Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for juli 2010

Om vi tiger och lovsången skulle tystna…!? – Tacksägelsedagen

leave a comment »

Luk 17:11-19 o 19:37-40 och Ps 65:9-14

 Kände du igen din egen sinnesstämning denna söndagsmorgon i lovsångsbönen vi lyssnade till? (”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himlen.” i bönboken Jag sjunger ditt lov dagen lång) Kanske var det för att det var en ung afrikans bön som du inte kände dig hemma med hans glädje och anledningarna till lovsångsbönen? Den har ju fötts i ett fat­tigland. Vi le­ver i över­flöds­landet. Här är det inte lovsångstonen som har övertaget. Vi lever i klago­vi­sornas för­lovade land.

 Eller har jag fel? Är vårt land fyllt av lovsång och tack­samhet för allt det materiella flöde som kommer oss svenskar till del – i ett av världens rikaste länder. För det gäller ju fortfarande – trots alla påståenden om motsatsen. Och trots de ned­skärning­ar som äger rum i vårt sociala system som följd av en allt­mer sviktande soli­daritet människor emellan. Finns det mitt i all vår välfärd en allt större andlig fat­tigdom? Är det därför som lovsången tystnar?

 Ögon som ser …!

 Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

– det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Herren Gud en dag av jordens stoff formade en människa i vilken han inblåste sin egen livsande, skapade  en varelse till sin egen avbild

– den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv får leva – lyssna, andas in och ta in allt detta som vi nu ser framför oss …

– en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

 Där föddes en lovsång ur en andlig rikedom! Och så kunde han inte bara vara tyst. Nej…! Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen. En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.

 Har du sett dig omkring i sommar med allt vad na­turen bjuder på – hallonsnår, bär- och svamp­marker, bärbuskar och frukt­träd, åker­fäl­ten som mog­­nat till skörd? Ser du allt detta som utgör grund för tack­sägelse? Jorden vi fått att leva på är full av möjligheter, ger bröd till den som sår och skördar, bär frukt för den som planterar eller plock­ar från träd och buskar, ger lön för mö­dan för den som ger sig ut i höstens färgprakt och plockar sina trattkantareller och annat som skogen erbjuder …!

 Psaltarorden vi lyssnade till tidigare fångade in något av detta i sin lovsång: Gud, du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik… Du får säden att växa, du sörjer för jorden… Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer… Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd. Allt är jubel och sång.

 Guds omsorg om mig som människa

 Dagens evangelietext berättade om Jesu botande av de tio spetälska och om den ende – en samarier – som kom tillbaka till Jesus med sin tacksamhet. Bryr Gud sig om mig som enskild människa och min kropp och hälsa bland alla andra milliarder människor? Låt oss än en gång lyssna till den unge afrikanens lovprisning av Gud: ”Herre, vi tackar dig för allt, allt. Herre, jag tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred, trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete. Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet… ”

 Du kanske finns här som tycker att det var lätt att stämma in i lovsången i yngre år då häl­san stod bi. I dag är det så mycket som skymmer solen. Oron för vad morgondagen skall in­ne­bära tar överhanden.  Här är en bön jag funnit för min egen del och min livssituation i en av Psaltarens psalmer: Gud, från min ungdom har du fostrat mig, och ännu förkunnar jag dina under. Överge mig inte, o Gud, när jag är gammal och mitt hår har grånat, låt mig förkunna din kraft för nya släkten.

 Det är inte så enkelt med tacksamhet för dig som kommit hit i dag trots de krämpor av mer eller mind­re allvarligt slag som du känner av. Kan du trots detta känna Guds omsorg över ditt liv?

 Låt oss lyssna till det vittnesbörd som Harald Wollstad gav oss i sin bok Sjukjournal, dagboken som kom ut efter hans död. Wollstad var rektor på Ljungskile folkhögskola och engagerad i en rad oli­ka sammanhang då han ännu inte fyllda 45 år fick diagnosen obotlig cancer.

 I sin sjuksäng har han några dagar stavat på dikten ”Hänryckning” av Hjalmar Gullberg. Det är en dikt i vilken Gullberg skriver om döden som den rockvaktmästare som plockar av oss vår jordiska dräkt: ” Tyst i hallen står vid spegelramen rockvaktmästaren som gör herrn och damen från de tunga ytterplaggen loss… Medan i fem fack han lägger undan Ögon, öron, tunga, näsa, hud. Står vår själ i andakt och begrundan. Stjärnor brinner i den blå rotundan, där vi äntligen skall möta Gud.”

 Wollstad skriver att han trodde det skulle vara svårt att släppa mycket av det som fyllt hans liv. Ti­­digt fick han beskedet av doktorn att han måste sluta med föreläsningsresor och lämna de flesta sty­rel­se­uppdrag. Han protesterade och försäkrade att allt han gjorde bara var för skolan. Han var inte intres­serad av att leva på sparlåga. Men – som han skriver – rockvaktmästaren tog bara nästa ytter­plagg.

 Några månader före sin död skriver han: ”Jag frågar mig: Beror min trygghet, min glädje… på en jublande frälsningsvisshet? Jag tror egent­ligen inte det. I varje fall är det inte en triumferande frälsningsvisshet, ingen glädje över någon slags utvaldhet. Snarare upplever jag det som en trots-allt-trygghet – Guds hand finns där i det mörka djupet och fångar in också det hjälplösa, det förbrukade, det som för människor strängt taget är av ringa värde.”

 Ett vittnesbörd om Guds omsorg om mig som enskild människa!

 Vad skulle hända i vår värld om lovsången skulle tystna?

 I en annan av denna dags texter berättas det om vad som hände vid Jesu intåg i Jerusalem. Folket prisa­de honom som kommit, Jesus från Nasaret. Fred i himlen och ära i höjden – är lov­sång­ens ord i tack­samhet för vad som hänt på denna jord till vilken Skapelsens herre själv stigit ned i Kristus Jesus. De hade ögon som såg och öron som hörde och hjärtan i vilka tack­sam­hetens lovsång sprang upp.

 Men då höjde de förnumstiga religiösa ledarna sina röster: Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Je­sus, se till att lovsången tystnar.

 Det har i alla tider funnits människor som sökt tysta människors lovsång. Nils Frykman, en av väck­el­sens trubadurer, fråntogs sin lärartjänst och fick bege sig till Amerika – för att kunna fortsätta sjunga si­na evangeliska sånger om glädjen i Gud. Det märkliga är att det i bägge dessa fall inte handlade om den världsliga makten som sökte tysta glädjebudbärarna av evangeliet. Det var de religiösa ledarna.

 Jesu korthuggna svar till fariseerna blev: Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.

 Tänk om lovsången skulle tystna på vår jord…

…om bara den krassa – så kallade – realismen skulle råda … om bara det kalla förnuftet skulle gälla … om våra förhoppningar skulle tystas ned och våra visioner släckas … om vår glädje skulle stukas och slockna på grund av materialismens och teknikens herravälde … om vårt känsloliv skulle tuktas och utsläckas utifrån cynismens hångrin och människors oför­må­ga att se bortom det som ses och höra bortom allt det skval som fyller våra öron – och där­med våra sinnen … om jag skulle förlora den frihet Kristus gett mig och på nytt låta slavoket läggas på mig

 Nej, lovsången får aldrig tystna på vår jord.

 Gör den det kommer stenarna att ropa! Hur kan stenarna tala? Se dig runt omkring! Gör så som Jesus bad oss göra: Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor… se på stenarna på mar­ken! Se Bohusläns gra­nitklippor eller fjällvärldens mäktighet. Se och lyssna till skapelsens lov­­sång i vilken du också kan hö­ra stenarnas rop.

 Lyssna till profeten Jesaja: Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty Herren, Herren är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.

Lovsången får inte tystna. Och det beror bland annat på oss. Då jag säger detta ser jag framför mig den TV-sända gudstjänsten från Storkyrkan i Stockholm för ett antal år sedan, i vilken Desmond Tutu deltog. Det var innan apartheidregimen hade fallit, mitt under hans svåra år. I gudstjänsten under musiken steg han upp och med ett ansikte strålande av glädje börja­de han en dans i kyrkan som drog många andra med sig – en dans och lovsång till Herrens ära.

 Lovsången kommer aldrig att tystna. Det kommer alltid att finnas människor som har ögon som ser det som föder lovsång i en människas inre. Är du en av dessa ur vilken lovsången stiger?

 För detta krävs det en lyhördhet och ett slags ögonens inre ljus för vem Gud är och för vad Gud gör – i mitt eget liv – i andra människors liv – här och nu på denna jord. Amen. Halleluja!

Johannebergs mk Göteborg 2006.10.08

Written by leifherngren

juli 15, 2010 at 13:36

Jag är människa – Vem är jag då? – 2 e trett.d.

leave a comment »

Joh 4:4-30, 39-42

 Vad handlar konfirmandundervisning om? Den har ju sin grund i Bibeln och frågan om Gud och skapelsen. Vi vill att unga människor som funderar över livet också skall lära känna Jesus. Men i dessa år är en annan fråga verkligt brännande: Vem är jag? Det är en fråga inte bara för konfirmander utan för oss alla.

 1968 besökte jag USA för att se hur kyrkorna och medborgarrättsrörelserna arbetade för mänsklig vär­dig­het och förändring i ett av rasism präglat land. Jag skulle bland annat träffa Martin Lut­her King men han mördades några veckor innan min ankomst. Jag såg då bilder­na från den sista pro­testaktionen som King deltog i i Memphis. En lång rad människor – stadens ren­hållningsarbetare – med skiftande hud­­­färg kom vandrande. Alla bar på var sin skylt med samma text: I am a man – Jag är människa. För mig var det oerhört upprörande att människor i det land som många betrak­tar som frihetens hem­land uppenbart var tvungna att tala om för andra att också de var människor.

 Den aktion som var under planering då King mördades var etableringen av ”Resurrection City”, ”Upp­ståndelsens stad” i form av hyddor av de mest skiftande slag i en av Washingtons parker. Po­ängen var att man därifrån skul­­le uppvakta myndigheterna med sina krav på förändringar. Då jag kom dit samtidigt med många andra från olika delar av USA hälsades vi på ”stadens” torg av en ung svart pastor som bl a ledde oss i en allsång: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puerto­ri­can, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” – Översättning. Pastorn som sjöng var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande president­kan­didaten, Jesse Jackson.

Mänsklig värdighet och människovärde är inte något givet i vår värld. Det är något som både måste proklameras och förverkligas.

Rubriken över predikan är: Jag är människa – Vem är jag då? Vad säger vi till våra barn – eller till våra barnbarn – eller i samtal med varandra?

En samarisk kvinna som slarvat med livet

 Bibeltexten konfir­man­derna återgav berättade om en kvinnas sammanträffande med Jesus. Den berättelsen har betytt mycket för mig då jag ser Jesu möte med en människa.

 Hon var samariska – han jude – två folkgrupper som inte ville ha med var­andra att göra. Samari­er­na var ett blandfolk mellan ju­dar och hedningar – något oerhört för juden, ett allvarligt svek mot judendomen – därför kommen­terar också evange­lis­ten detta med att judar och samarier inte ville ha med varandra att göra. Jesus bryter med gällande konventioner och visar därmed den respekt han har för varje män­niska – också för en samarier.

Hon var kvinna – han man – att hon var kvin­na gjorde Jesu spelöppning än mer sensa­tionell – en judisk man tilltalade inte en kvinna offentligt. Se lärjungarnas undran – v 27!

Hon var en slarverfem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Hon kom ensam, troligen socialt utstött på grund av sitt leverne. Men hon sorterades inte bort av Jesus utan erbjöds det levande vatten som han kommit för att ge oss män­ni­skor.

 Efter sitt möte med Jesus skyndar hon in i staden och ger där ett alldeles unikt vittnesbörd: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Uppenbart var hon helt tagen av denne man som trots sin kunskap om henne lät henne dricka upprättelsens vatten ur den livets källa han är. Vad hade du känt inför en människa som visste allt om dig?

 Ett samtal med personlig värme, integritet och värdighet

 Låt oss gå till själva samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan, där vi ställs inför hans mänsklighet. Det var ett samtal med personlig värme, integritet och värdighet. Ett samtal som upprättade denna kvinna just utifrån hur Jesus såg henne som människa.

Jesus ber om vanligt vatten – Give me a drink! (En engelsk översättn.)Detta väcker stor förundran hos kvinnan där­för att hon var kvinna och därför att hon var från Samarien. Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna. Det var för en jude helt otänkbart att dela dryckes­kärl med en från Samarien! Vi som sedan gammalt känner den här texten har svårt att inse vilka oer­hörda ladd­ningar det ligger i Jesu tilltal till kvinnan.

Jesus för nu över samtalet från vanligt vatten till ett djupare plan och börjar samtala om le­vande vatten med kvinnan. Men fortfarande rör sig samtalet på ett ganska allmänt plan. Då kvinnan kommer med sin ”dumma” fråga klandrar inte Jesus henne utan fortsätter att förklara vad han menar med levande vatten. Kvinnan önskar då få del av detta vatten, och hennes önskan vittnar om att hon ännu inte förstått vad Jesus talar om.

Nu – först – blir Jesus personlig, men inte på ett kränkande sätt trots att det bränner till i samtalet. Jesus berör kvinnans personliga situation mycket rakt men ändå varligt. Här kunde sam­talet ha slutat om Jesus bara bestått kvinnan med moralism och hårda ord. Hade Jesus börjat sam­talet med detta hade det aldrig blivit något samtal. Kvinnans ensamma besök utanför stan mitt på dagen vittnar om att hon uppenbarligen stod utanför de mer respektabla kvin­nornas gemenskap. Men hen­nes liv diskvalificerade henne inte för Jesus.

 Nu söker kvinnan leda in samtalet på en religiös tvistefråga – om Jerusalem eller Geris­sim, samariernas gamla tempelberg, är rätt plats för att möta Gud. Det är ofta den nivå på vilken vi för våra samtal. När ett samtal tar en alltför personlig vändning blir utvägen ofta att glida undan och söka en gardering som till ex­em­pel genom någon lämplig religiös tvistefråga.

 Jesus ger oss genom sina ord till kvinnan ett befriande och samtidigt djupt allvarligt ord. Det hand­lar varken om Jerusalem eller Gerissim, varken om Missionskyrkan, Svenska kyrkan eller någon annan ­kyrka. Nej: … sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning.

Det handlar varken om rätt plats eller så kallad rätt tro. Det handlar om sann tillbedjan.

 Så visar Jesus respekt för kvinnans fråga men fastnar inte i den utan för samtalet vidare till dess djupt personliga avslutning. Kvinnan står till sist inför Guds uppenbarelse i Jesus från Nasaret – inför Jesu härlighet. Det är jag, den som talar till dig.

Jag är… är det Guds namn som gavs Mose då Gud uppenbarade sig för honom vid den brinnande busken.

 Jesu mänsklighet och närhet

 I detta samtal möter vi Jesu mänsklighet och närhet: Respekt… Varsamhet… Lyssnande… Sanning… Barmhärtighet…

 Våra samtal får ofta ett abrupt slut – blir oavslutade, då vi inte är denna varsamma medmän­niska in­för en annan människa. Då förblir det så som Anders Frostensson formulerar det i en psalm: ”Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vårt fängelse är vårt eget knutna jag.”     

 Sådant var inte detta samtal! Det var en annan kvinna som lämnade Jesus än den som kom till brunnen och fann honom där. Upprättad av en som återgett henne värdet som människa – människan som Guds avbild. Hon var människa! Också du är människa – därför att du bakom dig har en Skapare som menade något med formandet av människan och därför med dig.

 Vi sjöng tidigare refrängen i en sång med dessa ord: ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”

Men det är inte givet för någon enda av oss att just jag är värdefull – är Någon!

 Du skapades till Någon, till att vara det original du skapats till. I Uppståndelsen stad i Washington sjöng man: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Du må vara konfirmand eller konfirmandförälder, man eller kvinna, ung eller gammal. Du är människa där­för att du är av Gud, ett Guds barn – skapad till Guds avbild, till att vara Någon.

 Jesus vill hjälpa oss att se vad det är att vara människa – en i Guds väldiga skapelse. Kommen ur Guds hand och därför ämnad att leva i Guds hand. Så som skulptören Carl Milles format det med sin konstverk ”I Guds hand”.

 Lever du ditt liv i Guds hand? Du kan i denna gudstjänst på nytt eller för första gången överlämna dig i Guds hand. Det kan du bekräfta då du om en stund bjuds att gå fram till vår ljusbärare för bön och tillbedjan.

 Då jag var pastor i Hammarkullen bad vi våra konfirmander skriva var sin bön. En av flickorna funderade över sitt liv och skrev denna bön som vi nu gör till vår bön:

”Gud, du känner mig och du vet hur jag är och känner mig. Om jag kan vara ett verktyg för dig, så låt mig vara det. När jag vacklar eller tvivlar så stötta mig och var med mig.

Herre, min framtid ligger i dina händer. Du är den ende, som vet vad som är bäst för mig. Hjälp mig att vandra vidare i min tro, låt den bli starkare och byggas upp. Herre, var med mig och visa mig min väg, som du har stakat ut. Låt mig bli till hjälp.

Herre, min framtid, det är du. Allt mitt hopp och min tillit, det är du. Du är den ende, som ger mig livets bröd. Jag både tror och hoppas på framtiden. Min framtid, det är du!”

Bohus-Björkö 04.02.29

Written by leifherngren

juli 15, 2010 at 12:34

Publicerat i Predikan, Trettondagstiden

Jag tror… – 3 e trett.d

leave a comment »

Joh 4:27-42, (Matt 8:5-13) och Rom 1:16,17

 ” Jag skulle vilja våga tro att någon har mig kär. Jag skulle vilja våga tro att Gud kan vara här. Jag skulle vilja våga tro att kärlek är den makt som ändå världen bär.”

 Det är orden i Tore Littmarcks psalm där orden ”Jag skulle vilja våga tro” upprepas i varje vers. Tore Littmarck gav en stor del av sitt liv i KFUM:s tjänst och senare som  kyrko­herde i Gamla Uppsala. Vad kommer det sig att han formade des­sa ord? Ville han ge röst åt andra som har svårt att tro? Eller är det så att han i psalmen ger sitt person­liga vittnesbörd om att det varken för en kyrko­herde eller pastor är så enkelt med tron. Brottades han – liksom vi andra – med frå­gorna om tron?

 Som tema över söndagens texter står det ”Jesus skapar tro”Jag tror är mitt tema.

 Detta med tron är inte så enkelt. Martin Luther var munk men också pro­fes­sor i bibel­kun­skap då han brottades med frågan om sin egen frälsning och rättfärdighet. Man tycker ju att han som bibelexpert skulle kunna detta med bibeln. Han fö­reläste över Psalta­rens olika psalmer och stötte åter och åter på ordet rättfärdighet. Det var ett ord som han ryg­gade inför i upplevelsen av ovärdighet och dom. Luther uppfattade sig inte godkänd inför Gud. Han hade tidigare varit i Rom och som alla goda mun­kar krupit upp för Pilatustrappan bedjande sitt Fader vår på varje trapp­steg för att svara upp mot de krav som då ställdes på fromhet. Men han hade inte funnit den frid han sökte.

 Den rättfärdige skall leva genom tron

 Då hände något vid hans studium av Paulus brev till romarna – de ord som utgör en av da­gens texter. Det Luther genom sin intensiva aktivitet som munk inte fun­nit finner han i orden om en rätt­färdighet från Gud. Det blev klart för Luther att Paulus ta­lar om en rättfärdighet som inte är ett Guds krav på människan utan en Guds gåva till män­ni­skan. Vi hörde tidigare läsas de för alla lutheraner och  många andra klassiska orden från Romarbrevet: Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror… I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

 Luther skriver själv om denna upplevelse: ”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar inträda i själva para­diset. Strax fick för mig hela skriften en helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.

 Evangeliet hade öppnat sig för Luther och nu blev det en annan ton i hans bibelundervisning. Och inte bara det. Han tvingades in i en allt intensivare kamp för rättfärdiggörelsen genom tron mot den undervisning som la bördor på människor i form av krav och fromhetsövningar. 

 Två frågor:

+ Vilket budskap når människor i dag från våra predikstolar? Är det evangelium? Är det bud­­skapet om den tro som kan födas i en människas hjärta och gör att hon vänder sig mot sin Gud och tar emot syndernas förlåtelse och hans rättfärdighet som en Guds gåva i Jesus Kristus?

+ Har evangeliet öppnat sig för dig med sitt erbjudande om trons rättfärdighet?

  Credo… Jag tror…

 Vi bekänner ofta i våra olika kyrkor vår kristna tro genom att tillsammans utsäga den aposto­liska tros­be­kännelsen. Den börjar med det latinska ordet credo som betyder jag tror. Vad jag som enskild kristen då gör är att jag tillsammans med andra uttrycker min kristna tro i en ge­mensam bekännelse. Formu­le­ring­arna är ett uttryck både för vad jag tror och samtidigt i tro delar med andra. Det är en personlig bekän­nel­se i kyrkans gemenskap.

 Där originalet uttrycker jag tror har vi i vår svenska version tyvärr formulerat om detta till vi tror med risken för den enskilde att tappa bort det personliga i bekännelsen. Vi har i Sve­rige inte sällan varit rädda för detta personliga som finns med både i evangelierna och i de förs­ta försöken att formulera tron. Den nya översättningen – som du har på det blad du fått – har orden jag tror.

 Den troligen äldsta trosbekännelsen möter vi i Nya testamentet i orden Jesus är herre. Den bekän­nelsen är inte bara en utsaga om Jesus från Nasaret utan också lärjungens bekän­nel­se till sin herre och mästare. Paulus skämdes varken för evangeliet eller för den personliga bekännel­sen. I början av sitt brev till ro­mar­na talar han om vår gemensamma tro, er och min. I de orden möter vi den dubbla dimension som trosbekännelsen vill uttrycka – min tro som jag delar med andra som därmed är vår gemensamma tro

 Församlingen här hör hemma i Svenska Missionskyrkan – ett samfund betecknat som bekän­nare­kyr­ka. Tillhörigheten till församlingen är förbunden med just den bekännelse som Paulus återger – trons bekän­nelse att Jesus Kristus är Herre.

 Rätt tro – sund tro

 Kyrkorna har ofta ställt kravet på rätt tro. Jag tror inte att det finns något som kan kallas rätt tro. Gud går inte att fånga in i våra mänskliga formuleringar. Språket är inte tillräckligt för att inrymma verkligheten utan är oss givet för att söka tolka denna. Bortom våra ord och formu­leringar och därför också bortom våra trosbekännelser finns Gud. Det är därför ingen blir fär­dig med tolkningen varken av Gud eller oss själva och världen.

 Paulus talar inte om rätt tro – en tro som i huvudsak relateras till huvudet.  Däremot talar han om sund tro eller frisk tro, som grundtextens ord också kan översättas – en tro som gäller hela mig. Det gör Pau­lus inte minst i breven till sina medarbetare Timotheos och Titus. Jag söker inte som förkunnare teckna en rätt tro men om möjligt finna uttryck för en sund tro. Tyvärr är religionens värld fylld av osund tro uti­från vilken bör­dor läggs på människor i stället för att tron skulle lyfta och bära – vara till för människan.

 Jesus är mycket upprörd över skriftlärda och religiösa människor som binder ihop tunga bördor och lägger dem på människors axlar, men själva inte rör ett finger för att rätta till dem. 

 Den som har att tolka kristen tro får alltid göra detta i ödmjukhet inför mysteriet Gud. Gud är – tack och lov – alltid större än våra ord och tolkningar. I missriktat dogmatiskt nit har vi genom våra ”färdiga” for­muleringar gjort Gud allt för liten. Som kristen måste jag bekänna med Paulus att min kunskap här och nu är begränsad: Ännu ser vi en gåtfull spegel­bild… men en dag skall vi se ansikte mot ansikte

 Dagens evangelietext  utgör en fortsättning på förra söndagens text om Jesu samtal med den samariska kvinnan. Ge­­nom hennes möte med Jesus fick denna utsorterade kvinna människovärde. Hon blev så tagen av detta möte att hon glömde sitt ärende. Vattenkrukan blev kvar medan hon med sitt nya människovärde vågade sig in bland stadens människor med – tror jag – det märkligaste vitt­nesbörd som avgetts: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?

 Vad tror du att du själv hade gjort om du – som denna kvinna – varit totalt genomskådad?

 Men kvinnan hade inte mött en domare som underkänt henne – trots hennes liv med fem olika män och nu med en man som inte var hennes. Hon hade i Jesus blivit bekräftad som människa – mött kärlekens Gud. I hennes inre började en spirande tro att gro – en tro om vilken hon vittnade och därmed förde andra till tro – till Jesus:   Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord…  Många fler kom till tro genom Jesu egna ord…

 Så talar texterna denna söndag till oss om att Jesus skapar tro – om den möjliga bekännelsen: Jag tror.

Vi började våra funderingar utifrån Tore Littmarcks ord och vittnesbörd: ”Jag skulle vilja våga tro att någon har mig kär!”

 Jag har för konfirmanderna berättat om min fars bibel – som ett uttryck för tro som förtröstan och tillit. Det var en bibel han brukade de tjugo sista åren av sitt liv. Det finns knappt en sida utan understrukningar och ibland noteringar.

Den notering jag allra mest stannat inför är gjord i anslutning till Jesu avskedstal och orden till lärjungarna i Joh 14:18. Där står det i vår tidigare översättning: Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder. Noteringen är 12.6 1918 som var hans dödsdag. Där står också faderns ord på dödsbädden: ”Vi har en rik Far därovan.” De orden  – som min far noterade in i den bibel han fick på sin 50-årsdag – hade han burit med sig genom livet som bärande för den förtröstan och tillit som kännetecknade han tro.

 Bibelns budskap är evangelium, ett glädjens budskap, som möter oss till upprättelse och för­soning. Dess budskap är ord till mig för att jag skall kunna vara det jag skapats till – människa – sådan som Gud menade med mig. Dess budskap är ord till oss för att vi – trots allt det som möter oss i livet – skall kunna leva i Guds glädje utifrån Guds allvar. Dess budskap är ord till oss för att viu skall finna vår Skapare, finna vår nästa och finna oss själva i Guds för­underliga värld.

 Vi formulerar oss ibland i en trosbekännelse. Så gjorde Ckristina Lövestam som präst i Lövgärdet i Angered. Hennes trosbekännelse har vi nu i Psalmboken nr 837 som våra konfirmander nu skall sjunga. Kan den också kan vara vår bekännelse.

Kållered 2004.01.25

Written by leifherngren

juli 15, 2010 at 11:44

Publicerat i Predikan, Trettondagstiden

Rikets vägröjare – 3e advent

leave a comment »

Matt 11:2-19

 

Inl En av vårt lands mest kända predikanter var på sin tid Nils Bolander som slutade sin prästgär­ning som biskop. Detta till trots var det ingen enkel match för honom att träda upp i predikstolen och avge sitt budskap. Han formade också sitt budskap i diktens form och skrev om sin vånda:

Han står däruppe på en gyllene piedestal
tätt under skumma valv och fromma ornamenter.
En ljungande Amos, en tröstande Jesaja, en Jeremia i prästkappa- – –

Ni som sitter därnere i bänkarna, ser ni inte vem han är,
den ensamme fågeln som ropar från sin granna holk?
Ett pelarhelgon? En påfågel som reser sina fjädrar, Guds talträngde advokat?
Nej, en av er, en liten människa i stor nöd,
en som håller domedag över sig själv.
Duvan som svävar över hans huvud är ju allenast ett träbeläte.

Ni som sitter därnere i bänkarna, vet ni, hur han känner det
var gång han smyger sig ned i predikstolstrappan?…
Men… i sakristians ensamhet då knäpper han händerna
och tackar sin Gud för den ofattbara nåden
att trots allt få stamma fram
ett bud från den levande Guden.

Tredje söndagen i advent handlar om det röjningsarbete som behöver ske för Guds rike. Det var i det röjningsarbetet som Nils Bolander stod och upplevde dess vånda. Texterna i dag handlar om Vägrö­ja­ren framför andra – Johannes döparen. Han trodde att Guds rike var på gång. Det var hans bud­skap och han såg som sin uppgift att röja väg för detta rike.

Men Johannes började undra om Jesus verk­ligen var den han pekat ut som himmelrikets företrädare. Från fängelset skickar Johannes frågan med några av sina lärjungar om Jesus verkligen är den som skulle komma. Jesu svar blev detta: Gå till­baka till Johan­nes och berätta vad ni ser och hör.

Rubriken över mina tankar i dag är ”Rikets vägröjare”. Predikan handlar inte bara om Johannes döparen utan om alla andra vägröjare för Guds rike. Den handlar därför också om oss!

Nils Bolander visste sig i sitt stora uppdrag vara en av oss andra, ”en liten människa i stor nöd”. Så har det varit för alla Guds vägröjare. De är vanliga människor Gud brukar – människor som likt Johan­nes kämpar med tvivel och vånda. För det är så att… 

Guds rike är på gång genom människor – himmelrikets vägröjare

Det är mitt första påstående. Det är en av de vägar genom vilka Gud låter sitt rike bryta fram. Gud har också andra sätt att verka. Men i dag påminns vi om att him­melriket tar gestalt och tränger fram i folkhavet genom människor som han brukar som red­skap och vägrö­jare för Riket.

Vad är det för rike vi talar om? Psalmen som lästes ger oss ett svar med orden om vem Gud är:

Han som har gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem…
Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna…, öppnar blinda ögon…, rätar krökta ryggar…,
älskar de trogna…, ger främlingar skydd…, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer.

När och var sker detta? Jesus säger om detta rike att det finns mitt ibland oss då vi tar emot det i våra hjärtan och präglas av det – blir dess redskap, förmedlare. Riket tar gestalt genom människor!

Jesus såg Johannes döparen som en av de stora vägbyggarna i Guds handlande. Han säger: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram.”

Är då detta rike på väg till människor också i dag? Ser vi på kyrkans första historia är det inte svårt att se hur Riket tog gestalt – inte bara genom uppenbara under och tecken – utan genom evan­geliets segertåg genom det romerska världsväldet. På samma sätt ser vi i perioder av kyrkans historia hur evangeliet bryter ny mark och människor erfar hur Jesus från Nasaret på nytt drar fram genom byg­derna precis som vi sjöng tidigare:

Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid…

I kyrkorna ser vi ibland mer tillbaka än framåt i tiden. Vi har hört talats om de stora väckelserna. Men vi tycker att det är skralt med gudsrikets framfart i våra dagar. Då får vi grans­ka det tidigare påståendet att Gud i alla tider kallar och vill bruka vägröjare för sitt rike. Finns det sådana vägröjare i dag? Är dessa vägröjare alltid bara några få ”stormän” – eller gäller Jesu ord till sina lärjungar också dagens lärjungar?

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er
och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består…

Det var för detta som Nils Bolander tackade Gud – ”för den ofattbara nåden” att han fick vara den levande Gudens företrädare.

Finns det vägröjare för Guds rike bland de barn och ungdomar som nu växer upp och finns i vår om­­­givning. Finns Guds vägröjare bland de vuxna som står mitt upp i livet? Finns de bland de äldre? Finns detta rikes vägröjare här i gudstjänsten i dag?

Eller får han som kallar oss höra samma ursäkter som tjänarna i Jesu liknelse fick höra som bjöd till bröl­lop?
– Jag har tyvärr inte tid – mitt arbete tar all tid – och så har jag ju min familj…!
– Jag har tyvärr inte de gåvorna som krävs för ett så viktigt uppdrag – andra kan det bättre än jag…!
– Jag känner inte för det, har inte lust…!

Frågan till oss är om vi sitter på läktaren och valt att vara åskådare. Tror jag att himmelriket i dag tränger fram bland människorna under det att jag som Jesu lärjunge sysslar med andra ting? Eller är jag en av detta rikes vägröjare?

Himmelrikets glädje och allvar

Jesus har ytterligare något att säga oss med orden om barnen på torget som ville få andra med sig i sin gemenskap. De orden ger oss något av pro­blematiken med att vara Rikets vägröjare. Jesus und­rar vad han skall likna sin samtids människor vid – och oss – vår tids människor:
Matt 11: 16-19a

Johannes döparen röjdes ur vägen på grund av sin frispråkighet och dödades av kung Herodes. I dag har Lucia vandrat in i vår kyrka. Lucia var en av Rikets och det godas banerförare som led mar­tyrdöden. Så får dagens Lucia påminna oss om vår kallelse att vara ljusbärare i mörka tider.

Rikets vägröjare har i sin framtoning varit nog så olika. Det har de varit därför att Riket inte går att fånga in i en enkel formel utan rymmer så mycket och så skiftande innehåll – Guds egen mångfald.

Advent ger oss både himmelrikets fest och dess djupa allvar. Hos Johannes möter vi kärv­heten, maningen till omvändelse – att stå upp och lämna orättfärdigheten och ge­stal­ta rätten på jorden, Guds rätt och rättfärdighet. Men advent bjuder oss också himmelrikets fest och glädje. Men festen och glädjen hör obönhörligen samman med väckelsebudskapet till omvändelse och lärjungeskap.

Jesus talade i texten också om Visheten. Om visheten kan vi läsa i Ordspråksboken följande ord: ”Visheten höjer sitt rop på gatan, på torget låter hon höra sin röst. I bullrande gathörn predikar hon, där portarna i staden öppnar sig, där talar hon sina ord.”

Så ställs frågan om någon lyssnar och konstaterandet att man inte vill höra utan låter alla råd fara. Man vill inte bli tillrättavisad.

I dag är det vi som nås av utmaning­en i advents­psalmen: ”Öppna ditt hjärta i bön och bot.”

Vad är det för jul vi förbereder? Är det en jul som rymmer både himmelrikets allvar och dess gläd­je? Guds rike tar gestalt då människor antar Guds utmaning att bli hans vägröjare och låter sig fyllas av helig ande och eld.

Att vara Rikets vägröjare handlar i första hand – inte om vad vi gör – utan om vad vi är – om våra liv bär Rikets frukt eller inte. Läser vi vidare i evangeliet finner vi dessa ord av Jesus:
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Advent bjuder dig att gå in under Jesu kallelse i vetskap om att hans ok är skonsamt och att den bör­dan inte bara är lätt att bära, den ger också mening åt en människas liv – att vara en av Rikets vägrö­jare. Jesus bjuder dig i denna gudstjänst att ge ditt ja till ett liv i Rikets tjänst.

Leif Herngren  Johanneberg 06.12.17

Written by leifherngren

juli 14, 2010 at 18:48

Publicerat i Advent, Predikan

Julnattens heliga mysterium – Julen

leave a comment »

Jesaja 9:2-7 o Lukas 2:1-20

 Jag tar två utgångspunkter för mina tankar denna julnatt i anslutning till julens evange­li­um. Den ena ett personligt vittnesbörd och den andra utdrag från ett brev som skrevs för över tio år sedan från Jerusalem.

Det personliga vittnesbördet är av Arne H Lindgren så som han skrev det i en bön i boken Böner från Betesda. Det hade gått snett för pastorssonen Arne. Han hade studerat medicin, blivit lärare men också fastnat i alkoholen. Bönen jag skall läsa skrev han på det mentalsjukhus där han vistades på grund av sin alkoholism:

Osynlige! Varje kvart går jag fram till spegeln och letar i mitt ansikte – letar efter dödens drag, letar efter livets drag,efter en enda strimma av Dig i mitt ansikte. Jag ser det så tydligt – ty varje kvart går jag fram till spegeln och söker en förändring letar efter ett budskap från Dig. I dag är det sol över fälten och ljuset väller in genom mitt fönster och de gula gardinerna  ger avslöjande relief åt dragen i mitt ansikte.

 

 Arne brottades med den urgamla frågan: Vem är jag? Han gjorde det då livet slagits sönder. Men det är frågan som dyker upp för oss alla. Vad ger mig identitet och värde som människa?

 Arne väntade på ett budskap från Gud.  Har denna julnatt något svar på Arnes – och vår fråga: Vem är jag? Finns det i våra an­sik­ten spåren av Honom om vilken det sägs att vi är hans avbilder?

 Så till brevet från Jerusalem – från en av världens krutdurkar då som i dag – som skrevs 1990 av den judiska kvinnan Anita Goldman och återgavs i GP. Men det kunde lika gärna ha varit skrivet i dag. Rubriken var Messias är långt borta i Jerusalem:

”Bland de ting som Herren kommer att verkställa inför Messias ankomst är att låta friskt helande vatten springa fram från Jerusalem står det i den judiska Talmud… Nu har vi haft den torraste vintern i mannaminne… Och Messias ankomst verkar lika avlägsen… verkar mer avlägsen än vanligt denna julafton 1990…

Ekvationen går inte ihop, men detta är det heliga landet och alla väntar på ett under… Jerusalem har – trots sin blodiga historia – alltid haft karaktären av en liten intim stad, vilken skyddat sina invånare… Men i dag… råder en stämning av osäkerhet och rädsla. Luften vibrerar av våld och ingen går längre säker på stadens gator… Och den som vägrar ge efter för rädslan, som fortsätter vardagslivet… utsätts för mot­våld. Judiska affärsinnehavare som vägrar säga upp sina palestinska arbetare… upplever hur deras affärsfönster krossas, hur bränder ”plötsligt” bryter ut i butiken…

Kanske kommer den nya vågen av knivmord att få staden invånare att inse att en för­änd­ring måste komma till stånd, att fred äntligen måste slutas. Andra menar att man inte ens får tänka så… ”

Brevet kunde ha skrivits i dag med den skillnaden att det nu inte handlar om knivmord utan om stridsvagnseld och självmordsbombare. Har julens evangelium något att göra med vad som sker i Palestina? Är det ett bud­skap till judar och palestinier? Ett budskap också till andra oroshärdar ute i vår värld? Till USA och Irak?

 För många judar är det en väntan på Messias, som enligt profeterna skall komma med räddning, befrielse, frälsning. Men när kommer han? Messias tycks vara långt borta i da­gens Jerusalem!

Urkyrkans vittnesbörd om denna julnatt och dess konsekvenser

Några av den kyrkans tidigaste röster ger oss svaret om julnatten har att göra med såväl Arnes fråga som frågorna om vår värld. Så här tolkades barnets  födelse i Betlehem av evangelisten Lukas: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Messias har kommit! Vi skall inte vänta längre. Vi måste upptäcka honom sådan vi möter honom i barnet där i Betlehem, i Jesus från Nasaret!

 Evangelisten Johannes återger sitt julevangelium i Johannes 1:1-5

I de orden möter vi en återklang av skapelseorden i Bibelns första bok. Johannes uppfattar i Jesu födelse att Gud skapar på nytt, gör ett ingrepp i historien: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

Men också en återklang av julprofetens ord som vi tidigare hörde läsas: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus… Ty ett barn har fötts, en son är oss given… detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt.

Men Johannes ger oss också orden om att denne fredens furste inte var välkommen – då som också av många i dag. Hans bud om rätt och rättfärdighet får klinga ohört för allt­för många: Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Men, Gud vare tack, Johannes ger oss också dessa ord: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn… Ordet blev människa och bodde bland oss… fylld av nåd och sanning.

Dem som tog emot honom…! Gäller detta oss här i denna kyrka?

+ Paulus formulerar sitt julevangelium så här: Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

 Dessa, den första kristna kyrkans vittnesbörd är för mig evangelium. Detta är julnattens heliga mysterium. Och så blev det också för Arne H Lindgren som ger oss sitt vittnes­börd senare i livet i en av de psalmer av honom som vi nu har i psalmboken:

Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du och han älskade dig överallt. Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du – och han älskade dig överallt.

Kållered 2003.12.25

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 20:59

Publicerat i Julen, Predikan

Hedningarnas pingst och nådens oordning – Pingst

leave a comment »

 Apg 10:44-48 inkl kap 10-11:18

Gud har alltså gett dem samma gåva som vi fick. Hur skulle då jag kunna hindra Gud? Petrus hade anledning att ställa den frågan till de ledande judekristna i Jerusalem som ställt honom till svars för det han hade varit med om och delaktig i Caesarea – som vi tidigare hörde läsas. Man gick till­rätta med Petrus för att han hade besökt oom­skurna – alltså hedningar – och ätit med dem.

 Pingstdagen firar vi till minne av Andens utgjutelse över den judekristna församlingen på dess fö­delsedag. Jag knyter an till det som skedde i Caesarea som betecknats som hedningarnas pingst då Anden – till de jude­krist­nas stora förvåning – föll också över hedningar. Jag gör det med rubriken Hedning­ar­nas pingst – och nådens oordning. Begreppet nå­dens ord­ning växte fram då ortodoxin tog greppet över kyrkorna. Fräls­ning­en skulle ske efter en bestämd ordning och fromhet formas ef­ter fasta mönster och bud enligt gammalt judiskt mönster. Det som inträffade i Caesarea bröt de ju­de­kristnas upp­fatt­ningar och ord­ning­ar. Anden födde nådens oordning.

 Behöver Gud ta itu också med oss och våra ibland alltför reglerade uppfattningar om Gud och An­den som får till följd att vi beskär Guds handlande. Är det så att vi i likhet med Petrus – då Gud handlar och vill leda oss på nya vägar – frestas att agera så att vi hindrar Gud.

 Anden förbereder mötet mellan Cornelius och Petrus 

 I Apg 10:e och 11:e kapitel berättar Lukas om Cornelius inbjudan till Pet­rus att komma till hans hem för att han, hans släkt och vänner skall få höra vad det är för budskap Petrus förkun­nar. Inbju­dan har föregåtts av att såväl Cornelius som Petrus ställts inför märkliga uppenbarelser. Romaren Cornelius var som Petrus en bönemänniska. Bägge praktiserade judarnas bönetimmar och fick var för sig under sina bönestunder en uppenbarelse.

 Anden börjar med Cor­nelius i Caesarea. Det står att denne officer i sin fromhet alltid bad till Gud. Han var en gudfruktig hed­ning – som en av dessa vi beteck­nar som försam­lingens vän­ner. I en syn får han bu­det av en ängel att skicka efter Petrus för att höra hans budskap. Det gör han genom några av sina underlydande. Dessa beger sig till Joppe där Petrus befinner sig o 5 mil söder ut.

 Petrus befinner sig i garvaren Simons hus. Han har gått upp på taket för att be och kommer i hän­ryckning. Han ser en väldig duk sänkas ned tre gånger inför sina ögon och en röst uppmanar honom att äta av vad han ser. Men i duken finns djur som han som jude uppfattade som orena. Petrus väg­rar därför att äta men får då höra: Vad Gud gjorde till rent skall du inte göra till orent. Medan Pet­rus ännu grubblar över vad han sett kommer Cornelius män med sin inbjudan. Nästa dag följer han och några av hans judekristna vänner med dem.

 Då Petrus kommer till Cornelius kastar sig denne ned inför honom. Men Petrus deklarerar att han är en vanlig människa, ber honom resa på sig och går in till denne där många är samlade och säger: Som ni vet är det förbjudet för en jude att umgås med någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren.

Något förbud att umgås med hedningar finns inte i GT men där finns många utsagor att avskärma sig från omvärlden. Vad Jesus med profeten Jesaja kallade människors bud hade utvecklats varför Jesus i relation till dessa konstaterade Men jag säger er.

 Vad Anden förberett blir till en lektion för Petrus och de övriga judekristna. Petrus är präg­lad av sin judiska tro men är på väg att bryta sig ur dess bud och system. Han bor hos en gar­vare som enligt ju­darna hade ett orent jobb.

 Petrus undrar varför han blivit inbjuden och Corneli­us berättar om sin syn. Petrus anar något av det som är på gång och tar till orda. Han säger: Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor… och fortsätter att berätta om Jesu framträdande och om det uppdrag  han och apostlarna fått att förkunna evangeliet om Jesus och frälsningen.

 Anden faller över alla – både judar och hedningar

 Under hans tal faller – till de judekristnas stora häpnad – Anden över både judar och hedningar. Des­sa prisar Gud och talar i tungor. An­den slår ned över människor som man som jude inte um­gicks med. Gud godkänner dessa och räknar in dem bland sitt folk.

 Petrus får konstatera – Gud har handlat. Det är inget annat för honom och de övriga än att hänga med. Så döper man i Jesu Kristi namn dessa hedningar som redan tagit emot den heliga anden som gåva från Gud. Nådens oordning rådde – inte dop och då Anden utan först Anden och därför dop. De inlemmas i Kristi församling vars snäva gränser mot hedningar bryts ned.

 Petrus beger sig till Jerusalem där har man fått höra det ofattbara som skett i Caesarea och hur Petrus betett sig varför man ställer honom till svars för vad som skett. Petrus återger den Andens lektion han genomgått och av­slutar sin redogörelse med orden: Då kom jag ihåg att Herren hade sagt: ‘Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas med helig ande.’ Sedan dessa hedningar kommit till tro på herren Jesus Kristus, har Gud alltså gett dem samma gåva som vi fick. Hur skulle då jag kunna hindra Gud?

 Efter Petrus redogörelse accepterar man vad som skett. Anden har gett Petrus och de judekristna vännerna av ”lag och ordning” en lektion om Guds väldiga gärningar och nådens oordning.

Här raserades tidigare konventioner om för vilka Guds gärningar gäller.  Här inlemmades i samma församling dessa som inte kunnat umgås och vistas i samma hus!

 Andens vind över våra kyrkor

 Pingst är hänryckningens tid! Är det möjligt att också vi – som prästen Olov Hart­man en gång uttryckte det – ”grå missionsförbundare” kan låta oss ryckas med av Andens vind över världen?

 Om den här lektionen upprepades i dag – över missionsförbundare, baptister och pingstvänner, och över, lutheraner och katoliker och andra skulle då förvåningen bli lika stor över Andens sam­ti­diga utgjutelse över dessa olika grupperingar?

 Andens vind behöver blåsa in över våra kyrkor och församlingar. Ingen skulle då längre kunna hindra oss olika slags kristna att förverkliga det som Paulus slår fast i sin undervisning: Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria. Alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Han kunde ha sagt: ”Med en och samma Ande har ni alla döpts att höra till en och samma kyrka, vare sig ni kallar er kyrkliga eller frikyrkliga, missionsvänner eller pingstvänner eller vänner av annat slag!”

 Vi behöver be med psalmens ord: ”Helige Ande, låt nu ske undret som väcker oss alla. Låt Guds församling än få se eld ifrån himmelen falla… Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra.”

Får Andens vind blåsa ikull gamla formeringar och befria oss från fördomar om såväl andra krist­na som om andra – kanske för oss – främmande människor? Inser vi att Anden i våra olika församlingar är en och densamme. Att vi alla druckit en och samme  Ande för att alla höra till en och samma kyrkokropp?

Är vi beredda genom Andens utmaning och under Andens ledning låta kärleken öppna våra ögon    för människor som till sin läggning är annorlunda än vi själva? I våra församlingar och på kyrko konferenserna arbetar vi med de svåra och laddade frågorna om sexu­ell läggning och dess konse­kvenser.

Många står frågande inför vad som nu pågår i kyrkorna. Andra känner smärta och otålighet inför att mycket bara tycks förbli som det varit med kyrkorna i sina fållor och med enskilda kristna i sina för­­domar. Andens aktivitet ibland oss föder både oro och otå­lighet.

 Anden manar i dag oss till uppbrott på samma sätt som då Petrus och hans judiska vän­ner ställdes inför Andens utgjutelse över andra än dom självaen lektion om den heliga andens gåva till oss och om nådens oordning. Gud agerar genom Anden inte efter våra mallar och ord­ningar. Gud handlade och Petrus fick finna sig i och rätta sig efter detta. Tidigare bud och förhåll­ningssätt fick vika undan.

 När detta sker får vi liksom Petrus och hans vänner glädjas över Andens utgjutelse. Vi får liksom de gå in i en okänd framtid – i tron att Anden skall leda oss rätt och som Hjälparen hjälpa oss bygga på Guds ordningar i stället för på vår egna. Vi får glädjas över människor som fogas in i Kristi kropp – församlingen – och anledning att prisa Gud.

 En som fick bryta upp från sina tidiga uppfattningar om Gud var Augustinus – en av våra kyrkofä­der. Han brottades under många år med Gud bland annat med frågan om det ondas problem. Han berättar i sin bok Bekännelser över den förtvivlan han kände då hans bäste vän dog. Han uppfattade att den Gud han lärt känna inte såg och förstod hans sorg. Han kämpade mot Guds kallelse men fattade till sist att han inte var bunden av någon annans vilja än sin egen bundna vilja. Hans mors vittnesbörd och enträgna böner och biskopen Ambrosius goda inflytande ledde honom 32 år gam­mal till omvändelse och dop. Den gud han kämpat emot hade varit ”en fantasins föreställ­ning och en villfarande människotanke”. I Jesus Kristus och under Andens inflytande fann han så befrielsen till gemenskap med den Gud Jesus uppenbarat.

Låt oss be med en av de böner han formade: ” Andas i mig, heliga Ande, så att jag tänker heliga tankar. Mana mig, heliga Ande, så att jag gör det som är heligt. Styrk mig, heliga Ande, så att jag skyddar det heliga. Vaka över mig, heliga Ande, så att jag ger akt på det heliga.”

Bohus-Björö 2010.05.22

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 20:01

Publicerat i Pingst, Predikan

Han som kommer… – 1a advent

leave a comment »

Matt 21:1-11, Luk 4:16-22 och Sak 9:9-10

 ”Så gick kejsaren i procession under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan och i fönst­ren sa: ‘Gud, vad kejsarens nya kläder är makalösa! Vilket fint släp han har på rocken! Vad det sitter under­bart!’ Ingen ville låta märka, att han inte såg några kläder, för då hade han ju inte dugt i sitt ämbete eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort sådan lycka.

‘Men han har ju ingenting på sig!’ sa ett litet barn. ‘Herre Gud, hör den oskyldiges röst’, sa fadern; och den ena viskade till den andra, vad barnet sa. ‘Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger, han har ingenting på sig!’ ‘Han har ingenting på sig!’ ropade till sist allt folket.”

 Vi har skrattat åt H.C.Andersens underfundiga saga om kejsarens nya kläder. Om dessa skräddare som lurat alla att tro att de som ingenting såg var dumma i huvudet. Tänk om H.C.Andersens saga handlar om oss? Är det vi som är de lurade utifrån alla de utbud vi ställs inför och tar till oss? Tänk om det vi sat­sar på inte håller inför livet själv? Kanske står vi lika nakna inför livet som kejsaren?

 Texten i dag berättar om en konung av helt annat slag som red in i Jerusalem på ett arbetsdjur, på en åsna. För honom ljöd hosi­an­naropen.

 Vem är han? Den frågan ställdes av folket. Det är frågan också i dag. Vem är Jesus från Nasaret som fött alla advents underbara sånger? Han som kom­mer… ridan­de på en åsna med fredens budskap… för att befria oss till verkligt liv…

 Han som kommer ridande på en åsna – med fredens budskap

 Vi går till profeten Sakarjas ord som vi tidigare hörde läsas: Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.

Detta är det paradoxala. Han kommer och hyllas som en kung. Men hans uppträdande är inte mak­tens människa. Därför blev han ifrågasatt och är ifrågasatt!

 Än mer ifrågasatt blir han då vi läser Sakarjas ytterligare ord: Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken.

 + Vad skulle det innebära om Jesus i dag kom ridande över Olivberget, in i Jerusalem med förso­ ning­ens budskap till såväl judar som palestinier? Skulle han hejdas av en palestinsk själv­mords­bombare eller av israeliska stridsvagnar?

+ Vad skulle det innebära om Jesus kom ridande på Washingtons gator mot Vita huset eller på Mosk­vas gator mot Röda torget med budskapet om fred för folken och att alla stridsvag­nar skall förintas. Skulle man lyssna? 

+ Vad skulle det innebära om Jesus kom ridande – inte ner från Olivberget – utan ner från Ramberget och in här i vår kyrka? Skulle vi känna igen honom? Skulle vi släppa in honom för att få lyssna till vårt Hosianna? Ja, jag tror det.

Men skulle vi ta emot hans budskap om rätt och rätt­fär­dighet och om fred för folken?

 Jag är inte alldeles övertygad. Jesus från Nasaret är så annorlunda än vad vi föreställer oss. Det är grun­dat i det som sägs om honom: Rättfärdig är han! Det stämmer inte med våra mänskliga mallar.

 Med sitt intåg i Jerusalem visar oss Jesus på historiens Gud. Den Gud som förde Israels folk ut ur Egyp­tens slaveri är historiens Gud. Och profe­ter­na hade vittnat om att någon skul­le komma. Han kom! Och om honom sa profeten Sakarja: Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.

Så har hans rike nått också oss i vårt land och i denna del av landet!

 I en annan av dagens bibeltexter berättas om Jesu framträdande i Nasaret. Då han läste den gam­la texten av profeten Jesaja om att någon skulle komma för att befria människor som fjättrats av olika band eller förblindats eller var förtryckta. Då han hade läst texten sa han detta fantastiska: I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.

Jesus Kristus inkarnerades – blev en av oss. Kom in i denna världen, formade Guds historia bland människor. Så skall evangeliet inkarneras, bli synligt och verkligt också i dag i vår värld. Det skall ske genom Jesu lärjungar, genom Kristi kyrka och dess församlingar. Vår kallelse är här och nu. Vi kan aldrig låta evangeliet och det Jesus läste i Nasarets synagoga höra till en annan tid.

Han som kommer i Herrens namn

 Frågan man ställde när han kom på sin åsna var: Vem är han? I vår tid av vetenskapens och tekni­kens triumftåg frågar sig många vem denne Jesus är och vad han har med oss att göra? Kejsare och pre­si­­den­ter och maktens människor av skiftande slag kommer, kläs av och går. Men här sitter vi och lyssnar år efter år, på nytt och på nytt till berättelserna om denne Je­sus! Varför?

 Folket sjöng – och vi har sjungit: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Vad vill de orden säga oss? De förmedlar tros­be­kännelsens ord om denne Jesus från Nasaret: ”Vi tror på Jesus Kristus, Guds ende son, vår Herre, som blev till som människa … ”

 Han är Sonen, sänd av Fadern till oss. För att säga det med änglabudet till några herdar vid hans födel­se med samma poängterande av hans maktlöshet och ringhet: I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.

 Hans entré hit till oss på jorden var lika anspråkslös som hans åsneritt in i Jerusalem. Och ändå… Han är – för att tala med Johannes julevangelium: Ordet som blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader och han var fylld av nåd och sanning.

 Jesus från Nasaret befriar i dag

 Historiens Gud är frälsningens Gud. Han har kommit för att du skall kunna bli och vara den män­niska du skapats till. Det kan endast ske om han får befria dig från de bojor du sitter fast i – om han får öppna dina ögon för din nakenhet.

 Är det sant? Finns det bojor och band som fjättrar mig? Då Jesus sa till sin samtid att de i honom skulle lära känna sanningen och att sanningen skulle göra dem fria blev deras reaktion: Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?

Hur är det med oss? Är vi i behov av befrielse från något som fjättrar oss?

 I går talade vi om oss själva och den värld vi lever i. Vi talade om den myt som dominerar vår tid, myten om framsteget, föreställningen om evig ekonomisk till­växt som fött den girighet som är ett kännetecken på vår tid. Vi talade om dansen kring guldkal­ven och om guldet som blir till sand. Vi talade om Mammon, den vanligaste avguden på jorden.

 Gäller detta oss? Är vi i behov av befrielse från ytlighet och jagande efter nya upple­velser? I så fall – finns det befri­el­­se från de bojor som binder mig? Finns det en Befriare, Frälsare för mig? Vi skall strax sjunga dessa ord: ”Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt och synd och skam, ger oss sin kraft och frid: himmelriket är nära… Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas sår. Den som var bunden och trött och tom, frihet och glädje får: himmelriket är nära.”

 Det finns mycket som kan binda en människa och göra henne trött och tom, t o m vanmäktig. Psal­men ta­lar om synd och skam. Du kanske finns här som känner dig smutsig och oren.

 Avgörande frågor som vi ställs inför på kyrkoårets första dag är: Vill vi i sanningens ljus se oss så­dana vi verkligen är? Vill jag ställa mig frågan om vart jag är på väg i mitt liv?

 Orden Jesus förmedlade i Nasaret är ord till oss i dag: Jag har kommit för att förkunna ett glädjebud till fattiga, befrielse för fångna, syn för blinda och frihet åt förtryckta.  

 Kanske finns du här som undrar om denne Jesus kommer till dig.

 Författaren Sven Delblanc skrev före sin död memoarboken Livets ax. Delblanc skildrar sin mörka barndom – hur fadern förmörkade tillvaron i hela hemmet. Detta fick konse­kven­ser på andra plan – inte minst för hans upplevelse och uppfattning om Gud. Som ung upplevde han sommaren och levde med i naturen. Bland annat såg han bland alla träden den darrande aspen och kände starkt det han uttrycker i orden: ”Du skälver och är rädd som jag! Men vad är det för fader som skrämmer dig, om inte den Gud som är starkare än vi och utan barmhärtighet?”

 I en kyrka fann han en liten trästaty föreställande Ma­rias mor, Maria själv och Jesus. Jesus var skadad till oigenkännlighet, ansiktet var ba­ra en skrov­lig spjälkyta. Detta stämde för Delblanc för Jesus och hans gär­ning hade han aldrig förstått. I världen fanns ingen nåd och ingen försoning.  På vinden dit han drog sig undan för att gömma sig för fadern hängde en bild förestäl­lande Jesus klap­pande på en dörr. Men Del­blanc kon­staterar att på portarna till hans hem, skräckens hus hade Jesus al­drig knackat. Gården Mölna var ett hus som Jesus gick förbi.

 Delblanc är inte ensam om att brottas med en Gud man inte förstår. Di­lemmat är att när Jesus kom­mer är han så annorlunda än man tänkt sig. Man ser honom inte – eller i varje fall inte vem han är och öpp­nar sig inte för hans så annorlunda budskap. Men att han kommer till oss är min tro och övertygelse.

 Evangeliets hälsning denna ad­ventssöndag är vad Anders Frostensson uttrycker i sin psalm: ”Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum. Red dig att taga Guds Son emot, tro evangelium: Himmelriket är nära.

Rydsnäs 2007.11.30

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 19:44

Publicerat i Advent, Predikan