Guds uppenbarelse och Jesus från Nasaret – Kristi förklarings dag

Matt 17:1-8, 2 Petr 1:16-18

 Sex dagar senare tog Jesus med sig Petrus, Jakob och hans bror Johannes och gick med dem upp på ett högt berg där de var ensamma. Där förvandlades han inför dem.

 I dag sätts Guds uppenbarelse i fokus kopplat till Jesus från Nasaret. I episteltexten gav oss Petrus sitt vittnesbörd: Jag var med honom på det heliga berget. Förra året predikade jag också här i Betlehemskyrkan denna söndag och återgav då Martin Luthers Kings vittnesbörd om att han varit med Jesus på ber­gets topp. ”I have been on the mountin top.” Hans kallelse var förank­rad i detta. Där hade hans drömmar fötts att mänsk­lig värdighet skul­le upprättas i USA.

Många önskar att de kunnat ge samma vittnesbörd om en vistelse på uppenbarelsens berg till­sam­mans med Jesus. Men de känner att de inte kan det. Frågorna finns där. Var är du Gud i mitt liv? Varför visar du dig inte för mig?

Orden i sången vi sjöng tidigare blir våra ord: ”`Vi ville dig se`, så grekerna bad, och Jesus i dag till dig vi nu ber. Vi tror att du finns ibland oss ännu…” Vi önskar en uppenbarelse för oss!

Jag vill spegla vårt sökande efter Guds uppenbarelse i våra liv genom den brottning med Gud poeten Pär Lager­kvist uttrycker i sin diktning. Han växte upp i ett av pietism präglat hem. Hans mors fromhet satte djupa spår hos honom. Men det han fått med sig från hemmet kolliderade med det han mötte i sina studier. Tolkningen av Skrif­ten i bokstavstro som präglat många kristna krockade med vad naturvetenskapen berättade. Frå­gorna om Guds tystnad tornade upp sig. ”Vad är stort och tomt som evigheten, vad är tyst, för­tegat såsom du, o Gud?”

Hans brottning med livsfrågorna och oförlöst längtan födde dessa strofer: ”Har du mött den unge konungen i dag? Han som går omkring och köper lump och skrot. Har du sett hans ljusa an­lets­drag, har du fallit ner i stoftet vid hans fot? … Varför kommer ej min konung hit i dag? Tomt och öde är mitt liv, och fullt av hot. O, jag törstar, törstar efter dina anletsdrag, efter ljuset vid min konungs fot.”

 

Guds frånvaro

Lagerkvist kommer inte ifrån minnena från uppväxttiden. Varför vet han inte. Någon hade gått förbi hans barndoms fönster och andats på det? ”Vad upplevde jag den kvällen… när jag gick efter ved åt mor? Jag minns den så väl… det var då jag för första gången såg stjärnorna… Jag stod alldeles stil­la. Och allting försvann för mig… När jag kom till mor igen och lade ifrån mig vedträna vid köks­spisen märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte. Men när jag gick och satte mig på min pall långt borta från de andra var jag inte längre något barn.”

Något hade hänt honom men där på avstånd från de andra var det ingen som la märke till det. Vi brot­tas ofta i ensamhet med våra innersta frågor. Liksom med den längtan, förtvivlan som finns där.

Hans sista diktsamling var Aftonland. Här möter vi på nytt hans längtan. ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro?” Han var träffad. Men av vem? ”Vems är handen som slungade spjutet, vem är spjutkastaren … Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret, vem är spjutkastaren? Det är jag den genomborrade som frågar.” Och så detta tunga smärtsamma konstaterande: Varför talar jag om en spjutkastare som inte tror på någon kastare? Men det hade träffat honom. Han som inte trodde på det han flydde ifrån.

Han frågar ”varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på något som inte finns… varför finns ropet?” Många säger sig i dag inte tro på någon gud eller något högre väsen. Samtidigt erkän­ner åtskilliga att de i svåra stunder ber och ropar till denne de annars inte erkänner. Är det någon som lyssnar? Finns det ”något bortom bergen, bortom blommor­na och sången… något bakom stjär­nor, bakom heta hjär­tat mitt”.

I diktsviten ”Skapelsemorgon” tecknar Lagerkvist fågelungen som inte glömmer handen i vilken hon föddes… dennes hand som lät henne födas. Skaparen ser fågelungen som lämnat handen och inte tycks komma tillbaka. ”Jag är redet som längtar efter sin fågelunge. Jag är skaparens tomma hand.”

Lagerkvist återger personligt sin bearbetning av livets dju­pa­re frågor? Det speglar vårt sökande och vår längtan. Frågorna om Gud relaterat till det egna livets upplevelser. Någon har låtit mig fö­das. Denne någon vill uppenbara sig för oss, söker oss och vill innesluta oss i sin hand.

Den tid vi lever i med sitt uppskruvade tempo och med alla sina erbjudanden av ting och upplevel­ser kväver hos många dessa frågor. De flyr från det inre ropet om vem man är som människa.

 

Den fördolde guden

I Psaltaren möter vi människors vånda inför den Gud som tycks ha dragit sig undan – bort från människors vardag. Där finns längtan efter den levande Guden. Där finns våndan. Djup ropar till djup… Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande… Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak! Du är min Gud, min tillflykt. Varför har du stött bort mig?

Varför tycks Gud alltför ofta så frånvarande? När åldrandet sätter allt djupare spår i kropp och själ, inför ett omskakande nederlag eller en förlust av sin närmaste kan Psaltarens ord uppfattas alltför sanna. Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord. Jag tänker på forna dagar, minns längesedan gångna år. Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå.

Men Psaltaren ger oss samtidigt de många vittnesbörden om att Gud lyssnar och svarar. Jag älskar Her­ren, ty han har hört min bön om förskoning. Han lyssnade till mig när jag ropade… Jag får vandra inför Herren i de levandes länder… du har lossat mina bojor… Jag ropade till Herren i mitt trång­mål. Herren svarade, han förde mig ut i frihet. Psaltaren ger oss både människors brottning med – som de uppfattar – Guds frånvaro i deras liv och människors upplevelse av en levande Gud.

Poeten Hjalmar Gullberg skriver ”Är Gud på jorden, vandrar han förklädd”. Är Gud förklädd? Eller är det så att vår blick är alltför sluten för det som döljer sig bortom allt det som flimrar förbi våra ögon? Beror vår avsaknad av Guds närvaro på att vi inte ser det vi skulle kunna se?

 

Guds uppenbarelse i Jesus från Nasaret

Evangeliet berättade om dessa som var med Jesus på det heliga berget. Matteus återger hur Gud uppenbarar sin härlighet i Jesus från Nasaret. Detta är min älskade son, han är min utvalde. Lyssna till honom.

 I vårt sökande ställs vi inför Guds uppenbarelse i honom om vilken Petrus vittnar: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… när jag var med honom på det heliga berget

Johannes ger oss sitt vittnesbörd: Det som var till från begyn­nel­sen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra hän­der, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det.

När Tomas hade svårt att tro på den uppståndne Jesus fick han dessa ord: Saliga de som inte har sett men ändå tror. Inför Jesu uppenbarelse brister Tomas bara ut i orden: Min Herre och min Gud.

” It is good that we are here.”  Det var gott att vara med Jesus där uppe på berget. De ville bli kvar där men fick gå ner till folket. Den här dagen och veckan som gått ger oss tragiska minnen om den värld vi lever i. Också vi kan frestas bli kvar på uppenbarelsens plats. Gud uppenbarar sig inte för att vi skall gotta oss i den. Också vi har att ta oss ned till folket.

Den anglikanske prästen och poeten Ronald Stuart Thomas skriver om sin troskamp. Efter en guds­tjänst dröjer han sig kvar i tystnaden och mörkret i kyrkan. Är det där Gud döljer sig för hans sökande? Hans böner stiger mot himlen natt efter natt. Men skriver han ”Vem är egent­ligen denne lyssnare som alltid är vaken och ingenting säger…” I mörkret prövar han sin tro. Han – som han skriver – naglar fast sina frågor, en efter en, på ett naket kors. Thomas erfar i den stunden att Guds san­na uppenbarelse ligger i korset – i den ändlöst självutgivande kärleken. Där får han svaret på sin bön. Gud får ansikte i Jesus från Nasaret.

Det är högsommartid. Vad ger oss denna sommar? Var är vi i vårt sökande efter Gud. Förre ärkebis­kopen KG Hammar tackar i en bön Gud för sommaren och uttrycker sin längtan. Låt oss göra hans bön till vår gemensamma bön.

”Gud, tack för sommaren.
Låt den slå sitt ljusa valv över våra liv,
som en katedral som påminner om dig,
som skapar och ger liv.

Tack för sommaren.
Låt den medföra rekreation i våra liv,
nyskapelse, återställelse och förnyelse,
Låt våra liv bli till en katedral som påminner om dig,
du vårt ursprung och vårt mål.

Låt din Andes vind spela
på alla våra slumrande möjligheters strängar
och förnya oss i alla våra relationer.

Låt oss vandra sommarens dagar
med Jesus som medvandrare och vägvisare,
och hjälp oss att tillsammans med honom
upptäcka rastplatserna vid vägkanten.”

 

Leif Herngren Betlehemskyrkan, Göteborg 12.07.22