Joh 10:1-10

 ”Hallå!” Så hörde vi det ropas igen – jag vet inte för vilken gång i ordningen. Det var det sedvan­liga ropet från vår yngste grabb David som talade om att han kommit hem. Samtidigt kol­la­de han om det var någon hemma. Vi hade hört hans hallå se­dan småskolan när han kom hem. Det var lika roligt då han som 20-åring återvände från Jönköping och studierna där att få höra hans hallå.

Vi var en familj. Vi hörde samman. I familjen kände vi samhörighet och trygghet. Det är väldigt viktigt att höra hemma någonstans – i en familj eller i någon form av gemenskap. Vi vet att det är många som saknar detta. Det gäller barn. Det gäller ungdomar. Det gäller oss vux­na. Minns vad Jesus såg då han vandrade omkring i städer och byar: När Jesus såg människorna, fylldes han av medlidande med dem,för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde…

Temat för söndagen är Den gode herden. En herde vill leda oss in i sin hjord, sin gemenskap.

Behöver vi någon herde – någon ledning

Men behöver vi någon som leder oss? Vi klarar väl oss själva. Vi vill väl inte bli ledda – eller hur?

Avsnittet om den gode herden hör nära samman med det föregående kapitlet. Det skildrar att Jesus botar en blind man och förvecklingarna i samband med detta. De religiö­sa ledarna ifrågasätter om mannen verkligen varit blind och att han blivit botad. De förhör mannen och hans föräldrar om vad som hänt. Föräldrarna svarar: Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu vet vi inte. Mannen säger då fariseerna misskrediterar Jesus: Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.

 Jesus citerar då ett ord av profeten Jesaja: Ni skall höra men ingenting förstå, ni skall se men ingenting fatta. Fari­se­erna ställer då frågan: Är kanske vi också blinda?

 Efter detta återger Jesus så liknelsen om fåren och deras herde. Men folket för­står inte vad Jesus vill ha sagt. Jesus fortsätter och visar på att det finns ledarskap som man måste se upp med. Hans ord har sin bak­grund i profeten Hesekiels ord till sin samtid om herdar som bara sörjde för sig själva och inte brydde sig om sina får. Människor skingrades och drev vilsna omkring.

 Är inte de orden en beskrivning av vår tid? Både vad gäller människors vil­sen­het och före­koms­ten av förvänt, vilseledande ledarskap. Vår tid präglas av de många rösterna och de många utbuden. Våra öron och ögon översköljs av de mest skiftande utbud. Vi har att ta ställning – välja.

Jag skulle i veckan köpa en nagelsax och storknade inför varuhusets för mig ofattbara uppsättning av salvor, skönhetskrämer, flaskor och burkar. Det framgick att detta skulle kunna dölja mitt åldran­de och få mig att på nytt utstrå­la ungdomlighet. Vilket utbud! Och det skulle nog behövas åtskilligt för att ha effekt på mig. Men nu handlar det inte bara om varor. Det gäller än mer ett översvallande utbud av ideo­logisk karaktär – hur jag skall forma mitt liv.

Hur är det med oss? Klarar vi att möta allt detta som sköljer över oss? Vi söker slå dövörat till inför alla erbjudanden – men faller inte sällan för förslagen. Är det inte så att vi alltför ofta både ser och hör men inte fattar och förstår livets poäng? Vem visar oss väg i vår turbulenta värld?

Barnen i en söndagsskola hade lyssnat till den gamla postfröken Eva i Svaneholm utanför Borås.  Hon hade under­visat om just den här texten om den gode herden. En mamma frågade sitt barn efteråt vad de lärt sig och vem som var den gode her­den. ”Det är den gamla postfröken i Svane­holm!” Hon hade lagt Jesu ord i sin mun: Jag är den gode herden.

 Vi kan ju le åt flickans svar. Uppfattar vi i allt skvalet runt oss vem som är den verkligt gode herden för oss? Psalmen vi senare skall sjunga ställer frågorna: ”Vem visar väg genom växlingens värld? Vem vet ett mål för min vanskliga färd när sikten är skymd eller mörkret står tätt? Vem ger mening åt livet på jord? Vem, i reklamernas kör håller ord av alla som lovar mig rikedom stor?”

Jesus – grindvakt eller god herde

Jesus stiger fram och deklarerar: Jag är den gode herden. Vad innebär hans er­bjudande? Han sa: Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Fattar vi att det finns mycket dödgods i dagens skyltfönster och på arenorna som vi lockas att ta för oss av? Det gäller våra liv. Det handlar om att välja vad som tjänar livet – att kunna både bejaka och säga nej.

Vad vill den gode herden oss? Profeten Hesekiel gav redan på sin tid en föraning av detta genom Herrens ord: Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Vi missuppfattar Jesus om vi tror vi han skall forma oss till en viljelös fårskock. Petrus slår fast något helt annat i ett av sina brev, där han säger: Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.

Jesus visar i liknelsen på hur herden kallar sina får vid namn och för dem ut ur fållan ut i det fria. Vi kan få för oss att Jesus står där som grindvakt och skall hålla oss inneslutna i fållan. Alltför många har uppfattat att Jesu uppgift är att sätta upp gärdesgårdar och skapa revir till vilka andra inte får tillträde. Så framträdde de religiösa ledarna på Jesu tid. Så har kyrkliga ledare agerat genom hela kyrkohistorien. Det har skapats fållor av olika slag med de mest skiftande stängsel. Glädjande nog har ni här i Hammarkullen format två av dem till en.

Jesu erbjudande till oss är att vi skall få liv – liv i överflöd. Det vill han ge oss i den fålla han kallar oss till. Där kan vi känna trygghet och värme tillsammans med övriga får. Inte minst när också vi är – så som Jesus beskrev sin samtid – illa medfarna. Vi behöver då tas om hand av honom som känner oss vid namn. Vi får ta emot det han vill ge oss i och genom sin hjord, sin kyrka.

Men den gemenska­pen har inte formats för att vi skall sitta där inneslutna för gott. Påskdagen berättar för oss om hur lärjungarna sitter bakom reglade dörrar. Då står plötsligt den upp­­ståndne där. Hans hälsning är Frid åt er alla. Han ger dem det de så väl behövde – frid och hopp. Lär­jung­arna gläds åt att han är tillbaka hos dem. Så visar han dem sina händer och sin sida. De skulle förstå vad det innebär att höra till hans hjord.  Och så säger han till dem: Som Fadern har sänt mig sänder jag er.

 De fick alltså inte stanna kvar bakom reglade dörrar – med honom som dörrvakt. De skulle ut i det fria till dem där utanför. De skulle vara påskens vittnen. Jesus hade inte kommit som grindvakt. Han hade kommit som den gode herden. De skulle lära sig att känna igen hans röst. De skulle ve­ta att han kände dem vid namn och fogat in dem i Guds folks gemenskap för att fullfölja hans sändning. Han hade kommit för att de skulle få liv och liv i överflöd att dela med andra. Och för det uppdrags skull som nu låg framför dem hände detta: Han andades på dem och sa: ”Ta emot helig ande.”

 Den uppståndne står här i dag som den gode herden. Hans får följer honom därför att de känner igen hans röst – och därför att de vet att de av honom är kända vid namn.

”Vem visar väg genom växlingens värld? Vem vet ett mål för min vanskliga färd när sikten är skymd eller mörkret står tätt? Vem ger mening åt livet på jord? Vem i reklamernas kör håller ord av alla som lovar rikedom stor?” Vem? Jesus säger: Jag är den gode herden som ger liv, liv i överflöd.

Leif Herngren Mariakyrkan, Hammarkullen 12.04.22

Matt 28:1-20

Kris­tus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden. Så hälsade vi i dag varandra med denna ryska påskhäls­ning. Påskens blommor fyller nattvards­bor­­det. Påskens lovsånger har ljudit i kyrkan. Så har påskens budskap nått oss i ord och toner. Långfredagens mörker bryts upp av påsk­da­gens ljus.

Men vi vet att för många har mörkret inte brutits. Livet har bjudit på mycket mörker. Man vandrar tungt på en väg allt­för fylld av misslyckanden eller lidande – en korsmärkt väg. Du kan­ske finns här som likt Maria bär på smärtan efter en nä­ra anhörig eller kär vän som lämnat dig.

”Den stora och heliga sabbaten”

 Min hustru och jag hade för några år sedan under Sovjettiden förmånen att delta i en ortodox påsk­helg i Moskva. De har förmågan att – på ett helt annat sätt än vi – uttrycka påskens budskap också i det dra­ma som guds­tjänsterna utgör. Påsklördag – som vi inte sällan firar ganska så slarvigt – kallas inom de orto­doxa kyrkorna för den stora och heliga sabbaten. Det är Guds vila – den stora väntan inför vad som skall ske. Jesu döda kropp ligger i en klippgrav. Det uttrycks i gudstjänsten i följande ord:

”O Herre, min Gud, jag vill sjunga för dig en begravningshymn, en sång vid din begravning:

ty genom din begravning har du öppnat livets portar för mig. Genom din död har du dräpt död och dödsrike… bortom vårt förstånd ligger du inför våra ögon, ett lik – men dock själva livets källa.”

Kyrkan var fylld av människor som fick stå – efter­som där inte finns några bänkar. De står med sina otända vaxljus i väntan på vad som skall ske då påsklördagen går över i påskdagen. Då ropas bud­skapet ut i kyrkan:

Kristus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden.

Det stora påskljuset i fonden tänds och därifrån vandrar ljuset från person till person, från vaxljus till vaxljus ned till alla som samlats i kyrkan. Det tidigare mörklagda kyrkrummet fylls av ljus – upp­ståndelsens ljus. Kristusljuset förmedlas från människa till människa. Vi hälsas med glädje­budet:

”Detta är natten då Jesus Kristus bröt sönder dödens kedjor och triumferande steg ut ur graven.

Kraften i denna heliga natt skingrar allt ont, utplånar all skuld, återställer all oskuld, ger sörjande glädje.

Detta är i sanning en välsignad natt när himlen är förenad med jorden och människan försonad med Gud.”

Kyrkan fylldes av levande ljus. Mörkret bröts. Uppståndelsens ljus tändes. Brinner det ljuset också här i vår kyrka – och i våra sinnen?

Kom och se… Han är inte här, han har uppstått

I vilken kyrka vi än samlas inför påskens mysterium så har det sin grund i evangeliet vi tidigare lyssnade till. Vilken frukt bär detta evangelium med sig?

Vår tro kan vara av det slag som präglade kvinnornas vandring till graven. De kom – skriver Matteus – för att se graven. Markus berättar att de har med sig välluktande kryddor för att smörja Jesu kropp. Men vem skall rulla undan stenen från graven åt oss? Kvinnorna går i sin sorg för att göra Jesus en sista tjänst. De ser tillbaka på det som hänt. Det brinner inget ljus i deras ögon, finns inget hopp i deras sinne inför framtiden. Allt har slocknat.

Kvinnorna sökte en korsfäst Jesus. Men de möttes av denna hälsning: Kom och se, han är inte här, han har uppstått… kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: Han har uppstått från de döda. Den häls­ningen förde de med sig till lärjungarna. Lukas konstaterar att dessa tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. De tvivlade.

Men Johannes återger den berättelse som fängslat mig allra mest. Två av lärjungarna som hör kvin­nornas ord att de flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de lagt honom bryter up och be­ger sig springande till graven. Den yngre av dem, Johannes, kommer först fram och ställer sig av­vaktande och ser in i graven. Han ser linnebindlarna ligga där och låter Petrus gå in först. Petrus ser bindlar­na men också duken som hade täckt Jesu huvud ligga hoprullad vid sidan av. Så går Johan­nes in. Och evangeliet säger kortfattat: Han såg och trodde. Uppståndelsetron föds i en grav.

 Johannes berättar vidare att Maria då hon återvänt står och gråter utanför graven. Hon ser en man komma och frågar denne om det är han som burit bort den döda kroppen. Då säger mannen: Maria. Hon vänder sig då helt mot honom och ser och säger: Rabbouni. Uppståndelsens ljus tänds hos Maria.

Saliga är de som inte sett men ändå tror

Paulus arbetar med frågan om det finns någon uppståndelse från de döda vilket ifrågasattes. Han säger då: Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro… då är er tro meningslös. Om vi i Apostlagärningarna granskar Paulus predikningar finner vi att hans huvudpoäng är Jesus uppståndelse. Då han som fängslad står till svars inför ståthållaren Festus och kung Agrippa håller han en lång utläggning om sig själv och sin förkunnelse och når så fram till dessa ord: Messias måste lida och som den förste uppstå från de döda. Då avbryts han av Festus med orden: Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.

 Budskapet att Jesus har uppstått uppfattas av många som tomt prat – utan förankring i den verklig­het vi lever i. Som översteprästerna söker många finna en förklaring till den tomma graven.

Vi har samlats denna påskdag inför påskens bud att Kristus har uppstått. Tror vi detta? Hur är det med oss då funderingarna går tvivlets väg inför påskens mysterium. Då vi kanske stått inför dödens allvar i en kropp där livet slock­nat. Kan det få liv igen?

 Det var inför vad de såg i den tomma graven och i mötet med Jesus som uppståndelsetron föddes. Evange­liet berättar också om Tomas som inte var med då de andra träffade Jesus. Han tvivlade vilket inte var så märkligt. Han hade ju själv sett korsfästelsen och Jesu död. Men han fick ett möte med Jesus. Och gav då denna sin bekännelse: Min Herre och min Gud.

 Jesus säger då: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror. Hur är det med oss som inte sett? Kristus är uppstånden.  Är det en levande sanning för oss? Den frågan får vi var och en ställa till oss själva.

Att Kristus uppstod från de döda är grundläggande för kristen tro. Det är ett budskap som ifrågasätts och avvisas. Men det är i den tron Kristi kyrka lever och i varje påsk – ja, under hela kyrko­året – förkunnar Kristus har uppstått. Ja, han är verkligen uppstånden. Det är i den tron vi som Jesu lärjungar får vandra mot framtiden.

Jag höll på äldreboendet Hammarhus i Hammarkullen en påskandakt utifrån denna ryska påskhäls­ning. Efter andaktens slut kom en gammal man fram med tårarna rinnande över ansiktet, räckte mig handen och sa Kristus är upp­stån­den. Jag tog hans hand och svarade: Ja, han är verkligen uppstånden.

Efteråt berättade han att han var en rysk musiker som flytt sitt hemland och så till sist hamnat i Hammar­kullen. Hälsningen hade landat rakt in i hans inre och påmint om det han växt upp med. Påskens glädjebud.

Detta skedde i de dagar då Tomaskyrkan stod färdig och skulle invigas. Lördagen samla­des vi i den vandringskyrka vi levt i de första åren. Vi firade nattvard. På söndagen möttes vi i vår nya kyrka och firade högtids­gudstjänst. Helgen var en följd av att Jesus lever och också i dag kallar lärjungar att stå upp för och bekänna sin tro.

 Vår nyvunne vän – den ryske musikern – var med oss i lördagens nattvard. Vi delade med varandra vår tro att Kristus är upp­stån­den. Ja, han är verkligen uppstånden. Amen! Halleluja!

Leif Herngren  Bohus-Björkö 12.04.08

Lukas 1:26-38

Nobelpriset har ställt poeten Tomas Tranströmer i fokus. Han har sagt att han ibland upp­fat­tat något av en uppenbarelse som bakgrund till sina dikter. Låt oss lyssna till hans mest citerade dikt – en ängels omfamning och budskap till ho­nom – och till oss:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

‘Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Marie bebådelsedag ställer oss inför Guds uppenbarelse genom ängeln Gabriel över en ung kvinna. Söndagens tema är Guds mäktiga verk. Gud drar in oss människor i sin historia. Ängelns budskap till Tranströmer var: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

Temat för mina tankar i dag är: Gud är historiens Gud. I Guds historia tar människor plats. I dag påminns vi om hur detta skedde genom Maria.

En djärv tolkning av historien gör den ryske religionsfilo­so­fen Nicolaj Berdjajev i sin bok Histo­riens mening. Med den titeln hävdar han – detta som ifråga­sätts av många – att historien har en me­ning. Han skriver: ”Historien är ingenting annat än en djupgående växelverkan mellan evigheten och tiden, ett oavbru­tet inbrytande av evigheten i tiden… Den gudomliga verkligheten kan slå rot i tiden, slita itu tidskedjan, inträda i den och utgöra den förhärskande kraften i tiden… Historien är en oavbruten kamp mellan det eviga och det timliga.”

Albert Einstein uttryckte i ett samtal om atomfysikens naturlagar med den danske kärnfy­si­kern Niels Bohr: ”Gud spelar inte tärning”. Histo­rien är inte uttryck för ett blint öde. Historien har en början och ett slut – en final som bestäms av Herren Gud!

I de bibliska skrifterna möter vi Gud som skapelsens Gud och som historiens Gud. Gud är inte nå­gon så kallad höggud ”långt bortom rymder vida”. Den historia som tar gestalt är en histo­ria bland män­niskor och genom människor. Enskilda människor uppfattar sig få Guds kallelse och känner sig led­da av ”gudshanden”. Det handlar om vårt förvaltarskap av den jord som lagts i våra hän­der – ett förvaltarskap som skall präglas av Guds rättfärdighet. Bönen är att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen.

Maria i Guds historia

Gud är uppenbarelsens Gud och ändå förblir han outgrundlig för oss. Vi kan utifrån vad som sker söka tolka Guds handlande och vem Gud är. Men vi får alltid böja oss inför Skriftens eget ord att ingen förmår utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Mänsklig visdom når inte fram till det djup av rikedom, vishet och kunskap som Gud rymmer. Gud är och förblir den på en gång för­dol­de och uppenbarade Guden.

Profeten Jesaja berättade om hur människor då – som nu – brottades med Gud. Hälsningen blev att Gud skulle uppenbara sig i ett tecken. En ung kvinna skulle bli havande och föda en son. Denne skul­le ges namnet Immanu El – Gud med oss.

I namnet Immanu El – Gud med oss finns hopp för framtiden. I dag lever många utan framtid och hopp – inte minst unga människor. Vad förmedlar vi i den äldre generationen? Hur bidrar vi till unga människors upplevelse av framtidshopp?

Maria får denna kallelse. Du skall bli havande och föda en son. Men hur skall det vara möjligt? Jag är bara en enkel kvinna, en obetydlig skapelse inför Gud. Detta var ängelns budskap till Maria: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig.

Låter vi oss dras in i Guds vilja och historia. Om vi – utan förbehåll – står till Guds förfogande. Med Marias ord: Jag är Herrens tjänarinna/ Jag är Herrens tjänare. Må det få ske med mig det du vill skall ske.

 I Magnificat, den lovsång Maria uttrycker efter uppenbarelsen vid sitt besök hos Elisabet finns ett dubbelt perspektiv. I den förmedlar Marias sin glädje över att Gud brukar henne: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare; han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna… stora ting låter den mäktige ske med mig.

Så följer det andra perspektivet – Guds mäktiga verk genom en människa till alla folk: Gud gör mäktiga verk med sin arm, skingrar dem som har övermodiga planer. Gud störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.

Historien har en början och ett slut. Den har också ”en mittpunkt”. Det Marie bebådelse­dag påmin­ner oss om. Historiens medelpunkt är Jesus från Nasaret – hans liv och gärning, död och upp­ståndelse. Korset är rest i histo­riens mitt. Dess stam söker förena himmel och jord. Dess ar­mar sträcker sig utöver hela jorden till alla dess folk. Korset förenar forntid och framtid i nuet. Att leva som människa och kristen är att leva i korsets perspektiv och se och tolka sin egen och fol­kens historia i detta! Historiens innersta mening är uppenbarad i Jesus från Nasaret. Det är inte för inte som vår tideräkning har sin utgångspunkt i Jesus från Nasa­ret.

Guds husfolk i Guds historia

Den himmelska historien är sammanflätad med den jordiska historien. Utifrån ett profetiskt för­hållnings­sätt till historien ser vi hur framtid och forntid förenas i nuet och ger detta dess mening.

En huvudtanke i kristen historiesyn är att Gud upprättar förbund mellan sig och människan. Så sked­de med Noa och med Abraham. Genom dessa gudsmän tog Gud aktiv del i historien och kal­lade Israels folk att vara sitt husfolk. Maria var ett barn av detta folk. Men vi vet också att Israels historia är berättelserna om hur Guds rättfärdighet ständigt bryts mot människors orätt­­fär­dighet. Historien ger oss de många vittnesbörden om människors svek. Men Gud ger inte upp. Mot män­niskans svek står Guds trofasthet. Gud gav oss genom Maria hoppets tecken i barnet som föd­­des.

Kristi kyrka är det nya förbundets folk. I nattvardens måltid som vi strax skall dela inbjuds vi till del­aktighet i detta folk. I söndags påmindes vi om nattvardens andra dimension uttryckt i en av dess böner: ”Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”  Gud söker medar­be­tare för att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen.  Också vår historia skall vara en del av Guds historia.

Historiens Gud formar historien genom människor som Gud tar i sin tjänst – trots deras protester. Det är inte enkelt att som människa dras in i Guds historia. Det handlar om ansvarighet. Det handlar om modet att bejaka Guds vilja och kallelse. Poeten Pär Lager­kvist skri­ver: ”Hur det som vi erfar som något gudomligt blivit fött i oss, det är ett myste­rium, som vi aldrig kan fatta. Vi behöver inte heller fatta det för att fylla vår heliga plikt som människor.”

Marie Bebådelsedag berättar för oss om Guds nedstigande till vår värld i Jesus från Nasaret. Gud brukar männi­skor. Maria ställde sig till Guds förfogande. Finns du med då Gud vill bruka dig i sin historia? Kanske ängelns budskap till Tranströmer kan inspirera oss: ‘Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’ Också över oss vill Gud låta helig ande falla och verka.

Leif Herngren Bohus-Björkö 12.03.25

Lukas 1:26-55

 I mig blåste han in sin ande.

Därför är allting så svårt för mig.

Stjärnorna lyser över min himmel och ger mig ingen ro.

Och genom min själ vältrar dunkla skapelsetöcken.

Min dag är full av ljus, min natt är utan gräns.

Jag är människan. Mig hände det fruktansvärda

att han blåste in sin egen själ i mig.

Författaren Pär Lagerkvist ger oss sitt vittnesbörd om att det inte är enkelt att vara människa. Nå­gon formade honom och menade något med detta. I honom blåste någon in sin ande och själ med den utmaning det innebär. I honom som människa hade himmel och jord mötts.

”Historien är ingenting annat än en djupgående växelverkan mellan evigheten och tiden, ett oavbru­tet inbrytande av evigheten i tiden.” Den djärva tolkningen av historien gör den ryske religionsfilo­so­fen Nicolaj Berdjajev i sin bok Historiens mening. Med den titeln hävdar han – detta som ifråga­sätts av många – att historien har en mening. ”Den gudomliga verkligheten kan slå rot i tiden, slita itu tidskedjan, inträda i den och utgöra den förhärskande kraften i tiden… Historien är en oavbruten kamp mellan det eviga och det timliga.” Temat över denna söndag är Guds mäktiga verk. Temat för mina tankar ligger nära detta i min formulering: Gud – historiens Gud.

Liknande tankar ger vetenskapsmannen Albert Einstein uttryck för i ett samtal om atomfysikens naturlagar med den danske kärnfy­si­kern Niels Bohr. Han sa ”Gud spelar inte tärning”. Histo­rien är inte uttryck för ett blint öde. Historien har en början och ett slut – en final som bestäms av Herren Gud!

I de bibliska skrifterna möter vi Gud som skapelsens Gud och som historiens Gud. Han är inte nå­gon så kallad höggud ”långt bortom rymder vida”. Han vill att – som hans vilja sker i hans himmels­ka rike – så skall den ske också på jorden. Och den historia som tar gestalt är en histo­ria bland män­niskor och genom människor. Enskilda människor uppfattar sig få Guds kallelse och känner sig led­da av ”gudshanden”. Vad det handlar om är vårt förvaltarskap av den jord som lagts i våra händer – ett förvaltarskap som skall präglas av Guds rättfärdighet.

De gammaltestamentliga orden om människans tillkomst är bakgrunden till Pär Lagerkvists dikt. I en annan av sina dikter skriver han så här:

Jag är fågelungen som inte är född i något bo.

I en hand, en underlig främmande hand är jag född

och kan inte glömma mitt rede…

Jag kan inte glömma den hand där jag är född,

den underliga främmande lukten i hans hand,

han som lät mig födas.

Någon lät honom födas och han kan inte glömma skaparens hand. Han upplever en vånda inför den verklighet det ligger i att Jag är män­ni­skan. ”Därför är allting så svårt för mig… Mig hände det fruktansvärda att han blåste in sin egen själ i mig.”

Den Gud som är historiens Gud formar denna historia genom människor som han kallar och tar i sin tjänst. Våndan Pär Lagerkvist uttrycker i sin dikt ger oss profeten Jesaja med dessa ord inför sin kallelse: Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar. Detsamma möter vi hos Jeremia vid hans kallelse: Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung. Han ställde ändå upp men återkommer senare med sin klagan: Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. Jag har bli­vit till ständigt åtlöje, alla gör narr av mig.

Historiens Gud formar historien genom människor som han tar i sin tjänst – trots deras protester. Det är inte enkelt att som människa dras in i Guds historia. Det handlar om ansvarighet. Det handlar om modet att vara en människa som bejakar Guds vilja och kallelse. Lager­kvist skriver: ”Hur det som vi erfar som något gudomligt blivit fött i oss, det är ett myste­rium, som vi aldrig kan fatta. Vi behöver inte heller fatta det för att fylla vår heliga plikt som människor.”

Guds husfolk i Guds historia

En huvudtanke i kristen historiesyn är att Gud upprättar förbund mellan sig och människan. Så sker med Noa och så sker med Abraham. Genom dessa gudsmän tar Gud aktiv del i historien. Men vi vet också att denna historia är berättelserna om hur Guds rättfärdighet ständigt bryts mot människors orätt­­fär­dighet. Israels historia är samtidigt vittnesbördet om att Gud inte ger upp. Då människan svi­ker kommer Gud igen. Han talar genom sina gudsmän och profeter om och omigen till sitt folk. Han söker nya medarbetare. Mot människans svek står Guds trofasthet.

Nikolaj Berdjajev – som jag nämnde om tidigare – menar att något radikalt nytt möter oss i juden­domens historia. Ju­den­domen har en central ställning i historien. För första gången träder ett folk fram för att ”göra Guds historia” bland människor. I detta folks öden möter vi Guds outgrundliga plan. Judarnas his­toria kan inte förklaras utifrån rent materialistiska, mänskliga utgångspunk­ter. I dess historia fram­träder, menar Berdjajev, att ”det finns en prolog i himlen som ger världshisto­rien och ställer upp dess tematik.” För honom levde tron på att det trots allt finns Någon som håller his­toriens trådar i sina händer.

Israels folk kallade Gud att vara hans husfolk. Genom detta folk handlade Gud – inte bara för detta folk utan – för att forma och vara delaktig i den mänskliga historien. Den himmelska historien är sammanflätad med den jordiska historien.

I det judiska folkets historia möter vi hur forntid och framtid är realiteter som möts i nuet – ett folk vänt mot framtiden och därför ett folk med ett hopp – också i de mest hopplösa lägen. Gud är ska­pel­sens Gud och historiens Gud. Han är också framtidens Gud – och om denna framtid siade pro­feterna och relaterade folkets handlande till Guds framtid. Det är utifrån ett profetiskt förhållnings­sätt till historien som vi ser hur framtid och forntid förenas med nuet och ger detta dess mening.

Detta innebär inte att Israels historia är ”Guds historia”. Dess människor – som vi andra – valde ofta att gå sina egna vägar och slog därmed sönder ”Guds historia”. Men den Gud som är his­to­riens Gud gav aldrig upp och ger inte upp. Historiens innersta mening, dess lösning kommer att uppenbaras vid historiens slut, dess fullkomning – svaret på denna tidens innersta mening finns bor­tom histori­ens gränser.

Maria i Guds historia

dag är Kristi kyrka Guds husfolk. Det har sin grund i vad Marie Bebådelsedag berättar för oss om Guds nedstigande till vår värld i Jesus från Nasaret och att Gud på nytt brukade männi­skor. Gud kallade Maria. Gud kallade Elisabet. Dessa två kvinnor ställde sig till Guds förfogande.

I Marias lovsång finns ett dubbelt perspektiv. Där uttrycks Marias glädje över att Gud brukar henne:

Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare;

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna… stora ting låter den mäktige ske med mig.

I de senare orden finner vi det andra perspektivet – Guds mäktiga verk genom en människa till alla folk:

Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.

Historien har inte bara en början och ett slut. Den har också ”en mittpunkt” – det Marie bebådelse­dag är en påminnelse om. Historiens medelpunkt är Jesus från Nasaret – hans liv och gärning, död och uppståndelse. Korset är rest i histo­riens mitt. Dess stam söker förena himmel och jord. Dess ar­mar sträcker sig utöver hela jorden till alla dess folk. Korset förenar forntid och framtid med nuet. Att leva som människa och kristen är att leva i korsets perspektiv och se och tolka sin egen och fol­kens historia i detta! Det är inte för inte som vår tideräkning har sin utgångspunkt i Jesus från Nasa­ret.

Gud är uppenbarelsens Gud och ändå förblir han outgrundlig för oss. Vi kan utifrån vad som sker söka tolka Guds handlande och vem Gud är. Men vi får alltid böja oss inför Skriftens eget ord att ingen förmår utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Mänsklig visdom når inte fram till det djup av rikedom, vishet och kunskap som Gud rymmer. Gud är och förblir den på en gång för­dol­de och uppenbarade Guden.

I Marias lovsång finner vi hopp för framtiden. I dag lever många utan framtid och hopp – inte minst unga människor. Vad har vi i den äldre generationen att komma med? På vilket sätt bidrar vi till unga människors upplevelse av saknat framtidshopp?

Det har att göra med om vi har låtit oss dras in i Guds vilja och historia. Om vi – utan förbehåll – står till han förfogande. Med Marias ord: Jag är Herrens tjänarinna/ Jag är Herrens  tjänare. Må det få ske med mig det du vill skall ske.

Leif Herngren  Tomaskyrkan, Göteborg 07.03.25

Luk 8:4-15 o Jes 55:8-11

Flera tusen arbetare är i rörelse på landsvägen mot Svartvik utanför Sundsvall. Det är våren 1897 och i det fattiga Norrland svälter folk. Nu har budet kommit till sågverksarbetarna att deras löner har sänkts med 15-20 % och i sin förtvivlan har de lagt ned arbetet och samlats till protest. Lands­höv­ding Curry Treffenberg har gett sig ut med sitt folk för att få en överblick över vad som är på gång. Plötsligt befinner de sig öga mot öga där på landsvägen – kungens man med sitt folk och det stora arbetartåget. Landshövdingen håller tal och för­dömer arbetarna och deras strejk.

Då landshövdingen slutat sitt tal stiger en 28-årig eldare, Isak Boström, tillhörande den walden­strömska missionsföreningen fram och söker förklara att lönesänkningarna gör det omöjligt för arbetarna och deras familjer att klara situationen. De har redan tidigare levt på svältlöner.

Lands­hövdingen tar till orda igen och citerar Paulus: Du skall vara överheten underdånig.

Isak Boström replikerar och svarar med ett ord ur Galaterbrevet: Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag.

Så skildras ordkampen där på landsvägen i samband med den stora Sundsvallsstrejken. En ord­kamp mellan en fattig arbetare och en företrädare för det besuttna Sverige där bägge läst Skriften och brukar dess ord. Den ene för att skydda sina privilegier och den andre för att om möjligt få mat till de sina och arbetskamraterna.

Vi får i dag på reformationssöndagen fråga oss hur vi brukar Skriftens ord? Vad står vi för? Vad förkunnar och tror vi på? Hur tolkar vi Guds ord? Vad betyder Ordet för oss?

Människors brottning med Skriftens ord

Det finns ord som bara är torra och döda bokstäver. Det finns ord som binder människor och gör dem till trälar. Det finns ord som sårar och dömer. Det finns ord som är lag och bokstav utan ande och liv. Det finns ord med vilka jag förtrycker andra. Då  talar jag nu inte om ord i största allmänhet utan om hur vi brukar Bibelns ord. Ibland så är dess ord främmande och går oss för­bi. Vi förstår dem inte. Så var det för poeten Nils Ferlin:

Nyss har jag läst i en tung gammal bok som min farfar predikat ifrån.

Farfar var präst, han – och schartauan – men jag är ett flarn och ett spån…

Nyss har jag läst i en tung gammal bok om Herren för orätt och rätt,

han som i tidlösa tider knöt sjustjärnans bandrosett.

Gyllene, tunga och höga har orden mej brusat förbi,

främmande ord som jag inte förstår i min intighets dagdriveri.

Reformationsdagen påminner oss om hur en munk sitter i en klostercell i Wittenberg och våndas. Han brottas både med sig själv och med sin Gud. Under flera år har han kämpat men inte fått frid varken i sig själv el­ler med Gud. Han har sökt sig in i ett allt intensivare munkliv, med läsningar av texter, böner och späk­ning­ar men utan resultat. Frågan han brottas med är om han tillhör de rättfär­diga eller de förtap­pade.

Han, Martin Lut­her, är inte bara munk utan också professor i bibelkunskap och föreläser över Psal­tarens olika psalmer och stöter åter och åter på ordet rättfärdighet. Det blir ett ord som han ryggar in­för i upplevelsen av ovärdighet och dom. Han har tidi­gare varit i Rom och som alla goda mun­kar bland annat krupit upp för Pilatustrappan bed­jan­de sitt Fader vår på varje trappsteg för att svara upp mot de krav som ställdes på honom – men ändå inte vunnit den frid han söker.

Det är då något händer vid hans studium av Romarbrevet: I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Det Luther genom sin intensiva aktivitet som munk inte funnit finner han i or­den om en rätt­fär­dighet från Gud. Det blir klart för honom att Paulus talar om en rätt­fär­dig­het som inte är Guds krav på människan utan Guds gåva till människan. Det blev ett levande ord. Han skriver: ”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själ­va paradiset. Strax fick för mig hela skriften en helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

Det levande ordet som ger en levande tro

Hur tar vi emot Ordet? Jesus talar om detta i sin liknelse om Ordet som en säd.

En del av säden hamnar på vägkanten och plockas snabbt upp av fåglar. Vad det är för fåglar hos oss? Vad är det – till exempel – som gör att de ord som förmedlats i en gudstjänst inte ens tycks bli kvar för att samtala om efter en gudstjänst?

Andra sädeskorn hamnar på berghällen. Det är dessa som – enligt Jesus – tas emot med glädje men som inte finner någon grogrund som ger rotfäste och därför inte växer till och ger frukt. Då tron prövas håller den inte. Dagens alle­handa ger inte plats för tillväxt.

En del av säden hamnar bland tistlar och dessa växte upp samtidigt och förkvävde det. Ogräs tar gärna plats i vårt inre. Det är märkligt vad mycket av det slaget kan rymmas i våra hjärtan och för­kväva en levande tro. Jesus säger: Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. 

Men – säger Jesus – en del faller i den goda jorden, det växer och ger hundrafaldig skörd. Ordet får jordmån, slår rot och växer till. Ordet föder en levande tro. Det levande ordet skapar tro. Evange­li­et blir genom Anden levande ord.

Profeten Jesaja som vi tidigare lyssnade till gav oss denna hälsning  från Herren: Liksom regn och snö faller från himlen och… vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt… så är det med ordet som kommer från min mun.

Så är det med Ordet som får ta plats i vårt inre och som Anden gör till levande ord.

Våra fäder ställde frågan: Vad står det skrivet? De var läsare och lyssnare. De brottades i konven­tiklar och samtal med Ordet och levande tro föddes. Tillhör vi – dagens kristna – läsarsläktet eller har vi en bibel som samlar damm? Får Anden göra orden i den heliga Skrift till levande ord – som föder levande tro – och formar oss till levande människor?

 Hur är det? Vill vi ha en tro på egna villkor – en tro som stämmer överens med denna världens tänkesätt och dess värderingar? Jesaja förmedlade dessa Herrens ord: Mina planer är inte era planer och era vägar är inte mina vägar.

Paulus konstaterar: Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap?

 Att vi inte sällan får det att gå ihop beror inte på Gud utan på våra  räknesätt. Ordet vill hjälpa oss till en tro utan förbehåll – till en levande tro som håller inför livet i såväl dess glädje som dess allvar.

Ord som hamnar – för att bruka profeten Hesekiels ord – i stenhjärtan föder inte levande män­niskor. Levande tro är förtröstan. I dagens tyska bibel där vi har ordet tro brukar man ordet vertrauen, för­­trösta, ha tillit till i stället för glauben – tyskans ord för tro. Det är uppenbart för att motverka vår koppling av tron till ord, läro­sat­ser och dogma. Inte minst då vi betecknat vår tro som den enda rätta tron till skillnad från andras tro. Tro är inte lag och bokstav. Paulus skriver: Ni är ett brev från Kristus, utskrivet av mig, inte med bläck utan med den levande Gudens ande, inte på tavlor av sten utan i era hjärtan.                        

Psalm 457 v 1a o 3a

Leif Herngren Stenungsund 12.02.12

Lukas 17:20-30 o Amos 8:4-12

 Gudstjänst i anslutning till Kyrkornas globala vecka

I dagens evangelietext ställs frågan: När kommer Guds rike? Fariseerna ställde den. Vad är Guds rike? Jesu lärjungar grubb­lade över vad framtiden skulle innebära när Jesus lämnade dem. Det är frågor som ställts i alla tider. Och det har alltid funnits dessa som ansett sig kunna tyda tidens tecken och sagt vad som när­mast skall ske – som att Jesu ankomst nu är nära förestående.

Jesus konstaterar. Man skall säga till er: Där är Människosonen, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det.

 Alltså – lyssna inte till dessa röster. Jesus säger: Som det var i Noas dagar… Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända tills den dag då Noa gick in i arken och floden kom. Och Jesus konstaterar så: Det är inte er sak att veta vilka tider och stun­der Fa­dern i sin makt har fastställt.

 När Jesus lämnade de sina och dessa stod där rådlösa var bud­ska­pet till apostlarna detta: Varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till him­len skall komma tillba­ka. Men stå inte där sysslolösa och spana mot himlen. Ni har ett uppdrag.

Frågan finns ju varför Jesus talar om tecken och föd­slo­­värkar inför vad som kommer att ske: Folk skall resa sig mot folk. Hungersnöd och jordbävningar skall komma. Laglös­he­ten skall tillta och kärleken kallna.

Jesus ger oss själv svaret och säger att det handlar om att tyda den tid vi lever i – precis så som profeterna gjorde – som vi hörde tidigare från Amos. De hade något att säga om sin tid. Temat för denna söndag handlar om Vak­samhet – att ha öppna ögon för vad som sker – inte minst nära oss.

När Jesus talar om att tyda tiden noterar han hur vi söker tyda vädrets makter och säger: Hycklare, jorden och himlens utseende kan ni tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det? Så relaterar Jesus detta till frågan om vad som är rätt. Han frågar: Varför av­gör ni inte själva vad som är rätt? Jesus ansåg att vi har den förmågan och skall bruka den.

Då kyrkorna tiger om tillståndet i världen tar andra vid och ger oss – som USA:s förre vice­pre­sident Al Gore – sitt obekväma budskap om omvändelse från vårt sätt att forma våra liv.

Vi sjöng tidigare:

Vår Gud, ge oss kraft att förkasta allt ont!

Med bävan vi ser hur herrar med makt planerar för kaos och sprider fördärv

och slösar miljarder på vapen för slakt.

Gå före oss, Gud, på marsch, i protest.

Om klyrkan blir tänd av kärlekens glöd, kan manande upprop och stor beslut

bli hängiven kamp emot hunger och nöd.

Guds rike är mitt ibland er

Vi har ett uppdrag. Jesu ord var: Ingen kan säga: Här är Guds rike, eller: Där är det. Och så fort­satte han att säga: Guds rike är mitt ibland er.

Tyvärr står det i vår nuvarande bibelöversättning: Guds rike är inom er. Så har det ofta blivit. Min tro behåller jag för mig själv. Det är en privatsak utan ansvar och handling för världen runt omkring mig.

Bibelkommissionen ger i sin kommentar informationen att det kan översättas mitt ibland er. Den engelska översättningen lyder: The kingdom of God is among you! – mitt ibland er. På samma sätt den tyska översättningen: Denn schon jetzt richtet Gott mitten unter euch seine Herr­schaft auf! – Redan nu upprättar Gud sitt rike mitt ibland oss! Bägge översättningarna avslutas med utropstecken. Guds rike skall ta gestalt mitt ibland oss!

Det är vårt uppdrag. Att Riket skall gestaltas här och nu är det hoppets budskap som skall bära oss i det förval­tarskap vi fått. Vi har förtroendet att vara förvaltare och upprättare av Guds rätt­visa på denna jord. Kärlekens Gud rä­tar upp oss enskilda för att vi genom Guds nåd skall ge en för­aning om detta rikes kvalitéer här och nu mitt bland vår tid och dess männi­skor.

Kyrkornas globala vecka

Vi startar i dag Kyrkornas globala vecka med temat Över gränser – om migration och flykting­skap. Media ger oss varje vecka inblickar i flyktingars vardag och hur vårdslöst dessa hanteras. Och det gäller inte minst kvinnor och barn. Vi läste nyligen om den 91-åriga dementa kvinna från Ukraina som har barn och barnbarn här som vill ta hand om henne. Men Migrationsverket ansåg att det var deras skyldighet att utvisa denna kvinna. Protesterna fick tills vidare ett stopp på detta absurda beslut. I veckan som gick berättade GP om kusinerna Jaffer, 14-år och Ali, 12 år och de­ras vådliga flykt från Pakistan via Iran, Grekland och Italien – tidvis utan både vatten och mat – för att till sist – tack och lov – hamna hos en familj i Sverige. Söndagens GP visade på hur in­vand­rarna är de nya fattigpensionärerna. Torsdags kväll informerade TV om att en sexton års grabb skall utvisas. Han har vistats i Sverige i sju år. Hans mor försvann efter upprepade avvisningsbeslut för några år sedan och lämnade honom ensam. Han kan inte språket och känner inte några i det land dit han skall utvisas.

Det är märkligt med tanke på vad som pågår i Mellanöstern att läsa vad som redan står i 2.a Mose­bok: En invandrare får du intekränka eller förtrycka; ni var ju själva invandrare i Egypten. Själva kan vi ju tänka på alla svenskar som utvandrade till Amerika då vi nu ser dessa som utifrån svår nöd kommer till oss.

Jag uppfattar det upprörande hur ansvariga svenska myndigheter hanterar dessa frågor. Det är skandal på skandal. Det handlar om gällande lagstiftning och de instruktioner som ges för hur den skall tolkas. Det handlar om den atmosfär som skapas inom ansvariga myndigheter. Vi skall senare presentera det öppna brev för en mänskligare flyktingpolitik till migrationsministern, Tobias Billström, som Sveriges Kristna Råd författat och önskar att vi skriver under.

Innan gryningen

Ylva Eggehorn har skrivit den psalm vi nu skall sjunga som tonsatts av Benny Andersson. I den fångar hon in ”främlingen” – som hon skriver – från Nasaret så som vi önskar honom och sådan som han verkligen är:

Så kom du till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om.

Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.

Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner.

Jesus låter Guds rike ta gestalt på sina vandringar i Palestina. Hans kallelse är att det nu skall ske genom hans lärjungar och kyrka. En del av detta är att tyda tidens tecken och handla därefter. Guds rike är kärlekens rike som vill innesluta oss och låta oss stå i dess tjänst. The kingdom of God is among you!

Leif Herngren  Bohus-Björkö 11.11.13

Lukas 6:20-26

Hösten ger oss en färgprakt utan like som vi njuter av. Skördar av skiftande slag har bär­gats: havre och vete, äpplen och päron, kantareller och andra svampar för den som kan och vågar plocka.

Samtidigt påminner hösten om vissnande, död och mörker. Vi ser allt mindre av solen. Kylan har kommit. Det har blåst. Löven har fallit till marken efter välförtjänt värv. De skall nu sakta multna ner och återgå i naturens krets­lopp. Det för våra tankar till vår egen höst med dess avklädnad, svik­tande krafter och ned­brytande sjuk­dom. Vi firar Allhel­gona­helg med dess allvar om livets för­­gäng­lighet och påminns om dödens verklighet. Vi har alla minnen av nära och kära som lämnat oss.

Evangelietexten inleddes med orden att Jesus lyfte blicken och såg på sina lärjungar. Och så talade han till dem – ord av både hopp och allvar. De orden till de samtida lärjungarna är i dag ord till oss nutida lärjungar – både saligprisningarna och ve-ropen. När Jesus ser på oss ser han såväl vårt yttre som vårt innersta. – och har nå­got att säga oss. Vi är sedda i den situation vi står i av såväl glädje och hopp som smärta och miss­tröstan.

”Ensam och utan packning”

Förfat­ta­ren Sven Delblanc gav i sina sista böcker del av den smärta och den vånda han upplevde under svåra sjukdomsår. Han tyckte sig höra att människorna runt om honom sinsemellan viskade att han åtminstone borde bära sina prövningar med värdighet. Han förmådde inte det och skriver. ”De tror att sjukdom och lidande har med värdighet att skaffa.” Det gällde i varje fall inte för honom. Hans vittnesbörd var detta: ”Jag har kastat allt jag förmått och bär inget med mig i ränseln. Nu går jag mot slagfältet. Ensam och utan packning.”

”Ensam och utan packning.” Delblancs vittnesbörd om sin vandring mot döden är utan tvekan en del av sanningen. Det som kan uppfattas endast som resignation är uttryck för att han förstått li­vets vill­kor. Det är en sida av insikten om livets förgängelse. Han hade kastat allt han förmått. Skriften säger: Naken kom jag till denna världen. Lika naken skall jag lämna den, utan möjlighet att ta med mig något av allt jag samlat på mig. Salo­mos Vishet lär oss att det finns en enda väg in i livet och en enda väg ut ur livet.

Vi vandrar på samma jord som varje annan människa i nuet – som alla andra före och efter oss. Den luft jag andas in har syresatt andra varelser och människor för att de skulle leva. Vi männi­skor lever i grunden under samma förutsättningar och ändå gestaltar sig våra liv så olika.

Är jag då ensam. På ett sätt är det sant – också för den som inför döden har nära vänner kring sig. Jag skall ensam vandra genom dödens port. Den som håller min hand inför döden får släppa min hand då jag går bort.

Saligprisningar och verop

Vår tids lystringssignaler – vad människor söker och jagar efter är rikedom, överflöd och mätt­nad, makt och berömmelse. Nöjen, upplevelser och gapskratt tränger undan livets allvar. Allhelgonahel­gen har blivit platsen för halloween med dess förklädnad som skjuter undan frågorna om förgängel­se och död.

Det är mot den bakgrunden som Jesu verop blir så allvarliga: Lukas 6:24-26

Rikedom, mättnad, berömmelse och skratt! Den ekonomiska kris som nu gastkramar världen är en frukt av Mammons herravälde, kapitalets do­minans över såväl samhällets som enskildas villkor. Vad får detta jagan­de efter vind för följder för den enskilde? Är detta att vara människa – den män­niska jag skapats till av Gud – Guds avbild?

Förvisade ur paradiset är ett av Bibelns påståenden om oss människor. I den bibliska berättelsen står det att keruber, änglaväsen sattes ut för att bevaka vägen till livets träd. Finns det då ingen väg till­baka till livets träd? Var finner jag vägen till ett sant mänskligt liv?

Livets allvar med dess vissnande och död är inte bara en verklighet för oss äldre utan gäl­ler i vilken ålder du än befinner dig. Evangeliet säger oss att Jesus ser oss i vilken situation vi än är. Det är bibelns budskap om Guds omsorg om oss. Den omsorgen innebär att jag är sedd.

Går jag då bort? Är jag ensam? Eller är det sant vad Pau­­lus påstår: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.

Det talas om livets träd ock­så på annan plats i vår bibel – i Bibelns sista bok. Johannes fick se in i det nya Jerusalem och såg där livets flod kantad med livets träd. Hans bud­skap är att det finns en väg till verkligt liv. Det var det vi sjung tidigare i gudstjänsten:  ”Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.”

Jesu saligprisningar handlar om vår vardag med allt vad den rymmer.  Luk 6:20 och 21

Alla helgons dag

”Vi söker bland minnenas bilder en mänska vi kände i tiden. Vad ville hon här i sin strävan? Vem var hon i ljuset från Kristus?”

De orden finner vi i en av psalmerna i psalmboken. Frågan vi får ställa oss är: Vem är jag och vad vill jag med mitt liv? Och vem eller vilka gav oss något alldeles speciellt genom sina liv och dess utstrålning som vi har med oss? Har vi på vår livsväg mött någon som för oss var något av ett helgon.

Vad är det som känne­tecknar dem vi kallar för helgon? Människor som spred kärle­kens värme och i handling var Jesu lärjungar! Några bär officiellt benämningen helgon. Andra har inte officiellt helgonför­klarats men deras liv vittnar om att de var världens ljus och salt – moder Teresa, Martin Luther King – som jag nyligen påminde om här i kyrkan. Andra lever än som Nelson Mandela.

 Vi får ställa in våra liv i ljuset av liv och död, av tron på ”en stad ovan molnen” och av kallelsen att vara helgade människor. Vi får i stor tacksamhet bära fram dessa som lämnat oss och vars liv var en del av våra liv.

 Bön  ”Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja – allt i mig känner du och omsluter med ömhet: det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet – du som tar till dig det svaga och skadade – och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.”

Leif Herngren – Björkö 11.11.05

Matt 12:15-21

 För någon vecka sedan invigde president Barack Obama ett monument i Washington över den svar­te pastorn Martin Luther King nära den plats där han 1963 höll sitt berömda tal ”I have a dream” – in­­för över 250 000 lyss­nare. Det påminde mig om ett tidningsfoto jag har från ett besök i USA 1968. Jag var där för att lära hur medborgar­rätts­rörelserna och kyrkorna arbetade för män­sk­­­lig vär­dig­het i ett av rasism präglat land och skulle bland annat träffa Mar­tin Luther King. Men han mördades några veckor innan min an­komst. Upprörd­he­ten över vad som hänt och reportage och bilder från den sista solidaritetsaktionen King deltog i i Memphis slog emot mig.

Fotot visar en lång rad männi­skor med skif­tande hud­­­färg komma vandrande. Det var stadens renhållningsarbetare. Alla bar på var sin skylt med samma text: I am a man, Jag är människa. I det land som många betraktar som fri­hetens hemland var det uppenbart att åtskilliga var tvungna att tala om för andra att de var människor.

Poor Peoples Campaign, de fattigas fälttåg pågick – den aktion King förberett hela våren men inte fick vara med att genomföra. Etableringen av Resurrection City – Upp­ståndelsens stad – skedde med hyddor av de mest skiftande slag i plywood eller enkla tyg i en av Washingtons parker inte långt från Vita huset. De fattiga från olika delar av USA samlades –svarta och vita, färgade och röda, mexikaner och puertoricaner. Under en längre tid skulle man uppvakta myndigheterna med krav på för­änd­ring­ar. Gemensam var deras fattigdom och upplevelse av att inte vara sedda. De tre tusen som samlades representerade de tio miljoner fattiga som så gav röst åt fattigdomen och misä­ren.

Jag begav mig dit och togs emot tillsammans med en ny grupp som efter många dagars marsche­rande anslöt sig till kampanjen. Vi hälsades välkomna på ”stadens torg” av Kings efterträdare pastor Ralph Abernathy. På en sliten pall ställde sig en ung pastor med gitarr och ledde oss i sången: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Pastorn som sjöng var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande presi­dent­­kandidaten, Jesse Jackson.

Att förkunna och föra ut rätten till alla folk

Evangelietexten vi lyssnade till handlade om Jesus. Han kopplas ihop med vad profeten Jesajas sagt långt tidigare. Någon skulle framstå som Guds tjänare. Guds ande skulle vila över denne som skul­le förkunna rätten för folken och ge folken hopp. Jesus trädde fram och han kallade människor att följa honom.

Det var detta som King och många med honom såg som en kallelse att ställa upp för. Att förkunna rätten och arbeta för mänsklig värdighet. Berömd blev den svarta kvinnan Rosa Parks då hon väg­rade att resa på sig där hon satt i en buss för att ge plats för en vit. Hon arresterades men detta ledde till en 382 dagar lång bussbojkott från de färgades sida till dess de fick rätt att åka som de vita i bus­sarna. Det var starten för King och många andra pastorer till en lång rad aktioner mot rasismen.

De flesta minns Kings berömda tal 1963: ”I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ‘We hold these truths to be self-evident: that all men are cre­ated equal.’ – Jag har en dröm att en dag på Georgias röda kullar sönerna till tidigare slavar och sönerna till tidigare slavägare kommer att sätta sig ned tillsammans vid broderskapets bord.”

King inledde alltså med att citera den amerikanska självständighetsförklaringens starka ord om att alla skapats lika. En deklaration som till dess bara varit vackra ord i rasismens USA.

Hur hade denna dröm fötts? Varifrån kom drivkraften till Kings engagemang för allas lika rättig­heter? Han gav själv sitt svar den 3 april 1968 – dagen innan han mördades – i ett tal i Memphis in­för de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa:

Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar inge roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte.

Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp till bergets topp. Och jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då den­ne kallades upp på berget för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till berättelsen om Jesus med sina lär­jung­ar på förklaringsberget där Jesus inför sina lärjungar bekräftades som Guds utsände. Dessa berättelser hade haft avgörande be­tydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsk­lig värdighet skul­le upprättas i USA. Då skulle söner­na till tidi­gare slavägare och slavar sitta tillsam­mans vid ”bro­derskapets bord”.

Det som gällde för de tre lärjungarna på förklaringsberget gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För King var det inte nog med drömmar. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. Det som nu pågår i USA är något av det King som Guds redskap drömde om, arbetade för och väntade på.

Kampen för mänskliga rättigheter

Att stadfästa och föra ut rätten till alla folk har tagit konkreta uttryck i det arbete som pågått och pågår för mänskliga rättigheter. Arbetet ledde fram till att FN:s generalförsamling 1948 antog deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

 I dess inledning slår man fast att skapandet av en värld, där människorna äger yttrandefrihet, trosfri­het samt frihet från fruktan och nöd är uttryck för folkens högsta strävan.  Åtskilligt har hänt sedan deklarationen antogs med omfattande förändringar till mer värdiga förhållanden för människor och folk. Men om fokus sätts på några av dess formuleringar finner vi mycket allvarliga svek.

Artikel 5 säger som vi hörde tidigare: Ingen må utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande be­handling eller bestraffning. Artikel 9 slår fast: Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller lands­förvisas. Vad är det vi ser i det amerikanska fånglägret Guantanamo? Vad sker i dessa dagar i de arabiska länderna där tusentals människor står upp för demokrati och mänskliga rättigheter?

Arbetet för människors värdighet, rättigheter och skyldigheter har självfallet sin plats i Kristi kyrka. Kristen tro relaterar den enskilda människan såväl till sin nästa som till samhället. Profeternas be­arbetning av deras samtids frågor rörde i hög grad det sociala livet. Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström var profeten Amos ord. De orden följde på hans bistra ord om en fromhet som karaktäriserades av fester och högtider, psalmer och strängaspel. Profeten Sakarja förkunnade: Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige.

Dessa texter visar på att det inte räcker att ha – som det uppfattas – rätta uppfattningar och goda åsikter. Vi är kallade att förkunna rätten. Och att arbeta för upprättandet av denna rätt.

Ett arbete som skall ske – på våra gator – där vi finns

Vi har påmints om att det inte är utan smärta att arbeta för mänskliga rättigheter. Det finns mycket motstånd från dem som lever privilegierat och därför känner sig hotade. Samtidigt är det viktigt att se att mycket positivt sker. Det är en risk att vi bara stannar vi dessa som genom sina insatser bli­vit kända och ses som hjältar. Men arbete är i högsta grad något som sker på marknivå i de nära re­la­tionerna.

Det sker varje dag i din skola – i relation till mobbning och i hur du ser på dina klasskamrater. Det handlar om din arbetsplats och hur du beter dig mot arbetskamraterna. Ser du dessa som dina kam­rater? Det gäller våra grannar här på Björkö. Ser vi dem? Bryr vi oss om dem?

Profetens ord om Jesus från Nasaret var dessa: Han skall inte bryta av det knäckta strået eller slä­cka den tynande lågan. Den kristna församlingen skall vara en öppen famn inte minst för de minsta, dessa som lever i underläge. Vi frestas att vara en gemenskap för de som lyckas i livet och har det ganska bra,

Jesus utmanar oss att ha omsorg och ansvar inte minst för de svaga i samhället. Världens barn står i dessa dagar i fokus. Jesus sa: Vad ni har gjort för någon av dessa minsta… det har ni gjort för mig. Jesus kom och förkunnade rätten för folken, la grunden för mänskliga rättigheter. Alla skall få vara det de skapats till – Guds avbilder. ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertori­can, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.”

Leif Herngren  Bohus-Björkö 11.10.23. Ekumenisk FN-gudstjänst i Björkö kyrka.

Luk 19:37-40 och Ps 65:9-14

En ung afrikans lovsångsbön

Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.

Natten har fladdrat bort, och jag gläder mig över ljuset.

En sån dag, Herre, en sån dag.

Din sol har bränt bort daggen från gräset och från våra hjärtan.

Det som kommer från oss,

det som är omkring oss denna morgon, det är tack.

Herre, vi tackar dig för allt, allt.

Herre, jag tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,

trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.

Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet…

Herre, jag är glad i dag, nu på morgonen.

Fåglarna och änglarna sjunger, och jag jublar också.

Alltet och våra hjärtan är öppna för din nåd.

Jag känner min kropp och tackar. Solen bränner min hud, jag tackar.

Havet rullar mot stranden, skummet slår mot vårt hus, jag tackar.

Herre, jag gläder mig över skapelsen.

Och att du finns där bakom och vid sidan om

och framför och ovanför och i oss…

Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.

En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.

Varje dag gör du, liksom det krulliga på mitt huvud.

Halleluja, Herre, halleluja, genom Jesus Kristus. Amen.

Känner du igen din egen sinnesstämning denna söndagsmorgon i lovsångsbönen ovan? Kan­ske kände du dig inte hemma med hans glädje och anledningarna till lovsången? Det var ju en ung af­rikans bön som fötts i fat­tigland. Vi le­ver i över­flöds­landet. Hör du lovsången? Eller är det så att vi lever i klago­vi­sornas för­lovade land?

Har jag fel? Är vårt land fyllt av lovsång för allt det materiella vi har i ett av värl­­dens rikaste länder. Har lovsången tystnat därför att det mitt i all vår välfärd finns en allt större andlig fat­tigdom?

Ögon som ser … skapelsens under

Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

- det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Gud av jordens stoff formade en människa i vilken livsande blåstes in – en varelse till Guds avbild…

- den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv lever – lyssnar och tar in det han ser …

- en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

En lovsång föddes ur andlig rikedom! Han kunde inte bara vara tyst. Nej…!

”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen. En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.”

Bryr Gud sig om mig som enskild människa, min kropp och hälsa bland alla andra milliarder män­ni­skor? Vi lyssnar än en gång till den unge afrikanens lovprisning av Gud:

Herre, vi tackar dig för allt, allt.

Herre, jag tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,

trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.

Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet…

Världens barn ställs i dagarna i centrum. Det gäller också våra barn och barnbarn. I Bibelns ska­pel­seepos läser jag: Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ’Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp’. Med Herrens hjälp! Vad finns bakom det under som livet utgör? En skapare har lagt ned livets möjligheter till födande i skapelsen. Skapelsen rymmer en upp­levelse av helighet inför frågan om dess uppkomst. Förundran in­för skapel­sens mysterier och allt vad detta rymmer mattas ibland hos oss. Det blir allt­för själv­klart.

Du kanske finns här som tycker att det var lätt att stämma in i lovsången i yngre år då häl­san stod bi. I dag är det så mycket som skymmer solen. Oron för vad morgondagen skall in­ne­bära tar över­handen.  Det är inte så enkelt med tacksamhet för dig som kommit hit i dag med krämpor av mer eller mind­re allvarligt slag. Kan du trots detta känna Guds omsorg över ditt liv? Här en bön i en av Psaltarens psalmer jag funnit för egen del och min livssituation:

Gud, från min ungdom har du fostrat mig, och ännu förkunnar jag dina under. Överge mig inte, o Gud, när jag är gammal och mitt hår har grånat, låt mig förkunna din kraft för nya släkten.

Vad skulle hända i vår värld om lovsången skulle tystna?

Evangeliet berättade för oss om vad som hände vid Jesu intåg i Jerusalem. Folket prisa­de honom som kommit, Jesus från Nasaret. Fred i himlen och ära i höjden – är lov­sång­ens ord i tack­samhet för vad som hänt då Skapelsens herre steg ned till oss i Kristus Jesus. De hade ögon som såg och öron som hörde och hjärtan i vilka tack­sam­hetens lovsång sprang upp.

Men då höjde de förnumstiga religiösa ledarna sina röster: Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Je­sus, se till att lovsången tystnar.

Det har alltid funnits människor som sökt tysta andras lovsång. Nils Frykman, en av väck­­el­sens trubadurer, fråntogs sin lärartjänst och fick bege sig till Amerika – för att kunna fortsätta sjunga si­na evangeliska sånger om glädjen i Gud. Det märkliga är att det i bägge dessa fall inte handlade om den världsliga makten som sökte tysta budbärarna av evangeliet. Det var de religiösa ledarna.

Jag vill återge ännu en ung människas tacksamhet inför livet – trots att detta rymde åtskilligt av smärta. Karl, född 1870, var bror till min farfar. Nitton år gammal började han skriva en dagbok. Den ger i ett par avsnitt intressanta skildringar om hans bak­grund och liv.

1880 dog hans mor då Karl var tio år. Fadern var statare på Skräddargården i Hasslösa, ägd av en brorson till Erik Gustav Geijer. Fadern klarade inte av försörjningen av de mindre barnen. Dessa ”sål­des” på fattig­auktion. För den yngste, Oskar 4 år, fick Hasslösa Kommunal Kassa betala 47.75 – för att bli av med ansvaret för denne – för Herman 7 år blev det 52:-, för Karl 10 år 25:- och för Gustaf, min farfar som var 14 år, och därmed arbetsför, blev det 10:-. Gustaf hamnade på Skräddaregården där hans far blev fattighjon hos patron Geijer.

Den tredje söndagen i trefaldighet skriver Karl i sin dagbok: ”Jag steg upp kl 6.00 ur min ’af Gud bevarade’ hvilobädd och möttes, till min förnöjelse, af glänsande solstrålar.” Han gick som vanligt till kyrkan för att delta i högmässan och ”framgå till Jesus Nattvardsbord för att der åtnjuta de välsignelserika gåfvor som der medelas”. På eftermiddagen sätter han sig ”alldeles i ensamhe­ten… för att göra mig en liten åminnelse”. Han funderar över om han genom Guds vilja skall få ännu ett år och skriver:

Och jag må säga: Ske Guds vilja ty den är alltid god. Likväl om än min tid är längre eller kortare är min åstundan den – fast mycket bristfällig att den Heliga Ande må leda min vandel så, att jag alltmer må komma i gemenskap med min frälsare och således finna vägen till min, genom Jesus, kärleksrike fader.

Han! Som så oavbrutet kallar mig till bättring. Han skänker mig dagligen hälsa och lycka till mitt arbete, han har satt mig på en god plats, skänkt mig sin rika välsignelse, mer än många af mina likar. Hvad är det för mig att betrakta? Det är ju en maning att med allt hjerta vända mig till honom, som så gerna vill hafva oss alla till sina barn. Ack att jag då, med allt djupare allvar och villigare håg kunde vända mitt hjerta från fåfängligheten och sätta mitt hopp till det vissa.

Så avslutade han sina tankar i poetiska ordalag.

Jag är till detta värk, af egen kraft

dock alltför svag och ringa.

Dock en del är som hjelpa kan och vill!

Till honom då jag ställa vill min lit

för att den herden få för evigt höra till.

På midsommardagen några dagar senare skriver han:

Denna dag var en högst vacker dag. Då man lyfte sina ögon ut i det fria, möttes våra blickar av ljuva solstrålar från den molnfria himmelen. Och i vår öron skallade toner af mångfaldiga fågel­sånger. Hela naturen påminde oss om Guds godhet och allmakt.

Liksom den unge afrikanen hade Karl ögon som såg såväl skapelsens härlighet som det under han själv var som människa.

Lovsången får inte tystna.

Lovsången får inte tystna. Jesu korthuggna svar till fariséerna då de sökte tysta lovsången var: Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.

Hur kan stenarna tala? Se dig runt omkring! Gör så som Jesus bad oss och det Karl gjorde: Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor… se på stenarna på mar­ken! Se Bohusläns gra­nitklippor eller fjällvärldens mäktig­het. Se och lyssna till skapelsens lov­­sång i vilken du också kan hö­ra stenarnas rop.

Då jag säger detta ser jag framför mig den TV-sända gudstjänsten från Storkyrkan i Stockholm för ett antal år sedan, i vilken biskop Desmond Tutu från Sydafrika deltog. Det var innan apartheid­re­gimen hade fallit, mitt under hans svåra år. I gudstjänsten under musiken steg han upp och med ett ansikte strålande av glädje börja­de han en dans i kyrkan som drog många andra med sig – en dans och lovsång till Her­rens ära.

Lovsången kommer aldrig att tystna. Det kommer alltid att finnas människor som har ögon som ser det som föder lovsång i en människas inre. Är du en av dessa ur vilken lovsången stiger?

Vi får öppna våra hjärtan för Gud och ta emot Tacksägelsedagens välsignelser:

Skapelsens gåvor skall skydda och bevara oss. Korsets gåvor skall förlåta och rena oss. Andens gåvor skall helga och fullkomna oss. Amen

Leif Herngren  Surte 11.10.09

Joh 17:18-23, 1 Kor 1:10-13

Det var orden i Olov Hartmans psalm vi sjöng med hans förtvivlan över hur kyrkan ser ut. Kristi kyr­ka, som en kropp i kärlekens enhet är ett av huvudmomenten i Jesu förbön då han står i begrepp att lämna de sina. Han vet vad som kommer att ske. Han har mött självhävdelsen och individualis­men i sin lärjungegrupp. Han vet hur gemenskapen kommer att prövas och också ibland brytas sön­der. Där­­för bad han för dem och ber för sin kyrka i dag att vi alla skall bli och vara ett!

Temat för i dag är Enheten i Kristus. Rubriken över mina tankar är Jesus ber för enhet i sin kyr­ka. Evangeliet är en bön!

Mångfald och enhet

I brevet som dagens epistel är hämtat ifrån arbetar Paulus med kyrkans splittring och kallelsen till enhet. Han lyfter fram den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, So­nen och Anden:

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma.Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Kyrkan är kyrka då den framträder i en mång­fald av verk­sam­heter, tjänster och gåvor. Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splittrade för­samlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grup­pe­ring­ar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjäns­ter. Vi har inte tjänat sida vid sida – detta trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna till nytta för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grup­per. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna käl­lor. Detta trots att vi som Paulus konstaterar - alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och sam­ma kropp.

Grundläg­gan­­de är sam­bandet mellan mångfald och enhet. Splittring är en förbannelse. Likrikt­ning föder splittring. Mångfald är grund för enhet.  Mångfalden skall leva i en enhet i Kristus.

Kärlekens lov

Mellan de två kapitlen 12 och 14 i detta brev till korinthierna där Paulus ger sin undervisning om Andens verk och gåvor har han sprängt in avsnittet kärlekens lov. Han säger: då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Lyssna:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. De hade stannat till, förblivit barn. Somliga deklarerade: Jag hör till Paulus. Andra – Jag hör till Apol­los. Andra åter till Kefas… till Kristus. Detta vittnade om – häv­dade Paulus – att de var spädbarn i Kri­s­­tus – inte vuxna. Vi har sagt ”jag är lutheran” eller ”jag är missionare” eller katolik eller pingst­vän”. Paulus fråga till korinthierna är en fråga till oss: Har Kristus blivit delad?

För fjorton dagar sedan firade vi en tacksägelse- och högtidsgudstjänst i Hammarkullen i Angered, där jag tidigare var pastor i fjorton år. Det var tacksägelse då gam­la mönster brutits upp. Händer har sträckts mot hän­der. Svenska kyrkans kyrka skall säljas – för­hopp­­ningsvis till en invand­rar­försam­ling – och Tomaskyrkan, Missionskyr­kans kyrka, har blivit Ma­­ria­kyr­kan – gemensam kyrka i Ham­markullen för de två samfunden. Det är ett levande vitt­nes­börd om att Gud är den­samme – Herren densamme – och Anden densamma.

Vi har också anledning till tacksägelse då de tre gamla samfunden Baptistsamfundet, Meto­dist­­kyr­kan och Missions­kyrkan efter många års arbete äntligen förenats till kyrkan Gemensam framtid.

För att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett!

Ett i Kristus. Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ber för oss för att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett! Han ger oss sitt svar i förbönen. Då skall vär­l­den tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen.

I Jesu förbön finns också dessa ord: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Jag har sänt dem till världen. Inte ut ur världen utan till världen. Olov Hartman formulerade detta i psalmen vi sjöng: ”När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.”

Kyrkan är Guds folk i vilket skiftande tungomål och skiftande ”talenter” får tjäna helheten, Guds rike. Detta i motsats till den individualism och elitism med dess gruppbildningar som trasar sönder både den enskilda människan, vår värld och Kristi kyrka. Församlingen är den kärlekens gemenskap i vilken vi tillåter varandra att vara olika.

Kärlekens Ande förenar. När Anden lever i oss och leder oss växer vi samman, antingen vi vill det eller ej. Anden är Hjälparen som verkar för att Jesu ord om enhet skall bli verklighet. För detta söker Anden redskap – red­skap med villighe­tens ande.

Då skall världen förstå…! Är det möjligt? Inte – enligt Jesus – genom våra ord men genom den kär­lek som försonar och skapar enhet. Därför de starka orden om kärleken av Paulus.

Jesus ber för oss: Jag ber att vi alla skall bli ett. Då skall världen förstå… då skall världen tro!

Vi ber med ord ur Jesu förbön…

Helige fader, bevara oss i ditt namn så att vi förblir ett.

Vi ber inte att du skall ta oss ut ur världen utan att du skall bevara oss för det onda.

Helga oss genom sanningen; ditt ord är sanning.

Men inte bara för oss ber vi utan också för alla som genom våra ord kommer till tro.

Vi ber att vi alla skall bli ett och att din kärlek skall vara i oss.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Leif Herngren  Stenungsund, Kopperskyrkan 11.09.25

Mark 2:23-28, 3:1-5 o Gal 4:31-5:6

Jag var några år pastor på Härlanda kriminalvårdsanstalt. Där gick jag med min passersedel in och ut genom de annars väl låsta dörrarna. Taggtrådsstängslet ovanför murarna vittnade om den slutna anstalten där människor förvarades vecka efter vecka, år efter år i sina små torftiga celler utan möjlighet till den frihet jag hade.

Utöver enskilda samtal hade jag en samtalsgrupp. Inför en pre­di­kan då temat var det tema som gäller för i dag – Frihet i Kristus – bad jag om deras hjälp. Det kunde ju upplevas ironiskt att ta upp frågan om frihet med dessa som satt bakom galler i ett fängelse. I samtalet blev vi överens om att människans verkliga fångenskap inte har att göra med fängelsets galler. De var medvetna om att de satt där därför att de fastnat i andra garn, fjättrats av starka krafter. Vi påminde varandra om den vär­­dighet och frihet som präglade Nel­son Mandela under hans vistelse på ett av världens hårdaste fängelser, Robben Island – bakom galler och ändå en fri människa.

Vi sitter inte bakom galler men är ibland rejält fjättrade i band av helt annat slag.  Psalmförfatta­ren Anders Frostensson tecknar detta i sin psalm:

Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av,

som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann.

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

Jesus kom för människans skull

Detta tar bibeltexterna i dag upp. Temat är Frihet i Kristus. Rubriken över mina tankar är Befriad – och därför befriande.

 För juden var sab­batsdagen omgärdad av en massa bud och förbud. Det var mycket lite man fick göra på en sabbat – det mesta var förbjudet. Evangeliet berättar om hur Jesus och hans lärjungar beter sig och hur de därför blir ifrågasatta av de intensivt religiösa fariseerna. Det var inte förbjudet att plocka ax från ett sädesfält om man gjorde det för att något mätta sin hunger. Det var förbjudet att göra detta på sabbaten eftersom det uppfattades som arbete.

Jesu svar blev: Sabbaten är till för människan – inte människan för sabbaten. Jesus står för en be­friande tro. Han hade kommit för människans skull – inte för sabbatens skull. Detta är en utslagsgi­van­de poäng i evangeliet. Evangeliet är ett för människan befriande budskap.

En annan sabbat kommer Jesus till en synagoga för att delta i gudstjänsten. Där finns då en handi­kappad man. De religiösa är på sin vakt. Man söker efter tillfälle att få något att anklaga honom för. Jesus är väl medveten om detta och ställer därför själv en avgörande fråga: Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?

Svaret på den frågan kan för oss tyckas helt givet. Men Jesus likställer här att inte göra något – att avstå från att göra det goda – med att göra ont. Det finns ett sätt att leva sitt liv i en ständig negation – man avstår ifrån att göra saker och ting i någon slags gardering mot vad den så kallade världen erbjuder. För Jesus är att inte göra det jag kan mot min nästa lika med att handla fel, att göra ont.

Man talar om två slags frihet. Den negativa friheten som innebär frihet från yttre tvång. Den vill skapa möjlighet för oss att själva fatta beslut och välja hur vi skall forma våra liv. Den positiva fri­heten är en frihet till något – en frihet hos den enskilda människan som föder funderingar över vad jag faktiskt har möjlighet att välja och vad jag vill välja. En frihet till att handla. Kärleken till nästan tar konkreta uttryck.

Judarna är inte ensamma om att i sin fromhet omgärda livet med en massa religiöst färgade bud – mänskostadgar, som Jesus kallar dem. Vi har säkert mer än en gång drabbats av ont sam­vete eller av andras do­mar då vi brutit mot någon av alla mänskostadgar som finns. Säkert också själva mer än en gång hakat upp oss på och dömt ut andra på grund av de män­skobud vi sitter fast i.

De höll ögonen på Jesus… de ville ha något att anklaga honom för. Dilemmat för den män­niska som är uppbunden av religiösa förbud är att hon själv inte ser sin fångenskap. Tvärt­om tror hon sig vara fri och ett föredöme för andra. Detta präglar den icke befriade män­niskans sätt att se på sin nästa. Det är inte svårt att upptäcka grandet hos sin nästa, då man tar som uppgift att ständigt hålla ögonen på andra människor!

Pastorn och evangelisten Frank Mangs konstaterade att somliga blivit goda genom sin tro medan andra blivit onda. Om fariséerna varit mindre religiösa skulle de ha varit bättre människor.

Sanningen skall göra er fria

Jesus hade vid ett tillfälle en uppgörelse med judarna och sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Judarnas reaktion var att detta inte gällde dem. De var ju barn till Ab­ra­­ham och hade aldrig varit slavar under någon. Vad menade han med att de skulle bli fria? Avgö­ran­de för befrielse är medvetenhet om vad jag sitter fast i. Uppfattar jag mig fri är jag ju inte i be­hov av någon befrielse.

Deras reaktion lyfter fram den brännande frågan om människans frihet. Genom tiderna omtvistad av såväl teologer som filosofer – och nu också av biologerna.

Vår tid präglas av nihilism – ett förnekande av moraliska värden och normer. Inför nihilismen finns det två vägar att välja. Den ena leder in i ångest och förtvivlan. Det kvittar hur människan handlar. Allt, inklusive människan själv, är ju bara provisorier. Den andra vägen leder till upplevelsen av en berusande frihetskänsla. Människan har blivit myndig. Gud är död. Människan får själv bestämma vägen och de nya ordningarna. Det är en frihet som sätter individen i centrum. Jag gör vad jag själv vill!

Humanismen avvisar bägge dessa förhållningssätt. Människan ”har möjligheter och frihet att ut­vecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom för­verkliga sin mänsklighet”. Man opponerar mot förnekandet av människans frihet. Männi­skan är inte styrd av ödet. Hon är inte fjättrad av sin biologiska natur och sina gener eller av sin sociala miljö och dess strukturer. Det är samtidigt en syn på människan som visar vårt beroende av varandra. Det som gör oss till män­niskor är insikten om beroendet av andra män­niskor – inte en frihet från dem. Vi står inför ansva­ret att vara människa.

Vad är frihet? Och vem är fri? Vi kan tro oss leva i frihet och uppfatta att det vi gör är vad vi vill. Vi hävdar att vi inte låter oss styras upp av andras bud eller tyckanden. Vi ser inte att vi fjättrats av någon av vår tids förrädiska opersonliga krafter i samhället. Det kan vara ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, den allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt eller rasfördomar. Allt detta som utan tvivel utövar inflytan­de på oss och ibland härskar över våra liv utan att vara fullt skönjbart.

Verklig frihet är den befrielse som löser oss från de makter som vill snärja in oss och binda upp oss. Gud har i skapelsen gett oss olika gåvor och förmågor. Det har inte skett utan anledning. Det unika med människan är att hon är en person med ett reflekte­ran­de intel­lekt. Detta gör henne unik i ska­pel­sen och gör det möjligt för henne att följa eller motstå de naturli­ga böjelserna. Människans vär­dighet ligger i den fri­het hon fått att själv kunna välja väg. Moral och etik skul­le va­ra meningslös om vi som människor inte hade förmågan att välja – säga ja eller nej. Skaparen har hedrat oss ge­nom den fria viljan och öppna­de där­med möjligheten för oss inför det heliga och inför rätt och rättfärdighet.

Befriad och befriande

Det är i dag den 11 september. Tio år efter de fruktansvärda terrordåden i USA. Vad var att göra efter detta? Många av de val som skett har inneburit att man svarat med samma mynt – våld och död. Makt har nyttjats i en förödande låg värdering av människors liv.

Norge drabbades nyligen av ohyggliga terrordåd. Vad har deras svar blivit? Vi har mött värdighet och en klar vilja att gå helt andra vägar i ett värnande om frihet och demokratiska värden. Vi har ställts inför kärlek.

Författaren Fjodor Dostojevskijs ställer inför påståendet att människan saknar en fri vilja frågan. ”Är människan något i stil med en pianotangent eller en orgelpipa som enbart någon annan spelar på?” I så fall be­höver männi­skan inte sva­ra för sina handlingar. Det är någon annan som spelar på henne. Men så var det inte för Dostojevskij. ”Jag tror på detta, jag ansvarar för detta, därför att det mänsk­liga tycks bestå och i själva verket ba­ra består av att människan ständigt bevisar för sig själv att hon är en män­­niska och inte en orgelpipa.”

Paulus slår fast: Kristus har befriat oss. Vi skall då också förbli fria. Befriade – för att vara befri­ande – befriande i samvaron med vår nästa. Vi är – säger Paulus – kallade till frihet. Tjäna därför varandra i kärlek. Vi har i Kristus befriats från egna bojor och band för att vara befriande.

 ”Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen…” Den kubanske poeten Silvio Rodri­guez skrev sången med dessa ord. Den tolkades till svenska av Björn Afzelius. Det han lovade så högt – skrev han – var djupt förankrat i hans tro, i hans hopp och i hans kärlek. Det var något som inte bara gällde ord och känslor. Nej. ”Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror, mina händer och mitt hjärta.” Det gällde hela hans varelse. ”Friheten är ditt vackra namn. Vänska­pen är dina stolta moder. Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framti­den ditt ansvar.” Det var en frihet som gestaltade hela hans varelse.

Jag har i Kristus befriats till en frihet att brukas. Befriad för att vara befriande. Det jag är hjälper andra att befrias. Kristus har befriat mig. Bönen blir: Gud, hjälp mig vara en befriande människa – leva i en tro som uttrycks i kärlekens handlingar. Frihet i Kristus ger mig möjlighet att vara en le­van­de människa.

Leif Herngren Johanneberg, Göteborg 11.09.11

1 Kor 12:4-13

 Vi är samlade till tacksägelsegudstjänst. Skall vi verkligen tacka Gud för vad som nu sker i Ham­mar­kullen? Kan vi göra det då Tomaskyrkan inte längre skall finnas här? Är det Gud som verkar?

Paulus säger i sin undervisning om Andens verksamhet i orden vi tidigare lyssnade till: Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Söndagens tema är Nådens gåvor. Det som länge pågått här och nu tar gestalt i Maria­kyrkan är för mig ett starkt vitt­nesbörd om Andens aktivitet. Anden har uppenbarat för er att ni med era olika bak­grunder som svensk­kyrk­liga eller missionskyrkliga är döpta att höra till en och samma kropp, den som nu tar ge­stalt i Mariakyrkan. För detta finns det verkligen anledning att brista ut i ett halleluja, att prisa Gud. Rubriken över mina tankar är: Mångfald och enhet i nådens gåvor över kyrkorna i Hammarkullen. 

Mångfald och enhet

I de inledande verserna i dagens epistel ljuder den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, Sonen och Anden: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Det är i den treklangen vi kan förstå Anden och Andens gåvor. Kyrkan är kyrka då den framträder i en mång­fald av verk­sam­heter, tjänster och gåvor. Grundläggande i kristen tro är sam­bandet mellan mångfald och enhet.

Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splittrade för­samlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grup­pe­ring­ar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjäns­ter. En pastor har inte erkänts som präst. Vi har inte tjänat sida vid sida – detta trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna till nytta för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grup­per. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna käl­lor. Detta trots att vi alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och sam­ma kropp.

I dag möts vi i tacksägelse då gamla mönster bryts upp i Hammarkullen. Händer sträcks mot hän­der. Hammar­kullens kyrka säljs – förhopp­ningsvis till en invand­rar­församling – och Tomaskyrkan blir Mariakyr­kan – den gemensamma kyrkan i Hammarkullen. Detta ett levande vitt­nesbörd om att Gud är den­samme – att Herren är densamme – att Anden är densamma.

Tacksägelsen har också sin grund i att de tre gamla samfunden Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missions­kyrkan efter många års arbete äntligen förenats till en ny Gemensam kyrka.

Tacksägelse över kärlekens lov

Mellan de två kapitlen 12 och 14 i detta brev till korinthierna där Paulus ger sin undervisning om Andens verk och gåvor har han sprängt in avsnittet kärlekens lov. Han säger: då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Lyssna:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Som enskilda och som kyrkor har vi stannat till, förblivit som barn. Paulus visar på hur man hade formerat sig. Somliga hävdade jag hör till Paulus. Andra – jag hör till Apollos. De var, säger Paulus spädbarn i Kristus – inte vuxna.

Vi har sagt ”jag är lutheran” eller ”jag är missionare” eller jag är katolik och jag är pingstvän. Nu tackar vi Gud för att missionare och lutheraner möts i Ma­­riakyrkan. Anden kommer att fortsätta verka så att också kristna med andra attribut kommer till insikt om att vi alla döpts med en och samma Ande att höra till en och samma kropp.

Till nytta – för vem och för vad?

Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ger oss svaret i sin förbön för sin kyrka. Då skall vär­l­den tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen – för att världen skall tro och förstå.

Paulus säger: Hos var och en framträder Anden och säger detta prosaiska så att den blir till nytta och tar så upp nådens olika gåvor. Då har vi frågorna: Till nytta – för vem och för vad? Det handlar om församlingens uppbyggelse. Och det handlar om församlingens uppdrag.

Paulus starka ord om kärleken är inte vackra ord om principer och sinnesstämningar. Kristen tro är en tro som får sitt uttryck i kärlek. Något jag känner stor tacksamhet för är att kyrkorna i Hammar­kullen i hög grad varit till för Hammarkullen och Angered. Kyrkorna ligger i ett utsatt område och har tagit konsekvenserna av detta.

Mina tankar går till grabbens ord då Tomaskyrkan byggdes – för alla åldrar. Han sa: ”Har ni tänkt på mig?” Anden påminner oss om att vi i våra kyrkor och församlingar inte i första hand skall tänka på oss själva. Vi är till för världen. Vi tackar Gud för kyrkornas diakonala profil i Ham­­markullen.

Mina tankar går till alla de ansikten jag mött i Tomaskyrkan. Nådens gåvor har gestaltats i gott och troget le­dar­skap, i ett levande och inspirerande sång- och musikliv, i öppenhet och välkomnande av människor av skiftande slag och i praktiska insat­ser antingen det gällt fika eller teknik.

Mina tankar går till alla de relationer Tomaskyrkan haft. Här har alla skolelever samlats inför de större högtiderna i stark samverkan med skolans personal. Här formades Fyrkantens gemenskap. Här hade vi katolska kyrkan som hyresgäst un­der många år. Den katolska församlingen i Angered bildades i To­maskyrkan. Här – tillsammans med övrigt föreningsliv – las grunden för Hamarkulle­andan och dagens Hammarkulle­kar­neval. Jag minns i glädje bolivia­ner­nas dans i vår kyrka. Jag minns sansalvadorianernas minnesgudstjänst i vår kyrka för deras mördade ärkebiskop Oscar Romero.

Två heliga minnen i anslutning till att vi nu strax bjuder till Herrens heliga måltid. En söndag de­lade jag ut nattvardens gåvor till dem som böjt knä sida vid sida. Jag kände till deras skiftande sam­funds­bak­grund. Nu delade de tillsammans nattvardens gåvor.

Jag minns den gamle mannen som efter min påsk­andakt på Ham­­marhus kom fram till mig med tårar i ögonen och gav mig den ryska påsk­hälsningen – Je­sus är uppstån­den – och fick mitt svar – Ja, han är sannerligen uppstånden. Strax därpå delade han – den ryske mu­si­kern som flytt från Sovjet – gåvor­na med oss vid vår sista nattvard i vandringskyrkan.

Gud kommer att verka – som hittills i Tomaskyrkan – nu i Mariakyrkan. Gud ske lov och pris! Människor kommer att förstå. Människor kommer att tro när den kristna trons treklang i Fadern, Sonen och Anden kommer att ljuda här i sin mångfald och i enhet. Det skall ske i förviss­ning­en att…

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Leif Herngren  11.08.28  Tomaskyrkan, Göteborg – i den sista gudstjänsten innan den blir Mariakyrkan i Hammarkullen, gemensam för Missionskyrkan och Svenska kyrkan

Luk 9:28-36, 2 Mos 34:27-35, 2 Kor 3:9-18

Den 3 april 1968 – dagen innan Martin Luther King mördades – höll han ett tal i Memphis inför de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa: ”Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar inge roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte.

Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp till bergets topp. Och jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.”

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då han kallades upp på berget för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till dagens text om Jesus med sina lär­jung­ar på härlig­hetens berg. Dessa berättelser hade avgörande betydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsklig värdighet skul­le upprättas i USA. Då skulle – som King sa – söner­na till tidi­gare slavägare sitta tillsammans med sö­ner­na till tidigare slavar vid ”bro­derskapets bord”.

Det som gällde för de tre lärjungarna gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För Martin Luther King var det inte nog med drömmar. Varda­gen bröt in med dess uppdrag. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. Det som nu pågår i USA är något av det King som Guds redskap drömde om, arbetade för och väntade på.

Avskilda platser, bergen, öknen – för att umgås med Gud

 Jesus drog sig med tre av sina lärjungar undan upp på ett högt berg i Guds underbara natur. Av­skild­heten är ofta förutsättningen för mötet med det heliga. Öknen eller ber­get blir platsen för up­pen­barelsen.

Så var det för Mose när han kal­la­des till sitt uppdrag vid upp­en­ba­rel­sen vid den brin­nande busken. Så var det för Elia i hans möte med Gud på berget Horeb. Dit hade profeten i en mycket brydsam situation begett sig helt ensam. Där ställs Elia först inför en väldig storm – men Herren var inte i stormen. Sedan följer en jord­bäv­ning – och samma konstaterande att Herren inte var i denna. Detsamma sägs om det som därpå följ­de. Men efter elden kom ljudet av en sakta susning. Då talar Gud till honom.

Vi lockas till samlingar där många skall bli med. Där det är rörelse på gång. Den heliga Skrift be­rättar för oss att Bibelns människor mötte det heliga i avskildheten. De tre lär­jungarnas upplevelse av Jesu förhärligande var på ett berg i stor avskildhet. Je­sus drog sig ofta undan för att be. Då Jesus bad – som nu på berget och senare i Getsemane – då somnade lärjungarna.

Hur är det med oss? Vi har varken varit med Mose på Sinai berg eller med Jesus och lärjung­arna på förklarings­berget. Frågan är hur vi möter det heliga? När och hur söker vi oss till avskildhet för att i stillhet – i ensamhet eller tillsammans med någ­ra andra – umgås med Gud och så se något av Guds härlighet?

På härlighetens berg

Umgänget med Gud har sin vardag. Men samvaron med Gud har också sina alldeles speciella till­fällen. Så var det för de tre lärjungarna på det heliga berget. Där stod Jesus tillsammans med Mose och Elia. Han förvandlades inför dem och framträdde i den härlighet han avklätt sig då han kom som män­niska och blev som en av oss.

Lärjungarnas upplevelse av Jesus på härlighetens berg är en alldeles unik händelse. Där uppen­barar Gud för de tre Jesu härlighet som annars var dold för världen. Petrus ger oss sitt vittnes­börd om denna händelse: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… när jag var med honom på berget.

Lärjungarna hade slagit följe med Jesus. De var med honom i hans vardag – där de inte såg hans här­­­lighet. På härlighetens berg bröt den igenom. Som den gjorde – men på ett annat sätt – vid Jesu möten med män­niskor.

Ansiktet vittnar om vårt umgänge med Gud och vårt inre

På Sinai berg genomgår Mose en förvandling i sitt möte med Herren. Då han kom­mer ned från ber­get strålar hans ansikte så att hans landsmän blir förskräckta. Mose omgavs av en här­lighet efter sitt möte med Gud. Han hade fått del av Guds utstrålning. Det var något han inte själv märkte. Det var andra som såg det.

Då jag läst de här gamla texterna har mina tankar gått till människor jag träffat. En människas inner­s­ta avspeglas i hennes ansikte. Vissa ansikten har stelnat i en grimas. Andra har fått mycket stränga – ibland enbart hårda drag. Ur andras ansikten lyser fåfängan och viljan att bli sedda. Hos några av­slö­jas tristessen och gråheten – hos andra smärtan och lidandet.

Men du har säkert liksom jag mött ansikten som utstrålat något som du fängslats av – kanske i ett djupt fårat ansikte. Du har sett något av Guds härlighet – något av den härlighet vi skapades till att vara bärare av. Vad återspeglas i våra ansikten?

Poeten Arne H Lindgren återger en upplevelse i boken Böner från Betesda. Han befinner sig på grund av sin alkoholism på ett sjukhus och går varje kvart fram till spegeln och letar efter livets drag i sitt ansikte – i stället för de dödens drag han bara tycker sig se. Han vittnar se­nare i sina psalmer om sitt återvändande till Kristus och att livets drag så tog gestalt i hans ansikte.

Många ser i Jesus en god lärare, ett bra föredöme, en profet. Vem Jesus verkligen är upptäcker de inte. Pau­­lus reflekterar över händelsen med Mose på Sinai berg. Efter sina fram­trädanden inför folket dolde Mose sitt ansikte med en slöja. Paulus talar om en slöja som hänger framför somliga så att de inte ser vem Jesus verkligen är och gudsrikets hemlighet.

Inför den vånda vi ibland känner inför oss själva och bristen på utstrål­ning får vi lyssna till vad Paulus ytterligare visar på. Han jämför det gamla och det nya förbundet och ger oss sin tolkning av varför Mose dolde sitt ansikte bakom en slöja: Gör inte som Mose. Han dolde sitt ansikte med en duk för att israeliterna inte skulle se hur det som var på väg att försvinna tog slut.

Känner vi igen oss i de orden, vår undran och rädsla för vad våra ansikten vittnar om – tomhet och gråhet – eller kanske än värre – grämelse, avundsjuka eller vrede?

Paulus ger oss hemligheten med det nya förbundet. Vi tillhör det nya förbundet! Vi lever efter Jesu inträde i historien! I Jesus står vi inför det evan­gelium som Pau­lus uttrycker i dessa ord: Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.

Martin Lut­her Kings utstrålning och resning hörde samman med att han varit med sin Herre på Ber­gets topp. Vår samvaro med Gud präglar oss. Vi kan få något av Guds härlighet över våra liv – en åter­glans av Kristi här­lig­het i våra ansikten – den härlighet vi skapades till som Guds avbilder.

Paulus talar om att vi skall vara ett Kristusbrev – utskrivet… med den levande Gudens ande, inte på tavlor av sten utan i våra hjärtan, på tavlor av kött och blod. Det vi genom den helige ande tar emot skrivs in i vårt inre och återspeglas i våra ansikten.

Vi får slå följe med Jesus i vår vardag och så – som Paulus uttrycker det – förhärligas av den härlig­het som kommer från Herren, Anden. Det sker i vårt umgänge med Gud.

Bön

Gud, du är ljusets och livets källa, ibland ger du oss en glimt av himmelens salighet. Du lyfter oss över jordens grus och låter oss ana något av den andra världen. Du gör det för att uppmuntra och stärka oss. Hjälp oss bevara synen vi sett. Låt den uppliva vår tro, förnya vår kärlek, göra vårt evighetshopp starkt och levande. När vår resa ibland känns tung och svår, vill vi tänka på de ögonblick, då vi varit med dig på det heliga berget.

Leif Herngren – Betlehemskyrkan, Göteborg 11.08.07

Mark 2:13-17, 1 Kor 1:26-31

”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Ger oss poeten Werner Aspenström i dik­ten Mätarlarven en god bild av oss? Vi spanar ibland mot himlen men den tycks oss alltför av­lägsen. Så blir det för oss som för mätarlarven – vi stannar på vårt körsbärsblad och vandrar vidare i vår vardag och dess hjulspår!? Bibeltexterna i dag sätter fo­kus på Guds ri­ke. Söndagens tema är kallelsen till Guds rike. Är det en kallelse vi svarar upp mot?

Vad är Guds rike?

I dialogen mellan Pilatus och Jesus är frågan för Pilatus vad som gäller om Jesus. Jesus beskylls för att träda fram som en konung. Men var är då hans rike? Jesu svar blir: Mitt rike hör inte till denna världen… mitt rike är av annat slag.

 För många har detta uppfattats som att Guds rike inte har med denna världen att göra. Alltför ofta befinner vi oss – i likhet med lärjungarna på påskdagen – innanför slutna dörrar i relation till män­niskorna utanför. Kristen tro gäller det inre livet – en människas själ – inte samhällets jobbiga pro­blematik. Människors vanliga frågor är inte våra frågor. Tro och politik – säger man – hör inte ihop.

Statsvetaren Marie Demker ställer i tidskriften Tro och Liv frågan: ”Var skall kyrkan finnas?” Kyrkan är ju inte lika med Guds rike. Men kyrkan skall präglas av detta ri­ke och så finna sin plats!

Marie Demker menar att det centrala i ett samhälles moraliska utveckling är dess förmåga till soli­daritet med sina medbor­gare. Vår tid präglas av en mycket stark individualisering med all den pro­blematik detta för med sig. Hon slår fast att ”kyrkans plats i ett sådant samhälle är att vara en röst i det of­fentliga rum i vilket samhällets grad av solidaritet bestäms… vara en del av den mora­liska utveck­lingen”. Kyrkan är för Demker primärt lika med dessa som upp­fattar sig tillhöra kyrkan – inte institutio­nen kyrkan. Hon konstaterar därför att ”det inte är inuti kyrkan som människorna skall utöva sin tro utan på gatorna och på arbetsplatserna”.

Det är detta som texterna i dag visar på. Jesus är – till stor förargelse för de fromma – i glatt sam­språk med dessa man avskärmat sig ifrån – syn­darna och tullindrivarna i romersk tjänst. Den Jesus kal­lat att stå upp och följa honom till­hörde dessa utstötta. Paulus strök under detta i episteltexten: Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud… det som är svagt i världen utvalde Gud… det som värl­den ser ned på, det som ringaktas… just det utvalde Gud. Guds rike är av annor­lunda slag

 När folkväckelsen bröt fram i vårt land skedde detta. Enkla människor drabbades av Guds kallelse ,  stod upp och blev bärare av Guds rike och var med om att omforma klassamhäl­lets fattigdom och för­tryck till ett land där solidaritet växte fram. Guds rike satte sina spår i detta rike – gestaltades mitt ibland dessa läsare.

Kommer den kyrka som nu formas av tre av de kyrkor som då växte fram att bära denna prägel? Eller kommer vi att bli kvar på våra körsbärsblad i rädsla för förändringar? Finner dessa oss vid deras sida som Jesus umgicks med och kallade till sitt rike? Finns de i våra församlingar?

Ett rike av ett annorlunda slag

 Fariseerna frågade Jesus när Guds rike skulle komma. Deras utgångspunkt var att detta låg någon­stans i framtiden. Jesu svar blev: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej Guds rike är inom er. Vår svens­ka översättning har orden inom er. Men såväl i den engelska som i den tyska översättningen är for­mu­leringen mitt ibland er, som dessa ord också kan tolkas. Om Guds rike är verkligt närvarande i våra inre liv så är det samtidigt ett rike som sätter sin prägel mitt ibland oss.

Mitt rike är av annat slag slår Jesus fast. Vad i våra liv är av annat slag än världens tänkesätt? Vad i denna församling är uttryck för detta annorlunda rike? Kallelsen till Guds rike bottnar i Guds kär­lek. En kärlek som utmanar oss att inte bara vara kärlekens objekt – mottagare av kärlek. Vi skall vara kärlekens subjekt – utövare av kärlekens handlingar. Guds rikes kärlek är varken teori eller prin­cip – inte en teologisk trossats. Kärlek är praxis. En försam­lings diakonala profil visar på om vi uppfattar vad Guds rike handlar om.

Paulus utmanade sin tids lärjungar med des­sa ord: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom för­nye­l­sen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja. En för­ny­else av tankar föder för­ny­else av värderingar. Värderingar av an­nat slag än de som i dag bär upp vår värld i dess indivi­du­alism, kommersialism och relativism.

Förnyelse talar vi om och ber om i församlingarna. Dessvärre innebär förnyelse ofta förändring. Och då säger vi nej – eller!? Blir vi kvar på våra körsbärsblad och dess horisont eller bärs vi upp av Guds rikes öppnande visioner?

Vilka spår sätter Guds rike i vår vardag, i våra tankar och vär­de­ringar. Paulus säger: Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid i den heliga anden. Guds rike är av annat slag. Riket är rätt och rättfärdighet, frid, fred – i den heliga anden.

 Guds rike kallar på oss. Detta rike skall ta gestalt i vårt inre, i våra liv och vår vardag. Hur skall detta så annorlunda rikes karaktär bli verklighet i och genom oss? Hur blir vi levande männi­skor?

 Kyrkofadern Augustinus formade i sin kamp för detta denna bön:

”Andas i mig, heliga Ande, så att jag tänker heliga tankar.

Mana mig, heliga Ande, så att jag gör det som är heligt.

Dra mig närmare dig, heliga Ande, så att jag älskar det som är heligt.

Styrk mig, heliga Ande, så att jag skyddar det heliga.

Vaka över mig, heliga Ande, så att jag ger akt på det som är heligt.”

Andens frukter är Guds rikes frukter i våra liv – rätt och rättfärdighet, frid och fred – i den heliga anden. Över den måltid som du strax inbjuds att delta i ber vi: Låt din Ande komma över dessa gåvor. Guds rike tar gestalt i denna måltid – uttryckt i en av dess böner: ”Kristus, vi tackar dig för din stora gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ett svar till dem, som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, se den nöd som du har sett, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”

Till det säger vi Amen, ske alltså.

Leif Herngren Lerum 11.07.03

Matt 6:5-13 o Rom 8:24-27

”Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på något som inte finns?

Varför förhåller det sig så?

Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret.

Men varför finns ropet?”

 Varför ber vi människor?

Pär Lagerkvist uppfattar i sin brottning med Gud att det inte finns någon som hör. Då kom­mer frågan: Varför finns då ropet? Varför knäp­per många människor i kvällningen sina händer och formar ord till bön – eller ber sitt Fa­der vår eller Gud som haver barnen kär. Vad kommer det sig att så många – som inte bejakar någon tro – erkänner att de inte så sällan ber?

Så här skrev en som själv betecknade sig som gudlös, förre chefredaktören för DN Herbert Ting­sten, mot slutet av sitt liv att han vid olika tillfällen bett:

”Jag har bett i skräck inför min hustrus sjukdom, och bönen har endast gällt att hon skall få leva; jag har bett i ett slags våldsamhet…

Varför har jag bett? Den aldrig helt utplånade tradition från barndomen… har sannolikt varit den nödvändiga bakgrunden. Men en känsla av att alla medel, även de mest absur­da, måste tillgripas har varit det i situationen bestämmande motivet. Jag kan inte komma ifrån att detta innebär en gnista av tro, att jag för ögonblicket tänkt mig, att någon liten utsikt funnits för att spelet skall lyckas…

Jag skäms en smula, det är onekligen något löjligt både över den gudlöses bedjande och hans meddelande därom…

Jag vet, hur innerligt och förtvivlat jag bett, jag vet också, med vilken negativism jag utanför farozonen betraktar bedjandet, jag misstänker att i en ny överväldigande kris det gamla gardet än en gång kommenderas fram.”

Varför ber vi? Ropar du ut din nöd i nattens tysta timmar? Varför kom du till kyrkan i dag?

Bön utan bönesvar

Pär Lagerkvist ställde frågan ”Varför finns ropet?” I en av sina sista dikter skriver han: ”Jag är fågelungen som inte är född i nå­got bo. I en hand, en underlig främmande hand är jag född och kan inte glömma mitt rede… Jag kan inte glömma den hand där jag är född, den underliga främmande lukten i hans hand, han som lät mig födas.”

Någon har låtit oss födas och det är denne Någon vi söker, ber till, ropar till…

Bön var inte så enkelt för bibelns människor. Job vittnar om bönekamp till synes utan svar: Om jag visste var jag kunde finna honom! Då skulle jag gå till hans domstol, jag skulle lägga fram min sak för honom och rada upp mina argument… Jag ropar till dig men du svarar inte, jag står här men du ser mig inte…

 I Psaltarens psalmer finns samma smärta – som i den 22:a psalmen, vilken Jesus gjorde till sin i hans dödssmärta och känsla av över­given­het.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt bor­ta. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten, men finner ing­en ro.

 Inför att Gud inte svarar blir det ibland för oss som för kung David: Så höll jag mig tyst och blev stum, jag teg, men till ingen nytta. Min plåga blev bitter, hjärtat brände i mött bröst…

 Du finns som brottats med frågan om bön utan svar. Var finns Gud i mina utsatta stunder?

Du frågar: Var finns du Gud då våld, dödande, oförsonlighe­t och bestialitet regerar.

Du frågar varför Gud skulle svara på din bön med tanke på allt som händer andra människor.

Bön med bönesvar

Bibeln är boken som skildrar människors vånda och kamp – bönerop utan något svar! Men bibeln är samtidigt boken med vittnes­bör­den om dem som ropade till Gud och fick svar. Där finns lovpris­ning och tack­sägelse till den Gud som hör bön.

Vi får inte släta över männi­skors varför inför Guds tystnad men inte heller tysta vittnesbördet från honom som så enträget själv bad och som undervisade de sina om bönen. Han som ropade ut sin övergivenhet överlät till sist sin ande i Guds barmhärtighet och svaret gavs påskdagens morgon.

Kung David ger oss sitt vittnesbörd: Så länge jag teg tynade jag bort… dag och natt låg din hand tung på mig, jag blev som en åker i sommarens torka. Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.

Ibland når vi inte fram till Gud. Vi står med smutsiga händer och orent hjärta och vill inte erkänna det. Men då vi träder fram sådana vi är – då hör han oss!

 Vad säger oss Jesus om bönen?

+ Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människors åsyn, för att de skall  lägga

   märke till er…De älskar att stå och be i synagogorna och i  gathörnen för att människorna skall

   se dem.

+ Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda

   för de många ordens skull.

 Jesus talar om våra spel inför gallerierna, om vår mångordighet och babbel. Bön är samtal med Gud. I ett sam­tal är det inte bara en som talar. Gud vill också komma till tals med oss. Jesus talar om hjärtas samtal med vår himmelske fader. Han talar om bön i vår kammare, om stillhet och tystnad inför Gud. Gud ser i det för­dolda, hör och vet! Det är därför Jesus så enträget uppmanar oss att vara män­ni­skor i bön – att umgås med vår himmelske fader. Hans utgångspunkt är När du ber… Jesus förutsätter att jag ber! Och så gav han oss sin bön – Herrens bön.

Detta skrev Johan Ludvig Runeberg om Luther:

”En gång, när i fromma glada samtal vid sitt middagsbord den gamle Luther

satt som vanligt bland förtrogna vänner, talte en av dessa så med klagan:

”Svår och ond att leva i är världen, full av vansklig id och jordisk omsorg;

intet under därför, att så mången sökt i klostrets lugn en saknad stillhet.

Även mig de plåga, dessa oljud av en outtröttlig världslig strävan.

I mitt grannskap bultas, smids och hamras oupphörligt hela dagen genom,

och hur tidigt än jag vaknar, störa dån och hammarslag min morgonandakt.”

Luther log och sade: ”Varför störas? Tänk långt hellre: ’Jag har sovit länge.

Hör min fromme granne, hur han redan hunnit stiga upp och börja bönen!’

Ty en bön, min vän, är flit och arbete. Sannerligen, när den svarte smeden vaknar upp och tänker:

”Gud har gett mig åter dag och krafter att arbeta’, och med hurtigt mod begynner smidet,

är hans trötta flämtning för vår Herre icke mindre kär än dina suckar,

och på himlens portar slår hans slägga kanske starkare än dina böner.”

Ibland är våra böner en flykt undan de kärlekens och solidaritetens gärningar som vi borde utföra. Vi ersätter kärleken med bön – vi skickar problematiken till vår Herre i – till synes – omsorg om vår nästa men egentligen för att slippa gå in i ansvaret för en medmänniska.

I samtal med Gud

 Persson var ännu vid 70 års ålder en kraftkarl. Han satt vid stambordet i kretsen av de sina och sa: ”Det ska jag säga er grabbar, att jag då aldrig behövt be någon om hjälp inte!” Det var innehållet i hans trosartikel, det livet lärt honom: Spotta i nävarna och bit ihop tänderna! Bli aldrig beroende av någon! Klara dig själv! Sammanfattat i devisen: ”Bra karl reder sig själv.”

När han låg mellan lakanen på ålderdomshemmet blev det annorlunda. Plötsligt hade han gott om tid att filosofera över sitt liv och de trossatser som format honom. När varken allsång eller tårta längre rådde på den tilltagande kraftlösheten blev hans ord dessa:

Jag har burit Dig i en liten ask i stället för att låta Dig bära mig, sa Persson rakt ut i luften en dag och fortsatte: Jag vågade inte erkänna att det längst inne i mig fanns ett tomrum, som bara Du kunde fyl­la. I det längsta trodde jag att det räckte om jag bara höll det ordentligt stängt dit in…

Paulus konstaterade att vi inte vet hur vår bön skall vara. Men han säger också: Anden stöder oss i vår svaghet… Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som ut­forskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Jesus: När du ber, gå då in i din kam­­mare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.

Vi skall strax i stället för att tala om bön gå in i ett samtal med Gud – bl a i Herrens bön. Vi ger Gud tillträde till det allra innersta i oss. Vi umgås med Gud.

Leif Herngren   Varberg 11.05.29

Johannes 17: 9-17, 1 Kor 3:1-3

 ”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Dikten Mätarlarven av poeten Werner Aspenström utmanar oss till reflektion över hur vi lever vårt liv. Spanande mot evigheten – eller – en stilla lunk i de vanliga hjulspåren?

Temat över denna dags texter är Att växa i tro. Rubriken över mina tankar är att växa i tro och mogna som människa. Det handlar trons tillväxt om. Den gäller hela mitt jag, hela människan – att mogna som människa.

Jag har varit med om fina musikupplevelser – musikers avslapp­nande lek med instru­men­ten utifrån deras professionalisering. Hur det började för dem, det vet jag inte. Men ett vet jag – de föd­des inte som färdiga musiker. Ba­kom det jag fick lyss­na till låg ett hårt arbete och mycket tid för trä­ning och åter träning. Det var människor – som utifrån sina gåvor och en intensiv möda – växt som mu­si­­ker och människor. Så kunde de bjuda oss på en fin musikalisk upplevelse.

Att växa som människa och kristen är inte något som sker automatiskt och utan arbete. Här gäller det­samma som för mu­siker. Eller som för en duktig idrottskvinna. För henne krävs träning och åter träning. Detsamma gäller hela människans tillväxt – vår mentala och andliga hälsa!

Du som är ung har säkert fått höra: ”Vad stor du har blivit!” Detta säger en del till oss äld­re också men då tyvärr för att vi växt till på bredden. Till­växten förutsätter att vi äter. Vi behöver näring för att kroppen skall kunna växa – ibland alltför mycket.

Hur mycket tid lägger vi ned för vårt kroppsliga välbefinnande? För vår mentala hälsa och tillväxt? Och vad tid ger vi för vår andliga mognad? Vilken näring tillför vi för vår andliga tillväxt?

 Paulus ger oss i Filipperbrevet en av sina paradoxer: Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.

Arbeta med fruktan… ty det är Gud som verkar i er!

I världen men inte av världen

 Evangeliet är hämtat ur Jesu förbön. Jag ber för dem. Jesus skall lämna denna värl­den men lär­jungarna kommer att vara kvar. Hans bön är: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Helga dem genom sanningen; dit ord är sanning.

 Jesu budskap är detta: Vi skall leva i världen men inte tillhörande världen. Därför blir hans bön: Helga dem. Han ber: Helige fader bevara dem i ditt namn… bevara dem för det onda. Vi behöver bevaras från det onda. Att leva i världen är att ständigt frestas av allt vad världen bjuder på. Åtskil­ligt av detta är ont som Jesus ber att vi skall bevaras från. Han vet vad som behöver ske med oss och ber därför: Helga dem genom sanningen. Vad är ont för oss? Vad är gott?

 Jag är pastor sedan 50 år. Både jag själv och andra kan tro att andlig mognad auto­matiskt löser sig för oss som står i församlingens tjänst. Så är det naturligtvis inte. Samma frestelser och neder­lag som ni hamnar i möter jag i mitt liv. Samma frestelse att leva på rutiner resulterar i and­lig torka då livets och tjänstens många var­dags­bestyr tar överhanden.

 Vår är tid för att rensa upp efter vägarna och i våra trädgårdar. Ljuset avslöjar vad som behöver städas bort. Vi får be: ”Gud, hjälp mig rensa bort ur mitt liv det som är gammalt och dött, det som hindrar mig att se dina nyskapande krafter.”

Evangeliet säger oss att vi får komma till Jesus sådana vi är. Men Jesus har aldrig sagt att vi skall förbli det vi är, stanna till i växten. Paulus är ganska upprörd i sitt brev till för­samlingen i Ko­rinth. Församlingsborna har fallit in i en uppblåst andlighet utan mognad. Han går till rätta med dem med utgångspunkt i hur det var när han kom till dem och grundade församlingen: 1 Kor 3:1-3     

Paulus talar om spädbarn i Kristus.  Som nykristna fick de mjölk. Nu borde de vara mogna för fast föda – men icke. Ni tål den inte heller nu! Paulus säger i annat sammanhang: Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar. Det vittnar om andlig omognad.

Paulus tar upp trons etiska konsekvenser. Deras liv vitt­nar om att de lever på vanligt mänskligt vis… Vad menar han? Som kristna har vi ibland sökt leva nog så an­nor­lunda än andra människor. Så har vi insett att det rört sig om ytliga beteenden vilka vi då lagt av med. Men här talar Paulus kri­tiskt om att leva på vanligt mänskligt vis. Vad är det Paulus vill åt? Svaret är att för Paulus finns det ett inre liv som skall vårdas och som då inifrån präglar våra liv och ger det andra kvalitéer än de som odlas i världen. Men det handlar då inte om yttersidan av våra liv – utan om inre kvalitéer.

Om Paulus skulle skriva ett brev till församlingen här i Kortedala – eller till mig eller dig – vad skulle han då ha att skriva? Är vi i tillväxt så att vi tar till oss evangeliets fasta föda? Eller måste Paulus kons­ta­tera att vi fortfarande behö­ver mjölken, de enkla grunderna i den kristna tron?

Ur sitt goda förråd

 Jesus säger: Munnen säger vad hjärtat är fullt av. En god människa tar fram det som är gott ur sitt goda förråd, och en ond människa tar fram det som är ont ur sitt onda förråd. Vad vi har i våra förråd har ju att göra med vad vi stoppat i oss – då inte av mat och dryck – utan av det som fyller våra inre förråd.

Då jag på Lidingö utbildades till pastor kom pastorn och författaren Frank Mangs till oss. Det han då gav oss har jag burit med mig genom livet. Han talade om vårt inre förråd och jämförde detta med van­liga förråd. Ett förråd avslöjar genom den lukt det sprider vad det innehåller. Så är det också med oss människor. Vad vi samlar på oss i vårt inre skapar en atmosfär kring oss.

Det kan finnas mycket sårigt och unket i en människa som sätter sin prägel på denna människa – skapar en dålig atmosfär kring henne. Det var därför Jesus sa: En ond människa tar fram det som är ont ur sitt onda förråd.

Men han sa också detta: En god människa tar fram det som är gott ur sitt goda förråd,

 Werner Aspenströms fundering var om vi lever våra liv som mätarlarver.

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad  0ch mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Jesus ber för oss: V 17-19

Leif Herngren Kortedala 11.05.22

Joh 13:31-35

”Det sägs att en helig i tron, en profet vars röst ljuder långt, som en malm, en cymbal,

men som icke vet kärlekens hemlighet, han hör till de fåvitskas tal.

Ty envar profetia och psalm skall förgå som en fläkt, som en rök på förgängelsens bud,

men allt som av kärlek är fyllt skall bestå och leva och vara som Gud.

I kärlek den stingande tistel blir skön och majregn vattnar förtorkade land,

och en ros kan dofta, en äng bli grön mitt i öknens brännande sand.”

Temat för söndagen är Vägen till livet. Var går livets väg? Frågan är om vi i det tempo vi lever i ställer den frågan? Risken när vi över­sköljs av allt som kommersialismen stäl­ler oss inför är att vi tappar bort de dju­pare per­spek­tiven på vad det är att leva.

Hjälper oss poeten Dan Andersson i sin tolkning av ”kärlekens höga visa” att se att livets väg är kärlekens väg? Över mina tankar sätter jag rubriken Kärlekens evan­ge­lium och kärlekens verkstad.

Dagens evangelitext är hämtad från Johannesevangeliets 13.e kap som föregår Jesu av­skeds­tal och händelserna i stilla veckan – Jesu förberedelse för livets slut och hans för­sök att bereda sina lärjungar för vad som skall ske. Nu efter påsk ställs vi inför texter som skall hjälpa oss med lärjungevandringen tillsammans med den uppståndne.

Kärlekens evangelium i Johannes 13

 + Kapitlet börjar med att återge en liten passus om Jesus: Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.

Med de orden ger oss Johannes rubriken till detta kapitel. Det är ett kapitel om kärlek!

+ Johannes skildrar sedan vad som händer i anslutning till påsk- och avskedsmåltiden. Han ger oss skildringen av hur Jesus – som måltidens värd – bryter sin roll och går in i tjänarupp­giften genom att tvätta lärjungarnas fötter. Efter vandringar på dammiga vägar var detta ett smutsigt jobb vilket som regel sköttes av slavar eller tjänare. Det är därför inte så underligt att Petrus först vägrar att låta Jesus tvätta hans fötter.

+ Sedan ställer Jesus en fråga till lärjungarna om de förstått vad han gjort och säger: Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är ni också skyldiga att tvätta varandras fötter.

Efter ytterligare några ord säger han: Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så.

Har vi förstått? Det finns en kunskap som inte förblir i huvudet utan leder till handling.

 + Så följer dagens evangelium som avslu­tas med orden: V 34 o 35.

Detta nya bud är inte budet om kärleken till nästan. Det är ett bud om lär­junge­kärlek. Det är ett bud grundat i Jesu kärlek till dem och dess kon­sekvens: deras kärlek till varandra: Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Det är kring den kärleken vi skall fundera i dag.

Kapitlet ger oss starka ord om lärjungekärlek och lärjungeomsorg. Sam­tidigt är det inte ett förskönande kapitel om lärjungarna. Tvärt om ger det i sin realism en smärtsam bild av dessa. Där finns avsnittet om hur Jesus tar upp att en av lärjungarna skall förråda honom – en av dem som nu delar måltidsgemenskapen med honom och de andra. Judas ger sig i väg och så står det kort: Det var natt.

 Kapitlet avslutas med Jesu ord till Petrus att han tre gånger skall för­neka sin relation till Jesus. Kapitlet hand­lar om kär­lek och attityder till varandra. Och sam­tidigt om lärjungars misslyckan­den. Vi har att ta till oss båda delarna. De handlar om oss.

Vi hade städdag i lördags i vår bostadsrättsförening. Åtskilligt hade kommit fram i vår­solen som behövde städas bort. I påskbudskapets ljus kommer det också fram åtskilligt som behöver städas bort – en andlig vårstädning. Kärlekens tillväxt!

Kärlekens evangelium för oss över till Kär­le­kens verkstad – församlingen!

Kärlekens verkstad

 Det första vi får konstatera är vad som gällde för lärjungarna. Jesus säger: Ni har inte utvalt mig… jag har utvalt er… Lärjungarna gavs åt varandra. Vi ges åt varandra. Vi väljer inte dem som skall ingå i den gemenskap som församlingen utgör.

 Det gäller att stå ut med varandras brister, halvhet och trasighet. Att ha omsorg om den sva­ge, den som inte alltid orkar och samtidigt inte demonstrera sin eventuella styrka utan i ödmjukhet dela med sig av den. Kärlekens verkstad är till för vanliga människor. Det krävs ingen helgonstatus för att vara med.

Det är synnerligen populärt att tala om personkemi – att vissa människor kan vara rela­terade till varandra, och andra inte! Det är motsatsen till lärjunge­kär­lek. Den gäl­ler ock­så dem som inte stämmer med mina åsikter, min bildning eller min önskan att umgås med dem som ger mig något. Jag får inte ut något av att möta somliga lärjungar kan det sägas. Det är den självcentrerade människans ståndpunkt. Kärleken ställer oss in­för att varje människa har något att ge mig – och dessutom – jag har något att ge andra. Den tar sig bland annat uttryck i hur vi placerar oss vid kyrkkaffet.

Jesus tog av sig manteln, band en handduk om livet och tvättade lärjungarnas fötter! I dag behöver vi inte tvätta varandras fötter. Vi har rena vägar, rena strumpor och skor. Men i våra församlingar – och i deras vänkretsar finns det åtskilliga…

… vars ensamhet skulle behöva ”tvättas bort”

… vars tårar skulle behöva torkas

… vars självförtroende skulle behöva stärkas

… vars tro skulle behöva stödjas…

”Kärlekens hemlighet” är att ”i kärlek den stingande tistel blir skön och majregn vattnar förtorkade land”

Vi har ofta ursäkter av skiftande slag då vi är kantiga mot varandra, för det avstånd vi håller till andra, för att vi inte ser varandras behov eller smärtor. Borde vi inte i stor ödmjukhet dröja inför Jesu uppfordrande ord om kärleken i Guds församling och lär­jungarnas omsorg om varandra?

Församlingen utgör en kärlekens verkstad. I församlingen får vi ta emot kärlek. Vi får utöva kärlek. Vi får tillsammans fundera över vilka konkreta uttryck denna lärjunge­kärlek skall ta sig bland oss i Kristi kyrka i dag!

Jesus är källan för vår inbördes kärlek! Hans ord till oss är: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Vi får inte glömma Jesu ord i dagens text:

Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

Trovärdigheten hos varje enskild kristen och församling har att göra med detta. Lär­junge­kärleken är tecknet på att jag är en Jesu lärjunge.

 Johannes var kärlekens apostel. Det berättas att då han på sin ålders höst fanns i Efesus ofta upprepade orden: Mina barn, älska varandra! Det blev till sist så att de tröttnade på hans budskap. Han blev för tjatig. Då fick de svaret av den gamle Johannes: Det är Herrens bud. Om det ensamt följs så räcker det!

 Vägen till livet. Var går den vägen – Kristusvägen? Det vi kan konstatera är att den vägen är radikalt annorlunda än den väg som världen väljer.

Kärlekens evangelium visar oss på vägen till livet! Kärlekens verkstad – den kristna församlingen – vill hjälpa oss att vandra den vägen!

”Kärlekens hemlighet”:

”Allt som av kärlek är fyllt skall bestå och leva och vara som Gud.

I kärlek den stingande tistel blir skön och majregn vattnar förtorkade land,

och en ros kan dofta, en äng bli grön mitt i öknens brännande sand.”

Leif Herngren Bohus-Björkö 11.05.15

Johannes 10:22-30

Den gode herden är temat för denna dag. Vem är denne gode herde? Det sökte söndagsskollära­ren Eva som jag lärde känna berätta om för sina barn. Eva arbetade på posten i Svaneholm utanför Borås. En mamma fråga­de efteråt sitt barn vad de talat om i sön­­dagsskolan och fick då reda på att de talat om den gode her­den. Hennes fråga blev då: Vem är den gode her­den? Svaret blev: ”Det är den gamla postfröken i Svaneholm!” Hon hade ju citerat Jesus-orden: Jag är den gode herden. Det svaret var inte utan anledning. Eva var en underbar kris­ten kvinna.

Jesus påstår att han känner dig

 Men nu var det Jesus som talade om sig själv som en god herde. De som lyssnade förstod först inte vad han ville ha sagt. Han sökte hjälpa dem inse vem han var och vad hans ärende var. I avsnittet som föregår dagens evangelium läser vi: Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig…

Han är herden som känner sina får, ropar på dem och kallar dem vid deras namn.

Gäller dessa texter oss? Tror du att Jesus känner dig? Tror du Gud vet vem du är? I sången vi tidigare sjöng påstods det att… ”Gud vet vad jag heter, Gud vet var jag bor, han vet vad jag tänker och han vet vad jag tror.”

 Göte Strandsjö som skrev sången hade säkert läst berättelsen om Jesus och oss människor liknade vid får vilka han väl kände – också vid namn. Vi är får som den gode herden söker samla till sin fårahjord. Jesus hade ju kommit för att vi skulle få veta vem och hurdan Gud är och vad Gud vill.

Det är livsviktigt att höra hemma någonstans – i en familj eller i någon form av gemenskap. Många saknar detta. Det gäller barn. Det gäller ungdomar. Det gäller oss vux­na. Då Jesus vandrade om­kring i städer och byar upplevde han detta: När Jesus såg människorna, fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde…

 Vi som hör eller hört hemma i en familj vet att den gemenskapen inte gäller hela livet? Den familj jag växte upp i finns inte längre – pappa och mamma är döda och vi söner lever med våra familjer var för sig. Min egen familj är inte längre en familj – våra vuxna barn bor var för sig och vi på Bohus Björkö. Våra jordiska familjer bryts upp – på olika sätt.

Vi kan känna igen oss i Jesu ord att vi inte sällan är som får utan herde, har det jobbigt – någon gång mycket jobbigt – är hjälplösa. Därför trädde Jesus fram och sa: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. De skall ha liv, och liv i över­­flöd.

Det är detta som Göte Strandsjö fångar in i en annan av verserna i sin sång: ”Gud hör när jag sjunger, Gud hör när jag ber, han vet när jag gråter, och han vet när jag ler.”

Jesus sa också detta: Jag känner mina får, och de känner mig… Har vi lärt känna Gud sådan Gud framträder i Jesu gestaltning av sin Fader?

Jesus bjuder dig att bli med i hans stora hjord som i dag formeras här i Trollhättan och över hela vår jord – Kristi kyrka i dess olika församlingar. Själv mötte jag den en påsknatt i en fullsatt ortodox kyr­ka i Moskva. Jag fick delta i den i en katolsk basgrupp i Uruguay – som de gamla konven­tik­lar­na i väckelsens tider. Jag satt en kväll tillsammans med kristna studenter i en alldeles speciell måltid i ett hem i Etiopien. Jag delade gudstjänstgemenskapen med indianer i vår systerkyrka i Ecuador. Kristi kyrka tar så gestalt i de mest skiftande former och över alla gränser och etniska grupper.

En herde – en hjord

 Jesus sa också detta i sitt tal om den gode herden: Det skall bli en hjord och en herde.

En hjord, en herde, en kyrka… Vi samtalade vid ett tillfälle om splittringen i Kristi kyrka. Någon sa då att vi åker ju till olika tappar allt efter den bensin vi önskar. Så är det ju också med oss och våra försam­lingar. Skall alltså detta också gälla Kristi kyrka? Att vi söker det som passar oss?

Paulus skrev till församlingen i Korinth på grund av den oro och tendens till splittring som fanns där och hade en ordentlig uppgörelse med korinthierna på grund av deras uppdelning och etiket­tering av sig själva i olika fraktioner. Ni säger: Jag hör till Paulus… Apollos… Kefas… Kristus. Han ställde frågan: Har Kristus blivit delad? Vi säger: ”Jag hör till Luther… Levi Petrus… John Wesley… Paul Peter Waldenström…” Paulus ställer samma fråga till oss: Har Kristus blivit de­lad? Svaret måste bli Nej! Och det måste också gälla hans kyrka. Därför blev hans budskap: Var överens och dela inte upp er i olika grupper. Kristus är inte delad!

Tradi­tionen berättar att församlingen tog till sig vad Paulus skrev. Men dessvärre fick biskop Clemens av Rom 50 år senare skriva brev till församlingen med följande frågor: ”Varför sliter vi sönder och river isär Kristi lemmar och gör uppror mot den egna kroppen? Varför har vi kommit till sådant oförstånd, att vi glömt, att vi är varandras lemmar?”

Församlingen hade på nytt råkat in i splittring. Biskopen såg mycket allvarligt på detta som han beskrev som ”mycket vidrigt och ovärdigt” deras vandel i Kristus. ”Ni drar genom er dårskap smädelse över Herrens namn och fara över er själva”.

Pau­lus två brev och Clemens brev till församlingen i Korinth vittnar om hur oerhört allvarligt man i urkyr­kan såg på splittringstendenserna. Sådant som vi i våra församlingar ofta tar i försvar med ut­gångspunkt i att vi människor är varandra så olika.

Paulus värnade om mångfalden i församlingarna och visste då att han samtidigt värnade om enhe­ten. Mångfald och enhet tjänar varandra. Likriktning – i tro eller i liv – föder splitt­ring. Likriktning och splittring hör samman – på det religiösa som på det allmänmänsk­liga planet.

Kyrkornas splittring i vårt land är en upprepning av det mönster som ibland uppstod i Kristi kyrkas första tid. Varje församling bör lyssna in dessa Jesu ord: Jag har också andra får, som inte tillhör den här fållan. Jesu får finns utanför den fålla jag tillhör i min församling och mitt samfund.

 Minns du orden i Jesu förbön: Joh 17:21-23

 Glädjande nog är förändringar på gång. Vi har – tack och lov – ett samgående planerat till den 4 juni mellan MK, SBF och SMK. Dilemmat är som Lasse Svensson – en av de ansvariga för denna pro­cess – nyligen sa: ”Vi talar gärna om förnyelse i våra församlingar men när det kommer till föränd­ringar blir det ofta stopp.” Men nu skall en ny kyrka formeras!

Det finns också en växande samsyn med Svenska kyrkan och andra trossamfund. I Hammarkullen – som jag tidigare tjänade som pastor – säljer Sv kyrkan nu sin kyrkolokal och man förenas i en kyr­ka. På Björkö firas som tidigare alla gudstjänster i sommar tillsammans. Vi har gemensamt konfir­mandarbete, gemensamma samtalsgrupper och mycket annat.

Guds eget folk

Kristus är inte delad! Kristi kropp är en! Kyrkan är Guds folk i vilket skiftande tungomål och skif­tande ”talenter” får tjäna helheten, Guds rike. Detta i motsats till den individualism och elitism med skiftande gruppbildningar som trasar sönder både den enskilda människan, Kristi kyrka och vår värld.

Vi missuppfattar Jesu liknelse om den gode herden om vi uppfattar att vi skall vara en viljelös fårskock. Petrus slår fast något helt annat i ett av sina brev: Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni är ‘ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.

Det är en genomgående tanke i Bibeln. Gud samlar ett folk därför att han behöver detta folk som redskap att bära ut glädjebudet att vi alla får vara med i Guds stora familj. Gud samlar ett folk – inte bara för deras egen skull utan – för att detta hans husfolk skall bli till välsignelse! Är du med?

Min far var söndagsskollärare. Han berättade gärna om pojken uppe i Skottland som vaktade får uppe i svåra bergsbygder. Där träffade en präst på honom och berättade då om Gud för denne. Några år senare kom han tillbaka till bygden och såg då i ett hem ett foto på en pojke och kände igen denne. Han frågade hur det stod till med honom och fick då beskedet att han var död. Han hade förolyckats uppe bland bergen. Prästen berättade då att han träffat honom och samtalat med honom. Då, sa föräldrarna, kanske du kan tala om för oss det vi undrat över. Han höll så krampaktigt om sitt fjärde finger. Prästen berättade att han lärt pojken att stava på fingrarna orden ”The Lord is my shepherd” – ”Herren är min herde.” Pojken hade slutit sin hand över det fjärde fingrets budskap: ”The Lord is my shepherd.”

Har du stavat dig igenom den gamla herdepsalmen och lärt känna den gode herden? Kan också du säga: Herren är min herde!

Du som inte hör hemma i någon församling är välkommen till Guds familj, till Kristi kyrka. Det välkom­nandet ger jag på uppdrag av honom som är den gode herden och som vill vara detta för dig. Det finns en plats bland Guds folk också för dig.

 Leif Herngren Trollhättan 11.05.08

Ps o S 60   ”En Fader oss förenar, en herde och en fårahjord…”

Johannes 20:1-18

 1970 besökte jag det förra koncentrationslägret Buchenwald i det dåvarande Öst­tysk­land.. Dödsläg­rets plats var en bokskog på kullen ovanför den tyska kulturstaden Wei­mar, där Goethe och många andra tyska kulturpersonligheter varit verk­samma. En stad tyngd av kultur men nu också med min­nen av de vagns­­laster med fångar som an­lände till det läger, varifrån de flesta aldrig åter­vände.

Där fanns fortfarande baracker med sina karaktäristiska sängar, sjukstugan där ex­pe­riment ut­för­des med fångarna och krematoriet. Vi gick till den bygg­nad som varit fängelset i fängelset. Dit för­des de som vägrade tystas. I cell efter cell såg vi namn på dem som misshandlats ihjäl i dessa celler. På en av väggarna läste jag ett bi­belord och såg nam­net Paul Schneider.

Någon dag senare upp­täckte jag i en kyrka bo­­ken Der Prediger von Buchenwald. Det var en bok postumt utgiven om kyrko­herde Schnei­ders liv och protest mot nazismen och Hitlerregimen. Hans protester för­de honom till Buchen­wald och ganska snart till fängelsecellen där han vistades i över ett år innan med­fång­ar fick be­gra­va hans då sönderslagna kropp.

Utan­för fängelsebunkern fanns den stora uppställningsplatsen där fångarna ställdes upp var­je mor­gon och kväll och fick stå i timmar i uruselt väder. En av de överlevande från Buchen­wald berättar om de predikningar Schneider höll vid flera tillfällen från sin cell – mycket korta sådana då fångvak­tarna brutalt tystade predi­kanten. Där fick de en påskdag höra hans mäktiga stämma genom gallret: Så säger Herren: Jag är uppståndelsen och livet…

 Predikan blev inte längre. Predikanten slogs till marken. I detta dödsläger var Paul Schnei­der ett påskens vittne – med ett till synes fullständigt absurt budskap där det gavs. Det bud­skap Paulus kallar korsets dårskap! För många är det ett absurt och omöjligt budskap.

Vari grun­dar sig uppståndelsetron och dess glädjebud? Vad är det för oss? Är vi påskens vittnen fyllda av pås­kens glädje och allvar, dess segerjubel och fanfarer?

Den stora och heliga sabbaten

 Påsklördag – som vi ibland firar ganska slarvigt – kallas i de ortodoxa kyrkorna för den stora och heliga sabbaten. Det är Guds vila – den stora väntan inför vad som skall ske då påskdagen bryter in!

Min hustru och jag deltog under Sovjettiden i en ortodox påsknattsguds­tjänst i Moskva. Kyr­kan var fylld av stå­ende människor – där fanns inga bänkar. De stod med otända vaxljus i vän­tan på vad som skall ske klockan tolv då upp­stån­delsen budskap ropas ut i kyrkan: Kristus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden.

Från det stora påskljuset i fonden som tänts vandrade ljuset nu från person till person, från vaxljus till vaxljus ned till dem längst bak i kyrkan. Det tidigare mörklagda kyrkrummet fylldes av ljus – uppståndelsens ljus. Kristusljuset hade vandrat från människa till människa. I denna påsk­nat­tens gudstjänst hälsades man med glädjebudet:

Detta är natten då Jesus Kristus bröt sönder dödens kedjor och triumferande steg ut ur graven. Kraften i denna heliga natt skingrar allt ont, utplånar all skuld, återställer all oskuld, ger sörjande glädje. Det är i sanning en välsignad natt när himlen är förenad med jorden och människan för­sonad med Gud.

Människors möte med en tom grav

I vilken kyrka vi än samlas inför påskens mysterium så har detta sin grund i evangeliet vi tidi­gare lyssnade till. Människors möte med en tom grav!

För lärjungarna och kvinnorna som vandrat med Jesus hade ljuset släckts. Allt det man sat­sat på hade förlorats. De­ras herre hade nesligen dödats tillsammans med rövare på Golgata in­för män­ni­skornas hån och förnedrande kommentarer. Några kvinnor är på väg till graven för att behandla den dö­da kroppen med välluktande kryddor. Man ha­de på fredags­kväl­len sett hur två aktade män ur den ju­diska överklassen, rådsherrarna Jo­sef från Arima­taia och Nikodemus – i hem­lighet lär­jungar till Jesus – hade lagt Jesu kropp i en klippgrav.

Maria från Magdala och de andra kvinnorna söker en död kropp, något att vårda. De går till en grav, för att minnas, se till­baka, få gråta ut. För många är religion detta – ett tillbakablick­an­de till något som hänt en gång, ett vårdande av traditioner och minnen och religiösa seder.

Kvinnorna tas brutalt ut ur den stämning de är i och det uppdrag de föresatt sig. De kommer till en öppen och tom grav. De ställs inför en märklig fråga: Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.  De söker upp lärjung­arna och berättar för dem vad de ställts inför. Dessa uppfattar det som tomt prat.

 Men Petrus och Johannes skyndar springande till graven. Johannes – den yngre av de två – kom­mer först fram men väntar in Petrus. De går tillsammans in i graven. Där ser de bind­­lar­na som krop­pen lindats in i tillsam­mans med omkring trettio kilo myr­­ra och aloe. Den fins­ke arkeo­logen Saari­sa­lo menade att dessa bindlar till­sammans med sal­van hade bildat ett stelnat hölje. Det är vad de nu ser och för sig ligger den prydligt ihoprul­lade duk som täckt Jesu huvud.

Lu­kas skriver att Petrus såg linnesvepningen ligga där och gick däri­från full av undran över det som hade hänt. Om Johannes läser vi: Han såg och trodde. Uppståndelsetron föds inne i en grav – i själva dödens boning!

Den kristna uppståndelsetron bygger inte på några filosofiska funderingar och slutsatser. Grundas inte heller på naturvetenskapliga efterforskningar eller någon allmän tro på själens odödlighet. Tron på Jesu uppståndelse har sin grund i vad människor såg och ställdes inför i mötet med en tom grav.

Evangelierna berättar om Marias möte med Jesu. De be­rät­tar om hur den förundrade Petrus i sin brottning med sitt svek och vad som hänt får ett alldeles eget sammanträf­fande med Jesus. De berättar om Jesu ankomst till lärjungarna påskdagens kväll och om hur den då icke närva­rande Tomas med allt sitt tvivel senare ställs inför den Uppståndne och kommer till tro.

Den kristna kyrkans Credo – Jag tror…

Petrus: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på… jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barm­härtig­het har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesus Kristi uppståndelse från de döda…

Kristus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden! Det är Kristi kyrkas Credo!

Kring denna påskhälsning hade jag en andakt på servicehuset i Hammarkullen. Då andakten var slut kom en gammal man fram till mig. Tårarna rann ned för hans ansikte medan han räckte mig sin hand och sa: Kristus är uppstånden. Jag tog hans hand och svarade: Ja, han är verk­ligen upp­stån­den! Han berättade så för mig att han var musiker från Ryssland som flytt från Sovjetunionen. Påskhälsningen hade påmint honom hur man i hans hemland växlat påskens budskap mellan sig.

I den apostoliska trosbekännelsen tolkar kyrkan sin tro – med grundtextens ord som är:

”Jag tror på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den heliga Anden, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen…”

Till denna bekännelse får vi säga vårt Amen! Halleluja! Och bekänna vår tro med Olof Hartmans ord i psalmen 153 – ”Livet vann, des namn är Jesus”

Leif Herngren Rambergskyrkan 11.04.24

Johannes 19:17-37

 Då vi 1974 invigde Tomaskyrkan i Hammarkullen hade vi varken haft tid med eller pengar till utsmyck­ning av fonden. En av våra medlemmar skissade på ett enkelt kors och en av försam­ling­ens vänner fick tag i en rejäl planka på sitt jobb och tillverkade ett kors. Då jag såg korset fann jag i dess mitt en inkapslad grenformation och såg i dess knotighet mig själv innesluten i detta kors. Det korset finns kvar i Tomaskyrkan med sitt budskap att det finns plats för oss i Jesu kors.

 Över långfredagens texter står endast ordet: Korset. Det är för oss ett ord om lidande och död. Men Jesu väg till korset var på samma gång hans väg till livet. Det är påskens dubbla budskap.Vägen till livet är den väg som leder fram till Jesu kors.

Det blir inte någon utläggning av texten i dag. Berättelserna vi hört talar för sig själva. Jag åter­ger ett par människors möte med korset och lidandet och deras brottning med Gud och sig själva. Jag tror att deras vittnesbörd hjälper oss att bättre förstå korsets budskap. Det blir framför allt från en av vår tids mar­­ty­rer.

En lidande människas fråga: Vem är jag?

Den 9 april 1945 – en knapp månad före krigsslutet – avrät­tades på Hitlers order ett antal män i kon­centrationslägret Flossenbürg. De an­kla­gades för att ha varit inblandade i attenta­tet mot Hit­ler. Bland dessa var präs­ten och teologen Dietrich Bonhoeffer. Han var före kriget en mycket ansedd te­­o­log och kyrkoledare. Han bok Motstånd och underkastelse fick en oer­hörd be­tydelse över hela världen. Inte minst för mig själv. Bo­ken publicerades efter hans död och innehöll brev mm från hans två år i fängelser och koncentra­tionsläger.

Vem var då denne man. Han funderade själv över detta och skrev i fängelset dikten Vem är jag?

Men efter den diktens ord ger han följande kommentar. Inte minst till oss som tror att de männi­skor – som likt Bonhoeffer blir martyrer – inte är vanliga människor:

”Är jag verkligen det som de andra påstår?

Eller är jag blott det som jag vet om mig själv:

orolig, längtande, krank som en fågel i bur,

kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen,

hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter,

törstande efter goda ord och människors värme,

skakad av vrede vid självsvåld och ringaste kränkning…

Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud.

Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Det var inte enkelt för Bonhoeffer att finna svaret på frågan Vem är jag? I stället klarnade allt­mer bilden av vem Gud är. I mötet med sitt eget lidande och med korset såg han den lidande Guden.

Den lidande Guden

Boenhoeffer befann sig i fängelset utanför Berlin där de allierades bombmattor föll allt oftare – ibland mycket nära fängelset. Fångarna hade inga skyddsrum att ta sig ned i. De fick under stor fruk­tan vis­tas i sina celler och korridorer. De var under sådana förhållanden och i oviss väntan på vad morgon­dagen skulle innebära som Bonhoeffer funderade över vem Gud är, vad det är att vara män­niska och kris­ten. Hans tankar blev inte någon färdig teologi – utmejslad i lugn och ro vid ett skrivbord – utan tan­kar och re­flexioner i utsmugglade brev till sina kära och till goda vänner.

Där i fängelset fick han en allt större insikt om vem Gud är och skriver: ”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset. Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss… Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande; blott den lidande Guden kan hjälpa.”

Det är en annan bild av Gud än den betydligt vanligare av Gud som allsmäktig och segrande – bilden av Gud i anslutning till vad som brukar benämnas för härlighetens teologi, theologia gloriae.

Bonhoeffer lärde alltmer känna Gud – sådan Gud är – den Gud som i Kristus naglades fast på ett kors och dog. Han uppfattar – mitt i den förnedring som fängelset inne­bar för ho­nom och de andra fångarna – att den lidande Guden tagit upp kampen mot ond­s­­­kan och satansmak­terna i världen. Det är korsets teologi, theologia crucis – bl a återgett av Paulus: Fil 2:6-8

Dessa två begrepp theologia crucis, korsets teologi och theologia gloriae, härlighetens teologi ut­gör tillsammans evangeliet – och endast då bägge dessa grund­läggande aspekter finns med. Paulus fort­sätter sin betraktelse över korsets teologi med orden: Fil 2: 9-11

Det är detta som fastan och stilla veckan på nytt har påmint oss. Fastnaglad på korset säger Jesus: Det är fullbordat – Tar vi till oss dessa ord i hela dess oerhörda betydelse!?

Människa och kristen

 I fängelset fick Bonhoeffer också en allt större klarhet i vad det är att vara männi­ska och kristen.

”En kristen”, skriver han, ”stannar hos Gud i hans våda, det är skillnaden mellan kristen och hed­ning. Stanna kvar här och vaka med mig, ber Jesus i Getsemane. Det är motsatsen till allt det som den religiösa människan väntar av Gud. Människan blir kallad att lida med, när Gud lider på grund av den gud­lösa världen.”

Inför fastan sjöng vi ”Se, vi går upp till Jerusalem”. Vad har de orden för innehåll för oss nutida krist­na? Bonhoeffers fastetid innebar att han alltmer lärde känna den lidande Guden. Då ställ­des han inför kallelsen att så leva i den gudlösa vär­lden att han själv drogs med in i Guds lidande, fick lida med Gud – lära sig medli­dande – lära sig vetekornets lag!

Vi har stannat inför denne märklige man som uppfat­tades som en rese av sina med­fångar men som själv kände våndan och törstade efter goda ord och människors värme.

En annan som kämpade med sig själv och med Gud var poeten Sven Lidman. Hans liv hade varit om­­­tumlande. Han hade lidit skepps­brott. Han berättar i sina memoa­rer om sitt möte med korsets budskap.

I den sista timmens sista ögonblick av medvetet liv lyftes jag upp – om av en våg eller hand visste jag i det ögonblicket ej – och blev räddad – på stranden av ett oändligt hav. Jag fick uppleva und­ret – det som jag kanske alltid drömt om: Jag fick lämna min stackars skeppsbrutna, trasiga, sjuka själ i en frälsande Härskares kärleksfulla händer. Jag blev omhändertagen

Så föddes hans psalm: ”O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona, som mer än världens visdom vet och varje synd kan sona. Jag träder nu till Korset fram ur dödens syndaländer att ge min själ liksom ett lamm i Jesu frälsarhänder…”

Genom den knotiga grenen som var inkapslad i korset i Tomaskyrkan kände jag att jag fick vara inne­sluten i korset – i Guds i Kristus utsträckta barmhärtiga händer. Bonhoeffer: ”Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud”

Var befinner du dig? Stämmer du med hela din varelse in i orden i Lidmans psalm som vi nu skall sjunga? Långfredagens evangelium inbjuder dig till detta! Ps o S 234

Leif Herngren Rambergskyrkan, Göteborg 11.04.22

Johannes 13:1-17 o 31-35

Texterna om Jesu lidande död och uppståndelse har samlats i fyra serier efter evangelisterna. För i år gäller Johannesserien och vi stannar i kväll inför Johannesevangeliets 13.e kapitel. Det föregår Jesu av­skeds­tal och händelserna i stilla veckan – alltså Jesu egen förberedelse för livets slut och hans försök att bereda sina lärjungar för vad som skulle ske. Det är ett ganska märkligt kapitel över vilket vi kan sätt rubriken Kärlekens kapitel. Men det inne­håller också helt andra avsnitt – om Judas förräderi och Petrus förnekelse.

Kärlekens handling – 13:1-11

 Kapitlet börjar med att återge en liten passus om Jesus: Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.

Med de orden ger oss Johannes själv rubriken till detta kapitel. Det är ett kapitel om kärlek!

Johannes skildrar så vad som händer i anslutning till påsk- och avskedsmåltiden. Han ger oss skildringen av hur Jesus – som måltidens värd – bryter sin roll och går in i tjänarupp­giften genom att tvätta sina lärjungars fötter. Efter vandringar på dammiga vägar var detta ett smutsigt jobb vilket som regel sköttes av slavar eller tjänare. Det är därför inte så underligt att den alltid impulsive Petrus utropar: Herre skall du tvätta mina fötter?

Jesus: Vad jag gör förstår du inte nu… Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig. Det handlade inte bara om Petrus fötter.

”Förstår ni…” – 13:12-17

Jesus ställer frågan till lärjungarna: Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Frågan är om vi för­står innebörden i Jesu handlande? Vi som har så lätt att sortera människor och behandla dem därefter – hög och låg, av värde för mig – utan värde.

Jesus sa: Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är ni också skyldiga att tvätta varandras fötter.

Efter ytterligare några ord: Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så.

Det handlar om tro och liv. Kärlek som utövas i handling.

Ett nytt bud – 13:31-35

Så följer Jesu ord om vad han kallar för ett nytt bud: Ni skall älska varandra. Det nya budet är inte som så ofta tidigare ett bud om kärleken till nästan. Det är ett bud om lär­junge­kärleken. Det är ett bud vars grund ligger i Jesu kärlek till dem och dess kon­sekvens: deras kärlek till varandra: Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Detta kärlekens kapitel ger oss starka ord om lärjungekärlek och lärjungeomsorg. Samtidigt är det inte ett förskönande kapitel om lärjungarna. Tvärt om ger det i sin realism en smärtsam bild av dessa – förrädaren och förnekaren. Vi har att ta till oss båda delarna! Det handlar ju om oss lika väl som om dem.

Johannes 13 – kärlekens kapitel leder oss till den kär­le­kens verkstad som församlingen är!

Kärlekens verkstad

 Det första vi får konstatera är. Det som gällde för de första lärjungarna gäller också oss. De gavs åt var­andra. Vi väljer inte dem som skall ingå i den gemenskapen som församlingen utgör. Vi ges åt varandra. Jesus säger: Ni har inte utvalt mig… jag har utvalt er…

 Det handlar om att stå ut med varandras brister, halvhet, trasighet… att ha omsorg om den svage, den som inte alltid orkar. Det handlar om att inte demonstrera sin eventuella styrka utan att dela med sig av den.

Det är populärt i dag att tala om personkemi – att vissa människor kan vara rela­terade till varandra, och andra inte! Det är motsatsen till kristen kärlek! Lärjungekärleken gäl­ler också dem som inte stämmer med mina åsikter, min bildning, min önskan att umgås med dem som ger mig något. Ibland säger en del att det inte ger dem något att möta andra med­lem­mar. Det är den självcentrerade människans utgångspunkt. Lärjungekärleken ställer oss in­för att varje människa har något att ge mig – och dessutom – jag har något att ge andra.

Jesus tog av sig manteln och band en handduk om livet och tvättade sina lärjungars fötter! Vi behöver inte tvätta varandras fötter i dag – rena vägar, rena strumpor och skor. Men i våra för­samlingar – och i deras vänkretsar finns det åtskilliga…

… vars ensamhet skulle behöva ”tvättas bort”

… vars tårar skulle behöva torkas

… vars självförtroende skulle behöva stärkas

… vars tro skulle behöva stödjas…

Församlingen utgör en kärlekens verkstad. I församlingen får vi ta emot kärlek. Vi får utöva kärlek – tillsammans fundera över vilka konkreta uttryck denna lärjungekärlek skall ta sig i Rambergskyrkans församling här på Hisingen.

Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

 Vi får inte glömma Jesu avslutande ord:

Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

Trovärdigheten hos varje enskild kristen och varje församling har att göra med detta Je­sus gjorde för sina lärjungar och vilka spår det sätter i våra liv.

 Johannes – som skrivet texten vi stannat inför – kallades kärlekens apostel. Det berättas – då han på sin ålders höst fanns i Efesus – ofta upprepade orden: Mina barn, älska varandra! Det blev till sist så att de tröttnade på hans budskap. Han blev för tjatig. Då fick de höra: Det är Herrens bud. Om det ensamt följs så räcker det!

BÖN: ”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig.

Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Forma mig för ditt rike. Uppväck mig, ge mig liv.

Tag mig nu in i din lydnad. Herre förvandla mig.”

Leif Herngren Ramberskyrkan, Göteborg 11.0421

Johannes 3:11-21 och 1 Joh 1:8-2.2

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.

Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,

och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Att vara människa är att vara på vandring, på väg någonstans. Om detta gav oss poeten Dan An­ders­son sitt vittnesbörd. Han vandrade för att finna sin faders hus. Är hans vittnesbörd också vårt?

Försonaren står i fokus denna söndag – och därmed försoningen. Bakgrunden till evangelietexten vi lyssnade till är det samtal som rådsherren Nikodemus hade en natt med Jesus. Samtalet handlade om det som Dan Andersson lyfter fram i sin dikt – att finna sin ”faders hus”, klappa på dörren och få komma in. Jesus talar om att se Guds rike och komma in i Guds rike. Förutsättningen för detta är att födas på nytt. Nikodemus begriper inte vad Jesus vill ha sagt. Han tolkar Jesus bokstavligt. Man kan väl inte komma in i mo­der­livet och födas en gång till? Jesus säger då att det handlar om att fö­das av ande. Nikodemus fråga blir Hur är detta möjligt? Vår fråga kanske är: Vad innebär det?

Gud försonade hela världen med sig genom Kristus

Paulus ger i ett brev till korinthierna sitt svar: Den som är i Kristus är alltså en ny ska­pelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig ge­nom Kristus.

Mot den bakgrunden deklarerar Paulus: Låt försona er med Gud. Frågan som ställs i dag är: Varför? Vi skall väl inte tala om gamla begrepp som synd och skuld? I den psykologisering av vår värld som dominerar i dag förklaras det mesta utifrån faktorer utanför min kontroll. Begreppen synd och skuld är inte aktuella.

I Psaltaren läser vi: Min skuld har växt mig över huvudet, den är en börda, för tung för mig… Jag är krokig och böjd… Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker, mina ögons ljus har slocknat… Så länge jag teg tynade jag bort… Hur skall vi fatta dessa ord? Är de utan verkligt innehåll – åtmin­stone överdrifter?

Eller är det så att dessa ord är en verklighet för många människor? Den som tar människans ansvar på allvar och att vi gravt kan missbruka detta känner igen sig i psaltaror­den. Människan är en moralisk varelse.

Jesus visar på vad följden blir av hans budskap. När ljuset kom in i världen, då älskade människor­na mörkret mer än ljuset… man kommer inte till ljuset, för att ens gärningar inte skall avslöjas.

Dagens episteltext sa: Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Sanningen kastar sitt ljus över och in i oss. Vi ser vårt misslyckande och står så inför det som är människans adelsmärke – hennes ansvar. Det tar i sin tur konkret uttryck i hennes skuld inför människor och Gud. Men just i människans erkännande av detta ligger förutsättningen och grunden för befrielsen från synden och skulden. Johannes fortsätter därför med att ge oss befrielsens och förlåtelsens ord till upprättelse: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.

Där Jesus drog fram ställdes människor inför en befriande nåd och inför den sanning som kräv­er rätt och rättfärdighet. Dilemmat är att människor i alla tider frestats att stanna inför en av des­sa verklig­he­ter. Det blir bara nåden – en överslätande nåd. Eller det blir bara sanningen – hårda, dömande ord.

Vi ser inte att den Guds kär­lek – som nåden springer fram ur – också rymmer rättfär­dighet. Eller vi ser inte att vi i mötet med sanningen ock­så står inför Guds barmhärtighet – dock inte en barmhär­tighet som bortser från ond­skan – det är inte barmhärtigt – utan den barmhärtighet och nåd som förlåter, renar och upprättar. Nådens evangelium får aldrig inbjuda oss att glömma vårt ansvar för rätt och rättfärdighet. Sanning­ens blottläggande av det onda skapar förutsättningen för försoning – den försoning som har sin grund i Guds kärlek och vilja med varje människa.

Efter de fruk­tansvärda brott mot människor som ägde rum i Sydafrika tillsatte man en sannings­kom­mis­sion. Uppgiften var att i sanningens ljus söka ta fram det som skett och skapa försoning. Det fanns kri­tik mot att förlåtelse gavs. Men det skedde först efter att sanningen tagits fram i ljuset. Sö­kan­det var viktigare än domen.

Vid ett tillfälle bröt ett av vittnena, änkan till en mördad, ut i ett avgrundsvrål av sorg och smärta. Kommissionens vice ordförande skrev: ”Det fångade i ett enda vrål allt mörker och all skräck från apartheidåren. När hon kastade sin kropp ba­kåt och skrek var det som ett skri av kollektiv skräck från tusentals människor som hade varit fångade i rasism och förtryck under så många år.” Ondska handlar inte bara om ohyggliga mediebilder. Det handlar om enskilda människors fruktansvärda lidan­de – och att dessa genom försoningens möjlighet skall befrias från det onda till upprättelse. Det handlar om det som i dag sker i Liberia, i Syrien och på alltför många andra ställen.

Försoningen är vägen in i Guds rike.

Evangeliet är ett budskap om och erbjudande av befrielse från det som binder och plågar oss männi­skor. Det gäller befrielse från såväl skuld som de osunda känslor av skuld som är något annat – skam­­men att inte räcka till. En befrielse från den äkta skulden erbjuds i inbjudan till försoningens möjlighet och syndernas förlåtelse. Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.

Tillbaka till Paulus ord: Den som är i Kristus är alltså en ny ska­pelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss genom Kristus.

Försoningen är vägen in i Guds rike. Detta slås fast i orden i evangelietexten som brukar kallas lilla Bibeln: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

De som tror på honom. Vad är det att tro på Gud? Att tro är att – som Paulus utrycker det – att vara i Kristus. Rabbinen Peter Borenstein berättade nyligen i ett sammanhang om judendomen. Han tog då upp begreppet tro. Att tro på Gud hand­lar för en jude inte primärt om en övertygelse om att Gud finns. Att tro har en betydligt djupare innebörd. Att tro är att förtrösta på, lita på Gud. Jag påmindes då om att i den tyska nya översättningen av NT brukar man inte ordet för tro – glauben utan genomgående ordet vertrauen – förtrösta, sätta sin tillit till. Att tro på Gud är inte i första hand en huvu­dets över­ty­gelse att Gud existerar. Att tro på Gud är att i hjärtat förtrösta, förlita sig till Gud.

Johannes ger oss dessa ord om Jesu ankomst till denna världen: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.

Försoningen mellan människor och folk grundas i att vi genom Kristi kors försonas med Gud. Pau­lus slår fast att Kristus i sin person dödar fiendskap, river skiljemurar och så stiftar fred. Kärle­kens väg som Jesus gick med sina lär­jungar till Jerusalem var försoningens väg. På korset hängdes För­so­naren upp.

Att följa Paulus uppfordran låt försona er med Gud bereder vägen in i Guds rike, Att försonas är att få ett hopp förankrat i Guds löften, att leva i förväntan ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdig­het bor”.

Om de första kristna sas det att de hörde till Vägen – de var människor på väg för att – med Dan Anderssons ord – hitta hem till sin faders hus.

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.

Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,

och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren Kållered 11.04.10

Johannes 6:48-59

Evangelietexterna denna söndag är hämtade från Johannesevangeliets sjätte kapitel. Johannes be­rät­tar om brödundret på berget vid Galileiska sjön. Mycket folk har samlats för att lyssna till hans förkunnelse. Dessa behöver efter ett tag något att äta vilket Jesus ordnar med hjälp av en pojkes korn­bröd och fiskar. Folket ser det profetiska i undret och vill göra honom till brödkung – fixare av deras lekamliga behov. Då drar Jesus sig undan i ensamhet.

Men snart fångar folket på nytt in ho­nom. De önskar få klarhet i vem han är. Han skall genom ytterligare under visa vem han är: Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra?

Är inte deras tankar och önskningar de som präglar också vår tid?  Religionspsykologen Owe Wikström säger om vår tid:

Detta är gudsnjutningens tid mer än gudsfruktans. Man älskar frukterna mer än trädet, gå­vorna mer än givaren, tryggheten mer än efterföljelsen.

Han menar att det finns trostolkningar som bara spelar på känslosträngar och pekar på framgångs­orienterade fromhetsrikt­ningar som tar sin utgångspunkt i lycka, framgång och hälsa.

Vad gäller om oss? Söker vi en för oss nyttig gud, en gud som vi har nytta av och som stämmer med våra tankar och övertygelser? Eller är det den Gud som Jesus från Nasaret uppenbarar på korset.

Detta kapitel återger vändpunkten i Jesu liv. Brödundret föder avgörande samtal om Jesu liv och gärning. Själv presenterar han sig som livets bröd – det levande brödet. Inför hans förkun­nel­se och utmaningar står det att många sa: Det är outhärdlig, det han säger. Vem står ut att höra på honom. Och så övergav de honom.

Jag är livets bröd

Vad var det de inte orkade höra honom säga? Det var de ord vi tidigare hörde läsas ur evangelie­tex­ten: Vers 48-51  -  Jag är livets bröd!

De som lyssnade började tvista med varandra om vad det var han ville ha sagt: att ge dem sitt kött att äta. Säkert undrar också vi vad Jesus vill ha sagt då han fortsätter med orden: Om ni inte äter Män­niskosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Ställer oss Jesus inför magi – att hans kött och blod – dessa lekamliga beståndsdelar skall ge oss del av evigt liv? Vad menar han?

Vi kan gå till ett par andra händelser som Johannes berättar om. Rådsherren Nikodemus sitter en natt och talar med honom och får då dessa ord: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. Men, säger Nikodemus, inte kan väl någon på nytt komma in i sin moders liv och födas en gång till? Jesus har brukat ett kraftfullt bildspråk. Nikode­mus har uppfattat det bokstavligt.

Till en samarisk kvinna i Sykar som hämtar vatten ur en brunn ber Jesus om dricksvatten. Sedan bör­jar han tala om levande vatten. Kvinnan förstår honom inte – levande vatten? Varpå Jesus säger: Det vatten jag ger blir en källa… med ett flöde som ger evigt liv.

Vad Jesu budskap handlar om har förre biskopen och poeten Nils Bolander tolkat i dessa ord:

”Vi gjorde ett sällsamt byte i dag, här uppe vid altarrunden.

Vi möttes åter, du Kristus och jag, i den allvarsmättade stunden.

Jag gav vad jag hade, min synd och nöd, min rädsla och oförmåga.

Du gav mig det eviga livets bröd, och kraften att vilja och våga.”

Levande vatten och livets bröd är de ord Jesus brukar för att hjälpa oss att förstå hans ärende och vad han vill ge oss. Nils Bolander fortsätter sin tolkning:

”Jag gav dig mitt tvivel och vankelmod, min svaga och bräckliga vilja.

Du gav mig ditt dyra och heliga blod, som ensamt kan frälsa och hela.”

Jesus ger sig själv till oss i bröd och vin

Jesu ord förstås utifrån att han för oss gav sitt kött och blod på korset. De för oss till den måltid vi strax erbjuds att dela med varandra. Gemenskapen med Kris­tus, ut­tryckt med att äta hans kött och dricka hans blod ställer oss inför den personliga rela­tionen till Jesus – om den tro som är förtröstan och tillit till Gud. Kristi närvaro i bröd och vin är trons my­s­­te­rium. Guds gåva till oss. Med Bolanders ord: ”Du gav mig ditt dyra och heliga blod, som ensamt kan frälsa och hela.”

Vi kan missförstå Jesus och uppfatta att hans ärende bara skulle gälla vad vi ibland betecknar som de andliga behoven. Då har vi glömt hur detta samtal började. Det hade sin utgångs­punkt i att människors lekamliga behov engagerade Jesus. Han såg till att de fick bröd och fiskar att äta.

Då Jesus tog emot de fem kornbröden ur pojkens hand säger evangelisten: Jesus tog brödet, tack­ade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha.

Det är samma formuleringar som återges när Jesu instiftar nattvarden: Jesus tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sa: Detta är min kropp som blir offrad för er.

Evangelietexterna denna söndag lär oss …

att Jesus bryr sig om vår brödfråga. Det är ett svek mot Skaparen – som ger oss bröd att äta – att vi delar detta bröd så orättfärdigt att somliga blir helt utan och lever i djupt armod medan vi i västvärlden i vårt överflöd ständigt kräver tillväxt – en tillväxt som är omoralisk och destruktiv för oss människor och den jord vi fått att leva på.

att människan inte kan mättas enbart med bröd.  Då Jesus förstod att de människor han mättat ville göra honom till brödkung – en som enbart skulle mätta deras lekamliga behov – då drog han sig undan!

att vi har att dela såväl levebröd som livets bröd med varandra

Varje nattvard är en påminnelse till var och en av oss om att dela levebröd och livets bröd med varandra och med andra. I nattvarden som vi strax inbjuds att ta del i kommer vi att be dessa ord:

”Kristus, vi tackar dig för din stora gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ett svar till dem, som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, se den nöd som du har sett, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”

Han som presenterar sig som Livets bröd vill genom denna hän­del­se – som evangeliet återger – få oss att öppna våra ögon för vad livet i sin helhet utgör. En män­­­niska kan inte leva ett verkligt liv utan både levebröd och livets bröd. Vi behöver både och för att kunna leva det liv vi skapats till. Livets bröd är det levande brödet!

Leif Herngren – Bohus-Björkö 2011.04.03

Joh 12:1-16

Evangelietexten ger oss berättelsen om måltiden i Betania i vilken Maria utför sin smörjning av Jesu fötter. Jesus tolkar hennes handling som en förberedelse för hans död och begravning. Den andra berättelsen handlar om Jesu intåg i Jerusalem som gett denna dag sitt namn. I den ljuder Hosianna-ropen från många av dem som bara några dagar senare skulle ropa kors­fäst, korsfäst!

Om vi läst vidare hade vi fått lyssna till hur Jesus talar om sin död och bland annat ger oss orden om vete­kornets lag – Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Vi skulle kunna tro att de orden enbart gäller Jesus. Men orden gäl­ler såväl Jesus som oss. Vetekornets lag syftar på mig och mitt liv – på oss som inte så gärna lyss­nar till Jesu ord att den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.

Till palmsöndagens tema Vägen till korset vill jag tillfoga att den vägen är vägen till livet.

Den lidande Guden

Den 9 april 1945 – en knapp månad före krigsslutet – avrät­tades på Hitlers order ett antal män i kon­centrationslägret Flossenbürg. Samtliga var anklagade för att ha varit inblandade i attentatet mot Hitler. Bland dem som avrättades var präs­ten Dietrich Bonhoeffer. Han var redan fö­re kriget en mycket ansedd teolog, för­fattare och kyrkoledare. Framför allt fick boken Motstånd och un­der­kastelse en oerhörd betydelse. Den publicerades efter hans död innehållande brev mm för­fat­tade under hans två år i olika fängelser och koncentrations­läger.

Vem var han då? Han funderar själv över detta och skriver ner sina tankar i dikten Vem är jag?

Vem är jag? Man säger mig även

att olyckans dagar jag bär

oberörd, leende, stolt

som vore jag van att segra.”

Efter diktens ord ger han sedan följande kommentarer:

”Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme, skakad av vrede vid självsvåld och ringaste kränkning…

Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Han befinner sig i fängelset utanför Berlin då de allierades bombmattor faller allt oftare och ibland mycket nära fängelset. Och fångarna har inga skyddsrum att ta sig ned i. De får under stor fruktan vistas i sina celler och korridorer. De är under sådana förhållanden och i oviss väntan på vad mor­gondagen skall innebära som Bonhoeffer funderar över vad det är att vara människa och kristen. Hans tankar blir inte till någon färdig teologi utformad vid ett skrivbord utan tankar och reflexio­ner i brev till sina vänner.

Där får han en allt större insikt om vem Gud är och skriver: ”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset. Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss… Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande; blott den lidande Guden kan hjälpa.”

I sitt eget lidande lär Bonhoeffer alltmer känna den lidande Guden – den Gud som i Kristus nag­­las fast på ett kors och dör. Den lidande Guden är den Gud som tagit upp kampen mot ondskan och satansmakterna i världen. Han steg aldrig ned från korset!

Det är detta som fastetiden på nytt påmint oss om? Det är palmsöndagens bud­skap med sitt tema: Vägen till korset.

Bonhoeffers kamp ger honom också allt större klarhet i vad det är att vara kristen. Han skri­ver: ”En kristen stannar hos Gud i hans våda’, det är skillnaden mellan kristen och hedning. ”Stanna kvar här och vaka med mig’, ber Jesus i Getsemane. Det är motsatsen till allt det som den religiösa människan väntar av Gud. Människan blir kallad att lida med, när Gud lider på grund av den gudlösa världen.

Inför fastan sjöng vi i våra kyrkor ”Se, vi går upp till Jerusalem”. Vad menar vi med de orden? Har de ett egentligt innehåll för oss nutida kristna? Vi har på nytt ställts inför den lidande Guden. Det mötet ställer oss inför vad vetekornets lag innebär – att också lärjungen kallas in i Guds lidande. Och samtidigt – att vägen till korset är vägen till livet! Med Jesus på korset var den lidande Guden. Jesus var inte – som han trodde – övergiven. Bortom korset och graven står han som Uppståndelsen och livet!

Människorna kring Jesus

I texten möter vi människorna kring Jesus denna palmsöndag:

+  Där finns syskonen Lasaros, Marta och Maria. Lasaros hade som ingen annan mött Gud då han av Jesus kallades ut ur graven. Nu finns han med vid borden – tyst och ändå ett levande vitt­nes­börd. Marta passar upp och som just i detta är en av Jesu nära vänner. Hon har likt Maria i Jesus sett någon mer än snickarso­nen. Då Marta beter sig nyktert och som man ska så fram­träder Maria sådan hon är – im­pulsiv, slösaktig, dåraktig. I henne möter vi en kvin­na som in­te räknade och be­räknade utan som gav sig själv i ett slösande överflöd – en människas absurda agerande utifrån sin kär­lek till Jesus. Den handlingen mötte genast protest från den ”nyktre” lärjungen.

+ En annan av dagens huvudpersoner är Judas. Evangelierna ger oss ingen vacker bild av honom. Här möter vi hans småaktiga kommentar till vad Maria gjor­de. Senare hans svek vid gripandet av Jesus. Judas var en av de tolv. Han ha­de som de andra vandrat med Jesus, lyssnat till honom, sam­talat med honom, brutet bröd till­sammans med ho­nom. Mitt i allt detta når inte Jesu person fram. Det räcker inte med att räknas till Jesu vänner för att verkligen se och öppna sig för vem han är!

+  Därmed är vi inne på alla dessa andra som spelade sina roller i stilla veckan: övers­te­prästerna och de skriftlärde. De representerade den religiösa eliten, var religionens ansva­riga. Lars-Åke Lundberg säger i anslutning till dessa texter: ”Risken att bli red­skap åt det onda är sär­skilt stor för dem som sysslar med ”det heliga”: präster, kyrkomusiker, vaktmäs­tare… ” Vi behö­ver tala om det­ta, för att hjälpa varandra att se och bli med­­vetna om denna fara.

I mötet med dessa som fanns där runt Jesus får vi ställa frågan: Var finns jag i allt detta? Texterna handlar ju inte bara om förfluten tid och Jesu samtid. Texterna handlar om oss. Det är väl inte så att du sitter på åskådarplats inför allt detta med Jesus? I så fall manar han dig att kom­ma ned och bli delaktig – bli en av hans lärjungar!

Är vägen till korset verkligen vägen till livet?

Du som är i kyrkan i dag – har du funnit vägen till livet – till ett rikt liv? Eller sit­ter du kanske här fortfarande med din fråga om var vägen till livet går? Fastans bud till oss är att vägen till livet är vägen till korset! Var är du på din vandring genom livet som människa och kristen?

Thomas Merton, en av vår tids mest kända kristna författare berättar om hur han blev kristen. Det var en mödosam väg innan han som amerikansk student utan tro bestämde sig för att bli kris­ten. Det blev en avgörande händelse då han döptes och inlemmades i kyr­kan. Men han vittnar om sin fortsatta kamp och skriver: ”Jag gjorde mig skyldig till det förfär­liga misstaget att träda in i det kristna livet, som om det bara vore det vanliga livet, tillsatt med ett stänk av nåd.” Han blev sedan lärjunge – till hjälp för andra till lärjungeskap!

Var befinner vi oss – vi som inför stilla veckan och påsken har mötts till gudstjänst här i Björ­kö missions­kyrka? Har vi helt och fullt insett detta som evangeliet vill säga oss i dag att vägen till korset är vägen till livet?

I brödet som lärjungarna bröt tillsammans med sin Mästare och i bägaren som de delade uppenba­rades Guds nedslag bland människorna, i den måltiden inplanterades Guds nu – och därmed evig­he­ten – mitt i den dag och den verklighet som var. Så skall ske också i denna gudstjänst!

Jesus red en dag in i Jerusalem. Han tog den väg som bar till korset. Så blev det därför ”att han inte tog det gudomliga sig till en krona”. Därför ”att han valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är. För att han lydde fram till det yttersta – döden på korset, vet vi vad seger, vet vi vad väl­dighet, vet vi vad Gud är.” Amen! Halleluja!

Leif Herngren Björkö 09.04.05

Johannes 11:46-57 och 1 Johannes brev 1:8-2:2

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fas t du är långt borta vet du vad jag tänker… du är förtrogen med allt vad jag gör… Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick?

De orden i Psaltaren är ord att våndas inför och känna en stor fruktan inför – att vara avslöjad. Det är den verklighet som alltför många lever med i upplevelsen av en gud som granskar och nagelfar var­je människa för att döma och få henne avslöjad och kastad till marken. En uppfattning under­byggd av människors underkännande av en – ibland av människor med kristet förtecken.

Men den Gud som vi möter i långfredagens budskap är den Gud som upprättar genom försoningens erbjudande och möjlighet. Grundtonen i den psalm jag citerade bärs upp av vissheten att det är gott för mig att mitt liv grans­kas. Men inte för att jag skall fördömas och tryckas till marken utan för att jag skall få klarhet om vem jag är, vart jag är på väg – bort från Gud eller på Guds väg. Psalmen vi­lar i tron att den som rannsakar är barmhärtighetens Gud som vill räta min rygg och i nåd hjälpa mig med min vandring genom livet. Den slutar med bönen att bli rannsakad och prövad: Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Där Jesus drog fram ställdes människor inför en befriande nåd men också inför den sanning som kräv­de rätt och rättfärdighet. Dilemmat är att människor i alla tider frestats att stanna inför en av des­sa verklighe­ter. Det blir bara nåden – en överslätande nåd. Eller det blir bara sanningen – hårda, dömande ord. Vi ser inte att den Guds kär­lek – som nåden springer fram ur – också rymmer rättfär­dighet. Eller vi ser inte att vi i mötet med sanningen ock­så står inför Guds barmhärtighet – dock inte en barmhärtighet som bortser från ond­skan – det är inte barmhärtighet – utan den barmhärtighet och nåd som förlåter, renar och upprättar. Nådens evangelium får aldrig inbjuda oss att glömma vårt ansvar för rätt och rättfärdighet. Sanning­ens blottläggande av det onda skapar förutsättningen för försoning – den försoning som har sin grund i Guds kärlek och vilja med varje människa.

Evangelium betyder ett glatt budskap och i detta budskap har begreppet nåd en grundläggande plats. Nåden är inte till för att släta över ondskan och upphäva rättvisan. Nåden är en förutsättning för människans rättfärdiggörelse – att hon trots sin orättfärdighet och skuld kan stå befriad inför Gud. Rättfärdiggörelsen är Guds verk grundad i den kärlek som söker människan till upprättelse och frälsning. Försoningens och förlåtelsens möjlighet ligger i Guds hand – i Guds befriande nåd.

Detta är det budskap som utgår från korset – långfredagens hälsning till oss.

Jesu korsfästelse har ibland uppfattats som Guds sätt att bli av med sin vrede genom att slå sin Son. Om detta har vi i kyrkorna tvistat. Man har hävdat att den vrede guden skulle försonas och befri­as från sin förbittring över människorna. En försoning av Gud har förkunnats i stället för människans försoning med Gud i Kristus.

Vi trodde att han blev slagen av Gud, förnedrad. Det är profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare som vi hörde läsas tidigare. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… sargad för våra synder.

Här steg Paul Peder Waldenström fram med sitt evange­lis­ka budskap bland annat i dessa ord från hans bibelkommentar: ”Föremålet för försoningen är inte Gud utan världen. Det gäller icke att försona Gud med världen, utan endast att försona världen med Gud.” Människan sätts in i ett nytt och rätt förhållande till Gud. Och det är Guds verk genom Kris­tus.

”Gud vill försoning” är rubriken över ett avsnitt i ett av Paulus brev. Utgångspunkten är hans kon­s­ta­terande att Kristus har dött för alla, för att de inte mer skall leva för sin egen skull. Meningen med en människas liv är liv i relation till min nästa. Men inför det står vi alla med våra misslyckanden och svek – med skuld inför människor och därmed inför vår skapare.

Evangelium enligt Paulus är att Gud i Kristus försonat oss med sig. Paulus har ställts i förso­ningens tjänst. Det är hans uppdrag ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus. Som Kristi sän­de­­bud ber han på Kristi vägnar: Låt försona er med Gud.

Guds försonande upprättelse

Så länge jag teg tynade jag bort… Min skuld har växt mig över huvudet, den är en börda, för tung för mig… Jag är krokig och böjd… Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker, mina ögons ljus har slock­nat. I åtskilligt av den psykologisering av vår värld som dominerar i dag är dessa Psaltarens ord en överdrift – eller utan verkligt innehåll. Men för dem som tar människans ansvar på allvar och vår möjlighet till att gravt missbruka detta vet att det är en verklighet för många. Vi är moraliska varelser. Det tillhör den resning av människan som gör henne till människa. Då jag svikit detta hos mig föder det skuld.

Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld. De orden är direkt knutna till orden ovan. De ger oss två sanningar. Befrielsen från min destruktiva inkapsling av skulden i mitt inre sker då jag öppnar mig och erkänner mina tillkortakommanden, mina felsteg, min synd. Denna sanning svarar upp mot den andra. Försoningen i Kristus lyfter av bördan jag bär, helar och reser mig som människa. (Psaltaren 32:3ff och 38:5ff)

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Det hävdar Johannes i ett av sina brev. Sanningen kastar sitt ljus över och in i oss. Vi ser vårt misslyckande och står så inför det som är människans adelsmärke – hennes ansvar. Det tar i sin tur konkret uttryck i hennes skuld inför människor och Gud. Men just i människans erkännande av detta ligger förutsättningen och grunden för befrielsen från synden och skulden. Johannes fortsätter därför med att ge oss befrielsens och förlåtelsens ord till upprättelse: Du som ber om dina synders förlåtelse,

tag emot befrielsen enligt Herrens eget löfte: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. (1 Johannes brev 1:8,9)

Dessa ord har relaterat synd och skuld till Gud. Det har att göra med vår brustenhet till vår Ska­pare och räddningens möjlighet i Jesus Kristus som Frälsare. I gudstjänsten och inte minst i nattvar­den möter vi detta inte bara som budskap utan som verklighet – i befrielsens ord och i nattvardens gåvor som konkreta uttryck.

Det är en läkedom att jag i ett samtal med någon finner klarhet i försoningens förutsättning. Det sjä­lavårdande samtalet kan ske med den som jag har förtroende för. Ibland kan det vara avgörande att det samtalet får ske med någon som äger tystnadsplikt. Bikten ger än större möjlighet till förlösande samtal och mottagande av den avlösning som då sker av den börda som skulden utgjort.

En människas vittnesbörd om brottningen med sin synd och skuld

I dikten Purgatorium, Skärseld vittnar poeten Dan Andersson att livet inte får handla om att fly un­dan samvetets röst utan att bege sig dit där räddningen finns för en sargad människa. Han berättar hur han brottas med det onda han finner hos sig själv – i det här fallet mot en vän. ”Det som slumrar djupt, slagit våldsamt ut i giftig stinkande blom, och jag fruktade allt, men fruktade mest den bäste vännens dom.” Han skildrar hur han under stjärnornas sken vandrar i natten. Hans sinne är tungt och hans blick söker sig ner mot jorden. Då nås han av en röst och möter någon, mörkrets gestalt. Men i mötet med frestaren och ett fortsatt liv tyngd av sin synd och skuld finner han ingen rädd­ning.

Han ryggar inför detta möte. Han drömmer om något helt annat vilket han säger till den han mött: ”Jag drömmer om reningens vita eld… jag går till en plats som du aldrig sett, och dit vägen bär emot – jag går att bikta min innerst synd i natt vid korsets fot.”

Han går en väg han uppfattar hård och lång men kommer så en morgon ut i glimmande ljus på ”en äng där i rosor höljts allt grovt och besudlat grus”. Där händer något.

”Och korsets herre regerade där med sin vithets lågande hand, hans klädnad lyste var syndare väg i sol över paradisstrand. Och min mördaredräkt för en vårens fläkt i trasor revs och föll ned, och konungen lyfte sin härlighets hand och sade stilla: bed! Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus med ögon utan skuld.”

Nu är vi Guds barn

Vad är det att vara människa och kristen? Vad är evangeliets innersta budskap till oss i vår brottning med våra nederlag, i mötet med det onda och då inte bara utanför oss – hos andra – utan det ondas försök att snärja in oss i sitt grepp? Vart är vi på väg?

Evangelisten Johannes ger oss sitt svar på vad vi är. ”Nu är vi Guds barn”. Frågan om vad vi skall bli lämnar han öppen för ”det har ännu inte blivit uppenbart”. Men det hopp han delar med sig i sitt evangelium är grundat i den övertygelsen att livet vi lever här inte är slutet på historien. ”Vi vet att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1 Johannes brev 3:2)

Att vara människa är att vara på vandring, på väg, att växa som människa. Det är att leva med ett hopp förankrat i Guds löfte och i förväntan ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Om detta gav oss poeten Dan Andersson sitt vittnesbörd.

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.

Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,

och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren Älvängen 09.06.29

Johannes 6:24-35

”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för stor och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Vad handlar våra liv om? Är det ett liv på ytan där vi håller oss på mattan – innanför väl upp­mätta revir? Är det som poeten Werner Aspenström fångar in i sin dikt att evigheten och dess frågor är alldeles för stora för oss så vi nöjer oss med vandringen på vårt lilla körsbärsblad?

Då är fastan en svår tid för oss med dess texter nära relaterade till vad det innebar för Jesus att vandra upp mot Jerusalem. Temat för ett par sönda­gar har varit Prövningens stund och Den kämpande tron och i söndags var temat Kampen mot ondskan. I dag ställs vi inför Jesu ord om sig själv som Livets bröd. Jag låter dagens tema relateras till tidigare tema – främst temat i söndags Kampen mot ondskan. Fastan vill säga oss att vi i våra liv behöver hjälp – att stå emot det onda och stå för det goda. Livets bröd i vår livskamp.

Ondskans andekrafter

I Skriften behöver vi inte komma längre än till dess första bok förrän vi möter sveket och det första brodermordet. Människans historia är berättelserna om människan som aktör eller offer för ondskan. Ondskan personifieras i Bibeln i mytiska gestalter som ormen, draken, Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett litet överseende leende – men ondskan själv, det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

Det Paulus sa till efesierna i förra söndagens episteltext är ord till oss också i dag: Det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­terna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himla­rym­derna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen.

Men har dessa ord med vår verklighet och vår uppfattning av världen att göra? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som kännetecknade Hitler-Tyskland – visat på att de ”makter” som Paulus talar om i sina brev har att göra med krafter som verkar mitt ibland oss människor och för grupper och natio­ner till vanvettets brant. Teo­lo­gen Albert van den Heuvel skrev om detta i boken Dessa förrädiska makter i vilken han arbetade med Paulus bruk av begreppet andemakter och relaterade detta till vår tids makter. För honom var dessa makter förrädiska därför att vi inte ser deras nedbrytande karaktär och styrka. Han uttryckte det så här: ”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt och rasfördomar, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vara fullt skönjbart.”

En pessimistisk bild? Ja, men det farligaste är inte människans destruktivitet, utan att vi stilla­tigan­de accepterar den. Ondskans realitet är dess ofattbara förmåga att klä sig i till synes vack­ra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargarna som kom klädda i fåraklä­der. Det gällde religiösa le­dare.

Är det detta som poeten Gustaf Fröding ville hjälpa oss förstå med sitt verop över dem som inte vill se. Hans ord är inte minst utropstecken för oss förmedlare av olika slags budskap.

”Tidens stämning är ond och hård! Släktet tröttnat på själavård, tänker själv och med egna ord, talar högt på Guds sköna jord, lyssnar icke på fagert snack, sätter modigt på lögn sin klack, lögn som levat i tusen år och fördenskull i ära står…

Ve därföre och trefalt ve över dem, som ej vilja se,men fördölja med rosenfärg ruttenheten och rost och ärg!

Ve därföre och trefalt ve över dem, som oss stenar ge,när de skulle oss giva bröd och ge halmstrån åt oss till stöd!”

Det finns inte någon neutral mark i universum i mötet med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte – antingen vi vill erkänna de val vi gör eller inte – an­tingen vi kallar oss kristna eller inte.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast ser vi det som en följd av att verkligt onda människor agerar. För­in­telsen av miljontals judar har vi sett som en följd av nazis­­mens herravälde i Tysk­land. Det är en del av sanningen, men nazisternas mål att utrota judarna kunde de inte själva klara av. Till det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin och industrin för att skilja ut och utmärka alla judar och bygga upp förintelselägren. Detta ägde rum under en öronbedö­vande tystnad hos de etable­rade eli­terna i det tyska sam­hället som kunde ha höjt sina röster.  ”Hatet byggde vägen till Ausch­­witz men det var likgiltigheten som bana­de den.”

Vi har en flyktingpolitik som jag tycker vi får skämmas för. Men vem är ansvarig bland alla dessa som via personakter utan att se människan ser till att beslut tas om vederbörandes utvisning?

Profeten Jesaja ger oss dessa allvarsord inför vad som pågick i hans tid och pågår i dag: Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram… Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

Lyssna: Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.

Guds bröd – eller världens alla erbjudanden

Dagens evangelietext berättar för oss att människorna sökte efter Jesus. De hade fått vara med om ett brödunder. Dagen efter upptäckte de att Jesus var försvunnen. Han hade dragit sig un­dan för att få vara ensam i samtal med sin Fader. Till sist hittade de honom men för Jesus stod det klart varför de var så ivriga att finna honom. Han konstaterade: Ni söker inte efter mig där­för att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. De ville ha någon som skulle lösa deras materiella behov – levebrödet.

Också i dag söker människor Jesus. Men det är inte något unikt bara för Jesu samtida att en avgörande anledning för mångas sökande är Gus gåvor och välsignelser och inte Givaren.

Evangeliet i dag vill tala om för oss vad vi behöver i vår livskamp. Jesus säger: Guds bröd – det sanna brö­det – är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. Det är något helt annat än allt det som i dag saluförs av skickliga profeter, erbjuds oss via reklamen och visas upp i media av dagens försälja­re av lycka och framgång. Jesus sa: Satsa inte på den föda som är förgäng­lig utan på den föda som består och skänker evigt liv.

Guds bröd är av helt annat slag relaterat till människors verkliga vardag och behov – för hela människan. Guds bröd är det om behövs i prövningens stund och då vi brottas med livet och kämpar i vår tro. Det bröd vi erbjuds i fastetid är inte sötsaker. Därför att det inte är det vi behöver när vi – som psalmisten uttrycker det – ställer frågorna: Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?

Livets bröd

Jesus träder fram här i gudstjänsten med ett erbjudande som berör djupen i våra liv: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Kan detta vara sant? Svar kan vi få av dem som bejakat Jesus och lever av detta bröd.

Mina tankar går till en av dem. Nelson Mandela växte upp i Sydafrikas apartheid med dess förakt mot honom själv och hans svarta medsyskon. Som student sökte han friheten för egen del. Men detta fick inte bara gälla honom själv utan hela hans eget folk och han anslöt sig till frihetskampen i ANC. Landet var mycket rikt land men bara för de vita. Men han såg att den största rikedomen för detta land var dess folk och kände att ”friheten är odelbar: bojor på en av mitt folk var bojor på alla och bojor på hela mitt folk var bojor på mig.”

Under de många åren på fängelseön Robben Island växte det fram en ny hunger hos honom. ”Det var min fasta tro att det inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också för­tryck­aren.” För Mandela stod det klart att den mänskliga värdigheten inte bara gått förlorad för den förtryckte utan också för förtryckaren. Denne man trädde ut ur fängelset som en av vår tids mest kraftfulla moraliska ledare med en oerhörd resning. Han har gått kärlekens och för­so­ningens väg – för att söka lära både svarta och vita hur man bygger ett land med rätt och rätt­­färdighet. En som haft närhet till Mandela berättar att Mandela slet ut ett antal biblar un­der fäng­el­seåren. Hans hunger efter frihet och värdighet för sig själv och sitt folk mättades av det bröd som är livets bröd, Guds bröd.

”Ät mitt bröd…”

Vi behöver Livets bröd för att mätta vår verkliga hunger… i prövningen stund för att vår tro skall leva… i kampen mot ondskan och för det goda i världen.

Fastlagstidens texter speglar livets verklighet. Jesu vandring upp till Jerusalem och korsdöden var förutsättningen för att han i dag kan erbjuda oss sitt bröd – sig själv.

Påskdagens kväll stod han mitt i lärjungeskaran med sin fridshälsning. Ibland kanske vi öns­kat att han skulle ha nöjt sig med detta och att vi fått njuta hans frid innanför de stängda dör­rarna. Men han visade dem sin korsmärkta kropp och påminde dem om deras uppdrag. Och för att det skul­­le kunna genomföras andades han på dem och sa: Ta emot helig ande.

Det vill han skall ske på nytt med oss här och nu. Han som är Livets bröd.

Leif Herngren Borås 07.03.18

Mark 5:24-34, Jes 59:14-16a och Ef 6:10-18

Vi är inne i fastlagstiden då bibeltexterna möter oss med det allvar som hör samman med Jesu vand­ring till Jerusalem och korset. Förra söndagens tema var Den kämpande tron och i dag ställs vi inför Kampen mot ondskan. Den här dagen är också minnesdag för terrorismens offer med dess påminnelse om ondskan i världen.

I Skriften kommer vi inte längre än till dess första bok och tredje kapitel förrän vi mö­ter sveket och det första brodermordet. Människans historia är historien om människan som aktör eller offer i mötet med ondskan. Ondskan personifieras i mytiska gestalter som ormen, som draken, som Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett leende – men ondskan själv, det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

Ondskans framträdande

Ondskans problematik är att den har en ofattbar förmåga att klä sig i vackra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargar som kommer klädda i fårakläder. Det gällde religiösa le­dare. Ondskans främsta känne­tecken är för­klädnaden. Det har därför sagts att kyrkan är en av de platser där man finner onda männi­skor. Där kan man döl­ja sin ondska för sig själv och för andra.

Det finns inte någon neutral mark i universum i vårt möte med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte – antingen vi vill erkänna de val vi gör eller inte – an­tingen vi kallar oss kristna eller inte.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast vill vi se det som en följd av att verkligt onda människor agerar. Det ohyggligt on­da som förintelsen av miljontals judar innebar har vi sett som en följd av nazis­mens herravälde i Tyskland. Det är naturligtvis korrekt, men nazisternas mål att utrota judarna hade de ingen möjlig­het att själva förverkliga.

Det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin för att utmärka och skilja ut alla judar och märka ut dessa inför det som skulle komma att ske. Den processen tog tid och skedde under tystnad hos alla etablerade och organiserade eli­ter i det tyska samhället – hos alla dem som kunde ha höjt sina röster mot den annal­kan­de katastrofen och gjort sig hörda. ”Hatet byggde vägen till Auschwitz men det var likgiltigheten som banade den.”

Profeten Jesaja sätter detta på sin spets i dagens gammaltestamentliga text:

Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

Och lyssna: Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.

Vi kan påminna oss Martin Luther Kings kanske mest citerade uttalande: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

I de jätteorganisationer som såväl samhällets byråkrati som det privata näringslivet utgör i dag vet vi att den enskildes ansvar kan elimineras. Ett fritt svävande, oförankrat ansvar är en god förut­sättning för att omoraliska eller olagliga handlingar ska kunna ske. Till det behövs bara lydiga eller till och med villigt deltagande människor – som normalt sett inte skulle bryta mot mo­ralens regler.

Vi kan se hur detta bland annat sker vad gäller den svenska flyktinghanteringen. Enskilda männi­skor utsätts för absurda beslut och handlingar, där det tycks vara omöjligt att se var an­sva­ret ligger. Genom att personakter av skiftande slag manglas genom olika instanser förblir de män­­niskor som dessa gäller utan ansikte för hand­läg­garna. En läkare använde uttrycket ”byråkratisk barnmiss­han­del” inför hur han uppfattar att flyktingfamiljer behandlas av svensk byråkrati och rege­ring.

En kamp mot ondskans andemakter

Paulus varnar i flera av sina brev för makter och krafter som människan inte skall låta vara sina her­rar. Det gäller att ta upp kampen mot dessa för att bana väg för det goda, för rätt och rättfärdig­het. Från dagens episteltext av Paulus läser vi: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­ter­na, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. För henne gäller att utifrån det mänsk­liga förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidningar och se efter vad utrymme som ges åt horoskop och liknande humbug. En nyandlighet med en salig bland­ning av ingredienser från jordens skiftande religioner och annat breder ut sig.

Samtidigt florerar olika makter och maktcentra som aldrig förr – och ses av inte så få som de allena saliggörande krafterna i samhället och dess politiska och ekonomiska utveckling. Marknadskraf­ter­na skall i dag råda i såväl väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda andemakter. I dag är det skiftande makter som driver både våra politiker och oss andra dit vi – i varje fall många av oss – inte vill.

Har de makter och krafter som Paulus talar om att göra med vår tid och vår situation? Och vilka är dom? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som känneteck­na­de Hitler-Tyskland – insett att de makter Paulus talar om i sina brev har att göra med de krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och för enskilda, grupper och nationer till vanvettets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp denna fråga och me­na­de att makter kan betyda de opersonliga krafter som finns i vårt samhälle – ekonomi, propagan­da, sexualitet, all­männa opinionen, religiösa tänkesätt och fördomar – det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vi är klart medvetna om det.

Men Paulus talar inte bara om dessa makter utan slår fast att Gud avväp­nade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem ge­nom Kristus. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats. Kristi kyrka och församling fick av Jesus uppdraget att föra kampen mot ondskan vidare – att offentligt avslöja ondskans makter och klä av dem deras fals­ka gudom.

En kamp mot ondskan ledd av Jesus

Vi ställs i fastlagstid på nytt inför att det finns en väg ur ondska och fördärv. Det är att slå följe med Jesus på hans vandring – också då den går mot Jerusalem. Han frågar efter människor som har mo­det att närgånget granska sin samtid och dess fram­tid och så klä av ondskan sin förklädnad, demas­kera den. Jesu väg är inte en väg som går utanför denna jord och dess villkor. Det fick Jesus själv i högsta grad erfara. Han levde – som vi andra – på denna av mycken ondska präglade jord och spi­kades fast på förbannelsens träd. Men just då banade han en helt annan väg. En väg som han själv gick och som han utmanar oss att gå.

Dagens evangelietext berättade för oss om hur Jesus trädde fram i sitt eget folk för att upprätta och hela. I Jesus från Nasaret inkarnerade Gud sin vilja, sin historia för att hans vilja skulle ske på jor­den så som i himlen. Många trängdes kring Jesus, men det var den sjuka kvinnan som inte bara fanns där i Jesu närhet utan tog tag i honom. Hon botades från sitt onda och fick höra orden: Min dotter, din tro har hjälpt dig. Hur är det med oss finns vi på ett avstånd från Jesus? Eller tillhör vi dem som – bildligt talat – tar tag i hans mantel för att få del av den kraft som utgår från honom?

I Jesus Kristus upprättas ett folk, Guds husfolk, Kristi församling i vilket himmel och jord möts – för att vara redskap att låta Ordet bli kött, inkarneras i människors liv. Det skall ske som vi ber i Herrens bön – Guds vilja skall ske här hos oss som den sker i Guds himmel. Det skall ske i den enskilda männi­skan, i det lilla samman­hanget, familjen och grann­skapet och ut i det allt större sammanhanget. För detta utlovade Jesus kraft ifrån höjden, genom den heliga Anden.

Den kristna församlingen är inte bara till för sin egen skull – lika lite som Israel var ett utvalt folk för sin egen eller för si­na meriters skull. Kyrkan är Guds folk med en mission, ett uppdrag. Varje enskild kristen är kal­lad att tillsammans med församlingen vara Guds medhjälpare i kampen mot ondskan då Jesus låter sitt rike ta gestalt bland människor. Vi kan därför aldrig nöja oss med att bara vara en guds­tjänst­firande församling i vår kyrka med fest och egen uppbyggelse.

En kristen är inte kallad att sitta på åskådarplats. Vi kallas att dras in i Guds historia. Till det behövs vad Paulus slog fast till församlingsborna i Efesus: Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd – vara ondskans motkrafter!

Till det behövs Guds rustning. Det är en kamp tillsammans med Jesus, i den helige Ande!

Vi skall strax gå in i en stund av eftertanke under musik. Låt oss ta med oss några verser ur dagens episteltext: Ef 6:13-18

Leif Herngren Bohus-Björkö 07.03.11

2 Kor 5:14-21 o Mark 10:32-45

Fastlagssöndagen berättar för oss att Jesus och lärjungarna är på vandring på vägarna i Pale­sti­na i Mellan-Östern. Det står om den vandringen upp mot Jerusalem att de var fyllda av bävan. Det var ingen lättsam vandring. Men samtidigt: Jesus gick först. Två frågor: 1. Har den vand­ringen fått konse­kvenser för oss, vår vardag och vad som är angeläget för oss? 2. Var det en vandring som har konsekvenser för det som i dag pågår i Mellan-Östern och fyl­ler me­dia med bilder – av förtvivlan och dödligt våld men också av hopp och glädje?

Evangelietexten slutade med dessa ord: Människosonen har kommit för att ge sitt liv till lösen för många. Paulus visar att den vandringen – som gett denna dag dess tema – Kärlekens väg – är för­soningens väg. Paulus tolkar detta i dagens episteltext med orden: Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i förso­ningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.

Kristi sändebud i försoningens tjänst

Vi har inte sällan ett snävt perspektiv på Kristi kyrkas och vårt eget uppdrag. Paulus säger Gud för­sonade hela världen. Han står i försoningens tjänst och konstaterar: Jag är alltså Kristi sän­debud och ser sig som Guds medarbetare.

Gällde detta bara Paulus eller handlar det om oss? Paulus vädjar till oss att inte kasta bort den nåd vi tar emot från Gud. I den svenska översättningen står att Kristus ställt Paulus i förso­ningens tjänst. I den engelska står det att Gud har värvat oss in i försoningens tjänst – att vi i likhet med Paulus uti­från passionsdramat och påskdagens glädjebud står i för­so­ningens tjänst.

Insatser för försoning och lösning av konflikter är inte någon hobby för speciellt socialt engage­rade kristna. Det är i högsta grad relaterat till det mest centrala i Jesu gärning. Kristi försoning stäl­ler oss i försoningens tjänst.

Paulus deklarerar: Låt försona er med Gud. Försoningen gäller mig som enskild människa och Gud. Men för honom var det självklart att denna försoning alltid också avser oss människor emel­lan. Som jude och tidigare farisé kände Paulus inifrån vad oförsonlighet och murar mellan människor har för följder.

I Jerusa­lems tempel fanns en skiljemur som definitivt skilde jude och hedning åt. Vid varje öppning i denna mur fanns inskriptionen: ”Ingen icke-jude må gå innanför gallret och muren kring helgedo­men, och var och en som grips bär själv ansvaret för att döden blir följden.” Liknande skiljemurar har i alla tider rests mellan folk och folk. Paulus såg Jesu gärning som ett nedbrytande av dessa mu­rar. Nu gällde inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna! I Kristus är alla ett. Till dem som fortsatte att värna om skiljemuren mellan jude och hedning skrev Paulus:

Ty Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin per­son skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.

I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.

Försoningen mellan människor och folk grundas i att vi genom Kristi kors försonas med Gud. Pau­lus slår fasat att Kristus i sin person dödar fiendskap, river skiljemurar och så stiftar fred. Kärle­kens väg som Jesus gick med sina lär­jungar till Jerusalem var försoningens väg

Att sitta bredvid som åskådare

På vandringen mot Jerusalem går Jakob och Johannes fram till Jesus med en fråga: Mästare vi vill be dig om en sak… Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet. Inför Jesu tal om vad som väntar ho­nom i Jerusalem undrar de vad som gäller för dem. Men de har lämnat detta jordiska svåra som Jesus talar med dem om. De tän­ker på himlen och vad de hoppas uppnå där.

Var är våra tankar i fastetid inför dess budskap? Säkert är det tankar också för oss om vår egen situation – och får vara det. Vi skall på allvar ta till oss Paulus bud­skap: Låt försona er med Gud? Men när det sker – vilka konsekvenser får det för vår vardag?

Frestas vi – som Jakob och Johannes – att låta våra tankar lämna detta jordiska i all dess problematik och funderar över vad himlen kommer att bjuda på? Har vi satt oss vid sidan av – som åskådare till försoningens svåra arbete – i de små och nära sammanhangen där det finns uppgifter för oss att leva i försoningens tjänst och lösa konflikter mellan män­ni­skor? Behovet av förlåtelse och försoning och upprättande av människors gemenskap finns nära oss.

Men låt oss med allt det som sker i vår värld i dag – vidga perspektivet. Efter de fruk­tansvärda brott mot människor som ägde rum i Sydafrika tillsatte man en sannings­kom­mis­sion. Uppgiften var att i sanningens ljus söka ta fram det som skett och skapa försoning. Det fanns kri­tik mot att förlåtelse gavs. Men det skedde först efter att sanningen tagits fram i ljuset. Sökan­det var viktigare än domen.

Vid ett tillfälle bröt ett av vittnena, änkan till en mördad, ut i ett avgrundsvrål av sorg och smärta. Kommissionens vice ordförande skrev: ”Det fångade i ett enda vrål allt mörker och all skräck från apartheidåren. När hon kastade sin kropp ba­kåt och skrek var det som ett skri av kollektiv skräck från tusentals människor som hade varit fångade i rasism och förtryck under så många år.” Ondska handlar inte bara om ohyggliga mediebilder. Det handlar om enskilda människors fruktansvärda lidan­de – och att dessa genom försoningens möjlighet skall befrias från det onda till upprättelse.

I försoningens tjänst

Ondskan firar triumfer också i dag. Men det sker också mycket av helt annat slag. För några sön­dagar sedan var temat: ”Gud verkar nu.” Vågar vi ta till oss de orden som Guds hälsning till oss i dag? Tror vi på en Gud som skapar histo­ria? Ber vi Herrens bön för att överlåta åt Gud att själv – utan vår medverkan – bana nya vägar, skapa rätt och rättfär­dighet, försoning och fred bland män­niskor? Eller tror vi att Gud också i dag kallar människor till red­skap för sina syften – för att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen?

Vad sker i Mellanöstern i dessa dagar? Det var inte länge sedan vi läste om hur kristna förföljdes och brändes till döds i Egypten. Nu ser vi unga människors kamp med icke våld för människors värdighet och frihet. Kristna och muslimer står sida vid sida. Är det så att Gud verkar nu?

Paulus ger oss i texten vi lyssnade till också dessa ord: Kristus har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. För sin egen del vittnade han: Kristi kärlek lämnar mig inget val.

Låt försona er med Gud. Vi får göra detta i tacksamhet och glädje över att Jesus gick upp till Jeru­sa­lem och korsfästes – för vår skull. Vi får i samma tacksamhet och glädje ställa oss i försoningens tjänst. Jesus Kristus bjuder oss att höra hem­ma bland Guds folk. Han river skiljemurar, dödar fiend­skap och brukar oss som sina medarbetare – som Kristi sändebud. Kristi kärlek lämnar inte heller oss något val.

Evangelisten Johannes berättar om hur några greker kommer till lärjungarna med en bön: Vi vill gärna se Jesus. Min övertygelse är att den bönen finns i mångas inre i dag – outtalad. De orden är bakgrunden till Anders Frostensons psalm ””Vi ville dig se’, så grekerna bad” Dess fjärde vers är dessa ord:  ”O sårade kropp som aldrig kan dö, som högt lyftes opp, o kärlek från Gud, du eviga ljus och skapande ord, låt frihetens träd slå rot på vår jord.”                Psalmer och  Sånger nr 716

Leif Herngren Bohus-Björkö 11.03.06

Matt 4:1-11

Den ryske författaren Dostojevskij har i sin bok Bröderna Karamazov en dramatisk och märk­lig be­rättelse relaterad till frestelserna Jesus utsattes för. Hans historia utspelar sig på 1500-talet i Sevilla i Spanien, då den katolska inkvisitio­nen på­gick mot alla dem som bedömdes som kättare. Ett hundratal kättare har bränts till döds inför stadens befolkning och dess högre dignitärer med fruar. Då uppenba­rar sig stilla en gestalt som strax känns igen av folket. Jesus kommer vandrande mitt bland människorna. Man ser hans kärleksgestalt, sam­las omkring honom och han utför ett under.

Då kommer kardinalen och storinkvisitorn, en 90-årig gammal man, som svarat för dagens upp­gö­­relse med kättarna. Han ser fol­kets uppenbara begeistring över mannen och dennes utstrålning. Han griper Jesus och sätter honom i fängelse. Men när natten kommer går han själv för att förhö­ra sin fånge och säger: ”Är det Du?” Då han inte får något svar, tillfogar han hastigt:

Svara inte, var tyst. Ja, vad skulle Du väl kunna säga? Jag vet alltför väl, vad du kommer att säga.

Varför kommer Du och stör oss?…

Jag vet inte vem Du är och vill inte veta det: är det Du eller bara en avbild av Honom, men i mor­gon skall jag döma Dig och bränna Dig på bål som den värste kättare. Samma folk, som i dag föll ned och kysste Dina fötter, kommer i morgon att bara på en vink av mig skynda sig att samla kol på Ditt bål, vet Du det?

Ja, Du kanske vet det”, till­a­de han djupt eftersinnande…

I den fortsatta monologen – för någon dialog blir det inte – tar storinkvisitorn upp Jesu centrala bud­skap om människans frihet. Jesus hade ju sagt: Sanningen skall göra er fria. Och Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria.

Kyrkans man söker visa sin fånge att det inte finns något så för­föriskt för männi­skan som friheten. Samtidigt finns det ingenting mer plåg­samt. Nu, äntligen, har kyrkan lyckats göra sig av med den frihet Jesus stod för, den frihet som plå­gat människorna. Han säger:

Men Du skall veta att nu… är dessa människor mer övertygade än nå­gon­sin tidigare om att de är fullständigt fria. Samtidigt har de själva burit fram till oss denna frihet och under­dånigt lagt ned den för våra fötter.

Storinkvisitorn hävdar att Jesus inför Frestaren skulle handlat annorlunda. Jesus la krokben för sig själv genom sitt motstånd inför frestelserna i öknen. Han borde insett att männi­skor­na inte är värdi­ga att bära den frihet han stod för.

Du ville inte beröva människorna deras frihet och avvisade deras förslag, ty vad är väl det för fri­het, så resonerade Du, om lydnaden köps med bröd?…

Du skulle ha besvarat människornas ständiga och eviga längtan… längtan och begär att få under­kasta sig en hög­re makt.

Enligt storin­kvi­sitorn finns det tre krafter, som en gång för alla kan besegra och tämja människorna – till deras egen lycka. Dessa tre kraf­ter är: undret, mysteriet och auktoriteten.

Storinkvisitorn kopplar dessa tre ”krafter” till de tre frestelser Jesus ställdes inför. Jesu miss­tag var att han avvisade dessa erbjudanden. Han skulle tagit chansen och visat vem han var ge­nom att kasta sig ut inför folket från tempelmuren. Ett överväldigande tecken skulle ha skett. Han skulle ha lå­tit sig bäras av änglarna. ”Men Du kastade Dig icke ned…”

Jesus visste inte, menar storinkvisitorn, vad han själv trodde sig veta. Människan söker inte Gud utan hans under­verk. Han säger till Jesus:

Du steg inte ned från korset, när man ropade till Dig, hånade Dig och gjorde narr av Dig: ”Stig ned från korset och bevisa vem Du är.” Du steg inte ned, därför att Du inte ville än en gång för­sla­va människorna genom underverk – Du begärde deras frivilliga tro och inte deras underverks­tro. Du hoppades på deras frivilliga kärlek och inte slavens underdåniga vördnad för en makt… Du hade alltför höga tankar om människorna…

Jag kan försäkra Dig att män­niskan är en svagare och lägre stående varelse än Du trodde!

Han ser att hans fånge hela tiden stilla lyssnat på honom. Han vill få något ord till svar. Men till sist går Jesus bara tyst och stilla fram till den gamle man­nen och kysser hans nittioåriga blodlösa läppar.. Den gamle ryser då till, går fram till dör­ren, öppnar den och säger:

Gå din väg och kom aldrig mera tillbaka… kom aldrig tillbaka mera… aldrig, aldrig!

Så låter han sin fånge gå.

Frestelsen att gå andra vägar än Jesu väg – upp till Jerusalem

Du kanske undra varför jag återgett den här berättelsen. Jag gör det därför att Dos­to­jevskij hjälpt mig att klarare se Guds rikes väsen, se den väg som Jesus fick gå – vägen upp till Jerusalem som han – trots Frestaren och sina lärjungars protes­ter – gick.

De frågor Dostojevskij gestaltar i sin berättelse är också våra frågor. De frestelser som Jesus avvisade är de frestelser vi ställs inför i dag. Jesus bju­der oss gå hans väg – att slå följe med honom. Vi frestas gå andra vägar, våra egna vägar och egentligen inte vara hans lär­jungar. Texten i dag handlar om såväl Jesu frestelser som våra.

Också i dag överger människor sin frihet – såväl religiöst som politiskt – och går in under andras her­ravälde. Jag kan som människa och kristen låta andra ta över mina beslut och så undfly ansvaret över mitt liv.

Världens bröd och Guds

Den moderna människan har bild­ligt talat för­vand­­lat stenar till bröd. Hon har samtidigt över­gett sin Ska­pare och Gud och till­ber denna tidsålders makter. Hon har – som Jesus fick gö­ra – gått upp på en höjd och skådat ut över allt vad denna världen erbjuder. Hon har fallit ned och tillber allt det synli­ga, det mätbara, det som är möjligt att förvandla till makt och kapital.

Den vetenskapliga revolutionen med all dess teknologi erbju­der oss mycket som kan vara till stor välsignelse för människan. Är den det? Svaret är både ja och nej. Mycket har gjort det lättare för oss att leva. Och samtidigt – människan utarmar med sin teknik den jord hon fått att leva på. Det är till och med möjligt att förinta såväl oss själva som hela skapelsen.

Det som nu skett i Japan borde föra oss till besinning. Vi borde inse vem människan är inför de krafter som finns på vår jord. Skapelsen som vi gjort oss till herrar över, utnyttjar och föröder är inte vår. Människan har gjort sig själv till Gud. Hon lyssnar inte till Jesu ord:

+ Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.

+ Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.

+ Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.

Var står vi som enskilda och som Guds folk i dag?

Jesus tar gång på gång  upp frågan om det lidande som före­står ho­nom – hans väg leder till Jerusalem. Lärjungarna förstår honom inte. Petrus säger förebrående: Något sådant skall aldrig hända dig. Jesu svar till Pet­rus är lika hårt och avvisande som hans ord till Frestaren: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan männi­skors.

Hur är det med oss? Gestaltar vi det centrala i Jesu budskap och Kristi kyrkas kallelse? Eller är det våra egna tankar, våra mänskliga lös­ning­ar som gäller – våra intressen? Skulle Jesus känna sig hemma i våra kyrkor och sammanhang?

Storinkvisitorn upplevde att Jesus kom och störde honom. Hans tankevärld och ställningstaganden stod i stark kontrast till Jesus och dennes handlande. ”Gå din väg och kommer aldrig mer tillbaka.”

Dostojevskijs oerhört allvarliga poäng är att det var kyrkan som bjöd människorna att gå en annan väg. Men vi hör ju inte hemma i storinkvisitorns kyrka. Nej, det är sant. Men uppfattar vi – Guds folk i dag – Frestarens för­såt­liga angrepp?

Professorn och religionspsykologen Owe Wikström säger om vår tid: ”Detta är gudsnjutningens tid mer än gudsfruktans. Man älskar frukterna mer än trädet, gå­vorna mer än givaren, tryggheten mer än efterföljelsen.

Han menar att det finns trostolkningar som bara spelar på känslosträngar och pekar på terapeutiska och framgångsorienterade fromhetsrikt­ningar som tar sin utgångspunkt i lycka, framgång och hälsa.

Vad gäller om oss? Söker vi en för oss nyttig gud, en gud som vi har glädje av och som stämmer med våra tankar och övertygelser? Eller är vi Jesu  med­vand­­rare på hans väg upp till Jerusalem?

Vad är det Kristi kyrka i dag representerar och presenterar? Är det ett glättat budskap för oss själva och som vi förmedlar – ett evangelium utan lärjungeskap?

Jesus steg aldrig ned från korset. Vandrar vi – dagens lärjungar – med honom på korsets väg? Är da­gens predi­kant – och du som lyssnar – lärjungar som följer Jesus de vägar han går?

Denna söndag ställer oss inför frestelsernas verklighet. Sådana de är för oss som enskilda och som församling i dag. Vi får påminna varandra att vi som Guds folk har en som ber för oss. Den bön Jesus bad för sina lärjungar i avskedets stund är den bön han ber för oss i dag – och som han behöver be för oss:

Helige fader, bevara dem i ditt namn… bevara dem för det onda… Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är…

Jag får i tro ta till mig de ord Jesus ber ur djupet av sitt hjärta: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda.

Vi får ta till oss orden i Arne H Lindgrens psalm: ”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du – Och han älskade dig överallt.”

Leif Herngren  Surte 11.03.13

Johannes 12:20-33

Selma Lagerlöf har i boken om Nils Holgersson en scen då vildgässen på sin långa resa upp ge­nom Sverige sjunger sin sång: ”Nu bär det till fjälls, Nu bär det till fjälls.” Nedanför sig på gårdarna ser de tamgässen i lugn och ro gå och äta och de ropar till dem: ”Kom med. Kom med.” Men tam­gäs­sen svarar: ”Vi har det bra, som vi har det.” Några unga tamgäss tycks ändå lockas av vild­gäs­sens rop men får då höra från de gamla gässen: ”Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa.”

Men en unggås ropar: ”Kommer det en flock till, så följer jag med.” Det kom en ny flock och den unga gåsen sökte följa med. Den miss­lyckades i sitt första försök. Då vände vildgässen om för att se hur det skulle gå att infoga tam­gå­sen i deras ge­menskap. Vid nästa försök lyfte tamgåsen och följde så med vild­gässen i de­ras fria flykt mot fjäll­vidderna.

Kärlekens väg

Evangeliet ställer oss inför kallelsen att bryta upp från en grå och bekväm tillvaro utan visio­ner för att slå följe med Jesus. Rubriken för fastlagssöndagen är Kärlekens väg. Den vandring som vi börjar i dag till­sammans med Jesus för oss upp till Jerusalem och Jesu korsfästelse. Vä­gen som leder dit har fått namnet Kärlekens väg. Om du i fastetid vill följa med Jesus upp till Jerusa­lem så får du gå den vägen.

Evangelisten Markus skriver att lärjungarna som följde Jesus var rädda och fyllda med bävan. Det­samma står det om Jesus – Nu är min själ fylld av oro. Han frågar sig om han skall söka slippa komma undan det som väntar. Men, nej, han skall gå den inslagna vägen.

Gud kallar i sin kärlek på dig ge­nom Jesus Kris­tus Du kallas till lärjungeskap.  Lärjunge­skap är en vand­ring med Jesus på kärlekens väg.

Lärjungarnas vandring med Jesus lärde dem något helt avgörande – och lär oss det­sam­ma om vi slår följe med honom: Kärleken rymmer alltid smärta. Alla som drabbats av kär­le­ken ställs inför att kärleken rymmer smärta och lidande. Den som inte är beredd att lida och be­drö­vas kan inte älska. Det får vi påminna varandra om på ”Alla hjärtans dag”.

Kärlekens väg – ställde Jesus i en valsituation – och ställer oss

Astrid Lindgren tar upp detta med att välja väg i sin bok Bröderna Lejonhjärta. Jonatan har gjort sitt val och skall bryta upp från lugnet och tryggheten och sin bäste vän Skorpan för att ta upp kam­pen mot ondskan. Jonatan säger då till Skorpan att även om det är farligt så måste han ge sig iväg, för ibland måste man göra det som är farligt, för annars är man ingen människa utan bara en lort.

Selma Lagerlöfs tamgäss var inte beredda till uppbrott. Det var alltför problematiskt och far­ligt. De älskade att gå där och plocka på hemmaplan. Vad slags ”gäss” är vi? Tamgäss på marken som inte är beredda att lyfta på vingarna – eller gäss bur­na av visioner med luft under vingarna. Har jag fel då jag hävdar att det finns alltför många tamgäss i våra kyrkor? OS påminner om vildgäss!

Om lärjungarnas vandring står det: De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först!

Jag tror inte att den lilla notisen – Jesus gick först – står där bara som ett allmänt konstaterande. Den står där för att för alltid göra klart för oss att vi varken är ensamma på den vägen eller att det är nå­gon som i bakgrunden försöker fösa oss framför sig och tvinga oss att gå den vägen.

Jesus går först och hans fråga till dig denna söndag är om du vill slå följe med honom. Vi sjöng: ”Se, vi går upp till Jerusalem. Vem går att med honom vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?”

Gud, hjälp oss – genom helig Ande och din eld över oss – så att inte vi blir kvar med väl ned­slag­na bopålar då du kallar till uppbrott. Gud hjälp oss att slå följe med dig mot okänd framtid!

Grekernas önskan att få se Jesus

Evangeliet i dag berättar om några gre­­­ker som ville se Jesus. Det finns hos de flesta av oss önskan att få se kända personer. Frågan är om de bara önskade kunna säga att de sett Jesus eller om det in­te var något mer – att de önskade få lära känna Jesus. I varje fall agerar Jesus utifrån den utgångs­punkten. Han berättar om innersidan av att vara lärjunge. Jesu svar på deras önskan blir detta: Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.

Jesus utvecklar vad detta innebär för oss. Den svenska översättningen lyder: V 25 – älska står mot hata. Det är ett mycket starkt ord för grundtextens ord. Tyskan skriver: den som ringaktar sitt liv. Att ställa sig själv i centrum, ha sig själv som primus motor – leva i egenkärlek – leder enligt Jesus till att man blir ensam, bara blir sig själv. Man – som Jesus uttrycker det – förlorar sitt liv.

Kärlekens väg är tjänandets väg – att se sin nästa

Är verkligen denna väg upp mot Jerusalem kärlekens väg?

Jag vill ge mitt svar genom att påminna om den man som i dagarna firas över världen 20 år efter 28 år i fängelse, varav den mesta tiden på ett av världens råaste fängelser, Robben Island. Från fängel­set kom han ut 72 år gammal som en obruten man. Vid 76 års ålder blev han sitt lands president. Från Nelson Mandela tog man 28 år för att utsätta honom för de mest rasistiska och förnedrande  be­hand­­lingar. Maten som fångarna fick var bedrövlig och allra sämst fick de svarta fångarna. Han fick inte närvara vid sin mors begravning och inte heller då hans äldste son omkom vid en olycka.

Denne man har trätt fram som en av vår tids mest kraftfulla moraliska ledare med en oerhörd res­ning. Han går kärlekens och försoningens väg – för att söka lära både svarta och vita hur man byg­ger ett land med rätt och rättfärdighet. Inför anklagelserna mot honom av de mest skiftande slag ger han sitt svar: ”Jag är kristen!”

Vad är det då för Mandela att vara kristen? Han brottades med den frågan och slet ut flera biblar under fängelseåren. Här är hans eget vittnesbörd:

+ Som student var det bara min egen frihet jag ville ha, den kortsiktiga friheten att vara ute på nat­ten, läsa vad jag behagade och åka dit jag ville…

+ Sedan började jag långsamt inse att det inte bara var jag som inte var fri… Det var då hungern efter min egen frihet övergick i den allt större hungern efter mitt folks frihet… Friheten är odel-­   bar: bojor på en av mitt folk var bojor på alla och bojor på hela mitt folk var bojor på mig.

+ Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att det inte bara var de för­tryck­ta som måste befrias utan också förtryckaren.

Nelson Mandelas liv vittnar om kärlekens väg som tjänandets väg. På den vä­gen går Jesus först och kallar oss att vandra den vägen tillsammans med honom. V 32

Den yttersta garanten för kärleken är kärlekens Gud. Kärlekens Gud är den lidande gu­den. Något som för de flesta människor och för övriga religioner är en omöjlig tanke. Det yttersta beviset för kärlekens Gud är korset på Golgata. Joh 3:16, 17

Bön – Inför livsvandringen får vi be med orden i den psalm vi skall sjunga – 96. ”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. (!) Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.”

Leif Herngren Bohus-Björkö 10.02.24

Jes 43:15-21 och Fil 2:12,13

Kan du höra honom komma – ej i buller och gny, Ej i tordönets sprakande dunder –

Nej, han vandrar i sin örtagård som himmelens sky i morgonens solstänkta lunder – -

Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm – så djup och så drömmande stilla.

Han vandrar dej till mötes i dagarnas kvalm och han vill dej inte alls något illa.

Poeten Nils Ferlin ställer en fråga till oss i nära anslutning till den Jesaja-text vi nyss lyssnade till. Jesaja förmedlade en hälsning från Gud: Nu gör jag något nytt. Det spirar redan. Märker ni det inte? ”Kan du höra honom komma?”

Dagens texter har rubriken Gud verkar nu. Utifrån den gam­mal­testamentliga texten har jag rubri­ken: Glöm det som förut var… Nu gör jag något nytt. Kan man säga det med tan­ke på de storhets­tider vi haft i våra samfund och att vi i dag enbart tycks se vikande siffror? Eller vågar vi ställa detta i relation till vår nya kyrka – Gemensam Framtid? Glöm det som förut var… Nu gör jag något nytt.

Att se tillbaka och bli stående – eller – att se framåt och vara på väg

Vid en första anblick finns det en klar motsägelse i texten där Jesaja först väcker minnet om det som förut var ge­nom att påminna Israels folk om händelserna i samband med uttåget ur Egypten. Jesaja konsta­terar Så säger Herren, han som gjorde en väg genom havet, en stig genom mäktiga vatten. Så kommer orden: Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Vad är det för bud­skap som profeten bär fram från Herren Gud?

För mig finns det en poäng i detta. Det är viktigt att ha kunskap om vad Gud gjort i gamla tider och därmed känna Gud som den han är – historiens Gud. Men varken Israels folk – eller vi – får fastna i tider som varit och därmed bli stående med sinnet vänt mot gamla tider. Det är en radikal skillnad mellan att dröm­ma sig tillbaka till det som varit och leva i detta och att äga visioner för morgon­da­gen. Vad det handlar om är att våga bryta upp från intagna positioner och där man slagit ned sina bopålar – bryta upp i den tro som Jesus i dagens evangelietext vittnar om: Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.

Temat för denna söndag är att Gud verkar nu.

De första kristna kallades enligt Apostlagärningarna för de som hörde till Vägen. Det hade sin grund i att de inte satt som åskådare på någon läktare och på distans lyssnade in honom som själv kallade sig för Vägen. Nej de hade hört hans ord Följ mig och stått upp och slagit följe med honom.

Nu gör jag något nytt

Poängen i profetens hälsning till sitt folk är denna. Stanna inte kvar i det för­gång­­na. Nej glöm det som varit! Varför? Guds svar är detta: Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?

Detta var Guds hälsning då – och för mig är det en häls­ning till oss i dag.

Berättelsen om Israels befrielse ur Egyptens förtryck lyftes fram för att ge eftertryck åt löftet att Gud nu på nytt skulle handla rakt in i folkets historia. Man levde åter i fångenskap och förtryck – denna gång under Babylons her­­ravälde. Men än en gång skulle folket befrias. Historiens Gud skulle handla och bereda en väg genom öknen tillbaka till löfteslandet. Och det skedde också.

I Sydafrika då de svarta och färgade levde under apartheidregimen i omänskliga förhål­landen läste man texterna om Guds handlande i historien. Man läste vad Herren hade sagt: Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slav­dri­vare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung…

Och så följde hälsningen till Mose: Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.

De svarta som läste dessa texter uppfattade att Gud talade till dem om deras förtryck. Nu var det Guds tid, Guds kairos. Nu skulle befrielsen komma. Människor ställde sig till Guds för­fo­gande. Deras Mose hette Nelson Mandela, men han var inte ensam. I dag är de ett befriat folk. Fängelse­kunden Man­dela blev deras president och framstår som en av vår tids främs­ta och märkligaste statsmän. Det var Guds kairos, Guds tid för deras befrielse ur förtrycket.

Vågar vi ta till oss dessa ord som Guds hälsning till oss i dag? Tror vi på en Gud som skapar histo­ria? Tror du att Gud också i dag kallar människor till redskap för sina syften – för att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen? Eller ber vi Herrens bön för att överlåta åt Gud själv att – utan vår medverkan – bana nya vägar, skapa rätt och rättfärdighet och fred bland människor?

Gud sa: Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken. Vår svårighet som kristna att hitta varandra till gemenskap och enhet har varit något av en vandring i öknen. Initiativ har tagits, samtal hat förts, förhoppningar har väckts och sen har det blivit på stäl­let marsch. Vad sker i dag?

Handlar detta också om Kållered? Gäller de Guds folk här? Gemensam kyrka! Ni har gått före genom att ha en metodist som pastor. Blir det en fortsatt vandring till förändring?

Vi lever i en tid då det uppenbarligen finns en större öppenhet och ett sökande efter mening – efter svar på frågorna: Varifrån? Varthän? Varför? Var står vi i kyrkorna inför detta?

Gud verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syften

Dagens episteltext har något avgörande att säga oss om Guds handlande i dag och i oss som enskilda människor. Lyssna till den paradox vi möter där: Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.

Vad menar Paulus med dessa paradoxala ord? Det var hans egen upplevelse – livet som ett verk under Guds nåd. Gud vill genom sin Ande verka både i hans vilja och i vår handling. För detta skulle han öppna sig och ställa sig till förfogande – i både vilja och gärning.

Du kanske finns här som är ny i denna kyrka – är sökare. Gud har stigit ned till oss i Jesus Kristus för att vi skall kunna lära känna honom och ta emot den befrielse han ger. Gud kallar dig i dag till uppbrott och att stå upp i tro på den Gud som handlar i dag – och som vill bruka dig för sina syften.

Nils Ferlin ställer sin fråga till oss: ”Kan du höra honom komma? Han vandrar dej till mötes i da­garnas kvalm och han vill dej inte alls något illa.”

Bön:     ”Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda, att andra där din kärlek kan se. Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda, då kan din vilja ske.”

Leif Herngren Kållered 11.02.13

Joh 5:1-14

Då jag läser söndagen evangelietext om den sjuke mannen vid badet Betesda i Jerusalem och Jesu besök hos dessa som låg där i väntan på hjälp går mina tankar till Arne. I en av de böcker han i senare delen av sitt liv skrev presenterades han med följande ord: ”Född i Svenska Missionsförbundet 1922. Därefter två karriärer: Den religiösa – framstående svarare i söndagsskolan, patrulledare i scouterna, ordförande i juniorföreningen, jubelsångare i kör och församling – slutade med avfall och uteslutning. Den borgerliga – realexamen, studentexamen, medicinska studier (uttalat goda förbindelser med den teoretiska alkoholforskningens företrädare), operettskola och folkskollärarexamen – slutade med alkoholistiskt beteende och tjänstepensionering.”

En av hans böcker har titeln Böner från Betesda och har i huvudsak tillkommit på det mental­sjuk­hus i Lund där han vistades för vård på grund av sin alkoholism. Pastorssonen – för det var han, vi skulle också kunna säga den förlorade sonen – Arne H Lindgren formade då böner sprungna ur hans egen och andras djupa nöd. I dag finns sju psalmer av honom i psalmboken.

Mannen vid Betesda

Evangelietexten berättar om en man som varit sjuk i 38 år och som höll hus vid Betesdadam­men tillsammans med många andra – sjuka, blinda, lama och lytta. De befann sig där därför att man påstod att då vattnet i dammen kom i rörelse pga tillfälliga tillflöden så skulle den som först kom ned i vattnet bli helad. Mannen finns där men har egentligen inget hopp om att botas. Ingen finns som hjälper honom. Han är ensam. Andra – inte så allvarligt sjuka – blir alltid före.

Jesus ser honom och får höra om hans mycket långa och många sjukdomsår och ställer då en mycket underlig fråga: Vill du bli frisk?

Var det en fråga för att riktigt skaka om honom i hans desillusionerade situation utan vänner och utan hopp för morgondagen. Ändå svarar han inte ja. Han vet inte vem det är som talar med honom och konstaterar därför bara att han alltid blir efter då ingen hjälper honom. Jesus ber honom stiga upp och ta med sig sin bädd och gå. Det gör mannen – utan att fråga efter vem som återgett honom hans hälsa och utan att – vad vi vet – tacka för vad som skett med honom.

Då mannen kommer vandrande med sin bädd får de religiösa syn på honom och upprörs efter­som det var sabbat och därför förbjudet att utföra arbete. Dit räknades i den judiska fromheten också detta att bära något. Mannen förklarar att han blivit botad och tillsagd att ta sin bädd och gå. De religiösas reaktion blir då – inte glädje över det under som skett – utan en klappjakt på honom som gett mannen tillsägelsen att gå iväg med sin bädd trots att det var sabbat.

Inför den här textens ord måste vi fråga oss om det bara var de som vistades vid Betsdadam­men som var sjuka. Hur var det med de religiösa och deras beteende? Mannen var sjuk till sin kropp. Dessa fromma – hur var det med deras personlighet och fromhet?

Vi inför bönerna från Betesda

Det är några frågor som väckts hos mig inför texten:

+ Ser vi – människorna vid dagens olika Betesdadammar, där de befinner sig i sin nöd och utan några vänner som hjälper dem?

+ Hör vi dagens böner från Betesda?

+ Eller är vi alltför upptagna med annat – med oss själva och vårt eget – så att vi varken ser eller hör?

+ Vad värre är – är också vi så fixerade i vår fromhet och dess utövande att vi inte ser män­ni­skorna i deras nöd utan bara det felaktiga de gör – dvs enligt vårt sätt att se och bedöma?

Har vår fromhet dessa sjuka drag av moralism och dömande så att vi i första hand ser and­ras brister och inte bristerna hos oss själva?

Vi skall med de frågorna i bakhuvudet gå till Arne H Lindgrens böner från Betsda. Vi gör det därför jag tror att hans böner uttrycker så många andras böner i dag.

Arnes böner från Betesda

Låt oss börja med några av de böner som ger uttryck för Arnes egen nöd:  ”Osynlige! Varje kvart går jag fram till spegeln och letar i mitt ansikte – letar efter dödens drag, letar efter livets drag – efter en enda strimma av Dig i mitt ansikte… letar efter ett budskap från Dig”

En fråga – som är varje människas fråga – möter oss i den bönen: Vem är jag egentligen?

”När jag fräste och spottade, Herre, när jag spottade och skrek – så vet Du – att det inte var för att jag hatade Dig eller för att jag inte ville veta av dig…”

Kommer vi bakom de yttre – ibland stötande – beteendena hos vår nästa in till innersidan av dem, vad de egentligen tänker och brottas med?

Arne stannade inte vid sig själv utan – trots sitt eget misslyckande och sin förtvivlade situation – såg han de andra. Ett flertal böner ger uttryck för detta:  ”Herre Gud, så många öden det finns här! Och alla är rädda… rädda för att de inte räcker till. Nu bär de på en tung och otymplig börda av skuld. Och vem gör något för att lätta på deras börda? Jo, doktorn. Doktorn ger dem tabletter. Tabletter mot skuld…”

”Var finns ditt evangelium i deras liv?” Det blev Arnes fråga. Hör vi till dem som bär evange­liet till dem?

”Gud, jag måste få berätta igen. Här på sjukhuset finns en man som äger en fiol. Fiolen ligger i ett fint fodral av läder och runt fodralet av läder finns ett fint fodral av tyg. Fodralet av tyg är till för att skydda det av läder och läderfodralet ger skydd åt fiolen – men fiolen spelar han aldrig på…”

”Var finns ditt evangelium i deras liv?” Vem hjälper dessa av med de fodral, de murar och skal de byggt upp kring sig?

Att vara Guds husfolk och Kristi kyrka i dag

Vi har en  målsättning i vår kyrka och i våra församlingar: En fri och öppen kyrka med församlingar som erbjuder befrielse och upprättelse genom mötet med Jesus Kristus.

Som enskilda och som församling har vi kallelsen att bära Jesu budskap till vår samtids män­niskor. Det handlar om befrielse från det som binder människor till deras kroppar. Det handlar om det som fjättrar människor i synd och skuld. Det handlar om den lagiskhet och det döman­de som gör människor till o-människor. Till oss alla ställer Jesus frågan: Vill du bli frisk?

De två söndagarna före denna söndag har vi i kyrkorna påmints om Jesu samtal med den sama­ris­ka kvinnan. Ge­nom hennes möte med Jesus fick denna utsorterade kvinna människovärde. Hon blev så tagen av detta möte att hon glömde sitt ärende. Vattenkrukan blev kvar medan hon med sitt nya människovärde vågade sig in bland stadens människor med – tror jag – det märk­ligaste vitt­nesbörd som avgetts: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?

Men kvinnan hade inte mött en domare som underkänt henne – trots hennes omoraliska liv. Hon hade i Jesus blivit bekräftad som människa – mött kärlekens Gud. I hennes inre började en spirande tro – en tro om vilken hon vittnade och därmed förde andra till tro – och till Jesus.

Jag läser nu på morgnarna texter av Frank Mangs ur boken Tilltalad. Han ställer där en fråga inför orden om Jesus att till honom kom allt vad publikaner och syndare hette. ”Men varför kom de då till Jesus? Mangs svar är att dessa ”var människor med samma natur som moderna nutidsmänniskor”. De bar på olust och inre tomhet men inför Jesus föddes det en helig hunger som de aldrig upplevt tidigare. Hur kunde detta ske? Mangs svar är hans ord om Jesus:

”Sådan var Jesu, den man, om vilken det heter: ‘Till honom kom allt vad publikaner och syndare hette.’ Och sådan är han alltjämt. Helig och ren, men full av kärlek till sådana som inte är heliga och rena.”

Bibelns budskap är evangelium, ett glatt budskap, som möter dig till upprättelse och förso­ning. Dess budskap är ord till dig för att du skall kunna vara människa – det som du skapats till. Dess budskap är ord till dig för att du – trots allt – skall kunna leva i Guds glädje utifrån Guds allvar. Dess budskap är ord till dig för att du skall finna din Skapare och Gud, finna din nästa och fin­na dig själv som någon i Guds förunderliga värld. Evangeliet vill hjälpa oss att komma ur vår egen åsyn och se andra – höra människors böner, bönerna från Betesda.

Jesus har en fråga i denna gudstjänst till dig: Vill du bli frisk? Frisk från det som fjättrar dig! Bli en befriad och befriande människa!

Arne H Lindgren gav oss  denna hälsning i en av sina psalmer:

”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du – och han älskade dig över allt… Han gick in i din nöd och smärta.Gud tog plats   i din egen gestalt. Han bar på ditt kors. Han var plågad som du – och han älskade dig över allt… Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du – och han älskade dig över allt.”

Leif Herngren Stockholm 01.01.28

Markus 1:9-11 o Jes 42:1-7

Vad är det att vara kristen? Enligt Markus evangelium är inte en sann lärjunge en som vet allt om Jesus utan en som följer honom genom att bära sitt eget kors. Det hävdade i varje fall teologiprofessorn Wer­ner Jeanrond i en före­läsning för oss pastorer. Och sa så: ”Förväntar vi oss att Guds rike kommer på ett triumfartat sätt och ser fram mot att betrakta detta skåde­spel från en plats i en bänkrad på världens arena, har vi dra­matiskt missförstått detta rike. Att vara kristen innebär att arbeta tillsammans med andra för Guds rike som svar på Guds inbjudan.

Tidningarna och TV:n visar ofta maktens människor samlade till över­läggningar om mänsklighetens fram­tid. Inför allvarligare konflikter och mänsklig förnedring som i samtal om Mellanöstern eller Irak tycks ingen vilja ge vika. Det fullständigt meningslösa våldet och förstörelsen tar överhanden. Inte heller ser vi några större framsteg relaterat till klimatförändringarna: Det mesta är på stället marsch.

Men ibland ser vi bilder på protesterande enskilda människor eller stora demonstrationer präglade av icke-våld och vilja att förändra rådande förhållanden – vi kan minnas munkarna i Burma. Vi ser äldre och yngre i tusental söka övertyga världens ledare om att det inte räcker med vackert prat om vår värld och dess öde. Det krävs handling.

Var finns Kristi kyrka mitt i allt detta? Hur är det med oss i Missionskyrkan? Finns vi med i det som sker? Förkunnar vi Kristus bara i ord eller leder vårt budskap till handling? Vad är det att vara kristen? Hur skall vår kyrka och våra församlingar se ut? Vad slags verksamhet skall vi be­driva?

Hjälper oss söndagens texter om Jesu dop med våra frågor om Kristi kyrka och vad det är att vara kristen?

Temat för mina tankar i dag är: Jesu dop – och vårt dop till Kristus och hans församling.

Jesu dop

Vi ställer ofta frågan varför inte Gud gör något åt allt elände på vår jord? Somliga hävdar att Gud inte tycks bry sig om mänskligheten och sin skapelse. Evangeliet säger det rakt motsatta. Gud är så enga­gerad i sin skapelse, hans kärlek till oss människor är så stor att han trä­der in i historien, klär av sig härlig­heten och blir människa, en av oss! Det är julens budskap.

Julens budskap tolkar vi i begreppet inkarnation. Detta uttrycker evangelisten Johannes i orden Ordet blev människa – blev kött – den ordagranna översättningen. Ordet var Gud och Ordet bodde bland oss. Det är berättelsen om Jesus från Nasaret som steg ned i floden Jordan för att döpas och bekräfta sin del­aktighet i den­na värl­den och dess materiella tillstånd. Han sänktes ned i denna tillvaros vanligaste ämne – en flods vat­ten. Då vi delar bröd och vin – jor­dis­ka ingredienser i en måltid – är det ett vitt­nesbörd om Guds inkarnation – Guds delaktighet i våra mänskliga villkor i mat och dryck. I sakramenten – dopet och nattvarden – två heliga handlingar – i vilka vanligt vatten, bröd och vin brukas – nalkas Gud oss.

Dopet var Jesu entré in i hans offentliga gärning. Himlen öppnades och Gud gav sig till känna. Du, Jesus är min utvalde. Snickarsonen från Nasaret står där som Sonen, Guds utvalde, Messias, Kristus! Dopet ställde honom inför hans oerhörda kallelse. Dopet förde honom rakt in i vår värld och dess villkor.

Jesu dop i Jor­dan är mö­tesplatsen mellan himmel och jord – mellan Gudsrikets väsen och kvalité och vår jordiska till­varo i allt vad den rymmer på gott och ont. Här sker detta som profeten Jesaja vittnade om i texten vi tidigare hörde läsas: Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten bland folken.

Guds ande kom över Jesus för att han skulle föra ut rätten bland folken – ta itu med orättfärdigheten och ofreden bland oss människor. Ande och andlighet hör obevekligen samman med våra jordiska villkor.

Jesus kom inte för att från en position ovanför oss tala om vad det är att vara människa. Han kom inte hel­ler för att lyfta oss ur de mänskliga och inte sällan svåra livsvillkoren. Han gick rakt in i dessa, var en av oss och delade våra villkor. Det fick till följd det Jesaja uttrycker i texten: Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten.

Vårt dop till Kristus och hans församling

Det finns religiositet, andlighet som söker flyta ovan det materiella och vår jordiska tillvaro. Biskopen Nils Bolander fångade in detta i en av sina böner med sina förhoppningar om Gud:

”Jag hade räknat med dig som en hand med helighet och fest i min gråa kväll. I stället kom du, fader, som en brand, en orosstiftare, en djärv rebell. Jag räknade med fromma känslors blom, en vänlig doft av tröst i helig vår…

Jag räknade med obeskrivlig frid, som skulle lösa hjärtats stela kramp… Du tyckte att min frid var alltför fet…

Tack, att du nekade mig duvotröst och andens honungsmilda sunnansus. Tack, att du tvang mig med en stålblank röst från mörker till ditt underbara ljus.”

Jesu dop var unikt men en av denna söndags texter ställer oss i dag också inför vårt dop. Lukas 3:15,16

Inför våra frågor om vad det är att vara kristen och inför frågan om församlingens framtid får vi påminna oss om vem vi förlitar oss till, vad som är och förblir kyrkans grund och dess kallelse att förkunna. Med Paulus får vi konstatera: Ingen kan läg­ga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.

Eller som Jesaja uttryckte det om honom som skulle komma: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag i ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken.

Detta är grunden för vår tro. Vi har ett budskap. Vi har ett ärende! Julens budskap visar oss på: Guds rikes ankomst var inte gla­mou­röst och inte heller ett skådespel som man kan välja att titta på från en plats i en bänkrad vid sidan av världen. Guds rike var mitt bland människor i barnet där i stallet i Betlehem, vid dopet i Jordans vatten och där Jesus vand­rade fram. På den grunden byggs Kristi församling. Evangelisten Johannes ger oss orden: Ordet blev människa och bodde ibland oss. Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.

Det dop du tagit emot är Guds bekräftelse av hans kärlek till dig och att du får va­ra ett Guds barn. Vi är döpta till denne Kris­tus. Han gav oss rätten att vara Guds barn. Han tog emot oss i sin gemenskap, i sin kropp, i den kristna församlingen. Det är ett dop till Kristus och hans församling!

Guds rike är inte något att be­trakta och njuta av på avstånd. Det är något i vilket Jesus vill dra in oss. Att vara kristen är att arbeta till­sammans med andra för Guds rike som svar på Guds in­bjudan. Genom dopet och bekän­nelsen till Kristus har jag gett mitt svar på Guds inbjudan: Följ mig. Genom dopet är jag en av lemmarna i Kristi kyrka med ansvar för denna kyrka.

Ibland agerar vi som om Kristus kom för att själv oberoende av oss upprätta sitt rike här på jorden. Men nej, han kom för att i och genom oss låta sitt rike ta gestalt bland människor, i och genom sin kyrka!

Var finns då jag som döpt och kristen? Lever jag i dopet? Lever jag? Ingen blir gammal av att leva ett visst antal år

”Människan blir gammal när hon mister sina ideal. Huden får rynkor med åren. Men själen får rynkor när entusiasmen sinar. Du är lika ung som Din tro. Lika gammal som Ditt tvivel. Lika ung som Ditt hopp. Lika gammal som din hopplöshet”

De orden formades av kyrkoherden Hans Åkerhielm under krigsår i Finland. Mot de ordens bakgrund ställer jag på nytt frågorna: Var finns jag som döpt och kristen? Lever jag i dopet? Lever jag?

Det står om Jesu dop att när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. En öppen himmel och delaktighet av Guds egen Ande! Gäller det också hans lärjungar? Gäller det mig och det dop som jag tagit emot?

”Gud mötte med nåden oss alla i dopets välsignade stund, Med ordet han än vill oss kalla och tukta och trösta i grund… Den eld som vår Frälsare tände skall föras från vän och till vän, Till alla han budskapet sände, som själv han ju bjuder oss än.”

De är ord från den psalm vi nu skall sjunga: Ps o S 228 v 1-3

Surte 11.01.09 Leif Herngren

Luk 1:39-45

”Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby. Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,

ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by, där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt? Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,

att ditt blod icke brinner som de andras?”

Vad menar Erik Axel Karlfeldt? Maria – som sätts i fokus den 4.e söndagen i advent – har väl ändå inget att göra med Dalarna och dess Sjuga­re­by? Än värre blir det med orden:

”Nu går Dalarnes ynglingar och flickor par om par; du är utvald framför andra, du är önskad av en var,

vad går du då ensam och begrundar? Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord…”

Är det ändå inte så att diktaren förstått de här texterna alldeles rätt. De som handlar om Maria och hennes släk­­ting Elisabet gäller samtidigt oss – antingen vi hör hemma i Dalarna eller här på Björkö. Är det kanske så att dalmålarna med sina bibliska motiv rakt in i masar­nas och kul­lornas liv tolkar dessa texter så som de skall läsas och förstås?

Dagens texter handlar om oss här och nu. Mina tankar i dag skulle inte utgöra en predikan om de inte samtidigt handlade om oss – vårt möte med livets her­re, Guds utmaning till oss att ställa oss i livets och i Guds tjänst.

Livets pulsslag slog i mötet med två havande kvinnor: den gamla Eli­sabet i sin för­und­ran och glädje över att vid hennes ålder vara med barn och den unga jung­frun, Maria, i än större förundran inför vad som är på gång i hennes liv.

Kan dessa kvinnor hjälpa oss till en djupare förståelse av själva livet och dess hemlighet. Kan de få oss att ställa vår dörr på glänt inför det heliga mysterium som själva livet utgör?

Rubriken över mina tankar i dag är:

Maria och Elisabet i livets och i Guds tjänst.

Hur uppfattar vi – moderna människor – dessa berättelser. Vi som ständigt får höra vad som anses möj­ligt och vad som anses lämpligt? Om dessa händelser skulle ha utspelat sig i dag skulle bägge dessa kvinnor tro­ligen ha erbju­das abort… den ene för att hon var för gammal att föda med riskerna för di­ver­se kompli­ka­tioner… den andre för att hon var för ung och inte skulle klara av sociala problem?

Kan vi här och nu se dessa kvinnor, Maria och Elisabet! Se Maria i hennes upplevelse i Nasa­ret! Se dem bägge framför oss i deras möte där uppe i Juda bergsbygd?

Elisabet har under många år ställts utanför detta att vara mor. Hon har burit smäleken att trots en ma­ke förblivit barnlös. Nu då hon egentligen passerat möjligheten att föda barn går hon i väntans tider för att bli mor. Till detta kommer den underliga uppenbarelse som hen­nes make Sakarias fått i samband med sin tempeltjänst i Jerusalem. Men med honom går det inte att tala om detta fantastiska som är på gång. Han blev ju stum inför uppenbarelsen han fick.

Maria har snabbt sökt sig upp till Elisabets och Sakarias hus uppe bland bergen. Efter den sällsam­ma uppenbarelsen hemma i Nasaret behöver hon någon att tala med i enrum. Till det samtalet be­hövs en kvinna – någon som själv brottats med frågorna om att vara kvinna och stå i livets och ska­pel­sens tjänst.

Maria hälsar i dörren sin släkting. Då sparkar barnet till i Elisa­bet. Hon får bekräftelse på att hon bär livets under inom sig. Barnet ger henne sitt vittnesbörd. Det sparkar till av liv – och av helig ande!

Elisabet fylls av helig ande och ropar ut sina välsignelseord med hög röst. En välsignelse över Maria och över barnet i Maria och därmed en be­kräf­telse till Ma­ria att ängelns löfte gått i upp­fyllelse. Maria står i livets och i Guds tjänst. Hon skall föda ett barn. Elisabet förmedlar livets egen hälsning till Maria: När mina öron hörde din hälsning, sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.

Vi i livets och Guds tjänst

Vart tar livets mysterium vägen i en värld där allt mäts eller vägs med någon av vår tids elek­­tro­nis­ka tumstockar eller vågar? Vart tar vördnaden och helighetskänslan inför livets myste­­rium vägen där kloning sker av djur och där forskning och experiment utförs på levande män­niskofoster? Hur tolkas mänskligt liv i en värld där dagens vetande en­bart erkänner den verklighet som vi med våra sinnen och tekniska hjälpmedel kan uppfatta och komma åt? Finns det inte längre ”något bortom bergen, bortom blommorna och sången…”? Finns det inte något bortom stjärnor och kometer, något ”bakom heta hjärtat mitt”?

Vad innebär dessa berättelser för oss? Berättelsen om en ängels besök hos en tonårsflicka där borta i Nasaret? Och berättelsen om de två kvinnornas möte uppe bland Juda berg? Maria ha­de sin fråga: Hur skall detta ske? Du har din. Kanske till och med ett påstående: Det är inte möjligt det som sas till Maria! Men – v 45 – Salig den som trodde…

Är det i stället så att just dessa berättelser vill hjälpa oss att inse att människan i sitt övermod  sluter ögonen och stänger till öronen för verkligheten bortom det mätbara och verifierbara? Tänk om Ma­ria och Elisa­bet i dag kunde få oss att på nytt öppna våra ögon för mysteriet i tillvaron – få oss att lyssna till rösten från honom som en gång hade något att säga till dessa kvinnor – som i dag har något att säga till oss?

Att dras in i Guds historia

I dessa berättelser möter oss livets glädjespark – som också åtskilliga av er som finns här i kyrkan har upplevt – ett barns rörelser i er kropp. Här finns jordisk glädje över att vara i himmelsk tjänst. Himmel och jord, Gud och människa möts – i två enkla kvinnors bejakande av livet och Gud.

Du kvinna som finns här i dag – vad är det som uppfyller din tid och din vardag? Får jag ställa några frågor till dig?

Förstår du att vi läser dessa texter – inte bara för att minnas vad som en gång hände – utan för att du skall påminnas en avgörande fråga: Står du i livets och i Guds tjänst? Känner du att livet lever och pulserar inom dig? Gud vill bruka dig som den du är i sin tjänst – och därmed i livets tjänst!

Det finns mycket annat i dag där du kan tjäna dig själv eller bruka dina gåvor i allt annat än livets tjänst. Varför upplever så många i dag en tomhet och fattigdom i sina liv? Är det inte därför att man inte antaget utmaningen från livets Gud till ett liv under Guds välsignelse i Kristi efterföljd och i den helige Andes kraft? Livet handlar om och är en kallelse till att dras in i Guds historia.

Till oss män måste jag först säga att vi får skämmas över hur vi sett på kvinnor och inte säl­lan stått hindrande i vägen för deras möjlighet att tjäna livet och Gud. Vi har låtit kvinnorna leva i skuggan av oss. Vi har bidragit till deras brist på självkänsla och insikt om att också de är skapade till Guds avbilder – till att leva i Guds förvaltarskap med sina gåvor.

Gud kallar oss män genom Maria och Elisabet – och många andra av Bibelns kvinnor – till besin­ning och erkännande av den roll vi så ofta spelat över kvin­norna – också i våra kyrkor!

Evangeliet har en fråga till oss män: Leif – eller vad nu heter – står ditt liv i dag i livets och i Guds tjänst? För oss män finns det än fler möjligheter att tjäna oss själva, att ställa våra liv i tomhetens eller till och med i det destruktivas tjänst. Livet handlar inte bara om att överleva, om att ska­pa förutsättningar för ett gott materiellt liv. Livet handlar om att leva – att inne i sig själv kän­na att livet lever – det liv som Gud skapade mig till att leva! Livet handlar om och är en kallel­se till att dras in i Guds historia.

För oss alla – kvinnor som män – finns Marias fråga inför kallelsen att ställa sig själv i livets och i Guds tjänst: Hur skall detta ske?

Guds svar till dig är detsamma som Maria fick: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig…

Bön: Gud, vår Fader, hjälp oss att med Maria ställa oss själva till ditt förfogande. Ge oss glädjen att upptäcka ditt rike mitt ibland oss och möta evangeliet i hela dess fullhet. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Bohus-Björkö 10.12.19 Leif Herngren

Johannes 1:1-14

 Författaren Sven Delblanc skrev något år före sin död memoarboken Livets ax. Han skildrar i bo­ken sin mörka barndom som präglat hela hans liv. Det är fadern, beskriven som demonen, som för­mör­kar tillvaron i hemmet. Detta får konse­kven­ser för Delblancs upplevelser och uppfattning av Gud.

 Den unge pojken upplever sommaren och lever med i naturen. Han känner igen sig i den darrande aspen: ”Du skälver och är rädd som jag! Men vad är det för fader som skrämmer dig, om inte den Gud som är starkare än vi och utan barmhärtighet?” Han uppfattar sig leva ”i en ofrihet hård som ett skruvstäd. En grym Gud och ett obevekligt faders­välde bestämde vart steg han tog.”

 I en kyrka ser han en liten trästaty föreställande Maria, Anna – Marias mor – och Jesus. ”Jesus var skadad till oigenkännlighet, ansiktet var ba­ra en skrov­lig spjälkyta.” Detta finner han vara helt i sin ordning för ”Jesus och hans gär­ning kunde han aldrig förstå”. Det fanns ingen nåd och för­soning.

 På vinden dit han drar sig undan för att gömma sig för fadern hängde en bild med Jesus klappande på en dörr. Men på dörrarna till hans hem, skräckens hus hade Jesus al­drig knackat. Gården Mölna gick Jesus förbi.

Delblanc är inte ensam om att brottas med en Gud han inte förstår.

En som grubblade och kämpade med frågan om människans frälsning var Martin Lut­her. Han var inte bara munk utan också professor i bibelkunskap då han brot­­ta­des med frågorna om Gud. Han fö­re­läste över Psaltarens psalmer och stötte åter och åter på ordet rättfärdighet - ett ord som han ryg­gade in­för i upplevelsen av ovärdighet och dom. Han hade tidi­gare varit i Rom och som alla goda mun­kar bland annat krupit upp för Pilatustrappan bed­jan­de sitt Fader vår på varje trappsteg för att svara upp mot de krav som ställdes på honom. Men Luther fann inte den frid han sökte.

 Johannes skriver i sitt julevangelium – i det första kapitlets inledande del i hans evangelium:  Jesus var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

 Teologen Johannes tolkar vad de andra skriver i sina evangelier. Han hjälper oss förstå julens hän­del­ser. Varför det skedde som skedde. Då människan inte ser sitt ursprung ser hon heller inte sitt mål och meningen med livet – därför kom han till oss genom vilken allt hade blivit till. Därför att männi­skan tappat bort sin Skapare och därmed sin bestämmelse föddes barnet i Betlehem.

 Då teologiprofessorn och munken Martin Luther i allt sitt eget arbete och nit inte fann Gud kom Gud till honom. I mötet med Skaparen i Guds inkarnation i Ordet som blev människa och bodde bland oss fann Luther vägen till Gud – trons väg grundad i nåden och sanningen. Johannes skriver: Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

 Sven Delblanc levde – som så många andra – på grund av sin svåra uppväxt med en avgudabil­d i stäl­let för Jesu bild av vår himmelske fader. Därför att ”Jesus var skadad till oigenkännlighet” fann inte den unge Sven vägen till Gud. Den Gud han kände var ”en grym Gud” ”utan barmhärtig­het”.

 Men den Gud jag lärt känna genom evangeliernas berättelser – inte minst genom julens evangelium – är inte sådan. För mig har Gud fått ansikte i barnet i julens evangelium – i Jesus från Nasaret.

Vem är Gud för dig? Är han den himmelske fader som julens evangelium handlar om eller bär du på och brottas med en annan Gud? 

Gud får ansikte i Jesus från Nasaret – kärlekens ansikte

 Kristen tro – uttryckt i julens evangelium – proklamerar att Gud uppenbarade sig i Jesus från Nasaret – i barnet i Betlehem, i Jesu liv, gärning, död och upp­ståndelse. Detta deklarerar Johannes i orden:  Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Det är det vittnesbörd som den gamle gudsmannen Symeon avger i mötet med barnet i templet: Herre nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk…

 Mose önskade få se Guds ansikte. Han fick ”bara” se Gud på ryggen. Men Gud fick ansikte i Jesus. Jesus säger detta ofattbara till sina lärjungar – den som har sett mig har sett Fadern. Gud får ansik­te i Jesus från Nasaret!

 Det var detta budskap som bröt fram i den evangeliska väckelsen med Wal­denström och Ekman. Ett budskap sammanfattat i orden Gud är kärlek.

 Vi bor i en fastig­het bakom Andreaskyrkan, Missionsförbundets kyrka på Söder i Stockholm. Varje gång jag passe­rar kyrkans front kan jag på denna läsa just dessa ord: Gud är kärlek. Tidigare var jag pastor i Red­bergskyrkan i Göte­borg. Bakom mig där då jag predikade kunde församlingen läsa på fondväggen desamma orden: Gud är kärlek.

 Det är budskapet som Nils Frykman gav ord och glädje åt i sina texter och melodier: ”Fröjdas vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är. Se, huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär… O vilken ära: Gud är oss nära, Herren ibland oss bor. Han till de ringa himlen vill bringa. Säll den på honom tror!”

 Men Jesu uppenbarelse av Gud är inte ”den snälle och menlöse guden” som vi kan frestas att tro med den bild som Jesusbarnet inlindat i bomull på våra julbord kan ge oss. I Jesu fader möter vi Guds helighet och rättfärdighet – den Gud som psalmförfattaren fångat in i orden: ”Fader, du vars hjärta gömmer helighet som allting dömer, kärlek som förlåter allt, du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt. Dig vi bedja: låt oss känna att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är, att och vreda vindar leda hem till dig den du har kär.”

 Johannes vittnade: Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Mot den ofullkomlig­het som vi alla brot­tas med, mot de brister som vi smärtsamt blir medvetna om hos oss själva – då vi låter Kristusljuset lysa in över våra liv – står den Guds fullhet som Johannes här talar om. Guds full­het är ”det gudom­liga överflödet”!

 Vilket budskap predikas från våra predikstolar? Vilket budskap uppfattar människor i mötet med oss? Är det evangelium? Är det en tro som fötts i mitt hjärta då jag vände om till Gud och tog emot Guds julgåva – där han själv möter oss i barnet i krubban?

 Julens budskap utmanar oss att vara en befriad och befriande kyrka i nådens och sanningens tjänst - och därmed Kristi kyrka. Vi får vara burna av – och bärare av julens evan­gelium.

 Sven Delblanc hade inte uppfattat att Jesus någon gång knackade på hans dörr. Varför? Var det ingen som hälsade på och förmedlade evangeliets glädjebudskap? Vem klappar på deras dörrar som i dag upplever det så som Delblanc – och delar med sig av julens budskap?

 Sven Delblanc uppfattade att Jesus gick förbi både hans barn­doms­hem och honom själv. Hur är det med dig? Uppfattar också du att Jesus går förbi dig? Eller är det kanske så att du aldrig i Jesus känt igen Gud? Att se barnet i Betlehems krubba är att se Guds ansikte!

 Johannes sa om Jesus att hans egna inte tog emot honom, inte kände igen honom. Men han säger också detta som är julevangeliet: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn…

 Vill du nu då juldagen brutit in göra julsångens ord till dina ord? ”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå. Guds Son i nattens timmar där vilar uppå strå. Välkommen hit till jorden i signad juletid! Du är vår konung vorden som ger oss ljus och frid. Till dig vårt lov vi höjer, du barn i krubban där, och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.” 

Leif Herngren   Källeryd 00.12.25

Jesaja 7:1-14

 ”Du fördrev mej, Gud från mitt hemland slets jag bort. Här är jag en flykting och en främling och det ödet finner jag mej i…   Men Du tog mitt barn och Du tar mej från min man. Jag kan inte längre se en mening. Vad är det Du vill, vad ska jag tro…   Tanken är svindlande, framför mej gapar en avgrund. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej. Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret att Du inte finns till, fast jag trodde på Dej.   Vem skulle hjälpa mej uthärda livet här ute? Vem skulle ge mej den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mej, jag är så liten på jorden. Om Du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?   Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.   Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mej? Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om Du inte fanns.   Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke. Det lilla ordet som skrämmer och plågar mej så. Ordet är – om – om jag bett alla böner förgäves. Om Du inte finns till, vad ska jag göra då?   Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta. Friden i själen, ja, vem skulle skänka mej den? Vem skulle så ta emot mej till slut efter döden om Du inte fanns till… vem tog hand om mej sen?   Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mej? Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om Du inte fanns.”

 I musikalen Kristina från Duvemåla fångar Björn Ulvaeus in den brottning med frågan om Guds existens som var Kristinas djupa vånda inför hennes möte med livet. Den frågan är inte bara hennes utan frågan för alla människor. Ibland blir den brännande aktuell för oss då livet tycks slås i spillror. Men det är också frågan inför de skiftande livstolkningar som präglar vår tid.  

Är det då möjligt att tro på Gud?

 Många lever i dag i en tillsluten värld. Man tror att det enda som existerar är det synliga, det mät­ba­ra, det som är möjligt att undersöka. Det finns en risk att vi så vänjer oss vid denna tolk­­ning av verk­­­ligheten att vår värld blir sluten, att vår livsåskådning och människosyn enbart bärs upp av detta betraktelsesätt. Var finns du Gud i allt detta nya som strömmar emot oss med så många frågor?

 Men också för oss kan det vara som det var för Kristina då livet prövat oss alltför hårt. ”Om du inte finns till, vad skall jag göra då… Om jag bett alla böner förgäves…? Var Gud finns du i allt det som sker? Gud, är du med oss? Bryr du dig om oss?  

Immanuelstecknet

 Dagens gt text från Jesaja berättar för oss om människor i nöd. Juda är under angrepp av nordriket Samaria tillsammans med grannriket Aram. Inför detta hot står det att Judas kung Achas med hela sitt hov skakade som när skogens träd skakas av stormen. Då får Jesaja uppdraget av Herren att gå till dem med denna hälsning: Se till att du bevarar ditt lugn! Var inte rädd, förlora inte modet inför dessa båda rykande vedpinnar.

Arameerna och samarierna har sina planer… Men så säger Herren Gud: Det skall inte lyckas, det skall inte ske.

 Men uppenbart är det så att kungen och hans folk inte vågar ta till sig profetens budskap. Jesaja säger då: Begär ett tecken av Herren. Men Achas vill inte detta varför Jesaja utbrister: Lyssna nu, Davids ätt! Är det inte nog att ni misstror människors förmåga, skall ni också misstro min Guds förmåga?

 Min fråga inför dessa textrader är: Känner vi igen oss inför det till synes omöjliga som vi ibland står inför? Mer än en gång skulle vi önska att Gud på något sätt blev mera synlig. Ett tecken av något slag vittnande om att Herren är med oss – står på vår sida.

 Till kung Achas säger Jesaja i hans förtvivlade situation: Då skall Herren själv ge er ett tecken… Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet  Immanu El, Gud med oss.

 De lärde har sökt att tyda vad detta innebar för kung Achas och har då bland annat tolkat det så att den unga kvinnan skulle vara hans hustru och Immanuel-barnet den kungason hon bär på. Gud var med sitt folk och kung Achas inför det dödshot han levde under. Det blev ju i stället så att Samaria gick under några år efter denna händelse. 

Mariatecknet

 Hur detta än tolkas tidshistoriskt blev det ett tecken som pekade mot framtiden. Evangeliet i dag har påmint oss om Maria och hur kyrkan såg profetens ord om den unga kvinnan som pekande fram mot Guds uppdrag till Maria att bli mor till Jesus. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.

 Inför ängels uppenbarelse och budskap blir Maria förskräckt varför ängeln säger: Var inte rädd, Maria… Herren är med dig. Immanu El – Gud är med dig!

Men det som sägs är ju för Maria omöjligt. Hur skall detta ske?

 Än en gång – känner vi igen oss? Inför det som syns omöjligt eller som inte sker som vi hoppats och tänkt. Så får ängeln söka övertyga Maria: Ingenting är omöjligt för Gud… Helig ande skall komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig. Då ger Maria sitt svar: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

 Gud spränger Marias trånga värld. Immanu Els-tecknet knyts till Maria. Gud är med. Gud är his­toriens Gud. Gud ser och låter sig inkarneras in i vår värld. Genom Maria blir Ordet människa och bor bland oss!  

Immanu El – gäller det vår tid?

 Mina tankar har i denna vecka gått till en alldeles speciell gudstjänst här i Tomaskyrkan. Några flyktingar från El Salvador hade tagit kontakt med oss och undrat om vi kunde ha en solidaritets­gudstjänst med folket i El Salvador till minne av deras ärkebiskop, Oscar Romero, som mördats under predikan i pågående gudstjänst. Den firade vi den 17 maj 1981 drygt ett år efter mordet. Ro­mero var ärkebiskop under år i El Salvador då landet stod på randen till inbördeskrig och våldet från regering och militär hörde till vardagen. Lantarbetare förtrycktes, utsattes för grovt våld och mord. Detta drabbade också präster.

 I fredags – på årsdagen 26 år efter mordet – avslutade jag en bok av kyrkoherden i Karl Johans för­samling i Sv kyrkan, Hans Damerau, som granskat Romeros predikan. Det var pga sina predik­ningar som han mördades. I sin predikan vävde Romero alltid samman tre trådar. Utgångspunkten var kyrkoåret med dess vandring genom Jesu liv. Den andra tråden var Bibelns ord. Den tredje tråden var det som var alldeles speciellt för Romero. Guds ord skulle inkarneras i den verklighet som El Salvador ut­gjor­de. Så återgav Romero i predikan det våld som ägt rum under veckan med anklagelse mot de ansvariga. Med sin predikan ingav Romero hopp och mod till sina landsmän i deras förtvivlade situation. Och förändringen kom.

Varför återger jag detta denna dag? Maria var redskapet då Ordet blev kött, människa. För Romero var detta hans uppdrag. Ordet skulle bli kött och verklighet för hans samtida. För detta hade Romero Maria som förebild. Maria pekade på människans kallelse och eviga mål i himlen. Hon inger också i dag mod till människor i fattigdom inte minst genom sin lovsång med dess profetiska grundton: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare… Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtarmhärskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. 

För Romero fungerade Maria som symbol för det lidande folket eftersom hennes smärta var fylld av hopp. 

Immanu El – Gud med oss – gäller det oss som samlats till gudstjänst här i dag?

 Har Maria något att säga mig då jag i mitt lärjungeskap och engagemang känner tröttheten och missmodet tar överhanden?  Har Maria något att säga till en församling som brottas med frågan om sin morgondag och inte vet vad den kommer att innebära?

 Innebär vår tro att Gud är med oss i vår vardag som enskilda och som församlingar? Det kan ju uppfattas närmast som självklart. Men jag tror att också vi brottas med de frågor som vi mött i dagens texter med dess frågor: Hur skall detta ske? Är Gud verkligen med oss? Gäller Immanu El också för oss?

 Det var detta vi mötte i Kristinas brottning med den Gud som hon tyckte vara så långt borta: ”Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret  att Du inte finns till, fast jag trodde på Dej… Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mej? Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om Du inte fanns.”

 Guds ord ger oss i dag denna hälsning: Immanu El – Gud är med oss. Amen

Leif Herngren   Tomaskyrkan, Gbg 06.03.26

Mark 1:14,15 o Matt 13:31-34

”Än vandrar gudar över denna jord. En av dem sitter kanske vid ditt bord.   -  Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö.  -  Han bär ej spira eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud.  -  Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”

 Människor har i alla tider funderat över julens budskap och dess påstående att Gud kommit hit till oss i barnet som föddes i Betlehem. Så gjorde också poeten Hjalmar Gullberg och fångade in sina tankar i diktorden ovan.

En av den här dagens texter är Markus introduktion av sitt evangelium i vilket han slår an det tema som sedan präglar evan­ge­liet. 

 Enligt Markus är hans berättelse glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Det är inga dåliga an­språk evangelis­ten har med sitt ärende. Men det är inte i egna ärenden han agerar. Han söker teckna ned det som i en alldeles bestämd tid och på en klart definierad plats ägde rum. Hans bok handlar om Jesus från Nasaret i Galiléen. Där trädde Jesus fram med sitt budskap – eller rättare sagt – Guds budskap. Det som profeter och gudsmän siat om och som många i Israel väntat på hade nu ägt rum.

De satser Markus rubricerar som Guds budskap innehåller två konstateranden och två upp­maning­ar. Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. Först konstaterar Markus att Guds tid, kairos, var inne. Bibeln har två tidsbegrepp det ena kronos svarar upp mot den tid vi är fångade i med våra klockor och almanackor. Det andra kairos anger Guds tid, tiden för Guds hand­lande. Och Guds tid var nu inne.

 Så följer ett andra konstaterande: Guds rike är nära. Andra översättare har här Guds rike är å färde. Jesus förkunnade i ord och gärning Guds rike. I evangelierna läser vi att Jesus vandrade omkring och undervisade i synagogorna och förkun­nade budskapet om Riket. Han botade alla slags sjukdomar och krämpor. Det var alltså inte bara ord. Jesu ord var fyllda av detta rikes kraf­ter som han talade om. Det var ord som rätade upp människor och gav dem människovärde på nytt. Det var ord som var fyllda av liv och kraft och återgav människor hälsa.

Förankrat i dessa två konstateranden utmanar oss Jesus till omvändelse och tro. Omvänd er från det liv och de positioner ni intar. Bryt upp från ett liv centrerat kring er själva. Följ mig – det var ofta de två ord människor ställdes inför.

Tro på budskapet, Guds budskap. Det bud­skapet är budet om Riket och det Riket uppenbaras i Jesus från Nasaret. Riket definieras utifrån Je­su person, hans ärende och den förkunnelse han gav.  

Guds rike är inom er

Till Pilatus säger Jesus att hans rike inte hör till denna världen. I sin förbön för lärjungarna ber Je­sus att dessa inte skall tas ut ur världen utan vara i denna. Till fariséerna, vid deras fråga om när Guds rike skulle komma, är Jesu svar: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.

 Vad är det för ett rike som i Kristus kommit till denna världen, men som inte tillhör den? Går det över huvud taget att tala om ett rike som inte kan uppfattas med våra sinnen och som påstås kunna rymmas i ett människohjärta? Vad var det Hjalmar Gullberg skrev?  ”Han bär ej spira eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud. Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”

Men här finns också detta dilemma att vi därför inte upptäcker riket, Guds närvaro bland oss: ”Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö.” 

Riket mitt bland människor, i världen

Det är helt uppenbart att när Jesus talar om Riket som något inom oss, så är det inte för att stänga in detta Rikes krafter i människors inre liv. Tvärtom – det var just därför att Riket tog så konkreta ut­tryck mitt bland människorna som Jesus uppväckte sådant motstånd att han till sist fördes till döden på korset. Jesus sa inte bara att han hade kommit för att söka upp vilsekomna människor. Han um­gicks med dem, åt och drack tillsammans med dem till de frommas stora förskräckelse.

 Julevangeliets hälsning skall snart på nytt påminna oss om att Ordet blev människa och bodde bland oss – det vi med ett finare ord kallar för inkarnationens hemlighet – Guds födelse i Betlehem. 

Med himmelriket är det som…

 Inte minst sökte Jesus berätta för människorna om Riket genom sina liknelser. Med himmelriket är det som… och så återger Jesus den ena liknelsen efter den andra. Riket liknas vid ett senapskorn – det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir ett träd. Det är helt fantastiskt att läsa Apostlagärningarna och kyrkohistorien och inse att Kristi kyrka hade en så oerhört snabb utbred­ning på några få år över hela Medelhavsområdet. Då Paulus som fånge kom­mer till Rom år 60 tas han emot av medlemmar i den existerande kristna församlingen i Rom, där han själv aldrig varit men i brevet till dem uttryckt önskan att få komma – men då inte som romersk fånge.

Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat. Riket Jesus talade om tar gestalt i människors liv och förändrar, renar, syrar, helgar…

Hans förkunnelse var fylld av barmhärtighet: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. Med dessa ord ger Jesus också en karaktäristik av det rike han talar om.

 Men hans förkunnelse var samtidigt oerhört skarp i mötet med det religiösa hyckleriet: Ve er, skrift­lärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för män­­niskorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet.

Riket Jesus förkunnar rymmer kärlek och barmhärtighet. Men Riket rymmer också rätt och rätt­färdighet. Där finns kärleken uppenbarad och förlåtelsen given. Där finns samtidigt – och inte som en motsats – den Guds vrede över ondskan och hyckleriet som springer fram ur Guds rättfärdighet och helighet.

Vi har ibland tecknat Guds kärlek som överslätande människors svek och orättfärdighet. Det är inte det budskap Jesus ger om sin himmelske fader. Hans budskap är budet om Riket som utmanar oss till omvändelse och uppbrott från ondskan. I mötet med Riket kläs människan av den egna rättfär­digheten och framstår i sin inkrökthet i sig själv som syndare. Men detta avklädande är en akt av den kärlek som upprättar och helar. Som det uttrycks i en av våra psalmer: ”Fader, du vars hjärta gömmer helighet, som allting dömer, kärlek som förlåter allt, du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt.”

Det är därför vi behöver be: ”Låt oss känna, att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är, att ock vreda vindar leda hem till dig den du har kär.” 

Guds rike är å färde

 Det rike Jesus förkunnar rymmer Guds kärleks vrede likaväl som Guds kärleks upprättande, frälsan­de kraft och liv. Det handlar lika lite om en menlös kärlek som förlorat heligheten som om en vrede som förlorat kärleken. Detta rikes krafter har i Kristus släppts lösa här på denna jord bland oss män­niskor. Det var därför som Jesus lärde oss be till Gud, vår Fader: Låt ditt rike komma. Låt din vil­ja ske på jorden så som i himlen. Riket är där Guds vilja sker bland människor.

 Vi vet utifrån vår kristna tro att vi aldrig kan bygga Guds rike på jorden. Vi vet att ondskan ständigt på nytt skall sticka upp sitt huvud. Vi vet att denna världens furste är stark. Men kristen tro säger att det finns en som är starkare. Vi bekänner: Jesus är herre! Vi har i tro tagit emot Riket i våra hjärtan för att det skall ta gestalt där vi finns som enskilda kristna och som Kristi församling och kyrka.

 Vi inbjuds strax till Herrens måltid. Nattvarden är i hög grad en påminnelse om det rike som tar gestalt i en människa då vi äter brödet och dricker vinet. Samtidigt en måltid tillsammans med andra – vi delar brödet vi delar vinet och påminns om    (Bönen om att se andras behov av bröd)

 ”Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid… Stilla ljuder Andens röst… O mänsklighet, ställ dörrn på glänt. Det är advent.”

Leif Herngren – Björkö 06.12.10

Lukas 6:20-26

Hösten ger oss en färgprakt utan like i naturen som vi njuter av. Skördar av skiftande slag har bär­gats: havre och vete, äpplen och päron, kantareller och andra svampar för den som kan och vågar plocka.

Samtidigt påminner hösten om vissnande, död och mörker. Vi ser allt mindre av solen och kylan har kommit. Det har blåst och löven har fallit till marken efter välförtjänt värv. De skall nu sakta multna ner och återgå i naturens krets­lopp. Det för våra tankar till vår egen höst med dess avklädnad, svik­tande krafter och ibland ned­brytande sjuk­dom. Vi firar Allhel­gona­helg med dess allvar om livets för­gänglighet och påminns om dödens verklighet. Vi har alla minnen av nära och kära som lämnat oss.

Evangelietexten inleddes med orden att Jesus lyfte blicken och såg på sina lärjungar. Och så talade han till dem – ord av både hopp och allvar. De orden till de samtida lärjungarna är i dag ord till oss nutida lärjungar – både saligprisningarna och ve-ropen. När Jesus ser på oss ser han såväl vårt yttre som vårt innersta. Rubriken över mina tankar i dag är denna: Jesus ser sina lärjungar – och har nå­got att säga oss. Vi är sedda i den situation vi står i av såväl glädje och hopp som smärta och miss­tröstan.

”Ensam och utan packning”

Förfat­ta­ren Sven Delblanc gav i sina sista böcker del av den smärta och den vånda han upplevde under svåra sjukdomsår. Han tyckte sig höra att människorna runt om honom sinsemellan viskade att han åtminstone borde bära sina prövningar med värdighet. Han förmådde inte det och skriver. ”De tror att sjukdom och lidande har med värdighet att skaffa.” Det gällde i varje fall inte för honom. Hans vittnesbörd var detta: ”Jag har kastat allt jag förmått och bär inget med mig i ränseln. Nu går jag mot slagfältet. Ensam och utan packning.

”Ensam och utan packning.” Delblancs vittnesbörd om sin vandring mot döden är utan tvekan en del av sanningen. Det som kan uppfattas endast som resignation är uttryck för att han förstått li­vets vill­kor. Det är en sida av insikten om livets förgängelse. Han hade kastat allt han förmått. Skriften säger: Naken kom jag till denna världen. Lika naken skall jag lämna den, utan möjlighet att ta med mig något av allt jag samlat på mig. Salomos Vishet lär oss att det finns en enda väg in i livet och en enda väg ut ur livet.

Vi vandrar på samma jord som varje annan människa i nuet – som alla andra före och efter oss. Den luft jag andas in har syresatt andra varelser och människor för att de skulle leva. Vi männi­skor lever i grunden under samma förutsättningar och ändå gestaltar sig våra liv så olika.

Är jag då ensam. På ett sätt är det sant – också för den som inför döden har nära vänner kring sig. Jag skall ensam vandra genom dödens port. Den som håller min hand inför döden får släppa min hand då jag går bort.

Saligprisningar och verop

Vår tids lystringssignaler – vad människor söker och jagar efter är rikedom, överflöd och mätt­nad, makt och berömmelse. Nöjen, upplevelser och gapskratt tränger undan livets allvar. Allhelgonahel­gen har blivit platsen för halloween med dess förklädnad som skjuter undan frågorna om förgängel­se och död.

Det är mot den bakgrunden som Jesu verop blir så allvarliga: Luk 6: 24-26

Rikedom, mättnad, berömmelse och skratt! Den ekonomiska kris som nu gastkramar världen är en frukt av Mammons herravälde, kapitalets do­minans över såväl samhällets som enskildas villkor. Vad får detta jagan­de efter vind för följder för den enskilde? Är detta att vara människa – den män­niska jag skapats till av Gud – Guds avbild?

Förvisade ur paradiset är ett av Bibelns påståenden om oss människor. I den bibliska berättelsen står det att keruber, änglaväsen sattes ut för att bevaka vägen till livets träd. Finns det då ingen väg till­baka till livets träd? Var finner jag vägen till ett sant mänskligt liv?

Livets allvar med dess vissnande och död är inte bara en verklighet för oss äldre utan gäl­ler i vilken ålder du än befinner dig. Evangeliet säger oss att Jesus ser oss i vilken situation vi än är. Det är bibelns budskap om Guds omsorg om oss. Den omsorgen innebär att jag är sedd.

Går jag då bort? Är jag ensam? Eller är det sant vad Pau­­lus påstår: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.

Det talas om livets träd ock­så på annan plats i vår bibel – i Bibelns sista bok. Johannes fick se in i det nya Jerusalem och såg där livets flod kantad med livets träd. Hans bud­skap är att det finns en väg till verkligt liv. Det var det vi sjung tidigare i gudstjänsten:  ”Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.”

Jesu saligprisningar handlar om vår vardag och situation i dag med allt vad den rymmer.   Luk 6:20 och 21 

Den som tror på mig skall leva

Som pastor i Tomaskyrkan i Hammarkullen i Göteborg arbetade jag tillsammans med vår kör och våra ungdomar med en dramatisering av berättelsen i Johannesevangeliet om Jesu uppväckelse av Lasarus. Då vi en kväll hade mötts i vårt hem för arbetet med denna dramatisering ringde tele­fo­nen. Jag fick budet att min mor hade drabbats av en hjärninfarkt. Några dagar senare släck­tes hen­nes liv. Två månader senare satt jag i kyrkan då min bror Jarl ringde och gav mig beskedet att min far has­tigt avlidit på en tågresa från Lerum till Gö­teborg. Dagarna före påsk då vi skulle fram­föra bibel­dra­mat i vår kyrka drabbades vår körledare av att hen­nes mor dog.

Det var mot den bakgrunden av nära anhörigas död vi arbetade med och så genomförde vår drama­tisering om livets seger över döden. Kristen tro blundar inte för dödens och förgängelsens allvar. Dramats budskap är de ord Jesus gav till den sörjande Marta som mist sin bror:  Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

De orden följs ju av de mycket personliga orden till Marta – och därmed också till oss: Tror du detta? Det är kris­ten tro – och det är min tro – att det finns något efter min stund på jorden. Vi får denna allhelgona­dag inför dödens verklighet och allvar dela denna tro och dess hopp med varandra. Det är Jesu ord och de gäller vårt liv här och nu.

I den tyska bibel jag har med dess översättning för vår tid brukar man i stället för glauben – det vanliga tyska ordet för tro – ordet vertrauen, förtrösta. Jag uppfattar att man gör det för att visa på det djupare innehåll som tron rymmer. Tro är inte bara en huvudets och munnens tro. Att tro är att för­trösta på Gud – en tro förankrad i både hjärna och hjärta – att leva i en bärande förtröstan på Gud.

Jesus ser också i dag sina lärjungar och har något att säga oss: Den som tror på mig skall leva. De personliga orden till Marta tror du detta är hans ord i denna gudstjänst till var och en av oss.

Bön  Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja – allt i mig känner du och omsluter med ömhet: det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet – du som tar till dig det svaga och skadade – och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Leif Herngren  -  Källeryd 09.10.31

1 Kor 15:35-49 och Upp 22:1,2

 Vi har ju haft en sensommar som sent gick över till höst med fina höstdagar. På mina vand­ringar i västgötabygd har jag sett de underbara höst­färgerna. De har blåst ordentligt och löven har fallit till marken efter välförtjänt värv. De skall nu sakta multna ner och återgå i naturens kretslopp. Veckorna innan har jag samlat in något av allt det naturen bjuder på i form av bär och frukter. Förråden har fyllts av djupfrysta bär och fina kantareller som vi har vid vår stuga.

Men på samma gång hösten – och inte minst vinterkylan – påminner om vissnande, död och mörker. Den påminner om hösten också för oss människor. Vi firar Allhel­gona­helg med dess påminnelse till oss om livets förgänglighet.

Så kommer samma frågor till oss som Paulus arbetade med i texten vi tidigare hörde läsas – från 1 Kor 15 – uppståndelsekapitlet hos Paulus. Frågorna om vår förgängelse, avklädnad och död. Frågorna om livet efter döden och om det finns någon uppståndelse från det döda?

”Ensam och utan packning”

Författaren Sven Delblanc gav oss i sina sista böcker del av den smärta och den vånda han upplevde under sina svåra sjukdomsår. Han tycker sig höra att människorna runt om honom sinsemellan viskar att han åtminstone borde bära sina prövningar med värdighet. Han tycker sig inte förmå det. ”De tror att sjukdom och lidande har med värdighet att skaffa.” Det gällde i varje fall inte för honom.   ”Jag har kastat allt jag förmått och bär inget med mig i ränseln. Nu går jag mot slagfältet. Ensam och utan packning.”

Det är Sven Delblancs vittnesbörd. Han har kastat allt han förmått. Det han vittnar för oss om sin vandring mot döden – ensam och utan packning – är utan tvekan en del av sanningen. Det som av oss bara kan uppfattas som resignation är uttryck för att han förstått livets vill­kor. Det är en sida av insikten om livets förgängelse. 

 Naken som jag kom till denna världen, lika naken skall jag lämna den, utan möjlighet att ta med mig något av allt det jag samlat på mig. Som alla andra är jag uppbyggd av stoft, av jord. Salomos Vishet lär oss att det bara finns en enda väg in i livet och en enda väg ut ur livet. Jag vandrar på samma jord som alla andra i nuet – och som alla andra före och efter mig. Den luft jag andas in har syresatt andra varelser och människor för att de skulle kunna leva. Vi männi­skor lever i grunden under samma förutsättningar och ändå gestaltar sig våra liv så olika.

 Är jag ensam. På ett sätt är också det sant – också för den som inför döden har nära vänner kring sig. Jag skall ensam vandra genom dödens port. Den som håller min hand inför döden får släppa min hand då jag går bort. Men går jag bort? Är jag ensam? Eller är det sant det Pau­­lus påstår i sitt brev: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren. 

Vägen tillbaka till livets träd

 Förvisade ur paradiset är ett av Bibelns påståenden om oss människor. I den bibliska berättel­sen står det att keruber, änglaväsen sattes ut för att bevaka vägen till livets träd. Finns det då en väg tillbaka till livets träd? Och var finner jag den vägen? Det talas om livets träd också i Bibelns sista bok: Upp 22:1-3a

 Det finns en väg tillbaka till livets träd. Det var ju också det vi sjung tidigare i gudstjänsten:  ”Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.”  

Paulus knyter sin tro på en öppen väg till himlen till Jesu uppståndelse. Han skri­ver: 1 Kor 15: 13,14,17 a, 19 o 20

 Teologen Gustaf Wingren visar i sin bok Credo, Jag tror hur Jesu uppståndelse är en avgö­rande grundsten för den kristna tron: ”Kristendomen trädde in i området runt Medelhavet med en viss uppsättning av tankar, där korsfästelsen och uppståndelsen – båda extremt och för den moderna människan pinsamt kroppsliga – utgjorde centrum. Allt blir obegripligt om man skalar bort det kroppsliga.”

 Orden av Jesus till en av sina goda vänner, då hon, Marta, förlorat sin bror Lasarus är ord vi känner igen och säkert stavat på: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

De orden följdes av de mycket personliga orden till Marta: Tror du detta?

 Den bibelberättelsen satt jag tillsammans med några vänner för att vi tillsammans skulle göra en dramatisering av den med kör, aktörer och musik, då telefo­nen ringde och jag fick budet att min mor hade drabbats av den hjärnblödning som några da­gar senare släckte hennes liv. Min far dog ett par månader senare. Jag fick uppgiften att svara för begravningsgudstjänsterna för dem bägge. Det blev detta bibelord av Jesus jag fick stava på – ett ord som inför dödens obarm­härtiga slag inte bara fick vara vackra ord vid mors och fars död. 

Det är kristen tro – och det är min tro – att det finns något efter min stund på jorden.  

Tror du detta?

 Det var Jesu svåra, personliga fråga till Marta. Det är den frågan han ställer till oss i dag i vår gudstjänst. Men det är ingen enkel fråga. Hur uppstår det döda? På den frågan gav oss Paulus sina funderingar grundade i vad han själv sett i naturen: Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår, är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö.

 Du har själv sett det livets under då ett frö bryts ned och ett sädesax växer upp. Men förklara detta skeende i vår förnumstighet klarar vi inte. Vi kan aldrig för varandra förklara dödens och uppståndelsens skeende. Men något av dess mysterium möter vi varje år i naturens egen väx­ling mellan liv och död. Livets under med dess vittnesbörd om livets och skapelsens Herre.

Paulus slår därför fast: Vers 42 o 43

Paulus fortsätter och knyter då an till att vi som människor är skapade till någons avbild. Nu bär vi den jordiska människans bild. En dag skall vi också bli en avbild av den himmelska. Vi skall inte bara se honom ansikte mot ansikte. Vi skall bli honom lika!

 Tror du detta? Mitt svar blir: Jag tror – därför hopas jag.  

Vårt innersta – en dörr mot evigheten

 Den katolske prästen och själavårdaren Wilfrid Stinissen har funderat över detta med tiden och evigheten och ger oss följande visdomsord: ”I Kristus bildar tid och evighet en fullkomlig syntes. Gud som lever bortom tiden träder in i vår mänskliga historia, blir bunden vid tiden, men utan att upphöra att vara Gud. Han visar oss att det, mot all förväntan, inte är omöjligt för Gud att leva i tiden, och, framför allt, att det inte är omöjligt för människan att leva i evigheten. Han avslöjar den bortglöm­da hemlighet vi bär inom oss: att vårt innersta är en dörr mot evigheten.”

 Är det sant ”att vårt innersta är en dörr mot evigheten”. Eller har vi i utifrån vårt förnuft, vår rationalism stängt den dörren och därmed utestängt oss från evighetsperspektivet?

 Alltför många lever ett liv utan evighetsperspektiv. Det kan ske utifrån att man förnekar det perspektivet. Men det kan också ske utifrån att dagens allehanda blir det som tar all min tid och ger min vardag dess prägel – trots att jag anar eller tror på en annan verklighet bortom det sedda och mätbara. Den torftighet och tomhet som många upplever i dagens samhälle har sin grund i bristen på evighetsperspektiv över livet. Livet utan evighetsdimension blir för många en förbannelse. Om vi ständigt ser in i backspegeln kommer vi att förlamas, i varje fall att leva som fångar under tiden.

 Lever vi med dörren in mot evigheten öppen för oss? Som människor har vi en gemensam kallelse – att leva tillsammans i tiden utifrån evighetens perspektiv. Mitt i livet och i vår vardag kan det eviga pulsera.

 En förutsättning för detta är att vi lever våra liv med vårt ansikte vänt mot Gud – och därmed vända mot framtiden, mot Guds framtid. Det är kristen tro. Och så frågan: Tror du detta?

 Vid ett tillfälle står det att Johannes inför mötet med det himmelska faller ned som död, men så skriver Johannes: Han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nyck­larna till döden och dödsriket.”

 Jag tror – därför hopas jag.

Leif Herngren   Johannebergs mk, Gbg 06.11.05

Mark 4:26-29 

 ”Ni skrämmer mig,” sa rosenhäcken till snäckan. ”Det har jag aldrig tänkt på.’                                                                                                                              – ”Nej, ni har nog aldrig brytt er om att tänka så mycket. Har ni någonsin gjort klart för er, varför ni blommade, och hur det gick till, när ni blommade? Varför just så, och inte så?’                                                                                                                                                                                                      – ”Nej!” sa rosenhäcken. ”Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft uppifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!’                                                                      – ”Ni har fört ett mycket makligt liv’, sa snäckan.                                                                                                                                                                                              – ”Säkert! Allt blev mig givet!” sa rosenhäcken, ”men ni har fått ännu mera! Ni är en av de där tänkande, djupsinniga naturerna, en av de högt begåvade, som kommer att förvåna världen.’                                                                                                                                                                                       – ”Det tänker jag inte alls göra’, sa snäckan. ”Världen angår mig inte! Vad har jag med värl­den att göra? Jag har nog av mig själv och nog i mig själv.’                                                                                                                                                                                                                                                                                  – ”Men borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor! – men ni? Ni som fick så mycket, vad har ni skänkt världen? Vad ger ni den?’                                                                                                                                                                       – ”Vad jag har gett? Vad jag ger? Jag spottar åt den! Den duger inte, den angår mig inte. Bär ni rosor, längre kan ni inte komma! Låt hasselbusken bära nötter, låt kor och får ge mjölk. De har var och en sin publik, jag har min i mig själv, jag går in i mig själv, och där stannar jag. Världen angår mig inte!’                                                                                                                                                                                                                   Och så gick snäckan in i sitt hus och kittade igen det.                                                                                                                                                                                     – ”Det är så sorgligt! sa rosenträdet. ”Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

 Det är författaren H C Andersen som ger oss sina tankar om livet i denna underfundiga saga. För sagan hand­lar inte bara om en snäcka och en rosenhäck. Den handlar om oss. För mig knyter sagan nära an till dagens evangelietext.  Med Guds rike är det sa Jesus och relaterade riket till li­vets sällsamma kraft att finnas till och växa och bära frukt. Temat för predikan är: Med Guds rike är det… 

Varför lever vi? Vad handlar livet om? 

Göteborgs-Postens tecknade PS   – Företagaren till en av sina anställda: ”På min väg mot toppen glömde jag vad som är det verkligt viktiga i livet! Kolla upp vad det är, Berglund, och rapportera till mig på fredag!”

 Snäckans livsfilosofi var: ”Världen angår mig inte! Vad har jag med värl­den att göra? Jag har nog av mig själv och nog i mig själv.’… jag går in i mig själv, och där stannar jag.” Snäckan levde som han lärde. Han gick in i sitt hus och kittade igen det.

 Rosenhäckens filosofi var av annat slag – och därmed hennes liv: ”Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft upp­ifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!… Allt blev mig givet!”

Rosenhäcken gick därför till rätta med snäckan och hennes liv: ”Men borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor! – men ni? Ni som fick så mycket, vad har ni skänkt världen? Vad ger ni den?”

Och konstaterade samtidigt: ”Det är så sorgligt! Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…” 

Förundran inför livet

 Jesus vill – som H C Andersen – hjälpa oss till förundran inför livet. Han som bad oss beskåda lil­jorna på marken sa i vår text: Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet.

Biologen och författaren Stefan Edman berättar att förundran är ett nyckelbegrepp för honom. Han skriver: ”Att häpna och låta sig fascineras över en myra, ett grässtrå eller evolutionens mästerverk i våra ögon, leder tanken vidare till mer existentiella funderingar: Varifrån kommer denna skönhet och ordning? Hur är den möjlig? Hur började det hela – och har det trots allt en djupare mening?”

 Kyrkofadern Augustinus ville också få oss att fundera över skapelsen och dess hemlighet. Men han ville mer. Få oss att upptäcka mysteriet människan. Han skriver: ”Människorna beundrar det brusande havet, de uppstigande bergen och anblicken av himlen, men glömmer det underverk de själva är.”

Rosenhäckens vittnesbörd var: ”Allt blev mig givet!” Vad är vårt? Hur ser vi på våra liv?

Den danske teologen Knud E Lögstrup säger: ”Det krav som skapar det etiska avgörandet, går ut på att den enskilde skall leva sitt liv som om det var henne skänkt.” Livet har vi fått av vår Skapare. Vi får vara vända mot honom och i tro ta emot Guds rike.  Då kom­mer rikets krafter föda frukt i våra liv. Jesus berättar i sin andra liknelse om sådd om mannen som gick ut för att så. Åtskilligt hamnade tyvärr fel eller förkvävdes av annat som tog dess plats. Men en del föll i den goda jorden, det kom upp och växte och gav skörd.

 Stefan Edmans far Gunnar Edman berättar i en av sina böcker om en stark predikan han ställ­­des inför. Han satt i Skogsgärdets lilla grå lerkyrka. ”Predikan pågick som bäst. I den lergrå stolen stod syster Tussilago i sin lysande guldkrage och utlade vårdagens text på sitt eget stillsamma vis: Tro på ljuset, så att ni blir ljusets barn.”  Tussilagons predikan var denna: ”Jag står där jag är ställd, på min givna plats här i lerklumpen… jag är vänd mot solen, vart hon går.” Så är det. Tussila­gons kro­na vri­der sig hela tiden så att den står vänd mot solens strålar.

 Från tussilagos predikan gick hans tankar vidare till texten som är dagens evangelietext: Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda. 

Så är det med Guds rike.

 Därför säger Jesus: Tro på ljuset, så att ni blir ljusets barn.

 Ur övertygelsen om att livet är oss skänkt föds detta som rosenhäcken så övertygande slår fast: ”Allt blev mig givet!… Borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan… Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

Så är det med Guds rike och med det liv som är oss givet. Vi får ta emot. Anden som föder sina frukter i oss. Andens gåvor blir oss givna – men inte för vår egen skull. Nej, Paulus säger: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.

 Med själva livet och med Guds rike är det så. Vi får ta emot. Och vi får ge vidare. Guds rike i våra liv innebär att våra liv bär frukt. Vi blir välsignade för att bli till välsignelse.                                                                                                                                                            

Ps o S 410 v 2

Leif Herngren, Rambergskyrkan 10.10.31

Rut 1:6-19

”Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus fördunstar all vår oro och smärta. Nu är det inte långt emellan människornas hus, men långt emellan hjärta och hjärta.”

 Det poeten Nils Ferlin återger i sin dikt om avståndet mellan oss människor tar den amerikanske teologiske forskaren och författaren Walter Brueggemann upp i boken I de rotlösas land. Utveck­lingen har gett mycket till glädje för människan men har dessvärre också åtskilligt annat i sina spår. Brueg­ge­mann återger männi­skors situation i dag med begreppet exil – en hemlöshetens epok.

 Det­ta grun­das i hans upplevelse av det amerikanska samhället. Stämmer den bilden också för Sve­rige? Kanske kommer vi i första hand då att tänka på Angered – där jag och familjen bodde i 26 år – eller Rosengård i Malmö och inte Björkö. Men jag tror inte att de skiljer så myck­et mellan oss män­ni­skor i olika miljöer som vi tror och hävdar. Mitt i allt vad Angered är så såg jag dess kva­li­té­er och människors engagemang för att hjälpa andra ut ur hemlöshet och isolering. Dessutom är min över­ty­gelse att det här på Björkö finns mycket av det Brueggemann aktua­li­serar.

 Det han tar upp är ensamheten och rotlösheten i dagens samhälle. Människor lever – som han ser det – i exilens verklighet. Och den tecknar han i dessa dystra färger:

+ Mycket av det bestående som gav människor trygghet har gått förlorat.

+ Rotlöshet är för många en verklighet med en upplevelse av att sakna relationer – inte sällan –  också till de närmaste – man är ett övergivet föräldralöst barn.

+ Man ser ingen möjlighet till förändring, saknar framtid och hopp vilket för många innebär för­tvivlan och ibland desperata handlingar och förstörelse.

+ Inget är längre heligt vilket har sin grund i Guds frånvaro – för många existerar inte Gud. För andra finns det inte någon plats för Gud i deras tillvaro.

+ De gamla värderingarna har övergetts utan att ersättas av nya och gett ett moraliskt tomrum.

+ Mycket av detta föder den självupptagenhet som präglar vår tid – att satsa på sig själv.

 Det Kain ställdes inför efter dråpet av sin bror var att han skulle vara och leva rastlös och rotlös. Är det inte just detta som alltför mycket präglar människors liv i dag.

Att leva tillsammans 

Temat för denna söndag är att leva tillsammans. Det gäller såväl familjeliv som samhällsliv. Da­gens gt:la text är från Ruts bok. Noomi var en judisk kvinna som då det var hungersnöd i Juda ut­vandrade från Betlehem till grannlandet Moab med sin make och deras två söner. Maken och de två sönerna dog. Dessa hade gift sig med moabitiska kvinnor – Orpa och Rut.

 Noomi kände att hon ville återvända till sin hemstad Betlehem. De två svärdöttrarna följde till en bör­jan med henne men Noomi tyckte inte att de skulle bege sig till ett för dem främmande land utan bad dem vända hem till sina släkter. Orpa gjorde detta men Rut ville inte överge sin svärmor och sa: Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud… endast döden skall skilja oss åt.

 Hon följde med Noomi till Betlehem. Rut får med Noomis goda minne kontakt med en förmögen och aktad släkting Boas och blir dennes hustru. Deras son Oved blir far till kung Davids far. Ätt­lingen till denna moabitiska kvinna och främ­ling blev alltså Israels störs­te och mest vördade kung.

 Det är en märklig historia relaterad till dagens Israel och dess kluvna förhållande till sina grannar och i hög grad aktuell med en framträdande främlingsfientlighet – ibland ren rasism – som vi inte  bara finner hos dem som kallar sig sverigedemokrater.

 Ruts kom­mentar till Boas vid hennes möte med denne och hans omsorg om henne är: Hur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling. I Femte Mosebok kan vi läsa: Ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invand­rare i Egypten. Än starkare är orden från samma bok: Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan.

 I TV togs i anslutning till biskopens predikan i Storkyrkan vid riksdagens öpp­nande upp frågan om kyrkans rätt att tala i politiska frågor. Den fråga som borde ställas är varför kyrkorna är så tysta om evangeliets konsekvenser i dess profe­tiska röst mot förnedring och våld, mot för­tryck av den svage och slagne – mot dem som lever i exil i rastlöshet och rotlöshet.

 Brueggemanns bistra bild av många människors situation tecknad i termen exil är inte det enda han återger i sin bok. Han ser i detta – som det blev för judarna i deras exil i Babylon – möjligheten till nyska­pelse. Han förknippar det hop­pet med berättelserna om Guds rike. Profeten Jesaja hade för­medlade Guds hälsning till dem: Glöm det som förut var, tänk inte på det för­gångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Vi kallas att vara med att bygga liv i gemen­skap. 

Att leva i gemenskap – i Guds gemenskap

 Människan skapades till Guds avbild läser vi i skapelseeposet. Med de orden har vi inte sällan stannat i en fokusering på den enskilda människan och vem hon är. Men skapelseorden säger något mer: ”Som man och kvinna skapade han dem.”

 Människan är – för Jesus – människa i sina relationer. Hon står i relation till sin skapare – är Guds ikon, avbild. Hon gör det i relation till nästan, den andre. Hon gör det som man och kvinna. Hon är människa i sin relation till och beroende av hela skapelsen. Guds avbild är inte den enskilda indi­vi­den utan människan tillsammans med sin nästa – och då inte minst med annorlunda människor.

 Jesus slår fast varför han kom till oss. Han kom för att upprätta gemenskap, bygga Kristi kropp, den kristna församlingen – för att genom försoningens handling och för­kunnelse lära oss leva tillsam­mans. Jesus ser sig om i vår värld bland alla folk och stam­mar och säger med de gamla profetorden: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

 Dagens texter ställer oss inför Liv i gemenskap – i samhället likaväl som systrar och bröder i Kristi församling. Den kristna församlingen skall vara en levande gemenskap för de sina och på samma gång en försonande och läkande kropp i samhället. Det är helt fantastiskt att läsa Apostlagärningar­na och se Kristi kyrkas oerhört snabba utbred­ning på några få år över hela Medelhavsområdet.

 Mot en av vår tids främsta slogan att livet är till för att satsa på sig själv står evangeliets utma­ning att förverkliga gemenskap. Det skall ske i den lokala le­van­de församlingen – vara Kristi kropp med alla dess lemmar som är till för varandra. En gemenskap som i sig rymmer olika människors origi­na­litet, individualitet och personlighet. En ge­menskap som alltid är öppen och inbjudande till andra.

 På Björkö bor vi – för att återvända till Ferlin – nära varandra. Det borde inte få vara ”långt mel­lan hjärta och hjärta”. Jesu kallelse till alla är att leva tillsammans och vara med och bygga gemen­skap – i försam­lingen och i samhället här på Björkö. Församlingen inbjuder till gemen­skap och till med­lemskap. Vill du bli med? Du skall veta att du är välkommen att leva i och bygga gemenskap.

 Detta tar gestalt när vi nu inbjuder att dela nattvard med varandra: Orden till var och en av oss är: Kristi kropp för dig utgiven och Kristi blod för dig utgjutet. Och så dessa ord och dess verklighet: Eftersom brödet är ett enda är vi fast många, en enda kropp. Alla får vi del av ett och samma bröd.

Leif  Herngren – Bohus-Björkö 10.1017

Matt 11:28-30

 Poeten Nils Ferlin talar om oss. Han brukar pronomenet vi i sin dikt. Det handlar om oss som gärna pratar om väder och vind och så döl­jer våra tankar och det hjärta som bankar – våra sår. Vi som ofta möts men där vi än­då söker behålla en distans till varandra.

 Evangeliets inledande ord var: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Vilka gäller dessa ord? Är det i likhet med vad Ferlin hävdar något som berör oss alla? Bär vi på bördor som vi söker dölja i livets skiftande gestal­tningar? 

Skriftens vittnesbörd om livets bördor

 De flesta av oss har våra älsklingsbibelord. Man kan ha bibelord i en liten ask från vilken man tar ett uppmuntrande ord då och då. Men Skriftens ord är inte bara uppmuntrande ord.

 I Psaltaren finner vi lovsånger till skapelsens och frälsningens Gud. Men där möter vi också män­niskors brottning med den Gud som tycks ha dragit sig undan – den Gud som inte längre verkar svara på män­niskors nödrop. Där finns ibland en djup vånda uttryckt i ord som: Djup ropar till djup… Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande… Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak! Du är min Gud, min tillflykt. Varför har du stött bort mig?

 Psaltaren förmedlar människors lidande, nöd och hot. Det är avgörande i människors brott­ning med frågorna om livet, om Gud finns och vem Gud är. Varför tycks Gud ibland så frånvarande? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, likaså om natten, men jag får ingen ro. Var är du, Gud, i vår nöd? Varför håller du tillbaka din hand? Jesus rop i dödskampen på korset var ord från Psaltaren: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

 För dig som upplever hur åldrandet sätter allt djupare spår i kropp och själ eller som ställts inför ett om­­­skakande nederlag eller en förlust av sin närmaste kan Psaltarens ord uppfattas alltför sanna: Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord. Jag tänker på forna dagar, minns länge­­­sedan gångna år. Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå.

 Men Psaltaren ger oss samtidigt ett rakt motsatt budskap: Gud lyssnar. Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. Han lyssnade till mig när jag ropade… Jag får vandra inför Herren i de levan­des länder… du har lossat mina bojor… Jag ropade till Herren i mitt trångmål. Herren svarade, han förde mig ut i frihet. Inte minst herdepsalmen vittnar om Guds närvaro och omsorg – ett vittnes­börd om ”den levande Guden”: Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig.

 Psaltaren rymmer hela livet. Dess texter möter oss mitt i dess glädje och mitt i dess smärta och vån­da. Skriftens ord är inget lättköpt godis som vi kan smaka på lite då och då för att det skall sätta smak på livet. Evangeliet rymmer såväl de svåra och ibland smärtsamma orden som de goda orden som i dagens evangelium. 

Jesu ord ”Kom till mig” möter oss i livets verklighet

 Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Det är ord till oss mitt i den livets verklighet som vi alla lever i. En verklighet som vi frestas söka hålla på avstånd och vägra se i ögonen och söker för­dunkla i ett jagande efter upplevelser som skall dölja livets problematik.

 Jesus ger oss inte dessa ord för att vi skall fly verkligheten utan därför att han vet att det är just i livet så­dant vi möter det som vi behöver honom. Det är mitt i livets allehanda – eller för att bruka Fer­lins ord – i livets villervalla vi får ta emot den vila och trygghet som Jesus erbjuder. Han vill själv fin­nas med oss. Jesus vill hjälpa oss att se att Gud – trots våra motsatta upplevelser – inte är frånvarande utan vill omsluta oss i kärlek och räta våra ryggar.

 Jesus säger: Ta på er mitt ok och lär av mig. Det är ord om det lärjungeskap han kallar oss till i mot­sats till de skriftlärdas alla bud och förbud som av Jesus rubriceras som mänskobud. Oket – den bild Jesus brukar – är ju ett redskap som är till för att hjälpa oss bära tunga bördor, hjälpa oss att hantera livet, lära oss möta det i all dess glädje och i all dess problematik.

 Jesu liv var ett liv i stark förtröstan på sin himmelske faders omsorg och i lydnad för den kallelse han hade. Han bjuder oss att bruka hans ok. Det handlar om tro och förtröstan på den Gud som vill innesluta oss i sin omsorg – i ett liv under nåden. Hans ok är skonsamt, hans börda är lätt. Bördor som livet lägger på oss pressar oss till marken. Han vill lyfta av de bördor vi inte borde ha, onödiga bekymmer och krav vi ställer på oss själva. Eller att tillsammans med oss bära de verkliga bördorna.

 Jesu ok är ett lärandets ok – lär av mig. Det handlar om livsvisdom. Jesus Syrak skriver om vishet några till synes märkliga ord: Stick dina fötter i vishetens fjättrar och huvudet i hennes halsträ. Det kan väl inte vara inbjudande. Men han skriver vidare: Förarga dig inte över hennes bojor. Sök dig till henne av hela ditt hjärta, och följ hennes vägar av hela din kraft… har du fått tag i henne, så släpp henne inte. Till slut skall du finna den vila hon ger och hon förvandlas och ger dig glädje. Då blir hennes fjättrar din starka rustning… ty hennes ok är ett smycke av guld…

 Jesus Syrak brukar alltså samma bild oket som Jesus. Verklig vishet har sin poäng. Visheten vill hjälpa oss att säga nej till detta som blir verkliga fjättrar för oss och skapar tunga bördor. Det är den visheten som ligger i Jesu ord kom till mig. Jesus talar om ett ok eftersom han vet att det är det vi behöver för att klara livet. Och hans ok är skonsamt och hans börda är lätt.

 Jesu ord är: lär av mig. Livsvisdom är inte något givet. Det är något vi får arbeta för – förvärva. Vi får lära av Jesus, vara lärjungar – växa och mogna som människor. 

Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag

 Dagens episteltext berättade om den första kristna församlingen och den närhet till varandra som man levde i med dess gemenskap och omsorg. Paulus ger uttryck för detta i orden till galaterna: Bär var­andras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Paulus var – som Jesus – medveten om att livet ger bördor. Att komma till Jesus innebär att själv få hjälp och att samtidigt få bli andra till hjälp.

 Vi ser det som motsats till det liv som Ferlin gav uttryck för: Det liv där vi döljer våra tankar och sår. Det liv där vi vandrar nära varandra – men ändå ”så fjärran från varandra”.

 Hur är det med oss? Är det så att detta alltför väl stämmer med vårt sätt att hantera livet? Att vi har svårt att delge varandra vad vi innerst inne bär på. Att vi är rädda för att andra skall se våra sår och vad som just nu rör sig i våra tankar och tynger.

 Ordet vill hjälpa oss till insikt om att vi varken skall förneka eller söka dölja bördor vi bär. Jesus vill befria. Onödiga bördor får vi bli av med. Andra vill Jesus hjälpa oss att bära. Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Och – Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.    

Bön: Psalmer och Sånger  832 v 1

Leif Herngren   Tomaskyrkan, Gbg 10.09.12

Matt 13:44-46

Gudstjänst tillsammans med scout

 Dan Andersson, en av våra diktare som brottades med frågorna om Gud och hans rike ger i en av sina dikter ord åt dessa frågor – som också är våra frågor och vår undran över detta med himmelriket: ”Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammande fram: ”Jag undrar – - säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam? Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo? Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”

 Var redo! Hur uppfattar du det tilltalsropet? För dig som är eller har varit scout går säkert tankarna till scouthälsningen och dess svar: Alltid redo! Vad vill den här hälsningen säga? Och har den något att göra med våra frågor om Gud och hans rike? 

Våra löften – och deras giltighet 

Vi kan låta våra tankar gå vidare till scoutlöftet och scoutlagen. Scoutlöftet har dessa förpliktande ord: ”Jag lovar att efter bästa förmåga följa scout­lagen.” Jag lovar… Till oss som varit scouter kommer frågan om vad det blev av det löftet? Var det bara vackra ord? Eller har de funnits med då vi format våra liv? 

Scoutlagens ord är dessa: ”En scout…     visar vördnad för Gud och hans ord… är ärlig och pålitlig… är vänlig och hjälpsam… visar hänsyn och är en god kamrat… möter svårigheter med gott humör… lär känna och vårdar naturen… känner ansvar för sig själv och andra… ” 

Jag tror att vi alla kan se att dessa bud från scoutlagen inte bara handlar om scouters liv. Det har att göra med oss alla och hur vi lever.

Är jag någon?

 Vi brottas alla med frågan om vad vi skall göra av vårt liv. Och kanske än mer med frågan: Är jag nå­gon? Har jag något värde som människa? Är jag sedd? Människor i dag tycks ibland göra vad som helst för att bli sedda, vilket måste ha sin grund i att de inte upplever sig sedda – inte uppfattar att de ses och värderas av andra.

 Ni scouter är på väg in i de svåra tonåren, några är redan där. Och upplever inte ni det svårt så gör kan­ske i stället era föräldrar det. Det är uppbrottsår. År då  man lever mellan åren som barn och åren som vuxen. Då händer det att vi som föräldrar inte längre är så mycker värda.

Frågan Vem är jag? Blir inte minst i dessa år högaktuell. Skämttecknaren Thorvald Gahlin har fångat in vår situation i följande – som så ofta med ett djupt allvar i skämtet: ”Det gäller att ha mod att vara den man är. Och att inte tappa modet för att man är den man är.”

 Vi står alla – oberoende i vilken ålder vi är – inför hur vi skall forma våra liv. Livet erbjuder en massa erbjudanden och därmed val. Inför vilka vi har att säga ja eller säga nej.  

Himmelriket, Guds rike – en skatt, en pärla?

 Har det jag tagit upp något att göra med den bibeltext vi tidigare lyssnade till? Det var en text som tala­de om en skatt och en pärla -  och det lär väl vara eftersökta ting i den tid vi lever i då det materiella står så högt?

 Men vad var det för skatt och pärla som Jesus talar om i bibeltexten? Han säger ju: Himmelriket är som en skatt. Det här med himlen och Guds rike är väl ändå överspelat i vår tid? Och detta med Gud kan väl i dag inte stämma med Jesu ord att det skulle vara som när en köpman söker efter fina pärlor?

 En kvinna berättade nyligen om sitt liv. Hon har under många år varit ekonomi­skribent på Svenska Dag­bladet. Tillsammans med sin make har hon avvisat detta med Gud och himmelriket. De har två barn och ett av detta föddes med en mycket allvarlig skada som lett till att hon är utveck­lings­störd. För­äldrarna hade – trots sitt eget klara nej till Gud – låtit henne delta i en konfirmandgrupp där ung­do­mar med handikapp var tillsammans med ungdomar utan handikapp. Det hade blivit mycket positivt för flickan och så var man framme vid konfirmationen. Då konfirmanderna tagit emot nattvards­gåvorna säger prästen att nu är också ni andra välkomna fram. Trots sin makes protest reser sig mam­man och känner att hon skall för sin dotters skull – för att göra henne glad – gå fram och ta emot nattvar­den. Men då hon står där framme erfar hon en omvälvning. Det är inte för sin dotters skull hon deltar i natt­varden utan för sin egen skull. En tro på den Gud hon förkastat mognar och hennes liv förvandlas på avgöran­de grunder. Hon är i dag mycket aktiv i S:ta Klara kyrka i Stockholm och den tidigare ekono­mi­skriben­ten på Svenska Dagbladet är i dag redaktör på Dagen. 

Hon hade tidigare inte sett den skatt som himmelriket är, inte sökt pärlan. Men plötsligt en dag står hon inför dess verklighet och finner skatten.

 Då återvänder jag till Dan Anderssons ord: ”Finns det inga himlar för dom som är klena att tro?” Den skatt som Jesus talar om finns där för oss alla. Den gäller inte på trons område färdiga människor. 

”Var redo” – handlar om beredskap

 Ett av Bibelns grundläggande budskap är att vi ska­pats till ansvariga människor. Att vi därför kommer att få svara för våra liv. Det handlar ju då om hur vi formar våra liv.

 Egentligen är det just det som scoutlagen och scoutlöftet påminner oss om – antingen vi nu är scouter, före detta scouter, föräldrar eller vilka vi än är. Det handlar om vår beredskap inför den dag då vi som ansvariga människor skall stå inför vår Herre. Har scouternas hälsning Var redo! Någon relevans för oss?

 Bibelns texter ställer oss ofta inför allvaret till beredskap inför vad som kommer att hända. I fjärde klass i skolan blev vi hembjudna till vår lärare Eliasson. Jag uptäckte då den målning han själv hade gjort på en kruka med Noa och hur denne höll på med att bygga den ark, den båt som skulle rädda honom inför den analkande katastrofen. Folket runt ikring sysslade med helt andra saker, några läste Göteborgs-Tidningen. Andra höll på med helt andra saker – utan beredskap för vad som skulle hända.

 Vi skall strax sjunga psalmen 696. Vill du slå upp den, så vill jag återge dess första och sista vers: ”Du har ett liv som är dig givet, en gåva som är endast din. Och detta är det enda livet, ty sedan bryter natten in.   Du har ett liv med möjligheter, som du väl anande ibland. Nu väntar nya verkligheter om Gud berör dig med sin hand.”

Leif Herngren    Kållered 03.10.19

Matt 5:38-48

 Jesus sa i texten vi läste: Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.

 Är inte dessa ord galenskap? Är det något som skall gälla mig och min vardag? Hand­lar det om en kristen radikalitet som Jesus utmanar oss till? Kan man leva så?

 Dagens tema är kort och gott: Medmänniskan. Problematiken är att vi ställs inför vår nästa sedd ur Guds och Jesu perspektiv respekti­ve vårt. Någ­ra mycket avgörande ord i denna text upprepas: Ni har hört att det blev sagt… Men jag säger er…

Mycket av det som vi uppfattar naturligt och gällande för relationen till vår medmänniska står i skarp mot­sats till Jesu syn på och handlingar mot de människor han ställdes inför. Frågan är om vi agerar så som allmänt gäller bland människor eller om vi är lärjungar till Jesus?

 Vi hör vad som sägs: Satsa på dig själv, var som vanligt folk en hygglig människa. Vi hör vad som nu sägs: Rösta på vårt parti. Det är bäst för dig och tillgodoser dina behov och önskemål.

Ni har hört att det blev sagt… Men jag säger er…  Vi hör vad som sägs… Men jag säger er…  

Öga för öga och tand för tand!

 Den devisen är i mycket hög grad gällande i vår värld i dag. Det som händer i Mellanöstern och utö­ver vår värld har sin förankring i dessa gammaltestamentliga ord – vedergällningens princip. Våra motiv och ursäkter för vårt handlande har inte sällan samma grund. Vårt agerande blir en följd av andras agerande mot oss. Vi svarar med samma mynt. Det uppfattas godkänt.

 Så säger Jesus: Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.

Är det möjligt? Kan man leva så? Några har gjort det: Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Dom Helder Camara, Oscar Romero, Nelson Mandela… Men de var ju heroer och inte van­liga männi­skor. Vad gäller om oss?

 Säkert kommer många ihåg det brutala mord som ägde rum för närmare tio år sedan i Kungälv på den 14-årige invandrar­pojken John Hron. Han som plågades och dränktes i en sjö. Efter en tid fanns följande publicerat i GP under rubriken ”Tack för allt”:

”Vi, föräldrar till John Hron, vill tacka alla människor som på olika sätt deltar i vår stora sorg och förtvivlan efter vår ende son, som blev brutalt dödad. Brev, blommor, gåvor till Johns minnes­fond, den stora manifestationen, allt är och har varit ett oerhört stöd för oss. Det känns viktigt för oss att tacka er alla som ställde upp för Johns minne och ära på hans begravning, med ert kunnande och era resurser.

Vi kommer alltid att kämpa mot våldet och ondskan. Vi alla tillsammans kan vända ondskan till godhet och kärlek. Vi har alla ett kollektivt ansvar i vad som händer på vår jord och kan välja att utifrån våra olika förutsättningar mot­verka den växande ondskan.

Tack för allt. Tony och Marie-Louise Hron.”

Så reagerade och handlade en vanlig mor och far efter det att deras ende son blivit brutalt mördad.  

Ge inte igen mot dem som förorättar er

Vad innebär då dessa Jesu ord: Värj er inte mot det onda.

 Jesu ord är inte så klara som de återges i vår svenska översättning. I den gällande engelska översätt­ningen står det: Do not resist those who wrong you – värj er inte mot dem som förorättar er. Grund­textens ord som översatts med ordet värja sig har ock­­så bety­del­sen ge igen. Alltså: Ge inte igen mot dem som förorättar er. Med den översättningen står des­sa ord i samklang med vad Jesus tar upp i motsats till de gammaltestamentliga orden Öga för öga och tand för tand. Vi skall inte ge igen för de förorättelser vi utsätts för. Lyssna  -  Vi skall i stället be för dem som förorättat oss!

 Hur skall vi då förhålla oss till ondskan? Går vi tillbaka till de gammaltestamentliga profeterna eller de namn jag nämnde tidigare inklusive föräldrarna till John Hron stod de inte passiva inför ondskan.  

 Paulus slår fast: Löna inte ont med ont… utan besegra det onda med det goda. Alltså inte passivitet inför ondskan utan aktivitet. Petrus har samma budskap: Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.

 Evangeliet handlar inte om vad vi som kristna skall avstå ifrån att göra – det som vi så ofta sätter i fokus – utan om vad vi är och gör mot varandra, mot vår medmänniska! Bergspredikan hand­lar om radikaliteten i evangeliet – om vad det innebär att vara ljus och salt.

 Profeten Jesaja talar om fromhet med dessa ord: Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orätt­färdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom.  

Galenskap eller kristet lärjungeskap?

 Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Dagens tema sätter med­människan i centrum. Skall dessa som Jesus här nämner räknas till våra medmänniskor? Är det tecknet för kristet lär­junge­skap?

 Än en gång – är inte dessa Jesu ord omöjliga att följa, gränsande till galenskap?

 En av vår tids mest kända katolska personligheter var Thomas Merton. Han blev som trappist­munk ledargestalt genom sina skrifter inte bara inom katolska kyrkan utan för kristna värl­den över. I sin självbiografi Kallad till tystnad ger han oss vittnesbördet att lärjungeskapet inte var någon självklar­het för honom då han blev kristen: ”Jag gjorde mig skyldig till detta förfärliga misstaget att träda in i det kristna livet, som om det ba­ra vore det vanliga livet, tillsatt med ett stänk av nåd. Jag trodde, att jag bara skulle fortsätta med att leva på alldeles samma sätt som hittills, tro och handla alldeles som tidigare – utom detta att jag inte fick begå dödssynder.”

 Jesus säger: Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Vad är det för märkligt med att vara som andra? Jesus utmanar oss då han i sin predi­kan där på berget talar om kärleken och vår nästa. Vad är det för märkvärdigt med att hälsa vänligt på dem som är våra bröder, Att älska dem som tycker om oss, det är vad alla andra gör! Jag säger er… Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. Som det står i den engelska översättningen: Det får inte finnas någon gräns för er godhet.

 Det är alltså inte dagens predikant som lägger ribban så högt – alltför högt tycker säkert många. Det är vårt lär­junge­skaps Mästare som lägger den. Men vad är det för mening att utmana oss till det som vi uppfattar vara omöjligt för oss?

 Det lärjungeskap Jesus kallar oss till handlar om att vara på väg, på väg med höga mål­sätt­ningar som de vi möter i dagens evangelium. Paulus uttrycker detta i orden om sin situ­ation: Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och strä­cker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet…

 Paulus var i högsta grad en som själv levde det han lärde. Han var en Vägens människa. Han föll inte för frestelsen att slå sig till ro och etablera sig som färdig människa. För honom gällde det att arbeta med fruktan och bävan på sin frälsning. Så var det för honom just därför att han var över­tygad om att Gud verkade i honom genom Anden – i hans tanke och vilja, i hans vardag och gär­ningar för att Guds syfte skulle förverkligas i och genom honom.

 Det är mot den bakgrunden vi får stava på det utmanande budskap Jesus ger oss – som av många uppfattas som galenskap. Orden grundade i Ni har hört att det blev sagt… Men jag säger er…

 Vi får komma ihåg att dessa till synes kärva ord står i samklang med dessa Jesu ord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skon­samt och min börda är lätt.

Leif Herngren  -  Björkö 10.08.29

Matt 13:47-50 och Lukas 12:35-48, 54-57 

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus, och vandra i vita nätter tills jag funnit min faders hus. Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut, och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

 För oss är denna söndag domsöndagen. I Katolska kyrkan bär den namnet Kristus konungens dag. Är det inte så att Dan Andersson i den återgivna dikten fångat in poängen i denna dags andra namn  - Kristus konungens dag. De två namnen ger oss de två perspektiv som dagens texter aktualiserar. Två perspektiv vilka tycks stå i stark spänning till varandra. Domsöndagen är inte någon kyrk­sön­dag för de flesta. Det är inte dess budskap man vill ställas inför. Annat är det nästa söndag – ad­vents­­da­gen – då strömmar folk till kyrkorna för att glädjas över dess budskap och stämma in i Hosi­an­naropen. Men Kristus konungens dag är ju ett namn som borde bjuda oss till guds­tjänst. Är det trots allt så att denna söndags två perspektiv hör ihop? Jag hävdar det och har där­för som rubrik över min predikan: Domsöndagen – Kristus konungens dag.

 Vad är det att vara människa och kristen? Svaret på den frågan är djupt förankrad i frågan om vad Guds rike handlar om. Dagens evangelietext är en av Jesu liknelser om himmelriket – fiskafänget med fångst av fisk av alla slag. Och så allvaret i Jesu drastiska liknelse: När det är fullt drar man upp det på stranden och sätter sig ned och samlar den goda fisken i korgar och kastar bort den dåliga. Så skall det bli vid världens slut…

Det är ett kärvt bibelord. Nog skulle vi vilja höra något mer uppbyggligt.

 Är det kanske så att kyrkan verkligen förstått evangeliets sanningar och därför år efter år ser­verar oss dessa kärva ord i slutet av kyrkoåret för att vi i glädje och förtröstan skall kunna gå in i ad­vent? I dag påminner oss Jesus om sitt budskaps både glädje och alllvar.

 Till bilden hör att vi i kyrkorna i dag avslutar den globala veckan med dess internatio­nel­la per­­spek­tiv. Detta globala tema har varit levande för Kristi kyrka. Jesu utmaning var till alla folk. Det märk­liga är att då de internationella frågorna aktualiseras i vår tid är det inte sällan i kyrkorna ett ljumt intresse för att bearbeta dess frågor. De är alltför brännande.

 Att glömma rättvisan och kärleken till Gud

 Jesus bjöds en dag in till en farisé. Denne blev för­vå­nad över att Jesus inte tvättade sig ordent­ligt in­för måltiden. Jesus replikerade då att fari­sé­erna var noga med utsidan. Men hur var det med insi­dan? Ve er, fariséer, som ger tionde av mynta och vinruta och alla grönsaker men glömmer rätt­visan och kärleken till Gud. Kärleken till Gud tog sig för Jesus inte uttryck i män­niskans omsorg om sitt yttre och i religiösa beteen­den. Kärleken till Gud handlade för Jesus om rättvisa.

 Denna söndags dom går inte minst ut över oss då vi formar vårt lärjungeskap i yttre gestalt och ibland i dömande av andra människors beteenden. Och samtidigt har väldigt lite att sä­ga om orätt­färdiga strukturer och den ondska som världens orättvisor utgör och drabbar män­ni­skors vardag.

 När Jesus talar om Människosonens ankomst gör han det i bilden av tjänaren som fått ett upp­drag och vet vad hans herre önskar av honom och därför lever i förväntan och troget för­val­tar­skap. Hans dom går över den tjänare som vet vad hans herre vill men… inte handlar efter hans vilja – som alltså glömmer rättvisan och kärleken till Gud.

 Människan – Guds schackpjäs eller Guds medarbetare?

 En grundläggande utgångspunkt i skapelsetron är människans särskilda roll i skapelsen. Män­niskan skall vara fruktsam och i likhet med den övriga skapelsen föra livet vidare i nya gene­ra­tioner. I Skriften läser vi vidare: Herren Gud tog människan och satte henne i Edens träd­gård att bru­ka och vårda den. Människan har skapats till förvaltare av den jord hon fått att bebo. Men det innebär inte att hon skall spela her­re utan är samtidigt en del av denna. Miss­bruket av jordens resurser och för­­störelsen av jord, luft och vatten står i skarp kontrast till upp­draget som Guds medarbe­tare.

 Skapelseeposet ger oss mycket av det sköna och fantastiska med både människan och den övriga skapelsen. Men vi kommer inte längre än till det tredje kapitlet så förändras bilden. Människan går ur sin roll och vänder sin Skapare ryggen. Hon går sin egen väg och avfärdar Gud.

 Vi har en väldig förmåga att göra Gud ansvarig för allt som sker här på jorden – såväl gott som ont. Bibeltexterna vid kyrkoårets slut riktar uppmärksamheten mot vårt ansvar. Vi är in­te ska­pa­­de till schackpjäser som Gud flyttar som han vill. Vi är Guds medarbetare och förval­tare. Vi är ansva­riga männi­skor som dagligen gör våra val och därmed blir delaktiga i vad som sker – ofta i smått, ibland i stort – med dess konsekvenser.

 Den Gud som älskar och är barmhärtig är – just därför – rättens och rättfär­dig­hetens Gud. Kär­­­leken kan aldrig acceptera orätten och orättfärdigheten. Det är därför Jesus i en av dagens tex­ter gör klart vad som är – respek­tive inte är – kärlek och rättfärdighet. Det är inte kärlek och rättvisa…  att låta människor hungra och törsta i ett ovärdigt och nedbrytande liv…   att stänga den hemlöse utanför folkhemmet och inte välkomna främlingen…   att låta människor förbli nakna, utan tillgångar och avstå från att dela med oss i avsaknad         av solida­ri­tet med de arbetslösa i vårt eget land eller internationellt…   att snåla med vården för sjuka och äldre, inte bry oss om dem och lämna dem utan besök…   att sätta människor i fängelse, strunta i dem och lämna dem åt sig själva…

 Det är viktigt att se att Jesus inte talar om heroiska gärningar utförda av en speciell grupp av sär­skilt starka människor. Vad det handlar om är kärleksbudets ord om att älska sin nästa som sig själv. Vil­ka är vi i vardagens möten med människor – våra närmaste, gran­­narna, ar­betskamraterna, främ­lingen – alla dessa som Jesus rubricerar som någon av dessa minsta som är mina bröder. Vad vi gjort – eller avstått från att göra – det har vi gjort för Jesus – eller av­stått från att göra för Jesus!

 Den rannsakan och dom denna söndag ställer oss inför har sin grund i att Gud då trä­der fram i So­nen. Den dagen, Guds dag, är den dag då människan ställs till svar för det liv hon levt och för det förvaltarskap hon utövat av det som lagts i hennes hän­der.

 Att tyda tidens tecken

 En fråga som ställs om Jesu återkomst är: När kommer han? Jesu egna lärjungar ställde den och den har sedan ställts i alla tider. Och det har alltid funnits dessa som ansett sig kunna tyda tidens tecken och sagt att Jesu ankomst nu är nära förestående.

 Budskapet till apostlarna när Jesus lämnat dem och stod där rådlösa inför vad de såg var två­fal­digt. Först: Varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till him­len skall komma tillbaka. Men – stå inte där sysslolösa och spana mot himlen. Ni har ett uppdrag. För det andra Jesu ord: Det är inte er sak att veta vilka tider och stun­der Fa­dern i sin makt har fast­ställt. Jesus säger att det skall bli precis som det var på Noas tid: Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända tills den dag då… floden kom. När ni minst vän­tar det, då kommer Människo­sonen.               

När några av oss skulle lämna fjärde klass i folkskolan för att börja i realskolan blev vi hembjudna til vår lärare, Eliasson. Stående på golvet hade han en stor urna på vilken motivet var Noas bygge av arken. Noa arbetade intensivt med bygget medan några satt och såg förundrade på. Några shade satt sig på en bänk och läste ivrigt GT – alltså Göteborgstidningen. Målningen på urnan fångade in att också vår tid inte bekymrar sig för de varningssignaler som ljuder över vart vi tycks vara på väg.

 Står vi lika frågande inför Jesu tal om tecken och föd­slo­­värkar inför vad som kommer att ske: Folk skall resa sig mot folk. Hungersnöd och jordbävningar skall komma. Laglös­he­ten skall tillta och kärleken kallna.

 Jesus ger oss själv svaret och säger att det handlar om att tyda den tid vi lever i – precis så som pro­feterna gjorde och då hade något att säga om sin tid. Jesus ställer frågan: Varför av­gör ni inte själva vad som är rätt? Jesus ansåg att vi har den förmågan och skall bruka den.

 Då kyrkorna tiger om tillståndet i världen tar andra vid och ger oss – som USA:s förre vice­pre­sident Al Gore – sitt obekväma budskap om omvändelse från vårt sätt att forma våra liv.

 Budskapet denna dag är å ena sidan obekvämt. Det granskar våra liv och ifrågasätter och ger oss sin dom. Och samtidigt – det är Kristus konungens dag. Att Jesus kom till oss och att han skall komma åter och att Riket då skall upprättas är det hoppets budskap som skall bära oss i det förvaltarskap vi fått. Vi har fått förtroendet att vara förvaltare och upprättare av Guds rätt­visa på denna jord. Kärle­kens Gud rätar upp oss enskilda för att vi genom Guds nåd skall ge en för­aning om och gestalta Ri­kets kvalitéer här och nu mitt bland vår tid och dess männi­skor.

 Gud har i sin barmhärtighet genom Jesus gett oss rätten att vara Guds barn och som Guds barn ta emot helig ande – förut­sättningen för de kärlekens gärningar han ta­lar om. Låt oss inte glömma att kärlekens och rättvisans Gud uppenbarar sig på Kristus konungens dag.

 Poeten Hjalmar Gull­berg funderade över livet och döden och den dag som kommer för oss alla och skrev:    ”Då skall ej vår jordiska lekamen längre hindra och besvära oss.    Tyst i hallen står vid spegelramen rockvaktmästaren som gör herrn och damen från de tunga ytterplaggen loss.    Medan i fem fack han lägger undan ögon, öron, tunga, näsa, hud, står vår själ i andakt och begrundan.    Stjärnor brinner i den blå rotundan där vi äntligen skall möta Gud.”

Leif Herngren   Trollhättan 08.11.23

”Först blev det ganska tyst i byn: Förnekade kometen bevisade sin plats i skyn för hela menigheten!   Järtecken, sade man till slut en rackare att blänka! – Nu blåstes nådatiden ut, nu är det dags att tänka!   Nu är det tid att handla rätt mot mor- och faderlösa, och gardera sej på alla sätt och varda religiösa.   Så satte de sej ned med fart vid brillor och postillor och suckade så tungt och rart om världens vreda villor.   De bugade för fattighjon som förr för tjocka magar och vägde rätt i handelsbon i nästan fjorton dagar.   De såg på almanackans blad i spirande förvånad, tills någon kom en dag och sad: nu är det jämt en månad.   Då sken de upp och ropte: Se, än lyser björk och lunder. Hvi sattes vi i suck och ve för gamla kyrkofunder?   Än hoppar haren över äng och solen lyser över rågen. Men bringa hastigt stalledräng, tillbaks den gamla vågen!   Så blev det åter fart och ras och buller och affärer och fattigskjuts och kräftkalas kring alla landamärer.   I glada vänners muntra lag satt gubbarna och söpo och skrattade i fulla drag åt ryktena som löpo.   Ty sade de – vid feta bloss på gördlade cigarrer, plädera och kometa oss med piska och gitarrer.   Vi sitter där vi sitter nu och har det ej så galet. Den där kometen kommer ju tre gånger i kvartalet.   Än är han där, än är han där och krumelurar värre.  Vi skålar för den dag som är och litar på Vår herre!”

Så reflekterade Nils Ferlin över vad som skedde i byn då den stora kometen kom. Tecken i skyn har i alla tider väckt människors förskräckelse men också tankar – ibland eftertankar. De himmelska tecknen har satt människor i rörelse – där Ferlins skildring fångar åtskilligt av det som präglar oss människor inför skeenden som får oss att ana den yttersta tiden men också att snart glömma dess allvar.

Bibeltexterna i dag handlar om den yttersta tiden. Jesus tar i sitt tal om tidens slut upp män­niskors frågor om vad som skall ske i framtiden, om vilka tecken som skall komma och förebå­da änden och Jesu återkomst. Inte minst ställs han inför deras begäran: Säg oss när det skall hända.

 Jag samlar mina tankar inför dagens evangelietext i tre punkter:          1.   Om det destruktiva i tillvaron och prövningarna vid tidens slut.     2.   Hur vi skall tolka det som pågår – och vad är svaret på frågan när? 3.   Den kristna församlingen mitt i allt vad som sker

Om det destruktiva i tillvaron och prövningarna vid tidens slut

 När Jesus och hans lärjungar lämnar templet så pekar lärjungarna på detta – uppenbarligen im­ponerade av Herodes praktfulla tempelbyggnad. Taket var beklätt med guld som glittrade i solens sken då man kom ned över Olivberget. Byggnationen hade nu pågått i femtio år och skulle inte bli färdig förrän bara några få år före templets förstörelse år 70 av romarna.

 På samma sätt finns det oerhört mycket i vår egen tid som vittnar om hur vi människor i alla tider har hållit på med byggandet av våra ”Babels torn” för att imponera på varandra. Frågan är om inte Jesus skulle ha anledning att göra samma konstaterande om vår tids ”tempel” som han gjorde till lärjungarna: Se på allt detta – sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ned.

Alla de prövningar som Jesus omnämner i sitt tal är sådana som vi både känner från historien och från vår egen tid: Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten… Folk skall resa sig mot folk…  det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Då skall man utlämna er till att plågas och dödas… Då skall många komma på fall… …falska profeter skall framträda och bedra många.

Jesus ger oss en sammanfattning av historien i orden om att laglösheten tilltar och kärleken kommer att kallna

Vart är vi egentligen på väg i världen i dag?

Det finns mycket vackert och gott i tillvaron. Vi får inte tappa bort det då vi funderar över Jesu allvarsord. Men det i sin tur får inte få oss att blunda för den verklighet som rullas upp för oss varje dag i våra massmedia och som gäller både här hemma och ute i världen.

 Paulus gjorde en tidsanalys i sitt andra brev till Timotheos. Den har ett minst lika djupt allvar som Jesu ord: Det skall du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår. Då kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar;

Efter en uppräkning av ytterst negativa yttringar som kommer att prägla människor fortsätter Paulus med att säga: De älskar njutningar mer än Gud. De bär fromheten som en mask men vill inte veta av dess kraft.

 Handlar dessa ord om vår tid? Eller är det bara ett typiskt negativt perspektiv som så ofta har präglat religiösa människor i deras analys av sin samtid? Är det kanske ord som i hög grad är riktade till oss fromma?

”Tiderna är dåliga, tiderna är svåra, så säger människorna. Det är vi som är tiderna. Så som vi är, så är tiderna.” Den som utmanar oss med de orden är Augustinus. Har han rätt i detta? Är den faktiska situationen den att vi kan bruka respektive missbruka tiden? Är det så att i stället för att skylla ifrån oss på ”tiderna”, så får vi rannsaka oss själva och hur vi lever vår stund på jorden, hur vi brukar vår tid – som enskilda människor och som folk?

 Då jag funderat över frågan om vart vi egentligen är på väg i samhälle och kyrka i dag har jag slagits av det faktum att vi i kyrkorna nu för tiden är ganska tysta då det gäller att sia om fram­tiden och att söka tolka vår egen tid. Visst finns det grupper som är synnerligen högljudda och till synes klara över det mesta i dessa frågor – men vi andra då? För den seriösa tidsanalysen och varningsorden svarar i dag andra grupper utanför kyrkorna som poeter, forskare, filosofer och aktivister av skiftande slag.

En av dessa profetiska röster som tagits på allvar av många är den finske filosofen Georg Henrik von Wright. Hans tidsdiagnostik – som han kallar det för – präglas av ett mycket mörkt perspektiv på vart vi som mänsklighet är på väg. Jag delar det mörka framtidsperspektiv – om den utveckling som vi nu är inne i får fortsätta. Den som önskar veta mer om detta kan läsa om det i min bok Vart går vägen?

 Om kapitalströmmarna i världen skall styra mänsklighetens framtid går vi mot avgrunden. En marknad som styr mänskligheten i stället för en mänsklighet som styr marknaden innebär att vi överlämnar oss åt makter och härskare utan mänskligt ansikte. Miljöförstöringen kommer att fortsätta. Den gigantiska militära upprustning­en kommer att fortsätta. Oförsonlighet mellan folk och folk, mellan skiftande etniska grupper, mellan fattiga och rika och mellan de maktlösa och maktens företrädare kommer att fortsätta. Människor kommer att fortsätta att dö på grund av omänskliga boende- och arbetsförhållanden.

 Det som är nytt i detta mörka avgrundsperspektiv är att människan i dag själv har skaffat sig kapaciteten att driva fram denna skapelses undergång.

Finns det då inga motkrafter? Ser jag inget annat framtisperspektiv?

Hur vi skall tolka det som pågår – och vad är svaret på frågan när?

 Bibeln ger oss andra perspektiv på tillvaron än världens. Jag ser i den kristna tron ett hopp trots allt. Jag ser krafter och makter av helt annat slag – krafter som står i livets tjänst – och därför i mänsklighetens och den övriga skapelsens tjänst.

 Där finns perspektivet att denna tidens slut skall komma och att den dagen skall föregås av oerhörda katastrofer. Kanske är vi i dag på väg mot dessa. Tyvärr finns det alltför mycket som talar i den riktningen. Men det ingår inte i kristen tro att känna till dagar och stunder och heller inte när ”den dagen” skall komma. Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.

 Det mörka perspektivet bryts mot den kristna uppståndelsetron och evangeliets budskap om försoning och fred. Det är en tro som inte enbart handlar om att allt skall ordna upp sig en gång i himlarnas rike. Det är en tro som kastar sitt ljus in över tiden och ger den sitt evighets­perspektiv. Uppenbarelsebokens visioner om livets träd och floden med livets vatten är inte återgivna för att vi skall drömma oss bort från detta livets verklighet. De finns där som livets symboler för att bära upp evighetsperspektivet för oss här och nu.

 För kristen tro är ”den dagen” inte i första hand katastrofens och domens dag. Det är dagen för Guds nyskapelse av nya himlar och en ny jord. Där nu ofta natten råder skall en dag komma, då det inte längre skall bli någon natt – då det inte längre skall vara någon förbannelse. Den hälsningen har han gett oss som  trädde fram i historien och sa: Jag är A och O, Herren Gud, han som är och som var och som kommer.

Den kristna församlingen mitt i allt vad som sker

 I Nya testamentet möter vi två begrepp för tiden. Kronos är begreppet för denna världens tids­perspektiv och därmed det vardagliga, neutrala begreppet. Men det finns också ett annat be­grepp: kairos. Detta begrepp tolkar den tid då Gud får kasta in sitt ljus över vår tid, då denna tiden också får sin prägel av evigheten. Det är den välbehagliga tiden, den tid då Gud är nära och handlar i och genom oss och i vår värld.

 Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. Så tecknar evangelisten Markus detta och öppnar därmed sitt evangelium och dess budskap om att Guds tid, Guds kairos, nu stod för dörren på ett alldeles speciellt sätt. Det var rätt tid för Gud att verkställa vad han tidigare utlovat genom sina profeter och gudsmän!

 Det perspektivet på min stund på jorden finns där för att hjälpa mig till ett lärjungeskap i Kristi efterföljd och i bekännelsen till Jesus Kristus som Herre. Det finns där för att bära kyrkan och hjälpa henne att i den heliga Andens kraft vara Guds folk.

 Alltför många lever ett liv utan evighetsperspektiv. Det kan ske utifrån att man förnekar det perspektivet. Men det kan också ske utifrån att dagens allehanda blir det som tar all min tid och ger min vardag dess prägel – trots att jag anar eller tror på en annan verklighet bortom det sedda och mätbara. Det perspektiv som Nils Ferlin gav oss tidigare inför tidens tecken kan ju vara mitt!

 Den torftighet och tomhet som många upplever i dagens samhälle har sin grund i bristen på evighetsperspektiv över livet. Livet utan evighetsdimension blir för många en förbannelse.

 Min önskan med de tankar jag delat med dig denna dag är att dörren in mot evigheten skulle öppnas för dig. Som människor har vi en gemensam kallelse – att leva tillsammans i tiden uti­från evighetens perspektiv. Mitt i livet och i vår vardag kan det eviga pulsera.

 En förutsättning för detta är att vi lever våra liv med vårt ansikte vänt mot Gud – och därmed vända mot framtiden, mot Guds framtid. Om vi ständigt ser in i backspegeln kommer vi att förlamas, i varje fall att leva som fångar under tiden.

 Uppdraget vår Herre har gett oss kvarstår. Om det påminns vi i de avslutande orden i dagens evangelium: Budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.

Leif Herngren  -  Visby 97.11.09

Joh 14:1-14

 PS-teckning i Göteborgsposten – ”På min väg mot toppen glömde jag vad som är det verkligt viktiga i livet! Kolla upp vad det är, Berglund, och rapportera till mig på fredag!”

 Temat för dagen är: Vägen till livet. Fråga vi måste ställa är: Vilket liv? Vad är verkligt liv? Man behöver inte vara företagschef för att tappa bort vad livet egentli­gen handlar om. Går det att le­va här på jorden liv av så olika slag så att de i grunden blir liv av helt skiftande innehåll och mening?

 Vad är det verkligt viktiga i livet? Har vi koll på det? Eller präglas våra liv så av satsningen på da­gens allehanda eller vår klättring uppåt i karriären att också vi tappar bort varför vi lever?

 Paulus bekänner i dagens episteltext att han inte bygger sitt liv på vad man ser för ögonen utan på det som ingen ännu kan se. Kan det vara ett liv värt att leva? Att satsa på något man inte kan ta på, något som inte går att kontrollera och helt kartlägga? Dagens människa sägs ju vara så rationell att hon inte har något över för det hon inte kan se, det inte mätbara som inte är möjligt att helt verifi­era. Finns det då inget bortom bergen, bortom blommorna och sången.

 Tro på Gud!

 Det var – som vi hörde läsas tidigare – Jesu ord till lärjungarna då han skulle ta avsked av dem. An­sikte mot ansikte med vad som nu väntade dem och in­för deras oro för livet var Jesu utmaning – tro på Gud. Är Gud utvägen för oss att finna ett meningsfull liv?

 I den översättning som gjorts till dagens tyska brukar man för begreppet tro ordet vertrauen i stället för det traditionella glauben. Vertraut Gott! – Lita på, förtrösta på Gud. Jag anar att det beror på att vi ofta låter tro handla om vad vi skall tro, vilka trossatser som skall gälla i stället för att tro har en betydligt djupare innebörd. Tro är en relation inte till trossatser utan till Någon. Att tro på Gud hand­lar om tillit och förtröstan till Gud.

 Vem är då den gud jag skall lita på och förtrösta mig till? Problemet är inte bara en fråga om trons möjlighet. Det gäller också vem – vilken gud tron skall om­fatta. Uppenbarligen är det inte den gud som – tyvärr ofta förkunnas – som förklätts i dogmer och lagpa­ra­grafer och blivit en skrämmande gestalt. En gud av det slaget går inte att älska och sätta sin förtröstan till. Jag har en brevväxling med goda vänner som inte tror. Den gud de uppfattar vara kyrkans gud och som de inte vill ha att göra med är inte den gud jag tror och förtröstar på. Dessvärre är de inte ensamma om att slåss mot en gud som är människans avbild – en av oss människor formad avgud.

 Poeten Nils Ferlin talar i en av sina dikter om ett hat, en bitterhet mot ”dogmernas Gud som i rym­den bor” mot vilken han vill slänga en handgranat. Han ser inte detta som något ”åtalbart”. Nej, den gud han anar och brottas med är av annat slag och skriver så här i en annan dikt: ”Kan du höra honom komma – ej i buller och gny, ej i tordönets sprakande dunder – Nej, han vandrar i sin örtagård som himmelens sky i morgonens solstänkta lunder – - Ty han talar ej latin – som den grå teologin, vilken halkat på sin egen halhets halka – Men han talar som en ton ur en mjuk violin och han talar såsom aftonens svalka.”

 Tro på Jesus

Ferlin brottades med Gud och han delar med sig av sin kamp och skriver: ”Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag önskar jag ägde en tro. Det saknar jag mera än flöjter. Men var kan man köpa en tro?”

 Ferlin var väl hemma i Skriften och dess berättelser om människors livskamp – som den Jakob hade efter sitt svek fick vara med om vid Jabboks vad. Ferlin vittnar: ”Det var något som tvang att jag res­te åstad för att brottas med Gud vid Jabboks vad.” Han sökte meningen med livet och ställde frågan: ”Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?”

 Ferlin konstaterade: ”Gud har i sin fotografiateljé ett mörkrum som heter Getsemane. Där växer det klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam. Men den som är rädd – för köld och ris, får aldrig en blomst i paradis… Ty den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

 PS:et: ”På min väg mot toppen glömde jag vad som är det verkligt viktiga i livet! Kolla upp vad det är, Berglund, och rapportera till mig på fredag!” Kan man köpa en tro någonstans och slippa kampen? Var finns den i så fall att finna? Var finns vägen som le­der till livet – till verkligt liv?

 Jesus sa inte bara tro på Gud. Han sa också tro på mig. Är Jesus den möjlighet som getts oss för att vi skall veta vem Gud är? Är Jesus vägen till Gud?

 Filippos, en av lärjungarna, gav ord åt den önskan vi ofta bär på för att vår tro skall få ett fäste. Her­re, vi­sa oss Fadern. Vi vill se denne vi tror på – i varje fall något av honom i våra liv. För många blir det ett krav för att de skall kunna tro. Visa dig för oss. Vi behöver det för att kunna tro på dig!

 Jesu svar på denna vår önskan är: Se på mig! Den som har sett mig har sett Fadern. Om ni lär kän­na mig kommer ni att lära känna min fader. Kristen tro är att Gud fått ansikte i Jesus Kristus.

 Detta är evangeliets stötesten. Vi önskar en annan gud än den Jesus som Sonen visar på och kallar för Fadern, hans far och vår far.

 Vägen till livet

 Är det sant det Jesus deklarerar: Jag är vägen, san­ningen och livet.

 Vi står inför stötestenen i kristen tro – Jesus från Nasaret och hans utmaning: Tro på Gud, och tro på mig.  

 Temat över söndagens texter är ju: Vägen till livet. Kanske finns du här som upplever en fattig­dom i ditt liv? Du anar att du tappat bort det verkligt viktiga i livet – det som har att göra med livets me­ning. Vi behöver alla ställa frågan: Varför lever jag? Är jag på väg någonstans – och i så fall vart?

 Tidigare sjöng vi: ”Högt i stjärnehimlen kan vi dig ej finna, men i mänskovimlet är du bland oss, Gud.” Denna söndags text visar oss detta: Vägen till livet är Jesus från Na­saret. I den psalm vi nu skall sjunga formar prästen och teologen Olov Hartman sin bekännelse och sin tillit till denne Je­sus. ”För att du inte tog det gudomlig dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är. För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset, vet vi vad seger, vet vi vad väldig­het, vet vi vad Gud är.”

 Det är också min tro. Vägen till livet är förtröstan och tillit till den Gud Jesus uppenbarade här i sin närvaro på denna jord mitt bland människorna. Den Gud som Jesus Kristus kal­lade för sin Far som vill bli din fader och Gud. Vägen till livet får du som är på den vägen vand­ra vidare på tillsammans med Jesus. Eller du kan i denna gudstjänst börja den vandringen ge­nom att bejaka Jesu inbjudan och slå följe med honom – som är vägen, sanningen och livet.

Leif Herngren  -  Varberg 10.04.25

Mark 3:21 o 31-35

 ”Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus fördunstar all vår oro och smärta. Nu är det inte långt emellan människornas hus, men långt emellan hjärta och hjärta.”

 Det poeten Nils Ferlin återger i sin dikt tar den amerikanske teologiske forskaren och författaren Walter Brueggemann upp i boken I de rotlösas land. Det moderna samhället har gett oss sällsam­ma möj­ligheter till glädje för människan men har dessvärre också åtskilligt annat i sina spår. Brueg­ge­mann återger männi­skors situation i dag med begreppet exil – en hemlöshetens epok.

Det­ta grun­das i hans upplevelse av det amerikanska samhället. Stämmer den bilden också för Sve­rige? Kanske kommer vi i första hand då att tänka på Angered – där jag och familjen bodde i 26 år – eller kanske Rosengård i Malmö och inte Johanneberg. Men jag tror inte att de skiljer så myck­et mellan männi­skorna i dessa så olika stadsdelar. Mitt i allt vad Angered är så såg jag också dess kva­litéer. Och här i Johanneberg och i andra delar av vår stad finns mycket av det Brueggemann aktualiserar.

 Det han tar upp är ensamheten och rotlösheten i dagens samhälle. Människor lever – som han ser det – i exilens verklighet. Och den tecknar han i dessa dystra färger: ”+ Mycket av det bestående som gav människor trygghet har gått förlorat.  + Rotlöshet är för många en verklighet, en upplevelse av att vara ett övergivet föräldralöst barn.   + Man ser ingen möjlighet till förändring, saknar framtid och hopp vilket för många innebär för­tvivlan och inte sällan desperata handlingar och förstörelse.  + Inget är längre heligt vilket har sin grund i Guds frånvaro – Gud har inte längre någon plats hos många av oss.  + De gamla värderingarna har övergivits utan att ersättas av nya, vilket skapat ett moraliskt värdetomrum.  + Mycket av detta föder den självupptagenhet som präglar vår tid – det gäller att satsa på sig     själv.”

 Man kan leva mitt uppe i detta och förkväva det genom ett intensivt jagande efter upplevelser. Upp­levelseindustrin är på framgång och gör stora pengar på människors rastlöshet och rotlöshet.

 Det Kain ställdes inför efter dråpet av sin bror var att han skulle vara och leva rastlös och rotlös. Är det inte just detta som alltför mycket präglar människors liv i dag. En förutsättning för att vi som kyrka skall nå utanför kyrkans väggar är att vi ser människorna och deras upplevelse av li­vet. En andra förutsättning är att vi då har något att ge i just deras situation – och då inte bara i ord.

 Att leva tillsammans

 Temat för denna söndag är att leva tillsammans. Det gäller såväl familjeliv som samhällsliv. Evan­­gelietexten sätter fokus på Jesus och hans familj. Den texten förgås av dessa ord: Hans anhöriga…gav sig iväg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen.

I Johannesevangeliet kan vi läsa: Inte heller hans bröder trodde på honom.

 Jesus är alltså mitt uppe i sin verksamhet med förkunnelse och helande av människor och mycket folk är samlat. Då får han budet att hans mor och bröder finns utanför huset och söker honom. Jesu till synes mycket brutala kommentar är denna: Vem är min mor och mina bröder?

Så ser han sig runt omkring bland de samlade och säger: Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min Guds vilja är min bror och syster och mor.

 Jesu ord och agerande skulle kunna uppfattas som att han brutit relationen till de sina. Men då får vi påminna oss vad Johannes återger i en kort kommentar till korsfästelsen då Jesus där ser sin mor och en av lärjungarna och säger: Kvinna, där är din son… och sedan till lärjungen: Där är din mor.

 Vad är det som Jesus vill ha sagt med sina ord i dagens evangelium?

 Att leva i gemenskap – i Guds gemenskap

 Människan skapades till Guds avbild läser vi i skapelseeposet. Med de orden har vi inte sällan stannat i en fokusering på den enskilda människan och vem hon är. Men skapelseorden säger något mer: Som man och kvinna skapade han dem.

 Människan är – för Jesus – människa i sina relationer. Hon står i relation till sin skapare – är Guds ikon, avbild. Hon gör det i relation till nästan, den andre. Hon gör det som man och kvinna. Hon är människa i sin relation till och beroende av hela skapelsen. Guds avbild är inte den enskilda indi­vi­den utan människan relaterad till och tillsammans med sin nästa, tillsammans med andra människor – och inte minst tillsammans med annorlunda människor.

 Jesus pekar med sina ord på varför han kom till oss. Det var för att upprätta gemenskap, bygga upp Kristi kropp, den kristna församlingen. Och det var för att genom försoningens handling och dess förkunnelse lära oss att i varje sammanhang leva tillsammans. Jesus ser sig runt omkring i vår värld bland alla folk och stammar och säger: Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min Guds vilja är min bror och syster och mor.

 Dagens texter ställer oss inför Liv i gemenskap – i samhällslivet som systrar och bröder likaväl som i Kristi församling. Den kristna församlingen skall vara en levande gemenskap för de sina och på samma gång en försonande och läkande kropp i samhället. Det är helt fantastiskt att läsa Apostlagärningarna och kyrkohistorien och inse att Kristi kyrka hade en så oerhört snabb utbred­ning på några få år över hela Medelhavsområdet. Då Paulus som fånge kommer till Rom år 60 tas han emot av medlemmar i den existerande kristna församlingen i Rom, där han själv aldrig varit men i brevet till dem uttryckt önskan att få komma – men då inte som romersk fånge.

 Mot en av vår tids främsta slogan att livet är till för att förverkliga oss själva står evangeliets mål att människan skall förverkliga gemenskap i vår värld. Och denna gemenskap grundas i den lokala le­van­de församlingen – i detta att vara Kristi kropp med alla dess lemmar som är till för varandra. En gemenskap som i sig rymmer olika människors originalitet, individualitet och personlighet. En ge­menskap som alltid är öppen och inbjudande till andra.

 Brueggemanns bistra bild av många människors situation tecknad i termen exil är inte det enda han återger i sin bok. Han ser i detta – som det blev för judarna i deras exil i Babylon – möjligheten till nyska­pelse – att vi inte skall acceptera sakernas tillstånd utan vara med om att bygga liv i gemen­skap. Det hoppet förknippar han med berättelserna om Guds rike.

Det var det vi lät ta gestalt då vi tidigare delade nattvarden med varandra: Orden till var och en av oss: ”Kristi kropp för dig utgiven” och ”Kristi blod för dig utgjutet.” Och så dessa ord och dess verklighet: ”Eftersom brödet är ett enda är vi fast många, en enda kropp. Alla får vi del av ett och samma bröd.”

Johanneberg Gbg 06.10.29

Joh 9:1ff i anslutning till konfirmandhögtid med bibeldramatisering av texten

 Tror du på Människosonen?   -  Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.  -  Du har sett honom. Det är han som talar med dig.  -  Jag tror, herre.

 Det var de avslutande orden i bibeldramat med den personliga bekännelsen: Jag tror. Kan man tro på Gud? Det är inte så givet eller så enkelt som det ibland hävdas. Finns Gud? Vem är Gud? Gud har ju olika namn. Över vårt land visas nu en utställning med titeln Gud har 99 namn. Vi möter Gud i dag så väl under beteckningen Gud som Allah som med en rad andra namn.

 Vad är det att tro på Gud?

 I Guds namn sker i dag de mest fruktansvärda saker. Det talas om död och förbannelse. Det talas om korståg. Det verkställs hämnd som skruvar upp våldsspiralen allt mer och mer. Irak… Iran… Afghanistan… Mellanöstern… Kongo…

 En av våra konfirmander skrev följande då vi funderade över ondskan i världen: ””Gud, varför är man ond? Var det din mening eller blev det bara så?”

En annan formade följande bön: ”Vad din mening än är ber jag dig Herre, rädda mig från ondskan.”

 Men i Guds namn sker också de mest fantastiska ting. Kärlekens och barmhärtighetens gär­ning­ar – inte sällan där man minst av allt väntat det. En svart ledare som tillbringat större delen av sitt vuxna liv på fängelseön Robben Island och förnedrats av de vita stiger fram med förso­ningens budskap. Nelson Mandela räckte fram handen till sina tidigare förtryckare.

 I dagens bibeltext ställs vi inför religiös tro av skiftande slag. Där finns den vilsna tron. Där möter vi den säkra, dömande tron. Men där finns också den trevande, sökande tron. Den tro som söker Gud.

 Den vilsna tron

 Lärjungarna hade en fråga till Jesus – obs att det är lärjungarna som ställer frågan – inför de­ras möte med den blindfödde mannen: Vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, ef­ter­­som han föddes blind? Bakom den frågan ligger föreställ­ningen att sjuk­dom och olycka är en följd av en män­niskas synd. Den föreställningen lever ock­så i dag. Vid ett sjukbesök för åtskilliga år sedan hos en can­­cer­sjuk man i det sista sta­diet tog hustrun upp anklagelser mot sig själv för att ha varit en dålig hustru.

 Föreställningen återkommer än starkare i fariseernas förbitt­ra­de ord till mannen då de håller förhör med honom: Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss! Och efter den salvan ville de inte längre ha med mannen att göra utan körde ut honom.

 Jesu svar är mycket klart på denna punkt: Varken han eller hans föräldrar har syndat. För Je­sus finns inte detta samband mellan synd och sjukdom. Vi kan leva så, bete oss så att olycka och ont drabbar oss. Men männi­skors sjukdomar eller olyckor är inte följden av en straffande Gud.

 Vår tro kommer ibland vilse. Då får vi gå till Jesus. Han vill hjälpa oss till en sund, frisk tro. Det­ta handlar i högsta grad om vem Gud är för oss. Gud får ansikte i Jesus. Jesus säger till mannen i texten på dennes fråga om vem Människosonen är: Du har sett honom. Det är han som talar med dig. Han säger också till sina lärjungar detta oerhörda: Den som har sett mig har sett Fadern.

 Den säkra, dömande tron

 Fariseerna agerar utifrån sin övertygelse att ha den rätta tron – en säker tro som utrycker sig i orden Vi vet… Om Jesus säger man att man vet att han är en syndare. De är Moses lärjungar och konsta­te­rar: Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte. En fyrkantig, säker tro som tog sig uttryck i att de höll ett förhör med mannen. Botandet hade ju skett på en sabbatsdag. Mannen han talar om är inte sänd av Gud, han håller inte sabbaten.

 I alla tider har det funnits en beskäftig tro, som trots sin fyrkantighet går hem hos män­niskor. Hur kan det komma sig? Det finns en frestelse att söka en säkerhet som inte finns, att ta till oss de enkla till synes säkra svaren i stället för att inse att vi i åtskilligt måste leva med en öppenhet mot det ofatt­bara som inte kan fångas in i några korta säkra satser.

 Den beskäftiga tron underkänner ofta andra människors tro som fariseerna i deras ord till mannen: Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss.

 Jesus är aldrig så hård i sina ord som i sina uppgörelser med denna religiositet. Han såg hur den säkra tron stängde himmelrikets portar för andra människor. Det är en tro som inte erkänner Gud sådan vi mö­­ter ho­nom i Jesus Kristus.

 Den forne fariseen Paulus hade blivit kristen. Tyvärr är kyrkohistorien fylld av exempel då kristna blivit fariseer. De har låtit lag och bokstav döda den tro som skulle präglas av ande och liv, av kärlek och barmhär­tighet och företrätt den säkra, övermodiga tron.

 Den trevande, sökande tron som öppnar sig för Gud

 Den blindfödde mannen berördes av Jesus och fick sedan uppmaningen att gå och tvätta sig i Si­loa­dammen. Det gjorde han och blev seende!

 I de förhör som hålls med honom redogör han för hur det hela gått till. I det första förhöret dekla­re­rar han sin tro att den man som gjort honom seende är en profet.

 Innan fariseerna håller ett andra förhör med mannen har de också ett förhör med hans föräldrar. De be­kräftar att det är deras son och att han fötts blind. Men de vågar inte besvara fariseernas fråga om hur det kommer sig att deras son nu kan se. De hänvisar fariseerna till sonen. Han är gam­mal nog att själv ge svar. Så ställs mannen inför ett nytt förhör i vilket fariseerna pressar honom – en kolli­sion ­mellan den sökande, öppna tron och den fyrkan­ti­ga, säkra tron. Inför fariseernas vetande och påståe­liga frågor konstaterar mannen om Jesus: Om han en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se…  Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer och ändå har han öppnat mina ögon.

 Efter det att mannen körts iväg av fariseerna träffar han Jesus igen och får frågan: – Tror du på Människosonen?  -  - Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.  -  - Du har sett honom. Det är han som talar med dig.  -  - Jag tror, herre. 

Så faller han ner inför Jesus – den öppna sökande tron i förundrad tillbedjan.

Ylva Eggehorn har i den psalm vi tidigare sjöng fångat in den blindes upplevelse av Jesu handlande: ”Jag ser, vad ingen utav de lärde ser: att i en värld av mörker har Herren stigit ner. Förr var jag blind, nu kan jag se, och det är allt jag vet… Hur jag kan se är Herrens hemlighet.

 Konfirmandtiden är dagar då vi samtalat om vad det är att vara människa. Vem är jag? Finns det en Skapare bakom mitt liv? Kan jag lära känna Gud? Vad är det att tro på Gud?

 I går fick vi höra konfirmandernas funderingar om Gud och tron. En hade skrivit: ”För mig blir bil­den att Gud är sträng, men ändå kärleksfull och varm.”

En annan skrev: ”Min uppfattning om Gud har blivit ljusare, som jag tror att han är och hur han behandlar andra.”

 Men frågorna om Gud och oss själva är inte bara konfirmanders frågor utan frågor vi brottas med obe­roende av ålder – även om vi ibland skjuter dem i bakgrunden ge­nom allt annat vi prio­ri­te­rar.

 Den tro som öppnar sig mot det okända och ofattbara i tillvaron, mot de himmelska kraf­ter­na får upp­­leva – om än som svag och sökande tro – mötet med Gud sådan han är och visar sig för oss i Jesus Kristus.

 Bibeln berättar för oss om den tron som öppnar sig för Gud. Ibland mycket trevande och sökan­de. Men Bibeln berättar också om tro som mognar och fördjupas.

 Var finns du på trons väg? Var står du i förhållande till Jesus? Tror du på Gud?

Vi ber en bön skriven av en konfirmand: ”Gud, du känner mig och du vet hur jag är och känner mig. Om jag kan vara ett verktyg för dig, så låt mig vara det. När jag vacklar eller tvivlar så stötta mig och var med mig.

 Herre, min framtid ligger i dina händer. Du är den ende, som vet vad som är bäst för mig. Hjälp mig att vandra vidare i min tro, låt den bli starkare och byggas upp. Herre, var med mig och visa mig min väg, som du har stakat ut. Låt mig bli till hjälp.

Herre, min framtid, det är du. Allt mitt hopp och min tillit, det är du. Du är den ende, som ger mig livets bröd. Jag både tror och hoppas på framtiden. Min framtid, det är du! ”

Konfirmandhögtid Bohus-Björkö 04.05.16

Luk 7:11-17 och Joh 11:28-44

 En söndagskväll 1975 satt vi några från Tomaskyrkan hemma i vårt radhus i Hammarkullen. Vi var samlade för ett första samtal om en dramatisering av en bibeltext i ord och musik. Texten var berät­telsen om Lasarus död och Jesu uppväckande av honom och hans prokla­mation om sig själv med orden: Jag är uppståndelsen och livet

 Då ringde det på telefonen. Jag fick besked om att min mor drabbats av hjärnblödning och medvets­lös förts till sjukhus. Några dagar senare var mamma död.

 Två månader senare satt jag i Tomaskyrkan då min yngste bror ringde mig och jag fick beske­det att pappa hastigt avlidit på resa från Lerum till Göteborg några dagar före jul då han var på väg med blommor till några medlemmar i hans hemförsamling i Majorna.

 I griftetalen vid begravningsgudstjänsterna brukade jag Jesu ord om sig själv som Upp­stån­delsen och livet. Med ett par månaders mellanrum sänktes kistorna ned i den mylla som senare skulle bryta ned mina föräldrars kroppar. Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli.

 Vår tro inför livets realiteter

 Det var mot den bakgrunden vi arbetade vidare med vårt bibeldrama om Jesus som Uppstån­delsen och livet.  Det handlade inte bara om att skapa ett spännande drama. Det gällde inte längre en tros­sats bland många andra i min tro. Det var nu inte tillräckligt att tillsammans med andra stava sig igenom trosbekännelsens ord: ”Vi tror på Jesus Kristus som … korsfästes, dog och begravdes, uppstod från de döda…  Vi tror på kroppens uppståndelse och det eviga livet…”

 Det handlade om en brottning med frågorna om liv och död – en brottning i vilken både hjärta och hjärna tvingades vara med – att ana innebörden i att nalkas Gud med hela min varelse – med hela mitt hjärta och med hela min själ och med hela min kraft och med hela mitt förstånd.

 Min tro prövades inför livets realiteter. Mina trossatser ställdes inför livets verklighet i mötet med döden. Detsamma som dagens evangelietext ställer oss inför: Lasarus är död.

 Profeten Jesaja frågade inför utmaningen han fått att förkunna: Vad skall jag förkunna? Svaret blev: Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen… gräset torkar, blomman vissnar.

 I det moderna samhället gör vi allt för att hålla döden ifrån oss. Men det hjälper inte. Varje dags­tidning talar om död och förbannelse. Varje dag möte vi i media inte bara besked om äldre männi­skors död utan om ond bråd död och hur döden skördar liv efter liv. Ibland griper det oss. Oftast fladdrar det förbi på näthinnan och är sedan borta. Men så kommer döden oss nära då någon anhörig eller närstående eller vi själva står inför dödens hot.

 Texten om Lasarus – som vi arbetade med för att dramatisera – be­­rättar om hans systrars rop på hjälp och kallelse på Jesus i broderns sjukdom. Men Jesus kommer för sent. Lasarus är redan död då han anländer. Vi kanske kän­ner igen oss i Marta och hennes ord: Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött…    Om…

 Om… Kristina från Duvemåla brottades inför livets prövningar med detta ord: ”Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då … Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så. Ordet är… om.”

 Vad hade inte kunnat hända i våra sammanhang om Gud inte var så långt borta, så tyst – för att inte säga frånvarande? Var är du Gud då livet gastkramar oss?            

 Texten berättar om Martas tro på de dödas uppståndelse som hon förknip­par med den sista dagen. Vi möter hennes klara bekännelse om Jesus som Messias. Hon kän­ner till avgö­rande trossatser och bekänner sig till dem. Men inför sin brors död så har dessa trossatser ingen spräng­kraft till föränd­ring. Det blir i stället en förebråelse mot Jesus. Varför kom du för sent? Om du bara hade sva­rat på vår kallelse och kommit med en gång så hade Lasarus inte varit död.

 Texten berättar också om Jesu känslor och upprördhet: v 33-35

 De går så till graven och hennes nyktra konstaterande att inte öppna graven återges. Brodern är i förruttnelse­stadiet: Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar. – Jesu svar: Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?

 Jesus ber dem ta bort den stora sten som täcker klippgravens mynning, ber till sin himmelske fader och ropar: Lasaros, kom ut.

Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”

 Var detta möjligt? Svaret på den frågan är helt förknippat med frågan om vem han var som kal­lade sig Uppståndelsen och livet. Svaret har sin grund i det vi tror hände med honom själv efter hans egen brutala död. Svaret ligger inrymt i det Paulus skriver då han brottades med just des­sa frågor i det som kallas hans uppståndelsekapitel, 1 Kor 15, där han bl a skriver: Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått… då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro…

Men så brister Paulus ut i det som är så grundläggande för hela hans tro och hans budskap: Men nu har Kristus uppstått från de döda…

Paulus hade ju själv mött honom på vägen mot Damaskus – det mötet som ledde till den totala för­ändring av Paulus liv. Förföljaren blev efterföljaren.

 Uppståndel­sens verklighet var helt avgörande för Paulus. Då Paulus håller sitt försvarstal inför kung Agrip­pa och den romerske ståthållaren Festus är det trossatsen om Jesu uppståndelse som han av­slu­­tar sitt tal med, men blir avbruten av Festus som tycker att han yrar och är galen. För den romers­ke ståthål­laren – liksom för många av vår tids människor – är detta inte möjligt. För Paulus var det en av­görande grundsats i hans tro.

 Är det möjligt att inte vara rädd ”för den yttersta grinden”?

 Nils Ferlin skriver i en av sina dikter: ”Vem ger mig sitt hjärta som en glädje och en tröst som en doft som ville leka mig om kinden att jag på mina stigar mot förgängelse och höst inte räds för den yttersta grinden.”

 Är det möjligt att inte vara rädd ”för den yttersta grinden”?

 Vad är det att tro? Kan han som inför Marta presenterar sig i orden vers 25 o 26 – kan han ge oss en sådan tro och trygghet att vi inte räds ”denna yttersta grind”? Jesus frågar Marta: Tror du detta? Den frågan blir frågan till var och en av oss i dag.

 Många lever utan evighetsperspektiv. Man förnekar det per­spektivet. Eller dagens allehanda tar all tid och ger vardagen dess prägel – trots att man anar eller tror på en verklighet bortom det sed­da och mätbara. Den torftighet och tomhet som många upplever i dagens samhälle har sin grund i bristen på evighetsperspektiv över livet. I dagarna aktualiseras det växande alkohol- och drogberoendet bland ungdomar, bland kvinnor och bland äldre som en flykt från vardagen och en bortträngning av livets svåra frågor.

 Vi kan behöva göra den bön någon skrivit till vår bön: ”Gud, du som har skapat mig i en värld full av frågetecken, gör mig till en frågare, som frågar på allvar för att om möjligt komma till ett svar. Gör mig till en sökare, som söker livet på allvar, som söker för att finna.”

 Mitt i livet och vår vardag kan det eviga pulsera. En förutsättning för detta är att vi lever vända mot Gud – och därmed vända mot framtiden, mot Guds framtid. Om vi ständigt ser in i backspegeln kom­mer vi att för­lamas, i varje fall att leva som fångar under tiden.

 När allvarlig sjukdom drabbar oss som hot mot livet kan också livsgnistan tyna bort eller slockna. Vi får då påminna oss att Jesus inte bara är Uppståndelsen på den yttersta dagen. Han är också Livet här och nu! Han tar oss varsamt i handen – om vi låter honom göra det – för att föra oss genom livet – också fram till den yttersta grinden – till och i den uppståndelsetro och trygghet som han vill ge oss.

 Det är vad den psalm vi skall sjunga uttrycker: ”Gud, i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel. Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro, i din kärlek kan min kärlek gro.”                                     

Rambergskyrkan, Gbg 07.09.23