Guds väckande budskap i sitt hus – Söndag efter nyår

1 Samuelsboken 3:1-10 och Lukas 2:42-52

Den gammaltestamentliga texten berättade om Samuel. Hans mor Hanna hade i sin barnlöshet bett till Gud om att få ett barn och då lovat att ge detta tillbaka till Herren. Hon fick en son och lämnade denne att tjäna i Guds hus. Samuel hamnade så i templet under prästen Elis beskydd.

En natt hör Samuel någon kalla på sig och söker upp den gamle Eli som ligger och sover. Men han hade inte kallat på Samuel. Detta upprepas tre gånger till dess att Eli förstår att det är Gud som talar. Vid nästa tilltal svarar Samuel och säger vad han tillråtts av Eli: Tala, Herre, din tjänare hör.

 Samuel hörde någon tala men han hade ännu inte – trots att han tjänade i Guds hus – lärt känna Gud. Frågan är hur det är med oss som också ganska ofta vistas i Guds hus. Hör vi Gud tala till oss personligen. Eller är budskapet alltför allmänt och att vi därför inte uppfattar det riktat till oss? Det noteras att det på den tiden inte var vanligt att höra Guds tilltal. Stämmer det med vår tid.

Evangelietexten återgav Jesus vid tolv års ålder i Guds hus. Han satt där mitt bland lärarna men han lyssnade inte bara. Han ställde frågor och samtalade med dem. Från mina år som predikant kan jag minnas att vi några gånger följde upp förkunnelsen med frågor och samtal. Men det har tyvärr inte varit så ofta. Varför? Budskapet var troligen inte det väckande tilltal som Samuel drabbades av. Vi var tillsammans inte tillräckligt väckta för frågor och samtal.

Vad vill vi höra i Guds hus?

Vi som är i Guds hus i dag och känner oss hemma här – vad vill vi höra? Kanske känner vi oss ganska avslappade inför vad som sker och något disträ inför Ordet? Några av oss är som jag – för att bruka en positiv bild – komna till mogen ålder. Prästen Eli var gammal och sliten. Han kunde inte se men höra kunde han. Det var han som insåg att Gud talade.

Jag vet inte vid vilken ålder förre biskopen Nils Bolander var då han funderade över vad för budskap han väntade sig och skrev:

”Jag hade räknat med dig som en hand med helighet och fest i min gråa kväll.
I stället kom du, fader, som en brand, en orosstiftare, en djärv rebell.

Jag räknade med fromma känslors blom, en vänlig doft av tröst i helig vår.

i stället kom du med en hårdhänt dom, en väg, en uppgift övermåttan svår…

Du ville inte viska evighet till den som levde alltför långt ifrån.

Du tyckte att min frid var alltför fet. Den måste krossas av ett mäktigt dån.”

Ja, jag vet inte vad vi väntar oss av våra besök i Herrens hus. Du som är äldre och van gudstjänst-besökare? Du som är ung eller du som inte så ofta söker dig till Guds hus? Är det något av detta som Bolander uttryckte? Eller är det något annat?

Det händer att en talare kastar om orden i det han vill säga. Det hände en pastor som predikade över just denna Samuelstext och sa ”Tjänare, Herre, din talare hör”. Det blev lite annorlunda än vad Samuel sa. Vi kan ju le åt den händelsen. Men frågan är vilken relation vi har till vår Herre. Vi kan frestas till att det blir något åt det hållet. ”Käre Herre, vad har du att bjuda på i dag?”

Bolander uttryckte något mer i sin dikt. Efter sina funderingar föds en bön hos honom:

”Tack, att du nekade mig duvotröst och andens honungsmilda sunnansus.
Tack, att du tvang mig med en stålblank röst från mörker till ditt underbara ljus.”
Det är nu dagarna efter jul. Vi har säkert i glädje sjungit ”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå”. Vi har njutit av en vacker julkrubba. Vi har med full kraft och välsignade sjungit ”Var hälsad sköna morgonstund som av profeters helga mun är oss bebådad vorden.” Vi har på nytt hört berättelsen om de två som på grund av skattskrivningen var på vandring till Betlehem. Dit där inte fanns plats för nattens vila trots att kvinnan var havande och skulle föda sin första son.

Då sjöng vi också:

”Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi med kraften av sin Anda,
förkunna oss sin Faders råd och sötman av en evig nåd i sorgekalken blanda,
strida, lida dödens smärta, att vårt hjärta frid må vinna och en öppnad himmel finna.”

Uppfattar vi den starka brytningen mellan julen allra vackra ord och vad evangeliet samtidigt berättar om? Kanske dränker vi evangeliets skärpa bland alla julklapparna och den goda julmaten? Eller känner vi att julens gemenskap och värme just grundas i julevangeliets budskap av djup glädje och livsallvar?

I dagens psaltartext finner vi dessa ord om Guds hus: Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo för sina ungar. Det är vad Guds hus vill vara för oss mitt i våra liv med alla dess utmaningar.

Men det innebär inte endast ”fromma känslors blom och en vänlig doft av tröst i Helig vår”. Jesus stannade kvar i Gud hus för att lyssna och lära, framföra de frågor han brottades med. Han ville vara hos sin fader, i sin faders hus.

Tala, Herre, dina tjänare hör

Samuel bad Gud tala till honom. Han såg sig som en Herrens tjänare för att vara till tjänst. Han växte till, lärde känna Gud och blev en ledargestalt för Israel. Hans budskap var bland annat detta: ”Frukta Herren och tjäna honom uppriktigt och av hela ert hjärta. Jag vill lära er vad som är gott och rätt.”

 I Equmeniakyrkans portalparagraf söker vi teckna vår uppgift att förkunna och praktisera evangeliet:

”Equmeniakyrkan vill värna rätten och avslöja orätten, uppmuntra till delaktighet och medansvar i samhället, bidra till utjämning av världens resurser, verka för fred och försoning samt ta sitt ansvar för att förvalta Guds skapelse.”

Vad förväntar vi oss av våra besök i Guds hus? Säkert en glädje i att få träffa goda vänner. Och också detta att väckas av Guds tilltal, vakna till och få tillfälle att ställa frågor och få samtala. Vi möts för att få klarhet om vart vägen bär i våra liv, i vår församling och vår kyrka. Visst önskar vi att orden i vår kyrkas målsättning skall ta gestalt hos oss själva och hos oss tillsammans.

Prästen och sångförfattaren Ingemar Johansson fångar i den psalm vi strax skall sjunga hur detta kan förkroppsligas:

”Friheten sträcker ut sin hand. Nej kärleken tvingar ingen till sig.

Du är nu fri att säga ja eller nej till detta något som kallar på dig…

Vägen den börjar där du står, så är det att vara född av Anden.

Glädjen du känner är en gåva, en hälsning från en okänd som ville ditt liv.

Se hur gudsvinden bär, hur allt händer just här. Du är älskad precis som du är.”

Vi avslutar med att be som Samuel: ”Tala, Herre, din tjänare hör.”

Leif Herngren  Equmeniakyrkan Johanneberg 15.01.04

Guds barn – Söndagen efter jul

Matt 18:1-5, Romarbrevet 8:15,16 o Johannes 1:10-12

” I may be an Indian, but I am a man,
I may be a Puertorican, but I am a man,
I may be a black man, but I am a man,
I may be a poor white, but I am a man –
for I am God´s child.”

Den sången fick jag sjunga tillsammans med många andra. Sången leddes med gitarr av pastorn och blivande presidentkandidaten Jesse Jackson stående på en på liten låda i en av Washintons parker där man byggt upp Resurrection City, Uppståndelsens stad  i samband med Poor Peoples Campaign 1968 – den kampanj som Martin Luther King planerat men aldrig fick vara med i på grund av mordet på honom några veckor tidigare.

”Jag är ett Guds barn.”

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ’Abba! Fader!’ Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

När vi talar om vad det är att vara människa blir det ofta ett samtal om vad vi skall göra och hur vi skall leva. Det finns en risk att de etiska frågorna kan skymma det avgörande svaret på vad människan är. Det riskerar att bli för mycket göra och allt för lite vara. Jag är människa. Det är jag ur en synvinkel o­beroende av vad jag gör. Samtidigt är jag skapad med skiftande gåvor som jag får bruka i handling. Or­det blev kött, människa. Människan som idé är inte människa. Människa är jag när jag lever – då såväl vara som göra tar gestalt i mig.

Då Paulus deklarerar att vi är Guds barn och därför konstaterar att vi inte skall leva i fruktan ligger det en stark betoning på att bara vara människa öppen för vad Skaparen vill med sin skapelse och därmed med oss.

Men helt uppenbart är det så att vår tid sätter verksamheten och upplevelsen i centrum. Vi tror oss vara mer människa, en rikare människa om vi gör mer, ser mer och upplever mer. Det skapar en stor risk att vi då tappar bort detta att vara människa.

Guds svar på Mose fråga vem denne var som talade till honom och kallade honom till ett uppdrag var: Jag är, Jahvé. Den Gud som är har skapat mig till sin avbild – till att vara människa. Det är det grund­läggande för var och en av oss – att vara människa.

Åt dem som tog emot honom, Kristus Jesus, gav han rätten att bli Guds barn. De orden kontrasteras mot orden som föregår dessa: Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Evangeliets bud om att Gud i Jesus från Nasaret kom till oss, bodde bland oss, solidariserade sig med sin skapelse, blev människa är vad evangelium betyder – ett glatt budskap. Allvaret och det smärtsam­ma är samtidigt detta: Hans egna tog inte emot honom. Människorna sa nej till Guds inkarnation i män­niskan Jesus. Man spikade fast honom på ett kors.

Befrielsens gåva i Jesus Kristus är given för att tas emot av mig – i tro. Johannes konstaterar att trons mottagande av Jesus ger mig rätten att vara Guds barn.

Inför vår brottning med frågan om att vara godkänd som människa inför Gud slår Johannes i likhet med Paulus fast att jag i trons mottagande av Jesus Kristus i mitt liv har rättigheten att vara och kallas ett Guds barn. Det var därför Jesus föddes i Betlehem. Det var därför Jesus delade sitt liv – inte bara med sina lärjungar utan med alla dem han mötte på sina vandringar. Det var därför han lät sig spiks fast på korset och inte steg ned. Det var därför Gud lät honom uppstå, lät livet segra över döden – för att jag skulle få möjligheten och rätten att vara ett Guds barn. Jag får vara det jag skapades till – Guds avbild innesluten i Guds kärlek.

Barnet inom oss

En av mina bekanta heter Eric. Jag har åtta böcker som han, Eric S Alexandersson skri­­­vit om  uppväx­ten i Masthugget och det hårda sjölivet under krigsåren. Han gav sig ut på sjön strax fö­re andra världs­kri­get för att skapa sig en framtid. Kriget gjorde att han inte kom hem för­rän det var slut. Livet på sjön hade så när knäckt ho­nom. Ett av de svå­raste tillfällena på sjön var när hans båt torpederades och då han inför döds­­­ho­tet skulle be sitt Fader vår och fann att han hade glömt bönens ord. Han kom hem sönder­trasad som människa med svåra alkoholproblem.

Eric var den förlorade sonen och ville inte kontakta sina närmaste. Det blev en av hans kamra­ter på bå­ten som till sist övertalade honom att ringa hem och hö­ra efter om föräld­rar­na levde. Först svarade ing­en, men som han skulle lägga på lu­ren svarade hans bror. Denne hade varit på väg ut men kommit på att han glömt något, gått in igen och då hört telefonen ringa. Eric sa att han inte tagit ny kontakt om ingen svarat.

Hans bror och vänner kring denne var troende och inneslöt Eric i sin gemenskap och förbön. Efter en tid fann Eric den tro han övergett då han begav sig ut på sjön.  Nu fick han ordning på sitt liv och lärde sig på nytt att be. Han började senare att skriva om sitt liv och blev författare.

En av hans senare böcker heter ”Pensionär i rutig kos­tym”. Boken handlar om en pensio­när som efter beskedet om en livshotande sjuk­dom skriver till sin vuxne son i Stock­holm i karriä­ren. Avståndet har växt mellan far och son. Han skriver för att på nytt söka kon­takt och för att dela med sig av sina tankar om li­vet. Minnena från tidigare år rinner till och så skriver han:

”Minns du förresten när vi satt tillsammans och du var väl en så där sju, åtta? Varje regn­drop­pe som kröp efter rutan blev ett mystiskt ord från någonstans. Du undrade över det där, och jag försökte tol­ka orden. Det blev hela meningar, den ena konstigare än den andra, och vi skratta, och Aina, din mor, log. Jo, Aina hade väldigt gott om leenden.

Du tycker jag är barnslig, Robert. Förresten så har väl de flesta vuxna ett barn inne i sej. Det tittar fram inte minst när man blir gammal. Fast jag vet sådana som går omkring med ett dött barn inne i sej. De har kvävt det. Eller krossat det. Det finns också sådana som inte tycks ha tid med barnet. Det är i vägen. Ibland gråter det, men vem lyssnar nuförtiden till gråtande barn?

Jag undrar hur du har det med barnet ditt. Sitter det i en vrå långt inne i dej och fryser? ”

Att Eric formulerade sig på det viset hade säkert att göra med hans egna upplevelser tidigare. I det hår­da livet på sjön hade barnet inom honom så när gått förlorat. Men det djupfrysta barnet hade tinats upp. Han hade mött både Guds och människors kärlek. Kärleken hade tinat upp det förfrus­na inom honom. Eric hade då han på nytt återvände till sin barndoms tro funnit både Gud och sig själv – det fina inom honom som hans Skapare lagt ned i honom.

Varför återger jag detta? Jag gör det därför att jag tror att detta är något av evangeliets hem­lig­het. Det är Jesu budskap när han ser hur lärjungarna visar bort barnen man kom­mer till ho­nom med. Han tar upp barnen i sin famn, ger dem en kram och välsignar dem. Då sa Jesus att  barnen var välkomna till honom och att vi vuxna måste släppa fram barnet inom oss.

Samma budskap sätter han i fokus när lärjungarna resonerat om vem som var störst i him­melriket. Han kallar till sig ett barn och lägger armen om barnet och säger: Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmel­riket.

Vad Jesus säger är att vi måste ta emot hans rike som barn!

Det är budskapet barnet i Betlehem påminner oss om. Då kommer Gud själv till oss för att det skall bli möjligt för oss att lära känna honom. Han kommer som ett litet barn av fat­ti­ga föräld­rar lagt i en krub­ba. Julens budskap är hälsningen till oss från Gud själv. Det är en hälsning till oss, som påminner oss om det finaste inom oss var och en. Det som är ned­lagt av honom själv i varje människa. Det som i Bibeln uttrycks i orden att Gud skapade människan till sin avbild.

Vi sätter ibland skal, skaffar oss en hård och avvisande yta – utifrån olika anledningar – inte minst uti­från hur livet inte sällan mött oss med kärlekslöshet och hårda törnar. Men innan­för vårt yttre finns det en innersida – ibland ganska misshandlad – men den finns där.

Då Gud kommer till oss i barnet i Betlehem så är det för att han bryr sig om barnet inom oss. I barnet i Betlehem be­kän­ner Gud sitt släktskap med dig och träder fram som din himmelske Far och bjuder dig att vara hans barn. Han bryr sig om dig som människa – det du innerst inne är. Han vill något med dig – som människa och som med­människa bland andra människor.

Nu är vi Guds barn

Hebreerbrevets författare talar om att gå in i Guds vila är att vila från sina verk. Så påminner han om vad skrifterna ständigt återkommer till. Det skall komma en annan dag. Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Kristen tro rymmer ett hopp trots allt. Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Det som kommer att bestå i alla tider är för Paulus tro, hopp och kärlek.

Evangelisten Johannes ger oss sitt svar på vad vi är. Nu är vi Guds barn. Frågan om vad vi skall bli lämnar han öppen för det har ännu inte blivit uppenbart. Men det hopp han delar med sig i sitt evangelium är grundat i den övertygelsen att livet vi lever här inte är slutet på historien. Vi vet att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.”

Att vara människa är att vara på vandring, på väg, att växa som människa. Det är att leva med ett hopp förankrat i Guds löfte och i förväntan ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Om detta gav oss poeten Dan Andersson sitt vittnesbörd:

” Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.
Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,
och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren  Surte 07.12.30

Julevangeliet enligt Johannes – Juldagen

Johannes 1:1-14

 Författaren Sven Delblanc skrev något år före sin död memoarboken Livets ax. Han skildrar i bo­ken sin mörka barndom som präglat hela hans liv. Det är fadern, beskriven som demonen, som för­mör­kar tillvaron i hemmet. Detta får konse­kven­ser för Delblancs upplevelser och uppfattning av Gud.

 Den unge pojken upplever sommaren och lever med i naturen. Han känner igen sig i den darrande aspen: ”Du skälver och är rädd som jag! Men vad är det för fader som skrämmer dig, om inte den Gud som är starkare än vi och utan barmhärtighet?” Han uppfattar sig leva ”i en ofrihet hård som ett skruvstäd. En grym Gud och ett obevekligt faders­välde bestämde vart steg han tog.”

 I en kyrka ser han en liten trästaty föreställande Maria, Anna – Marias mor – och Jesus. ”Jesus var skadad till oigenkännlighet, ansiktet var ba­ra en skrov­lig spjälkyta.” Detta finner han vara helt i sin ordning för ”Jesus och hans gär­ning kunde han aldrig förstå”. Det fanns ingen nåd och för­soning.

 På vinden dit han drar sig undan för att gömma sig för fadern hängde en bild med Jesus klappande på en dörr. Men på dörrarna till hans hem, skräckens hus hade Jesus al­drig knackat. Gården Mölna gick Jesus förbi.

Delblanc är inte ensam om att brottas med en Gud han inte förstår.

En som grubblade och kämpade med frågan om människans frälsning var Martin Lut­her. Han var inte bara munk utan också professor i bibelkunskap då han brot­­ta­des med frågorna om Gud. Han fö­re­läste över Psaltarens psalmer och stötte åter och åter på ordet rättfärdighet – ett ord som han ryg­gade in­för i upplevelsen av ovärdighet och dom. Han hade tidi­gare varit i Rom och som alla goda mun­kar bland annat krupit upp för Pilatustrappan bed­jan­de sitt Fader vår på varje trappsteg för att svara upp mot de krav som ställdes på honom. Men Luther fann inte den frid han sökte.

 Johannes skriver i sitt julevangelium – i det första kapitlets inledande del i hans evangelium:  Jesus var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

 Teologen Johannes tolkar vad de andra skriver i sina evangelier. Han hjälper oss förstå julens hän­del­ser. Varför det skedde som skedde. Då människan inte ser sitt ursprung ser hon heller inte sitt mål och meningen med livet – därför kom han till oss genom vilken allt hade blivit till. Därför att männi­skan tappat bort sin Skapare och därmed sin bestämmelse föddes barnet i Betlehem.

 Då teologiprofessorn och munken Martin Luther i allt sitt eget arbete och nit inte fann Gud kom Gud till honom. I mötet med Skaparen i Guds inkarnation i Ordet som blev människa och bodde bland oss fann Luther vägen till Gud – trons väg grundad i nåden och sanningen. Johannes skriver: Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

 Sven Delblanc levde – som så många andra – på grund av sin svåra uppväxt med en avgudabil­d i stäl­let för Jesu bild av vår himmelske fader. Därför att ”Jesus var skadad till oigenkännlighet” fann inte den unge Sven vägen till Gud. Den Gud han kände var ”en grym Gud” ”utan barmhärtig­het”.

 Men den Gud jag lärt känna genom evangeliernas berättelser – inte minst genom julens evangelium – är inte sådan. För mig har Gud fått ansikte i barnet i julens evangelium – i Jesus från Nasaret.

Vem är Gud för dig? Är han den himmelske fader som julens evangelium handlar om eller bär du på och brottas med en annan Gud? 

Gud får ansikte i Jesus från Nasaret – kärlekens ansikte

 Kristen tro – uttryckt i julens evangelium – proklamerar att Gud uppenbarade sig i Jesus från Nasaret – i barnet i Betlehem, i Jesu liv, gärning, död och upp­ståndelse. Detta deklarerar Johannes i orden:  Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Det är det vittnesbörd som den gamle gudsmannen Symeon avger i mötet med barnet i templet: Herre nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk…

 Mose önskade få se Guds ansikte. Han fick ”bara” se Gud på ryggen. Men Gud fick ansikte i Jesus. Jesus säger detta ofattbara till sina lärjungar – den som har sett mig har sett Fadern. Gud får ansik­te i Jesus från Nasaret!

 Det var detta budskap som bröt fram i den evangeliska väckelsen med Wal­denström och Ekman. Ett budskap sammanfattat i orden Gud är kärlek.

 Vi bor i en fastig­het bakom Andreaskyrkan, Missionsförbundets kyrka på Söder i Stockholm. Varje gång jag passe­rar kyrkans front kan jag på denna läsa just dessa ord: Gud är kärlek. Tidigare var jag pastor i Red­bergskyrkan i Göte­borg. Bakom mig där då jag predikade kunde församlingen läsa på fondväggen desamma orden: Gud är kärlek.

 Det är budskapet som Nils Frykman gav ord och glädje åt i sina texter och melodier: ”Fröjdas vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är. Se, huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär… O vilken ära: Gud är oss nära, Herren ibland oss bor. Han till de ringa himlen vill bringa. Säll den på honom tror!”

 Men Jesu uppenbarelse av Gud är inte ”den snälle och menlöse guden” som vi kan frestas att tro med den bild som Jesusbarnet inlindat i bomull på våra julbord kan ge oss. I Jesu fader möter vi Guds helighet och rättfärdighet – den Gud som psalmförfattaren fångat in i orden: ”Fader, du vars hjärta gömmer helighet som allting dömer, kärlek som förlåter allt, du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt. Dig vi bedja: låt oss känna att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är, att och vreda vindar leda hem till dig den du har kär.”

 Johannes vittnade: Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Mot den ofullkomlig­het som vi alla brot­tas med, mot de brister som vi smärtsamt blir medvetna om hos oss själva – då vi låter Kristusljuset lysa in över våra liv – står den Guds fullhet som Johannes här talar om. Guds full­het är ”det gudom­liga överflödet”!

 Vilket budskap predikas från våra predikstolar? Vilket budskap uppfattar människor i mötet med oss? Är det evangelium? Är det en tro som fötts i mitt hjärta då jag vände om till Gud och tog emot Guds julgåva – där han själv möter oss i barnet i krubban?

 Julens budskap utmanar oss att vara en befriad och befriande kyrka i nådens och sanningens tjänst – och därmed Kristi kyrka. Vi får vara burna av – och bärare av julens evan­gelium.

 Sven Delblanc hade inte uppfattat att Jesus någon gång knackade på hans dörr. Varför? Var det ingen som hälsade på och förmedlade evangeliets glädjebudskap? Vem klappar på deras dörrar som i dag upplever det så som Delblanc – och delar med sig av julens budskap?

 Sven Delblanc uppfattade att Jesus gick förbi både hans barn­doms­hem och honom själv. Hur är det med dig? Uppfattar också du att Jesus går förbi dig? Eller är det kanske så att du aldrig i Jesus känt igen Gud? Att se barnet i Betlehems krubba är att se Guds ansikte!

 Johannes sa om Jesus att hans egna inte tog emot honom, inte kände igen honom. Men han säger också detta som är julevangeliet: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn…

 Vill du nu då juldagen brutit in göra julsångens ord till dina ord? ”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå. Guds Son i nattens timmar där vilar uppå strå. Välkommen hit till jorden i signad juletid! Du är vår konung vorden som ger oss ljus och frid. Till dig vårt lov vi höjer, du barn i krubban där, och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.” 

Leif Herngren   Källeryd 00.12.25

Julnattens heliga mysterium – Julen

Jesaja 9:2-7 o Lukas 2:1-20

 Jag tar två utgångspunkter för mina tankar denna julnatt i anslutning till julens evange­li­um. Den ena ett personligt vittnesbörd och den andra utdrag från ett brev som skrevs för över tio år sedan från Jerusalem.

Det personliga vittnesbördet är av Arne H Lindgren så som han skrev det i en bön i boken Böner från Betesda. Det hade gått snett för pastorssonen Arne. Han hade studerat medicin, blivit lärare men också fastnat i alkoholen. Bönen jag skall läsa skrev han på det mentalsjukhus där han vistades på grund av sin alkoholism:

Osynlige! Varje kvart går jag fram till spegeln och letar i mitt ansikte – letar efter dödens drag, letar efter livets drag,efter en enda strimma av Dig i mitt ansikte. Jag ser det så tydligt – ty varje kvart går jag fram till spegeln och söker en förändring letar efter ett budskap från Dig.

I dag är det sol över fälten och ljuset väller in genom mitt fönster och de gula gardinerna  ger avslöjande relief åt dragen i mitt ansikte.

 

 Arne brottades med den urgamla frågan: Vem är jag? Han gjorde det då livet slagits sönder. Men det är frågan som dyker upp för oss alla. Vad ger mig identitet och värde som människa?

 Arne väntade på ett budskap från Gud.  Har denna julnatt något svar på Arnes – och vår fråga: Vem är jag? Finns det i våra an­sik­ten spåren av Honom om vilken det sägs att vi är hans avbilder?

 Så till brevet från Jerusalem – från en av världens krutdurkar då som i dag – som skrevs 1990 av den judiska kvinnan Anita Goldman och återgavs i GP. Men det kunde lika gärna ha varit skrivet i dag. Rubriken var Messias är långt borta i Jerusalem:

”Bland de ting som Herren kommer att verkställa inför Messias ankomst är att låta friskt helande vatten springa fram från Jerusalem står det i den judiska Talmud… Nu har vi haft den torraste vintern i mannaminne… Och Messias ankomst verkar lika avlägsen… verkar mer avlägsen än vanligt denna julafton 1990…

Ekvationen går inte ihop, men detta är det heliga landet och alla väntar på ett under… Jerusalem har – trots sin blodiga historia – alltid haft karaktären av en liten intim stad, vilken skyddat sina invånare… Men i dag… råder en stämning av osäkerhet och rädsla. Luften vibrerar av våld och ingen går längre säker på stadens gator… Och den som vägrar ge efter för rädslan, som fortsätter vardagslivet… utsätts för mot­våld. Judiska affärsinnehavare som vägrar säga upp sina palestinska arbetare… upplever hur deras affärsfönster krossas, hur bränder ”plötsligt” bryter ut i butiken…

Kanske kommer den nya vågen av knivmord att få staden invånare att inse att en för­änd­ring måste komma till stånd, att fred äntligen måste slutas. Andra menar att man inte ens får tänka så… ”

Brevet kunde ha skrivits i dag med den skillnaden att det nu inte handlar om knivmord utan om stridsvagnseld och självmordsbombare. Har julens evangelium något att göra med vad som sker i Palestina? Är det ett bud­skap till judar och palestinier? Ett budskap också till andra oroshärdar ute i vår värld? Till USA och Irak?

 För många judar är det en väntan på Messias, som enligt profeterna skall komma med räddning, befrielse, frälsning. Men när kommer han? Messias tycks vara långt borta i da­gens Jerusalem!

Urkyrkans vittnesbörd om denna julnatt och dess konsekvenser

Några av den kyrkans tidigaste röster ger oss svaret om julnatten har att göra med såväl Arnes fråga som frågorna om vår värld. Så här tolkades barnets  födelse i Betlehem av evangelisten Lukas: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Messias har kommit! Vi skall inte vänta längre. Vi måste upptäcka honom sådan vi möter honom i barnet där i Betlehem, i Jesus från Nasaret!

 Evangelisten Johannes återger sitt julevangelium i Johannes 1:1-5

I de orden möter vi en återklang av skapelseorden i Bibelns första bok. Johannes uppfattar i Jesu födelse att Gud skapar på nytt, gör ett ingrepp i historien: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

Men också en återklang av julprofetens ord som vi tidigare hörde läsas: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus… Ty ett barn har fötts, en son är oss given… detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt.

Men Johannes ger oss också orden om att denne fredens furste inte var välkommen – då som också av många i dag. Hans bud om rätt och rättfärdighet får klinga ohört för allt­för många: Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Men, Gud vare tack, Johannes ger oss också dessa ord: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn… Ordet blev människa och bodde bland oss… fylld av nåd och sanning.

Dem som tog emot honom…! Gäller detta oss här i denna kyrka?

+ Paulus formulerar sitt julevangelium så här: Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

 Dessa, den första kristna kyrkans vittnesbörd är för mig evangelium. Detta är julnattens heliga mysterium. Och så blev det också för Arne H Lindgren som ger oss sitt vittnes­börd senare i livet i en av de psalmer av honom som vi nu har i psalmboken:

Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du och han älskade dig överallt.

Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du – och han älskade dig överallt.

Kållered 2003.12.25