Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for februari 2012

Martin Luther King – predikant, agitator och skribent

leave a comment »

Jag har med stort intresse avslutat läsningen av Fredrik Sunnemarks avhandling An Inesca­pable Network of Mutuality. Discursivity and ideology in the Rhetoric of Martin Luther King, Jr. Av­handlingen las fram 2001 vid Humanistiska fakulteten vid Göteborgs Universitet. Den har tyvärr blivit liggande i en av mina hyllor men nu är den läst. Språket är dessvärre som framgår av titeln engelska. Martin Luther King har varit en av mina inspiratörer. Avhandlingen ger en mycket spännande bild av den tid King verkade i som den mest framträdande ledaren av medborgarrätts­rörelsen och dess arbete under 1950-60-talet fram till mordet på King.

Avhandlingen ger en god bild av den utveckling som skedde i arbetet mot den rasism som präglade USA. Avgörande var den svarta kvinnan Rosa Parks vägran i december 1955 att ge upp sin plats på en buss till en vit man vilket krävdes. Så startade bussbojkotten i Montgomery där King trädde fram och snabbt valdes till ledare. 1957 formerades The Southern Christian Leadership Conference av svarta pastorer och lekmän med King som ledare. Arbetet för mänsklig värdighet ledde vidare över Atlanta – till Birmingham och Kings brev från fängelset där – till marschen i Washington med över 250 000 lyssnare till hans flammande appell ”I have a dream” – till Oslo och Nobelpriset – och till Memphis och mordet där.

Sunnemark visar på hur Kings tal och skrifter bars upp av träffande citat från litteraturen som av Shakespeare, Thomas Carlyle, Leo Tolstoy med flera. King var hemma inom filosofin och under­byggde sina tal med argument från Socrates och Aristoteles, från Immanuel Kant och Martin Buber och andra. För Kings tänkande och strategi med icke-våld och civil olydnad spelade David Henry Thoreau och dennes Essay on Civil Disobedience tillsammans med Mahatma Gandhi en oerhört avgörande roll. Från sin teologiska utbildning lyfte King fram tankar från klassiker som Augustinus och Thomas av Aquino men också senare teologer som Reinhold Niebuhr och Paul Tillich. King visade också på att den framgång som präglat vetenskapen också måste få vara argument för en moralisk utveckling.

För King var det oerhört viktigt att knyta an till den amerikanska historien med presidenter som Abraham Lincoln och Thomas Jefferson. Den amerikanska oavhängighetsförklaringen 1776 slog fast följande sanningar: ”Alla människor är skapade lika; av sin skapare har de utrustats med vissa oförytterliga rättighe­ter…” Dessa sanningar var avgörande byggstenar i hans tal och skrifter. Inför de angrepp som man ställdes inför hävdade King: ”Om vi har fel så har denna nations högsta domstol fel, då har den amerikanska konstitutionen fel…” Man visade oerhört klart på att dessa sanningar och konstitutionen från 1789 inte gällde i USA.

Jag väljer att återge ett av alla de citat från King som återges i Sunnemarks avhandling: ”No, we are not trying to dominate the nation´s political scene, we just want to be free. We are not trying to do away with those things that are holy in our nation, we just want to remove those things that are unholy. We just want to be free… For your security, America…”

Sunnemark visar på det stöd medborgarrättsrörelserna hade från nordstaterna så länge det hand­lade om sydstaternas rasism. Kampen gav resultat och lagar fastställdes för de färgades rättigheter.  Då visade sig ett av våld präglat motstånd i nordstaterna för förverkligandet av dessa lagar. De hade ju klara konsekvenser på det ekonomiska planet.

Alltmer ställde King in sitt engagemang i ett allt vidare sammanhang. Kampen gällde inte bara de färgade i USA. Den gällde alla förtryckta runt om i världen. President Johnson hade genom sitt ”Great Society Programs” backat upp King. King anslöt sig så till det växande motståndet mot Vietnamkriget och kritiserade skarpt regimen. En ny och annorlunda situation uppstod för King och rörelsen. 1967 höll King talet ”Beyond Vietnam” i Riverside Church i New York. King talade som predikant utifrån sin kristna tro och uttalade sig samtidigt som alltid i det ladda­de politiska fältet. Han kunde inte längre vara tyst. ”I must be true to my conviction that I share with all men the calling to be a son of a Living God.”

Den förändring som skedde i det amerikanska samhället under dessa år innebar också en utveckling för King. Han radikaliserades alltmer. Han såg inte bara rasism. Han såg ett orättfärdigt amerikanskt samhälle på det ekonomiska planet. De orättfärdiga strukturerna som byggde upp USA drabbade stora grupper och då inte bara de svarta. Dessa strukturer gällde också internationellt med USA som ledande gigant. King talar nu om ”the white power structure”. Han slår fast att diskriminering, arbetslöshet, ignorans och fattigdom har skapats av “the policymakers of the white society”.

En av Kings närmaste medarbetare ställdes inför frågan om vilken litteratur som hade varit mest avgörande för King. Denne svarade då att det helt enkelt var Matteus, Markus, Lukas och Johannes. ”Grunden för Kings tjänande och mission var den etik och moral som den korsfäste snickaren från Galiléen stod för.” King proklamerade först och sist Jesus av Nasarets evangelium. Han kämpade för ”a revolution of values” – värderingar vars grund han fann i evangeliet.

Jag är pastor i Missionskyrkan och har genom åren arbetat mycket med frågorna om trons konse­kvenser och relationen kyrka-samhälle. Vårt förlag gav ut Kings böcker vilka gjorde djupt intryck på mig. Vår son, Per, motiverade sitt engage­mang för fred, ickevåld och konfliktlösning bland annat med hur han fann och läste Kings böcker i mitt bibliotek.

1968 gjorde jag en resa till USA för att studera kyrkornas och medborgarrättsrörelsernas arbete för mänskliga rättig­heter. Planerat var att träffa King. Men veckorna innan jag anlände i slutet av april släcktes hans livsgärning. Poor Peoples Campaign pågick i Washington vilket var det projekt King arbetat med för att sätta fokus på den ekonomiska exploateringen av de fattiga. Resurrection City, Uppståndelsens stad, hade med plywood upprättats i Washington för att man därifrån skulle uppvakta de centrala myndigheterna. Jag gick dit och hälsades tillsammans med andra som kommit dit från olika delar av USA av en ung svart pastor. Denne stod på en låda och ledde oss i sången: ”I may be a puerto­rican, but I am a man… I may be a black man, but I am a man… I may be a poor white, but I am a man… For I am a Gods child.” Pastorn som ledde sången var den senare presi­dent­kandidaten Jesse Jackson. Jag fick också tillfälle att träffa och lyssna till Kings efterträdare pastorerna Ralph Abernathy och Andrew Young – senare USA:s FN ambassadör.

En av de bilder efter mordet på King som grep mig särskilt var en bild från Memphis. Ren­håll­nings­arbetare av olika färg kommer vandrande i en lång rad. Alla med samma plakat i handen med texten: ”I am a man.” I det land som av många uppfattas som frihetens hemland på jorden fick människor tala om för andra att också de faktiskt var människor.

Martin Luther King har nu fått en särskild minnesdag i USA. Den som vill bekanta sig med denne ledargestalt i USA:s historia har mycket att hämta i Fredrik Sunnemarks avhandling som varmt rekommenderas.

Leif Herngren Bohus-Björkö 12.02.29

Written by leifherngren

februari 29, 2012 at 11:47

Låt Gemensam framtid vara folkets kyrka

with one comment

Förhoppningar om framtid blandas med besvikelser över vad som kan förloras inför Gemensam framtid – den kyrkogemenskap som nu växer fram mellan Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan. Uppgivenhet tar sig uttryck i konstateranden som att frikyrkligheten inte bär. Eller i att den fromhet man är uttryck för inte tycks komma till sin rätt i vår nya kyrka.

Låt mig allra först uttrycka min glädje över vad som skett och sker. Gamla kyrkoformeringar rivs ned och en ny håller på att byggas upp. För mig har frågan om kyrkans enhet alltid varit grund­läg­gande på såväl det lokala planet – där jag gett min mesta tid – som på det centrala.

Tre begrepp har brukats internationellt om Kristi kyrka med stark koppling till det nytestament­liga materialet. De är koinonia – gemenskap, delaktighet, diakonia – tjänst och martyria – vittnes­börd, förkunnelse. Allt i nära samverkan skapande profetisk förkunnelse i granskning av och tjänst för människor och samhälle. De har varit grundläggande i de nu över 50 år jag varit i kyrkans tjänst.

Nyligen gav pastor Sigfrid Deminger uttryck i Dagen för sitt vittnesbörd om frikyrklighetens situation i dag. Han är djupt tacksam för vad den tidigare betytt för honom själv. Men hans bild av dagens för­samlingsliv är enbart nedslående. En del av hans kritiska analys delar jag med honom. Fram­för allt hur han ser hur människors framträdande står i centrum. Man framträder på plattformen. Det applå­deras och gudstjänsten övergår till att bli en tillställning.

 

Basgrupper och konventiklar

Hur skall Gemensam framtid formas och ta gestalt? ”Nya Folkkyrkan” är ett av de namn som föreslagits uttrycka den kyrka man vill se. Ett annat är ”Gemenskapskyrkan”.

Jag vill se Gemensam framtid gestaltas i en folkets kyrka. Det är inte en lek med ord då jag ställer begreppet folkets kyrka mot begreppet folkkyrka.

1985 satt jag ett par sena kvällar i Uruguay ute i Montevideos fattiga arbetarkvarter. En katolsk basgrupp möttes för samtal om livsfrågorna, om trons betydelse och konsekvenser i vardagslivet. En kvinna läste en bibeltext. Ett samtal följde där de närvarande med sina skiftande åldrar och erfarenheter gav liv åt ett spännande samtal. Sedan bad vi i den ring kring bordet där vi satt. Korta, konkreta böner för den svåra situation som många av dessa fattiga levde i. Så följde en måltid då vi delade vad man haft med sig av bröd och pålägg. I det fortsatta samtalet berättade en kvinna om att hon var i stort behov av nya glas­ögon men saknade medel. En insamling startade.

Där satt jag på en enkel stol kring ett runt bord i en kärleksmåltid med människor jag aldrig tidigare träffat och kände mig som hemma. Mina tankar gick till väckelsens tider med sina kon­ventiklar hemma i Sverige. Då gjorde man detsamma i hemmen och böjda ryggar rätades upp. Människor ställde frågan om vad det stod skrivet i Bibeln. Vad dess ord betydde för deras dagliga liv i ett samhälle där några fick vara människa i dess egentliga mening medan andra var statare, fattigbönder eller på annat sätt hölls på mattan.

Där Katolska kyrkan varit en folkkyrka nära allierad med makten och tyst inför övergrepp och våld växte genom lekmän i samverkan med teologer befrielseteologin fram. Basgrupper formerades i vilka trons konsekvenser för människor och samhälle analyserades utifrån Skriftens ord. Folkets kyrka tog gestalt där människor sågs, hördes och krävde förändringar i sin tillvaro.

På samma sätt växte de tre frikyrkor som nu vävs samman i Gemensam framtid. I protest mot det pri­vilegiesamhälle som Sverige då utgjorde med stor fattigdom och nöd fick varje medlem i försam­lingarna en röst. Lekmän kunde svara för både predikan och mötesledning – ofta tillsammans med någon präst eller predikant. De förde dem så också ut i engagemang utanför församlingarna.

 

Folkets kyrka

Redaktör Anders Mellbourn skriver i sin ledare i Sändaren den 22 februari om den betoning av lärjungeskap, efterföl­jelse och tjänst som präglat frikyrkorna. Förtroendevalda har svarat för ledarskapet på såväl det lokala som det centrala planet. Detta har skett i nära samverkan med pastorer, diakoner och andra anställda. I den kyrka jag tjänat har lekfolket haft en avgörande roll – det har varit folkets kyrka. Det var kyrkor/samfund som tillsammans med arbetar- och nykterhetsrörelsen la grunden för ett nytt Sverige. Ett Sverige som vi nu till delar håller på att förlora då vinst och kommersialism också tar över skola, äldrevård och sjukvård. Var står vi i Gemensam framtid i relation till dagens samhälle?

Begreppet folkets kyrka hör samman med den väckelse som gått fram i de latinamerikanska län­derna som dominerats av Katolska kyrkan som folkkyrka. Begreppet folkkyrka förknippar jag med Svenska kyrkan som gavs det namnet då väckelserörelserna gripit tag i folket. Svenska kyrkan har dominerats av präster och andra anställda och letts av kyrkopolitiskt tillsatta lekmän nära allierade med makten. Den är nu en fri kyrka som fångat in mycket av det som varit bärande i frikyrkorna. Vi närmar oss varandra alltmer.

Gemensam framtid måste få bäras av att vara en folkets kyrka, buren av lekfolket och därmed öppen ut mot folket utanför församlingarna. Gemensam framtid får inte bli en tillsluten gemen­skaps­kyrka utan formad av helheten i koinonia, diakonia och martyria. Med denna anknytning till ”det nya förbundet” som Kristi kyrka är borde den kallas Förbundskyrkan.

Leif Herngren Bohus-Björkö 12.02.22

 

Written by leifherngren

februari 23, 2012 at 10:37

Publicerat i Kyrkorna och dess folk

Det levande ordet – levande tro – levande människor – Sexagesima – Reformationsdagen

leave a comment »

Luk 8:4-15 o Jes 55:8-11

Flera tusen arbetare är i rörelse på landsvägen mot Svartvik utanför Sundsvall. Det är våren 1897 och i det fattiga Norrland svälter folk. Nu har budet kommit till sågverksarbetarna att deras löner har sänkts med 15-20 % och i sin förtvivlan har de lagt ned arbetet och samlats till protest. Lands­höv­ding Curry Treffenberg har gett sig ut med sitt folk för att få en överblick över vad som är på gång. Plötsligt befinner de sig öga mot öga där på landsvägen – kungens man med sitt folk och det stora arbetartåget. Landshövdingen håller tal och för­dömer arbetarna och deras strejk.

Då landshövdingen slutat sitt tal stiger en 28-årig eldare, Isak Boström, tillhörande den walden­strömska missionsföreningen fram och söker förklara att lönesänkningarna gör det omöjligt för arbetarna och deras familjer att klara situationen. De har redan tidigare levt på svältlöner.

Lands­hövdingen tar till orda igen och citerar Paulus: Du skall vara överheten underdånig.

Isak Boström replikerar och svarar med ett ord ur Galaterbrevet: Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag.

Så skildras ordkampen där på landsvägen i samband med den stora Sundsvallsstrejken. En ord­kamp mellan en fattig arbetare och en företrädare för det besuttna Sverige där bägge läst Skriften och brukar dess ord. Den ene för att skydda sina privilegier och den andre för att om möjligt få mat till de sina och arbetskamraterna.

Vi får i dag på reformationssöndagen fråga oss hur vi brukar Skriftens ord? Vad står vi för? Vad förkunnar och tror vi på? Hur tolkar vi Guds ord? Vad betyder Ordet för oss?

 

Människors brottning med Skriftens ord

Det finns ord som bara är torra och döda bokstäver. Det finns ord som binder människor och gör dem till trälar. Det finns ord som sårar och dömer. Det finns ord som är lag och bokstav utan ande och liv. Det finns ord med vilka jag förtrycker andra. Då  talar jag nu inte om ord i största allmänhet utan om hur vi brukar Bibelns ord. Ibland så är dess ord främmande och går oss för­bi. Vi förstår dem inte. Så var det för poeten Nils Ferlin:

Nyss har jag läst i en tung gammal bok som min farfar predikat ifrån.

Farfar var präst, han – och schartauan – men jag är ett flarn och ett spån…

Nyss har jag läst i en tung gammal bok om Herren för orätt och rätt,

han som i tidlösa tider knöt sjustjärnans bandrosett.

Gyllene, tunga och höga har orden mej brusat förbi,

främmande ord som jag inte förstår i min intighets dagdriveri.

Reformationsdagen påminner oss om hur en munk sitter i en klostercell i Wittenberg och våndas. Han brottas både med sig själv och med sin Gud. Under flera år har han kämpat men inte fått frid varken i sig själv el­ler med Gud. Han har sökt sig in i ett allt intensivare munkliv, med läsningar av texter, böner och späk­ning­ar men utan resultat. Frågan han brottas med är om han tillhör de rättfär­diga eller de förtap­pade.

Han, Martin Lut­her, är inte bara munk utan också professor i bibelkunskap och föreläser över Psal­tarens olika psalmer och stöter åter och åter på ordet rättfärdighet. Det blir ett ord som han ryggar in­för i upplevelsen av ovärdighet och dom. Han har tidi­gare varit i Rom och som alla goda mun­kar bland annat krupit upp för Pilatustrappan bed­jan­de sitt Fader vår på varje trappsteg för att svara upp mot de krav som ställdes på honom – men ändå inte vunnit den frid han söker.

Det är då något händer vid hans studium av Romarbrevet: I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Det Luther genom sin intensiva aktivitet som munk inte funnit finner han i or­den om en rätt­fär­dighet från Gud. Det blir klart för honom att Paulus talar om en rätt­fär­dig­het som inte är Guds krav på människan utan Guds gåva till människan. Det blev ett levande ord. Han skriver: ”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själ­va paradiset. Strax fick för mig hela skriften en helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

 

Det levande ordet som ger en levande tro

Hur tar vi emot Ordet? Jesus talar om detta i sin liknelse om Ordet som en säd.

En del av säden hamnar på vägkanten och plockas snabbt upp av fåglar. Vad det är för fåglar hos oss? Vad är det – till exempel – som gör att de ord som förmedlats i en gudstjänst inte ens tycks bli kvar för att samtala om efter en gudstjänst?

Andra sädeskorn hamnar på berghällen. Det är dessa som – enligt Jesus – tas emot med glädje men som inte finner någon grogrund som ger rotfäste och därför inte växer till och ger frukt. Då tron prövas håller den inte. Dagens alle­handa ger inte plats för tillväxt.

En del av säden hamnar bland tistlar och dessa växte upp samtidigt och förkvävde det. Ogräs tar gärna plats i vårt inre. Det är märkligt vad mycket av det slaget kan rymmas i våra hjärtan och för­kväva en levande tro. Jesus säger: Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. 

Men – säger Jesus – en del faller i den goda jorden, det växer och ger hundrafaldig skörd. Ordet får jordmån, slår rot och växer till. Ordet föder en levande tro. Det levande ordet skapar tro. Evange­li­et blir genom Anden levande ord.

Profeten Jesaja som vi tidigare lyssnade till gav oss denna hälsning  från Herren: Liksom regn och snö faller från himlen och… vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt… så är det med ordet som kommer från min mun.

Så är det med Ordet som får ta plats i vårt inre och som Anden gör till levande ord.

Våra fäder ställde frågan: Vad står det skrivet? De var läsare och lyssnare. De brottades i konven­tiklar och samtal med Ordet och levande tro föddes. Tillhör vi – dagens kristna – läsarsläktet eller har vi en bibel som samlar damm? Får Anden göra orden i den heliga Skrift till levande ord – som föder levande tro – och formar oss till levande människor?

 Hur är det? Vill vi ha en tro på egna villkor – en tro som stämmer överens med denna världens tänkesätt och dess värderingar? Jesaja förmedlade dessa Herrens ord: Mina planer är inte era planer och era vägar är inte mina vägar.

Paulus konstaterar: Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap?

 Att vi inte sällan får det att gå ihop beror inte på Gud utan på våra  räknesätt. Ordet vill hjälpa oss till en tro utan förbehåll – till en levande tro som håller inför livet i såväl dess glädje som dess allvar.

Ord som hamnar – för att bruka profeten Hesekiels ord – i stenhjärtan föder inte levande män­niskor. Levande tro är förtröstan. I dagens tyska bibel där vi har ordet tro brukar man ordet vertrauen, för­­trösta, ha tillit till i stället för glauben – tyskans ord för tro. Det är uppenbart för att motverka vår koppling av tron till ord, läro­sat­ser och dogma. Inte minst då vi betecknat vår tro som den enda rätta tron till skillnad från andras tro. Tro är inte lag och bokstav. Paulus skriver: Ni är ett brev från Kristus, utskrivet av mig, inte med bläck utan med den levande Gudens ande, inte på tavlor av sten utan i era hjärtan.                        

Psalm 457 v 1a o 3a

Leif Herngren Stenungsund 12.02.12

Written by leifherngren

februari 21, 2012 at 17:48

Publicerat i Bibeln, Fastlagstiden, Predikan