Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for juli 2010

Om vi tiger och lovsången skulle tystna…!? – Tacksägelsedagen

leave a comment »

Luk 17:11-19 o 19:37-40 och Ps 65:9-14

 Kände du igen din egen sinnesstämning denna söndagsmorgon i lovsångsbönen vi lyssnade till? (”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himlen.” i bönboken Jag sjunger ditt lov dagen lång) Kanske var det för att det var en ung afrikans bön som du inte kände dig hemma med hans glädje och anledningarna till lovsångsbönen? Den har ju fötts i ett fat­tigland. Vi le­ver i över­flöds­landet. Här är det inte lovsångstonen som har övertaget. Vi lever i klago­vi­sornas för­lovade land.

 Eller har jag fel? Är vårt land fyllt av lovsång och tack­samhet för allt det materiella flöde som kommer oss svenskar till del – i ett av världens rikaste länder. För det gäller ju fortfarande – trots alla påståenden om motsatsen. Och trots de ned­skärning­ar som äger rum i vårt sociala system som följd av en allt­mer sviktande soli­daritet människor emellan. Finns det mitt i all vår välfärd en allt större andlig fat­tigdom? Är det därför som lovsången tystnar?

 Ögon som ser …!

 Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

– det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Herren Gud en dag av jordens stoff formade en människa i vilken han inblåste sin egen livsande, skapade  en varelse till sin egen avbild

– den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv får leva – lyssna, andas in och ta in allt detta som vi nu ser framför oss …

– en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

 Där föddes en lovsång ur en andlig rikedom! Och så kunde han inte bara vara tyst. Nej…! Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen. En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.

 Har du sett dig omkring i sommar med allt vad na­turen bjuder på – hallonsnår, bär- och svamp­marker, bärbuskar och frukt­träd, åker­fäl­ten som mog­­nat till skörd? Ser du allt detta som utgör grund för tack­sägelse? Jorden vi fått att leva på är full av möjligheter, ger bröd till den som sår och skördar, bär frukt för den som planterar eller plock­ar från träd och buskar, ger lön för mö­dan för den som ger sig ut i höstens färgprakt och plockar sina trattkantareller och annat som skogen erbjuder …!

 Psaltarorden vi lyssnade till tidigare fångade in något av detta i sin lovsång: Gud, du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik… Du får säden att växa, du sörjer för jorden… Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer… Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd. Allt är jubel och sång.

 Guds omsorg om mig som människa

 Dagens evangelietext berättade om Jesu botande av de tio spetälska och om den ende – en samarier – som kom tillbaka till Jesus med sin tacksamhet. Bryr Gud sig om mig som enskild människa och min kropp och hälsa bland alla andra milliarder människor? Låt oss än en gång lyssna till den unge afrikanens lovprisning av Gud: ”Herre, vi tackar dig för allt, allt. Herre, jag tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred, trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete. Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet… ”

 Du kanske finns här som tycker att det var lätt att stämma in i lovsången i yngre år då häl­san stod bi. I dag är det så mycket som skymmer solen. Oron för vad morgondagen skall in­ne­bära tar överhanden.  Här är en bön jag funnit för min egen del och min livssituation i en av Psaltarens psalmer: Gud, från min ungdom har du fostrat mig, och ännu förkunnar jag dina under. Överge mig inte, o Gud, när jag är gammal och mitt hår har grånat, låt mig förkunna din kraft för nya släkten.

 Det är inte så enkelt med tacksamhet för dig som kommit hit i dag trots de krämpor av mer eller mind­re allvarligt slag som du känner av. Kan du trots detta känna Guds omsorg över ditt liv?

 Låt oss lyssna till det vittnesbörd som Harald Wollstad gav oss i sin bok Sjukjournal, dagboken som kom ut efter hans död. Wollstad var rektor på Ljungskile folkhögskola och engagerad i en rad oli­ka sammanhang då han ännu inte fyllda 45 år fick diagnosen obotlig cancer.

 I sin sjuksäng har han några dagar stavat på dikten ”Hänryckning” av Hjalmar Gullberg. Det är en dikt i vilken Gullberg skriver om döden som den rockvaktmästare som plockar av oss vår jordiska dräkt: ” Tyst i hallen står vid spegelramen rockvaktmästaren som gör herrn och damen från de tunga ytterplaggen loss… Medan i fem fack han lägger undan Ögon, öron, tunga, näsa, hud. Står vår själ i andakt och begrundan. Stjärnor brinner i den blå rotundan, där vi äntligen skall möta Gud.”

 Wollstad skriver att han trodde det skulle vara svårt att släppa mycket av det som fyllt hans liv. Ti­­digt fick han beskedet av doktorn att han måste sluta med föreläsningsresor och lämna de flesta sty­rel­se­uppdrag. Han protesterade och försäkrade att allt han gjorde bara var för skolan. Han var inte intres­serad av att leva på sparlåga. Men – som han skriver – rockvaktmästaren tog bara nästa ytter­plagg.

 Några månader före sin död skriver han: ”Jag frågar mig: Beror min trygghet, min glädje… på en jublande frälsningsvisshet? Jag tror egent­ligen inte det. I varje fall är det inte en triumferande frälsningsvisshet, ingen glädje över någon slags utvaldhet. Snarare upplever jag det som en trots-allt-trygghet – Guds hand finns där i det mörka djupet och fångar in också det hjälplösa, det förbrukade, det som för människor strängt taget är av ringa värde.”

 Ett vittnesbörd om Guds omsorg om mig som enskild människa!

 Vad skulle hända i vår värld om lovsången skulle tystna?

 I en annan av denna dags texter berättas det om vad som hände vid Jesu intåg i Jerusalem. Folket prisa­de honom som kommit, Jesus från Nasaret. Fred i himlen och ära i höjden – är lov­sång­ens ord i tack­samhet för vad som hänt på denna jord till vilken Skapelsens herre själv stigit ned i Kristus Jesus. De hade ögon som såg och öron som hörde och hjärtan i vilka tack­sam­hetens lovsång sprang upp.

 Men då höjde de förnumstiga religiösa ledarna sina röster: Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Je­sus, se till att lovsången tystnar.

 Det har i alla tider funnits människor som sökt tysta människors lovsång. Nils Frykman, en av väck­el­sens trubadurer, fråntogs sin lärartjänst och fick bege sig till Amerika – för att kunna fortsätta sjunga si­na evangeliska sånger om glädjen i Gud. Det märkliga är att det i bägge dessa fall inte handlade om den världsliga makten som sökte tysta glädjebudbärarna av evangeliet. Det var de religiösa ledarna.

 Jesu korthuggna svar till fariseerna blev: Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.

 Tänk om lovsången skulle tystna på vår jord…

…om bara den krassa – så kallade – realismen skulle råda … om bara det kalla förnuftet skulle gälla … om våra förhoppningar skulle tystas ned och våra visioner släckas … om vår glädje skulle stukas och slockna på grund av materialismens och teknikens herravälde … om vårt känsloliv skulle tuktas och utsläckas utifrån cynismens hångrin och människors oför­må­ga att se bortom det som ses och höra bortom allt det skval som fyller våra öron – och där­med våra sinnen … om jag skulle förlora den frihet Kristus gett mig och på nytt låta slavoket läggas på mig

 Nej, lovsången får aldrig tystna på vår jord.

 Gör den det kommer stenarna att ropa! Hur kan stenarna tala? Se dig runt omkring! Gör så som Jesus bad oss göra: Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor… se på stenarna på mar­ken! Se Bohusläns gra­nitklippor eller fjällvärldens mäktighet. Se och lyssna till skapelsens lov­­sång i vilken du också kan hö­ra stenarnas rop.

 Lyssna till profeten Jesaja: Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty Herren, Herren är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.

Lovsången får inte tystna. Och det beror bland annat på oss. Då jag säger detta ser jag framför mig den TV-sända gudstjänsten från Storkyrkan i Stockholm för ett antal år sedan, i vilken Desmond Tutu deltog. Det var innan apartheidregimen hade fallit, mitt under hans svåra år. I gudstjänsten under musiken steg han upp och med ett ansikte strålande av glädje börja­de han en dans i kyrkan som drog många andra med sig – en dans och lovsång till Herrens ära.

 Lovsången kommer aldrig att tystna. Det kommer alltid att finnas människor som har ögon som ser det som föder lovsång i en människas inre. Är du en av dessa ur vilken lovsången stiger?

 För detta krävs det en lyhördhet och ett slags ögonens inre ljus för vem Gud är och för vad Gud gör – i mitt eget liv – i andra människors liv – här och nu på denna jord. Amen. Halleluja!

Johannebergs mk Göteborg 2006.10.08

Written by leifherngren

juli 15, 2010 at 13:36

Jag är människa – Vem är jag då? – 2 e trett.d.

leave a comment »

Joh 4:4-30, 39-42

 Vad handlar konfirmandundervisning om? Den har ju sin grund i Bibeln och frågan om Gud och skapelsen. Vi vill att unga människor som funderar över livet också skall lära känna Jesus. Men i dessa år är en annan fråga verkligt brännande: Vem är jag? Det är en fråga inte bara för konfirmander utan för oss alla.

 1968 besökte jag USA för att se hur kyrkorna och medborgarrättsrörelserna arbetade för mänsklig vär­dig­het och förändring i ett av rasism präglat land. Jag skulle bland annat träffa Martin Lut­her King men han mördades några veckor innan min ankomst. Jag såg då bilder­na från den sista pro­testaktionen som King deltog i i Memphis. En lång rad människor – stadens ren­hållningsarbetare – med skiftande hud­­­färg kom vandrande. Alla bar på var sin skylt med samma text: I am a man – Jag är människa. För mig var det oerhört upprörande att människor i det land som många betrak­tar som frihetens hem­land uppenbart var tvungna att tala om för andra att också de var människor.

 Den aktion som var under planering då King mördades var etableringen av ”Resurrection City”, ”Upp­ståndelsens stad” i form av hyddor av de mest skiftande slag i en av Washingtons parker. Po­ängen var att man därifrån skul­­le uppvakta myndigheterna med sina krav på förändringar. Då jag kom dit samtidigt med många andra från olika delar av USA hälsades vi på ”stadens” torg av en ung svart pastor som bl a ledde oss i en allsång: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puerto­ri­can, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” – Översättning. Pastorn som sjöng var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande president­kan­didaten, Jesse Jackson.

Mänsklig värdighet och människovärde är inte något givet i vår värld. Det är något som både måste proklameras och förverkligas.

Rubriken över predikan är: Jag är människa – Vem är jag då? Vad säger vi till våra barn – eller till våra barnbarn – eller i samtal med varandra?

En samarisk kvinna som slarvat med livet

 Bibeltexten konfir­man­derna återgav berättade om en kvinnas sammanträffande med Jesus. Den berättelsen har betytt mycket för mig då jag ser Jesu möte med en människa.

 Hon var samariska – han jude – två folkgrupper som inte ville ha med var­andra att göra. Samari­er­na var ett blandfolk mellan ju­dar och hedningar – något oerhört för juden, ett allvarligt svek mot judendomen – därför kommen­terar också evange­lis­ten detta med att judar och samarier inte ville ha med varandra att göra. Jesus bryter med gällande konventioner och visar därmed den respekt han har för varje män­niska – också för en samarier.

Hon var kvinna – han man – att hon var kvin­na gjorde Jesu spelöppning än mer sensa­tionell – en judisk man tilltalade inte en kvinna offentligt. Se lärjungarnas undran – v 27!

Hon var en slarverfem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Hon kom ensam, troligen socialt utstött på grund av sitt leverne. Men hon sorterades inte bort av Jesus utan erbjöds det levande vatten som han kommit för att ge oss män­ni­skor.

 Efter sitt möte med Jesus skyndar hon in i staden och ger där ett alldeles unikt vittnesbörd: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Uppenbart var hon helt tagen av denne man som trots sin kunskap om henne lät henne dricka upprättelsens vatten ur den livets källa han är. Vad hade du känt inför en människa som visste allt om dig?

 Ett samtal med personlig värme, integritet och värdighet

 Låt oss gå till själva samtalet mellan Jesus och den samariska kvinnan, där vi ställs inför hans mänsklighet. Det var ett samtal med personlig värme, integritet och värdighet. Ett samtal som upprättade denna kvinna just utifrån hur Jesus såg henne som människa.

Jesus ber om vanligt vatten – Give me a drink! (En engelsk översättn.)Detta väcker stor förundran hos kvinnan där­för att hon var kvinna och därför att hon var från Samarien. Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna. Det var för en jude helt otänkbart att dela dryckes­kärl med en från Samarien! Vi som sedan gammalt känner den här texten har svårt att inse vilka oer­hörda ladd­ningar det ligger i Jesu tilltal till kvinnan.

Jesus för nu över samtalet från vanligt vatten till ett djupare plan och börjar samtala om le­vande vatten med kvinnan. Men fortfarande rör sig samtalet på ett ganska allmänt plan. Då kvinnan kommer med sin ”dumma” fråga klandrar inte Jesus henne utan fortsätter att förklara vad han menar med levande vatten. Kvinnan önskar då få del av detta vatten, och hennes önskan vittnar om att hon ännu inte förstått vad Jesus talar om.

Nu – först – blir Jesus personlig, men inte på ett kränkande sätt trots att det bränner till i samtalet. Jesus berör kvinnans personliga situation mycket rakt men ändå varligt. Här kunde sam­talet ha slutat om Jesus bara bestått kvinnan med moralism och hårda ord. Hade Jesus börjat sam­talet med detta hade det aldrig blivit något samtal. Kvinnans ensamma besök utanför stan mitt på dagen vittnar om att hon uppenbarligen stod utanför de mer respektabla kvin­nornas gemenskap. Men hen­nes liv diskvalificerade henne inte för Jesus.

 Nu söker kvinnan leda in samtalet på en religiös tvistefråga – om Jerusalem eller Geris­sim, samariernas gamla tempelberg, är rätt plats för att möta Gud. Det är ofta den nivå på vilken vi för våra samtal. När ett samtal tar en alltför personlig vändning blir utvägen ofta att glida undan och söka en gardering som till ex­em­pel genom någon lämplig religiös tvistefråga.

 Jesus ger oss genom sina ord till kvinnan ett befriande och samtidigt djupt allvarligt ord. Det hand­lar varken om Jerusalem eller Gerissim, varken om Missionskyrkan, Svenska kyrkan eller någon annan ­kyrka. Nej: … sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning.

Det handlar varken om rätt plats eller så kallad rätt tro. Det handlar om sann tillbedjan.

 Så visar Jesus respekt för kvinnans fråga men fastnar inte i den utan för samtalet vidare till dess djupt personliga avslutning. Kvinnan står till sist inför Guds uppenbarelse i Jesus från Nasaret – inför Jesu härlighet. Det är jag, den som talar till dig.

Jag är… är det Guds namn som gavs Mose då Gud uppenbarade sig för honom vid den brinnande busken.

 Jesu mänsklighet och närhet

 I detta samtal möter vi Jesu mänsklighet och närhet: Respekt… Varsamhet… Lyssnande… Sanning… Barmhärtighet…

 Våra samtal får ofta ett abrupt slut – blir oavslutade, då vi inte är denna varsamma medmän­niska in­för en annan människa. Då förblir det så som Anders Frostensson formulerar det i en psalm: ”Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vårt fängelse är vårt eget knutna jag.”     

 Sådant var inte detta samtal! Det var en annan kvinna som lämnade Jesus än den som kom till brunnen och fann honom där. Upprättad av en som återgett henne värdet som människa – människan som Guds avbild. Hon var människa! Också du är människa – därför att du bakom dig har en Skapare som menade något med formandet av människan och därför med dig.

 Vi sjöng tidigare refrängen i en sång med dessa ord: ”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu, Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.”

Men det är inte givet för någon enda av oss att just jag är värdefull – är Någon!

 Du skapades till Någon, till att vara det original du skapats till. I Uppståndelsen stad i Washington sjöng man: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Du må vara konfirmand eller konfirmandförälder, man eller kvinna, ung eller gammal. Du är människa där­för att du är av Gud, ett Guds barn – skapad till Guds avbild, till att vara Någon.

 Jesus vill hjälpa oss att se vad det är att vara människa – en i Guds väldiga skapelse. Kommen ur Guds hand och därför ämnad att leva i Guds hand. Så som skulptören Carl Milles format det med sin konstverk ”I Guds hand”.

 Lever du ditt liv i Guds hand? Du kan i denna gudstjänst på nytt eller för första gången överlämna dig i Guds hand. Det kan du bekräfta då du om en stund bjuds att gå fram till vår ljusbärare för bön och tillbedjan.

 Då jag var pastor i Hammarkullen bad vi våra konfirmander skriva var sin bön. En av flickorna funderade över sitt liv och skrev denna bön som vi nu gör till vår bön:

”Gud, du känner mig och du vet hur jag är och känner mig. Om jag kan vara ett verktyg för dig, så låt mig vara det. När jag vacklar eller tvivlar så stötta mig och var med mig.

Herre, min framtid ligger i dina händer. Du är den ende, som vet vad som är bäst för mig. Hjälp mig att vandra vidare i min tro, låt den bli starkare och byggas upp. Herre, var med mig och visa mig min väg, som du har stakat ut. Låt mig bli till hjälp.

Herre, min framtid, det är du. Allt mitt hopp och min tillit, det är du. Du är den ende, som ger mig livets bröd. Jag både tror och hoppas på framtiden. Min framtid, det är du!”

Bohus-Björkö 04.02.29

Written by leifherngren

juli 15, 2010 at 12:34

Publicerat i Predikan, Trettondagstiden

Jag tror… – 3 e trett.d

leave a comment »

Joh 4:27-42, (Matt 8:5-13) och Rom 1:16,17

 ” Jag skulle vilja våga tro att någon har mig kär. Jag skulle vilja våga tro att Gud kan vara här. Jag skulle vilja våga tro att kärlek är den makt som ändå världen bär.”

 Det är orden i Tore Littmarcks psalm där orden ”Jag skulle vilja våga tro” upprepas i varje vers. Tore Littmarck gav en stor del av sitt liv i KFUM:s tjänst och senare som  kyrko­herde i Gamla Uppsala. Vad kommer det sig att han formade des­sa ord? Ville han ge röst åt andra som har svårt att tro? Eller är det så att han i psalmen ger sitt person­liga vittnesbörd om att det varken för en kyrko­herde eller pastor är så enkelt med tron. Brottades han – liksom vi andra – med frå­gorna om tron?

 Som tema över söndagens texter står det ”Jesus skapar tro”Jag tror är mitt tema.

 Detta med tron är inte så enkelt. Martin Luther var munk men också pro­fes­sor i bibel­kun­skap då han brottades med frågan om sin egen frälsning och rättfärdighet. Man tycker ju att han som bibelexpert skulle kunna detta med bibeln. Han fö­reläste över Psalta­rens olika psalmer och stötte åter och åter på ordet rättfärdighet. Det var ett ord som han ryg­gade inför i upplevelsen av ovärdighet och dom. Luther uppfattade sig inte godkänd inför Gud. Han hade tidigare varit i Rom och som alla goda mun­kar krupit upp för Pilatustrappan bedjande sitt Fader vår på varje trapp­steg för att svara upp mot de krav som då ställdes på fromhet. Men han hade inte funnit den frid han sökte.

 Den rättfärdige skall leva genom tron

 Då hände något vid hans studium av Paulus brev till romarna – de ord som utgör en av da­gens texter. Det Luther genom sin intensiva aktivitet som munk inte fun­nit finner han i orden om en rätt­färdighet från Gud. Det blev klart för Luther att Paulus ta­lar om en rättfärdighet som inte är ett Guds krav på människan utan en Guds gåva till män­ni­skan. Vi hörde tidigare läsas de för alla lutheraner och  många andra klassiska orden från Romarbrevet: Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror… I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

 Luther skriver själv om denna upplevelse: ”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar inträda i själva para­diset. Strax fick för mig hela skriften en helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.

 Evangeliet hade öppnat sig för Luther och nu blev det en annan ton i hans bibelundervisning. Och inte bara det. Han tvingades in i en allt intensivare kamp för rättfärdiggörelsen genom tron mot den undervisning som la bördor på människor i form av krav och fromhetsövningar. 

 Två frågor:

+ Vilket budskap når människor i dag från våra predikstolar? Är det evangelium? Är det bud­­skapet om den tro som kan födas i en människas hjärta och gör att hon vänder sig mot sin Gud och tar emot syndernas förlåtelse och hans rättfärdighet som en Guds gåva i Jesus Kristus?

+ Har evangeliet öppnat sig för dig med sitt erbjudande om trons rättfärdighet?

  Credo… Jag tror…

 Vi bekänner ofta i våra olika kyrkor vår kristna tro genom att tillsammans utsäga den aposto­liska tros­be­kännelsen. Den börjar med det latinska ordet credo som betyder jag tror. Vad jag som enskild kristen då gör är att jag tillsammans med andra uttrycker min kristna tro i en ge­mensam bekännelse. Formu­le­ring­arna är ett uttryck både för vad jag tror och samtidigt i tro delar med andra. Det är en personlig bekän­nel­se i kyrkans gemenskap.

 Där originalet uttrycker jag tror har vi i vår svenska version tyvärr formulerat om detta till vi tror med risken för den enskilde att tappa bort det personliga i bekännelsen. Vi har i Sve­rige inte sällan varit rädda för detta personliga som finns med både i evangelierna och i de förs­ta försöken att formulera tron. Den nya översättningen – som du har på det blad du fått – har orden jag tror.

 Den troligen äldsta trosbekännelsen möter vi i Nya testamentet i orden Jesus är herre. Den bekän­nelsen är inte bara en utsaga om Jesus från Nasaret utan också lärjungens bekän­nel­se till sin herre och mästare. Paulus skämdes varken för evangeliet eller för den personliga bekännel­sen. I början av sitt brev till ro­mar­na talar han om vår gemensamma tro, er och min. I de orden möter vi den dubbla dimension som trosbekännelsen vill uttrycka – min tro som jag delar med andra som därmed är vår gemensamma tro

 Församlingen här hör hemma i Svenska Missionskyrkan – ett samfund betecknat som bekän­nare­kyr­ka. Tillhörigheten till församlingen är förbunden med just den bekännelse som Paulus återger – trons bekän­nelse att Jesus Kristus är Herre.

 Rätt tro – sund tro

 Kyrkorna har ofta ställt kravet på rätt tro. Jag tror inte att det finns något som kan kallas rätt tro. Gud går inte att fånga in i våra mänskliga formuleringar. Språket är inte tillräckligt för att inrymma verkligheten utan är oss givet för att söka tolka denna. Bortom våra ord och formu­leringar och därför också bortom våra trosbekännelser finns Gud. Det är därför ingen blir fär­dig med tolkningen varken av Gud eller oss själva och världen.

 Paulus talar inte om rätt tro – en tro som i huvudsak relateras till huvudet.  Däremot talar han om sund tro eller frisk tro, som grundtextens ord också kan översättas – en tro som gäller hela mig. Det gör Pau­lus inte minst i breven till sina medarbetare Timotheos och Titus. Jag söker inte som förkunnare teckna en rätt tro men om möjligt finna uttryck för en sund tro. Tyvärr är religionens värld fylld av osund tro uti­från vilken bör­dor läggs på människor i stället för att tron skulle lyfta och bära – vara till för människan.

 Jesus är mycket upprörd över skriftlärda och religiösa människor som binder ihop tunga bördor och lägger dem på människors axlar, men själva inte rör ett finger för att rätta till dem. 

 Den som har att tolka kristen tro får alltid göra detta i ödmjukhet inför mysteriet Gud. Gud är – tack och lov – alltid större än våra ord och tolkningar. I missriktat dogmatiskt nit har vi genom våra ”färdiga” for­muleringar gjort Gud allt för liten. Som kristen måste jag bekänna med Paulus att min kunskap här och nu är begränsad: Ännu ser vi en gåtfull spegel­bild… men en dag skall vi se ansikte mot ansikte

 Dagens evangelietext  utgör en fortsättning på förra söndagens text om Jesu samtal med den samariska kvinnan. Ge­­nom hennes möte med Jesus fick denna utsorterade kvinna människovärde. Hon blev så tagen av detta möte att hon glömde sitt ärende. Vattenkrukan blev kvar medan hon med sitt nya människovärde vågade sig in bland stadens människor med – tror jag – det märkligaste vitt­nesbörd som avgetts: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?

 Vad tror du att du själv hade gjort om du – som denna kvinna – varit totalt genomskådad?

 Men kvinnan hade inte mött en domare som underkänt henne – trots hennes liv med fem olika män och nu med en man som inte var hennes. Hon hade i Jesus blivit bekräftad som människa – mött kärlekens Gud. I hennes inre började en spirande tro att gro – en tro om vilken hon vittnade och därmed förde andra till tro – till Jesus:   Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord…  Många fler kom till tro genom Jesu egna ord…

 Så talar texterna denna söndag till oss om att Jesus skapar tro – om den möjliga bekännelsen: Jag tror.

Vi började våra funderingar utifrån Tore Littmarcks ord och vittnesbörd: ”Jag skulle vilja våga tro att någon har mig kär!”

 Jag har för konfirmanderna berättat om min fars bibel – som ett uttryck för tro som förtröstan och tillit. Det var en bibel han brukade de tjugo sista åren av sitt liv. Det finns knappt en sida utan understrukningar och ibland noteringar.

Den notering jag allra mest stannat inför är gjord i anslutning till Jesu avskedstal och orden till lärjungarna i Joh 14:18. Där står det i vår tidigare översättning: Jag skall icke lämna eder faderlösa; jag skall komma till eder. Noteringen är 12.6 1918 som var hans dödsdag. Där står också faderns ord på dödsbädden: ”Vi har en rik Far därovan.” De orden  – som min far noterade in i den bibel han fick på sin 50-årsdag – hade han burit med sig genom livet som bärande för den förtröstan och tillit som kännetecknade han tro.

 Bibelns budskap är evangelium, ett glädjens budskap, som möter oss till upprättelse och för­soning. Dess budskap är ord till mig för att jag skall kunna vara det jag skapats till – människa – sådan som Gud menade med mig. Dess budskap är ord till oss för att vi – trots allt det som möter oss i livet – skall kunna leva i Guds glädje utifrån Guds allvar. Dess budskap är ord till oss för att viu skall finna vår Skapare, finna vår nästa och finna oss själva i Guds för­underliga värld.

 Vi formulerar oss ibland i en trosbekännelse. Så gjorde Ckristina Lövestam som präst i Lövgärdet i Angered. Hennes trosbekännelse har vi nu i Psalmboken nr 837 som våra konfirmander nu skall sjunga. Kan den också kan vara vår bekännelse.

Kållered 2004.01.25

Written by leifherngren

juli 15, 2010 at 11:44

Publicerat i Predikan, Trettondagstiden

Rikets vägröjare – 3e advent

leave a comment »

Matt 11:2-19

 

Inl En av vårt lands mest kända predikanter var på sin tid Nils Bolander som slutade sin prästgär­ning som biskop. Detta till trots var det ingen enkel match för honom att träda upp i predikstolen och avge sitt budskap. Han formade också sitt budskap i diktens form och skrev om sin vånda:

Han står däruppe på en gyllene piedestal
tätt under skumma valv och fromma ornamenter.
En ljungande Amos, en tröstande Jesaja, en Jeremia i prästkappa- – –

Ni som sitter därnere i bänkarna, ser ni inte vem han är,
den ensamme fågeln som ropar från sin granna holk?
Ett pelarhelgon? En påfågel som reser sina fjädrar, Guds talträngde advokat?
Nej, en av er, en liten människa i stor nöd,
en som håller domedag över sig själv.
Duvan som svävar över hans huvud är ju allenast ett träbeläte.

Ni som sitter därnere i bänkarna, vet ni, hur han känner det
var gång han smyger sig ned i predikstolstrappan?…
Men… i sakristians ensamhet då knäpper han händerna
och tackar sin Gud för den ofattbara nåden
att trots allt få stamma fram
ett bud från den levande Guden.

Tredje söndagen i advent handlar om det röjningsarbete som behöver ske för Guds rike. Det var i det röjningsarbetet som Nils Bolander stod och upplevde dess vånda. Texterna i dag handlar om Vägrö­ja­ren framför andra – Johannes döparen. Han trodde att Guds rike var på gång. Det var hans bud­skap och han såg som sin uppgift att röja väg för detta rike.

Men Johannes började undra om Jesus verk­ligen var den han pekat ut som himmelrikets företrädare. Från fängelset skickar Johannes frågan med några av sina lärjungar om Jesus verkligen är den som skulle komma. Jesu svar blev detta: Gå till­baka till Johan­nes och berätta vad ni ser och hör.

Rubriken över mina tankar i dag är ”Rikets vägröjare”. Predikan handlar inte bara om Johannes döparen utan om alla andra vägröjare för Guds rike. Den handlar därför också om oss!

Nils Bolander visste sig i sitt stora uppdrag vara en av oss andra, ”en liten människa i stor nöd”. Så har det varit för alla Guds vägröjare. De är vanliga människor Gud brukar – människor som likt Johan­nes kämpar med tvivel och vånda. För det är så att… 

Guds rike är på gång genom människor – himmelrikets vägröjare

Det är mitt första påstående. Det är en av de vägar genom vilka Gud låter sitt rike bryta fram. Gud har också andra sätt att verka. Men i dag påminns vi om att him­melriket tar gestalt och tränger fram i folkhavet genom människor som han brukar som red­skap och vägrö­jare för Riket.

Vad är det för rike vi talar om? Psalmen som lästes ger oss ett svar med orden om vem Gud är:

Han som har gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem…
Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna…, öppnar blinda ögon…, rätar krökta ryggar…,
älskar de trogna…, ger främlingar skydd…, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer.

När och var sker detta? Jesus säger om detta rike att det finns mitt ibland oss då vi tar emot det i våra hjärtan och präglas av det – blir dess redskap, förmedlare. Riket tar gestalt genom människor!

Jesus såg Johannes döparen som en av de stora vägbyggarna i Guds handlande. Han säger: ”Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram.”

Är då detta rike på väg till människor också i dag? Ser vi på kyrkans första historia är det inte svårt att se hur Riket tog gestalt – inte bara genom uppenbara under och tecken – utan genom evan­geliets segertåg genom det romerska världsväldet. På samma sätt ser vi i perioder av kyrkans historia hur evangeliet bryter ny mark och människor erfar hur Jesus från Nasaret på nytt drar fram genom byg­derna precis som vi sjöng tidigare:

Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid…

I kyrkorna ser vi ibland mer tillbaka än framåt i tiden. Vi har hört talats om de stora väckelserna. Men vi tycker att det är skralt med gudsrikets framfart i våra dagar. Då får vi grans­ka det tidigare påståendet att Gud i alla tider kallar och vill bruka vägröjare för sitt rike. Finns det sådana vägröjare i dag? Är dessa vägröjare alltid bara några få ”stormän” – eller gäller Jesu ord till sina lärjungar också dagens lärjungar?

Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er
och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består…

Det var för detta som Nils Bolander tackade Gud – ”för den ofattbara nåden” att han fick vara den levande Gudens företrädare.

Finns det vägröjare för Guds rike bland de barn och ungdomar som nu växer upp och finns i vår om­­­givning. Finns Guds vägröjare bland de vuxna som står mitt upp i livet? Finns de bland de äldre? Finns detta rikes vägröjare här i gudstjänsten i dag?

Eller får han som kallar oss höra samma ursäkter som tjänarna i Jesu liknelse fick höra som bjöd till bröl­lop?
– Jag har tyvärr inte tid – mitt arbete tar all tid – och så har jag ju min familj…!
– Jag har tyvärr inte de gåvorna som krävs för ett så viktigt uppdrag – andra kan det bättre än jag…!
– Jag känner inte för det, har inte lust…!

Frågan till oss är om vi sitter på läktaren och valt att vara åskådare. Tror jag att himmelriket i dag tränger fram bland människorna under det att jag som Jesu lärjunge sysslar med andra ting? Eller är jag en av detta rikes vägröjare?

Himmelrikets glädje och allvar

Jesus har ytterligare något att säga oss med orden om barnen på torget som ville få andra med sig i sin gemenskap. De orden ger oss något av pro­blematiken med att vara Rikets vägröjare. Jesus und­rar vad han skall likna sin samtids människor vid – och oss – vår tids människor:
Matt 11: 16-19a

Johannes döparen röjdes ur vägen på grund av sin frispråkighet och dödades av kung Herodes. I dag har Lucia vandrat in i vår kyrka. Lucia var en av Rikets och det godas banerförare som led mar­tyrdöden. Så får dagens Lucia påminna oss om vår kallelse att vara ljusbärare i mörka tider.

Rikets vägröjare har i sin framtoning varit nog så olika. Det har de varit därför att Riket inte går att fånga in i en enkel formel utan rymmer så mycket och så skiftande innehåll – Guds egen mångfald.

Advent ger oss både himmelrikets fest och dess djupa allvar. Hos Johannes möter vi kärv­heten, maningen till omvändelse – att stå upp och lämna orättfärdigheten och ge­stal­ta rätten på jorden, Guds rätt och rättfärdighet. Men advent bjuder oss också himmelrikets fest och glädje. Men festen och glädjen hör obönhörligen samman med väckelsebudskapet till omvändelse och lärjungeskap.

Jesus talade i texten också om Visheten. Om visheten kan vi läsa i Ordspråksboken följande ord: ”Visheten höjer sitt rop på gatan, på torget låter hon höra sin röst. I bullrande gathörn predikar hon, där portarna i staden öppnar sig, där talar hon sina ord.”

Så ställs frågan om någon lyssnar och konstaterandet att man inte vill höra utan låter alla råd fara. Man vill inte bli tillrättavisad.

I dag är det vi som nås av utmaning­en i advents­psalmen: ”Öppna ditt hjärta i bön och bot.”

Vad är det för jul vi förbereder? Är det en jul som rymmer både himmelrikets allvar och dess gläd­je? Guds rike tar gestalt då människor antar Guds utmaning att bli hans vägröjare och låter sig fyllas av helig ande och eld.

Att vara Rikets vägröjare handlar i första hand – inte om vad vi gör – utan om vad vi är – om våra liv bär Rikets frukt eller inte. Läser vi vidare i evangeliet finner vi dessa ord av Jesus:
Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

Advent bjuder dig att gå in under Jesu kallelse i vetskap om att hans ok är skonsamt och att den bör­dan inte bara är lätt att bära, den ger också mening åt en människas liv – att vara en av Rikets vägrö­jare. Jesus bjuder dig i denna gudstjänst att ge ditt ja till ett liv i Rikets tjänst.

Leif Herngren  Johanneberg 06.12.17

Written by leifherngren

juli 14, 2010 at 18:48

Publicerat i Advent, Predikan

Julnattens heliga mysterium – Julen

leave a comment »

Jesaja 9:2-7 o Lukas 2:1-20

 Jag tar två utgångspunkter för mina tankar denna julnatt i anslutning till julens evange­li­um. Den ena ett personligt vittnesbörd och den andra utdrag från ett brev som skrevs för över tio år sedan från Jerusalem.

Det personliga vittnesbördet är av Arne H Lindgren så som han skrev det i en bön i boken Böner från Betesda. Det hade gått snett för pastorssonen Arne. Han hade studerat medicin, blivit lärare men också fastnat i alkoholen. Bönen jag skall läsa skrev han på det mentalsjukhus där han vistades på grund av sin alkoholism:

Osynlige! Varje kvart går jag fram till spegeln och letar i mitt ansikte – letar efter dödens drag, letar efter livets drag,efter en enda strimma av Dig i mitt ansikte. Jag ser det så tydligt – ty varje kvart går jag fram till spegeln och söker en förändring letar efter ett budskap från Dig. I dag är det sol över fälten och ljuset väller in genom mitt fönster och de gula gardinerna  ger avslöjande relief åt dragen i mitt ansikte.

 

 Arne brottades med den urgamla frågan: Vem är jag? Han gjorde det då livet slagits sönder. Men det är frågan som dyker upp för oss alla. Vad ger mig identitet och värde som människa?

 Arne väntade på ett budskap från Gud.  Har denna julnatt något svar på Arnes – och vår fråga: Vem är jag? Finns det i våra an­sik­ten spåren av Honom om vilken det sägs att vi är hans avbilder?

 Så till brevet från Jerusalem – från en av världens krutdurkar då som i dag – som skrevs 1990 av den judiska kvinnan Anita Goldman och återgavs i GP. Men det kunde lika gärna ha varit skrivet i dag. Rubriken var Messias är långt borta i Jerusalem:

”Bland de ting som Herren kommer att verkställa inför Messias ankomst är att låta friskt helande vatten springa fram från Jerusalem står det i den judiska Talmud… Nu har vi haft den torraste vintern i mannaminne… Och Messias ankomst verkar lika avlägsen… verkar mer avlägsen än vanligt denna julafton 1990…

Ekvationen går inte ihop, men detta är det heliga landet och alla väntar på ett under… Jerusalem har – trots sin blodiga historia – alltid haft karaktären av en liten intim stad, vilken skyddat sina invånare… Men i dag… råder en stämning av osäkerhet och rädsla. Luften vibrerar av våld och ingen går längre säker på stadens gator… Och den som vägrar ge efter för rädslan, som fortsätter vardagslivet… utsätts för mot­våld. Judiska affärsinnehavare som vägrar säga upp sina palestinska arbetare… upplever hur deras affärsfönster krossas, hur bränder ”plötsligt” bryter ut i butiken…

Kanske kommer den nya vågen av knivmord att få staden invånare att inse att en för­änd­ring måste komma till stånd, att fred äntligen måste slutas. Andra menar att man inte ens får tänka så… ”

Brevet kunde ha skrivits i dag med den skillnaden att det nu inte handlar om knivmord utan om stridsvagnseld och självmordsbombare. Har julens evangelium något att göra med vad som sker i Palestina? Är det ett bud­skap till judar och palestinier? Ett budskap också till andra oroshärdar ute i vår värld? Till USA och Irak?

 För många judar är det en väntan på Messias, som enligt profeterna skall komma med räddning, befrielse, frälsning. Men när kommer han? Messias tycks vara långt borta i da­gens Jerusalem!

Urkyrkans vittnesbörd om denna julnatt och dess konsekvenser

Några av den kyrkans tidigaste röster ger oss svaret om julnatten har att göra med såväl Arnes fråga som frågorna om vår värld. Så här tolkades barnets  födelse i Betlehem av evangelisten Lukas: Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Messias har kommit! Vi skall inte vänta längre. Vi måste upptäcka honom sådan vi möter honom i barnet där i Betlehem, i Jesus från Nasaret!

 Evangelisten Johannes återger sitt julevangelium i Johannes 1:1-5

I de orden möter vi en återklang av skapelseorden i Bibelns första bok. Johannes uppfattar i Jesu födelse att Gud skapar på nytt, gör ett ingrepp i historien: I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till.

Men också en återklang av julprofetens ord som vi tidigare hörde läsas: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus… Ty ett barn har fötts, en son är oss given… detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt.

Men Johannes ger oss också orden om att denne fredens furste inte var välkommen – då som också av många i dag. Hans bud om rätt och rättfärdighet får klinga ohört för allt­för många: Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Men, Gud vare tack, Johannes ger oss också dessa ord: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn… Ordet blev människa och bodde bland oss… fylld av nåd och sanning.

Dem som tog emot honom…! Gäller detta oss här i denna kyrka?

+ Paulus formulerar sitt julevangelium så här: Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

 Dessa, den första kristna kyrkans vittnesbörd är för mig evangelium. Detta är julnattens heliga mysterium. Och så blev det också för Arne H Lindgren som ger oss sitt vittnes­börd senare i livet i en av de psalmer av honom som vi nu har i psalmboken:

Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du och han älskade dig överallt. Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du – och han älskade dig överallt.

Kållered 2003.12.25

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 20:59

Publicerat i Julen, Predikan

Hedningarnas pingst och nådens oordning – Pingst

leave a comment »

 Apg 10:44-48 inkl kap 10-11:18

Gud har alltså gett dem samma gåva som vi fick. Hur skulle då jag kunna hindra Gud? Petrus hade anledning att ställa den frågan till de ledande judekristna i Jerusalem som ställt honom till svars för det han hade varit med om och delaktig i Caesarea – som vi tidigare hörde läsas. Man gick till­rätta med Petrus för att han hade besökt oom­skurna – alltså hedningar – och ätit med dem.

 Pingstdagen firar vi till minne av Andens utgjutelse över den judekristna församlingen på dess fö­delsedag. Jag knyter an till det som skedde i Caesarea som betecknats som hedningarnas pingst då Anden – till de jude­krist­nas stora förvåning – föll också över hedningar. Jag gör det med rubriken Hedning­ar­nas pingst – och nådens oordning. Begreppet nå­dens ord­ning växte fram då ortodoxin tog greppet över kyrkorna. Fräls­ning­en skulle ske efter en bestämd ordning och fromhet formas ef­ter fasta mönster och bud enligt gammalt judiskt mönster. Det som inträffade i Caesarea bröt de ju­de­kristnas upp­fatt­ningar och ord­ning­ar. Anden födde nådens oordning.

 Behöver Gud ta itu också med oss och våra ibland alltför reglerade uppfattningar om Gud och An­den som får till följd att vi beskär Guds handlande. Är det så att vi i likhet med Petrus – då Gud handlar och vill leda oss på nya vägar – frestas att agera så att vi hindrar Gud.

 Anden förbereder mötet mellan Cornelius och Petrus 

 I Apg 10:e och 11:e kapitel berättar Lukas om Cornelius inbjudan till Pet­rus att komma till hans hem för att han, hans släkt och vänner skall få höra vad det är för budskap Petrus förkun­nar. Inbju­dan har föregåtts av att såväl Cornelius som Petrus ställts inför märkliga uppenbarelser. Romaren Cornelius var som Petrus en bönemänniska. Bägge praktiserade judarnas bönetimmar och fick var för sig under sina bönestunder en uppenbarelse.

 Anden börjar med Cor­nelius i Caesarea. Det står att denne officer i sin fromhet alltid bad till Gud. Han var en gudfruktig hed­ning – som en av dessa vi beteck­nar som försam­lingens vän­ner. I en syn får han bu­det av en ängel att skicka efter Petrus för att höra hans budskap. Det gör han genom några av sina underlydande. Dessa beger sig till Joppe där Petrus befinner sig o 5 mil söder ut.

 Petrus befinner sig i garvaren Simons hus. Han har gått upp på taket för att be och kommer i hän­ryckning. Han ser en väldig duk sänkas ned tre gånger inför sina ögon och en röst uppmanar honom att äta av vad han ser. Men i duken finns djur som han som jude uppfattade som orena. Petrus väg­rar därför att äta men får då höra: Vad Gud gjorde till rent skall du inte göra till orent. Medan Pet­rus ännu grubblar över vad han sett kommer Cornelius män med sin inbjudan. Nästa dag följer han och några av hans judekristna vänner med dem.

 Då Petrus kommer till Cornelius kastar sig denne ned inför honom. Men Petrus deklarerar att han är en vanlig människa, ber honom resa på sig och går in till denne där många är samlade och säger: Som ni vet är det förbjudet för en jude att umgås med någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren.

Något förbud att umgås med hedningar finns inte i GT men där finns många utsagor att avskärma sig från omvärlden. Vad Jesus med profeten Jesaja kallade människors bud hade utvecklats varför Jesus i relation till dessa konstaterade Men jag säger er.

 Vad Anden förberett blir till en lektion för Petrus och de övriga judekristna. Petrus är präg­lad av sin judiska tro men är på väg att bryta sig ur dess bud och system. Han bor hos en gar­vare som enligt ju­darna hade ett orent jobb.

 Petrus undrar varför han blivit inbjuden och Corneli­us berättar om sin syn. Petrus anar något av det som är på gång och tar till orda. Han säger: Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor… och fortsätter att berätta om Jesu framträdande och om det uppdrag  han och apostlarna fått att förkunna evangeliet om Jesus och frälsningen.

 Anden faller över alla – både judar och hedningar

 Under hans tal faller – till de judekristnas stora häpnad – Anden över både judar och hedningar. Des­sa prisar Gud och talar i tungor. An­den slår ned över människor som man som jude inte um­gicks med. Gud godkänner dessa och räknar in dem bland sitt folk.

 Petrus får konstatera – Gud har handlat. Det är inget annat för honom och de övriga än att hänga med. Så döper man i Jesu Kristi namn dessa hedningar som redan tagit emot den heliga anden som gåva från Gud. Nådens oordning rådde – inte dop och då Anden utan först Anden och därför dop. De inlemmas i Kristi församling vars snäva gränser mot hedningar bryts ned.

 Petrus beger sig till Jerusalem där har man fått höra det ofattbara som skett i Caesarea och hur Petrus betett sig varför man ställer honom till svars för vad som skett. Petrus återger den Andens lektion han genomgått och av­slutar sin redogörelse med orden: Då kom jag ihåg att Herren hade sagt: ‘Johannes döpte med vatten, men ni skall döpas med helig ande.’ Sedan dessa hedningar kommit till tro på herren Jesus Kristus, har Gud alltså gett dem samma gåva som vi fick. Hur skulle då jag kunna hindra Gud?

 Efter Petrus redogörelse accepterar man vad som skett. Anden har gett Petrus och de judekristna vännerna av ”lag och ordning” en lektion om Guds väldiga gärningar och nådens oordning.

Här raserades tidigare konventioner om för vilka Guds gärningar gäller.  Här inlemmades i samma församling dessa som inte kunnat umgås och vistas i samma hus!

 Andens vind över våra kyrkor

 Pingst är hänryckningens tid! Är det möjligt att också vi – som prästen Olov Hart­man en gång uttryckte det – ”grå missionsförbundare” kan låta oss ryckas med av Andens vind över världen?

 Om den här lektionen upprepades i dag – över missionsförbundare, baptister och pingstvänner, och över, lutheraner och katoliker och andra skulle då förvåningen bli lika stor över Andens sam­ti­diga utgjutelse över dessa olika grupperingar?

 Andens vind behöver blåsa in över våra kyrkor och församlingar. Ingen skulle då längre kunna hindra oss olika slags kristna att förverkliga det som Paulus slår fast i sin undervisning: Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria. Alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Han kunde ha sagt: ”Med en och samma Ande har ni alla döpts att höra till en och samma kyrka, vare sig ni kallar er kyrkliga eller frikyrkliga, missionsvänner eller pingstvänner eller vänner av annat slag!”

 Vi behöver be med psalmens ord: ”Helige Ande, låt nu ske undret som väcker oss alla. Låt Guds församling än få se eld ifrån himmelen falla… Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra. Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra.”

Får Andens vind blåsa ikull gamla formeringar och befria oss från fördomar om såväl andra krist­na som om andra – kanske för oss – främmande människor? Inser vi att Anden i våra olika församlingar är en och densamme. Att vi alla druckit en och samme  Ande för att alla höra till en och samma kyrkokropp?

Är vi beredda genom Andens utmaning och under Andens ledning låta kärleken öppna våra ögon    för människor som till sin läggning är annorlunda än vi själva? I våra församlingar och på kyrko konferenserna arbetar vi med de svåra och laddade frågorna om sexu­ell läggning och dess konse­kvenser.

Många står frågande inför vad som nu pågår i kyrkorna. Andra känner smärta och otålighet inför att mycket bara tycks förbli som det varit med kyrkorna i sina fållor och med enskilda kristna i sina för­­domar. Andens aktivitet ibland oss föder både oro och otå­lighet.

 Anden manar i dag oss till uppbrott på samma sätt som då Petrus och hans judiska vän­ner ställdes inför Andens utgjutelse över andra än dom självaen lektion om den heliga andens gåva till oss och om nådens oordning. Gud agerar genom Anden inte efter våra mallar och ord­ningar. Gud handlade och Petrus fick finna sig i och rätta sig efter detta. Tidigare bud och förhåll­ningssätt fick vika undan.

 När detta sker får vi liksom Petrus och hans vänner glädjas över Andens utgjutelse. Vi får liksom de gå in i en okänd framtid – i tron att Anden skall leda oss rätt och som Hjälparen hjälpa oss bygga på Guds ordningar i stället för på vår egna. Vi får glädjas över människor som fogas in i Kristi kropp – församlingen – och anledning att prisa Gud.

 En som fick bryta upp från sina tidiga uppfattningar om Gud var Augustinus – en av våra kyrkofä­der. Han brottades under många år med Gud bland annat med frågan om det ondas problem. Han berättar i sin bok Bekännelser över den förtvivlan han kände då hans bäste vän dog. Han uppfattade att den Gud han lärt känna inte såg och förstod hans sorg. Han kämpade mot Guds kallelse men fattade till sist att han inte var bunden av någon annans vilja än sin egen bundna vilja. Hans mors vittnesbörd och enträgna böner och biskopen Ambrosius goda inflytande ledde honom 32 år gam­mal till omvändelse och dop. Den gud han kämpat emot hade varit ”en fantasins föreställ­ning och en villfarande människotanke”. I Jesus Kristus och under Andens inflytande fann han så befrielsen till gemenskap med den Gud Jesus uppenbarat.

Låt oss be med en av de böner han formade: ” Andas i mig, heliga Ande, så att jag tänker heliga tankar. Mana mig, heliga Ande, så att jag gör det som är heligt. Styrk mig, heliga Ande, så att jag skyddar det heliga. Vaka över mig, heliga Ande, så att jag ger akt på det heliga.”

Bohus-Björö 2010.05.22

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 20:01

Publicerat i Pingst, Predikan

Han som kommer… – 1a advent

leave a comment »

Matt 21:1-11, Luk 4:16-22 och Sak 9:9-10

 ”Så gick kejsaren i procession under den vackra tronhimlen, och alla människor på gatan och i fönst­ren sa: ‘Gud, vad kejsarens nya kläder är makalösa! Vilket fint släp han har på rocken! Vad det sitter under­bart!’ Ingen ville låta märka, att han inte såg några kläder, för då hade han ju inte dugt i sitt ämbete eller varit mycket dum. Inga av kejsarens kläder hade gjort sådan lycka.

‘Men han har ju ingenting på sig!’ sa ett litet barn. ‘Herre Gud, hör den oskyldiges röst’, sa fadern; och den ena viskade till den andra, vad barnet sa. ‘Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger, han har ingenting på sig!’ ‘Han har ingenting på sig!’ ropade till sist allt folket.”

 Vi har skrattat åt H.C.Andersens underfundiga saga om kejsarens nya kläder. Om dessa skräddare som lurat alla att tro att de som ingenting såg var dumma i huvudet. Tänk om H.C.Andersens saga handlar om oss? Är det vi som är de lurade utifrån alla de utbud vi ställs inför och tar till oss? Tänk om det vi sat­sar på inte håller inför livet själv? Kanske står vi lika nakna inför livet som kejsaren?

 Texten i dag berättar om en konung av helt annat slag som red in i Jerusalem på ett arbetsdjur, på en åsna. För honom ljöd hosi­an­naropen.

 Vem är han? Den frågan ställdes av folket. Det är frågan också i dag. Vem är Jesus från Nasaret som fött alla advents underbara sånger? Han som kom­mer… ridan­de på en åsna med fredens budskap… för att befria oss till verkligt liv…

 Han som kommer ridande på en åsna – med fredens budskap

 Vi går till profeten Sakarjas ord som vi tidigare hörde läsas: Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.

Detta är det paradoxala. Han kommer och hyllas som en kung. Men hans uppträdande är inte mak­tens människa. Därför blev han ifrågasatt och är ifrågasatt!

 Än mer ifrågasatt blir han då vi läser Sakarjas ytterligare ord: Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken.

 + Vad skulle det innebära om Jesus i dag kom ridande över Olivberget, in i Jerusalem med förso­ ning­ens budskap till såväl judar som palestinier? Skulle han hejdas av en palestinsk själv­mords­bombare eller av israeliska stridsvagnar?

+ Vad skulle det innebära om Jesus kom ridande på Washingtons gator mot Vita huset eller på Mosk­vas gator mot Röda torget med budskapet om fred för folken och att alla stridsvag­nar skall förintas. Skulle man lyssna? 

+ Vad skulle det innebära om Jesus kom ridande – inte ner från Olivberget – utan ner från Ramberget och in här i vår kyrka? Skulle vi känna igen honom? Skulle vi släppa in honom för att få lyssna till vårt Hosianna? Ja, jag tror det.

Men skulle vi ta emot hans budskap om rätt och rätt­fär­dighet och om fred för folken?

 Jag är inte alldeles övertygad. Jesus från Nasaret är så annorlunda än vad vi föreställer oss. Det är grun­dat i det som sägs om honom: Rättfärdig är han! Det stämmer inte med våra mänskliga mallar.

 Med sitt intåg i Jerusalem visar oss Jesus på historiens Gud. Den Gud som förde Israels folk ut ur Egyp­tens slaveri är historiens Gud. Och profe­ter­na hade vittnat om att någon skul­le komma. Han kom! Och om honom sa profeten Sakarja: Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.

Så har hans rike nått också oss i vårt land och i denna del av landet!

 I en annan av dagens bibeltexter berättas om Jesu framträdande i Nasaret. Då han läste den gam­la texten av profeten Jesaja om att någon skulle komma för att befria människor som fjättrats av olika band eller förblindats eller var förtryckta. Då han hade läst texten sa han detta fantastiska: I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.

Jesus Kristus inkarnerades – blev en av oss. Kom in i denna världen, formade Guds historia bland människor. Så skall evangeliet inkarneras, bli synligt och verkligt också i dag i vår värld. Det skall ske genom Jesu lärjungar, genom Kristi kyrka och dess församlingar. Vår kallelse är här och nu. Vi kan aldrig låta evangeliet och det Jesus läste i Nasarets synagoga höra till en annan tid.

Han som kommer i Herrens namn

 Frågan man ställde när han kom på sin åsna var: Vem är han? I vår tid av vetenskapens och tekni­kens triumftåg frågar sig många vem denne Jesus är och vad han har med oss att göra? Kejsare och pre­si­­den­ter och maktens människor av skiftande slag kommer, kläs av och går. Men här sitter vi och lyssnar år efter år, på nytt och på nytt till berättelserna om denne Je­sus! Varför?

 Folket sjöng – och vi har sjungit: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Vad vill de orden säga oss? De förmedlar tros­be­kännelsens ord om denne Jesus från Nasaret: ”Vi tror på Jesus Kristus, Guds ende son, vår Herre, som blev till som människa … ”

 Han är Sonen, sänd av Fadern till oss. För att säga det med änglabudet till några herdar vid hans födel­se med samma poängterande av hans maktlöshet och ringhet: I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.

 Hans entré hit till oss på jorden var lika anspråkslös som hans åsneritt in i Jerusalem. Och ändå… Han är – för att tala med Johannes julevangelium: Ordet som blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader och han var fylld av nåd och sanning.

 Jesus från Nasaret befriar i dag

 Historiens Gud är frälsningens Gud. Han har kommit för att du skall kunna bli och vara den män­niska du skapats till. Det kan endast ske om han får befria dig från de bojor du sitter fast i – om han får öppna dina ögon för din nakenhet.

 Är det sant? Finns det bojor och band som fjättrar mig? Då Jesus sa till sin samtid att de i honom skulle lära känna sanningen och att sanningen skulle göra dem fria blev deras reaktion: Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du då med att vi skall bli fria?

Hur är det med oss? Är vi i behov av befrielse från något som fjättrar oss?

 I går talade vi om oss själva och den värld vi lever i. Vi talade om den myt som dominerar vår tid, myten om framsteget, föreställningen om evig ekonomisk till­växt som fött den girighet som är ett kännetecken på vår tid. Vi talade om dansen kring guldkal­ven och om guldet som blir till sand. Vi talade om Mammon, den vanligaste avguden på jorden.

 Gäller detta oss? Är vi i behov av befrielse från ytlighet och jagande efter nya upple­velser? I så fall – finns det befri­el­­se från de bojor som binder mig? Finns det en Befriare, Frälsare för mig? Vi skall strax sjunga dessa ord: ”Jesus från Nasaret går här fram än som i gången tid, löser ur vanmakt och synd och skam, ger oss sin kraft och frid: himmelriket är nära… Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas sår. Den som var bunden och trött och tom, frihet och glädje får: himmelriket är nära.”

 Det finns mycket som kan binda en människa och göra henne trött och tom, t o m vanmäktig. Psal­men ta­lar om synd och skam. Du kanske finns här som känner dig smutsig och oren.

 Avgörande frågor som vi ställs inför på kyrkoårets första dag är: Vill vi i sanningens ljus se oss så­dana vi verkligen är? Vill jag ställa mig frågan om vart jag är på väg i mitt liv?

 Orden Jesus förmedlade i Nasaret är ord till oss i dag: Jag har kommit för att förkunna ett glädjebud till fattiga, befrielse för fångna, syn för blinda och frihet åt förtryckta.  

 Kanske finns du här som undrar om denne Jesus kommer till dig.

 Författaren Sven Delblanc skrev före sin död memoarboken Livets ax. Delblanc skildrar sin mörka barndom – hur fadern förmörkade tillvaron i hela hemmet. Detta fick konse­kven­ser på andra plan – inte minst för hans upplevelse och uppfattning om Gud. Som ung upplevde han sommaren och levde med i naturen. Bland annat såg han bland alla träden den darrande aspen och kände starkt det han uttrycker i orden: ”Du skälver och är rädd som jag! Men vad är det för fader som skrämmer dig, om inte den Gud som är starkare än vi och utan barmhärtighet?”

 I en kyrka fann han en liten trästaty föreställande Ma­rias mor, Maria själv och Jesus. Jesus var skadad till oigenkännlighet, ansiktet var ba­ra en skrov­lig spjälkyta. Detta stämde för Delblanc för Jesus och hans gär­ning hade han aldrig förstått. I världen fanns ingen nåd och ingen försoning.  På vinden dit han drog sig undan för att gömma sig för fadern hängde en bild förestäl­lande Jesus klap­pande på en dörr. Men Del­blanc kon­staterar att på portarna till hans hem, skräckens hus hade Jesus al­drig knackat. Gården Mölna var ett hus som Jesus gick förbi.

 Delblanc är inte ensam om att brottas med en Gud man inte förstår. Di­lemmat är att när Jesus kom­mer är han så annorlunda än man tänkt sig. Man ser honom inte – eller i varje fall inte vem han är och öpp­nar sig inte för hans så annorlunda budskap. Men att han kommer till oss är min tro och övertygelse.

 Evangeliets hälsning denna ad­ventssöndag är vad Anders Frostensson uttrycker i sin psalm: ”Öppna ditt hjärta i bön och bot, upplåt vart hemligt rum. Red dig att taga Guds Son emot, tro evangelium: Himmelriket är nära.

Rydsnäs 2007.11.30

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 19:44

Publicerat i Advent, Predikan

Gud – du måste finnas

leave a comment »

Ps 23 o 1 Mos 32:22-31

 Jag var på väckelsemöte för några år sedan. Det var inte i en kyrka utan på operan här i stan då jag såg och lyssnade till musikalen Kristina från Duvemåla. Det är en musikal om Kristinas och Os­kars och deras resa genom livet. Där finns också Oskars bror Robert och dennes kamrat Ar­vid med.

 Några av sångerna i musika­len utgör bakgrund för mina tankar denna söndag under rubriken Gud – du måste finnas.

 Den första sången återger Kristinas tankar efter att hon och Oskar fått ett barn. Det barnet kunde inte kommit till ett fattigare hem, men inte heller till en lyckligare mor.

 ”Min astrakan”

 Livet rymmer så mycket av skönhet och glädje och drömmar. Så har det varit för oss som har större delen av livets resa bakom oss. Så är det för människan mitt i livet. Så är det inte minst då ett barn föds med allt vad det innebär av livets mysterium, längtan och förhopp­ning­ar.

 För Kristina gick tankarna hem till Sverige men också till morgondagen. Vad skall det bli av detta barn då det kastas ut ”i denna farliga, främmande värld”. Hon minns hemmets äppelträd, astrakanen: ”Bortom den­na Nya Värld som såg dig födas, min vän. Där mognar äpplena än.”

Ett livets träd ger henne hopp inför en okänd morgondag.

 Min hustru Sonja och jag har också upplevt livets under i våra tre barns födelse. Glädjen och drömmarna men också frågorna om vad det skulle bli. Och så har många av er. Livet rymmer så mycket av skönhet och glädje och drömmar. Och vi är fortfarande på resa.

 Vi har nu bakom oss kyrkoåret i dess festligare del med de stora högtiderna. Vi har följt lärjungarnas och Jesu vandring upp mot Jerusalem som en helt avgörande del av deras resa genom livet. Med tre­faldighetstiden ställs vi inför vad det är att vara människa och kristen. Bibeltexterna utmanar oss till lärjungeskap – ett lärjungeskap som rymmer såväl höjdpunkter som djupa dalar – ett lärjungeskap mitt i denna värld med allt vad den bjuder på.

 I musikalen möter vi Oskars bror Robert och hans kamrat Arvids drömmar. De hade gett sig ut på en vandring för att skapa sig en framtid. En dag återvänder en ytterligt mager och söndertrasad Robert utan sin kamrat.

 ”Guldet blev till sand”

 De fanns där, fiskarna och lokalbefolkningen – barn, föräldrar, ja alla åldrar. De njöt av havets skönhet utanför deras kust. Där fanns också de många långväga resenärerna som kommit – också från Sverige – för att uppleva underbara semesterdagar tillsammans med nära och kära. Så kom flodvågen med död och för­bannelse. Det som inte kunde hända skedde. Den värld som vi människor tror oss behärska tog över herraväldet. Livet slogs sönder.

Där fanns de många skogsbönderna och skogsägarna som under många år i glädje beskå­dat vad de själ­va, deras föräldrar eller andra planterat. De hade en ekonomisk trygghet för sig och sina barn i sko­gens mäktiga tillväxt. Då kom stormen med orkanbyar och tillvaron trasades sönder. Landskapet bröts sönder och tryggheten sopades bort av stormbyarna. ”Guldet blev till sand.”

 Du kanske finns här som drabbats av något helt annat som slagit undan din trygghet och den grund du tidigare upplevt så fast. Eller du finns som känner att Roberts sång stämmer för dig. Du ser att längs den väg du nu vandrar finns inte det du vill med ditt liv. Du kanske till och med anar att det du trodde och satsade på är som vatten ”ur en stinkande källa”. Det är inte det livets vatten som släcker den törst du bär på efter liv och mening. 

 I en värld där vinsten, framgången, kapitalet, marknadskrafterna har en så ohyggligt avgöran­de roll finns det i dag alltför många som kan göra Roberts sång till sin: ”Guldet blir till sand.”

 Så kommer frågorna till oss om själva livet och dess grund inför hur livet till synes håller på att gå ur händerna på oss. Och frågan om det finns någon som ser oss och bryr sig om oss.

 ”Gud, du måste finnas”

”Här är jag en flykting och en främling… Jag kan inte längre se en mening…”

 ”I de rotlösas land” är titeln på den amerikanske bibelforskaren Walter Brueggemanns ana­lys av vår tid och dess relation till det bibliska budskapet. Han menar att vår tid är präglad av att vi lever i en exil lik den som det judiska folket fått göra. För många är det en upplevelse av främlingskap, övergivenhet, och sårbarhet – som att vara ett föräldralöst barn utan rötter i till­varon.

 Då tränger sig frågorna fram. Finns det någon bortom bergen, blommorna och sången – bort­om heta hjärtat mitt? Och där föds frågan med ”det lilla ordet om” – ”Om du inte finns till…”

 Vilka var frågorna en gång för lärjungarna på deras vandring på vägen upp till Jerusalem. Deras Mästare hade sagt att han skulle utlämnas och dömas till döden. De som hade hoppats så mycket av livet i mötet med Jesus. Vad blev deras grubblande tankar då hammarslagen senare ekade och deras framtid slogs i bitar. De som hade funnit något, någon att tro på och le­va för. Vad var det de hade trott på och satsat på? Höll det inte?

 ”Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret: att Du inte finns till, fast jag trodde på Dej. Vem skulle hjälpa mej uthärda livet här ute. Vem skulle ge mej den kraften som jag måste få. Vem skulle trösta mej, jag är så liten på jorden. Om Du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?”

 En av Englands tidigare ärkebiskopar, William Temple, sa: ”Människorna säger: ´Det kan inte finnas någon kärleksfull Gud, för om det fanns det och hans såg ned på jorden, skulle hans hjärta brista.’ Kyrkan pekar på korset och säger: ‘Det brast!’ Människorna säger: ‘Det är Gud som har skapat världen. Det är han som måste bära allt elände.’ Kyrkan pekar på korset och säger: ‘Han bar det också!’

 Bibelns budskap är för mig budskapet om den lidande Guden. Guds smärta och lidande föds ur den solidaritet han har med sin skapelse. För att uttrycka det med teologen Jürgen Moltmanns ord: ”Gud blir den intill döden och långt därutöver solidariske Guden… ” 

 Den lidande Guden utblottade sig, klädde av sig härligheten och blev en av oss. Så kallas också den väg som för Jesus och hans lärjungar ledde till Jerusalem kärlekens väg.

 Kristina konstaterade: ”Jag vore ingenting om Du inte fanns… Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, Du måste, hur kan du då överge mej? Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om Du inte fanns.”

 Rakt ner i världens ondska är Jesu kors nerdrivet. Jesus Kristus är Guds svar på människors förtvivlan och ångest, på våra böner och rop inför lidande och död. Jesu eget förtvivlade rop ur dödsångesten och övergivenheten tycktes bli bemött med Guds tystnad. Men det var inte så. Den långa bittra fredagen följdes av påskdagen. Jesu egna ord om vetekornets lag gick i uppfyllelse. Gud svarade med uppstån­del­se och liv. Korset bryter Guds tystnad.

 I nödens stund ropar jag till dig, och du svarar mig.

 I Psaltarpsalmen vi hörde läsas fanns dessa ord: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig… ”

Och från en annan psalm hämtar vi dessa ord: ”I nödens stund ropar jag till dig, och du svarar mig.”

 Den bibeltext som kanske allra tydligast återger en människas brottning både med sig själv och med Gud är den vi tidigare hörde läsas. Berättelsen om Jakob som på grund av sveket både mot sin bror och sin far varit på flykt under många år och nu är på väg hem. Bibeltexterna återger hans rädsla inför vad som skall ske i mötet med sin bror. En natt har han lämnat alla reskamraterna och lagt sig ensam att sova. I nattens timmar brottas han med någon – en brott­­ning säkert sprungen ur samvetets påminnelser om hans svek. Där föds också frågan om vem det är han brottas med. Svaret blev: Du har kämpat med Gud och människor och segrat. Han är ju nu på väg hem för en uppgörelse. Jakobs eget bestämda krav var detta: Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.

 Det liv som ibland kastar sin glädje och trygghet över oss, som vid andra tillfällen tycks vilja gast­krama oss till döds får vi bryta mot evangeliet och dess budskap. Inför det lilla ordet som ibland skrämmer och plågar också oss – om… – med dess gnagande oro – ”om du inte finns till” – ger oss evangeliet Guds egen hälsning. Gud som ser oss och hör oss kom till oss i Jesus från Na­sa­ret och i hans vandring här på jorden.  

 ”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev  trött  liksom du – Och han älskade dig överallt.” Det är ord ur den psalm vi senare skall sjunga av Arne H Lindgren.

 Bibelns budskap är hälsningen från den Gud som finns och som kommer till oss i Jesus Kristus. Evangeliet vill ge oss den grund för livet, det ljus i mörkret vi behöver. Vad är ditt svar?

 Evangeliet vill föda det vittnesbördet hos oss som blev Kristinas sista hälsning till sin Oskar: ”En gång var jag rädd för mörkret men det är jag inte mer… Beskyddet av en ängel som slår vakt, det vet du att jag har. Jag vill att du skall minnas vad jag sagt: Jag är i gott bevar.

 Betlehemskyrkan, Gbg 2005.02.06

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 17:49

Publicerat i Predikan, Temapredikan

Ett befriande budskap – sön f domsönd

leave a comment »

Matt 25:1-13

 ”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar  mot evigheten: evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila. Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad  och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Så fångar poeten Werner Aspenström in människors livsmönster i sin dikt ”Mä­tar­lar­ven”. Fångar han också in våra liv i dessa ord – en inrutad vardag utan större perspektiv. Eller är vi – som Jesu lärjungar präg­lade av att vi hör hemma i Kristi kyrka – ett befriat och befriande Guds folk.

 Inför kyrkoårets avslutning med dess rannsakande texter och för en jubilerande församling får vi fun­dera över: Vilka är vi? Och vart är vi på väg? Det är en fråga för oss både som samhällsmedbor­ga­re och som kristna. Vart är vi på väg i såväl samhälle som kyrka?

 Bibeltexterna i dag handlar om Jesu återkomst under rubriken ”Vaksamhet och väntan”. Jesus tar i sitt tal om tidens slut upp män­niskors frågor om vad som skall ske i framtiden, om vilka tecken som skall förebå­da änden och hans återkomst. I Jesu liknelse om de tio brud­tärnorna, som gått ut för att mö­ta brudgummen betecknas fem av Jesus som kloka me­dan fem som oförståndiga. Frågan är i vilken grupp vi hör hemma: till de kloka eller till de oförståndiga?

 Paulus gjorde en tidsanalys i sitt andra brev till Timotheos med ett lika djupt allvar som Jesu ord: Det skall du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår. Då kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar…

Gäller dessa ord också vår tid? Är det bara det typiskt negativa perspektiv som så ofta präglar oss reli­giösa i vår analys av samtiden? Eller är det inte just detta som media sköljer över oss?

 Kyrkofadern  Augustinus gjorde följande reflektion över sin tid: ”Tiderna är dåliga, tiderna är svåra, så säger människorna. Det är vi som är tiderna. Så som vi är, så är tiderna.” Har han rätt i detta? Är den fak­tiska situationen den att det är vi som brukar respektive missbrukar tiden? I stället för att skylla ifrån oss på ”tiderna”, så får vi rannsaka oss själva och hur vi lever vår stund på jorden, hur vi bru­kar vår tid – som enskilda människor och som folk.

 Stämmer det att vi i kyrkorna nu för tiden är ganska tysta då det gäller att söka tolka vår egen tid och sia om fram­tiden. Är det så att för den seriösa tidsanalysen och för varningsorden sva­rar i dag andra grup­per utanför kyrkorna som poeter, forskare, filosofer och aktivister av skif­tande slag. Gäller Aspen­ströms funderingar oss – att vi rör oss på vårt lilla körsbärsblad? Handlar Jesu ord om oss: När brud­gummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn? Eller – vad värre är – är vi som de fem flickorna utan olja – vår tro får inte den näring den behöver och tynar eller har slocknat?

 Frälsaren, Befriaren – och ett befriande budskap

 Kyrkans herre, Jesus Kristus, bär namnet Frälsaren, Befriaren. Han kom med ett befriande budskap. Befrielsen har i alla tider gällt band av de mest olika slag – som synd och skuld men också annat som fjättrar människor. Men hans frälsning har aldrig enbart varit en befrielse från något utan också en be­frielse till något, en upp­rät­telse till att bli Någon.

 Endast den som inser att hon är bunden söker bli fri. Jesus hävdade i Nasarets synagoga att han hade kommit för att befria de fångna – ge de för­tryckta fri­het! Jesu smärt­samma upp­levelse var att se sin samtids människor blinda för sin egen fångenskap – utan behov av honom och den frihet han erbjöd.

 Paulus gav gala­terna  denna hälsning: Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta… låt ingen lägga på er slavoket igen. De orden är och förblir en lika aktuell hälsning till oss i dag. Då vi tappar evig­heten ur sikte och fjättras till ett liv utan perspektiv läggs slavoket på oss. Kristus har be­friat oss till frihet. Kristi kyrka får aldrig vara en kyrka som trälbinder män­niskor under bud och lag.

 Kyrkans identitet uppfattas av många i dag utifrån vad kyrkan är emot, tagit av­stånd ifrån i trång mora­lism – inte grundat i vad hon står för! Kyrkans verk­liga identitet är den som hennes Herre gett henne – att vara förvaltare av ett befriande budskap – stå för liv och frihet. Jag möter den kristna församlingen i Skrif­­ten som Guds be­­fri­ade folk med kal­lelsen att vara en befriande kyr­ka!

 ”Folkets kyrka” i Latinamerika

 Låt oss se hur Guds folk i vår egen tid brutit upp och uppnått en helt ny trovärdig­hets­position. Jag tän­ker på ”folkets kyrka” i Latinamerika. Den från Europa importerade och konserveran­de teologin kas­serades och en levande befriande tro tog sig uttryck i befriel­se­­­teologi. Glädjebudet till de fattiga och befrielsen för de fångna, orden av Jesus i Na­sa­rets synagoga, förblev inte läng­re bara teologi och vack­ra ord. Evangeliets teori över­gick till praktik.

 För befrielseteologerna gäller att kyrkan är kyrka då den är folkets kyrka. Det är då inte lika med före­teelsen folk­kyrka som inte sällan är en prästkyrka. Folkets kyrka har sin starka koppling till den latin­amerikanska Kristus-bild som vi möter i deras sånger och dikter och de folkliga mässor­na där Jesus skildras som ”en man av folket – arbetare, bonde, gatu­för­säljare, arbetslös”.

 En omistlig del av det som skett i Latinamerika är framväxten av de så kallade basgrup­perna. I dessa har de fattiga, de förtryckta mötts. Den enskilde har stigit fram ur ano­ny­miteten och hopplös­he­ten och tillsammans med andra blivit Någon – en med­ansva­rig lem i Kristi kropp!

 I mitt möte med en sådan basgrupp i Montevideo i Uruguay slog mig likheten mel­lan den­­na grupp och de grupper av troende som under den stora folkväckelsen i vårt land samlades till konven­tiklar i hem­men kring Bibeln. I dessa grupper ställ­de man frågan om vad som stod skrivet och vad det nu innebar för dem själva och deras grannar – inklusive grannarna ute i värl­den!

 I basgruppen i Montevideo samlades vi till bön och läsning av Guds ord. Man ställde frågor­na om vad Ordet betydde för dem själva, fattiga människor i stadens arbetarkvar­ter. Mitt i grup­pen av fat­tiga och lite tafatta människor fanns också den kvinnliga advokaten från en av landets förnämare släk­ter. Hon delade Ordet med de övriga på deras villkor. Ordet och var­dags­livet kopplades samman.

 En levande församling möts i basgrupper till samtal kring Bibelns existentiella frågor!

 En kyrka i världen

 Kyrkans budskap om befrielse och frihet kan aldrig vara ett budskap riktat endast till en­skil­da män­niskor. Dess ärende är ett budskap som rannsakar och ifrågasätter ”makterna” och institu­tio­nerna. Det är dessa som institutionaliserar, befäster orättfärdigheten och ondskan och där­med för­trycket och män­ni­skors slaveri. Kyrkan kan därför aldrig som sann kyrka stå vid si­dan av sin tids po­li­tiska frågor. Hen­nes uppgift är inte den politiska men hennes mission berör i högs­ta grad samhället i dess uppbyggnad med politiska för­sam­lingar och politiska beslut.

 Inte sällan hävdas det – både från kyrkfolket själv och från politiska makthavare – att kyr­kan in­te skall lägga sig i de politiskt laddade frågorna utan hålla sig till sin – så kallade – uppgift. Men kyrkans kal­lel­se är ju att stå upp för frälsning, människors räddning från det som trälbinder dem, och där­för häv­da rätt och rättfärdighet. Så möter vi Guds pro­feter i gammaltestamentlig tid i närkamp med sin tids makt­havare. Jeremia talade domsord till kungahusen. Och Amos hade följande att säga till sin tids mäktiga: Ni förvandlar rätten till malört och slår rättfärdigheten till marken… Hör detta, ni som trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet.

 Den svenska väckelserörelsen tjänade som plantskola för förändringen av fattig-Sverige till det moder­na Sverige. En av väckel­sens pionjärer i Värmland, Mor i Vall, startade i mitten av 1800­-talet en sön­dags­skola för att ge under­visning och akti­vera barnen i bygden. Hon gick vidare och grundade en var­dagsskola. Då missions­före­ningen senare bilda­des tog den över ansvaret och hade som mest fyra sko­lor med utexa­minerade lärare. Mor i Vall fortsatte med att starta ett barn­hem. De förs­ta poj­karna köp­tes på fattigauktion. En sko­ma­kare anställdes som gav poj­kar­na en första bör­jan till yrkesutbildning.

 Sonen C J Nyvall, en av Missionsförbundets förgrundsgestalter, var en av förkämparna för all­män röst­rätt. Missionshuset Sa­lem, med plats för 800 människor, användes för opini­ons­möten. Kandi­dater i valen stod till svars för sina åsikter om allmän rösträtt, nykterhet, tullar och för­hål­landet Norge-Sveri­ge. Missions­föreningen samverkade med fackfö­reningarna och nykter­hets­föreningarna i frågor om allmän rösträtt och nykterhet. Två av fack­fö­reningarna bildades och leddes till en början av med­lemmar i missions­föreningens styrelse. Tron födde ett konkret samhällsansvar bland väck­elsens folk!

 Församlingens kallelse

 Kristi kyrka är ett befriat Guds folk med kallelsen att vara befriande människor! Då är försam­lingen en levande församling. Kristi församling har ett uppdrag:

+  Uppdraget är att vara Kristi kropp – hans fortsatta inkarnation – Ordet som blir ”kött” här och nu.

+  Uppdraget är att vara evangeliets kyrka som förkunnar frälsningens, befrielsens budskap – alltså glädjens budskap.

+  Uppdraget är att vara en kyrka under korsets tecken som förenar himmel och jord. 

+  Uppdraget är att vara med och forma morgondagen, förena forntid och framtid i nuet – skapa historia tillsammans med honom som formar historien och vill bruka oss till detta.

+  Uppdraget för Kristi kyrka – och därmed för församlingen här – är att vara en fol­kets  kyrka –  Ty så älskade Gud världen – människorna.

 Var finner vi denna församling? Är det inte ”bara en dröm” utan nå­gon som helst förankring i verklig­heten? Är det så att den grå vardag som många säger sig uppleva i dagens kyrkor hör samman med av­saknaden av en vision hos Guds folk?

 Avsl Werner Aspenströms mätarlarv nöjde sig med att bli kvar på sitt körsbärsblad och mäta upp den sträcka den vandrade. Hur är det med oss? Och vad är i så fall ”vårt körsbärsblad”? Också en kristen människas horisont kan vara som detta ”körsbärsblad”.

 Men du känner säkert till att mätarlarven bär på förutsättningarna för ett helt annat liv än vandring­ar­na på ett körsbärsblad. Larven skall en dag förpuppas – till synes dö – för att framträda som fjäril som lyf­ter från sitt körsbärsblad och trånga horisont.

 Du är på samma sätt kallad till ett liv i frihet och öppna horisonter. Du behöver inte förbli på ditt lilla körsbärsblad. Men vi har var och en att svara för vårt liv och våra beslut. De kloka flickorna i Jesu liknelse kunde inte ersätta de andra. Jesus läste i Nasarets synagoga de gamla profetorden för dig!: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fat­tiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

 Den visionen Jesus förmedlade la grunden till kyrkans oerhörda tillväxt under de första århundradena. Möj­ligheten till detta låg i Jesu ord: Jag är med er alla da­gar till tidens slut. Den låg hos honom som påskdagens kväll påminde de sina om uppdraget, andades på dem och sa: ta emot helig ande.

Bön: Vi lovar dig, Fader, Son och Ande, för det liv och den kallelse du fött oss till. Amen. Halleluja.

Kållered 2003.11.10

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 17:27

När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp

leave a comment »

 Predikan vid Missionskyrkans kyrkokonferens avslutningsgudstjänst på Slottskogsvallen i Göteborg 1995

 Det är med en speciell känsla som jag står här i dag. Drygt 500 m härifrån på gatan som slutar framför Slottskogsvallen ligger det hus där jag tillbringade mina första sju år. Sedan flyttade vi bara ett kvarter längre bort. Här på gräsmattorna och i skogen utanför Slottskogsvallen lekte jag som grabb.

 Jag växte upp tillsammans med tre bröder och våra föräldrar – Eskil och Märta. Av dem fick vi lära oss vad gudsfruktan var. Pappa var både lärare och söndagsskollärare och också ledare i GA, den ”gossavdelning”  jag tillhörde. Det hette inte scout då i Majornas mk!.

 Det viktigaste arvet från far och mor för oss fyra pojkar var den barnatro som de la grunden till.

Men vi kan inte leva på vår barnatro eller på fars och mors tro. Vi måste själva arbeta med livs-frågorna. Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Vad är meningen med livet här på jorden?

 Det är inte varken självklart eller enkelt att för sig själv eller med andra avge den personliga bekännelsen ”Jag tror” och söka svar på livets djupaste frågor i den kristna tron.

 Det handlar om nåden att få möta Jesus från Nasaret om vilken evangelisten Johannes säger: Ordet blev människa och bodde ibland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning…… åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.

 Det kan låta övermaga och lite stöddigt att med orden från väckelsens sångskatt bekänna som vi gjorde i mässan i går kväll att ”Det är saligt på Jesus få tro”. Det finns – som Anna Greta Wide uttryckte det –  säker salighet och salig osäkerhet. Den säkra saligheten mötte Jesus själv och tog upp kampen emot. Men det är ”saligt på Jesus få tro” då jag funnit hemligheten i ”att vara Guds barn blott av nåd”. Utifrån Guds kärlek ger Jesus mig rätten att vara ett ”Guds barn”. Jag vill här också påminna om de ord av Paulus som Anna Sara Larsson påminde oss om i sitt vittnesbörd på inre missionens högtid, vilket jag senare återkommer till: När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.

 Här står jag i dag i min tro och som pastor sedan 34 år. Vad innebär då tron för mig? Och vad ställs jag inför i den värld i vilken jag skall leva ut min tro? Missionsförbundet är ett barn av väckelsen. Vad står vi för som en del av Kristi kyrka? Vad är vår tro? Vilka är vi? Vad ger kyrkan till dagens människor? Vart är vi i vårt land på väg i dag? 

 Vart är vi på väg?

 Mose var den ledare som på Guds befallning ledde sitt folk ut ur fångenskap och förtryck i Egypten till ett utlovat frihetsland. Vid Sinai slog man läger och uppe på berget talade Mose med sin Gud.

 Folket fick vänta och blev otåliga efter en lång tid av strapatser och motgångar ute i öknen. Till sist tröttnar man på att vänta och ber sin andre ledare, Aron, att göra dem en gud. Tydligen ville man ha en annan gud än den Gud som Mose mött. Så tillverkade man en gud i guld i form av en kalv kring vilken man satte igång dansen i full intensitet.

 Men nu var Mose på väg ned från berget med de två stentavlorna på vilka Guds skrift var inristat. Han hör den väldiga sången från lägret och ser dansen kring guldkalven. Inför vad han ser slår han sönder Guds två tavlor.

 Kan du se denna scen framför dig? Från att ha varit på berget tillsammans med sin Gud står han där nu nedanför berget. Det är inte bara de två tavlorna som slagits sönder. Gud hade kallat honom att föra folket ut ur fångenskap och träldom för att det skulle bli Guds eget folk. Nu har de vänt Gud ryggen och tillverkat sig sin egen gud.

 Denna händelse med Israels folk för mina tankar till ett annat folk. Jag tänker på Sveriges folk som i mitten och slutet av förra århundradet fick uppleva stora väckelser – tider då Gud på nytt talade genom sina profeter. Jag ser hur detta folk befriades från förfallets och från fattigdomens och orättfärdighetens bojor – en tid då bönhus byggdes, då människor slöt sig samman och i omsorg bar varandras bördor och i solidaritet med varandra byggde ett nytt Sverige.

 Då las grunden till det samfund som många av oss i dag tillhör och tjänar. Men var står vi i dag och var står Sveriges folk? Var finns broderskapet och solidariteten i Sverige i dag?

 Jag ser hur andra gudar tillverkas – en tillbedjan av det vi själva skapat. Jag ser hur dansen kring guldkalven pågår. Jag ser hur Guds inristade bud har nötts bort och hur det folk som bekände sig till Herren Gud och var hans folk vänt honom ryggen och går sina egna vägar.

 Jag väljer att teckna vår tid med ord av den finske professorn och filosofen, Georg Henrik von Wright. Han anses av många alltför pessimistisk i sin uppfattning av vår tid medan andra ser honom som en profetröst. Han menar att då ”de gamla gudarna” störtades ersattes dessa med ”den moderna framstegsmyten” och tron på ”nödvändigheten av oavbruten ekonomisk tillväxt och expansion”. Han beskriver det som nu sker – då marknadskrafterna snart sagt skall styra allt – som att ”ekonomin löper amok” – som ”en galopperande kapitalism”. Och han tror sig se vår civilisations sammanbrott.

 Dansen kring guldkalven går för fullt och raserar så mycket av det goda och det fina och samtidigt ömtåliga hos människan och i skapelsen.

 Var står då vi – som i dag kallar oss för Guds folk – inför Mamons så ohyggliga herravälde? Vad har vi att säga inför den materialism som så totalt präglar vår vardag? Tror du att jag som  står i predikstolen – och du själv som lyssnar – står opåverkade av penninggaloppen och den utstuderade materialismens alla lockropp? Står vi inte som Guds folk ganska handfallna inför allt som sker? Än allvarligare: Har vi del i ansvaret för att Sveriges folk vänt Gud ryggen?

Att tro är att vara kallad till uppbrott

 Selma Lagerlöf har i sin bok om Nils Holgersson en scen då vildgässen på sin långa resa upp genom Sverige sjunger sin sång: ”Nu bär det till fjälls, Nu bär det till fjälls.” Nedanför sig på gårdarna ser de tamgässen i lugn och ro gå och äta och de ropar till dem: ”Kom med. Kom med.” Men tamgässen svarar: ”Vi har det bra, som vi har det.” Några unga tamgäss tycks ändå lockas av vildgässens rop men får då höra från de gamla gässen: ”Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa.”

 Vad är vi för slags ”gäss” som i dag befolkar kyrkorna? Tama gäss som går på marken och plockar sin föda – eller gäss burna av visioner med luft under vingarna. Har jag fel då jag hävdar att det finns alltför många tamgäss i våra kyrkor?

 Har möjligen poeten Nils Ferlin något att säga oss: ”Mest säger jag mådä, för jag tycker att dä ä liksom ingenting ä sagt när en bara säjer dä. Jag gräver i min jord  och behåller mina ord, och bibeln har jag lagt så den lyser på mitt bord. Gu skydde prosten och staten och innerligt tack för maten!”

 Herre Gud, hjälp oss genom helig Ande och eld över oss till att ha något att säga, något att ge!

 Genom Mose kallades Israels folk till uppbrott och umbäranden och till vandring mot det förlovade landet. I öknen mindes de Egyptens köttgrytor och gav upp.

 Genom Jesus Kristus står vi inför kallelsen att nu vara Guds folk. Också vi är kallade till uppbrott. Vi är kallade till att leva i denna världen men inte av den. Vi är kallade till ett lärjungeskap i Jesu efterföljd. Vi är kallade till Guds mission i Sverige och utöver världen!

 Att tro är att satsa sig själv i det livets lopp som Kristus inbjudit till

 Pappa tog med oss pojkar hit till Slottskogsvallen för att vi skulle få se Gunder Hägg och Arne Andersson – dåtidens världssensationer – slå världsrekord. Kanske hade Paulus en pappa som jag för vad vi kan förstå hade han stått på löparbanan och sett löparnas kamp. Han säger bland annat – och det gör han till oss då vi nu skall återvända till vardagen och våra församlingar: Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar.

Var och en som tävlar försakar allt för en krans som vissnar…                Jag…? Vad i mitt liv vittnar om lärjungeskapets försakelse – att också jag satsar mig själv i det livets lopp som Kristus inbjudit mig till…?

Paulus fortsätter: Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden… Tro inte att jag redan har nått detta… Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp… Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Jesus Kristus.

När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp gör jag allt för att gripa detta med Kristus – hemligheten. Jag har det ännu inte. Jag är inte vid målet. Men jag har det i sikte och tappar inte målet. Jag sträcker mig mot det som ligger framför mig. Jag är på väg…!

 Eller…? En av anledningarna till att tamgässen inte lyfter och flyger är att de är vingklippta! Det finns alltför många vingklippta människor både utanför och innanför kyrkorna.

 Lyssna till vad Jesaja har att säga till oss som känner oss trötta,  slagna eller vingklippta: Vet du då inte, har du ej hört det, att Herren är en evig Gud…? Han blir ej trött och utmattas inte… Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och utmattas, och unga män kan falla…

Om det sägs om unga män – vad är då inte att säga om en snart 60-årig predikant…!? Men lyssna: …  de som väntar efter Herren hämtar ny kraft, de får nya vingfjädrar som örnarna. Så skyndar de iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.

 När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp …  

Att leva i tro är för mig…  att vara kallad till uppbrott till det livets lopp som Kristus inbjudit mig till … att känna honom som ”ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka”…  att genom den helige Ande formas till en motkraft – ett salt i tillvaron… … nåden att vara brukad av Herren Gud i helig tjänst i Guds mission i Sverige och utöver världen.

”Herre… Jag kommer till dig med min fråga: Vem är jag i skapelsens myller,  där människan tycks mig så liten?  Vem är jag? Jag frågar dig nu – för Herre, jag tror att du vet!

Jag kommer till dig som jag är.  Jag har inte mycket att visa och ändå jag känner det möjligt att komma inför dig så här. O Herre, du vet att jag tror!”

 Amen! Halleluja!

Slottskogsvallen Göteborg 1994.06.10

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 16:55

Jordens sång och livets vatten – midsommardagen

leave a comment »

1 Mos 1:2,6, 9-11, 20-22a, Job 38:25-30

Under predikan sjöngs Olof Hartmans psalm ”Gud skapade  de klara vattnen”, Ps o S 359

 Psalm 359 verserna 1-5

 Vad är ett underverk? Under antiken räknade man med ”världens sju underverk”: Babylons gylle­ne murar, Dianas tempel, Egyptens pyramider… Föremålen har skiftat: Colosseum i Rom, Kinesiska muren… De flesta är borta för alltid.

 I dag? Kanske något av de Babels torn som nu byggs upp med det urgamla syftet att göra sig ett namn? Kanske någon av dagens helt ofattbara datorer?  Kanske månraketen som gjorde det möjligt för några människor att bli mångubbar? Kanske en av de atomdrivna tridentubåtarna som i sig har kärnladdade missiler med en sprängkraft som tio gånger överskrider allt vad som brukades under hela andra världskriget?

 Jag tror inte att vi här skulle kunna komma överens om vad som i dag skall räknas till ”världens sju underverk”. Vi skall nu i stället ta in ett underverk som stått sig genom alla tider. Ett underverk som kom till vid jordens uppkomst.

 Vanligt vatten – det absolut vanligaste ämnet på vår jord! Utan vatten inget liv på jorden. Allt liv är för sin tillkomst och uppväxt helt beroende av vatten. Fostervattnet är förutsättningen för att du finns till. Vad värre är: du består till 2/3 av vatten. Av mina över 90 kilo är 60 = vatten!

 En av våra främsta naturkännare, miljökämpen Stefan Edman, avslutar sin bok Jordens sång: ”Så stiger från Jorden inte blott mänsklighetens svanesång, dödsmässan över det kosmiska livs­undrets sammanbrott på vår planet. För den som har öron att höra ljuder en annan sång, vackrare, klarare. Den kommer från markens och vattnets myllrande liv. Du hör den viska i kolatomer och vattenmolekyler. Den brusar i din egen kropp. Lovsången över den skapande Kärleken. Till Livets Herre från livet självt… Jordens sång”

 Rubriken för mina tankar är: Jordens sång och livets vatten.

 Först skall vi lyssna till något ur Skapelseeposet i Bibelns början: 1 Mos 1:2, 9-11, 20-22a

 Heligt vatten

 Temat för kyrkornas u-vecka för några år sedan var Heligt vatten? Det fanns ett fråge­teck­en efter te­mat som vittnar om att man inte såg det självklart för oss att sätta begreppet heligt fram­för det mest förekommande ämnet på jorden – för oss som vrider på våra kranar och låter rent vat­ten spru­ta ut. Kan vi sätta begreppet heligt framför vanligt kran­vatten?

 Skapelsens och livets vatten

 Det finns inget liv utan vatten! Fors­kar­na är överens med den kristna tron att detta förunderliga ämne är livets vatten. Vi sjöng med Olof Hartman: ”Gud skapade de klara vattnen och tände liv med de­ras syre och vindar blåste över havet. Gud såg att det var gott.”

 Stefan Edman ser vattnet som skapelsens blod. Livet på jorden är helt beroende av att vattnets världsomspännande kretslopp fortsätter som Skaparen en gång satte i rörelse. Varje år ”lyfter” solen 400 000 kubikkilometer vat­ten upp i atmosfären – du hörde rätt! Det vatten som sedan faller ned som livgivande regn över planetens yta och ger oss en meter regn på ett år – tyvärr mycket ojämnt förde­lat!

 Inför skapelsens och livets vatten har människor i alla tider stått både förundrade – då vatten funnits – och förtvivlade – då det uteblivit.

 Vatten är inte bara vatten! Vi möter det som upp­fris­kande dagg på blommor och buskar, som dimma och som älvadans på myrar­na. Vi älskar det som snö – till stor glädje eller förtret bero­ende på när det kommer och var det lägger sig. Vi ser det i förunderliga mönster som rimfrost på våra fönster. Som is ger det oss möjlighet att ”gå på vatten”.

 Jag och familjen har paddlat i sjöars vatten och badat i det salta vattnet på Bohus-Björkö, där vi bor. Med våra cyklop har vi sett något av det liv som finns i vattnet. I fjällvärlden har vi njutit av de väl­diga vidderna på våra skidor.

 Över allt möter vi detta vatten som skapelsens urelement. Det vanligaste av alla ämnen är i sanning livets vatten. Då jag nu dricker lite av det här vattnet så tar jag in i min kropp något som bildades vid jordens uppkomst. Det vattnet har kanske skvalpat omkring i Sargassohavet eller varit in­fru­set i Antarktis under några tusen år. Med vattnet så förenas jag med hela skapelsen. Min kropp blir en del av skapelsens gigan­tis­ka kretslopp. Det är ett ämne som släcker törst och som – då du dricker det – förs ut till alla dina 60 biljoner celler i din kropp!

 Stefan Edman får dela med sig av sina kunskaper till oss om vad han menar med att vattnet är ska­pelsens blod och om mysteriet män­niskan och vårt beroende av vattnet:

Vi själva, du och jag, är en lagun av Oceanen. Urgammalt havsvatten spolar dagligen ge­nom våra vävnader, vi står öppna mot havet. Molekylerna som i förra veckan runnit genom torskars blod och delfinernas hjärnor, betjänar nu våra celler och gör det möjligt för oss att leva. Vi badade och växte en gång i fostervatten – i en vik av världshavet i vår mo­ders kropp…

Det är en smula högtidligt att begrunda dessa sammanhang av skönhet och vishet i skapel­sens gemensamma levande kropp. Lika vördnadsbjudande är insikten att varje vattendroppe är lika gammal som planeten Jorden själv, kanske 4,5 miljarder år.

 Kan du höra jordens och livets sång i ditt eget inre? En sång till skapelsens herre!

 Inför våra tankar om detta med ”livets vatten” vill jag ställa frågorna som Job en gång gjorde:    Job 38:22, 25-30

 Kan du denna midsommar ute i naturen höra jordens sång? Den borde sjungas inte bara av näkter­galar och andra sångfåglar. Har du hört lommens läte över någon sjö? Hör du jor­dens sång i havre- och vetefältens sus?

 Psalm 359 verserna 6-9

 Heligt vatten… eller…?

 Så märkte du att i den skapelsens lovsång som Olov Hartman format kommer det plötsligt in en annan ton än lovsångstonen: ”Men fåglar dör och gräset vissnar och vattnet grumlas i var källa där människan går fram på jorden. Gud såg att det var ont…”

 Människan är skapad till ett ansvarigt liv. Det är en påminnelse till mig om att jag – inte bara vi som män­ni­sko­­slä­kte utan – att jag en dag får avlägga räkenskap för hur jag levde mitt liv. Den­na skapel­se las i våra händer. Vi skulle bruka och bevara den!

 Vi skulle inte förbruka och förstöra den. Vi skulle inte smutsa ned och förgifta dess vatten. Vi skulle inte bruka dess vatten på ett orätt­färdigt sätt. De flesta av världens rikaste länder lig­ger i de områden där det finns gott om vatten. De fattigaste ligger i den torraste zonen. Vatten­bris­ten i många u-länder ökar i dag klyftan mellan nord och syd, mellan oss rika och de fattiga.

 Gud give att vi tar till oss skapelseorden som ord att begrunda inför hur det ser ut i vår värld i dag. Som ord att begrunda inför – för att det som Hartman tecknar i sången skall få ske mitt ibland oss som samlats till gudstjänst här i dag:

En reningseld är tänd i världen, ett nytt förbund med jord och himmel är stiftat i ett bröd som brytes.

Vi skulle kunna tillägga: ”i det vatten som delas”! Biskop Ambrosius uttryckte grundläggande ska­pelsetro genom sina ord om att ”jorden skall brukas av alla gemensamt”.

 Jesus om livets vatten

 Vi skall strax fortsätta att sjunga de avslutande verserna i Hartmans sång, i vilka vi får bekän­na: ”När Jesus gick omkring ibland oss och gjorde väl och hjälpte alla förstod vi hur det var från början. Gud såg att det var gott.”

 Är det så att Gud i dag genom orden om skapelsens och livets vatten får ge oss insikten om heligt vatten. Den insikten vill i varje fall Han ge oss som en dag bad en kvinna om vanligt vatten att dricka och utifrån detta gav henne orden om det levande vatten han hade att ge.

 Den reningens eld som Hartman talar om vill Han ge oss som en dag ropade ut: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall det flyta strömmar av levande vatten.

Evangelisten tillägger att Jesus sa detta om Anden, som de som trodde på honom skulle få.

 Anden får hjälpa oss till insikten om att lärjungeskapet har att göra med både leve­brödet och livets bröd – så som det gestaltas i brödet vi delar med varandra i nattvarden.

Anden får hjälpa oss förstå att evangeliet handlar både om det levande vatten som Jesus ger oss och det vanliga vatten som är ska­pelsens och livets vatten. Heligt vatten!

 Den helige Franciscus talade om ”syster Vattnet”, broder Luften” och ”moder Jorden” och uttryckte vad vi alla borde känna ”Lovad vare Du Herre för syster Vattnet”.

 Jesus Kristus har helgat vattnet och hela skapelsen genom dopet och nattvarden. Vattnet blir livets vatten över vilket vi nedber helig Ande. Brödet och vinet är sprunget ur jordens frukt och männi­skors arbete.

 Vi får lära oss höra ”Jordens sång. Lovsången över den skapande Kärleken. Till Livets Herre från livet självt!”

 Psalm 359 verserna 10-12

Mössebergsgården Falköping midsommardagen 2005

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 13:56

Att förkunna rätten för folken – 21 e tref

leave a comment »

Matt 12:15-21, Jes 42:1-4 o Mika 4:1-4

 Jimmy Carter fick nyligen Nobels fredspris. DN påminde då om att Carter i samband med att han 1966 förlorade guvernörsvalet i Georgia under en skogspromenad fick ett möte med Jesus. Han blev kristen med hemort inom baptismen, har varit president och ef­ter det fredsmäklare i de svåraste kon­flikt­områ­dena i vår värld. Samtidigt har han varit söndagsskollärare i sin hemförsamling. En av hans nära vän­ner menar att Carters tro är hemligheten bakom hans medlarinsatser. Carter står i stark kontrast till Bushs krigsbudskap

Han skall förkunna rätten för folken

Rubriken över evangelietexten i dag är: Guds utvalde tjänare. Texten handlar alltså om Jesus. Det står i den citerade Jesaja-texten att Gud skall låta sina ande komma över ho­nom. Det får till följd att han skall för­kun­na rätten för folken. I texten återkommer begreppet rätten tre gång­er. Som en följd av den­na för­kunnelse konstaterar profeten att han som skall komma skall ge folken hopp.

 Från dagens gammaltestamentliga text av profeten Mika hörde vi följande läsas: ”Låt oss gå upp till herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar skall vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.

Hur uppfattar vi dessa texter som i dag gått till Herrens hus?

 Mot bakgrund av dessa texter har jag som tema över min predikan satt: Att förkunna rätten för fol­ken. Den rätt som skall skapas, det skall inte ske genom våld. Rätten bland folken har varit ett bärande tema för söndagsskolläraren Jimmy Carter på sina medlaruppdrag.

 I evangeliets ord står det: Han skall förkunna rätten för  folken. I profetorden står det: Han skall föra ut rätten bland folken. Förkunnelsen går hand i hand med dess förverkligande.

 Bibelforskaren, Bo Johnson, visar på det mycket starka sambandet mellan teori och praktik vad gäller rätt och rättfärdighet. Det handlar inte om principer och vackra ord utan om en rätt som tar sig konkreta uttryck i handling.

 Vibeke Olsson har i sin romansvit om den första kristna tiden i Rom en underbar scen. Slavinnan Sabina förundras över att hon kallas vid sitt förnamn. Än mer förundrad blir hon då de troende möts i hemmet där hon är slav och får tjäna vid deras måltid och nattvard – och dessutom erbjuds att vara med vid bor­det. ”Vad är det för en gud, som befallt dem att se sina slavar, som bröder och systrar?”

 Det är den Gud som sänt sin Son för att förkunna och föra ut rätten bland folken!

Den profetiska kyrkan i dag

Vi pastorer var för någon månad sedan i Stockholm för konferens under temat Den profetiska kyrkan i dag. Vi hade besök av två pastorer från Sydafrika, en kvinna, Nomabelu Mvambo-Dandala, och en man, Malcom Damon.

 Mvambo-Dandala avslutade sitt första anförande med Paulusorden: Anpassa er inte efter denna värl­den utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar. Då hade hon bl a sagt: ”Gud kallar oss till förändring till ett bättre liv. För en hållbar utveckling behövs det en förnyad moralisk medvetenhet som placerar människor och jorden över ekonomisk tillväxt och anhoppning av rikedomar.”

Hon ställde oss inför följande frågor: ”Om vi tillber en rättvis Gud hur kan vi då stödja en ekonomisk ordning som grundas på snålhet, brist och själviskhet?” ”Om Gud ger oss rätten att förvalta skapelsen hur kan vi då acceptera ett ekonomiskt system som sätter vinsten före människor?”

 Både Mvambo-Dandala och Damon citerade i sina anföranden den profet, Mika, vi läst i dag,. Jag läser några verser av profetens analys av sin tid: Ve dem som tänker ut illdåd och ofärd där de ligger i sina sängar och går till verket när dagen gryr – det står i deras makt! De får lust till åkrar och stjäl dem, och till hus och tar dem.  De lägger under sig både man och hus, både ägare och egendom.

Har detta något att göra med vår tid? En av näringslivets egna, Bo Ekman, tog nyligen upp de etiska frågorna mot bakgrund av den förtroendekris som bl a orsakats av att ”delar av näringslivets ledarskap är avslöjat med fingrarna i syltburken”. När företag förlorar kontrollen över girigheten lurar katastro­fen. Han citerar den ameri­kanske statsbankchefen Alan Greenspan som ser en ”smittsam girighet” inom det amerikanska närings­livet.

 Profeten ställer frågan: Hur skall jag nalkas Herren? Och får svaret: Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.

 En av USA:s mest kända förkunnare och författare är Jim Wallis. Han hade observerat hur ofta be­grep­pet rätten återfinns i Bibeln. Han klippte ut alla dessa ställen och fann då att Bibel alldeles föll i sön­der. Den höll – bildligt talat – inte ihop utan detta begrepp. Sedan konstaterade han som den ameri­kan han är att detta är den amerikanska Bibeln. Det är naturligtvis en mild överdrift. Wallis är ju med sitt profe­tiska budskap själv amerikan.

 Vilken Bibel står då vi för här i Sverige? Hur läser vi Bibeln och vad läser vi i den?  Vad av Bibelns ord låter vi sjunka ned i våra hjärtan för att där åstadkomma den förvandling som Paulus talade om.

 Rätten och rättfärdigheten springer fram ur Guds kärlek

 I går morse läste jag på nytt den 33.e psalmens 5.e vers i dess engelska översättning: The Lord is a lover of righteousness and justice; the earth is filled with the Lord´s unfailing love.

Den svenska översättningen är betydligt tamare: Rätt och rättfärdighet älskar han, Herrens kärlek fyller hela jorden.

 Den Gud som älskar och är barmhärtig är – just därför – rättens och rättfär­dig­hetens Gud. Kärleken ac­ceptera aldrig orätten och orättfärdigheten. Så hälsades vi till gudstjänsten i dag med orden:

Detta är kärleken: att leva efter hans bud. Ja, detta är budet som ni har fått höra: att ni skall leva i kärleken.

 Jesus söker i sina ord inför den yttersta dagen göra klart vad som är – respektive inte är – kärlek och barmhärtighet. Det är – enligt Jesu – inte kärlek… … att låta människor hungra och törsta i ett ovärdigt och nedbrytande liv. … att låta människor förbli nakna, utan tillgångar och avstå från att dela med oss och skära ned på det bistånd vi tidigare gett … att stänga den hemlöse utanför folkhemmet och inte välkomna främlingen … att skära ned på vården för sjuka och äldre, inte bry oss om dem och lämna dem utan besök … att sätta människor i fängelse, strunta i dem och lämna dem åt sig själva

 Var möter vi den profetiska församlingen i dag? Den församling för vilken rätten är ett lika avgörande budskap som det är i den Heliga Skrift? Vad är vi som församling?

Anpassa er inte efter denna världen utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar

Det var de ord de sydafrikanska pastorerna påminde oss om.

 Den Heliga skrift vill hjälpa oss till förnyelse av våra tankar. Det sker då Ordet genom den Heliga Anden blir levande för oss.

 Dilemmat är att vi inte sällan läser in tankar och mönster vi fått oss till del av vår omvärld. För mig är det uppenbart att alla kristna tolkar Bibeln och är tvingade att göra detta. Men ibland läser vi in vad där inte står. Låt mig ge ett exem­pel som varit ödesdigert och som hör samman med rätten mellan man och kvinna. Paulus skriver till korinthierna att mannen är skapad till Guds avbild medan kvin­nan är en av­glans av mannen. Han återger judiska skriftlärdas tolkning vilka la skapelsebe­rät­telsen i 1 Mos 2:a ka­pitel som ett raster över berättelsen i dess första kapitel och omtolkade dess ord. Där står det att Gud skapa­de människan till sin avbild… Som man och kvinna skapade han dem.

 Gud vare tack att det inte är så att kvinnan är mannens avbild utan att det för henne gäller detsamma som för mannen. Men därmed – grundat i vad det står i skapelseordet – konfronterar jag Paulus påstå­ende och tror som det står i skapelseorden om mannen och kvinnan som Guds avbild. Det var så som Jesus mötte såväl mannen som kvinnan. Tyvärr har det inte alltid skett. Också detta handlar om profe­tens ord: Han skall föra ut rätten till folken.

 Orden om rätten på vår jord kan bli tyngda av moralism och därför en tung börda på våra ax­lar utifrån frågan hur vi skall kunna svar upp mot dessa ord. Vi får då – inte som en ursäkt för att inte bry oss om dessa ord utan – i arbetet med förnyelsen av våra tankar lyssna till profetorden om Jesus: Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan.

 Gud vill bruka människor för rätten bland folken. Han vill få räkna med mig. Men ordet säger oss ock­så det som är avgörande. Det är han som en dag slutligt skall föra rätten till seger. Till det får vi säga: Amen, låt så ske.

 BÖN:  Låt oss så helt förvandlas att vi med glädje kan ge andra av oss själva och bry oss om varann. Och låt oss så befrias att vi av nåd en gång, älskade och förlåtna, jublar i skratt och sång.

 Leif Herngren – Bohus-Björkö 1003.11.09

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 12:13

Kristen i en värld där Mammon råder – 17 e tref

leave a comment »

Matt 6:19-34

 ”Ur en stinkande källa drack han vatten. Han blev sjuk och gick bort från mej den natten. När hans blick hade slocknat då gled klockan ur hans hand. Och, Kristina, guldet blev till sand. Åh Kristina, guldet blev till sand.”

Vi är säkert många som sett och gripits av musikalen ”Kristina från Duvemåla”. Med Roberts sång efter hans hemkomst efter letandet efter guld och hans förlust av sin kamrat. ”Guldet blev till sand.” Det är bland annat detta som dagens bibeltexter handlar om.

 Vad är det att vara kristen i dag? Och vad innebar det att vara kristen då kyrkan en gång växte fram? Ett svar får vi genom att lyss­na till citatet ur ett brev som skrevs under den kristna kyrkans allra första tid av en okänd till en man, Diognetus, som med stort allvar ställt frågor om de kristna, deras gudsdyrkan och deras liv. Brevet återfinns bland De apostoliska fäderna. I brevet står det:

”De kristna är varken till land, språk eller seder skilda från de andra människorna. De bor var­ken i egna städer eller använder någon främmande dialekt eller lever något egendomligt liv. De­­ras lära har inte uppfunnits genom lärda människors tanke och uträkning, inte heller före­träder de någon tro av mänskligt ursprung, såsom några gör. De bor i grekernas städer såväl som i barbarernas, allt efter som var och en har fått på sin lott, och de följer landets seder i dräkt, föda och det övriga levnadssättet. Men däri visar de också sin vandels förun­derliga och erkänt ovanliga hållning.

De bor i sina egna fädernesland, men såsom gäster. De har del i allt såsom medborgare, men de uthärdar allt såsom främlingar… De gifter sig som alla och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla, men inte deras säng. De finns till i köttet, men le­ver inte efter köttet. De vistas på jorden men är medborgare i himlen. De lyder de stiftade la­gar­na men överträffar dem genom sitt eget liv. De älskar alla men förföljs av alla… De dödas men görs levande. De är fattiga men gör många rika. De saknar allt men äger över­­flöd på allt.”

 Frågan jag vill ställa är: Vad är det att vara kristen i dag – i vårt sam­hälle – utifrån våra förhållanden?  Den frågan behöver vi alla ställa – antingen vi bekänner kristen tro eller inte. Som kristen  fres­tas jag att bli kvar i mönster – som kanske gäll­de tidigare – men som inte svarar upp mot da­gens kal­lelse. Vår kallelse är inte att forma ett lärjungeskap utifrån hur andra gjorde det under helt and­ra förhållanden än våra. Ändå är det ibland mycket nyttigt att se hur andra lyssnade in evangeliet – hur de levde. Gäller karaktäristiken för den första tidens kristna också mig, min tolkning av vad det är att vara människa och kristen?

 Mammons värld

 Av evangelietextens ord i dag tror jag vi helst tar till oss orden om att se på himlens fåglar och på ängens liljor. Men det finns en bakgrund till de orden som vi inte får tappa bort. Jesus sa i texten vi lyssnade till: Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

 Jesus ställer oss genom sina ord inför ett val som gäller hela vårt liv, vår livsstil och våra vär­deringar. Hans ord ställer oss inför frågan om vem och vad det är som styr våra liv. Det hand­lar om vår brottning med penningen och det materiella – med Mammon, som är den personi­fi­ering Jesus brukar för detta. Det arameiska ordet mammon, ”rikedom”, har tro­ligen släktskap med ordet aman som betyder det man förtröstar på. Bibeltexterna handlar alltså om pengarna och det materiella personifierade i begreppet Mammon. Vi kan också bruka begreppen Kapi­ta­let eller Marknaden.

Från GT har vi berättelsen om Israels folk som tröttnade på att vänta på Mose då han var i sam­­tal med sin Gud. De skapade sig sin egen gud och satte därefter igång en väldig dans kring denna guldkalv. Kan vi möjligen igenkänna vad som pågår i vår värld i dag – där inte bara marknads­fol­ket deltar utan också politiker och vi ”vanliga”?

 Låt mig citera från en bok som förre ärkebiskopen Gunnar Weman gav ut tillsammans med Lars Lindberg, tidigare rektor på Teologiska Högskolan, Stockholm: ”Hur ofta har vi inte under de senaste åren hört ‘Marknaden’ nämnas i de ekomomiska ny­heterna som ett nästan mytiskt väsen, en gudom. ‘Marknaden reagerar positivt’, Mark­naden tycker inte om det nya förslaget’. Är inte Marknaden märkvärdigt nära släkt med Mammon, den enda gud som Jesus polemiserar mot med namns nämnande? Ingen kan tjäna två her­rar… Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon. Martin Luther skrev i Stora katekesen: ‘Mammon är den vanligaste avguden på jorden’.”

 Det är naturligtvis ett stort allvar i Jesu ord om att det finns ett liv som prioriterar allt det mate­riella och då han säger: Allt sådant jagar hedningarna efter. Så ställer Jesus oss inför vad det är att vara kristen i Mammons värld – eller för att tala nutidsspråk: att vara kristen i en värld där Marknaden tillbeds. För i dagens Sverige där resur­serna skurits ned inom äldre­om­sorg, sjukvård, barnomsorg och skola är det de så kallade mark­nads­krafterna som gäller, är herrar. Samtidigt sätts det nya rekord på börsen med omsättningar var­je dag på ett antal milli­ar­der kronor. Många av oss har uppfattat att den kris som gäl­lt sam­hälls­­ekonomin också gällt vår privata ekonomi. Så är det – vill jag bestämt påstå – inte ge­ne­rellt. De flesta av oss andra har en eko­no­mi som gör det möjligt för oss att leva utomordentligt väl – inte minst sett ur ett internatio­nellt perspektiv. Ingen tidigare genera­tion svenskar har haft det så bra materiellt som vår. Det inklu­derar också oss kristna. Vad är det då att vara kristen i dag – i vårt samhälle – utifrån våra förhållanden?

 Gör er inga bekymmer – sök först Guds rike

 Det är Jesu svar på vår fråga. Jesus tar upp alla våra bekymmer och ger oss orden om att se på himlens fåglar och ängens liljor och lära av dem. Vad kan vi då lära av himlens fåglar och ängens liljor? Eller är de så att vi som människor ställt oss så vid sidan av och över den övriga skapelsen att vi inte anser oss ha något att lära av dem?

 Det är en radikal skillnad mellan att ha bekymmer och att göra sig bekymmer – v 27 – Däremot vet vi att vi med alla våra bekymmer kan förkorta våra liv flera alnar – v 31 och v 34 Gör er därför inga bekymmer…

 I en tysk översättning använder man orden umgang mit dem leidigen Geld. Vi har alla – an­tingen vi vill det eller inte – att umgås med, att leva tillsammans med Mammon och Marknaden. Klarar vi det? Har evangeliet fött en livsstil hos oss som fått till följd att vi orkar stå emot Mam­mons och Marknadens krafter? Får det några följder för mitt liv här på jorden att jag är kristen? Finns det krafter hos oss som gör att vi inte hamnar under den ohe­derlige Mammons herravälde?  Jesu ord ställer oss inför det som är temat över denna söndags texter: Ett är nödvändigt. Han sa: Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon?

 Är det dessa ord Paulus knyter an till då han skriver: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.

 Vad Jesus talar om är å ena sidan denna världens rikedomar och värden och å andra sidan det som – enligt honom – verkligen har värde: Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?

 Då Jesus tog upp dessa frågor står det att fariseerna gjorde narr av honom. Vilken reaktion möter vi i dag bland ekonomer, politiker och marknadsfolket då vi påstår att det finns andra krafter än penningens som skall styra vår värld? Den faktiska situationen är ju den att inför livets avgörande frågor blir guldet till sand. Och vi skall inte och kan inte bygga vårt livs hus på sand!

 Är detta evangelium? Handlar detta om befrielse? Jag tror att många av oss innerst inne kämpar med frågan om vad det är att vara människa – vad livet egentligen handlar om. Vi inser nog att svaren på de frågorna ger oss inte Mammon eller Marknaden. Den in­sik­ten fö­der då frågan: Hur blir jag befriad från Mammons oerhörda krafter, dess bojor och band som söker snär­ja in min vardag?

 Jesus sa: Där skatten är kommer också ditt hjärta att vara. Var har jag ”mitt hjärta”? Var läg­ger jag till sist min förtröstan – både för dagen som är och för dagen som kommer. Den avgö­rande frågan är inte: Vad tillhör mig? Det är frågan: Vem tillhör jag? Leif, vad är det du djupast sätter din förtröstan till?

 Lyssna till evangeliet i Jesu ord: Er himmelske fader vet att ni behöver allt detta! Och därför: Sök först hans rike.

Majorna, Gbg 03.09.28

 

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 11:41

En herde, ett folk – 14 e. tref.

leave a comment »

Hes 34: (11-)17-31 och Joh 10: (1-)11-16

Inl ”Hallå!” Så hörde jag det ropas igen – jag vet inte för vilken gång i ordningen. Det var det sedvan­liga ropet från vår yngste grabb David som därmed talade om att han nu kommit hem. Samtidigt kollade han på det viset upp om det var någon hemma. Jag hade hört hans hallå se­dan han gick i småskolan och kom hem på rasten eller efter skolans slut.

Också som 20-åring då han kom hem över helgen från Jönköping från studierna där var det lika roligt att som tidigare få höra hans hallå, känna igen rösten och veta att han nu var hemma.

För honom själv tror jag det var på samma sätt. Det var signalen för honom att nu är jag hem­ma. Och då inte minst viktigt för honom att få klarhet i om det var någon annan hemma. Tidi­gare var det säkert en fråga om trygghet. Det kändes skönt om mamma eller pappa eller någon av de äldre syskonen var hemma. Det fick han reda på – inte genom att gå upp i huset och söka oss – utan ge­nom sitt hallå. Vi var en familj. Vi hörde samman. I familjen kände vi samhörighet och trygghet.

Får utan herde

Det är väldigt viktigt att höra hemma någonstans – i en familj eller i någon form av gemenskap. Vi vet att det är många som saknar detta. Det gäller barn. Det gäller våra ungdomar. Det gäller också oss vux­na människor. Minns vad Jesus såg då han vandrade omkring i städer och byar:

När Jesus såg människorna, fylldes han av medlidande med dem,

för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde…

 

”Fårskalle!” – Vad tycker du om att bli kallad för och liknas vid – ett får? Jag tror faktiskt inte att Jesus påstår att det är dumhet som gäller för oss människor – det som vi som regel menar då vi kallar varandra för fårskallar. Jag tror i stället att det är detta som jag tagit upp:
vi behöver trygghet
vi behöver någon stans där vi kan känna oss hemma
vi behöver någon som känner oss
vi behöver någon som vi känner

Har vi detta? Vi som hör hemma – eller hörde hemma – i en familj, vi vet att det inte räcker hela livet? Den familj jag växte upp i finns inte längre – pappa och mamma är döda och vi fyra poj­kar lever med våra familjer var för sig. Min egen familj är inte längre en familj – våra vuxna barn bor var för sig och vi på Bohus Björkö. Våra jordiska familjer bryts upp – på olika sätt.

Är det inte så att vi känner igen oss i Jesu ord – eller vi kommer längre fram i livet att göra det. Vi är som får utan herde, har det jobbigt – någon gång mycket jobbigt – är inte sällan hjälplösa, som Jesus såg många människor.

Som mamma och pappa var min hustru och jag ibland oroliga då David inte kom hem eller hörde av sig då vi väntade att han skulle komma hem. Det sa vi mer än en gång till honom. En dag sa han till oss: ”Vad tror ni då jag känner när ni inte är hemma eller inte kommer hem som ni sagt?”

Vi går till texten vi hörde läsas från Johannesevangeliet. Den handlar om en större familj – om en fa­milj som be­står! Det är Jesus som talar om sig själv. Han vill hjälpa oss att förstå vem han är – och hur­dan han är. Han vill att vi skall lära känna hans familj. Och han vill att vi skall bli med i den. Så säger han:

Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig…

Det finns olika får i fårahjorden

Bakgrunden till den här texten är bland annat profeten Hesekiels ord om Israels herdar och får, som vi tidigare hörde läsas. Där använder profeten samma bild för att tala både om ledarrol­ler­na och de vanliga människornas situation. Då tar han upp det svek han uppfattar Israels religiö­sa ledare gjort sig skyldiga till – Ve er, ni Israels herdar, som sörjer endast för er själva. Men han tar också upp att det finns skill­nader mellan fåren i det att han talar om: det fördrivna fåret, det sårade fåret, det svaga fåret –
men också v 14 det feta fåret och det starka fåret.
Det vilar ett djupt allvar över vad han då säger: jag skall själv döma mellan de feta fåren och de magra fåren  v 20,21

Men så säger han också: Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla  v 23 Ja, ni är mina får, ni är får i min hjord, människor som ni är, och jag är er Gud.  v 31

 

De orden pekar fram mot hurudan Jesus var mot de svaga, de sårade, de utanförstående – dessa som han själv kallade för hjälplösa.  Mina tankar går också till hans uppgörelse med dessa som av Hesekiel kallades för de starka och de feta fåren.

De orden måste ju också innebära en reflektion hos oss i dag om situationen i den fårhjord som den krist­na församlingen utgör. Där finns starka och svaga får. Där finns feta och magra får. Hur beter vi oss mot de svaga, de bräckliga i tron och i levernet. Hur möter vi de udda och kan­tiga och sårade männi­skor­na. Det finns många sådana i dagens samhälle – också i våra för­samlingar.

Jesus påstår att han känner dig

Jag känner mina får. Detta gör han ännu tydligare då han liknar sig själv vid en herde och säger att han ropar på oss, sina får, och kallar dem vid deras namn – Fårens herde ropar på sina får med deras namn.

Tror du att Jesus känner dig? Tror du att han vet vad du heter? Tror du att Gud vet vem du är? I en av våra sånger står det: ”Gud vet vad jag heter, Gud vet var jag bor, han vet vad jag tänker och han vet vad jag tror.”

Göte Strandsjö som skrivit den sången har säkert läst berättelsen om Jesus som den gode her­den och om oss som hans får och orden om att denne herden känner sina får – t o m vid namn. Jesu familj är ock­så Guds familj. Jesus kom till oss på jorden för att vi skulle få veta vem Gud är och hurdan han är.

Detta är specifik kristen tro – den tro som tecknats av Christina Lövestam med orden: ”Jag tror på en Gud som är helig och varm som ger kampglöd och identitet. En helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet. Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt…  Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför. En skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör.”

Det var bland annat detta som Jesus vill säga till dig i dag med orden: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren… jag känner mina får, och de känner mig…

Det är samma grundtanke och tro som i Göte Strandsjös sång: ”Gud hör när jag sjunger, Gud hör när jag ber, han vet när jag gråter, och han vet när jag ler.”

En herde, ett folk

Vi kan missuppfatta denna Jesu liknelse och uppfatta att vi skulle vara en viljelös fårskock. Men hos profeten Hesekiel läste vi också: Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren.

Det är en genomgående tanke i Bibeln. Gud samlar ett folk därför att han behöver detta folk som sitt folk, som sitt redskap. Gud – säger profetordet – sluter ett fridsförbund, samlar ett folk – inte bara för deras egen skull utan – för att detta skall bli till välsignelse!

Detta slår också Petrus fast i ett av sina brev, där han säger: Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni är ‘ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.

Så påminns vi om i dagens texter att vi som Kristi församling finns till som Guds redskap i denna hans värld. Vi har ett uppdrag. Ni i församlingen här i Köping har – som Guds folk – att bära ut evangeliets budskap till människorna i denna bygd.

 

Temat över den här söndagens texter är Enheten i Kristus. Jesus talar i vårt text om En herde – en hjord. Det är också kallelsen för oss att leva ut.

Avsl Postfröken Eva som var söndagsskollärare här och hade undervisat om den gode herden. Frågan från en mamma om vem som var den gode herden. Det är den gamla postfröken i Svaneholm! ”Jag är den gode herden.

 

Också min far var söndagsskollärare. Han berättade den här händel­sen. Pojken uppe i Skottland som vaktade får. ”The Lord is my shepherd.”

Genom min pappa och min mamma – och i söndagsskolan –  fick jag redan som liten grabb lära mig något om Gud, om Jesus och om Guds stora familj. Jag fick också lära mig att jag var väl­kommen att höra hemma i den familjen. Det är jag mycket tacksam för.

Har du lärt känna den gode herden sådan som han tecknas i evangeliet i dag? Kan också du säga: Herren är min herde!

 

Du som inte hör hemma i någon församling är välkommen till Guds familj, till Kristi kyrka. Det välkom­nandet ger jag på uppdrag av honom som är den gode herden och som vill vara detta för dig. Genom Guds nåd har du en plats bland Guds folk. Tacka Gud för detta – att också du får vara med bland Guds folk!

Svaneholm 2002.09.01

Written by leifherngren

juli 11, 2010 at 20:39