska missionsföreningen fram och söker förklara att lönesänkningarna gör det omöjligt för arbetarna och deras familjer att klara situationen. De har redan tidigare levt på svältlöner.

Lands­hövdingen tar till orda igen och citerar Paulus: Du skall vara överheten underdånig.

Isak Boström replikerar och svarar med ett ord ur Galaterbrevet: Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag.

Så skildras ordkampen där på landsvägen i samband med den stora Sundsvallsstrejken. En ord­kamp mellan en fattig arbetare och en företrädare för det besuttna Sverige där bägge läst Skriften och brukar dess ord. Den ene för att skydda sina privilegier och den andre för att om möjligt få mat till de sina och arbetskamraterna.

Vi får i dag på reformationssöndagen fråga oss hur vi brukar Skriftens ord? Vad står vi för? Vad förkunnar och tror vi på? Hur tolkar vi Guds ord? Vad betyder Ordet för oss?

 

Människors brottning med Skriftens ord

Det finns ord som bara är torra och döda bokstäver. Det finns ord som binder människor och gör dem till trälar. Det finns ord som sårar och dömer. Det finns ord som är lag och bokstav utan ande och liv. Det finns ord med vilka jag förtrycker andra. Då  talar jag nu inte om ord i största allmänhet utan om hur vi brukar Bibelns ord. Ibland så är dess ord främmande och går oss för­bi. Vi förstår dem inte. Så var det för poeten Nils Ferlin:

Nyss har jag läst i en tung gammal bok som min farfar predikat ifrån.

Farfar var präst, han – och schartauan – men jag är ett flarn och ett spån…

Nyss har jag läst i en tung gammal bok om Herren för orätt och rätt,

han som i tidlösa tider knöt sjustjärnans bandrosett.

Gyllene, tunga och höga har orden mej brusat förbi,

främmande ord som jag inte förstår i min intighets dagdriveri.

Reformationsdagen påminner oss om hur en munk sitter i en klostercell i Wittenberg och våndas. Han brottas både med sig själv och med sin Gud. Under flera år har han kämpat men inte fått frid varken i sig själv el­ler med Gud. Han har sökt sig in i ett allt intensivare munkliv, med läsningar av texter, böner och späk­ning­ar men utan resultat. Frågan han brottas med är om han tillhör de rättfär­diga eller de förtap­pade.

Han, Martin Lut­her, är inte bara munk utan också professor i bibelkunskap och föreläser över Psal­tarens olika psalmer och stöter åter och åter på ordet rättfärdighet. Det blir ett ord som han ryggar in­för i upplevelsen av ovärdighet och dom. Han har tidi­gare varit i Rom och som alla goda mun­kar bland annat krupit upp för Pilatustrappan bed­jan­de sitt Fader vår på varje trappsteg för att svara upp mot de krav som ställdes på honom – men ändå inte vunnit den frid han söker.

Det är då något händer vid hans studium av Romarbrevet: I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Det Luther genom sin intensiva aktivitet som munk inte funnit finner han i or­den om en rätt­fär­dighet från Gud. Det blir klart för honom att Paulus talar om en rätt­fär­dig­het som inte är Guds krav på människan utan Guds gåva till människan. Det blev ett levande ord. Han skriver: ”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själ­va paradiset. Strax fick för mig hela skriften en helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

 

Det levande ordet som ger en levande tro

Hur tar vi emot Ordet? Jesus talar om detta i sin liknelse om Ordet som en säd.

En del av säden hamnar på vägkanten och plockas snabbt upp av fåglar. Vad det är för fåglar hos oss? Vad är det – till exempel – som gör att de ord som förmedlats i en gudstjänst inte ens tycks bli kvar för att samtala om efter en gudstjänst?

Andra sädeskorn hamnar på berghällen. Det är dessa som – enligt Jesus – tas emot med glädje men som inte finner någon grogrund som ger rotfäste och därför inte växer till och ger frukt. Då tron prövas håller den inte. Dagens alle­handa ger inte plats för tillväxt.

En del av säden hamnar bland tistlar och dessa växte upp samtidigt och förkvävde det. Ogräs tar gärna plats i vårt inre. Det är märkligt vad mycket av det slaget kan rymmas i våra hjärtan och för­kväva en levande tro. Jesus säger: Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. 

Men – säger Jesus – en del faller i den goda jorden, det växer och ger hundrafaldig skörd. Ordet får jordmån, slår rot och växer till. Ordet föder en levande tro. Det levande ordet skapar tro. Evange­li­et blir genom Anden levande ord.

Profeten Jesaja som vi tidigare lyssnade till gav oss denna hälsning  från Herren: Liksom regn och snö faller från himlen och… vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt… så är det med ordet som kommer från min mun.

Så är det med Ordet som får ta plats i vårt inre och som Anden gör till levande ord.

Våra fäder ställde frågan: Vad står det skrivet? De var läsare och lyssnare. De brottades i konven­tiklar och samtal med Ordet och levande tro föddes. Tillhör vi – dagens kristna – läsarsläktet eller har vi en bibel som samlar damm? Får Anden göra orden i den heliga Skrift till levande ord – som föder levande tro – och formar oss till levande människor?

 Hur är det? Vill vi ha en tro på egna villkor – en tro som stämmer överens med denna världens tänkesätt och dess värderingar? Jesaja förmedlade dessa Herrens ord: Mina planer är inte era planer och era vägar är inte mina vägar.

Paulus konstaterar: Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap?

 Att vi inte sällan får det att gå ihop beror inte på Gud utan på våra  räknesätt. Ordet vill hjälpa oss till en tro utan förbehåll – till en levande tro som håller inför livet i såväl dess glädje som dess allvar.

Ord som hamnar – för att bruka profeten Hesekiels ord – i stenhjärtan föder inte levande män­niskor. Levande tro är förtröstan. I dagens tyska bibel där vi har ordet tro brukar man ordet vertrauen, för­­trösta, ha tillit till i stället för glauben – tyskans ord för tro. Det är uppenbart för att motverka vår koppling av tron till ord, läro­sat­ser och dogma. Inte minst då vi betecknat vår tro som den enda rätta tron till skillnad från andras tro. Tro är inte lag och bokstav. Paulus skriver: Ni är ett brev från Kristus, utskrivet av mig, inte med bläck utan med den levande Gudens ande, inte på tavlor av sten utan i era hjärtan.                        

Psalm 457 v 1a o 3a

Leif Herngren Stenungsund 12.02.12

Guds rike och att tyda tidens tecken – Söndagen före domsöndagen

Lukas 17:20-30 o Amos 8:4-12

 Gudstjänst i anslutning till Kyrkornas globala vecka

I dagens evangelietext ställs frågan: När kommer Guds rike? Fariseerna ställde den. Vad är Guds rike? Jesu lärjungar grubb­lade över vad framtiden skulle innebära när Jesus lämnade dem. Det är frågor som ställts i alla tider. Och det har alltid funnits dessa som ansett sig kunna tyda tidens tecken och sagt vad som när­mast skall ske – som att Jesu ankomst nu är nära förestående.

Jesus konstaterar. Man skall säga till er: Där är Människosonen, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det.

 Alltså – lyssna inte till dessa röster. Jesus säger: Som det var i Noas dagar… Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända tills den dag då Noa gick in i arken och floden kom. Och Jesus konstaterar så: Det är inte er sak att veta vilka tider och stun­der Fa­dern i sin makt har fastställt.

 När Jesus lämnade de sina och dessa stod där rådlösa var bud­ska­pet till apostlarna detta: Varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till him­len skall komma tillba­ka. Men stå inte där sysslolösa och spana mot himlen. Ni har ett uppdrag.

Frågan finns ju varför Jesus talar om tecken och föd­slo­­värkar inför vad som kommer att ske: Folk skall resa sig mot folk. Hungersnöd och jordbävningar skall komma. Laglös­he­ten skall tillta och kärleken kallna.

Jesus ger oss själv svaret och säger att det handlar om att tyda den tid vi lever i – precis så som profeterna gjorde – som vi hörde tidigare från Amos. De hade något att säga om sin tid. Temat för denna söndag handlar om Vak­samhet – att ha öppna ögon för vad som sker – inte minst nära oss.

När Jesus talar om att tyda tiden noterar han hur vi söker tyda vädrets makter och säger: Hycklare, jorden och himlens utseende kan ni tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det? Så relaterar Jesus detta till frågan om vad som är rätt. Han frågar: Varför av­gör ni inte själva vad som är rätt? Jesus ansåg att vi har den förmågan och skall bruka den.

Då kyrkorna tiger om tillståndet i världen tar andra vid och ger oss – som USA:s förre vice­pre­sident Al Gore – sitt obekväma budskap om omvändelse från vårt sätt att forma våra liv.

Vi sjöng tidigare:

Vår Gud, ge oss kraft att förkasta allt ont!

Med bävan vi ser hur herrar med makt planerar för kaos och sprider fördärv

och slösar miljarder på vapen för slakt.

Gå före oss, Gud, på marsch, i protest.

Om klyrkan blir tänd av kärlekens glöd, kan manande upprop och stor beslut

bli hängiven kamp emot hunger och nöd.

 

Guds rike är mitt ibland er

Vi har ett uppdrag. Jesu ord var: Ingen kan säga: Här är Guds rike, eller: Där är det. Och så fort­satte han att säga: Guds rike är mitt ibland er.

Tyvärr står det i vår nuvarande bibelöversättning: Guds rike är inom er. Så har det ofta blivit. Min tro behåller jag för mig själv. Det är en privatsak utan ansvar och handling för världen runt omkring mig.

Bibelkommissionen ger i sin kommentar informationen att det kan översättas mitt ibland er. Den engelska översättningen lyder: The kingdom of God is among you! – mitt ibland er. På samma sätt den tyska översättningen: Denn schon jetzt richtet Gott mitten unter euch seine Herr­schaft auf! – Redan nu upprättar Gud sitt rike mitt ibland oss! Bägge översättningarna avslutas med utropstecken. Guds rike skall ta gestalt mitt ibland oss!

Det är vårt uppdrag. Att Riket skall gestaltas här och nu är det hoppets budskap som skall bära oss i det förval­tarskap vi fått. Vi har förtroendet att vara förvaltare och upprättare av Guds rätt­visa på denna jord. Kärlekens Gud rä­tar upp oss enskilda för att vi genom Guds nåd skall ge en för­aning om detta rikes kvalitéer här och nu mitt bland vår tid och dess männi­skor.

Kyrkornas globala vecka

Vi startar i dag Kyrkornas globala vecka med temat Över gränser – om migration och flykting­skap. Media ger oss varje vecka inblickar i flyktingars vardag och hur vårdslöst dessa hanteras. Och det gäller inte minst kvinnor och barn. Vi läste nyligen om den 91-åriga dementa kvinna från Ukraina som har barn och barnbarn här som vill ta hand om henne. Men Migrationsverket ansåg att det var deras skyldighet att utvisa denna kvinna. Protesterna fick tills vidare ett stopp på detta absurda beslut. I veckan som gick berättade GP om kusinerna Jaffer, 14-år och Ali, 12 år och de­ras vådliga flykt från Pakistan via Iran, Grekland och Italien – tidvis utan både vatten och mat – för att till sist – tack och lov – hamna hos en familj i Sverige. Söndagens GP visade på hur in­vand­rarna är de nya fattigpensionärerna. Torsdags kväll informerade TV om att en sexton års grabb skall utvisas. Han har vistats i Sverige i sju år. Hans mor försvann efter upprepade avvisningsbeslut för några år sedan och lämnade honom ensam. Han kan inte språket och känner inte några i det land dit han skall utvisas.

Det är märkligt med tanke på vad som pågår i Mellanöstern att läsa vad som redan står i 2.a Mose­bok: En invandrare får du intekränka eller förtrycka; ni var ju själva invandrare i Egypten. Själva kan vi ju tänka på alla svenskar som utvandrade till Amerika då vi nu ser dessa som utifrån svår nöd kommer till oss.

Jag uppfattar det upprörande hur ansvariga svenska myndigheter hanterar dessa frågor. Det är skandal på skandal. Det handlar om gällande lagstiftning och de instruktioner som ges för hur den skall tolkas. Det handlar om den atmosfär som skapas inom ansvariga myndigheter. Vi skall senare presentera det öppna brev för en mänskligare flyktingpolitik till migrationsministern, Tobias Billström, som Sveriges Kristna Råd författat och önskar att vi skriver under.

Innan gryningen

Ylva Eggehorn har skrivit den psalm vi nu skall sjunga som tonsatts av Benny Andersson. I den fångar hon in ”främlingen” – som hon skriver – från Nasaret så som vi önskar honom och sådan som han verkligen är:

Så kom du till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om.

Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.

Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner.

Jesus låter Guds rike ta gestalt på sina vandringar i Palestina. Hans kallelse är att det nu skall ske genom hans lärjungar och kyrka. En del av detta är att tyda tidens tecken och handla därefter. Guds rike är kärlekens rike som vill innesluta oss och låta oss stå i dess tjänst. The kingdom of God is among you!

Leif Herngren  Bohus-Björkö 11.11.13

Ensam och utan packning – Alla helgons dag

Lukas 6:20-26

Hösten ger oss en färgprakt utan like som vi njuter av. Skördar av skiftande slag har bär­gats: havre och vete, äpplen och päron, kantareller och andra svampar för den som kan och vågar plocka.

Samtidigt påminner hösten om vissnande, död och mörker. Vi ser allt mindre av solen. Kylan har kommit. Det har blåst. Löven har fallit till marken efter välförtjänt värv. De skall nu sakta multna ner och återgå i naturens krets­lopp. Det för våra tankar till vår egen höst med dess avklädnad, svik­tande krafter och ned­brytande sjuk­dom. Vi firar Allhel­gona­helg med dess allvar om livets för­­gäng­lighet och påminns om dödens verklighet. Vi har alla minnen av nära och kära som lämnat oss.

Evangelietexten inleddes med orden att Jesus lyfte blicken och såg på sina lärjungar. Och så talade han till dem – ord av både hopp och allvar. De orden till de samtida lärjungarna är i dag ord till oss nutida lärjungar – både saligprisningarna och ve-ropen. När Jesus ser på oss ser han såväl vårt yttre som vårt innersta. – och har nå­got att säga oss. Vi är sedda i den situation vi står i av såväl glädje och hopp som smärta och miss­tröstan.

”Ensam och utan packning”

Förfat­ta­ren Sven Delblanc gav i sina sista böcker del av den smärta och den vånda han upplevde under svåra sjukdomsår. Han tyckte sig höra att människorna runt om honom sinsemellan viskade att han åtminstone borde bära sina prövningar med värdighet. Han förmådde inte det och skriver. ”De tror att sjukdom och lidande har med värdighet att skaffa.” Det gällde i varje fall inte för honom. Hans vittnesbörd var detta: ”Jag har kastat allt jag förmått och bär inget med mig i ränseln. Nu går jag mot slagfältet. Ensam och utan packning.”

”Ensam och utan packning.” Delblancs vittnesbörd om sin vandring mot döden är utan tvekan en del av sanningen. Det som kan uppfattas endast som resignation är uttryck för att han förstått li­vets vill­kor. Det är en sida av insikten om livets förgängelse. Han hade kastat allt han förmått. Skriften säger: Naken kom jag till denna världen. Lika naken skall jag lämna den, utan möjlighet att ta med mig något av allt jag samlat på mig. Salo­mos Vishet lär oss att det finns en enda väg in i livet och en enda väg ut ur livet.

Vi vandrar på samma jord som varje annan människa i nuet – som alla andra före och efter oss. Den luft jag andas in har syresatt andra varelser och människor för att de skulle leva. Vi männi­skor lever i grunden under samma förutsättningar och ändå gestaltar sig våra liv så olika.

Är jag då ensam. På ett sätt är det sant – också för den som inför döden har nära vänner kring sig. Jag skall ensam vandra genom dödens port. Den som håller min hand inför döden får släppa min hand då jag går bort.

Saligprisningar och verop

Vår tids lystringssignaler – vad människor söker och jagar efter är rikedom, överflöd och mätt­nad, makt och berömmelse. Nöjen, upplevelser och gapskratt tränger undan livets allvar. Allhelgonahel­gen har blivit platsen för halloween med dess förklädnad som skjuter undan frågorna om förgängel­se och död.

Det är mot den bakgrunden som Jesu verop blir så allvarliga: Lukas 6:24-26

Rikedom, mättnad, berömmelse och skratt! Den ekonomiska kris som nu gastkramar världen är en frukt av Mammons herravälde, kapitalets do­minans över såväl samhällets som enskildas villkor. Vad får detta jagan­de efter vind för följder för den enskilde? Är detta att vara människa – den män­niska jag skapats till av Gud – Guds avbild?

Förvisade ur paradiset är ett av Bibelns påståenden om oss människor. I den bibliska berättelsen står det att keruber, änglaväsen sattes ut för att bevaka vägen till livets träd. Finns det då ingen väg till­baka till livets träd? Var finner jag vägen till ett sant mänskligt liv?

Livets allvar med dess vissnande och död är inte bara en verklighet för oss äldre utan gäl­ler i vilken ålder du än befinner dig. Evangeliet säger oss att Jesus ser oss i vilken situation vi än är. Det är bibelns budskap om Guds omsorg om oss. Den omsorgen innebär att jag är sedd.

Går jag då bort? Är jag ensam? Eller är det sant vad Pau­­lus påstår: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.

Det talas om livets träd ock­så på annan plats i vår bibel – i Bibelns sista bok. Johannes fick se in i det nya Jerusalem och såg där livets flod kantad med livets träd. Hans bud­skap är att det finns en väg till verkligt liv. Det var det vi sjung tidigare i gudstjänsten:  ”Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.”

Jesu saligprisningar handlar om vår vardag med allt vad den rymmer.  Luk 6:20 och 21

Alla helgons dag

”Vi söker bland minnenas bilder en mänska vi kände i tiden. Vad ville hon här i sin strävan? Vem var hon i ljuset från Kristus?”

De orden finner vi i en av psalmerna i psalmboken. Frågan vi får ställa oss är: Vem är jag och vad vill jag med mitt liv? Och vem eller vilka gav oss något alldeles speciellt genom sina liv och dess utstrålning som vi har med oss? Har vi på vår livsväg mött någon som för oss var något av ett helgon.

Vad är det som känne­tecknar dem vi kallar för helgon? Människor som spred kärle­kens värme och i handling var Jesu lärjungar! Några bär officiellt benämningen helgon. Andra har inte officiellt helgonför­klarats men deras liv vittnar om att de var världens ljus och salt – moder Teresa, Martin Luther King – som jag nyligen påminde om här i kyrkan. Andra lever än som Nelson Mandela.

 Vi får ställa in våra liv i ljuset av liv och död, av tron på ”en stad ovan molnen” och av kallelsen att vara helgade människor. Vi får i stor tacksamhet bära fram dessa som lämnat oss och vars liv var en del av våra liv.

 Bön  ”Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja – allt i mig känner du och omsluter med ömhet: det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet – du som tar till dig det svaga och skadade – och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.”

Leif Herngren – Björkö 11.11.05

Att förkunna – och arbeta för – rätten för folken – FN-gudstjänst

Matt 12:15-21

 För någon vecka sedan invigde president Barack Obama ett monument i Washington över den svar­te pastorn Martin Luther King nära den plats där han 1963 höll sitt berömda tal ”I have a dream” – in­­för över 250 000 lyss­nare. Det påminde mig om ett tidningsfoto jag har från ett besök i USA 1968. Jag var där för att lära hur medborgar­rätts­rörelserna och kyrkorna arbetade för män­sk­­­lig vär­dig­het i ett av rasism präglat land och skulle bland annat träffa Mar­tin Luther King. Men han mördades några veckor innan min an­komst. Upprörd­he­ten över vad som hänt och reportage och bilder från den sista solidaritetsaktionen King deltog i i Memphis slog emot mig.

Fotot visar en lång rad männi­skor med skif­tande hud­­­färg komma vandrande. Det var stadens renhållningsarbetare. Alla bar på var sin skylt med samma text: I am a man, Jag är människa. I det land som många betraktar som fri­hetens hemland var det uppenbart att åtskilliga var tvungna att tala om för andra att de var människor.

Poor Peoples Campaign, de fattigas fälttåg pågick – den aktion King förberett hela våren men inte fick vara med att genomföra. Etableringen av Resurrection City – Upp­ståndelsens stad – skedde med hyddor av de mest skiftande slag i plywood eller enkla tyg i en av Washingtons parker inte långt från Vita huset. De fattiga från olika delar av USA samlades –svarta och vita, färgade och röda, mexikaner och puertoricaner. Under en längre tid skulle man uppvakta myndigheterna med krav på för­änd­ring­ar. Gemensam var deras fattigdom och upplevelse av att inte vara sedda. De tre tusen som samlades representerade de tio miljoner fattiga som så gav röst åt fattigdomen och misä­ren.

Jag begav mig dit och togs emot tillsammans med en ny grupp som efter många dagars marsche­rande anslöt sig till kampanjen. Vi hälsades välkomna på ”stadens torg” av Kings efterträdare pastor Ralph Abernathy. På en sliten pall ställde sig en ung pastor med gitarr och ledde oss i sången: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Pastorn som sjöng var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande presi­dent­­kandidaten, Jesse Jackson.

 

Att förkunna och föra ut rätten till alla folk

Evangelietexten vi lyssnade till handlade om Jesus. Han kopplas ihop med vad profeten Jesajas sagt långt tidigare. Någon skulle framstå som Guds tjänare. Guds ande skulle vila över denne som skul­le förkunna rätten för folken och ge folken hopp. Jesus trädde fram och han kallade människor att följa honom.

Det var detta som King och många med honom såg som en kallelse att ställa upp för. Att förkunna rätten och arbeta för mänsklig värdighet. Berömd blev den svarta kvinnan Rosa Parks då hon väg­rade att resa på sig där hon satt i en buss för att ge plats för en vit. Hon arresterades men detta ledde till en 382 dagar lång bussbojkott från de färgades sida till dess de fick rätt att åka som de vita i bus­sarna. Det var starten för King och många andra pastorer till en lång rad aktioner mot rasismen.

De flesta minns Kings berömda tal 1963: ”I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ‘We hold these truths to be self-evident: that all men are cre­ated equal.’ – Jag har en dröm att en dag på Georgias röda kullar sönerna till tidigare slavar och sönerna till tidigare slavägare kommer att sätta sig ned tillsammans vid broderskapets bord.”

King inledde alltså med att citera den amerikanska självständighetsförklaringens starka ord om att alla skapats lika. En deklaration som till dess bara varit vackra ord i rasismens USA.

Hur hade denna dröm fötts? Varifrån kom drivkraften till Kings engagemang för allas lika rättig­heter? Han gav själv sitt svar den 3 april 1968 – dagen innan han mördades – i ett tal i Memphis in­för de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa:

Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar inge roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte.

Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp till bergets topp. Och jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då den­ne kallades upp på berget för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till berättelsen om Jesus med sina lär­jung­ar på förklaringsberget där Jesus inför sina lärjungar bekräftades som Guds utsände. Dessa berättelser hade haft avgörande be­tydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsk­lig värdighet skul­le upprättas i USA. Då skulle söner­na till tidi­gare slavägare och slavar sitta tillsam­mans vid ”bro­derskapets bord”.

Det som gällde för de tre lärjungarna på förklaringsberget gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För King var det inte nog med drömmar. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. Det som nu pågår i USA är något av det King som Guds redskap drömde om, arbetade för och väntade på.

 

Kampen för mänskliga rättigheter

Att stadfästa och föra ut rätten till alla folk har tagit konkreta uttryck i det arbete som pågått och pågår för mänskliga rättigheter. Arbetet ledde fram till att FN:s generalförsamling 1948 antog deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

 I dess inledning slår man fast att skapandet av en värld, där människorna äger yttrandefrihet, trosfri­het samt frihet från fruktan och nöd är uttryck för folkens högsta strävan.  Åtskilligt har hänt sedan deklarationen antogs med omfattande förändringar till mer värdiga förhållanden för människor och folk. Men om fokus sätts på några av dess formuleringar finner vi mycket allvarliga svek.

Artikel 5 säger som vi hörde tidigare: Ingen må utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande be­handling eller bestraffning. Artikel 9 slår fast: Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller lands­förvisas. Vad är det vi ser i det amerikanska fånglägret Guantanamo? Vad sker i dessa dagar i de arabiska länderna där tusentals människor står upp för demokrati och mänskliga rättigheter?

Arbetet för människors värdighet, rättigheter och skyldigheter har självfallet sin plats i Kristi kyrka. Kristen tro relaterar den enskilda människan såväl till sin nästa som till samhället. Profeternas be­arbetning av deras samtids frågor rörde i hög grad det sociala livet. Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström var profeten Amos ord. De orden följde på hans bistra ord om en fromhet som karaktäriserades av fester och högtider, psalmer och strängaspel. Profeten Sakarja förkunnade: Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige.

Dessa texter visar på att det inte räcker att ha – som det uppfattas – rätta uppfattningar och goda åsikter. Vi är kallade att förkunna rätten. Och att arbeta för upprättandet av denna rätt.

 

Ett arbete som skall ske – på våra gator – där vi finns

Vi har påmints om att det inte är utan smärta att arbeta för mänskliga rättigheter. Det finns mycket motstånd från dem som lever privilegierat och därför känner sig hotade. Samtidigt är det viktigt att se att mycket positivt sker. Det är en risk att vi bara stannar vi dessa som genom sina insatser bli­vit kända och ses som hjältar. Men arbete är i högsta grad något som sker på marknivå i de nära re­la­tionerna.

Det sker varje dag i din skola – i relation till mobbning och i hur du ser på dina klasskamrater. Det handlar om din arbetsplats och hur du beter dig mot arbetskamraterna. Ser du dessa som dina kam­rater? Det gäller våra grannar här på Björkö. Ser vi dem? Bryr vi oss om dem?

Profetens ord om Jesus från Nasaret var dessa: Han skall inte bryta av det knäckta strået eller slä­cka den tynande lågan. Den kristna församlingen skall vara en öppen famn inte minst för de minsta, dessa som lever i underläge. Vi frestas att vara en gemenskap för de som lyckas i livet och har det ganska bra,

Jesus utmanar oss att ha omsorg och ansvar inte minst för de svaga i samhället. Världens barn står i dessa dagar i fokus. Jesus sa: Vad ni har gjort för någon av dessa minsta… det har ni gjort för mig. Jesus kom och förkunnade rätten för folken, la grunden för mänskliga rättigheter. Alla skall få vara det de skapats till – Guds avbilder. ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertori­can, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.”

Leif Herngren  Bohus-Björkö 11.10.23. Ekumenisk FN-gudstjänst i Björkö kyrka.

Lovsången får inte tystna. – Tacksägelsedagen

Luk 19:37-40 och Ps 65:9-14

En ung afrikans lovsångsbön

Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.

Natten har fladdrat bort, och jag gläder mig över ljuset.

En sån dag, Herre, en sån dag.

Din sol har bränt bort daggen från gräset och från våra hjärtan.

Det som kommer från oss,

det som är omkring oss denna morgon, det är tack.

Herre, vi tackar dig för allt, allt.

Herre, jag tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,

trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.

Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet…

Herre, jag är glad i dag, nu på morgonen.

Fåglarna och änglarna sjunger, och jag jublar också.

Alltet och våra hjärtan är öppna för din nåd.

Jag känner min kropp och tackar. Solen bränner min hud, jag tackar.

Havet rullar mot stranden, skummet slår mot vårt hus, jag tackar.

Herre, jag gläder mig över skapelsen.

Och att du finns där bakom och vid sidan om

och framför och ovanför och i oss…

Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.

En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.

Varje dag gör du, liksom det krulliga på mitt huvud.

Halleluja, Herre, halleluja, genom Jesus Kristus. Amen.

Känner du igen din egen sinnesstämning denna söndagsmorgon i lovsångsbönen ovan? Kan­ske kände du dig inte hemma med hans glädje och anledningarna till lovsången? Det var ju en ung af­rikans bön som fötts i fat­tigland. Vi le­ver i över­flöds­landet. Hör du lovsången? Eller är det så att vi lever i klago­vi­sornas för­lovade land?

Har jag fel? Är vårt land fyllt av lovsång för allt det materiella vi har i ett av värl­­dens rikaste länder. Har lovsången tystnat därför att det mitt i all vår välfärd finns en allt större andlig fat­tigdom?

Ögon som ser … skapelsens under

Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

– det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Gud av jordens stoff formade en människa i vilken livsande blåstes in – en varelse till Guds avbild…

– den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv lever – lyssnar och tar in det han ser …

– en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

En lovsång föddes ur andlig rikedom! Han kunde inte bara vara tyst. Nej…!

”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen. En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.”

Bryr Gud sig om mig som enskild människa, min kropp och hälsa bland alla andra milliarder män­ni­skor? Vi lyssnar än en gång till den unge afrikanens lovprisning av Gud:

Herre, vi tackar dig för allt, allt.

Herre, jag tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,

trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.

Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet…

Världens barn ställs i dagarna i centrum. Det gäller också våra barn och barnbarn. I Bibelns ska­pel­seepos läser jag: Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ’Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp’. Med Herrens hjälp! Vad finns bakom det under som livet utgör? En skapare har lagt ned livets möjligheter till födande i skapelsen. Skapelsen rymmer en upp­levelse av helighet inför frågan om dess uppkomst. Förundran in­för skapel­sens mysterier och allt vad detta rymmer mattas ibland hos oss. Det blir allt­för själv­klart.

Du kanske finns här som tycker att det var lätt att stämma in i lovsången i yngre år då häl­san stod bi. I dag är det så mycket som skymmer solen. Oron för vad morgondagen skall in­ne­bära tar över­handen.  Det är inte så enkelt med tacksamhet för dig som kommit hit i dag med krämpor av mer eller mind­re allvarligt slag. Kan du trots detta känna Guds omsorg över ditt liv? Här en bön i en av Psaltarens psalmer jag funnit för egen del och min livssituation:

Gud, från min ungdom har du fostrat mig, och ännu förkunnar jag dina under. Överge mig inte, o Gud, när jag är gammal och mitt hår har grånat, låt mig förkunna din kraft för nya släkten.

Vad skulle hända i vår värld om lovsången skulle tystna?

Evangeliet berättade för oss om vad som hände vid Jesu intåg i Jerusalem. Folket prisa­de honom som kommit, Jesus från Nasaret. Fred i himlen och ära i höjden – är lov­sång­ens ord i tack­samhet för vad som hänt då Skapelsens herre steg ned till oss i Kristus Jesus. De hade ögon som såg och öron som hörde och hjärtan i vilka tack­sam­hetens lovsång sprang upp.

Men då höjde de förnumstiga religiösa ledarna sina röster: Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Je­sus, se till att lovsången tystnar.

Det har alltid funnits människor som sökt tysta andras lovsång. Nils Frykman, en av väck­­el­sens trubadurer, fråntogs sin lärartjänst och fick bege sig till Amerika – för att kunna fortsätta sjunga si­na evangeliska sånger om glädjen i Gud. Det märkliga är att det i bägge dessa fall inte handlade om den världsliga makten som sökte tysta budbärarna av evangeliet. Det var de religiösa ledarna.

Jag vill återge ännu en ung människas tacksamhet inför livet – trots att detta rymde åtskilligt av smärta. Karl, född 1870, var bror till min farfar. Nitton år gammal började han skriva en dagbok. Den ger i ett par avsnitt intressanta skildringar om hans bak­grund och liv.

1880 dog hans mor då Karl var tio år. Fadern var statare på Skräddargården i Hasslösa, ägd av en brorson till Erik Gustav Geijer. Fadern klarade inte av försörjningen av de mindre barnen. Dessa ”sål­des” på fattig­auktion. För den yngste, Oskar 4 år, fick Hasslösa Kommunal Kassa betala 47.75 – för att bli av med ansvaret för denne – för Herman 7 år blev det 52:-, för Karl 10 år 25:- och för Gustaf, min farfar som var 14 år, och därmed arbetsför, blev det 10:-. Gustaf hamnade på Skräddaregården där hans far blev fattighjon hos patron Geijer.

Den tredje söndagen i trefaldighet skriver Karl i sin dagbok: ”Jag steg upp kl 6.00 ur min ’af Gud bevarade’ hvilobädd och möttes, till min förnöjelse, af glänsande solstrålar.” Han gick som vanligt till kyrkan för att delta i högmässan och ”framgå till Jesus Nattvardsbord för att der åtnjuta de välsignelserika gåfvor som der medelas”. På eftermiddagen sätter han sig ”alldeles i ensamhe­ten… för att göra mig en liten åminnelse”. Han funderar över om han genom Guds vilja skall få ännu ett år och skriver:

Och jag må säga: Ske Guds vilja ty den är alltid god. Likväl om än min tid är längre eller kortare är min åstundan den – fast mycket bristfällig att den Heliga Ande må leda min vandel så, att jag alltmer må komma i gemenskap med min frälsare och således finna vägen till min, genom Jesus, kärleksrike fader.

Han! Som så oavbrutet kallar mig till bättring. Han skänker mig dagligen hälsa och lycka till mitt arbete, han har satt mig på en god plats, skänkt mig sin rika välsignelse, mer än många af mina likar. Hvad är det för mig att betrakta? Det är ju en maning att med allt hjerta vända mig till honom, som så gerna vill hafva oss alla till sina barn. Ack att jag då, med allt djupare allvar och villigare håg kunde vända mitt hjerta från fåfängligheten och sätta mitt hopp till det vissa.

Så avslutade han sina tankar i poetiska ordalag.

Jag är till detta värk, af egen kraft

dock alltför svag och ringa.

Dock en del är som hjelpa kan och vill!

Till honom då jag ställa vill min lit

för att den herden få för evigt höra till.

På midsommardagen några dagar senare skriver han:

Denna dag var en högst vacker dag. Då man lyfte sina ögon ut i det fria, möttes våra blickar av ljuva solstrålar från den molnfria himmelen. Och i vår öron skallade toner af mångfaldiga fågel­sånger. Hela naturen påminde oss om Guds godhet och allmakt.

Liksom den unge afrikanen hade Karl ögon som såg såväl skapelsens härlighet som det under han själv var som människa.

Lovsången får inte tystna.

Lovsången får inte tystna. Jesu korthuggna svar till fariséerna då de sökte tysta lovsången var: Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.

Hur kan stenarna tala? Se dig runt omkring! Gör så som Jesus bad oss och det Karl gjorde: Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor… se på stenarna på mar­ken! Se Bohusläns gra­nitklippor eller fjällvärldens mäktig­het. Se och lyssna till skapelsens lov­­sång i vilken du också kan hö­ra stenarnas rop.

Då jag säger detta ser jag framför mig den TV-sända gudstjänsten från Storkyrkan i Stockholm för ett antal år sedan, i vilken biskop Desmond Tutu från Sydafrika deltog. Det var innan apartheid­re­gimen hade fallit, mitt under hans svåra år. I gudstjänsten under musiken steg han upp och med ett ansikte strålande av glädje börja­de han en dans i kyrkan som drog många andra med sig – en dans och lovsång till Her­rens ära.

Lovsången kommer aldrig att tystna. Det kommer alltid att finnas människor som har ögon som ser det som föder lovsång i en människas inre. Är du en av dessa ur vilken lovsången stiger?

Vi får öppna våra hjärtan för Gud och ta emot Tacksägelsedagens välsignelser:

Skapelsens gåvor skall skydda och bevara oss. Korsets gåvor skall förlåta och rena oss. Andens gåvor skall helga och fullkomna oss. Amen

Leif Herngren  Surte 11.10.09

Jesus ber för enhet i sin kyrka – 14 e tref

Joh 17:18-23, 1 Kor 1:10-13

”Fast spridd i många länder är kyrkan endast enoch har en enda Herre och en bekännelse. Av vatten född och Ande till ett och samma hopp hon går till löfteslandet med samma resekost.

Med undran och med löje ser världen hur hon slitsav tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.”

Det var orden i Olov Hartmans psalm vi sjöng med hans förtvivlan över hur kyrkan ser ut. Kristi kyr­ka, som en kropp i kärlekens enhet är ett av huvudmomenten i Jesu förbön då han står i begrepp att lämna de sina. Han vet vad som kommer att ske. Han har mött självhävdelsen och individualis­men i sin lärjungegrupp. Han vet hur gemenskapen kommer att prövas och också ibland brytas sön­der. Där­­för bad han för dem och ber för sin kyrka i dag att vi alla skall bli och vara ett!

Temat för i dag är Enheten i Kristus. Rubriken över mina tankar är Jesus ber för enhet i sin kyr­ka. Evangeliet är en bön!

Mångfald och enhet

I brevet som dagens epistel är hämtat ifrån arbetar Paulus med kyrkans splittring och kallelsen till enhet. Han lyfter fram den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, So­nen och Anden:

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma.Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Kyrkan är kyrka då den framträder i en mång­fald av verk­sam­heter, tjänster och gåvor. Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splittrade för­samlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grup­pe­ring­ar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjäns­ter. Vi har inte tjänat sida vid sida – detta trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna till nytta för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grup­per. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna käl­lor. Detta trots att vi som Paulus konstaterar – alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och sam­ma kropp.

Grundläg­gan­­de är sam­bandet mellan mångfald och enhet. Splittring är en förbannelse. Likrikt­ning föder splittring. Mångfald är grund för enhet.  Mångfalden skall leva i en enhet i Kristus.

Kärlekens lov

Mellan de två kapitlen 12 och 14 i detta brev till korinthierna där Paulus ger sin undervisning om Andens verk och gåvor har han sprängt in avsnittet kärlekens lov. Han säger: då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Lyssna:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. De hade stannat till, förblivit barn. Somliga deklarerade: Jag hör till Paulus. Andra – Jag hör till Apol­los. Andra åter till Kefas… till Kristus. Detta vittnade om – häv­dade Paulus – att de var spädbarn i Kri­s­­tus – inte vuxna. Vi har sagt ”jag är lutheran” eller ”jag är missionare” eller katolik eller pingst­vän”. Paulus fråga till korinthierna är en fråga till oss: Har Kristus blivit delad?

För fjorton dagar sedan firade vi en tacksägelse- och högtidsgudstjänst i Hammarkullen i Angered, där jag tidigare var pastor i fjorton år. Det var tacksägelse då gam­la mönster brutits upp. Händer har sträckts mot hän­der. Svenska kyrkans kyrka skall säljas – för­hopp­­ningsvis till en invand­rar­försam­ling – och Tomaskyrkan, Missionskyr­kans kyrka, har blivit Ma­­ria­kyr­kan – gemensam kyrka i Ham­markullen för de två samfunden. Det är ett levande vitt­nes­börd om att Gud är den­samme – Herren densamme – och Anden densamma.

Vi har också anledning till tacksägelse då de tre gamla samfunden Baptistsamfundet, Meto­dist­­kyr­kan och Missions­kyrkan efter många års arbete äntligen förenats till kyrkan Gemensam framtid.

För att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett!

Ett i Kristus. Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ber för oss för att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett! Han ger oss sitt svar i förbönen. Då skall vär­l­den tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen.

I Jesu förbön finns också dessa ord: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Jag har sänt dem till världen. Inte ut ur världen utan till världen. Olov Hartman formulerade detta i psalmen vi sjöng: ”När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.”

Kyrkan är Guds folk i vilket skiftande tungomål och skiftande ”talenter” får tjäna helheten, Guds rike. Detta i motsats till den individualism och elitism med dess gruppbildningar som trasar sönder både den enskilda människan, vår värld och Kristi kyrka. Församlingen är den kärlekens gemenskap i vilken vi tillåter varandra att vara olika.

Kärlekens Ande förenar. När Anden lever i oss och leder oss växer vi samman, antingen vi vill det eller ej. Anden är Hjälparen som verkar för att Jesu ord om enhet skall bli verklighet. För detta söker Anden redskap – red­skap med villighe­tens ande.

Då skall världen förstå…! Är det möjligt? Inte – enligt Jesus – genom våra ord men genom den kär­lek som försonar och skapar enhet. Därför de starka orden om kärleken av Paulus.

Jesus ber för oss: Jag ber att vi alla skall bli ett. Då skall världen förstå… då skall världen tro!

Vi ber med ord ur Jesu förbön…

Helige fader, bevara oss i ditt namn så att vi förblir ett.

Vi ber inte att du skall ta oss ut ur världen utan att du skall bevara oss för det onda.

Helga oss genom sanningen; ditt ord är sanning.

Men inte bara för oss ber vi utan också för alla som genom våra ord kommer till tro.

Vi ber att vi alla skall bli ett och att din kärlek skall vara i oss.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Leif Herngren  Stenungsund, Kopperskyrkan 11.09.25

Befriad och befriande – 12 e tref

Mark 2:23-28, 3:1-5 o Gal 4:31-5:6

Jag var några år pastor på Härlanda kriminalvårdsanstalt. Där gick jag med min passersedel in och ut genom de annars väl låsta dörrarna. Taggtrådsstängslet ovanför murarna vittnade om den slutna anstalten där människor förvarades vecka efter vecka, år efter år i sina små torftiga celler utan möjlighet till den frihet jag hade.

Utöver enskilda samtal hade jag en samtalsgrupp. Inför en pre­di­kan då temat var det tema som gäller för i dag – Frihet i Kristus – bad jag om deras hjälp. Det kunde ju upplevas ironiskt att ta upp frågan om frihet med dessa som satt bakom galler i ett fängelse. I samtalet blev vi överens om att människans verkliga fångenskap inte har att göra med fängelsets galler. De var medvetna om att de satt där därför att de fastnat i andra garn, fjättrats av starka krafter. Vi påminde varandra om den vär­­dighet och frihet som präglade Nel­son Mandela under hans vistelse på ett av världens hårdaste fängelser, Robben Island – bakom galler och ändå en fri människa.

Vi sitter inte bakom galler men är ibland rejält fjättrade i band av helt annat slag.  Psalmförfatta­ren Anders Frostensson tecknar detta i sin psalm:

Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av,

som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann.

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

Jesus kom för människans skull

Detta tar bibeltexterna i dag upp. Temat är Frihet i Kristus. Rubriken över mina tankar är Befriad – och därför befriande.

 För juden var sab­batsdagen omgärdad av en massa bud och förbud. Det var mycket lite man fick göra på en sabbat – det mesta var förbjudet. Evangeliet berättar om hur Jesus och hans lärjungar beter sig och hur de därför blir ifrågasatta av de intensivt religiösa fariseerna. Det var inte förbjudet att plocka ax från ett sädesfält om man gjorde det för att något mätta sin hunger. Det var förbjudet att göra detta på sabbaten eftersom det uppfattades som arbete.

Jesu svar blev: Sabbaten är till för människan – inte människan för sabbaten. Jesus står för en be­friande tro. Han hade kommit för människans skull – inte för sabbatens skull. Detta är en utslagsgi­van­de poäng i evangeliet. Evangeliet är ett för människan befriande budskap.

En annan sabbat kommer Jesus till en synagoga för att delta i gudstjänsten. Där finns då en handi­kappad man. De religiösa är på sin vakt. Man söker efter tillfälle att få något att anklaga honom för. Jesus är väl medveten om detta och ställer därför själv en avgörande fråga: Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?

Svaret på den frågan kan för oss tyckas helt givet. Men Jesus likställer här att inte göra något – att avstå från att göra det goda – med att göra ont. Det finns ett sätt att leva sitt liv i en ständig negation – man avstår ifrån att göra saker och ting i någon slags gardering mot vad den så kallade världen erbjuder. För Jesus är att inte göra det jag kan mot min nästa lika med att handla fel, att göra ont.

Man talar om två slags frihet. Den negativa friheten som innebär frihet från yttre tvång. Den vill skapa möjlighet för oss att själva fatta beslut och välja hur vi skall forma våra liv. Den positiva fri­heten är en frihet till något – en frihet hos den enskilda människan som föder funderingar över vad jag faktiskt har möjlighet att välja och vad jag vill välja. En frihet till att handla. Kärleken till nästan tar konkreta uttryck.

Judarna är inte ensamma om att i sin fromhet omgärda livet med en massa religiöst färgade bud – mänskostadgar, som Jesus kallar dem. Vi har säkert mer än en gång drabbats av ont sam­vete eller av andras do­mar då vi brutit mot någon av alla mänskostadgar som finns. Säkert också själva mer än en gång hakat upp oss på och dömt ut andra på grund av de män­skobud vi sitter fast i.

De höll ögonen på Jesus… de ville ha något att anklaga honom för. Dilemmat för den män­niska som är uppbunden av religiösa förbud är att hon själv inte ser sin fångenskap. Tvärt­om tror hon sig vara fri och ett föredöme för andra. Detta präglar den icke befriade män­niskans sätt att se på sin nästa. Det är inte svårt att upptäcka grandet hos sin nästa, då man tar som uppgift att ständigt hålla ögonen på andra människor!

Pastorn och evangelisten Frank Mangs konstaterade att somliga blivit goda genom sin tro medan andra blivit onda. Om fariséerna varit mindre religiösa skulle de ha varit bättre människor.

Sanningen skall göra er fria

Jesus hade vid ett tillfälle en uppgörelse med judarna och sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Judarnas reaktion var att detta inte gällde dem. De var ju barn till Ab­ra­­ham och hade aldrig varit slavar under någon. Vad menade han med att de skulle bli fria? Avgö­ran­de för befrielse är medvetenhet om vad jag sitter fast i. Uppfattar jag mig fri är jag ju inte i be­hov av någon befrielse.

Deras reaktion lyfter fram den brännande frågan om människans frihet. Genom tiderna omtvistad av såväl teologer som filosofer – och nu också av biologerna.

Vår tid präglas av nihilism – ett förnekande av moraliska värden och normer. Inför nihilismen finns det två vägar att välja. Den ena leder in i ångest och förtvivlan. Det kvittar hur människan handlar. Allt, inklusive människan själv, är ju bara provisorier. Den andra vägen leder till upplevelsen av en berusande frihetskänsla. Människan har blivit myndig. Gud är död. Människan får själv bestämma vägen och de nya ordningarna. Det är en frihet som sätter individen i centrum. Jag gör vad jag själv vill!

Humanismen avvisar bägge dessa förhållningssätt. Människan ”har möjligheter och frihet att ut­vecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom för­verkliga sin mänsklighet”. Man opponerar mot förnekandet av människans frihet. Männi­skan är inte styrd av ödet. Hon är inte fjättrad av sin biologiska natur och sina gener eller av sin sociala miljö och dess strukturer. Det är samtidigt en syn på människan som visar vårt beroende av varandra. Det som gör oss till män­niskor är insikten om beroendet av andra män­niskor – inte en frihet från dem. Vi står inför ansva­ret att vara människa.

Vad är frihet? Och vem är fri? Vi kan tro oss leva i frihet och uppfatta att det vi gör är vad vi vill. Vi hävdar att vi inte låter oss styras upp av andras bud eller tyckanden. Vi ser inte att vi fjättrats av någon av vår tids förrädiska opersonliga krafter i samhället. Det kan vara ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, den allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt eller rasfördomar. Allt detta som utan tvivel utövar inflytan­de på oss och ibland härskar över våra liv utan att vara fullt skönjbart.

Verklig frihet är den befrielse som löser oss från de makter som vill snärja in oss och binda upp oss. Gud har i skapelsen gett oss olika gåvor och förmågor. Det har inte skett utan anledning. Det unika med människan är att hon är en person med ett reflekte­ran­de intel­lekt. Detta gör henne unik i ska­pel­sen och gör det möjligt för henne att följa eller motstå de naturli­ga böjelserna. Människans vär­dighet ligger i den fri­het hon fått att själv kunna välja väg. Moral och etik skul­le va­ra meningslös om vi som människor inte hade förmågan att välja – säga ja eller nej. Skaparen har hedrat oss ge­nom den fria viljan och öppna­de där­med möjligheten för oss inför det heliga och inför rätt och rättfärdighet.

Befriad och befriande

Det är i dag den 11 september. Tio år efter de fruktansvärda terrordåden i USA. Vad var att göra efter detta? Många av de val som skett har inneburit att man svarat med samma mynt – våld och död. Makt har nyttjats i en förödande låg värdering av människors liv.

Norge drabbades nyligen av ohyggliga terrordåd. Vad har deras svar blivit? Vi har mött värdighet och en klar vilja att gå helt andra vägar i ett värnande om frihet och demokratiska värden. Vi har ställts inför kärlek.

Författaren Fjodor Dostojevskijs ställer inför påståendet att människan saknar en fri vilja frågan. ”Är människan något i stil med en pianotangent eller en orgelpipa som enbart någon annan spelar på?” I så fall be­höver männi­skan inte sva­ra för sina handlingar. Det är någon annan som spelar på henne. Men så var det inte för Dostojevskij. ”Jag tror på detta, jag ansvarar för detta, därför att det mänsk­liga tycks bestå och i själva verket ba­ra består av att människan ständigt bevisar för sig själv att hon är en män­­niska och inte en orgelpipa.”

Paulus slår fast: Kristus har befriat oss. Vi skall då också förbli fria. Befriade – för att vara befri­ande – befriande i samvaron med vår nästa. Vi är – säger Paulus – kallade till frihet. Tjäna därför varandra i kärlek. Vi har i Kristus befriats från egna bojor och band för att vara befriande.

 ”Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen…” Den kubanske poeten Silvio Rodri­guez skrev sången med dessa ord. Den tolkades till svenska av Björn Afzelius. Det han lovade så högt – skrev han – var djupt förankrat i hans tro, i hans hopp och i hans kärlek. Det var något som inte bara gällde ord och känslor. Nej. ”Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror, mina händer och mitt hjärta.” Det gällde hela hans varelse. ”Friheten är ditt vackra namn. Vänska­pen är dina stolta moder. Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framti­den ditt ansvar.” Det var en frihet som gestaltade hela hans varelse.

Jag har i Kristus befriats till en frihet att brukas. Befriad för att vara befriande. Det jag är hjälper andra att befrias. Kristus har befriat mig. Bönen blir: Gud, hjälp mig vara en befriande människa – leva i en tro som uttrycks i kärlekens handlingar. Frihet i Kristus ger mig möjlighet att vara en le­van­de människa.

Leif Herngren Johanneberg, Göteborg 11.09.11

Mångfald och enhet i nådens gåvor över kyrkorna i Hammarkullen – 10 e tref

1 Kor 12:4-13

 Vi är samlade till tacksägelsegudstjänst. Skall vi verkligen tacka Gud för vad som nu sker i Ham­mar­kullen? Kan vi göra det då Tomaskyrkan inte längre skall finnas här? Är det Gud som verkar?

Paulus säger i sin undervisning om Andens verksamhet i orden vi tidigare lyssnade till: Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Söndagens tema är Nådens gåvor. Det som länge pågått här och nu tar gestalt i Maria­kyrkan är för mig ett starkt vitt­nesbörd om Andens aktivitet. Anden har uppenbarat för er att ni med era olika bak­grunder som svensk­kyrk­liga eller missionskyrkliga är döpta att höra till en och samma kropp, den som nu tar ge­stalt i Mariakyrkan. För detta finns det verkligen anledning att brista ut i ett halleluja, att prisa Gud. Rubriken över mina tankar är: Mångfald och enhet i nådens gåvor över kyrkorna i Hammarkullen. 

 

Mångfald och enhet

I de inledande verserna i dagens epistel ljuder den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, Sonen och Anden: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Det är i den treklangen vi kan förstå Anden och Andens gåvor. Kyrkan är kyrka då den framträder i en mång­fald av verk­sam­heter, tjänster och gåvor. Grundläggande i kristen tro är sam­bandet mellan mångfald och enhet.

Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splittrade för­samlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grup­pe­ring­ar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjäns­ter. En pastor har inte erkänts som präst. Vi har inte tjänat sida vid sida – detta trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna till nytta för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grup­per. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna käl­lor. Detta trots att vi alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och sam­ma kropp.

I dag möts vi i tacksägelse då gamla mönster bryts upp i Hammarkullen. Händer sträcks mot hän­der. Hammar­kullens kyrka säljs – förhopp­ningsvis till en invand­rar­församling – och Tomaskyrkan blir Mariakyr­kan – den gemensamma kyrkan i Hammarkullen. Detta ett levande vitt­nesbörd om att Gud är den­samme – att Herren är densamme – att Anden är densamma.

Tacksägelsen har också sin grund i att de tre gamla samfunden Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missions­kyrkan efter många års arbete äntligen förenats till en ny Gemensam kyrka.

Tacksägelse över kärlekens lov

Mellan de två kapitlen 12 och 14 i detta brev till korinthierna där Paulus ger sin undervisning om Andens verk och gåvor har han sprängt in avsnittet kärlekens lov. Han säger: då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Lyssna:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Som enskilda och som kyrkor har vi stannat till, förblivit som barn. Paulus visar på hur man hade formerat sig. Somliga hävdade jag hör till Paulus. Andra – jag hör till Apollos. De var, säger Paulus spädbarn i Kristus – inte vuxna.

Vi har sagt ”jag är lutheran” eller ”jag är missionare” eller jag är katolik och jag är pingstvän. Nu tackar vi Gud för att missionare och lutheraner möts i Ma­­riakyrkan. Anden kommer att fortsätta verka så att också kristna med andra attribut kommer till insikt om att vi alla döpts med en och samma Ande att höra till en och samma kropp.

 

Till nytta – för vem och för vad?

Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ger oss svaret i sin förbön för sin kyrka. Då skall vär­l­den tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen – för att världen skall tro och förstå.

Paulus säger: Hos var och en framträder Anden och säger detta prosaiska så att den blir till nytta och tar så upp nådens olika gåvor. Då har vi frågorna: Till nytta – för vem och för vad? Det handlar om församlingens uppbyggelse. Och det handlar om församlingens uppdrag.

Paulus starka ord om kärleken är inte vackra ord om principer och sinnesstämningar. Kristen tro är en tro som får sitt uttryck i kärlek. Något jag känner stor tacksamhet för är att kyrkorna i Hammar­kullen i hög grad varit till för Hammarkullen och Angered. Kyrkorna ligger i ett utsatt område och har tagit konsekvenserna av detta.

Mina tankar går till grabbens ord då Tomaskyrkan byggdes – för alla åldrar. Han sa: ”Har ni tänkt på mig?” Anden påminner oss om att vi i våra kyrkor och församlingar inte i första hand skall tänka på oss själva. Vi är till för världen. Vi tackar Gud för kyrkornas diakonala profil i Ham­­markullen.

Mina tankar går till alla de ansikten jag mött i Tomaskyrkan. Nådens gåvor har gestaltats i gott och troget le­dar­skap, i ett levande och inspirerande sång- och musikliv, i öppenhet och välkomnande av människor av skiftande slag och i praktiska insat­ser antingen det gällt fika eller teknik.

Mina tankar går till alla de relationer Tomaskyrkan haft. Här har alla skolelever samlats inför de större högtiderna i stark samverkan med skolans personal. Här formades Fyrkantens gemenskap. Här hade vi katolska kyrkan som hyresgäst un­der många år. Den katolska församlingen i Angered bildades i To­maskyrkan. Här – tillsammans med övrigt föreningsliv – las grunden för Hamarkulle­andan och dagens Hammarkulle­kar­neval. Jag minns i glädje bolivia­ner­nas dans i vår kyrka. Jag minns sansalvadorianernas minnesgudstjänst i vår kyrka för deras mördade ärkebiskop Oscar Romero.

Två heliga minnen i anslutning till att vi nu strax bjuder till Herrens heliga måltid. En söndag de­lade jag ut nattvardens gåvor till dem som böjt knä sida vid sida. Jag kände till deras skiftande sam­funds­bak­grund. Nu delade de tillsammans nattvardens gåvor.

Jag minns den gamle mannen som efter min påsk­andakt på Ham­­marhus kom fram till mig med tårar i ögonen och gav mig den ryska påsk­hälsningen – Je­sus är uppstån­den – och fick mitt svar – Ja, han är sannerligen uppstånden. Strax därpå delade han – den ryske mu­si­kern som flytt från Sovjet – gåvor­na med oss vid vår sista nattvard i vandringskyrkan.

Gud kommer att verka – som hittills i Tomaskyrkan – nu i Mariakyrkan. Gud ske lov och pris! Människor kommer att förstå. Människor kommer att tro när den kristna trons treklang i Fadern, Sonen och Anden kommer att ljuda här i sin mångfald och i enhet. Det skall ske i förviss­ning­en att…

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Leif Herngren  11.08.28  Tomaskyrkan, Göteborg – i den sista gudstjänsten innan den blir Mariakyrkan i Hammarkullen, gemensam för Missionskyrkan och Svenska kyrkan

Tillsammans med Jesus på bergets topp – Kristi förklarings dag

Luk 9:28-36, 2 Mos 34:27-35, 2 Kor 3:9-18

Den 3 april 1968 – dagen innan Martin Luther King mördades – höll han ett tal i Memphis inför de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa: ”Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar inge roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte.

Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp till bergets topp. Och jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.”

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då han kallades upp på berget för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till dagens text om Jesus med sina lär­jung­ar på härlig­hetens berg. Dessa berättelser hade avgörande betydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsklig värdighet skul­le upprättas i USA. Då skulle – som King sa – söner­na till tidi­gare slavägare sitta tillsammans med sö­ner­na till tidigare slavar vid ”bro­derskapets bord”.

Det som gällde för de tre lärjungarna gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För Martin Luther King var det inte nog med drömmar. Varda­gen bröt in med dess uppdrag. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. Det som nu pågår i USA är något av det King som Guds redskap drömde om, arbetade för och väntade på.

Avskilda platser, bergen, öknen – för att umgås med Gud

 Jesus drog sig med tre av sina lärjungar undan upp på ett högt berg i Guds underbara natur. Av­skild­heten är ofta förutsättningen för mötet med det heliga. Öknen eller ber­get blir platsen för up­pen­barelsen.

Så var det för Mose när han kal­la­des till sitt uppdrag vid upp­en­ba­rel­sen vid den brin­nande busken. Så var det för Elia i hans möte med Gud på berget Horeb. Dit hade profeten i en mycket brydsam situation begett sig helt ensam. Där ställs Elia först inför en väldig storm – men Herren var inte i stormen. Sedan följer en jord­bäv­ning – och samma konstaterande att Herren inte var i denna. Detsamma sägs om det som därpå följ­de. Men efter elden kom ljudet av en sakta susning. Då talar Gud till honom.

Vi lockas till samlingar där många skall bli med. Där det är rörelse på gång. Den heliga Skrift be­rättar för oss att Bibelns människor mötte det heliga i avskildheten. De tre lär­jungarnas upplevelse av Jesu förhärligande var på ett berg i stor avskildhet. Je­sus drog sig ofta undan för att be. Då Jesus bad – som nu på berget och senare i Getsemane – då somnade lärjungarna.

Hur är det med oss? Vi har varken varit med Mose på Sinai berg eller med Jesus och lärjung­arna på förklarings­berget. Frågan är hur vi möter det heliga? När och hur söker vi oss till avskildhet för att i stillhet – i ensamhet eller tillsammans med någ­ra andra – umgås med Gud och så se något av Guds härlighet?

På härlighetens berg

Umgänget med Gud har sin vardag. Men samvaron med Gud har också sina alldeles speciella till­fällen. Så var det för de tre lärjungarna på det heliga berget. Där stod Jesus tillsammans med Mose och Elia. Han förvandlades inför dem och framträdde i den härlighet han avklätt sig då han kom som män­niska och blev som en av oss.

Lärjungarnas upplevelse av Jesus på härlighetens berg är en alldeles unik händelse. Där uppen­barar Gud för de tre Jesu härlighet som annars var dold för världen. Petrus ger oss sitt vittnes­börd om denna händelse: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… när jag var med honom på berget.

Lärjungarna hade slagit följe med Jesus. De var med honom i hans vardag – där de inte såg hans här­­­lighet. På härlighetens berg bröt den igenom. Som den gjorde – men på ett annat sätt – vid Jesu möten med män­niskor.

Ansiktet vittnar om vårt umgänge med Gud och vårt inre

På Sinai berg genomgår Mose en förvandling i sitt möte med Herren. Då han kom­mer ned från ber­get strålar hans ansikte så att hans landsmän blir förskräckta. Mose omgavs av en här­lighet efter sitt möte med Gud. Han hade fått del av Guds utstrålning. Det var något han inte själv märkte. Det var andra som såg det.

Då jag läst de här gamla texterna har mina tankar gått till människor jag träffat. En människas inner­s­ta avspeglas i hennes ansikte. Vissa ansikten har stelnat i en grimas. Andra har fått mycket stränga – ibland enbart hårda drag. Ur andras ansikten lyser fåfängan och viljan att bli sedda. Hos några av­slö­jas tristessen och gråheten – hos andra smärtan och lidandet.

Men du har säkert liksom jag mött ansikten som utstrålat något som du fängslats av – kanske i ett djupt fårat ansikte. Du har sett något av Guds härlighet – något av den härlighet vi skapades till att vara bärare av. Vad återspeglas i våra ansikten?

Poeten Arne H Lindgren återger en upplevelse i boken Böner från Betesda. Han befinner sig på grund av sin alkoholism på ett sjukhus och går varje kvart fram till spegeln och letar efter livets drag i sitt ansikte – i stället för de dödens drag han bara tycker sig se. Han vittnar se­nare i sina psalmer om sitt återvändande till Kristus och att livets drag så tog gestalt i hans ansikte.

Många ser i Jesus en god lärare, ett bra föredöme, en profet. Vem Jesus verkligen är upptäcker de inte. Pau­­lus reflekterar över händelsen med Mose på Sinai berg. Efter sina fram­trädanden inför folket dolde Mose sitt ansikte med en slöja. Paulus talar om en slöja som hänger framför somliga så att de inte ser vem Jesus verkligen är och gudsrikets hemlighet.

Inför den vånda vi ibland känner inför oss själva och bristen på utstrål­ning får vi lyssna till vad Paulus ytterligare visar på. Han jämför det gamla och det nya förbundet och ger oss sin tolkning av varför Mose dolde sitt ansikte bakom en slöja: Gör inte som Mose. Han dolde sitt ansikte med en duk för att israeliterna inte skulle se hur det som var på väg att försvinna tog slut.

Känner vi igen oss i de orden, vår undran och rädsla för vad våra ansikten vittnar om – tomhet och gråhet – eller kanske än värre – grämelse, avundsjuka eller vrede?

Paulus ger oss hemligheten med det nya förbundet. Vi tillhör det nya förbundet! Vi lever efter Jesu inträde i historien! I Jesus står vi inför det evan­gelium som Pau­lus uttrycker i dessa ord: Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.

Martin Lut­her Kings utstrålning och resning hörde samman med att han varit med sin Herre på Ber­gets topp. Vår samvaro med Gud präglar oss. Vi kan få något av Guds härlighet över våra liv – en åter­glans av Kristi här­lig­het i våra ansikten – den härlighet vi skapades till som Guds avbilder.

Paulus talar om att vi skall vara ett Kristusbrev – utskrivet… med den levande Gudens ande, inte på tavlor av sten utan i våra hjärtan, på tavlor av kött och blod. Det vi genom den helige ande tar emot skrivs in i vårt inre och återspeglas i våra ansikten.

Vi får slå följe med Jesus i vår vardag och så – som Paulus uttrycker det – förhärligas av den härlig­het som kommer från Herren, Anden. Det sker i vårt umgänge med Gud.

Bön

Gud, du är ljusets och livets källa, ibland ger du oss en glimt av himmelens salighet. Du lyfter oss över jordens grus och låter oss ana något av den andra världen. Du gör det för att uppmuntra och stärka oss. Hjälp oss bevara synen vi sett. Låt den uppliva vår tro, förnya vår kärlek, göra vårt evighetshopp starkt och levande. När vår resa ibland känns tung och svår, vill vi tänka på de ögonblick, då vi varit med dig på det heliga berget.

Leif Herngren – Betlehemskyrkan, Göteborg 11.08.07