Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for the ‘Kristen’ Category

Goda förvaltare av Guds nåd i dess många former

leave a comment »

1 Mos 1:24 – 2:3, Matt 25:14-30, 1 Petr 4:10

Från dagens episteltext av Petrus – sidan 1637 i Psalmboken- hämtar jag orden: Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Det är temat för min predikan.

Från dagens gammaltestamentliga text i 1 Mosebok lyfter jag fram bakgrunden för dagens tema Goda förvaltare. Den jord vi vandrar på myllrar av levande djur av olika arter – Vattnet skall vimla av levande varelser, fåglar skall flyga över jorden under himlavalvet. Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur.

Människor formades och trädde fram som Guds avbilder – som män och kvinnor sida vid sida. Lika avgörande är att Gud välsignade dem och sade till dem: Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under. Den jord vi vandrar på har vi fått att förvalta.

Johannes tecknar i sitt evangelium det som är hans tro: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Gud sade… och det blev så. Och Guds såg att det var gott.

Men hur går dagens tema goda förvaltare ihop med orden att vi skall härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden?Visst stämmer de bättre överens med orden i nästa skapelsekapitels ord: Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den! Den jord vi vandrar på har vi fått att förvalta.

 Jag tror att vi misstycker om orden härska över. Men hur är det i verkligheten? Vittnar inte den om hur det ser ut på vår jord i dag? De som skulle bruka och vårda denna jord har mycket vårdslöst lagt den under sina härskarhänder? Klimatet gör oss bekymrade, havsvattnet fylls av plast och annat otyg och luften vi andas fyller våra lungor med gifter av skiftande slag. Och de djuren får allt mindre att leva på.

Som människor lever många av oss i överflödande materiell konsumtion medan andra inte har mat för dagen. Vår hantering av den jord som lagts i våra händer tecknas bättre med orden att vi missbrukar och vanvårdar den.

 

Dagens evangelietext

Berättar om de talenter, nådegåvor som läggs i våra händer att förvalta. Två tjänare redovisade hur de skött detta mycket bra. De var goda och trogna tjänare. Men den tredje tjänaren misskötte sitt uppdrag. Hans bild av sin herre var att denne var en hård man. Han var rädd för denne. Han gick och gömde det han skulle förvalta i jorden och stod där utan att förmera det som lagts i hans händer.

Jesus ger oss i denna liknelse bilden av hur en förvänd bild av vår Herre skadar vårt förvaltarskap och det som lags hos oss som nådegåvor att bruka i Kristi efterföljd.

 

Helgad till Gud under Guds nåd

Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer – mest känd för den skrift Motstånd och underkastelse som gavs ut efter hans död. Skriften besår av brev och anteckningar han gjorde under sin fängelsevistelse till de sina och vänner. Han var tillsammans med andra ledande kyrkomän en av de ansvariga för den tyska bekännelsekyrkan som växte fram i kamp mot den evangeliskt lutherska kyrka med flera kyrkor som svikit sin kallelse att vara Kristi kyrka och allierat sig med nazismen och dess alltmer rasistiska brutala förnedrande av judarna. Bonhoeffer avrättades strax före krigets slut på Hitlers order.

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva under nåden. Han skriver ni står inte under lagen utan under nåden. Som god lutheran var Guds nådavgörande för Bonhoeffer i att följa Jesus. Han skrev boken Efterföljelseom kristet lärjungeskap. I den skilde han på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden.

Billig nådär nåd utan efterföljelse. En kristen kan avstå efterföljelsen, och trösta sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nådom den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de dessa motsägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap.

Begreppet de heligaär starkt förknippat med de heligas församling. Paulus skriver till församlingen i Rom skriver han: Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Hur får vi utmaningen i orden att vara heligaatt stämma med orden att leva under nåden? Genom att de blivit medlemmar i församlingen i Rom hade de klart markerat sin tillhörighet till Kristus och Kristi kropp. Men de var inte heliga och godkända för församlingen på grund av egen rättfärdighet.

De var lemmar i Kristi kropp. Gud fodrar inte det omöjliga. Det handlar om ”församlingens helgelse genom Guds insegel”. Bonhoeffer skriver: ”Den som vill bli en ny människa för sig själv, är kvar i det gamla livet. Att bli en ny människa innebär att komma in i församlingen”. Guds helgelse är Andens verk i Guds församling.

 

Jesu budskap är evange­lium

Jesubudskap är evange­lium. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är en befrielse till ett liv under den dyra nåden.

Livet jag fått som gåva av Gud skall jag inte leva inkrökt i mig själv – på egna villkor. Kal­lelsen följ mig, be­kräftad i mitt dop iKristus Jesus, innebär att jag ställer mig själv i Guds förvaltarskap och i livets tjänst – i tro under Guds nåd – i en befriande glädje som föder kärlek och kärlekens gärningar.

Den dyra nåden är att leva under Guds nåd och av honom få del av de nådegåvor han delar med sig. De är av skiftande slag. Paulus skriver: Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Detta är att leva under den dyra nåden.

Betlehemskyrkans församling är en del av Kristi kyrka. Lemmarna i församlingen lever så i en levande gemenskap som goda förvaltare av Andens nådegåvor. Här finns de som fått ledarskapets gåva och leder såväl enskilda som församlingen dit Gud vill. Här finns de som fått generositetens gåvor och innesluter andra i sin värme för att upprätta och stödja. Här finns de med Andens nådeåvor i sina öron och sina ögon. De hör vad andra inte vill eller vågar säga och ser det man inte vill se.

Petrus säger: Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Församlingens medlemmar är levande lemmar i Kristi kropp. Var för sig är vi lemmar som är till för varandra.

 

Leif Herngren   –   Predikan i Betlehemskyrkans församling, Göteborg den 18.07.29

Written by leifherngren

juli 28, 2018 at 11:45

En levande människa – 3 e trefaldighet

leave a comment »

Lukas 15 o Rom 12:2

När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss. Vad skall livet innehålla och innebära?

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar! De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg. Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver: ”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,  och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som media bjuder på. Bland annat av folk på höga poster vad de kallar för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

I Lukas 15:e kapitel har vi tre liknelser om det förlorade – fåret, myntet och den förlorade sonen. Det anges också varför Jesus ger oss dessa liknelser. Lukas 15: 1,2. Man begriper sig inte på Jesus. Han är inte sådan som fromheten modulerat upp för dem och för oss att vara.

Den förlorade sonen stämmer väl in med vad vår tid visar upp. Han ville ha det han uppfattade vara hans andel av familjens möjligheter till ett rikt liv. Han fick det och gav sig iväg och gjorde slut på alltsammans. Sen fick han leva på vad strunt som blev över. Då kom han till besinning och vände hem till fadershuset.

Fadern ser sonen på långt håll och skyndar till honom och omfamnar honom. Han konstaterar senare: Min son var död och lever igen, han var förlorad men är åter-funnen. Nu ser han sin son som en levande människa. Förlorad och återfunnen!

 

Vad är det att vara en levande människa?

 Vad är sanning, vad är rätt och betydelsefullt för oss som människor? Du har säkert mött männi-skor om vilka du känner och vill beteckna som levande och sanna människor. Är jag själv en sådan människa?

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det tycks inte finnas någon san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata.

Förre biskopen och författaren Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom… Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit: ”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan. När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Frågan är: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

 

Förlorad och återfunnen

Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evangeliet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Tillbaka till Frödings ord: ”Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.” Kärlekens rosor!

Från evangeliet hör vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.

Det levande vattnet gör oss till levande människor. Göte Strandsjö hjälper oss att känna var vi hör hemma:

”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn
så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hör jag hemma. Det finns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mej.
Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.”

 

Leif Herngren  –  Björkö kyrka 17.07.02 – ekumenisk mässa

Written by leifherngren

juli 3, 2017 at 17:12

En levande människa – 3 efter trefaldighet

leave a comment »

 

Ef 2:1-10 och Luk 15:8-10

Jag har en av mina äldre biblar i min hand. Det är en gåva till mig på studentdagen från Sonja – då min flickvän – i dag min hustru sedan 55 år. I den står det ett minnesord – Ef 2:8. Det är en vers från en av dagens texter, över vilken jag kommer att predika. I den versen står det: Ty av nåd är ni fräls-ta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Jag tyckte inte då att det var något speciellt ori-ginellt bibelord. Det ordets inne­börd kände jag till – som god missionare. Det behövde jag inte på­minnas om. Jag har senare insett att det är ett ord att i allra högsta grad stava på och meditera över.

 

Förlorad, men återfunnen – död, men nu levande

Det finns mycket starka laddningar i dagens texter. Paulus konstaterar: Ni var döda genom era överträdelser och synder… Och Men Gud… har gjort oss levande tillsam­mans med Kristus… Lika starka ord möter vi av Jesus i det kapitel av Lukas där vi har texterna om det förlorade inklusive orden om kvinnans borttappade silvermyntet. Hon letade och fann det och brast ut i glädje: Jag har hittat myntet som jag hade förlorat.

Är det någon här i kyrkan i dag som känner att du förlorat dig själv, känner igen dig i dessa starka ord: Var död – men nu, i dag – levande?

Jag har som rubrik över dagens predikan: En levande mäniska. Du har säkert i lik­het med mig mött någon du känt vara en verkligt levande män­ni­ska. Vad avser vi då med sådana ord? Vad menar Jesus och Paulus?

Vi lyssnade tidigare till dessa ganska märkliga ord om oss människor att vi kan…
… leva på denna tidens och världens vis
… och låta oss ledas av fursten över luftens rike

Paulus utvecklade detta vidare med orden att vi kan leva genom…
… att enbart handla som kroppen och våra egna tankar vill

Vad avser då Paulus med orden om att låta sig ledas av fursten över luftens rike? Vad menar han? Har det något att göra med vår moderna tid och vår uppfattning om människans – om vår situation? Är inte detta synsätt och formuleringar som vi lämnat bakom oss?

För att få detta ytterligare belyst gick jag till dessa ord i The Revised English Bible:
… you followed the ways of this present world order – vi följde strömningarna i den nuvarande världsordningen

Det är mot den bakgrunden som både Paulus och Jesus brukade så starka ord som förlorad och död. Men Jesus talade också om att det bortsprungna fåret hittades igen och att den förlorade sonen blev funnen. Paulus hävdade att de som varit döda gjorts levande.

 En levande människa! – Gäller de orden mig?

 

Att leva under makterna

Det sägs att människan blivit allt mer och mer rationell. Hon låter sig inte i dag som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Det gäller att utifrån det förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidning­ar och se vad utrymme det ges åt horoskop och liknande företeelser. En nyandlighet med en salig blandning av ingredienser breder ut sig.

Samtidigt florerar makter­na som aldrig förr. De tillbeds av inte så få som de allena saliggö­ran­de kraf­terna i samhället. De så kallade mark­nads­kraf­terna skall i dag råda såväl i väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda ande­mak­ter. I dag är det de ekonomiska krafterna som driver våra politiker och oss dit vi – i varje fall åtskilliga av oss – inte vill.

Paulus åter­kommer med liknan­de formuleringar och tankar längre fram i brevet. Kampen för rätt och rättfär­dig­het handlar för honom om en kamp mot makter och krafter som människan inte skall låta vara her­rar över sig. Har då dessa makter och krafter att göra med oss? Teo­loger värl­den över har efter de ohyggliga världskri-gen och det som nu sker mitt i Europa och utöver vår värld – insett att de makter som Paulus talar om i sina brev är de opersonliga krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och ibland för grup­per och nationer till vanvet­tets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp dessa frågor:
”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sexu­alitet, allmän­na
opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt så­dant som utan
tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.”

Då Paulus talar om fursten över luftens rike går mina tankar till H C Andersen och hans under­fun­diga berättelse om ”kejsarens nya kläder”. Är inte oerhört mycket av det som i dag saluförs på torgen som budskap, som ideologier och som tekniska framsteg släkt med kejsarens nya kläder? En påver­kan från fursten över luftens rike – alltså något utan egentligt innehåll men serverat som något högst betydelsefullt. Det påminner också om pastor Jansson med hans påse fylld av bara luft!

Något av det allra värsta är att tappa bort sig själv – att bli något annat än vad vi formats till. Vi får göra likt kvinnan som tappat sitt silvermynt. Hon sopade hela huset och letade överallt tills hon fann det. Vi får söka tills vi på nytt finner oss själva – varför vi finns till. Paulus ger oss svaret i vad han skriver till efesierna – och därmed till oss.

 

Vi är till för att – som levande människor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus att leva ”under nåden” – i Guds gärningar

Vi kan leva under denna tidens makter – som Paulus uttrycker det – leva på denna tidens och värl­dens vis. I kontrast till detta ställer Paulus följande ord: Vi är Guds verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

De orden står tillsammans med och kan aldrig skiljas från de orden jag fick på min studentdag:
   … av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Det finns förödande moralism. Men – Gud vare tack – det finns också en levande och livgivande pie­tism. Jesus talade om salt som behövs i denna värld och att det är avgörande att detta inte mister sin sälta. Paulus utmanar oss att frambära oss själva som ett levande och heligt offer. Det är gudstjänst och så skriver han:
    Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.

Vi är till för att – som levande män­niskor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus leva ”under nåden” – i Guds gärning­ar.

 Om en stund går vi in i bön – stillhet – tystnad och överlåtelse. Då kan vi alla – var för sig på nytt ge vårt ”ja” till Kristus. I vissheten om att vara ut­gångna ur Guds hand, skapade till honom. Vi får här och nu låta honom utgjuta helig ande över oss. Han vill i sin nåd göra oss till levan­de människor tillsammans med Kristus.

 

Leif Herngren  Bohus-Björkö 16.06.12

Written by leifherngren

juni 11, 2016 at 11:31

Prövningens stund – 1 i fastan

leave a comment »

 

Matt 16:21-23, Jakob 1:12-15

Vi har gått in i fastlagstiden med helger som i sina teman lyfter fram den kämpande tron och våra prövningar. Dagens tema är prövningens stund. Förra söndagen ställde oss inför kärlekens väg. Vi påmindes om Jesu och lärjungarnas vandring upp till Jerusalem. Vi sjöng ”Se vi går upp till Jerusa-lem i heliga fastetider… Vem går att med Herren vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?” Kärlekens väg leder till lidande och prövning.

Jesus kallar oss till lärjungar. Lärjungeskapets teologi har genom tiderna fått olika utformning. Den har rubricerats som härlighetens teologi, theologia gloriae. Då vi framför allt betonar fräls-ningen som befrielse från ondska och lidande. Uppståndelsen, Jesu makt och härlighet ställs i centrum. Att bli kristen innebär befrielse från syndens herravälde och skuldens vånda. ”Det är saligt på Jesus få tro och att vara Guds barn blott av nåd.”

Ibland har det hävdats att det skulle innebära fullständig hälsa och materiell framgång, lycka och rikedom. Då har denna tro tappat alla relationer till Jesusorden om att den som vill följa honom också får ett kors att bära. Tron har blivit en ”framgångs-teologi”.

Andra tecknar lärjungeskapets teologi som korsets teologi, theologia crucis. Man visar då på Jesu ord att den som vill följa honom måste ta sitt kors. Jesus talade om vetekornets lag som lärjungeskapets villkor. Den gällde honom själv men också oss. Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Det handlar om att så älska sitt eget liv att man förlorar det eller dess motsats, att mista sitt eget liv för Jesu och för andras skull och därmed finna livet.

För Jesus innebar detta hans vandring upp till Jerusalem för att där lida och dö. Med honom på den vandringen fanns hans lärjungar – visserligen under stor bävan och under protest. Petrus protes-terade då Jesus talar om sitt lidande. Jesus konstaterar att Petrus protest är människors tankar. Vad tänker vi då vi ställs inför prövningar och lidande? Lärjungarna hade att vandra samma väg som deras Mästare. Då lärjungeskapet tecknas utifrån dessa texter så ligger betoningen på efterföljelsen och på korset som en avgörande del i denna.

Ibland formas en lärjungestil i våra kyrkor i svart och utan glädje, fylld av dysterhet och krav. Frälsningen som befrielse har tappats bort. Korsets teologi har förlorat relationen till härlighetens teologi. Vi behöver såväl korset som härligheten.

 Fastan vill öppna våra ögon för att livet inte bara bjuder på hälsa och framgång. Livets verklighet är – som många fått smaka på – fyllt av såväl djup smärta som sorg. Munken och teologen Thomas Merton hävdade att ”det tillhör kristendomens innersta väsen att se lidandet och döden i vitögat”.

Det är samma erfarenhet som poeten Nils Ferlin ger oss i dikten Getsemane: ”Gud har i sin foto-grafiateljé ett mörkrum som heter Getsemane. Där växer det klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam. Men den som är rädd – för köld och ris – får aldrig en blomst i paradis. Hans liv blir liksom en öde slätt av inga silverne tårar vätt. I purpur, kanske, och glans han gick, men blicken hans var en tiggarblick. Till aska kom han men aldrig brand och månen ler åt hans tomma hand. Ty den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

 

Vem är då jag i mötet med lidandet?

Vem är då jag när livet gastkramar mig? Den frågan ställde sig teologen Dietrich Bonhoeffer i den fängelsecell han placerats i på grund av sitt motstånd mot Hitler och nazismen. Han ställde frågan inför hur han sågs av andra och hur han kände det själv.

”Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott. Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.”

Det var vad andra tyckte sig se.

Men inom sig brottades han med vem han verkligen var i sin svåra situation: ”Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme…

Vem av de båda? Är jag i dag den ene, i morgon den andre?…”

Han slutade sin brottning med de frågor som väckts med följande vittnesbörd: ”Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Känner vi igen oss då vi gastkramas av prövningar eller lidande? Att vi i vårt yttre söker se ut som att vi mår bra och klarar av det som vi kämpar med. Men frågorna finns där: Varför? Varför jag? I vad har jag brustit i mitt liv så att jag nu drabbats av detta?

 

Våra frågor inför prövningar och lidande

Kanske minns du att Jesus ställdes inför en blindfödd man och då fick frågan: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”

Man levde då – som många gör också i dag. Det finns en orsak i form av synd hos den som drabbas av lidande. Jesu svar inför deras fråga är otvetydigt: Varken han eller hans föräldrar har syndat.

 Våra prövningar och lidandet orsakas inte av en straffande Gud. Från dagens episteltext av Jakob lyssnade vi till dessa ord: Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom.

Vår tid prövas nu av hur många flyr från sina hem och kommer till oss i Sverige. Mina tankar går till vår tid på 70- och 80-talet då vi bodde i Hammarkullen i Angered. Då var det latinamerikaner som kom från militärens förtryck och terror. Vi lärde känna en grupp från Uruguay. Det var bland andra Aida och Eduardo. Då Eduardo återvände hem efter demokratiseringen fick jag följa med.

En dag besökte vi Chorge bror till Maria som vi tagit hand om i Hammarkullen. Han hade suttit 12 år i fängelse – ofta i ensamcell – på grund av sin insats för demokrati och mänskliga rättigheter. Hans syster Eva frågade mig om jag inte ville se på vad han åstadkommit under fängelseåren. Hon visade på en rad föremål i ben och trä som han slöjdat fram.

Ett av dem var detta krucifix. Han sa lite urskuldande att hans fromhet inte var som sin syster. Men detta hade han skurit ut under sina svåra år. Så gav han det till mig för att vi tagit hand om Maria.

Inför livets prövningar får vi söka oss till Kristi kors. Korset ger oss inte några enkla och klara svar. Men det finns där för oss att luta oss mot.

För några år sedan skrev jag dess strofer:
”Jag kommer till dig och jag undrar:
Vad vet du om mig här på jorden
bland alla de andra som finns här?
Vem är du och känner du mig?
O Herre, jag tror att du gör!

Jag kommer till dig med min fråga:
Vem är jag i skapelsens myller,
där människan tycks mig så liten?
Vem är jag? Jag frågar dig nu
för Herre, jag tror att du vet!

Jag kommer till dig med min oro
och undrar vad dagen som följer
skall bjuda av vånda och börda.
Var är du och lyssnar du nu?
O Herre, jag tror att du hör!”

Vi skall nu sjunga kyrkoherde Tore Littmarcks fina psalm 577 – ”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”

 

Leif Herngren  –  Källeryd Herrljunga 16.02.14

Written by leifherngren

februari 13, 2016 at 17:50

Befriande teologi

leave a comment »

Finns det befriande tro och befriande teologi? Var i så fall finner vi dess rötter? Vi läser det avsnitt som återger Jesu framträdande i Nasarets synagoga där Jesus deklarerade sin kallelse:

Herrens ande är över mig,
Ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.
Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda,
att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.                                                                      Lukas 4:18,19

 Jesu text är alltså från profeten Jesaja. Går vi till Jesajatexten så fortsätter den med ord av helt annat slag som alltså inte finns med i de ord Jesus brukar – en hämnden dag från vår Gud.

Jesus slår fast sitt uppdrag. Han kommer med ett glädjebud. Han skall förmedla befrielse och frihet. Evangelisten Johannes återger uppdraget med Jesu deklaration: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Det var ord han riktade till sin samtid. Dilemmat var att dessa inte ansåg sig behöva någon befrielse. Vad menar du med att vi skall bli fria? Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon.

 Jesu ord var ett budskap till hans samtida religiösa – inte minst till de religiösa ledarna. Jag vet inte om vi känner igen oss själva och vår tids människor. Ser vi behovet av ett befriande evangelium? Den som tror sig fri och inte ser de band som fjättrar en uppfattar inte något behov av befriande teologi.

 Paulus talar om befrielse och frihet. Är det verkligheter som endast hör till ett himmelskt liv eller är det verkligheter också för dagen som är? Jesu samtid uppfattade sig inte i behov av honom. De var Abrahams barn och inte fängslade av några bojor. Paulus såg vad som gällde och skrev till församlingsborna i Galatien: Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket egen. 

”Dessa förrädiska makter”

Paulus talar om makter och krafter som människor inte skall låta vara deras her­­rar. Kam­pen för rätt och rättfärdighet handlar för honom om en kamp mot härskarna, mot mak­terna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

Har dessa mak­ter och krafter att göra med vår tid och det vi aktualiserar? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som kännetecknade Hitler-Tyskland – uppfattat att de makter som Paulus talar om i sina brev har att göra med krafter som verkar mitt ibland oss människor och för grupper och natio­ner till vanvettets brant.

Teologen Albert van den Heuvel skrev i sin bok Dessa förrädiska makter om Paulus bruk av begreppet andemakter och relaterade dessa till vår tids makter. ”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbara.” Dessa makter är förrädiska därför att vi ofta inte ser deras nedbrytande karaktär och styrka.

Är dessa förrädiska makter krafter som ligger bakom dagens värld av fattiga och rika, av privilegierade och förtryckta, av de flyende och oss i den trygga vrå av världen som vi söker sluta till för att inte alltför mycket störas.

Profetiska röster

Redan profeterna såg dessa krafter vara verksamma. Jesaja skrev Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar. Han förmedlade också dessa Herrens ord: Vem har begärt detta av er när ni träder fram inför mig, ni som trängs på mina förgårdar? Kom inte med era meningslösa gåvor… jag hatar era högtider och nymånadsfester… Lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.

Profeten Hesekiel förmedlade det han uppfattade var Herrens ord till sin samtid:

Profeterna kalkade över allting med sina falska syner och lögnaktiga spådomar. ’Så säger Herren Gud’ sa de, trots att Herren inte talat.
Folket i landet förtryckte och plundrade. Fattiga och svaga kränktes, invandrare var förtryckta och rättslösa.
Jag sökte efter någon som kunde bygga upp muren eller ställa sig i bräschen … Men jag fann ingen.

Hur skall vi förstå och tolka dessa texter? Biskopen Nils Bolander skrev på sin tid dikten Lagom:

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel, vild av lycka över att få leva under öppen himmel, och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.
Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren, en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst och dekreterade:
Så får det inte sjungas! Stäm ned tonen! Inga våldsamheten!
Lugn, behärskning, lagom… Slå vakt kring din värdiga sångskola
och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit: ”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan. När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Vi kan leva – utan att i egentlig mening leva – i tystnad inför världens orättfärdighet.

Icke-våldets plats i ett befriande budskap

Hur är det i dag? Var hör vi befrielsens budskap? Var möter vi befriande teologi? Finns den i våra kyrkor? Eller är det utanför dessa?

Den 12 mars 1930 började 78 vitklädda män vandra i kolonn två och två med Mohandas Gandhi i spetsen – en vandring under 25 dagar de 388 km från dennes ashram i Ahmadabad i Indien. Målet var att nå Arabiska havets kust för att utvinna salt i trots mot den brittiska orättfärdiga lag som förbjöd utvinning av salt i kolonin. Det var den berömda saltmarschen som satte Gandhi i spetsen för Indiens frigörelse från det Brittiska Samväldet.

För Gandhi var utgångspunkten hans icke-våldsinriktade, handlingsorienterade filosofi satyagraha, sanningens styrka. ”Styrka kommer inte av fysisk kapacitet. Den kommer av okuvlig vila” – var hans ledstjärna. Under år i fängelse läste Gandhi Bibeln – som hindu – och hade uppenbarligen fängslats av Jesu ord Sanningen skall göra er fria. ”Icke-våld är inte de svagas vapen. Det är ett vapen för de starkaste och de tappraste.” Gandhi och hans vänner bröt lagen. 1948 mördades Gandhi. Så slutade hans liv som för så många av frihetens förespråkare vilka aldrig nöjt sig med att enbart ha åsikter och vackra ord utan handlat. Det dröjde ytterligare 17 år innan Indien blev fritt.

Ett av de medel som brukades mot diktaturen i Uruguay var kastruller. Militären hade svårt att slå ned dessa som med sitt trummande på kastruller gav till känna sin protest. Det blev till sist omkring 100 000 som tågade in i Montevideo och la grunden för Uruguays befrielse. Då jag var i Uruguay bad jag en av våra vänner att få ta med mig hennes buckliga kastrull hem som ett vittnesbörd om icke-våldets makt. Jag fick den men min gode vän Eduardos mamma i sjuttioårsåldern gav till känna sitt missnöje. ”Varför bad han inte om min. ”Jag fick den och hade med mig hem två buckliga kastruller.

Vad är det att vara kristen – att vara troende?

Går vi in i modern tid ställs vi inför ideologier som födde två världskrig och fortsätter att föda trakasserier, folkmord och herrefolk som ifrågasätter andra människors värdighet och frihet. Nazismen hade stöd av den regeringstrogna kyrkoledningen. Men det växte också fram en Bekännelsekyrka i konfrontation mot nazismen och de nazianstuckna ”tyska kristna”.

En av dess ledande gestalter var prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer. Mot rasförföljel-serna protesterade han öppet och häftigt och var också aktiv i en grupp som sökte störta Hitler. Han fängslades och satt i fängelse i över två år innan han till sist på Hitlers order avrättades den 9 april 1945 strax före krigets slut. Anteckningar och brev han smugglade ut från fängelset gavs efter hans död ut under titeln Motstånd och underkastelse. Hans tankar fick en oerhörd betydelse för det teologiska tänkandet.

Bonhoeffer funderade över vad det är att vara kristen och skrev:
”Att vara kristen innebär inte att var religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grunda av en eller annan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara människa; Kristus skapar i oss människan, ej en människotyp. Det är ej en religiös akt, utan del i Guds lidande inom det jordiska livets ram.”

Bonhoeffer slog fast: ”Man vakar med Kristus i Getsemane.” Hans övertygelse var: ”En kristen måste alltså faktiskt leva i den gudlösa världen och får inte göra något försök att vare sig beslöja eller försköna dess gudlöshet; han måste leva ’världsligt´ och tar just så del i Guds lidande; han får leva världsligt, dvs han är befriad från falska religiösa hänsyn och hämningar.”

Martin Luther King

 ”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors handlingar, utan i goda männi­skors likgiltig­het.” Det är ett av Martin Lut­her Kings mest citerade yttranden. Den likgiltig­heten tog sig bland annat uttryck i hur läkare var delaktiga i nazisternas koncent­ra­tionsläger, i de japanska krigs­fångelägren i Kina och i de amerikanska experimenten med radi­o­­­aktiv strålning på interner. Det finns uppenbart ett mycket starkt behov av etiska koder men detta väcker ofta mot­stånd hos myn­dighe­ter och enskilda.

En avgörande bakgrund till Kings engagemang för de svartas rättigheter var Rosa Parks. En varm morgon satte hon sig gans­ka långt fram i bussen på en ledig plats. Då kom det en vit man och busschauffören sa till henne att resa på sig och ge plats för honom. Hon vägrade. Hon var trött och hennes fötter värkte. Arreste­ring­en av henne ledde till den 382 dagar långa bussboj­kotten i Montgo­mery 1955 där de färgade gick till sina jobb, ordnade bilpooler och vägrade att sätta sig i stans segregerade bussar.

Till ledare för denna aktion valde man pastorn i en av baptistkyrkorna – Martin Luther King 27 år gammal. 1957 bildades Southern Christian Leadership Conference med King som dess president. Marscher genomfördes bland annat Walk to Freedom med fler än 100 000 deltagare i Detroit genom Mississippi.

Att vara annorlunda var för King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i gårda­gens ord: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Från stadsfängelset i Birmingham i Alabama, där Martin Luther King satt efter utförd olydnads­hand­ling, skrev han sitt berömda brev. Brevet var hans svar på ett publicerat uttalande av åtta präst­män i Alabama som ifrågasatte Kings agerande och de demonstrationer som genomförts i Bir­ming­ham av Southern Christian Leadership Conference. Frågan som ställts var hur man kan bryta mot vissa lagar och lyda andra. För King var svaret att ”Det finns två slags lagar: rättvisa och orättvisa. Jag är den förste att tala för att man skall lyda rättvisa lagar. Man har inte bara laglig u­tan också en moralisk plikt att lyda rättvisa lagar. Omvänt har man en moralisk plikt att bryta mot orätt­visa lagar. Jag skulle vilja instämma med Augustinus att ’en orättvis lag är alls ingen lag’.

Den 28 augusti 1963 samlades mer än 250 000 moderna pilgrimmer nedanför Lincolnmonumentet i Washington. De fick där lyssna till det tal som sedan gick ut över hela världen.

”I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ‘We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal.’
I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slaveowners will be able to sit down together at the table of brotherhood.
I have a dream that one day even the state of Mississippi, a desert state sweltering with the beat of injustice and oppressions, will be transformed into an oasis of freedom and justice.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin but by the content of their character.”

Kings liv handlade om de små i världen men detta ställde honom i relation till maktens människor. USA:s presidenter John F Kennedy och Lyndon B. Johnson lyssnade till honom för att få råd hur de skulle hantera såväl den inhemska problematiken i rasfrågan och den svåra internationella frågan med kriget i Vietnam. Men då King gav sin röst åt kritiken mot USA:s Vietnamkrig bröt Johnson deras samråd.

I Sverige växte det fram ett starkt motstånd mot USA:s Vietnamkrig dels genom FLN-rörelsen och sedan inte minst det breda engagemang som formerades i Svenska Kommittén för Vietnam . Organisationerna bakom kommittén omfattade 2,5 miljon svenskar och omfattade poli-tiska partier och deras ungdomsförbund, fackförbund och fredsorganisationer och folk från kyrkorna och deras ungdomsförbund. Gunnar Myrdal var ordförande och Evert Svensson dess vice ordförande. Jag satt med från början i kommitténs AU som representant för Svenska Missionsförbundets Ungdom.

Onsdagen den 21 februari 1968 vandrade 6.000 människor från Humlegården till Sergels torg i Stockholm i en mäktig och lugn demonstration för Vietnams folk. Vi gjorde det under devisen ”Stoppa USA:s krig i Vietnam”. Demonstrationen skapade mycket skarpa reaktioner i USA mot Sverige – då inte minst på grund av dåvarande statsrådet Olof Palmes tal i vilket han såg orättfärdigheten ta gestalt i stormaktens urskillningslösa bruk av våld mot fattiga, förtryckta människor. USA:s krig var ett hot mot demokratin och inte ett försvar för denna. Washington kallade hem sin Stockholmsambassadör.

Avgörande för USA:s omprövning av sin politik var den inhemska brett förankrade oppositio-nen mot kriget. Organisationen Clergy and Laymen Concerned About Vietnam med bland andra Martin Luther King hade gett ut boken ”In the name of America” i vars förord det stod: ”Om brott mot mänskligheten existerar, som Förenta Staterna sökte påvisa efter andra världskriget, så måste Amerikas uppförande i Vietnam fördömas enligt samma principer, som vi påtvingade en slagen fiende i Nürnbergrättegången.”

Den sista aktionen King var med om att planera men aldrig fick vara med i var Poor People´s Campaign i Washington 1968 – de fattigas fälttåg. Jag gjorde det året en sex veckors studieresa i USA för att informera mig om kyrkornas och medborgarrättsrörelserna verksamhet. Genom att vårt förlag gett ut Kings böcker på svenska skulle jag bland annat få träffa King. Men jag kom för sent några veckor efter mordet på King.                        

Byggandet av Resurrection City – Upp­ståndelsens stad – etablerades med hyddor av de mest skiftande slag i plywood eller enkla tyg i en av Washingtons parker inte långt från Vita huset. De fattiga från olika delar av USA samlades – svarta och vita, färgade och röda, mexikaner och puertoricaner. Gemensam var deras upplevelse av att inte vara sedda. Man skulle uppvakta myndigheterna med krav på för­änd­ring­ar. De tre tusen som samlades representerade de tio miljoner fattiga som så gav röst åt fattigdomen och misären.

Jag begav mig dit och togs emot tillsammans med en grupp som efter många dagars marscherande anslöt sig till kampanjen. Vi hälsades välkomna på ”stadens torg” av Kings efterträdare pastor Ralph Abernathy. På en pall stod en ung pastor med gitarr och ledde oss i sången: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Pastorn var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande presi­dent­­kandidaten Jesse Jackson.

Bakgrunden till sin gärning gav King bland annat i orden: ”I´ve been to the mountain­top.” I ett tal dygnet innan mordet höll han ett tal om de två utmaningar som USA stod in­för: rasismen och fattigdomen. I talet knöt han an till Jesus på förklaringsberget: Han hade varit med Jesus på bergets topp – där hade hoppets och drömmarna fötts. Han hade sett det förlovade landet där rasism och fattigdom inte existerade. Men för King var det inte nog med drömmar. Han ställde sig själv i spetsen för dess förverkligande.

De latinamerikanska mässorna

Ett befriande budskap har inte bara formats i skrift och paroller. Det formas också i den latinamerikanska musiken.
Vi lyssnade till ett par sånger ur Den Nicaraguanska Bondemässan av Carlos Meija Godoy och Den Salvadoranska Folkmässan av Guillermo Cuellar som sjöngs av en körgrupp från Johannebergs Equmeniakyrka.

 Canto de Entrada ur den Nicaraguanska bondemässan

Hos oss är Du också fattig, en Gud så mänsklig och enkel,
hos oss är Du också svettig, en Gud med fårade kinder.
Med Dej kan jag tala fritt som folket här brukar tala.

Du går hand i hand med mina vänner, sliter ont på fälten och i stan,
står med mej i kön på arbetslägret för att få Din daglön utbetald.
När Du äter glass med oss i parken med Eusebio, Pancho och Juan Simón
och Du tycker glassen smakar vatten, ja, då säger Du ifrån.

Jag har sett Dej stå här i affären eller i ett stånd på vårt torg.
Jag har också ett Dej sälja lotter utan att Du skäms ett dugg för det.
Såg Dej när Du jobbade på macken, Du kollade luft i ett däck.
Du var med och byggde nya vägen, jag såg Dej i handskar och overall.

Offertorium ur den Salvadoranska folkmässan

Allt vill vi bära fram så som din kärlek bär vårt land,
vår svett, vår möda, vår gråt och vårt arbete var dag.
Vi vill se hur vår kamp kan bära frukt,
smärtan förvandlas till liv och mod att bekämpa
det som hotar våra liv,

Se detta hopp som spirar hos ett folk som till Dig ropar.
Se hur de offrar, lider, dessa arma som Dig söker.
Lyssna till folkets klagan, ett skri som kommer ur förtryck.
//: Vi reser oss, vi står upp i Ditt bröd och i Ditt vin:/

Hungriga får vi trampa dessa stigar tills vi faller.
Jorden äger vi inte, blott misären är vår egen.
Fräls oss från egoismen, från slaveri och förtryck.
//: Vår tröst skall släckas hos Dig vår befriare och Gud

Minnen från åren i Hammarkullen

Jag kommer nu att återge några minnen från Angered i Hammarkullen där vi bodde i 26 år. Jag gör det för att det vi där upplevde är en god illustration till såväl den flyktingsituation vi nu lever i och varför befriande teologi behövs.

Fjorton år var jag pastor i Tomaskyrkan. Till oss för att fira gudstjänst kom en grupp flyktingar från Uruguay med katolsk bakgrund. De hade flytt för livet från sitt land förföljda och jagade av säkerhetspolisen. Varför?

Uruguay hade under 1900-talets första hälft varit expansivt med stark eko­nomi och införde allmän rösträtt före Sverige. På 1970-1980-talet tog militären över makten i många latinamerikanska län­der. Diktaturer med oerhörda orättvisor och hårt förtryck växte fram Detta födde samtidigt en rad befrielserörelser som arbetade för demokrati, rättvisa och fackliga rättig­he­ter. De utsattes för en blodig kamp av militären i samverkan med de besuttna. Fängelserna fylldes och människor torterades och försvann.

Massor av latinamerikaner flydde för livet. Vi i Angered minns hur de kom och bo­sat­te sig där – ar­gentinare, chilenare, bolivianer, uruguayaner med flera. De var unga människor. Maria var en bland dem. Hennes bror Julio hade suttit fängslad i tretton år – långa tider i ensamcell. Vad gör man under år av förnedring i en cell? Då jag 1985 besökte Uruguay träffade jag Julio i hans föräldrahem. Hans syster Anna frågade då om jag inte ville se vad Julio gjort under fängelseåren. Det var en rad små skulpturer i trä och ben som han mejslat ut i vad han fått tag i. Fantastiskt. En av dessa han gjort var detta krucifix. Han ville absolut att det skulle bli en gåva till mig för vad vi gjort för hans syster Maria i Sverige.

 Eduardo och Aida var ett par av de uruguayaner som kom till oss. I Uruguay hade de en liten bostad i anslutning till Eduardos föräldrar. Men genom sin aktivitet i befrielserörelsen Tupamaros levde de i osäkerhet. Aida och deras två flickor bodde tillfälligt i hennes föräldrars hem. Eduardo satt en söndagskväll hos sina föräldrar men vågade inte stanna där. På natten kom militären och blev kvar i tre dygn. Sedan kom en lastbil och deras lilla bostad tömdes på allt inklusive barnens teckningar på väggen. Eduardo flydde till Buenos Aires där släktingar gav honom husrum i ett kloster och dit övriga familjen kunde komma efter. De levde sedan som gömda flyktingar i Argentina i tre år.

Men de var bägge efterlysta som konspiratörer med foto i media. Och Uruguays militärpolis började samarbeta med Argentinas polis. Man grep dem man fick tag i och förde dem till Uruguay där de försvann. En av deras vänner – en kvinna med ett minderårigt barn greps. Det visade sig senare att hon mördats och att hennes barn lämnats till en militärfamilj.

Aida var nu havande och de bestämde sig för att söka fly. Ida gick till myndigheterna för att få de handlingar hon behövde. En vakt vägrade att släppa in henne. Denne vakt räddade hennes liv för han visste vad som väntade henne om hon kommit i deras händer. De lyckades få flyktingtillstånd och hamnade i Sverige. Aida arbetade som lärare i Gårdsten och Eduardo utbildade sig till socionom.

Efter elva år kunde de 1987 återvända till sitt hemland och har sedan återkomsten arbetat för sitt hem­land. Erfarenheterna från Sverige tog de med sig till Uruguay. Den av militärpolisen som konspiratör efterlyste Eduardo sattes av den nye presidenten i den kommission vars uppdrag var att om möjligt få fram sanningen om dessa som försvann under diktaturåren.

Teologi är kritisk reflektion

En av den latinamerikanska befrielseteologins grundläggande skrifter är Gustavo Gutiérrez bok A Theology of Liberation 1971. Han är peruansk teolog och dominikanpräst och har ägnat sitt liv till att arbeta och leva bland de fattiga och förtryckta i Lima i kärleksfull solidaritet med dessa. Han har studerat medicin, litteratur, psykologi och filosofi.

För Gutierrez är en avgörande uppgift för teologin att vara en kritisk reflektion av tro och praxis. Det gäller tidens tecken och vilka utmaningar dessa ställer kristenheten inför. Han skriver: ”Frågan i Latin-Amerika är inte hur tala om Gud i en myndig värld utan snarare att proklamera Gud som far i en värld som är omänsklig. Vad innebär det att tala om för en ´ícke-person´ att hon eller han är ett Guds barn.”

Begreppet praxis är en avgörande term för befrielseteologin. Vad innebär det kristna livet i vårt vardagsliv och i samhällslivet? Här ser vi den profetiska rollen för teologin och för kyrkan. Denna resulterar därför i en kritisk analys av politikens både ideologiska grunder och dess gestaltning i vardagen.

Detta visar på teologins nära relation till framtiden och till kyrkans eskatologiska syn och förkunnelse. Här har man inspirerats av den tyske teologen Jürgen Moltmann och dennes betydande verk Theology of Hope, Hoppets teologi. För Moltmann är Guds uppenbarelse och löften nära knutna till historien.

”Hoppets Gud är frihetens Gud.” Därför måste kristen tro ge sig i kast med de missförhållanden som råder världen över och det förtryck som utövas av kapitalet och dess företrädare. ”Befrielsens teologi nöjer sig inte med att reflektera över världen utan söker bli en part i den process genom vilken världen förändras.”

Ett väsentligt begrepp och sammanhang för befriande teologi är exodus – israelernas befrielse ur Egypten. Biblisk tro är en tro på Gud som uppenbarar sig genom avgörande historiska händelser. Guds handlande tar gestalt i skapelse och frälsning. Gud är historiens Gud. Där är den nära förbindelsen mellan befrielsen och förbundet. Exodus är återskapelse.

Gutiérrez tar profeten Jesajas hälsning till sin samtid som ett grundläggande ord:
Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den, Brett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där, livsande åt dem som vandrar på jorden:
Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken…
Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset,
Ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.

Gud är på en gång Skapare, Förlossare och Försonare. Det skedde då Mose ledde Israel ur Egyptens fångenskap. Det är nu hög tid för andra folk att befrias. Exodus var en politisk aktion – befriande teologi lägger grunden för politisk befrielse.

Vad predikar vi i våra kyrkor? Vad talar vi om i församlingarna?

Befrielsens budskap och dess förkunnare

Till oss i Tomaskyrkan kom en dag 1981 några från San Salvador och frågade om de tillsammans med oss fick fira en minnesgudstjänst för Oscar Romero vilket vi bejakade. Romero var ärkebiskop i San Salvador och mördades mitt under en kvällsmässa. Varför skedde detta mord? Ärkebiskopen var internationellt uppmärksammad för sitt engagemang för de fattiga och utsatta i landet. Han ville vara rösten för dem som inte hade någon röst.

För Romero var predikans uppgift att tillämpa Guds ord på allt, antingen det gäller nationen eller det privata. Hans predikan följde en trestegsmodell: 1- se situationen, 2 – bedöm den i ljuset av Guds ord och 3 – uppmana till handling. I gudstjänsten fanns också momentet Veckans händelser. De var ofta berättelser om syndens konsekvenser i vad som skett under veckan i form av namnen på dem som dödats och om våld som skett. Det var en förkunnelse till ett folk som led, kämpade och längtade efter befrielse.

En rese bland dem som arbetat för befrielse för de förtryckta är Nelson Mandela – fängslad 1962 och från 1964 på Robben Island – frigiven 1990 efter över 27 år i fängelse – Nobels fredspris 1991. 1994 det demokratiska Sydafrikas förste president. Avlider 2013.

 Mandela levde i ett på mineraler och ädelstenar mycket rikt land som bara kom de vita till del. Men hans övertygelse var att den största rikedomen var dess folk – finare och sannare än de renaste diamanter. ”Friheten är odelbar: bojor på en av mitt folk var bojor på alla och bojor på hela mitt folk var bojor på mig.”

Han skrev i ett brev från fängelset: ”En ny värld kommer inte att erövras av dem som står på avstånd med armarna i kors utan av dem som står nere på arenan med kläderna sönderrivna av stormvindarna och kropparna sargade av motståndarnas vapen.”

I sin självbiografi skriver han: ”Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att de inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också förtryckarna.”

Vi påminner oss den värdighet och frihet som präglade Nel­son Mandela under hans vistelse på ett av världens hårdaste fängelser – bakom galler och ändå en fri människa. Han skrev till en vän: ”Det är bara min fysiska lekamen som är instängd mellan dessa fasta murar… I mina tankar är jag fri som en fågel.”

Kairosdokument, Sannings- och försoningskommission

Redan under apartheidregimen upprättade en grupp pastorer i Soweto vad de kallade ett Kairos-dokument. Ledande för detta dokument var Frank Chikane, svart pastor hemmahörande i Pingströrelsen och Albert Nolan, vit präst inom Katolska kyrkan. Det publicerades 1985 med underskrift av över 150 kyrkliga ledare.

Dess innehåll formades i fem kapitel: 1 Sanningens ögonblick, 2 Kritik av ”State theology”, 3 Kritik av ”Church theology, 4 På väg mot en profetisk teologi och 5 Utmaning till handling.

Dessa rubriker ger oss vad liberalteologi är. Begreppet kairos betyder närmast Guds tid eller ett avgörande ögonblick. Det är ett konstaterande av att det är tid för konkret handling.

Det var tid för befrielse. Regimen föll trots sin i Skriften förankrade argument för apartheid.

Detta dokument har inspirerat till upprättande av Kairos-dokument också i andra länder – bland annat ett Palestina-dokument upprättat av kristna palestinier. Det beskriver de kristna palestiniernas situation, sätter in den i ett politiskt sammanhang och uppmanar kyrkorna runt om i världen att stärka sina insatser för att bereda vägen för en varaktig och rättvis fred för både palestinier och israeler.

Frågan är när det skall bli kairos, tid för Palestinas befrielse? När skall de sekulära och de religiösa ledarna i Israel komma till insikt om att deras på Skriften förankrade skäl för förtrycket av palestinierna inte längre håller.

Då befrielsens dag hade kommit i Sydafrika insåg man att mycket återstod att göra. 1995 tillsatte Mandela en Sannings- och försoningskommission. Personer som ansåg sig varit offer för våld fick tala inför kommissionen och personer som begått våldshandlingar fick ge vittnesmål och be om amnesti. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu.

I Sydafrika finns ett ord, ubuntu, som bland annat fick vara vägledande för kommissionen. Ibland finner vi hur man utanför Västerlandet bättre och djupare har sökt fånga in vad människan är. Tutu skriver om detta begrepp:

”Det syftade på det som i slutändan skiljer oss från djuren – den egenskap som innebär att vi är människor men också mänskliga. Definitionen är nära nog en tautologi. En person som hade ubuntu var medkännande och mjuk, använde sin styrka till att hjälpa de svaga och utnyttjade inte andra. Han brydde sig kort sagt om människor och behandlade andra som det de var – människor… Om du saknade ubuntu … saknade du en väsentlig del av vad det är att vara människa…” Ledordet för Tutu var: ”Det behövs förståelse men inte hämnd, upprättelse men inte vedergällning, ubuntu men inte bestraffning.” Det gällde ett upprättande av rättvisa.

Då jag för ett antal år sedan var i England hörde jag på TV ett utomordentligt intressant tal av Liverpools anglikanske biskop David Sheppard . Hans tema var The other Britain.

Sheppard var en utomordentlig cricketspelare. 1960 tillfrågades han om att vara kapten för det brittiska lag som skulle möta ett sydafrikanskt lag som enbart bestod av vita spelare. Han vägrade att ställa upp. Då han brottades med frågan om hans ställningstagande skulle bli offentligt läste han Jesajas ord: Ropa ut det så högt du kan, låt din röst höras som en hornstöt, förkunna för mitt folk deras synd. Det är ett avsnitt i vilket folkets fasta ifrågasätts och utmaningen kommer: Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige…

 Han förkunnade så ett befriande budskap inte från predikstolen utan genom handling – vägran stå sida vid sida med rasklyftans folk. Sheppard såg de starka ekonomiska klyftorna i sitt land – det var två England under Margaret Thatcher. Han stod för The other Britain. Alltmer drogs han in i de globala och etniska spänningarna i sitt eget land och i världen.

Lekmännens roll

Avgörande för befrielseteologins starka framväxt i Latinamerika är lekmännens roll. Teologin har formats inte bara av teologer utan också av det praktiska livets män. Vid en internationell skolkonferens i Göteborg fick jag lyssna till pedagogen Paulo Freire från Brasilien. Han var känd världen över genom sin bok Pedagogik för förtryckta. Arbetet han bedrivit hade fört honom i landsflykt. Han såg utmaningen i den avhumanisering som ägt rum hos de förtryckta som fört dem till en rädsla för frihet. Han slog fast att ”frihet är inget man får, den måste erövras”. De förtryckta har en historisk uppgift: ”att befria sig själva och sina förtryckare”.

Freire ville skapa verktyg för att människor skulle medvetandegöras. Han utgick ifrån att människan är ett subjekt med möjlighet att utveckla ett allt rikare individuellt och socialt liv. Men det han sett hos många var hur de präglats till passivitet och omedvetenhet. För Freire handlade det om att man tillsammans skulle bli medvetna om vad det är att vara människa. Han står med sitt liv och verk för befrielsens pedagogik.

Den brasilianske franciskanen och teologen Leonardo Boff har skrivit ett av befrielseteologins mest uppmärksammade verk – Church: Charism & Power. Liberation Theology and the Institutional Church. Då jag läste hans bok fastnade jag inför hur hemma jag som pastor kände mig med hans teologi.

Boff grundar sina tankar om kyrkan i Paulus ord om kyrkan som en enda kropp i Kristus. Kroppen har många lemmar med olika gåvor – karismer – vilka tillsammans skall tjäna helheten. Var för sig är vi lemmar som är till för helheten i denna enade kropp som Kyrkan skall vara. Boff ser den hierarkiska – inte minst den katolska – kyrkan som motsatsen till vad Skriften säger om kyrkan.

Boff menar att de olika gåvornas enhet bygger församlingen. Han skriver: ”Denna modell för kyrkans organisation skapar evangeliets liv i små grupper vilka bygger mer och mer ett nätverk av församlingar som inbegriper kristna, fromma, präster och biskopar. Det skapar möjligheten för kyrkan, född av människors tro genom den helige Ande, att forma sin organisation, inspirerad av Paulus, reell och livskraftig. Inte minst kommer den att föda en anda vilken i kraft av den helige Ande åter vitaliserar de traditionella och hierarkiska institutionerna i kyrkan. Och evangeliets historia lär oss att där Anden verkar får vi räkna med det oväntade, det nya som vi ännu inte sett.”

1985 tystades Boff av den katolska kyrkans kongregation för trosläran – som då leddes av kardinalen Joseph Ratzinger, senare påve Benediktus den 16:e – för ett år på grund av denna bok. 1992 tystades han för gott som katolsk lärare och lämnade då franciskanorden.

En av dem jag lärde känna vid mitt besök i Uruguay var Maria. Hon växte upp i en av de kända fa­mil­jer som genom sin rikedom och makt styrde detta land. Men hon hade gått sin egen väg, utbildat sig till advokat och bosatt sig i Montevideos arbetarkvarter i stadens ytterområde. Hon ledde en basgrupp som jag fick dela gemenskap med ett par sena fredagskvällar. Basgrupperna är en grundläggande verksamhet i de katolska församlingarna i befrielserörelsen.

Sent en fredagskväll satt jag tillsammans med en basgrupp ute i Monte­videos arbetarkvarter. I gruppen möttes man för samtal om livsfrågorna, om trons betydelse och konsekvenser i vardagslivet. Maria inledde samlingen med att läsa en bibeltext. Så följde ett samtal i vilket de närvarande med sina skiftande åldrar och erfarenheter gav liv åt. Sedan bad vi i den ring kring bordet där vi satt. Korta, konkreta böner för den svåra situation som många av dessa fattiga levde i. Så följde en måltid då vi delade vad man haft med sig av bröd och pålägg. I samtalet berättade en kvinna att hon var i stort behov av nya glas­ögon. En insamling startades.

Där satt jag på en enkel stol kring ett runt bord i en kärleksmåltid med människor jag aldrig tidigare träffat och kände mig som hemma. Mina tankar gick till väckelsens tider med sina ”konventiklar” hemma i Sverige. Då böjda ryggar rätades upp. Människor ställde frågan om vad det stod skrivet i Bibeln. Vad dess ord betydde för deras dagliga liv i ett samhälle där några var människor i dess egentliga mening medan andra var statare, fattigbönder eller på annat sätt hölls på mattan.

Vem är Jesus och vad vill han med oss?

Vem är Jesus? Vad är det att följa Jesus? Vilken bild har vi av honom? Är det den bild av Kristus som Thorvaldsens skulptur ger?

Thorvaldsens kristusgestalt

Thorvaldsens Kristus påminner oss om Jesu ord: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum.

Ger oss nästa bild av Jesus på korset som en Peruansk konstnär gjort i trä och lera en sannare bild av Jesus – en bild av den lidande, torterade Jesus?

 

 

Kristus på korset 2

Den bilden visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare. Eller är det så att vi behöver bägge bilderna? Att vi aldrig får nöja oss enbart vid den ena bilden.

Kanske ger oss den brasilianske Nobelpristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho med dess text och i sin målning en bild av Jesus som förenar de två andra. Det är en bild som för våra tankar till dessa Jesusord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.

Esquivil 2

Esquivel var på besök i Ecuador då han en natt drömde. Han såg Kristus på korset klädd i en poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget. Senare besökte han en kommunitet tillhörande Little Brothers of Jesus i Riobamba. Han gick in i deras kapell – och fann där på nytt Kristus korsfäst i en poncho. Efter att han blivit fri från en av sina fängelsevistelser gjorde han den målning vi ser här på bilden – Christ in a poncho.

Han skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Han är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

Esquivel berättar i sin bok om att den senaste arresteringen i Argentina ägde rum i Stilla veckan som gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Det var på årsdagen av Martin Luther Kings död. Han stängdes in i ett rör där det de två första dagarna var helt mörkt. Den tredje dagen släpptes det in ljus och han kunde läsa var tidigare fångar präntat in på väggarna – namn på kära vänner, böner, förolämpningar av allt möjligt slag.

Klottrade var böner som ”Vid ditt livs slut kommer du att bli dömd på din kärlek.” ”Heliga jungfru, vi är oskyldiga.” ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

Vad som slog honom allra mest var en blodfläck med en inskription klottrad med fingrar doppade i blod: ”Gud dödar inte.” Allt sedan Stilla veckan har den inskriptionen varit inristad i mitt inre.

Innan han blev fri blev han svårt slagen och torterad. Vid arresteringen hade han varit ledsagad av en vän som fick informerat hans hustru och det blev känt att han arresterats vilket gjorde att han inte kom att höra till dessa som bara försvann.

Befriade – och därför bärare av visioner

Jesus bar i ord och handling ett befriande budskap – för oss alla. Är vi befriade och därför förmedlare av detta budskap? I befrielseteologin talar man om att vara bärare av utopier – att äga framtidsmål som till synes är omöjliga att uppnå. Utopier förankrade i Jesu budskap om Riket. Martin Luther King hade drömmar – som han hoppades skulle realiseras en dag.

Ryms hos oss i Kristen humanism ett befriande evangelium – ett budskap som befriar oss själva och är befriande för andra?

Befriande teologi

… är djupt förankrad i Jesu person och budskap…

… är kritiskt reflekterande och därför profetisk – avslöjande

… står på de fattigas och förtrycktas sida

… är försonande och upprättande – inte minst av lekmännen

… är bärare av visioner och drömmar förankrade i budskapet om Riket

… uttrycker sig inte bara i ord utan i praxis, i livet

… är icke-vålds inriktad och utövar civil olydnad i kamp för rätt och rättfärdighet.

Litteraturförteckning

 John Allen, Rättvisans rebell Desmond Tutu – en biografi, Libris 2007
Leonardo Boff, Church: Charism & Power. Liberation Theology and the Institutional Church, SCM Press LTD 1985
Nils Bolander, Valda dikter, dikten Lagom, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1957
Dietrich Bonhoeffer, Motstånd och underkastelse, Brev och anteckningar från fängelset, Gleerup 1960
Guillermo Cuellar, Las canciones de la Misa – Den salvadoranska folkmässan
Hans Damerau, Ärkebiskopen är mördad! Norma bokförlag 2000
Adolfo Pérez Esquivel, Christ in a poncho, Witnesses to the Nonviolent Struggles in Latin America, Orbis Books 1984
Paulo Freire, Pedagogik för förtryckta, Gummessons Kursiv1972
Mohandas K. Gandhi An autobiography, The Story of My Experiments With Truth, Beacon Press 1957
Carlos Meija Godoy, Misa Campesina Nicaragüense – Den nicaraguanska bondemässan
Gustavo Gutiérrez, A Theology of Liberation, History, Politics, Salvation 1971
Albert van den Heuvel , Dessa förrädiska makter, Gummessons 1966
Kairos-dokumentet publicerades 1985 upprättat av 150 kyrkliga ledare där Frank Chikane, svart pastor i Pingströrelsen och Albert Nolan, vit katolsk präst var drivande.
Martin Luther King, Strength to Love, Fortress Press 1981, svensk översättning Vägen heter icke-våld, Gummessons Bokförlag 1964
Nelson Mandela, Den långa vägen till frihet, Rabén Prisma 1995
Jürgen Moltmann, Theology of Hope, SCM Press Ltd 1967
David Sheppard, Steps Along Hope Street, My Life in Cricket, the Church and the Inner City, Hodder & Stoughton 2002

Leif Herngren – Kristen Humanism, Johannebergs Equmeniakyrka 15.11.03

Written by leifherngren

november 3, 2015 at 12:50

Kärlekens lovsång – Fastlagssöndagen

leave a comment »

1 Korinthierbrevet 13 o Lukas 18:31-34 

Dagens evangelietext från Lukas återger Jesu tredje förutsägelse om sitt lidande. Lukas konstaterade: Av detta begrep lärjungarna ingenting. Frågan är vad vi förstår – och inte minst tar till oss – av fastlags-tidens berättelser om Jesu sista dagar. Temat för dagen är Kärlekens väg – alltså ord om Jesu vandring upp till Jerusalem. En av dagens texter är Kärlekens lovsång – Paulus andefyllda poetiska ord om kärleken.

Kan man predika över denna text. Nej den är så fylld av innehåll att jag nöjer mig med att ge några kommentarer.

Korinth

För att bättre förstå och ta till oss budskapet i kärlekens lovsång behöver vi syna bakgrunden som vi finner den i detta Paulus brev till korinthierna. Han var med att grunda församlingen och vistades i den i över två år. De två breven till Korinth ger uttryck både för den glädje och den sorg han förknippar med församlingen.

Det saknas inte nådegåvor i församlingen men han ser samtidigt att man delat upp sig i olika grupper. Man är inte sams. Somliga håller sig till Paulus, andra till Petrus eller Apollos som efterträdde Paulus. Paulus tar upp denna världens vishet och dess räknesätt som uppenbarli-gen vunnit insteg i församlingen. Mot denna ställer han korsets dårskap. Han hade inte kommit med förkrossande vältalighet. Er tro – skriver han – skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. Han hade förkunnat den korsfäste Kristus och ställer frågan: Har Kristus blivit delad?

Kunskapen blåser upp – kärleken bygger upp

Vårt lärjungeskap kan vara omoget, barnsligt. Vi talar, förstår och tänker som barn i stället för att som lärjungar ha vuxit, mognat som människor. Vår fromhet kan utvecklas i en ymnig och högljudd bekännelse. Paulus talar om ekande brons och skrällande cymbal. Fromhet kan vara uppblåst med en önskan att uppmärksammas i stället för att vara tålmodig och god och glädjas med sanningen.

Lärjungeskap kan vara stridslysten och finna glädje i andras orätt och misslyckanden. Vår fromhet kan bli negativt utmanande i vår önskan att bli sedda.

Paulus tar i kärlekens lovsång upp detta mycket allvarliga att…
det finns uppmärksammade nådegåvor…                                    utan kärlek
det finns stor kunskap och välformulerad tro…                            utan kärlek
det finns välgörande gärningar, diagonala insatser                      utan kärlek

Kärlekens ord – agape och eros

Det finns två grekiska ord för kärlek. Det ena – som har sin grund i grekisk filosofi är eros. Det möter vi i begreppet erotik men det skall inte uppfattas som att det bara gäller den kroppsliga kärleken. Eros utrycker den kärlek till Gud när vi på skiftande sätt söker tillfredsställa Gud, söker att bli godkända. Den kärleken, eros gestaltas i hur vi söker stiga upp till Gud. Det är den egocentrerade kärleken – den begärande kärleken. Paulus visar på att kunskap och välformulerad tro, goda gärningar och barmhärtighet kan formas och utövas utan kärlek.

Det andra grekiska ordet för kärlek är agape. Det är det ord Paulus brukar. Guds kärlek, agape gestaltas i att Gud i Kristus kommer till oss. Vi skall inte, kan inte, behöver inte stiga upp till Gud – åstadkomma ett godkännande av Gud. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro. Den tro som är förtröstan på Gud.

Gud visar oss i sin kärlek att vi är Guds barn och hör honom till. I sin kärlek nalkas Gud oss alla utan avseende på kön, ålder, nationalitet eller färg.

I vår tidigare bibelöversättning finner vi orden kärleken söker inte sitt – som i vår nya översättning återges med orden kärleken är inte självisk. Det är den kärlek Paulus uttrycker genom ordet agape. Det är den Guds kärlek som skall ta sin boning i oss – vara den kärlek vi ger till andra. Den kärleken har sin oavlåtliga grund i Guds kärlek.

I den tyska översättningen står det inte kärleken är… Det står den som älskar… Det gör orden än mer personliga. Det gäller mig personligen… den som älskar.

Kärlekens lovsång

Avsnittet kärlekens lovsång omges av två kapitel. I det som föregår undervisar Paulus om Andens gåvor och visar att dessa är många och olika men de är givna för att höra samman och berika helheten, församlingen – Kristi kropp. I det efterföljande kapitlet undervisar han om profetiskt tal. Paulus ser att korinthierna söker vinna andekrafter. Det skall de göra i överflöd. Det avgörande är – det skall ske till församlingens uppbyggelse.  

Det är mot den bakgrunden som Paulus mitt i sin undervisning brister ut kärlekens lovsång. Han har samma utgångspunkt som Johannes uttrycker i orden: Gud är kärlek… Om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Det är den kärlek som inte söker sitt.  

Agape är Guds kärlek gestaltad i oss som strömmar mot ”de andra”, människorna kring oss. Vår kärlek har alltid en dubbel riktning: till Gud och till människor.  

Vi möter utmaningar i evangeliet om att inte förbli som barn i vår tro. Inför detta får vi påminna varandra Pauli ord: Tro inte att jag redan har nått detta… men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.

Vi lyssnar än en gång till de sista verserna i kärlekens lovsång: Verserna 11-13

Leif Herngren Bohus-Björkö 15.02.15

Written by leifherngren

februari 13, 2015 at 15:19

Publicerat i Fastlagstiden, Kristen

Jesu dop – mitt dop – 1 e trettondagen

leave a comment »

Jesaja 42:1-7 o Matteus 3:13-17

Hjälper oss denna söndags texter om Jesu dop med våra frågor om dopet, vad det innebär och vad det är att vara kristen och Kristi kyrka? Rubriken över mina tankar är: Jesu dop – mitt dop.

Gud är så enga­gerad i sin skapelse, hans kärlek till oss människor är så stor att han trä­der in i historien, klär av sig härlig­heten och blir människa, en av oss! Julens budskap tolkar vi i begreppet inkarnation. Ordet blev människa – blev kött – i barnet i Betlehem. Ordet bodde bland oss. Det är berättelsen om Jesus från Nasaret som steg ned i floden Jordan för att dö­pas och bekräfta sin del­aktighet i den­na värl­den och dess tillstånd. Han sänktes ned i denna tillvaros van­ligaste ämne – en flods vat­ten. Då vi delar bröd och vin – jor­dis­ka ingredienser i en helig måltid – är det ett yt­terligare vitt­nes­börd om Guds inkarnation – Guds delaktighet i våra mänskliga villkor. I dopet och natt­var-den nalkas Gud oss i vanligt vatten, i bröd och vin.

Jesu dop

 Jesu dop var hans entré in i hans offentliga gärning. Himlen öppnades och Gud gav sig till känna. Du, Jesus är min utvalde. Snickarsonen från Nasaret står där som Sonen, som Kristus! Dopet ställde honom inför hans oerhörda kallelse och förde honom rakt in i vår värld och dess villkor.

Jesu dop i Jor­dan är mö­tesplatsen mellan himmel och jord – mellan Gudsrikets väsen och kvalité och vår jordiska till­varo i allt vad den rymmer på gott och ont. Här sker detta som profeten Jesaja vittnade om i texten vi tidigare hörde läsas: Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten bland folken.  

Guds ande kom över Jesus för att han skulle föra ut rätten bland folken – ta itu med orättfärdig-heten och ofreden bland oss människor. Ande och andlighet hör obevekligen samman med våra jordiska villkor.

Jesus kom inte för att från en position ovanför oss tala om vad det är att vara människa. Han kom inte hel­ler för att lyfta oss ur de mänskliga och inte sällan svåra livsvillkoren. Han gick rakt in i dessa, var en av oss och delade våra villkor. Det fick till följd det Jesaja uttrycker i texten: Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten… Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna… ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret

Vad vill vi höra i Guds hus?

Vi som är i Guds hus i dag och känner oss hemma här – vad vill vi höra? Kanske känner vi oss ganska avslappade inför vad som sker i gudstjänsten och något disträ inför Ordet? Förre biskopen Nils Bolander funderade över vad för budskap han väntade sig av Gud och skrev:

”Jag hade räknat med dig som en hand med helighet och fest i min gråa kväll. I stället kom du, fader, som en brand, en orosstiftare, en djärv rebell. Jag räknade med fromma känslors blom, en vänlig doft av tröst i helig vår. I stället kom du med en hårdhänt dom, en väg, en uppgift övermåttan svår… Du ville inte viska evighet till den som levde alltför långt ifrån. Du tyckte att min frid var alltför fet.”

Vad väntar vi oss av våra besök i Herrens hus. Du som är äldre och van gudstjänstbesökare? Du som är ung eller du som inte så ofta söker dig till Guds hus? Är det något av detta som Bolander uttryckte? Eller är det något annat, något mer?

Vi har nu julen bakom oss. Uppfattar vi den starka brytningen mellan julens allra vackra ord och vad evangeliet berättar om Jesu ankomst – att det bara fanns plats för honom i en krubba? Kanske dränker vi evangeliets skärpa bland alla julklapparna och den goda julmaten? Eller känner vi att julens gemenskap och värme just grundas i julevangeliets budskap av djup glädje och livsallvar?

Bolander uttryckte något mer i sin dikt. Efter sina funderingar föds en bön hos honom: Tack, att du nekade mig duvotröst och andens honungsmilda sunnansus. Tack, att du tvang mig med en stålblank röst från mörker till ditt underbara ljus.

Mitt dop

Jesu dop var unikt men söndagens texter ställer mig också inför mitt dop. Johannes Dö­paren sa: Jag döper er med vatten. Men det kommer en… som skall döpa er med helig ande och eld.

Jesaja förmedlade denna Guds hälsning: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken.

Julen visar oss att Guds rikes ankomst inte var gla­mou­röst – ett skådespel som man kan välja att titta på från en plats vid sidan av världen. Guds rike var mitt bland människor i barnet i stallet i Betle-hem, vid dopet i Jor­dans vatten och där Jesus vand­rade fram. Evangelisten Johan­nes ger oss orden: Ordet blev människa och bodde ibland oss. Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.  

Dopet är Guds bekräftelse av hans kärlek till dig – att du får va­ra ett Guds barn. Du är döpt till Kris­tus med rätten att vara Guds barn. Han tog emot dig i sin gemenskap, i sin kropp, sin kyrka. Gud skapar genom sin tjänare ett folk. Vi får vara med i detta Guds folk.

Guds hälsning genom Jesaja var: Jag låter min ande komma över min tjänare, Han skall föra ut rätten till folken. Ibland agerar vi som om Kristus kom för att oberoende av oss själv upprätta sitt rike här på jorden. Men nej, han kom för att i och genom oss, sin kyrka låta sitt rike ta gestalt bland människor! Genom dopet är jag en av lem­marna i Kristi kyrka med ansvar för denna kyrkas kallelse – att stå upp för rätt och rättfärdighet.

Den vecka som vi nu har bakom oss har varit en vecka med människoförakt, rasism, våld och död. Människor med förvridna religiösa föreställningar har agerat i Guds namn i motsats till Guds rätt och rättfärdighet. Vi har våndats inför hur det skulle gå. Det blev människors död. Domen går över dessa som agerat. Men räcker det med vånda och medlidande inför vad som sker?

Guds rike är inte något att be­trakta och njuta av på avstånd. Genom dopet och be­kän­nelsen till Kris-tus ger jag mitt svar på Guds inbjudan: Följ mig. Har veckans fruktansvärda händelser berört mig i min tro? Är mitt dop till Kristus och hans församling en utmaning till delaktighet i Jesu och min kyrkas kallelse till att föra ut rätten till folken.

Det står att när Jesus steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva – en öppen himmel och delaktighet av Guds egen Ande! Gäller det också oss – hans lärjungar? Gäller det mig och det dop jag tagit emot? Vi sjöng tidigare: ”Gud mötte med nåden oss alla i dopets välsignade stund. Med ordet han än vill oss kalla och tukta och trösta i grund.”

Vi inbjuds att ta emot nattvardens gåvor. Vi ber då ”Låt din Ande komma över oss och dess gåvor så att vi får del av det himmelska bröd och den välsignelsens bägare som är Kristi kropp och blod.” Det är en bön att vi genom Guds välsignelse och mottagande av helig Ande skall få dela Kristi kallelse till rätt och rättfärdighet, till nåd och fred över världen.

Leif Herngren  Varberg 15.01.11

Written by leifherngren

januari 10, 2015 at 12:16

Efterföljelse – lärjungeskap – 6 e trefaldighet

leave a comment »

Lukas 9:51-62 o 1 Kor (19-23) 24-27

I dagens evangelietext ställs människor inför Jesu kallelse till lärjungeskap med de ord vi ofta finner hos Jesus: Följ mig. Jesus kallar oss att slå följe med honom. Temat för denna söndag är efterföljelse. Det gäller lärjungeskap.

 som av Jesus ställdes inför hans kallelse hade var för sig något som de prioriterade. Det var något annat de först ville göra och sedan följa Jesus. Då jag läste texten gick mina tankar till en dikt av förre biskopen Nils Bolander vilken har som rubrik Lagom.

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.

Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst
och dekreterade: Så får det inte sjungas!
Stäm ned tonen! Inga våldsamheter!
Lugn, behärskning, lagom…
tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här Hvilar Riddaren af ‘Å ena sidan men Å andra sidan’.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Bolander låter den lilla grå fågeln i sitt jubel spegla den fromhet som i glädje jublar över att få leva under en öppen himmel. Men hon tystas av den förnumstige domherren med orden ”Så får det inte sjungas! Stäm ned tonen! Inga våldsamheter! Lugn, behärskning, lagom…” Vilken av dessa fåglars beteende återger den fromhet vi är bärare av?

 Från en annan av dagens texter läser vi detta ord av Petrus: Var beredda att bryta upp, och håll er vakna… Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det är väl ändå över-drifter. Att vara kristen ställer väl oss ändå inte inför detta. Innebär detta inte något omöjligt? Borde det inte räcka med lagom fromhet?

 

Helgad till Gud under Guds nåd

Vad förväntar sig Gud av oss? Petrus skriver: Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Vad innebär dessa för våra öron så drastiska ord? Innebär Jesu kallelse ett liv i helighet? Den tyska översätt­ning­en tolkar detta i följande ord: I allt vad ni gör skall ni visa er vara människor och därmed er till­hörighet till Gud. Vi ställs inför vad be­grep­pet helig i grunden betyder. Helig är att vara helgad, avskild till Gud. Det är att jag på allvar tar konsekvenserna av att jag är skapad till människa och helgad, knuten till Gud.

Detta tolkas av Paulus i orden: Frambär er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvand­las genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Vi är Guds skapelser och skall hel­gas, avskiljas till Gud.

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva under nåden. Han skriver ni står inte under lagen utan under nåden. Hur får vi utmaningen i orden att vara heliga att stämma med att leva under nåden?

Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer skrev en bok Efterföljelse om lärjungeskap. Men han skrev inte bara för andra. Han levde som han lärde. I texten vi tidigare lyssnade till fanns dessa ord av Paulus: jag vill inte predika för andra och själv komma till korta. Han var en av de ansvariga för bekännelse-kyrkan och tog upp kampen mot nazismen och dess tyranni. Som en följd av detta hamnade han i fängelse och avrättades på Hitlers order strax innan krigsslutet.

Som god lutheran var Guds nåd avgörande för honom i att följa Jesus. Men han skilde på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden. Billig nåd är nåd utan efterföljelse. Den kristne lämnar efterföljelsen, men han tröstar sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nåd om den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de detta motsägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap. Så för Bonhoeffer själv.

Den billiga nåden fångade Nils Bolander in i sin dikt:
”Tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här Hvilar Riddaren af ‘Å ena sidan men Å andra sidan’.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Att vara kristen tolkas ofta i att vara religiös och leva ett av religiösa riter präglat liv. Jesus slår fast att detta aldrig kan ersätta ett liv i efterföljelse präglat av kärlekens värme och rättfärdighet.

Allvarliga är orden ” När han lefvde, lefvde han aldrig”. Vad kännetecknar vår vardag? Lever vi i ett av nåden levand liv? Ett liv där Gud i den helige ande får helga våra liv till välsignelse för såväl oss själva som för andra.

 

Jesu budskap är evange­lium

Jesu budskap är evange­lium. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är en befrielse till ett liv under den dyra nåden.

Livet jag fått som gåva av Gud skall inte levas inkrökt i mig själv – på egna villkor. Kal­lelsen följ mig, be­kräftad i mitt dop i Kristus Jesus, innebär att ställa mig själv i livets tjänst – i tro under Guds nåd – i en befriande glädje som föder kärlek och kärlekens gärningar.

Detta speglade Nils Bolander i den lilla grå fågeln i hennes glädje att leva under en öppen himmel.
”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill”.

Sångförfattaren Nils Frykman sjöng med väckelsens folk ”Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut, nu bor jag hos min fader, min träldomstid är slut, sen han mig lärde känna sitt eviga förbund i ordet den klippfasta grund. Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro, men det ej hjärtat skänkte hugsvavelse och ro. Nu tänker jag på Jesus…”

Evangelium är det glada – och samtidigt allvarliga – budskapet om att vi får vara Guds barn. Att bejaka Jesu ord följ mig – är att bli hans lärjunge. Det är att leva i befrielse, glädje och tacksamhet under nåden i ett av den helige Ande helgat liv.

Leif Herngren – Herrljunga 14.07.27

Written by leifherngren

juli 26, 2014 at 20:00

Kristi kyrka lever i gemenskap, tjänst och vittnesbörd

leave a comment »

Debattinlägg i anslutning till remissen Tro, dop och medlemskap

Med förvåning läser jag i den teologiska kommitténs text: ”När vi talar om församlingen används ofta bilder av en kropp med olika delar eller ett träd med många grenar. Dessa bilder leder lätt tanken i en polariserande riktning…” Den första bilden av Kristi kropp, församlingen har Paulus gett oss. Den andra är det Jesus som står för. Är det så att Jesus och Paulus här gett oss dåliga bilder av församlingen. Eller är det så att de bägge verkligen önskat ge oss något i hög grad grundläggande om kyrkan, Kristi kropp?

Då jag för egen del och i min förkunnaruppgift sökt fånga in vad församlingen är och vill vara är det tre begrepp från Skriften och från internationell teologi som blivit mig till stor hjälp. Det är begreppen i grekisk tappning: koinonía, diakonía och martyría – på svenska gemenskap, tjänst och vittnesbörd. Den levande församlingen konstitueras i dessa begrepp. Begreppen lever i nära relation till varandra. Gemenskapen lever inte vid sidan av tjänsten och vittnesbördet utan gestaltas i relation till dessa. På samma sätt för tjänsten och vittnesbördet som tappar sina roller, kallelser utan en nära relation till gemenskapen.

Teologiska kommittén väljer ett av dessa begrepp för att söka teckna ”församlingens missionsuppdrag och liv”. Varför?

Skrivningen handlar om tro, dop och medlemskap. Man har problem med begreppet medlemskap och visar på att tron alltför ofta inte lett till medlemskap. Beror detta på teologiska oklarheter? Eller beror det på hur vi i praktiken, socialt format såväl församlingen som medlemskapet? Ibland har det primära i församlingen varit att vittna, förkunna evangeliet – och då främst i ord och inte i tjänst. Eller tjänsten, den diakonala kallelsen har tagit överhanden så att vittnesbördet tunnats ut. Inte sällan har gemenskapen formats så stark såväl i gemensamma åsikter som i dess sociala uttryck att den blivit avskiljande i stället för att vara inbjudande.

Ett bibliskt begrepp som jag uppfattar grundläggande för tro, dop och medlemskap är begreppet – med dess grundläggande innebörd – lärjunge, lärjungeskap. Det är för mig förvånande att ett teologiskt sökande så som det gestaltas i kommitténs skrivning helt saknar detta begrepp. Jesus kallade människor till lärjungar för att de i den gemenskap han formade kring sig skulle leda till lärjungeskap. Lärjungeskapet tog sig uttryck i vittnesbörd, tjänst och gemenskap.

Vi bär säkert alla en önskan att ”sänka trösklarna till våra kyrkor och öppna upp så fler ska kunna känna sig som en del av vår gemenskap”. Gör vi detta genom luddighet i teologin och i att så prioritera gemenskapen så att detta att vara kristen tunnas ut eller kanske till och med tappar bort lärjungeskapet i dess tjänst och vittnesbörd?

För mig är församlingen levande i helheten av gemenskap, tjänst och vittnesbörd.

Leif Herngren Bohus-Björkö 14.03.26

Written by leifherngren

mars 29, 2014 at 10:28

Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp – i nåd och tjänst – Septuagesima

leave a comment »

Fil 3:7-14 och Matt 19:27

 Jag står här i dag i min tro och som pastor i över 50 år. Vad innebär tron för mig? Vad är det att vara kristen? Vilka följder har tron fått hos mig i den värld där jag skall leva ut den? Vad präglar nuet? Vad innebär det att vara troende?

Vart är vi i vårt land på väg i dag? Hur uppfattar vi penningens oerhörda makt och den brist på solidaritet som allt­mer präglar vårt samhälle? Varken jag i predik­stolen eller du som lyssnar står opåverkade av den utstuderade kommersialismens alla lockrop?

I episteltexten bekände Paulus: Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Kan jag göra Paulus vittnes-börd till mitt? Att bejaka Jesu inbjudan är en kallelse till uppbrott ur intagna positioner. Gäller det också mig?

 

Att kallas till uppbrott

Selma Lagerlöf har i sin bok om Nils Holgersson en scen där vildgässen på sin långa resa upp ge­nom Sverige sjunger sin sång: ”Nu bär det till fjälls, Nu bär det till fjälls.” Nedanför på gårdarna ser de tamgässen i lugn och ro gå och äta. De ropar till dem: ”Kom med. Kom med.” Men tamgässen svarar: ”Vi har det bra, som vi har det.” Några unga tamgäss tycks ändå lockas av vildgässens rop men får då höra från de gamla gässen: ”Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa.”

Vad är det för ”gäss” som befolkar kyrkorna? Tama gäss som går på marken och plockar vad den bjuder på. Eller – gäss burna av visioner med luft under vingarna. Finns det alltför många tamgäss i våra kyrkor? Eller har vi brutit upp och är på väg?

Stämmer den karakteristik in på oss som poeten Nils Ferlin tecknar i en av sina dikter:

Mest säger jag mådä,
för jag tycker att dä ä
liksom ingenting ä sagt
när en bara säjer dä.
Jag gräver i min jord
och behåller mina ord,
och bibeln har jag lagt
så den lyser på mitt bord.
Gu skydde prosten och staten
och innerligt tack för maten!

Selma Lagerlöf återger i sin bok hur en unggås ropar: ”Kommer det en flock till, så följer jag med.” Det kommer en ny flock – tveksamheten släpper och den unga gåsen söker följa med men miss­lyckas i sitt första försök. Då vänder vildgässen om för att se hur det skall gå. De vill att tam­gå­sen skall följa med. Vid nästa försök lyfter tamgåsen och infogas i vildgässens gemenskap i deras fria flykt mot fjällvidderna.

Jesus Kristus ställer oss inför uppbrott. Vi kallas att förenas med Guds folk. Vi kallas – som da-gens tema uttrycker det – genom Guds nåd till tjänst i Jesu ef­ter­följd. Guds nåd och Guds helige Ande gör det möjligt för oss att lämna väl nedslagna bopålar då Kristus kallar till uppbrott!

 

När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp…

Pappa tog med oss pojkar till Slottskogsvallen – friidrottsarenan 500 m från vårt hem – för att vi skulle se Gunder Hägg och Arne Andersson – dåtidens internationella stjärnor – slå världsrekord. I dag hade det naturligtvis gällt Charlotte Kalla. Hade Paulus en pappa som jag? Han brukade gärna bilden av kampen på löpar­banan och skrev:
Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar.

I dagens episteltext vittnar Paulus:
Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden…
Tro inte att jag redan har nått detta… Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp…
Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Jesus Kristus.

Paulus bekänner att mötet med Jesus för hans del inneburit en oerhörd omvärdering. Han hade fått helt nya perspektiv på sitt liv. Mycket hade förlorat sitt tidigare värde – hade – som han uttrycker det – kastats på sophögen. Många som drabbats av allvarlig sjukdom eller olycka vittnar om hur de omprioriterat sina liv. Måste något sådant ske för att vi skall upptäcka vad som är värdefullt?

Tamgässen nere på marken lyfte inte och följde med vildgässen! Varför? Var de tillfreds med livet på marken och vad jorden bjöd på? Saknade de kraft eller vilja att lyfta?

 Var de vingklippta? Lyssna till vad Jesaja har att säga till oss som känner oss trötta, slagna eller vingklippta:
Vet du då inte, har du ej hört det, att Herren är en evig Gud…? Han blir ej trött och utmattas inte… Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och utmattas, och unga män kan falla…

Om det sägs om unga män – vad är då inte att säga om en åldrande predikant…!? Men lyssna:
…  de som väntar efter Herren hämtar ny kraft, de får nya vingfjädrar som örnarna. Så skyndar de iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.

Nåden och tjänsten

Paulus ville lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidande. Det han ställts inför var utmaningen i innebörden i dagens tema: Nåden och tjänsten. I evangelietexten påminde Petrus Jesus om att han och de övriga lärjungarna hade lämnat allt och följt Jesus och ställde så frågan: Hur blir det för oss?

 Vår svenska översättning pekar främst på att livet med Kristus innebär att nå målet där uppe – alltså det eviga livet. Den tyska översättningen betonar das neue leben, zu dem Gott mich durch Jesus Christus berufen hat – det nya liv Gud i Kristus kallat mig till.

Det kristna lärjungeskapet har man sökt karaktärisera i två ordpar. Det är theologia gloriae, härlig­hetens teologi – med betoningen på Kristi seger och upp­stån­delse och dess konsekvenser för en kris­ten i lärjungeskapets nåd och glädje. Det andra ordparet är theologia crucis, korsets teologi – med betoningen av Jesu lidande och död, hans undervisning om ”vete­kor­nets lag” och hans kallelse: Vill du gå i mina spår?

Vi kan frestas att tolka lärjungeskapet i endast en av dessa kategorier. Att vara kristen målas i bilder av framgång och ”halleluja”. Eller i dess motsats i dysterhet och ”svarta kläder”. För Paulus var det ingen av dessa ytterligheter som gällde. För honom gällde såväl theologia gloriae som theologia crucis – både korset och upp­stån­delsens härlighet. Det handlade om såväl nåd som tjänst.

Paulus vittnade och bekände: Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp… Paulus hade inte fått grepp om Kristus och helt fattat hans budskap. Kristus hade greppat honom och han hade bejakat att ställas in i nåden och tjänsten i Guds rike här och nu.

Kan det vara något annat för oss? Fastlagstiden som vi nu går in i tecknar lärjungeskapets vånda och smärta. Men den leder över långfredagen fram till påskens glädjebud och dess bud om upp-ståndelse och liv tillsammans med Jesus. Har Jesus fått grepp om mig och mitt liv?
Leif Herngren Johanneberg, Göteborg 14.02.16

Written by leifherngren

februari 15, 2014 at 19:22

I försoningens tjänst

leave a comment »

I Jerusalems tempel fanns en skiljemur som definitivt skilde jude och hedning åt. Vid varje öppning i denna mur fanns inskriptionen: Ingen icke-jude må gå innanför gallret och muren kring helgedo­men, och var och en som grips bär själv ansvaret för att döden blir följden.” Passerade man som icke-jude denna skiljemur riskerade man alltså sitt liv. Liknande skiljemurar har i alla tider rests mellan folk och folk. Paulus såg Jesu gärning som ett nedbrytande av denna mur. Nu gällde inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna! I Kristus är alla ett. Till dem som fortsatte att värna om skiljemuren mellan jude och hedning skrev Paulus – Ef 2:14ff:
Ty Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. 

Arbete för lösning av konflikter och för försoning är inte någon hobby för speciellt socialt engage­rade kristna. Det är i högsta grad relaterat till det mest centrala i Jesu gärning. Paulus uppfattade att Gud ställt honom i försoningens tjänst. Vad innebär det för oss att på samma sätt stå i försoningens tjänst?

Vi får i likhet med Paulus utifrån passionsdramat och påskdagens glädjebud forma och leva ut en kor­sets teologi om försoning och konflikthantering!

Men vart är vi på väg? Den frågan ställs i ett internationellt likaväl som i ett nationellt perspek­tiv. Den frå­gan ställs i samhället i stort likaväl som i våra kyrkor. Vi behöver alla i varje fall ställa den. Frågan berör i grunden det ansvar som ligger i att vara människa.

För alltför många blir det i stället en flykt ifrån detta att vara den människa hon är. Det finns en flykt från friheten – och den flykten kan innebära att människor låter sig dras in i under auktoriteter – och till och med totalitära stater. Hon flyr ansvaret. Hon låter sig passiviseras. Hon dövar de innersta frå­gorna om vad det innebär att hon skapats till människa. Hon flyr in i en konsumism där det mate­riella tar all hennes tid. ”Tillväxtens evangelium” är nog så förrädiskt smygande och just därför så förödande. Eller hon flyr in i arbetets eller drogernas flykt från den bearbetning av sig själv och hen­nes djupaste frågor som borde ske. Hon har inte modet att vara sann människa – sådan som Skapa­rens tanke var.

 

Dessa förrädiska makter – den lömska ondskan

Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. För henne gäller att utifrån det mänskliga för­stån­det hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidning­ar och se efter vad utrymme som ges åt horoskop och liknande humbug. En nyandlighet med en blandning av ingredienser från jor­dens skiftande religioner och annat breder ut sig.

Sam­tidigt florerar ”makter­na” som aldrig förr – och tillbeds av inte så få som de allena salig­gö­rande kraf­ter­na i samhället och dess politiska och ekonomiska utveckling. Det kan vara de så kallade mark­nads­kraf­terna eller makter av helt annat slag som driver sitt spel. Förr var det gudarna eller ödet eller onda andemakter. I dag är det ”krafter” som driver såväl politiker som andra makthavare dit de – i varje fall många av dem – icke vill.

Paulus talar i flera av sina brev om makter och krafter som människan inte skall låta vara her­rar. Kam­pen för rätt och rättfärdighet handlar för honom om en kamp mot härskarna, mot mak­terna, mot her­rar­na över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.[1] Har dessa ”makter och krafter” att göra med försoning och konflikthantering? Teologer världen över har ef­ter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som kännetecknade Hitler-Tyskland – insett att de ”mak­ter” som Paulus talar om i sina brev har att göra med de krafter som verkar mitt ibland oss människor och ibland för grupper och nationer till vanvettets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp denna fråga och hävdade:

Mak­ter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sexu­alitet, allmänna opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.

Dessa makter kan ta demonisk karaktär. Då Paulus talar om den­na världens makter i relation till kors­fästelsen av Jesus menar han – enligt van den Heuvel – inte Pilatus eller judar­nas överstepräst eller råd utan de makter som verkade bakom dessa män och kom dem att handla såsom de gjorde: framför allt religionen och staten.

Paulus slår fast att Gud avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumfera­de över dem genom Kristus – Kol 2:15. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats.

Kristenhe­ten är därför också kallad att detronisera makterna… att offentligt avslöja dem, att avkläda dem deras falska gudom… [2]

 

Att medvetandegöra människor

”Jag förstår inte riktigt. Trots att jag har försökt finna en förklaring till vad som hände i samband med den svarta revolten, måste jag erkänna att jag helt enkelt inte förstår den. Jag förstår inte hur så många svarta kyrkor kunde förändra sina aktiviteter så radikalt. Jag förstår inte hur de svarta massorna kunde fås att fredligt marschera och låta bli att bemöta våldet från det samlade vita etablissemanget och accep­era så mycket lidande. Och jag förstår inte King, och hur han lyckades uppbåda och leda de förtryckta och illa behandlade svarta.” [3]

Det vittnesbördet ger oss Gunnar Myrdal då han på sin ålderdom skrev Historien om An American Dilemma. Myrdal fick sitt internationella genombrott då han 1938-1942 på amerikansk inbjudan ge­nom­­förde en omfattande undersökning av den situation i vilken de svarta levde i USA. Han gjorde då omfattande resor bland de svarta inklusive deras kyrkor i Södern och fick därigenom en mycket god insikt om både hur de svarta hade det och hur deras församlingsliv fungerade. Då Myrdal nästan 50 år senare ser tillbaka på hur de svartas situation förändrats och de svarta församlingarnas roll i detta kons­taterar han att det som hänt är för honom ofattbart!

Den latinamerikanske pedagogen Paulo Freire som under ett antal år var knuten till Kyrkornas Världs­råd hade en klar målsättning med sitt arbete. Det var att medvetandegörande fattiga och utstötta männi­skor om att också de var människor med samma rättig­heter som alla andra människor. Freire banade så väg för befrielseteologin. Freire utgick i sitt arbete och i sina böcker från vad han kallade en helt enty­dig sanning: ”liksom förtryckarna för att förtrycka behöver en teori för den förtryckande handlingen, be­höver de förtryckta för att bli fria en handlings­teori”. Freire menade att detta kunde ske endast i männi­skors verkliga ”möte med de revolutionära ledarna – i deras gemenskap, i deras praxis”..Jämför de vita och indianerna i Ecuador. [4]

Kan dagens kyrkliga ledare räknas till ”de revolutionära ledarna”? I varje fall vet vi att det budskap Je­sus förkunnade var revolutionärt! Och han hade inget annat råd att ge detta budskaps förvaltare än det Freire stod för. Evangeliets trovärdighet är för alltid kopplat till att dess ord och teorier inkarneras i män­niskors möte och gemenskap – teori och praxis måste gå hand i hand. Tro och liv kan inte åtskiljas. I ett liv med Kristus Jesus kommer det an på… tron som får sitt uttryck i kärlek. [5]

Kyrkor i ett bevarande förvaltarskap – eller ett förvaltande av det evangelium som utmanar till föränd­ring!?

För mig är evangeliet det budskap och den kraft som hjälper mig att vara det jag skapats till – människa. Jag är en människa – skapad att vara människa, vara mänsk­lig.

När profeten Hesekiel upplevde att han ställdes inför uppenbarelsen av Herrens härlighet föll han ned med an­sik­tet mot marken. Då hörde han någon tala och de inledande orden var: Människa, res dig upp! I det fortsatta tilltal som Hesekiel ställs inför tituleras han varje gång med ordet Männi­ska. Vad profe­ten mötte står i skarp kontrast till den religiositet som föröd­mjukat och slagit undan föt­terna på männi­skor och fått dem till marken.

Petrus kastade sig ned på marken inför mötet med Jesus. Han fick då denna hälsning: Var inte rädd. Den enkle fiskaren Petrus skulle räta på sig, bli ”människofiskare” och vän till Jesus och dennes medarbetare. [6]

Jesu upprättelse av den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Kvinna, ensam pga sitt leverne, samariska!

Poeten Thomas Tranströmer har enligt min mening fångat in kristen människosyn på ett fantastiskt och underbart sätt i dikten ”Romanska bågar”:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
‘Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

”Skäms inte för att du är människa.” Du är utgången ur Guds hand – eller…?

 

Konflikthantering och försoning inom och mellan kyrkorna

I min resväska som jag bär med mig genom livet kan jag ha åtskilligt gammalt som tynger, som skaver, som ibland förlamar och omöjliggör för mig att leva i nuet med blicken mot framtiden. Jag kan behöva ta itu med det som hör det förgångna till – därför att det inte ligger bakom mig utan utgör en tung börda som jag bär med mig. Så kan jag leva i ett förtryck under det förflut­na. Det kan gälla känslor av skuld. Det kan gälla gamla oförrätter. Det kan gälla upplevda övergrepp och mycket annat.

Att leva utan en uppgörelse med det förflutna kan få svåra följder i mitt arbete med konflikter. Det hand­lar inte om att – som somliga gör – ständigt gräva i det som varit eller att åter och åter slicka gamla sår. Vad det handlar om är förlåtelsens uppgörelse med det förflutna. I Kris­tus erbjuds vi denna upp­gö­relse med gårdagen i den försoning han bjuder oss stiga in i.

Det tillhör människans adelsmärke att känna skuld, att ha en sund vånda inför de oförrätter och den orätt­färdighet vi varit delaktiga i och orsak till. Det är ”den andra sidan” av att vara skapad till ansvarig människa. Det tillhör människans möjlighet att befrias från sin skuld.

Det är viktigt att här också påminna om att det finns skuld som är falsk – osund skuld. Den moralism och lagiskhet som finns både i samhället och inom religionen har lagt tunga bördor på männi­skor. Jesus hade en ovanligt skarp uppgörelse med dessa företeelser och de människor som skuldbelägger andra på falska grunder. Den känsla av skuld som människor bär på be­hö­ver därför bearbetas och analyseras. Vi behöver befrias från falska skuldkänslor, vilket sker då vi – i samtal med någon vi har förtroende för eller någon själavårdare – får klart för oss på vilka falska grunder de vilar.

Den äkta, sunda skulden hör samman med våra misslyckanden och vår själviskhet inför vår kallelse till ansvarighet, till rätt och rättfärdighet, till godhet och kärlek. Inför den kallelsen står vi alla med skuld som måste få möta nåd och försoning. Bördorna jag bär på kan lyftas av. Jag får bli en befriad män­ni­ska. Den befrielsen – menar jag – är en förutsättning för att jag själv skall kunna vara med och befria andra i konflikter och hjälpa dem in i försoningens möjlighet.

I min tjänst som distriktsföreståndare (”biskop”) var uppgiften inte minst relaterad till församlingarna och deras medarbetare då också konflikterna mellan dessa parter. Kristi kyrka består inte av helgon utan av vanliga människor med vår brottning med frestelser – och skapande av eller delaktighet i konflikter.

I missionens historia har vi mer än en gång förmedlat vår västerländska samhällssyn med dess upphö­jande av den vita mannen och andra destruktiva drag. Astrid Åhlins berättelse om reaktionerna på det för henne självklara att umgås med de svarta lärarna också utanför kollegierummet. Sigbert Axelssons uppgörelser med en del av de beteenden som han fann inom Missionskyrkans mission. Min egen upp­levelse av de unga medarbetare inom SIDA som mycket snart lagt sig till med mycket negativa värde­ringar av de svarta i Etiopien.

Avgörande för oss är att veta att konflikter – tyvärr – tillhör vardagen också i våra kyrkor – precis som vi kan läsa om detta i den unga kyrkans historia. Problematiken är om vi förnekar detta faktum eller inte inser att vi måste ta tag i dessa våra egna konflikter och söka lösningar.

Men utöver konflikterna inom våra kyrkor så har vi Kristi kyrkas splittring på grund av konflikterna mellan kyrkorna. Det är naturligtvis högst skrämmande att en av orsakerna till splitt­ringen inom till exempel Svenska kyrkan och tillkomsten av Missionskyrkan var en strid om försoningen!

Jag har oerhört svårt att se att vi från kyrkornas sida på allvar skall kunna erbjuda försoningens möjlig­he­ter om vi inte själva lever i denna. Jesu ord är dessa – ord ur hans överprästerliga förbön för sin kyrka – en bön som upprepas:
Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett…
Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda…
Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.
Då skall världen tro…  
Då skall världen förstå… [7]

 

Ett befriande budskap

Religionen har i alla tider gestaltats på de mest skiftande sätt. Jesu framträdande var en direkt och myck­et allvarlig konfrontation med sin tids religiösa ledare och deras budskap. Dessa satt visserligen på Mose stol men vad de sysslade med var att binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas axlar. Och själva rörde de inte ett finger för att lätta på denna packning och befria dem. Jesus var knivskarp i sina kommentarer om denna religiositet som stängde till himmelriket för människor. Han kallade dessa re­ligiösa ledare för hycklare och blinda. För Jesus var en sådan religion och dess ledare prydliga och vack­ra att se på då det gällde utsidan, men inuti var de som vitkalkade gravar, fyllda av de dödas ben och annat orent.[8]

Problemet var att dessa, som Jesus uppfattade vara trälar under religionen, inte insåg sitt slaveri. Då Jesus sa att sanningen skulle ge frihet undrade de som lyssnade över vad Jesus menade. De var ju Abra­hams barn och hade aldrig varit slavar under någon. Känner vi igen vår egen tid och oss själva?

Jesus slår fast vad han kommit för att förmedla då han träder fram i Nasarets synago­ga, läser den gamla profettexten och identifierar sig med denna: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt. [9]

Evangeliet är ett budskap till människor om befrielse – eller för att bruka ett annat Skriftens ord – fräls­ning. Då kyrkan genom tiderna inte fullföljt sin uppgift att förkunna befrielsens budskap utan inte sällan i stället bidragit till att ytterligare bördor lagts på människors axlar har kyrkan svikit sin kallelse. Då så sker ock­så i dag är det ett yttersta svek mot kyrkans herre, mot frälsaren, befriaren, Jesus Kristus.

För Paulus är Kristi gärning klar, men han ser hur vi frestas till att förkunna något annat. Kristus har befriat oss, gett oss en frihet som vi har att leva i och leva ut. I den skall vi stå fasta. Vi skall inte på nytt låta oss luras in under något slags slaveri.[10]

Vad är det som fjättrar oss i dag och bidrar till att världen ser ut som den gör i all sin trasighet och yn­ke­dom, i allt glitter och all glans, i all den materiella välfärd som vi lyckats åstadkomma i väster­landet? Vad är det som fjättrar oss i kyrkorna och åstadkommer att vi förblir i och bevarar kyrkans tra­sig­het – och därmed vår bristande trovärdighet?

Vår uppgift som kyrkans tjänare är att återge det befrielsens budskap som vi möter i Skriften och som är grundtonen i vår tro. Det gäller en befrielse till det vi skapats till som Guds medarbetare – en befriel­se till frihet!

Denna frälsning, befrielse har sin grund i Guds gärning i Kristus – Guds försoning. Paulus tecknar Guds försoningsgärning i sitt andra brev till Korint i dessa ord: Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.

 

Försoningens budbärare

Försoningens budskap behöver själva inom kyrkan. Det är det bud­skap vi är kallade att förmedla till den värld som Herren Gud älskar – den värld som han i dag med smärta måste se på i allt det som blivit till förbannelse bland människor i stället för till välsig­nelse.

Paulus hade en övertygelse som bar honom i hans oerhörda mission. Gud hade ställt honom i förso­ningens tjänst!

Jag är alltså Kristi sändebud och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Detta är uppdraget för den kristna församlingen – att vara Guds husfolk, Guds medarbetare – att stå i för­­soningens tjänst. Paulus egen upplevelse utmanar oss: Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

I veckan före påsk var jag tillsammans med ett tjugotal andra på vandring från Örebro till Bofors. Där inne på fabriksområdet skulle fikonträd och vinstockar planteras i anslutning till profeten Mikas ord: ”Låt oss gå upp till Herrens berg… Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran.
De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.
Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd… [11]

Under vandringen läste vi passionstexterna och funderade över vad de hade för samband med dagen och vårt lands agerande genom sin vapenproduktion och vapenexport till länder där våra svenska vapen brukas för att döda – ofta människor i deras sökande efter fri och rättigheter och att få – också de – vara människor. Under respekt för varandra mötte fredsmarschens deltagare ansvariga från Bofors för sam­tal. Och för arbetarna på Bofors ville man genom symboliken med planterandet av livsfrukter visa på livets hantering i stället för det hot mot människors liv som produktionen i Bofors utgör.

Teori och praxis hör ihop. Teologi och handling. Tro och Liv.

Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.
Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.
I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.
Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära.


[1] Ef 6:10-13, Kol 2:8 o 15, 1 Kor 2:6-8 och Gal 4:8,9
 [2] Albert van den Heuvel, Dessa förrädiska mak­ter s 34,35,44,59 o 63 och 1 Kor 2:8 och Kol 2:15
[3] Gunnar Myrdal, Historien om An American Dilemma, s 148
[4] Paulo Freire, Peda­go­gik för förtryckta. s 195
[5] Gal 5:6
[6] Hesekiel 1:28-2:1 och Lukas 5:8-10
[7] Johannes 17:11, 15, 21ff
[8] Matteus 23: 1-28
[9] Lukas 4:16-21
[10] Gal 5:1
[11] Mika 4:2-4

Leif Herngren Bohus-Björkö  –  Skapat 2007 – men ännu aktuellt

Written by leifherngren

februari 8, 2014 at 14:10

Kom och se – kallelsen till lärjungeskap – 2.a eft trefaldighet

leave a comment »

Johannes 1:35-46

 Temat för denna söndag är Kallelsen till Guds rike. Guds rike? Vad gäller det? Är det en kallelse som drabbat mig? Och i så fall hur har jag svarat upp mot den?

Kallelsen hade tidigt drabbat poeten Nils Ferlin. Han brottades ständigt med den. Hans farfar hade varit präst och Nils fick hans bibel. Den låg inte bara på en hylla. Den som bekantar sig med Ferlins diktning hittar ständigt anknytningar till den Heliga Skrift. Men han stretade hela livet emot men kal­lelsen kom alltid tillbaka. Han skriver:
”Det var något som tvang att jag reste åstad för att brottas med Gud vid Jabboks vad…
Jag sade: O, Herre, se gycklaren här. Förtälj honom något vad meningen är
Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?”

Hans motsträvighet bottnade också i motsatsen. Mycket av tidens religiositet var för honom alltför ytlig. Detta tecknade han i följande ord:
”Mest säjer jag mådä, för jag tycker att dä ä
liksom ingenting är sagt när en bara säjer dä.
Jag gräver i min jord och behåller mina ord,
och bibeln har jag lagt så den lyser på mitt bord.
Gu skydde prosten och staten
och innerligt tack för maten!”

Hans fråga var: Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?

 

Nyfikenhet inför Jesu kallelse

Evangelietexten berättade för oss om när Jesus kallade sina första lärjungar med orden Följ med och se. Den engelska översättningen skriver kort och gott: Come and see! Rubriken över mina tankar blir: Kom och se – kallelsen till lärjungeskap.

Johannes Döparen hade trätt fram med sitt budskap och vittnesbörd. Han var förelöparen som ropa­de ut att något var på gång. Mitt bland folket fanns det någon som de inte kände, inte visste vem han egentligen var. Johannes hade sin kallelse. Han döpte människor i om­vändelsens dop – ett förebådande om den som skulle komma.

Så kommer Jesus från Nasaret vandrande och Johannes Döparen proklamerar: Där är Guds lamm.

 Johannes ord väcker nyfikenhet hos två av hans lärjungar som följer efter Jesus. Jesus ser detta och frågar: Vad vill ni? Deras svar – Var bor du? – är ganska allmänt och till synes utan någon djupare innebörd inför mannen om vilken Johannes gett sitt starka vittnesbörd.

 Jesu svar blir detta raka – och också det till synes utan någon djupare mening:Kom och se! De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Den dagen var inte vil­­ken dag som helst. De fick lyssna till Jesus och fängslades av honom – började se något av hans hemlighet.

De visste inte mycket om vad det skulle innebära att slå följe med Jesus. Men de fick orden: Kom och se! Deras nyfikenhet ledde dem till lärjungeskap och en ny livsinriktning.

 Vi krånglar till detta med att bli kristen. Människor ställs inför paket av teologiska tros­sat­ser – och dessvärre också med ett antal bud och förbud. Je­su kallelse låg i dessa ord: Kom och se. Pröva själv. Börja en vandring med Jesus. Bli lärjunge så får du se vad för upptäckter som väntar.

 

Tveksamhet inför Jesu kallelse

Många har drabbats av nyfikenhet över vem denne Jesus är – en nyfikenhet som lett till att de stått upp och blivit hans följeslagare. Andra – kanske du finns här – bär fortfarande på nyfikenhet – men där finns tveksamhet.

En av dem som lystrade till Jesu kallelse var Filippos. Han berättade för Natanael om sitt möte med Jesus. Natanaels reaktion blev: Kan något gott komma från Nasaret. I stäl­let för nyfi­ken­het väcktes tveksamhet och frågetecken.

Frågetecknen inför Jesus kan vara av skiftande slag. Ferlin hade många frågor som väntade på svar. ”Han undrade varför han fanns till och är och i vad ärende han vistas här..”

Filippos ord till Natanael blev samma tilltal som Jesus brukat: Kom och se. Nata­nael följde med och ställdes inför en som redan kände honom och hälsade ho­nom med orden: Du är en sann isra­elit, en som är utan svek. Natanaels förvånande fråga blir: Hur kan du känna mig?

Detta är en upplevelse många haft inför bekantskapen med Jesus. De har mött någon som känner dem, vet vem dom är – och som vill ha med dem att göra. Det är vad som berättas om kvinnan vid Sykars brunn – kvinnan som inte bara var osedlig utan också samariska och därför illa sedd och dess­utom kvinna. Men Jesus rätade upp denna kvinna och gav henne värde genom att han ville dricka vatten ur hennes dryckeskärl – trots den hon var och hur hon stöttes bort av andra.

Den tveksamhet du kanske bär på inför Jesus finns inte hos honom inför dig. Hans hälsning är: Kom och se! Det är bara du som kan ge honom ditt svar på hans utmaning.

 

Förmedlande lärjungeskap

Evangeliet ger också bilden av det förmedlande lärjungeskapet. Andreas var en av de två nyfikna. Då han lärt känna Jesus går han till sin bror Petrus och tar med honom till Jesus som så blir en lärjunge. Detsamma står det om Filippos. Han kunde inte hålla inne med vad han mötte hos Jesus, berättade för Natanael och bad honom följa med för att lära känna Jesus.

 Deras gemensamma vittnesbörd är detta enkla: Kom med och se! Pröva också du. Stanna inte på av­stånd utan kom med och lär känna denne Jesus. Ferlin ställde frågan: ”Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?” En av hans mest kända dikter, Getsemane, vittnar om hans starka upplevelse av Jesu brännande kallelse. De avslutande orden är: ”Den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

För Johannes var hans budskap djupt förankrat i den verklighet han mött. Som den yngste i lär­junge­skaran hade han varit med, sett och hört och konkret delat gemenskapen med Jesus – tryckt hans hand, kramat om honom och bistått honom på hans vandringar – varit lärjunge. Han skriver:
Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.”

 Vi vill att också du skall vara med i denna gemenskap. Kristus ger dig denna inbjudan: Kom och se!

Att vara kristen är aldrig något som är färdigt, klappat och klart. Det gäller att slå följe med Jesus, bli lärjunge som lyssnar och lär.

För att uttrycka det med poeten Tomas Tranströmers ord och vittnesbörd då han i en kyrka upp­levde att han kramades om av en ängel och fick denna hälsning:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Kom och se! Det är Jesu inbjudan till dig i dag. Det är hans kallelse. Vad är ditt svar?

Leif Herngren Lerum 13.06.09

Written by leifherngren

juni 10, 2013 at 20:51

Publicerat i Kristen, Predikan, Trefaldighetstiden

Tagged with

Kan du höra honom komma – i livets villervalla? Nils Ferlin om livet, döden och Gud

with one comment

(Orden i kursiv är som regel rubriken på citerade dikter)

Nils Ferlin föddes 1898 i Karlstad där hans far var redaktionssekreterare på Nya Wermlands-Tidningen. Familjen flyttade 1908 till Filipstad där fadern blev redaktör för en tidning som gick i konkurs året där­efter. Han sökte då jobb på nytt i Karlstad men fick inte det. Han hittades så drunknad i Klarälven då Nils endast var tio år gammal. Faderns död satte djupa spår hos Nils. Döden blev ett ofta återkommande tema i hans diktning. Nils hade en äldre och en yngre syster.

Hans farfar var kyrkoherde vilket finns med i det bagage han hade med sig genom livet. Han har stirrat på sin farfars porträtt och då känt ett misslyckande. ”Nyss har jag läst i en tung gammal bok som min farfar predikade ifrån. Farfar var präst, han – och schartauan – men jag är ett flarn och ett spån.” Han tycker sig ingenting lärt och inte levt som han bort. ”Gyllene, tunga och höga har orden mej brusat förbi, främmande ord som jag inte förstår i min intighets dagdriveri.”

Fadern återfinns knappast alls i hans diktning. Där förekommer modern som var ett oerhört stöd för honom inte minst under stormiga år i Klarakvarteren i Stockholm. I en av sina dikter skriver han om ett sönderrivet brev som kastats på marken och ställer frågan vad det var för ett brev. ”Ett brev det kan vara så mycket, ett brev det kan vara från en gammal och hjälplös mor till sin ende och käre son.” Men modern var inte hjälplös utan snarast motsatsen och tillflykten för honom under åren i Stockholm dit hon flyttade efter det att Nils slagit sig ned där.

Ferlins uppväxtår i Filipstad var ganska stormiga. Skolbetyget var mycket skiftande men inte minst på grund av en älskad lärare i kristendom och modersmål fick han goda betyg i dessa ämnen. Efter avslutad skolgång sökte han skiftande jobb. Han deltog i åtskilliga pojkstreck och hade mycket lätt för att – stark som han var – nyttja sina nävar i slagsmål. Han uppfattades av många som den buse Fabian han senare skrev om och ham­na­de i fängelse en kortare tid Han uppfattade själv detta orättvist. Han var inte skyldig.

Jobben blev ofta tillfälliga. Han prövade att gå till sjöss, att vakta kolmila, vara el­in­stal­latör och journalist mm. Under tiden skrev han visor av skiftande slag och skapade revyer.

Några år var han skådespelare i Stockholm och runt om i landet vilket utan tvekan la grunden för hans senare framträdanden som diktläsare och estradör. Om detta skriver han i dikten Från Folkets Parker: ”Hur kom din moders ende son på dessa glatta bräder. Gläder med sin konst och sina kläder folk och fä så vitt ifrån i detta vackra väder… För konsten är så lång, så lång och ringa är profiten. Sliten blir du, trött och väderbiten – Konsten är så lång, så lång, du Lasse, Lasse liten.”

Dåtidens främsta författare var vänner till Ferlin som Hjalmar Gullberg, Gunnar Ekelöf, Ivar Lo Jo­hans­son, Wilhelm Moberg med flera. Han inspirerades tidigt av Gustaf Fröding och Dan Andersson. I en hyllningsdikt till Dan Andersson skriver han:

”Han var spelman, han kom vandrande med fela i hand
och han ställde sig på gator och på torg;
och han sade: jag är kommen från ett högt och okänt land
jag skall spela er till glädje och till sorg!”

Mycket av det Dan Andersson stod för präglade också Ferlin även om det var smärtan och sorgen som dominerade. Inte minst gällde det den längtan Dan Andersson gav uttryck för. Många av Ferlins dikter har tonsatts av bland andra Gunnar Turesson och Lille Bror Söderlund.

Åren i Klarakvarteren

Det som framför allt kopplas samman med Ferlin är hur författare, konstnärer med flera under 1930-talet och under början av 40-talet mer eller mindre bodde i Klara-kvarteren i Stockholm. Ferlin var centralgestalten i denna krets av bohem fram till 1944 då han bröt upp därifrån. Han var under dessa år mer eller mindre hemlös och levde genom att producera dikter och få dem sålda till tidningarna i Klara. Det var under denna tid som hans tre första diktsamlingar kom ut och gav honom ryktet som samtidens store poet. Det var samtidigt år som satte djupa spår hos honom genom ett liv där alkoholen hade alltför stor plats.

Han skriver om sitt irrande och samtidiga sökande efter något annat: ”Med lösliga personer drog jag omkring i skrän och skrål. Dock pyrde i mitt bröst som kol helt annorlunda toner.”

Tryggheten under de första åren i Klara var hans mor och hans två systrar som på alla sätt stöttade honom. Det stödet och kärleken till modern finner vi i hans dikter som i En ökenblomma:

”Nu hade hon väntat ivrigt, det kunde jag strax förstå.
Hårt tog hon min hand och sade: se, nu blommar den ändå.

Det var hennes gamla kaktus – Jag trodde det knappt var sant:
mitt i den mörkaste tiden blommade den så grant.

Nu blommade den – för döden. Det visste vi inte om.
Mor var lite krasslig i halsen – som alltid när vintern kom…

Nu lyste den så för döden – stilla och klart och kort.
En ökenblomma gav sol i vårt hus när vår gamla mor gick bort.”

 I dikten Kärlekens ögon skriver han: ”Kärlekens ögon de blåklintsblå dem mötte just aldrig jag. Men jag kommer ihåg ett par trötta grå ögon som brast en dag.” Modern var den förnämsta publiken redan i barnaåren som då han framförde cirkusen ”Tigerbrand”. Men tänk om hon fått vara med längre fram då erkännandet kom. I dikten Cirkusdär vi möter hans oerhörda förmåga att leka med orden och forma vers – återger han sin saknad.

”Rätt illa for han i världen och mager blev han och skral.
Men ett-tu-tre – hur det kom sej, fick han upp en saltomortal.

Då kom där ett pris. – I våras kom där en medalj också.
Det skulle ha glatt hans mor. Men hon var inte hemma då.

Hon reste så brått och vida. Hon bor i ett annat land
långt bortom pris och medaljer och cirkus Tigerbrand.”

I en intervju 1944 sa Ferlin: ”Mitt i vårsolen går jag omkring och letar efter flickan med folkviseögon – ljusa blå, vemodiga ögon. Det vackraste jag vet är en mun i dur och ögon i moll – då blir hon som våren själv.” Han fann henne till sist och gifte sig 1945, 47 år gammal, med Henny. De flyttade till Roslagen och skapade där något av en idyll i motsats till tidigare storstadsliv. Det blev lugnare år och dit kom också hans författarvänner. Men hälsan var inte den bästa. Han kämpa­de med plågor och preparat och åldrades ganska snabbt. In i det sista var det för honom en brottning med livsfrågorna och djupa diskussioner med vännerna om gott och ont, om livet och döden. Ferlin dog 1961.

I livets villervalla

Det som framför allt präglar Ferlins diktning är hans brottning med livsfrågorna. Hans mycket sociala liv gav rika erfarenheter i mötet med människors hantering av livet. Jag återger en av hans tidigaste dikter som tillsammans med en annan dikt gett rubriken till mina reflektioner. Ferlin såg hur vi frestas att leva på ytan. Han saknade djupet. ”I livets villervalla vi gå på skilda håll. Vi mötas och vi spela vår roll – Vi dölja våra tankar, vi dölja våra sår och vårt hjärta som bankar och slår – Vi haka våra skyltar var morgon på vår grind och prata om väder och vind – I livets villervalla så nära vi gå – men så fjärran från varandra ändå.”

Främlingskapet oss människor emellan och vår övertro på tidens framsteg fångar Ferlin in i denna dikt:

”Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus
fördunstar all vår oro och smärta.
Nu är det inte långt emellan människornas hus,
men långt emellan hjärta och hjärta.”

Vår förmåga att förvanska vad livet bjuder på prickar Ferlin in i dikten Guds födelsedag. ”Bockar och pepparkakor. Bockar och pepparkakor. Så firar vi åter Guds födelsedag med bordlöpare av beprövat slag: bockar och pepparkakor. Bockar och grisar små (och betlehemsstjärna i fönstervrå). Allting lyser i gult och rött, allt är så innerligt rart och sött. I allan tid kan man lita på denna helgrekvisita.”

Men livet för Jesus var inte så innerligt rart och sött. Lika lite som det var för Ferlin eller är för oss. På skiftande sätt drabbar oss livets överraskningar som då kan få oss att tänka. Så var det med Den stora kometen.

”Först blev det ganska tyst i byn: Förnekade kometen
bevisade sin plats i skyn för hela menigheten!

Järtecken, sade man till slut – en rackare att blänka!
Nu blåstes nådatiden ut, nu är det dags att tänka.

Nu är det tid att handla rätt mot mor- och faderlösa,
och garda sej på alla sätt och varda religiösa.”

Sedan återger Ferlin hur man raskt satte sig ned  ”vid brillor och postillor”. ”Man bugade för fattighjon som förr för tjocka magar och vägde rätt i handelsbon i nästan fjorton dagar.” Dilemmat var att livet där ute i naturen fortsatte som tidigare. ”Då sken de upp och ropte: Se, än lyser björk och lunder. Hvi sattes vi i suck och ve för gamla kyrkofunder?” Alltså ”bringa hastigt, stalledräng, tillbaks den gamla vågen!”

Känner vi igen oss i dikten Av ständig oro – kanske en självbekännelse. ”Av ständig oro för stort och smått jag blev alltmer en igelkott.” Ferlin såg tidens stämningar och de hämningar som ofta naglar fast människor eller får oss att sluta oss och hålla varandra på avstånd. Men ”dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mej själv förut”.

Hur skall vi förhålla oss till allt som sker runt ikring oss? Skall vi krypa undan, sluta våra ögon och öron. Eller skall vi se och bry oss? Bäst är väl att förbli Neutral.

”Mest säjer jag mådä, för jag tycker att dä ä
liksom ingenting ä sagt när en bara säjer dä.
Jag gräver i min jord och behåller mina ord,
och bibeln har jag lagt så den lyser på mitt bord.
Gu skydde prosten och staten och innerligt tack för maten!”

Liv och död

Ferlin funderade mycket över livet. Han såg skönheten i Guds vackra värld men också kampen för tillvaron. Varför han skrev ”och jag funderade mycket”. Vi som bor nära Vinga fyr där Ferlin hade varit känner med honom det han återger i dikten Ett minne. Där hade han sett det skimrande vattnet och lyssnat till måsarnas skri. Inför skapelsens skönhet föddes en bön.

”Gud, har jag sagt, du som talade nyss ur de bristande isarnas dön,
guld har du strött över vågornas välv, guld över klippornas krön – –
aldrig jag visste som nu och förnam vad världen är väldig och skön.
Herre, ditt ansikte ser jag i dag och viskar dej vilset en bön…
Herre jag ber dej ju blott: lär mej att älska ditt rike och bära de dagar jag fått.”

Men skapelsen bjuder inte bara på skönhet. Faderns död hade satt djupa spår hos Ferlin. Döden är ett återkommande tema. Han skriver Jag är så rädd. Varför och för vad? ”Jag är så rädd för döden.” Dödens dörr var för honom ”en sån obehaglig dörr”.  Han hade lärt känna livets olika sidor. Han visste mitt i sin storhet och det erkännande han fick att också hans dagar var räknade.

”Snart går jag bort, sa lille Per, snart går jag bort från livet.
Jag hade det så lustigt här att jag vart nästan populär
– ja, det är sant, sa lille Per, som det är tryckt och skrivet –
Men hur det var och hur det är så tar det slut med smultronbär
och ledsnan kommer allom när då det blir kalt och rivet.
Bort går jag då, sa lille Per, i lite lä för livet.”

Men – skriver han – vem skall hjälpa mig ”på mina stigar mot förgängelse och höst”så att jag inte skall vara ”rädd för den yttersta grinden”.

Ferlin brottades med frågan om vad som väntade på andra sidan ”den yttersta grinden”. Vad skulle det bli och kunde man längta dit? ”Inte ens en grå liten fågel som sjunger på grönan kvist det finns på den andra sidan och det tycker jag nog blir trist.” Hans funderingar stångades mot de föreställningar som ofta präglar himlen. ”Men den vackraste dagen som sommaren ger har det hänt att jag längtat dit.”

Ferlin kände sig ofta vid sidan av. Han brukar begreppet ”barfotabarn”. Det handlar om dem som tappat bort sig själva eller tappats bort av andra. ”Du har tappat ditt ord och din papperslapp du barfotabarn i livet. Så sitter du åter på handlarens trapp och gråter så övergivet.” Det fanns ett oerhört starkt socialt engagemang hos Ferlin.

Brottningen med Gud

Hans yngre syster ställdes inför frågan om brodern var religiös och svarade då: ”Om dom menar att vara religiös är detsamma som att springa i kyrkan så är Nils inte religiös men han är det, därför att han är en god människa och en sökare efter det rätta.”

Han skriver i dikten Testad om det underkännande som många drabbas av ofta redan i unga år. Om det samtidigt är en egen bekännelse vet vi inte. Stod han utan ”poäng” i livet? Han undrar.

”Han undrar varför han finns till och är
och i vad ärende han vistas här.”

Hans liv var en brottning med Gud och frågan om meningen med livet. Brottningskampen med Gud relaterade han till patriarken Jakob och dennes kamp vid Jabboks vad.

”Det var något som tvang att jag reste åstad
för att brottas med Gud vid Jabboks vad.

Dock sade jag inte: jag släpper dej ej
med mindre än du välsignar mej.

Jag sade: O,Herre, se gycklaren här.
Förtälj honom något vad meningen är…

Är det bara på lek din hand du rört
eller ville du någonting oerhört?”

För sin egen del såg han sin ”jabboksvisit” och brottning med Gud som ett Fiasko – ”när jag vacklade hem med sprucken hud. Vin fanns det. Och olja. Men ingen gud.” I en av sina dikter ger han oss detta vittnesbörd: ”Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag önskar jag ägde en tro. Det saknar jag mera än flöjter Men var kan man köpa en tro?”

Annorlunda tongångar möter vi i en av Ferlins tidigaste dikter där han ställer denna fråga:

”Kan du höra honom komma – ej i buller och gny,
ej i tordönets sprakande dunder –
Nej, han vandrar i sin örtagård som himmelens sky
i morgonens solstänkta lunder – –

Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm
– så djup och så drömmande stilla
han vandrar dej till mötes i dagarnas kvalm
och han vill dej inte alls något illa.

Ty han talar ej latin – som den grå teologin,
vilken halkat på sin egen halhets halka –
Men han talar som en ton ur en mjuk violin
och han talar såsom aftonens svalka.”

 Ferlin har gett oss starka ord om kristendomens centralgestalt och innersida. Hjalmar Gullberg skrev efter hans död om vad Kristus lärt Ferlin. ”Ingen av de mer städade kollegerna har kom­mit evangeliernas huvudperson så nära in på livet som han, den siste bohemiske artisten.”

Jesus var för Ferlin omskakande och revolutionär. För Jesus gällde inte Status quo.

”Han var egensinnig som få och farlig för Status quo:
Mot lag och auktoritet han ställde barmhärtighet.
Jag vet han blev pinad ihjäl i går. Det fanns giltigt skäl.
Ty han ställde barmhärtighet över lag och auktoritet.
Han var egensinnig som få och farlig för Status quo.”

Ferlin var skarp i sin kritik av kyrkan, dess profeter och präster då han såg dem i deras utstyrsel. Han hade mött alltför mycket av moralism och dömande. Han reagerade mot ”dogmernas Gud” mot vilken ”jag slängde mitt hat och min bitterhet”. För honom hade alltför mycket förändrats sedan Jesu framträdande och kyrkans födelse. Alltför mycket hade blivit annorlunda. Det var annat Innan ditt rike blev kartlagt.

”Det var bara tokar och dårar som lyssnade på dej först.
Det var slavar och skökor och ogärningsmän, men då var ditt rike störst.

Det var enkla själar och själar på undantag.
Sen byggdes det katedraler och kyrkor av alla de slag.

Och påvar kom det och präster som tvistades om vart ord
du fällt på din korta vandring på denna bullrande jord.

Men tokar var det och dårar som lyssnade på dej först.
Det var innan ditt rike blev kartlagt och då var ditt rike störst.”

Gud som Ferlin uppfattade denne var inte höghetens och maktens gud. Gud stod för honom nära de svaga och bristfälliga. Gud är kärlek och står för barmhärtighet. Vi kommer ofta vilse i våra funderingar om Gud när vi söker kartlägga honom. Gud går inte att kartlägga. Gud är inte dogmernas gud. Vi kommer vilse därför att vi söker en annan gud än Jesu fader. Våra försök att ställa in oss i ledet skapar tomhet och främlingskap inför Gud och varandra. Ferlin ger oss sin bild av Gud i dikten Getsemane.

”Han var en så liten och klen artist
att han kände sej mer än lovligt trist.

Då satte han sej vid sin Faber 2
en vacker afton och skrev som så:

Gud har i sin fotografiatelje
ett mörkrum som heter Getsemane.

Där växer det klara bilder fram
för den som är lugn och allvarsam.

Men den som är rädd – för köld och ris,
får aldrig en blomst i paradis.

Hans liv blir liksom en öde slätt
av inga silverne tårar vätt.

I purpur, kanske, och glans han gick
men blicken hans var en tiggarblick.

Till aska kom han men aldrig brand
och månen ler åt hans tomma hand.

Ty den som är rädd för Getsemane
har ingenting alls att få eller ge.”

Leif Herngren Bohus-Björkö 12.11.12

Written by leifherngren

november 12, 2012 at 19:12