Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

”I´ve have been to the mountain top” – Kristi förklarings dag

leave a comment »

Lukas 9:28-36, 2 Mos 34:27-35

Denna gudstjänst är lite speciell för min del. Jag till hör inte de ordinarie predikanterna här i BK. Men för sex år sedan predikade jag här på Kristi förklarings dag över dagens tema och tex-ter. Skall jag i dag upprepa den predikan? Nej men jag knöt den predikan till en man som be-tytt mycket för mig och min gärning – Martin Luther King – vilket jag gör också i dag.

Den 3 april 1968 – dagen innan Martin Luther King mördades i Memphis – höll han ett tal där inför de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa:

”Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar ingen roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte. Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Han har låtit mig gå upp till bergets topp. Jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.”

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då han kallades upp på Sinai berg för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till dagens text om Jesus med sina lär­jung­ar på här-lig­hetens berg. Dessa berättelser hade avgörande betydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsklig värdighet skul­le upprättas i USA.

Mose fick aldrig komma in i det utlovade landet. Detsamma gällde för King. Mordet gjorde detta omöjligt.

Det som gällde för de tre lärjungarna gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För Martin Luther King var det inte nog med drömmar. Varda­gen bröt in med dess uppdrag. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. Det som i dag pågår i USA är något av det King som Guds redskap drömde om, arbetade för och väntade på.

 Vi lockas till samlingar där många skall vara med. Där det är rörelse på gång. Den heliga Skrift be­rättar för oss att Bibelns människor mötte det heliga i avskildheten. De tre lär­jungarnas upplevelse av Jesu förhärligande var uppe på ett berg.

 

Vårt sökande efter Guds uppenbarelse

Vi sjöng tidigare ”Vi ville dig se, så grekerna bad, och Jesus i dag till dig vi nu ber. Vi tror att du finns ibland oss ännu…” Den gav uttryck för vad vi bär på – att få se mer av Jesus – få se ho-nom förklarad. Jag vill spegla vårt sökande efter Guds uppenbarelse i våra liv genom den brottning med Gud po­eten Pär Lager­kvist uttrycker i sin diktning. Han växte upp i ett av pietism präglat hem. Hans mors fromhet satte djupa spår hos honom. Men det han fått med sig från hemmet kolliderade med det han mötte i sina studier. Tolkningen av Skrif­ten i bok-stavstro som ofta präglat många kristna krockade med vad naturvetenskapen gav. Frå­gorna om Guds tystnad tornade upp sig för Lagerkvist: ”Vad är stort och tomt som evigheten, vad är tyst, för­tegat såsom du, o Gud?”

Lagerkvists brottning med livsfrågorna och oförlöst längtan födde dessa strofer: ”Har du mött den unge konungen i dag? Han som går omkring och köper lump och skrot. Har du sett hans ljusa an­lets­drag, har du fallit ner i stoftet vid hans fot? … Varför kommer ej min konung hit i dag? Tomt och öde är mitt liv, och fullt av hot. O, jag törstar, törstar efter dina anletsdrag, efter ljuset vid min konungs fot.”

 Lagerkvist kommer inte ifrån minnena från uppväxttiden. Varför vet han inte. Lagerkvists sista diktsamling heter Aftonland. Där möter vi på nytt hans längtan. ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro?” Han var träffad. Men av vem? ”Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret, vem är spjut­kastaren? Det är jag den genomborrade som frågar.” Men så detta smärtsamma konstateran-de: ”Varför talar jag om en spjutkastare som inte tror på någon kastare?” Men spjutet hade träffat ho­nom. Han som inte trodde på det han flydde ifrån.

Pär Lagerkvists tankar speglar sam­tidigt vårt sökande och vår längtan. Frågorna om Gud relaterat till det egna livets upplevelser. Nå­gon har låtit mig fö­das. Denne vill uppenbara sig för mig, söker mig och vill innesluta mig i sin hand.

 

Jesus från Nasaret – vem är du och var är du?

Jesus från Nasaret – du kom till denna värld som är fylld av naturens vidunderliga härlighet men som också dryper av blod och orättfärdighet. Vem är du och var är du? Vi står här med våra frågor och hoppas få se dig. Få dig förklarad och lära känna dig bättre.

Du stod där inför de tre lärjungarna. Du stod där i din härlighet i vita och lysande kläder och med ett förvandlat ansikte. Men där fanns också två vittnen, Mose och Elia som talade med dig om ditt uttåg ur världen och vad som väntade i Jerusalem. Vi har så lätt att denna dag endast se din härlighet och glömma vad de två vittnena tog upp och vad som låg framför dig.

Herre vi söker fatta dig och se dig som den du verkligen är. Vi söker också fatta den värld du vandrade på och i vilken vi lever i all dess skönhet och i all dess trasighet. Söker fatta vad vår uppgift är och vad det innebär att slå följe med dig. Herre hjälp oss till större klarhet.

Den fördolde guden

I Psaltaren möter vi människors vånda inför den Gud som tycks ha dragit sig undan – bort från människors vardag. Där finns längtan efter den levande Guden. Där finns våndan. Djup ropar till djup… Varför har du glömt mig, Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak! Du är min Gud, min tillflykt.

Varför tycks Gud ofta så frånvarande? Inför ett omskakande nederlag eller en förlust av sina närmaste kan Psaltarens ord uppfattas alltför sanna. Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord. Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå.

Poeten Hjalmar Gullberg skriver ”Är Gud på jorden, vandrar han förklädd”. Är Gud förklädd? Eller är det så att våra ögon och öron är alltför slutna för det som döljer sig bortom allt det som flimrar förbi? Beror vår avsaknad av Guds närvaro på att vi inte ser det vi borde se?

 

Guds oväntade och välsignande närvaro

Gud uppenbarar sig med sin välsignelse på det mest oväntade sätt i våra liv. 1984 var min hustru Sonja och jag i USA. Vi var där för att närvara vid rättegången mot den Plogbillsgrupp i vilken vår son Per deltagit som i Orlando med hammare avrustat kärnvapen och börjat smida om dem. Vid rättegångens avslutning reste sig många i rättssalen och sjöng en lovsång till Guds ära. Men det hände också något helt annat. Två vakter hade suttit där under rättegången. Nu reste de sig, gick fram och tog tag i Per och förde ut honom. Vart visste vi inte och fick heller inga besked på våra frågor.

Dagen efter var det söndag och vi var inbjudna att delta i en katolsk kyrka med i huvudsak färgade medlemmar och deras gudstjänst. Där tjänstgjorde den pastor som ställt sin bil till vårt förfogande under dagarna i Orlando. Där satt vi två vilsna svenskar fyllda av oro med alla våra frågor- var fanns Per. Då steg en svart kvinna fram – ovetande om vår närvaro – och sjöng Carl Bobergs sång O store Gud … i sin engelska version – How Great Thou Art. Boberg säger i sin sång att han sett Guds härlighet i skapelsen. Vi fick mitt i den katolska gudstjänsten genom sången en hälsning om Guds delaktighet och välsignande närvaro i våra livs problematik.

I vårt sökande ställs vi inför Guds uppenbarelse i honom om vilken Petrus vittnar: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… när jag var med honom på det heliga berget.

 

BÖN

Det är högsommartid. Vad ger oss denna sommar? Var är vi i vårt sökande efter Gud. Vi ber med KG Hammar:

”GUD, tack för sommaren.
Låt den slå sitt ljusa valv över våra liv,
som en katedral som påminner om dig,
som skapar och ger liv.

Tack för sommaren.
Låt den medföra rekreation i våra liv,
nyskapelse, återställelse och förnyelse.
Låt våra liv bli till en katedral som påminner om dig,
du vårt ursprung och vårt mål.

Låt din Andes vind spela
på alla våra slumrande möjligheters strängar
och förnya oss i alla våra relationer.

Låt oss vandra sommarens dagar
med Jesus som medvandrare och vägvisare,
och hjälp oss att tillsammans med honom
upptäcka rastplatserna vid vägkanten.

Psalm – Vi sjunger nu Bobergs sång nr 11 v 1-3 o 6. Vi som kan står upp.

Leif Herngren  –  Betlehemskyrkan Göteborg 17.07.30

 

Annonser

Written by leifherngren

juli 29, 2017 at 10:14

En levande människa – 3 e trefaldighet

leave a comment »

Lukas 15 o Rom 12:2

När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss. Vad skall livet innehålla och innebära?

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar! De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg. Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver: ”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,  och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som media bjuder på. Bland annat av folk på höga poster vad de kallar för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

I Lukas 15:e kapitel har vi tre liknelser om det förlorade – fåret, myntet och den förlorade sonen. Det anges också varför Jesus ger oss dessa liknelser. Lukas 15: 1,2. Man begriper sig inte på Jesus. Han är inte sådan som fromheten modulerat upp för dem och för oss att vara.

Den förlorade sonen stämmer väl in med vad vår tid visar upp. Han ville ha det han uppfattade vara hans andel av familjens möjligheter till ett rikt liv. Han fick det och gav sig iväg och gjorde slut på alltsammans. Sen fick han leva på vad strunt som blev över. Då kom han till besinning och vände hem till fadershuset.

Fadern ser sonen på långt håll och skyndar till honom och omfamnar honom. Han konstaterar senare: Min son var död och lever igen, han var förlorad men är åter-funnen. Nu ser han sin son som en levande människa. Förlorad och återfunnen!

 

Vad är det att vara en levande människa?

 Vad är sanning, vad är rätt och betydelsefullt för oss som människor? Du har säkert mött männi-skor om vilka du känner och vill beteckna som levande och sanna människor. Är jag själv en sådan människa?

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det tycks inte finnas någon san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata.

Förre biskopen och författaren Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom… Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit: ”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan. När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Frågan är: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

 

Förlorad och återfunnen

Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evangeliet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Tillbaka till Frödings ord: ”Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.” Kärlekens rosor!

Från evangeliet hör vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.

Det levande vattnet gör oss till levande människor. Göte Strandsjö hjälper oss att känna var vi hör hemma:

”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn
så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hör jag hemma. Det finns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mej.
Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.”

 

Leif Herngren  –  Björkö kyrka 17.07.02 – ekumenisk mässa

Written by leifherngren

juli 3, 2017 at 17:12

Den Heliga Anden – Hjälparen – Sanningens Ande

leave a comment »

Johannes 7:37-39 o 15:26

Temat för denna pingstsöndag är den Heliga Anden. I sitt avskedstal kallar Jesus vid tre tillfällen den Heliga Anden för Hjälparen kopplad till Sanningens ande.

 När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss.

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver:
”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Strunt är och förblir alltid strunt. Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som me-dia bjuder på. Bland annat vad som nu kallas för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

Inför frågan om vad som är sant är det uppenbart. Vi behöver hjälp. Pingstens texter visar på den Heliga Anden som Hjälparen och Sanningens Ande.

Anden, Hjälparen, Advokaten, Sanningens ande

I avskedstalet till lärjungarna säger Jesus: Johannes 15:26. Grundtextens ord som översätts med Hjälparen betecknar en advokat och i den engelska översättningen lyder orden:
When your advocate has come… the spirit of truth – he will bear witness to me.

Den Heliga Anden som sanningens ande skall föra oss till vad om är sant och riktigt. Jesus säger: När Hjälparen kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Är det detta vi förknippar med den Heliga Anden? Är det inte så att vi hellre vill höra om det vi uppfattar mer positivt om Anden – An­dens frukter och gåvor.

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det finns ingen san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata. Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evange-liet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Jag återger några ord från sången Andan är fri av Thomas Darelid och Staffan Skarrie som aktualiserade: ”Förundran och stillhet, en plats för min själ. Här vågar jag tillit för nå´n vill mig väl. Att räta på ryggen och känna sig stolt. Att våga en tro mitt i tvivlets revolt.”

Runt om i världen hör vi ropen från de förtryckta, de förtrampade, de bostads- och ar­bets­lösa, flyk-tingen i vårt land eller de fattiga ute i världen eller sitter med sina bössor utanför våra affärer. Hör dessa och de makthavande oss kristna med sanningen tala ut vårt profetiska bud­skap? Står vi som kristna i ord och handling för ett befriande budskap – sanningen – för rätt, rättfärdighet och rättvisa?

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar…

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar:
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Biskopen Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit:
´Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan.
När han lefvde, lefvde han aldrig.`”

Frågan: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Från evangeliet hörde vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Ännu några ord från sången: ”Så bjuder oss Livet att bli det vi vill. Att våga och växa, att vägra stå still. Förnyad, bekräftad och Anden är fri! En hel mänsklighet, det är Guds utopi.”

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:
Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

Kärlekens ande

 I Jesu avskedstal ställs vi inför sambandet Kristus och Anden. Där vi inte sällan skapat en ganska stor skillnad i uppfatt-ningen av Andens respektive Jesu framträdande visar Jesus klart på att Anden kommer för att fortsätta hans verk.

Hjälparen är Kärlekens Ande. Gud vill genom sin Ande göra det möjligt i mitt liv – det som är så svårt – att mitt liv präglas av såväl sanning som kärlek.

Frödings ord var att ”rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”. Kärlekens rosor är de rosor vi kan och får bjuda på! De rosor som samtidigt är sanningens vittnesbörd.

Leif Herngren  –  Bifrostkyrkan Pingstdagen 17.06.04

Written by leifherngren

juni 2, 2017 at 20:46

Befriande teologi

leave a comment »

Finns det befriande tro och befriande teologi? Var i så fall finner vi dess rötter? Vi läser det avsnitt som återger Jesu framträdande i Nasarets synagoga där Jesus deklarerade sin kallelse:

Herrens ande är över mig,
Ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.
Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda,
att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.
Lukas 4:18,19

 Jesu text är alltså från profeten Jesaja. Går vi till Jesajatexten så fortsätter den med ord av helt annat slag som alltså inte finns med i de ord Jesus brukar – en hämnden dag från vår Gud. Men Jesus slår fast sitt uppdrag. Han kommer med ett glädjebud. Han skall förmedla befrielse och frihet.

 

Vem är Jesus och vad vill han med oss?

Vem är Jesus? Vad är det att följa Jesus? Vilken bild har vi av honom? Är det den bild av Kristus som Thorvaldsens skulptur ger?
                                   Thorvaldsens Kristusskulptur

Thorvaldsens Kristus påminner oss om Jesu ord: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Vi har den Kristus-gestalten i vårt hem.

Denna bild av Jesus på korset som en Peruansk konstnär gjort i trä och lera ger oss en annan bild av Jesus – en bild av den lidande, torterade Jesus?
                                     Kristus på korset – Målning av en peruansk konstnär

Den bilden visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare. Är det så att vi behöver bägge bilderna? Att vi aldrig får nöja oss enbart med den ena bilden.


Kanske ger oss den brasilianske Nobelpristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho med dess text och i sin målning en bild av Jesus som förenar de två andra. Det är en bild som för våra tankar till dessa Jesusord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Men bilden visar också andra som finns där vid Jesu kors.

                                      Christ in a poncho  –  Målning av Adolfo Pérez Esquivel

Esquivel var på besök i Ecuador då han en natt drömde. Han såg Kristus på korset klädd i en poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget. Senare besökte han en kommunitet tillhörande Little Brothers of Jesus i Riobamba. Han gick in i deras kapell – och fann där Kristus korsfäst i en poncho. Efter att han blivit fri från en av sina fängelsevistelser gjorde han den målning vi ser här på bilden – Christ in a poncho.

Han skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Han är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

Esquivel berättar i sin bok om att den senaste arresteringen i Argentina ägde rum i Stilla veckan som gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Han stängdes in i ett rör där det de två första dagarna var helt mörkt. Den tredje dagen släpptes det in ljus och han kunde läsa var tidigare fångar präntat på väggarna – namn på kära vänner, böner, förolämpningar av allt möjligt slag.

Klottrade var böner som ”Vid ditt livs slut kommer du att bli dömd på din kärlek.” ”Heliga jungfru, vi är oskyldiga.” ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

Vad som slog honom allra mest var en inskription klottrad med fingrar doppade i blod: ”Gud dödar inte.” Allt sedan Stilla veckan har den inskriptionen varit inristad i mitt inre.

 

Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria

Evangelisten Johannes återger Jesu uppdrag med orden: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Det var ord han riktade till hans samtid. Dilemmat var att dessa inte ansåg sig behöva någon befrielse. Vad menar du med att vi skall bli fria? Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon.

 Jesu ord var ett budskap inte minst till de religiösa ledarna. Jag vet inte om vi känner igen oss själva och vår tids människor. Ser vi behovet av ett befriande evangelium? Den som tror sig fri och inte ser de band som fjättrar en uppfattar inte något behov av befriande teologi.

 Paulus talar om befrielse och frihet. Är det verkligheter som endast hör till ett himmelskt liv eller är det verkligheter också för dagen som är? Jesu samtid uppfattade sig inte i behov av honom. De var Abrahams barn och inte fängslade av några bojor. Paulus såg vad som gällde och skrev till församlingsborna i Galatien: Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen.

 

”Dessa förrädiska makter”

Paulus talar om makter och krafter som människor inte skall låta dessa var herrar. Kampen för rätt och rättfärdighet handlar  för honom om en kamp mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.

Har dessa makter och krafter att göra med vår tid och det vi aktualiserar? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen uppfattat att de makter som Paulus talar om i sina brev har att gör med krafter som verkar mitt ibland oss människor och för grupper och nationer till vanvettets brant. 

Teologen Albert van den Heuvel skrev i sin bok Dessa förrädiska makter om Paulus bruk av begreppet andemakter och relaterade dessa till vår tids makter. ”Makter kan betyda oper-sonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbara.” Dessa makter är förrädiska därför att vi ofta inte ser deras nedbrytande karaktär och styrka.

Är dessa förrädiska makter krafter som ligger bakom dagens värld av fattiga och rika, av priviligierade och förtryckta, av de flyende och oss i den trygga vrå av världen som vi söker sluta till för att inte alltför mycket störas.

Profetiska röster

Profeterna såg dessa krafter vara verksamma. Jesaja skrev Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar. Han förmedlade också dessa Herrens ord: Vem har begärt detta av er när ni träder fram inför mig, ni som trängs på mina förgårdar? Kom inte med era meningslösa gåvor… jag hatar era högtider och nymånadsfester… Lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.

Profeten Hesekiel förmedlade det han uppfattade var Herrens ord till sin samtid:
”Profeterna kalkade över allting med sina falska syner och lögnaktiga spådomar.
’Så säger Herren Gud’ sa de, trots att Herren inte talat. Folket i landet förtryckte och plundrade. Fattiga och svaga kränktes, invandrare var förtryckta och rättslösa.
Jag sökte efter någon som kunde bygga upp muren eller ställa sig i bräschen … Men jag fann ingen.

Hur skall vi förstå och tolka dessa texter? Vi kan leva – utan att i egentlig mening leva – i tystnad inför världens orättfärdighet.

Biskopen Nils Bolander skrev dikten Lagom: 

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.
Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst
och dekreterade: Så får det inte sjungas!
Stäm ned tonen! Inga våldsamheter!
Lugn, behärskning, lagom…

Slå vakt kring din värdiga sångskola
och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Lever vi?

Icke-våldets plats i ett befriande budskap

Hur är det i dag? Var hör vi befrielsens budskap? Var möter vi befriande teologi? Finns den i våra kyrkor? Eller är det utanför dessa?

Den 12 mars 1930 började 78 vitklädda män vandra i kolonn två och två med Mohandas Gandhi i spetsen – en vandring under 25 dagar de 388 km från dennes ashram i Ahmadabad i Indien. Målet var att nå Arabiska havets kust för att utvinna salt i trots mot den brittiska orättfärdiga lag som förbjöd utvinning av salt i kolonin. Det var den berömda saltmarschen som satte Gandhi i spetsen för Indiens frigörelse från det Brittiska Samväldet.

För Gandhi var utgångspunkten hans icke-våldsinriktade, handlingsorienterade filosofi saty-agraha, sanningens styrka. Under år i fängelse läste Gandhi som hindu Bibeln och hade uppenbarligen fängslats av Jesu ord Sanningen skall göra er fria. ”Icke-våld är inte de svagas vapen. Det är ett vapen för de starkaste och de tappraste.” Gandhi och hans vänner bröt lagen. 1948 mördades Gandhi. Så slutade hans liv som för så många av frihetens förespråkare vilka aldrig nöjt sig med att enbart ha åsikter och vackra ord utan handlat.

Vad är det att vara kristen – att vara troende?

Går vi in i modern tid ställs vi inför ideologier som födde två världskrig och fortsätter att föda trakasserier, folkmord och herrefolk som ifrågasätter andra människors värdighet och frihet. Nazismen hade stöd av den regeringstrogna kyrkoledningen. Men det växte också fram en Bekännelsekyrka i konfrontation mot nazismen och de nazianstuckna ”tyska kristna”.

En av dess ledande gestalter var prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer. Mot rasförföljel-serna protesterade han öppet och häftigt och var också aktiv i en grupp som sökte störta Hit-ler. Han fängslades och satt i fängelse i över två år innan han till sist på Hitlers order avrätta-des den 9 april 1945 strax före krigets slut. Anteckningar och brev han smugglade ut från fängelset gavs efter hans död ut under titeln Motstånd och underkastelse. Hans tankar fick en oerhörd betydelse för det teologiska tänkandet – inte minst för mig.

Bonhoeffer funderade över vad det är att vara kristen och skrev:
”Att vara kristen innebär inte att var religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grunda av en eller annan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara människa; Kristus skapar i oss människan, ej en människotyp. Det är ej en religiös akt, utan del i Guds lidande inom det jordiska livets ram.”

Bonhoeffer slog fast: ”Man vakar med Kristus i Getsemane.” Hans övertygelse var: ”En kristen måste alltså faktiskt leva i den gudlösa världen och får inte göra något försök att vare sig be-slöja eller försköna dess gudlöshet; han måste leva ’världsligt´ och tar just så del i Guds lidan-de; han får leva världsligt, dvs han är befriad från falska religiösa hänsyn och hämningar.”

 

Martin Luther King

”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors handlingar, utan i goda männi­skors likgiltig­het.” Det är ett av Martin Lut­her Kings mest citerade yttranden. Den likgiltig­heten tog sig bland annat uttryck i hur läkare var delaktiga i nazisternas koncent­ra­tionsläger, i de japanska krigs­fångelägren i Kina och i de amerikanska experimenten med radi­o­­­aktiv strålning på interner. Det finns uppenbart ett mycket starkt behov av etiska koder men detta väcker ofta mot­stånd hos myn­dighe­ter och enskilda.

En avgörande bakgrund till Kings engagemang för de svartas rättigheter var Rosa Parks. En varm morgon satte hon sig gans­ka långt fram i bussen på en ledig plats. Då kom det en vit man och busschauffören sa till henne att resa på sig och ge plats för honom. Hon vägrade. Hon var trött och hennes fötter värkte. Arreste­ring­en av henne ledde till den 382 dagar långa bussboj­kotten i Montgo­mery 1955 där de färgade gick till sina jobb, ordnade bilpooler och vägrade att sätta sig i stans segregerade bussar.

Till ledare för denna aktion valde man pastorn i en av baptistkyrkorna – Martin Luther King 27 år gammal. 1957 bildades Southern Christian Leadership Conference med King som dess president. Marscher genomfördes bland annat Walk to Freedom med fler än 100 000 deltaga-re i Detroit genom Mississippi.

Att vara annorlunda var för King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i gårda­gens ord: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Den 28 augusti 1963 samlades mer än 250 000 moderna pilgrimmer nedanför Lincolnmonu-mentet i Washington. De fick där lyssna till det tal som sedan gick ut över hela världen.
”I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ‘We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal.’
I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slaveowners will be able to sit down together at the table of brotherhood.
I have a dream that one day even the state of Mississippi, a desert state sweltering with the beat of injustice and oppressions, will be transformed into an oasis of freedom and justice.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin but by the content of their character.”

Kings liv handlade om de små i världen men detta ställde honom i relation till maktens människor. USA:s presidenter John F Kennedy och Lyndon B. Johnson lyssnade till honom för att få råd hur de skulle hantera såväl den inhemska problematiken i rasfrågan och andra internationella frågor. Men då King gav sin röst åt kritiken mot USA:s Vietnamkrig bröt Johnson deras samråd.

I Sverige växte det fram ett starkt motstånd mot USA:s Vietnamkrig dels genom FLN-rörelsen och sedan inte minst det breda engagemang som formerades i Svenska Kommittén för Viet-nam . Organisationerna bakom kommittén omfattade 2,5 miljon svenskar och omfattade poli-tiska partier och deras ungdomsförbund, fackförbund och fredsorganisationer och folk från kyrkorna och deras ungdomsförbund. Gunnar Myrdal var ordförande och Evert Svensson dess vice ordförande. Jag satt med i kommitténs AU som representant för Svenska Missionsförbun-dets Ungdom.

Onsdagen den 21 februari 1968 vandrade 6 000 människor från Humlegården till Sergels torg i Stockholm i en mäktig och lugn demonstration för Vietnams folk. Vi gjorde det under devisen ”Stoppa USA:s krig i Vietnam”. Demonstrationen skapade mycket skarpa reaktioner i USA mot Sverige – då inte minst på grund av dåvarande statsrådet Olof Palmes tal i vilket han såg orättfärdigheten ta gestalt i stormaktens urskillningslösa bruk av våld mot fattiga, förtryckta människor. USA:s krig var ett hot mot demokratin och inte ett försvar för denna. Washington kallade hem sin Stockholmsambassadör.

Avgörande för USA:s omprövning av sin politik var den inhemska brett förankrade oppositio-nen mot kriget. Organisationen Clergy and Laymen Concerned About Vietnam med bland andra Martin Luther King hade gett ut boken ”In the name of America” i vars förord det stod: ”Om brott mot mänskligheten existerar, som Förenta Staterna sökte påvisa efter andra världskriget, så måste Amerikas uppförande i Vietnam fördömas enligt samma principer, som vi påtvingade en slagen fiende i Nürnbergrättegången.”

Den sista aktionen King var med om att planera men aldrig fick vara med i var Poor People´s Campaign i Washington 1968 – de fattigas fälttåg. Jag gjorde det året en sex veckors studieresa i USA för att informera mig om kyrkornas och medborgarrättsrörelserna verksamhet. Genom att vårt förlag gett ut Kings böcker på svenska skulle jag bland annat få träffa King. Men jag kom för sent – några veckor efter mordet på King.                        

Byggandet av Resurrection City – Upp­ståndelsens stad – etablerades med hyddor av de mest skiftande slag i plywood eller enkla tyg i en av Washingtons parker inte långt från Vita huset. De fattiga från olika delar av USA samlades – svarta och vita, färgade och röda, mexikaner och puertoricaner. Gemensam var deras upplevelse av att inte vara sedda. Man skulle uppvakta myndigheterna med krav på för­änd­ring­ar. De tre tusen som samlades representerade de tio miljoner fattiga som så gav röst åt fattigdomen och misären.

Jag begav mig dit och togs emot tillsammans med en grupp som efter många dagars marscherande anslöt sig till kampanjen. Vi hälsades välkomna på ”stadens torg” av Kings efterträdare pastor Ralph Abernathy. På en pall stod en ung pastor med gitarr och ledde oss i sången: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Pastorn var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande presi­dent­­kandidaten Jesse Jackson.

I sitt tal dygnet innan mordet höll han ett tal om de två utmaningar som USA stod in­för rasis-men och fattigdomen. I talet knöt han an till Jesus på förklaringsberget – I´ve been to the mountain­top – där hade hoppets och drömmarna fötts. Han hade sett det förlovade landet där rasism och fattigdom inte existerade. Men för King var det inte nog med drömmar. Han ställde sig själv i spetsen för dess förverkligande.

De latinamerikanska mässorna

Ett befriande budskap har inte bara formats i skrift och paroller. Det har också formats i den nicaraguanska bondemässan och den salvadoranska folkmässan. I den senare mässan hör vi från offertoriet:
”Allt vill vi bära fram så som din kärlek bär vårt land,
vår svett, vår möda, vår gråt och vårt arbete var dag.
Vi vill se hur vår kamp kan bära frukt,
smärtan förvandlas till liv och mod att bekämpa
det som hotar våra liv,

Se detta hopp som spirar hos ett folk som till Dig ropar.
Se hur de offrar, lider, dessa arma som Dig söker.
Lyssna till folkets klagan ett skri som kommer ur förtryck.
//: Vi reser oss, vi står upp i Ditt bröd och i Ditt vin://

Hungriga får vi trampa dessa stigar tills vi faller.
Jorden äger vi inte, blott misären är vår egen.
Fräls oss från egoismen, från slaveri och förtryck.
//: Vår tröst skall släckas hos Dig vår befriare och Gud://

Minnen från åren i Hammarkullen

Jag återge nu några minnen från Hammarkullen där vi bodde i 26 år och var jag pastor i Tomaskyrkan i fjorton år. Jag gör det för att det vi där upplevde är en god illustration till såväl den flyktingsituation vi nu lever i och varför befriande teologi behövs.

Till oss för att fira gudstjänst kom en grupp flyktingar från Uruguay med katolsk bakgrund. De hade flytt för livet från sitt land förföljda och jagade av säkerhetspolisen. Varför?

Uruguay hade under 1900-talets första hälft varit expansivt med stark eko­nomi och införde allmän rösträtt före Sverige. På 1970-1980-talet tog militären över makten i många latiname-rikanska län­der. Diktaturer med oerhörda orättvisor och hårt förtryck växte fram Detta födde samtidigt en rad befrielserörelser som arbetade för demokrati, rättvisa och fackliga rättig­heter. De utsattes för en blodig kamp av militären i samverkan med de besuttna. Fängelserna fylldes och människor torterades och försvann.

Ett av de medel som brukades mot diktaturen i Uruguay var kastruller. Militären hade svårt att slå ned dessa som med sitt trummande på kastruller gav till känna sin protest. Det blev till sist omkring 100 000 som tågade in i Montevideo och la grunden för Uruguays befrielse. Då jag var i Uruguay bad jag en av våra vänner att få ta med mig hennes buckliga kastrull hem som ett vittnesbörd om icke-våldets makt. Jag fick den men min gode vän Eduardos mamma i sjuttioårsåldern gav till känna sitt missnöje. ”Varför bad han inte om min. ”Jag fick den och hade med mig hem två buckliga kastruller.

Massor av latinamerikaner flydde för livet. Vi i Angered minns hur de kom och bo­sat­te sig där – ar­gentinare, chilenare, bolivianer, uruguayaner med flera. De var unga människor. Maria var en bland dem. Hennes bror Julio hade suttit fängslad i tretton år – långa tider i ensamcell. Vad gör man under år av förnedring i en cell? Då jag 1985 besökte Uruguay träffade jag Julio i hans föräldrahem. Hans syster Anna frågade då om jag inte ville se vad Julio gjort under fängelseåren. Det var en rad små skulpturer i trä och ben som han mejslat ut i vad han fått tag i. Fantastiskt. En av dessa han gjort var detta krucifix. Han ville absolut att det skulle bli en gåva till mig för vad vi gjort för hans syster Maria i Sverige.

 Eduardo och Aida var ett par av de uruguayaner som kom till oss. I Uruguay hade de haft en liten bostad i anslutning till Eduardos föräldrar. Men genom sin aktivitet i befrielserörelsen Tupamaros levde de i osäkerhet. Aida och deras två flickor bodde tillfälligt i hennes föräld-rars hem. Eduardo satt en söndagskväll hos sina föräldrar men vågade inte stanna där. På natten kom militären och blev kvar i tre dygn. Sedan kom en lastbil och deras lilla bostad tömdes på allt inklusive barnens teckningar på väggen. Eduardo flydde till Buenos Aires där släktingar gav honom husrum i ett kloster och dit övriga familjen kunde komma efter. De levde sedan som gömda flyktingar i Argentina i tre år.

Men de var bägge efterlysta som konspiratörer med foto i media. Och Uruguays militärpolis började samarbeta med Argentinas polis. Man grep dem man fick tag i och förde dem till Uruguay där de försvann. En av deras vänner – en kvinna med ett minderårigt barn greps. Det visade sig senare att hon mördats och att hennes barn lämnats till en militärfamilj.

Aida var nu havande och de bestämde sig för att söka fly. Ida gick till myndigheterna för att få de handlingar hon behövde. En vakt vägrade att släppa in henne. Denne vakt räddade hennes liv för han visste vad som väntade henne om hon kommit i deras händer. De lyckades få flyktingtillstånd och hamnade i Sverige. Aida arbetade som lärare i Gårdsten och Eduardo utbildade sig till socionom.

Efter elva år kunde de 1987 återvända till sitt hemland och har sedan återkomsten arbetat för sitt hem­land. Erfarenheterna från Sverige tog de med sig till Uruguay. Den av militärpolisen som konspiratör efterlyste Eduardo sattes av den nye presidenten i den kommission vars uppdrag var att om möjligt få fram sanningen om dessa som försvann under diktaturåren.

För mig är Eduardo och Aida exempel på vad som kan ske då vi i omsorg tar emot dem som flyr

Teologi är kritisk reflektion

En av den latinamerikanska befrielseteologins grundläggande skrifter är Gustavo Gutiérrez bok A Theology of Liberation 1971. Han är peruansk teolog och dominikanpräst och har ägnat sitt liv åt att arbeta och leva bland de fattiga och förtryckta i Lima i kärleksfull solidaritet med dessa. Han har studerat medicin, litteratur, psykologi och filosofi.

För Gutierrez är en avgörande uppgift för teologin att vara en kritisk reflektion av tro och praxis. Det gäller tidens tecken och vilka utmaningar dessa ställer kristenheten inför. Han skriver: ”Frågan i Latin-Amerika är inte hur tala om Gud i en myndig värld utan snarare att proklamera Gud som far i en värld som är omänsklig. Vad innebär det att tala om för en ´ícke-person´ att hon eller han är ett Guds barn.”

Gutiérrez tar profeten Jesajas hälsning till sin samtid som ett grundläggande ord:
”Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den,
rett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där,
livsande åt dem som vandrar på jorden:
Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig.
Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken…
Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset,
Ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.

 Begreppet praxis är en avgörande term för befrielseteologin. Vad innebär det kristna livet i vårt vardagsliv och i samhällslivet? Här ser vi den profetiska rollen för teologin och för kyrkan. Denna resulterar därför i en kritisk analys av politikens både ideologiska grunder och dess gestaltning i vardagen.

Detta visar på teologins nära relation till framtiden och till kyrkans eskatologiska syn och förkunnelse. Här har man inspirerats av den tyske teologen Jürgen Moltmann och dennes betydande verk Theology of Hope, Hoppets teologi. För Moltmann är Guds uppenbarelse och löften nära knutna till historien.

”Hoppets Gud är frihetens Gud.” Därför måste kristen tro ge sig i kast med de missförhållan-den som råder världen över och det förtryck som utövas av kapitalet och dess företrädare. ”Befrielsens teologi nöjer sig inte med att reflektera över världen utan söker bli en part i den process genom vilken världen förändras.”

Ett väsentligt begrepp och sammanhang för befriande teologi är exodus – israelernas befrielse ur Egypten. Biblisk tro är en tro på Gud som uppenbarar sig genom avgörande historiska händelser. Guds handlande tar gestalt i skapelse och frälsning. Gud är historiens Gud. Där är den nära förbindelsen mellan befrielsen och förbundet. Exodus är återskapelse.

Gud är på en gång Skapare, Förlossare och Försonare. Det skedde då Mose ledde Israel ur Egyptens fångenskap. Det är nu hög tid för andra folk att befrias. Exodus var en politisk aktion – befriande teologi lägger grunden för politisk befrielse.

Vad predikar vi i våra kyrkor? Vad talar vi om i församlingarna?

Befrielsens budskap och dess förkunnare

Till oss i Tomaskyrkan kom en dag 1981 några från San Salvador och frågade om de tillsam-mans med oss fick fira en minnesgudstjänst för Oscar Romero vilket vi bejakade. Romero var ärkebiskop i San Salvador och mördades mitt under en kvällsmässa. Varför skedde detta mord?

För Romero var predikans uppgift att tillämpa Guds ord på allt, antingen det gäller nationen eller det privata. Hans predikan följde en trestegsmodell: 1-Se situationen, 2 – Bedöm den i ljuset av Guds ord och 3 – Uppmana till handling. I gudstjänsten fanns också momentet Veckans händelser – berättelser om syndens konsekvenser i vad som skett under veckan i form av namnen på dem som dödats och om våld som skett. Det var en förkunnelse till ett folk som led, kämpade och längtade efter befrielse. Han blev rösten för dem som inta hade någon röst.

En rese bland dem som arbetat för befrielse för de förtryckta är Nelson Mandela – fängslad 1962 och från 1964 på Robben Island – frigiven 1990 efter över 27 år i fängelse – Nobels fredspris 1991. 1994 det demokratiska Sydafrikas förste president.

 Mandela levde i ett på mineraler och ädelstenar mycket rikt land som bara kom de vita till del. Men hans övertygelse var att den största rikedomen var dess folk – finare och sannare än de renaste diamanter. ”Friheten är odelbar: bojor på en av mitt folk var bojor på alla och bojor på hela mitt folk var bojor på mig.”

I sin självbiografi skriver han: ”Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att de inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också förtryckarna.” Vi påminner oss den värdighet och frihet som präglade Nel­son Mandela under hans vistelse på ett av världens hårdaste fängelser – bakom galler och ändå en fri människa.

Han skrev i ett brev från fängelset: ”En ny värld kommer inte att erövras av dem som står på avstånd med armarna i kors utan av dem som står nere på arenan med kläderna sönderrivna av stormvindarna och kropparna sargade av motståndarnas vapen.”

Kairosdokument, Sannings- och försoningskommissionen

Redan under apartheidregimen upprättade en grupp pastorer i Soweto vad de kallade ett Kairos-dokument. Ledande för detta dokument var Frank Chikane, svart pastor hemma-hörande i Pingströrelsen och Albert Nolan, vit präst inom Katolska kyrkan. Det publicerades 1985 med underskrift av över 150 kyrkliga ledare.

Dess innehåll formades i fem kapitel: 1 Sanningens ögonblick, 2 Kritik av ”State theology”, 3 Kritik av ”Church theology, 4 På väg mot en profetisk teologi och 5 Utmaning till handling.

Dessa rubriker ger oss vad liberalteologi är. Begreppet kairos betyder närmast Guds tid eller ett avgörande ögonblick. Det är ett konstaterande av att det är tid för konkret handling.

Det var tid för befrielse. Regimen föll trots sin i Skriften förankrade argument för apartheid.

Detta dokument har inspirerat till upprättande av Kairos-dokument också i andra länder – bland annat ett Palestina-dokument upprättat av kristna palestinier. Det uppmanar kyrkorna runt om i världen att stärka sina insatser för att bereda vägen för en varaktig och rättvis fred för både palestinier och israeler. Frågan är när det skall bli kairos i Palestina? När skall de sekulära och de religiösa ledarna i Israel komma till insikt om att deras på Skriften förankrade skäl för förtrycket av palestinierna inte längre håller.

Då befrielsens dag hade kommit i Sydafrika insåg man att mycket återstod att göra. 1995 tillsatte Mandela en Sannings- och försoningskommission. Personer som ansåg sig varit offer för våld fick tala inför kommissionen och personer som begått våldshandlingar fick ge vittnesmål och be om amnesti. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu.

I Sydafrika finns ett ord, ubuntu, som bland annat fick vara vägledande för kommissionen. Ibland finner vi hur man utanför Västerlandet bättre och djupare har sökt fånga in vad människan är. Detta begrepp syftde på det som i slutändan skiljer oss från djuren – den egenskap som innebär att vi är människor – men också mänskliga. Den som saknar ubuntu saknar en väsentlig del av vad det är att vara människa.

Då jag för ett antal år sedan var i England hörde jag på TV ett utomordentligt intressant tal av Liverpools anglikanske biskop David Sheppard . Hans tema var The other Britain.

Sheppard var en utomordentlig cricketspelare. 1960 tillfrågades han om att vara kapten för det brittiska lag som skulle möta ett sydafrikanskt lag som enbart bestod av vita spelare. Han vägrade att ställa upp. Då han brottades med frågan om hans ställningstagande skulle bli offentligt läste han Jesajas ord: Ropa ut det så högt du kan, låt din röst höras som en hornstöt, förkunna för mitt folk deras synd. Det är ett avsnitt i vilket folkets fasta ifrågasätts och utmaningen kommer: Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige…

 Han förkunnade så ett befriande budskap inte bara från predikstolen utan genom handling – vägrade stå sida vid sida med rasklyftans folk. Sheppard såg de starka ekonomiska klyftorna i sitt land – det var två England under Margaret Thatcher. Han stod för The Other Britain. Alltmer drogs han in i de globala och etniska spänningarna i sitt eget land och i världen.

Lekmännens roll

Avgörande för befrielseteologins starka framväxt i Latinamerika är lekmännens roll. Teologin har formats inte bara av teologer utan också av det praktiska livets män. Vid en internationell skolkonferens i Göteborg fick jag lyssna till pedagogen Paulo Freire från Brasilien. Han var känd världen över genom sin bok Pedagogik för förtryckta. Arbetet han bedrivit hade fört honom i landsflykt. Han såg utmaningen i den avhumanisering som ägt rum hos de förtryckta som fört dem till en rädsla för frihet. Han slog fast att ”frihet är inget man får, den måste eröv-ras”. De förtryckta har en historisk uppgift: ”att befria sig själva och sina förtryckare”.

Freire ville skapa verktyg för att människor skulle medvetandegöras. Han utgick ifrån att människan är ett subjekt med möjlighet att utveckla ett allt rikare individuellt och socialt liv. Men det han sett hos många var hur de präglats till passivitet och omedvetenhet. För Freire handlade det om att man tillsammans skulle bli medvetna om vad det är att vara människa. Han står med sitt liv och verk för befrielsens pedagogik.

Den brasilianske franciskanen och teologen Leonardo Boff har skrivit ett av befrielseteologins mest uppmärksammade verk – Church: Charism & Power. Liberation Theology and the Institutional Church. Då jag läste hans bok fastnade jag inför hur hemma jag som pastor kände mig med hans teologi.

Boff grundar sina tankar om kyrkan i Paulus ord om kyrkan som en enda kropp i Kristus. Kroppen har många lemmar med olika gåvor – karismer – vilka tillsammans skall tjäna helheten. Var för sig är vi lemmar som är till för helheten i denna enade kropp som Kyrkan skall vara. Boff ser den hierarkiska – inte minst den katolska – kyrkan som motsatsen till vad Skriften säger om kyrkan.

Boff menar att de olika gåvornas enhet bygger församlingen – basgrupper. Boff skriver: ”Dessa skapar evangeliets liv och bygger mer och mer ett nätverk av församlingar som inbegriper kristna, fromma, präster och biskopar… evangeliets historia lär oss att där Anden verkar får vi räkna med det oväntade, det nya som vi ännu inte sett.”

En av dem jag lärde känna vid mitt besök i Uruguay var Maria. Hon växte upp i en av de kända fa­mil­jer som genom sin rikedom och makt styrde detta land. Men hon hade gått sin egen väg, utbildat sig till advokat och bosatt sig i Montevideos arbetarkvarter i stadens ytterområde. Hon ledde en basgrupp som jag fick dela gemenskap med ett par sena fredagskvällar. Bas-grupperna är en grundläggande verksamhet i de katolska församlingarna i befrielserörelsen.

Sent en fredagskväll satt jag tillsammans med en basgrupp ute i Monte­videos arbetarkvarter. I gruppen möttes man för samtal om livsfrågorna, om trons betydelse och konsekvenser i vardagslivet. Maria inledde samlingen med att läsa en bibeltext. Så följde ett samtal i vilket de närvarande med sina skiftande åldrar och erfarenheter gav liv åt. Sedan bad vi i den ring kring bordet där vi satt. Korta, konkreta böner för den svåra situation som många av dessa fattiga levde i. Så följde en måltid då vi delade vad man haft med sig av bröd och pålägg. I samtalet berättade en kvinna att hon var i stort behov av nya glas­ögon. En insamling startades.

Där satt jag på en enkel stol kring ett runt bord i en kärleksmåltid med människor jag aldrig tidigare träffat och kände mig som hemma. Mina tankar gick till väckelsens tider med sina ”konventiklar” hemma i Sverige. Då böjda ryggar rätades upp. Människor ställde frågan om vad det stod skrivet i Bibeln. Vad dess ord betydde för deras dagliga liv i ett samhälle där några var människor i dess egentliga mening medan andra var statare, fattigbönder eller på annat sätt hölls på mattan.

Befriade – och därför bärare av visioner

Jesus bar i ord och handling ett befriande budskap – för oss alla. Är vi befriade och därför förmedlare av detta budskap? I befrielseteologin talar man om att vara bärare av utopier – att äga framtidsmål som till synes är omöjliga att uppnå. Utopier förankrade i Jesu budskap om Riket. Martin Luther King hade drömmar – som han hoppades skulle realiseras en dag.

Förkunnas i våra församlingar ett befriande evangelium – ett budskap som befriar oss själva och är befriande för andra?

Befriande teologi
… är djupt förankrad i Jesu person och budskap…
… är kritiskt reflekterande och därför profetisk – avslöjande
… står på de fattigas och förtrycktas sida
… är försonande och upprättande – inte minst av lekmännen
… är bärare av visioner och drömmar förankrade i budskapet om Riket
… uttrycker sig inte bara i ord utan i praxis, i livet
… är icke-vålds inriktad och utövar civil olydnad i kamp för rätt och
rättfärdighet.

 

Leif Herngren Betlehemskyrkan den 1917.05.23

 Litteraturförteckning

 John Allen, Rättvisans rebell Desmond Tutu – en biografi, Libris 2007
Leonardo Boff, Church: Charism & Power. Liberation Theology and the Institutional Church, SCM Press LTD 1985
Nils Bolander, Valda dikter, dikten Lagom, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1957
Dietrich Bonhoeffer, Motstånd och underkastelse, Brev och anteckningar från fängelset, Gleerup 1960
Guillermo Cuellar, Las canciones de la Misa – Den salvadoranska folkmässan
Hans Damerau, Ärkebiskopen är mördad! Norma bokförlag 2000
Adolfo Pérez Esquivel, Christ in a poncho, Witnesses to the Nonviolent Struggles in Latin America, Orbis Books 1984
Paulo Freire, Pedagogik för förtryckta, Gummessons Kursiv1972
Mohandas K. Gandhi An autobiography, The Story of My Experiments With Truth, Beacon Press 1957
Carlos Meija Godoy, Misa Campesina Nicaragüense – Den nicaraguanska bondemässan
Guillermo Quellar, Den salvadoranska folkmässan
Gustavo Gutiérrez, A Theology of Liberation, History, Politics, Salvation 1971 Albert van den Heuvel , Dessa förrädiska makter, Gummessons 1966
Kairos-dokumentet publicerades 1985 upprättat av 150 kyrkliga ledare där Frank Chikane, svart pastor i Pingströrelsen och Albert Nolan, vit katolsk präst var drivande.
Martin Luther King, Strength to Love, Fortress Press 1981, svensk översättning Vägen heter icke-våld, Gummessons Bokförlag 1964
Nelson Mandela, Den långa vägen till frihet, Rabén Prisma 1995
Jürgen Moltmann, Theology of Hope, SCM Press Ltd 1967
David Sheppard, Steps Along Hope Street, My Life in Cricket, the Church and the Inner City, Hodder & Stoughton 2002

Written by leifherngren

maj 23, 2017 at 13:20

Kampen mot ondskan – 3 i fastan

leave a comment »

Jesaja 59:14-16 o Mark 5:24-34

I anslutning till hur det ser ut i vår värld i dag väljer jag att predika över en av dagens gammaltestamentliga texter från Jesaja 59: 14-16

Vi stänger våra gränser för dem som flyr från krig, våld och förtryck. Vi hindar familjemedlemmar att förenas i Sverige. Vi utvisar ensamkommande ungdomar till Afghanistan och andra krigsdrabbade länder efter att deras åldrar blivit uppskrivna.

Politiska ledare brukar lögnen och så kallade alternativa fakta för att få gehör för sina syften.

Vi är inne i fastlagstiden då bibeltexterna möter oss med det allvar som hör samman med Jesu vand­ring till korset. Förra söndagens tema var Den kämpande tron och i dag ställs vi inför Kampen mot ondskan. Jesaja 59:9-14 – Kan det som sker i dag på hög politikernivå återges i bättre ord?

 

Ondskans framträdande

Historien är berättelserna om människan som ansvarig eller offer för ondskan. Ondskan per-sonifieras i mytiska gestalter som ormen, som draken, som Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett leende – men det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

Ondskans problematik är att den har en ofattbar förmåga att klä sig i vackra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargar som kommer klädda i fårakläder. Ondskans främsta känne­tecken är för­klädnaden. Det har sagts att kyrkan är en av de platser där man finner onda männi­skor. Där kan man döl­ja sin ondska för sig själv och för andra.

Det finns inte någon neutral mark i universum i vårt möte med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte – antingen vi vill erkänna de val vi gör eller inte – an­tingen vi kallar oss kristna eller inte.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast vill vi se det som en följd av att verkligt onda människor agerar. Det ohyggligt on­da som förintelsen av miljontals judar innebar har vi sett som en följd av nazis­mens herravälde i Tyskland.

Men nazisternas mål att utrota judarna hade de ingen möjlig­het att själva förverkliga. Det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin för att utmärka och skilja ut alla judar och märka ut dessa inför det som skulle komma att ske. Den processen tog tid och skedde under tystnad hos alla etablerade och organiserade eli­ter i det tyska samhället – hos alla dem som kunde ha höjt sina röster mot den annalkande kata-strofen och gjort sig hörda. ”Hatet byggde vägen till Auschwitz men det var likgiltig-heten som banade den.”

 I de jätteorganisationer som såväl samhällets byråkrati som det privata näringslivet utgör i dag vet vi att den enskildes ansvar kan elimineras. Ett oförankrat ansvar är en god förut­sättning för att omoraliska eller olagliga handlingar ska kunna ske. Till det behövs bara lydiga eller till och med villigt deltagande människor – som normalt sett inte skulle bryta mot mo­ralens regler.

Vi kan se hur detta bland annat sker vad gäller den svenska flyktinghanteringen. Enskilda männi­skor utsätts för absurda beslut och handlingar, där det tycks vara omöjligt att se var an­sva­ret ligger. Genom att personakter av skiftande slag manglas genom olika instanser förblir de män­­niskor dessa gäller utan ansikte för hand­läg­garna. En läkare använde uttrycket ”byråkratisk barnmiss­han­del” inför hur han uppfattar att flyktingfamiljer behandlas av svenska myndigheter.

Jag påminner om Jesajas ord: Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärlig-heten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

 

Kamp mot ondskans makter

Allvaret i Jesajatexten blir än mer påträngande i de följande orden: Herren såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.

Vi kanske minns Martin Luther Kings mest citerade uttalande: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Paulus varnar i flera av sina brev för makter och krafter som människan inte skall låta vara sina her­rar. Från Paulus läser vi i Efesierbrevet: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­ter­na, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

Har de makter och krafter som Paulus talar om att göra med vår tid och vår situation? Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Samtidigt florerar olika makter och maktcentra som aldrig förr – och ses av inte så få som de allena saliggörande krafterna. Marknadskraf­ter­na skall i dag råda i såväl väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda andemakter. I dag är det skiftande makter som driver både våra politiker och oss andra dit vi – i varje fall många av oss – inte vill.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp denna fråga och me­na­de att makter kan betyda de opersonliga krafter som finns i vårt samhälle – ekonomi, propagan­da, sexualitet, all­männa opinionen, religiösa tänkesätt och för-domar – det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vi är klart medvetna om dem.

 

Kampen mot ondskan tillsammans med Jesus i den Helige Ande

Men Paulus talar inte bara om dessa makter utan slår fast att Gud avväp­nade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem ge­nom Kristus. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats. Kristi kyrka och församling fick av Jesus uppdraget att föra kampen mot ondskan vidare – att offentligt avslöja ondskans makter och klä av dem deras fals­ka gudom.

Från evangeliets text hörde vi hur en kvinna fick tränga sig fram för att få hjälp mot det onda som drabbat henne. Jesus frågar efter människor som har mo­det att närgånget granska sin samtid och dess fram­tid och klä av ondskan sin förklädnad, demas­kera den. Jesu väg är inte en väg som går utanför denna jord och dess villkor. Det fick Jesus själv i högsta grad uppleva. Han levde – som vi andra – på denna av mycken ondska präglade jord och spi­kades fast på förbannelsens träd. Men just då banade han en helt annan väg som han utmanar oss att gå.

I Jesus Kristus upprättas ett folk, Guds husfolk, Kristi församling i vilket himmel och jord möts – för att vara redskap att låta Ordet bli kött, inkarneras i människors liv. Det skall ske som vi ber i Herrens bön – Guds vilja skall ske här hos oss som den sker i Guds himmel. Det skall ske i den enskilda männi­skan, i det lilla samman­hanget, familjen och grann­skapet och ut i det allt större sammanhangen. För detta utlovade Jesus kraft ifrån höjden, genom den heliga Anden.

Den kristna församlingen är inte till för sin egen skull – lika lite som Israel var ett utvalt folk för sin egen eller för si­na meriters skull. Kyrkan är Guds folk med en mission, ett uppdrag.

En kristen är inte kallad att sitta på åskådarplats. Vi kallas att dras in i Guds historia. Till det behövs vad Paulus slog fast till församlingsborna i Efesus: Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd.

 Jesus utmanar oss att i den Helige Ande vara ondskans motkrafter i kampen mot det onda!

 

Leif Herngren  –  Rambergskyrkan Göteborg 17.03.19

 

 

 

Written by leifherngren

mars 15, 2017 at 19:52

Publicerat i Uncategorized

Den kämpande tron – 2 i fastan

leave a comment »

Mark 14:3-9

Fastlagstiden bjuder oss på teman och bibeltexter med ett djupt allvar. Förra söndagen var det Prövningens stund och i dag är det Den kämpande tron.

Bibeltexten berättade om kvinnan som hällde ut all hennes dyrbara nardusbalsam över Jesu huvud och de reaktioner detta fick. Det här är ju en aktuell frågeställning när vi har en representant från diakonin med oss i dag. Konflikten hur vi skall bruka våra medel och bete oss själva med de gåvor vi har.

En slarvig läsning av texten kan ju få oss att uppfatta att den bygger under ett motsatsförhål-lande mellan ett medmänskligt förhållande till vår nästa och det som kvinnan gör utifrån sina starka känslor. Vi skall observera att händelsen utspelas hos en spetälsk man. Vi vet vilka fördomar och vilken rädsla som fanns i denna tid mot dem som drabbats av denna sjukdom. Den drabbade uppfattades som oren ur ett religiöst perspektiv. Det är hos denne spetälske man som Jesus ligger till bords med då kvinnan dyker upp med sin mycket dyrbara balsam. Dess värde uppskattades till tre hundra denarer- en denar var lika med lönen för en dags arbete.

Kvinnan häller ut hela flaskans innehåll över Jesu huvud. Några blev upprörda, förargade och grälade på henne och sa: Vilket slöseri… mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga. Så uppfattas hennes av djup kärlek gjorda handling. Vi vet ju inte om det blivit så eller om det som så ofta blir – till synes goda tankar men utan handling.

Jesus blir upprörd och utbrister: Varför gör ni henne ledsen. Låt henne vara. Hon har gjort en god gärning. Och Jesus sätter in hennes handlande i ett djupare perspektiv. Hon har i förväg sörjt för att min kropp blir smord till begravningen.

Jesus ser och visar oss på sambandet mellan våra inre känslor och vårt handlande

Jag tror vi alla upplevt spänningen i våra liv mellan det vi gör av våra liv och de inre kallelser vi känner för att vara någon annan. Jag tänker på Evelyn och på Peter här i församlingen. De hade format sin tillvaro och skaffat sig en utbildning och jobb utifrån detta. Men en dag står de inte ut längre med sin tillvaro. Drabbas av en inre kallelse att göra något helt annorlunda. De utbildar sig diakonalt och står i dag i tjänst för unga människor som tvingats fly från förned-ring, våld och död.

Fastlagstiden bjuder oss till eftertanke och prövning av våra liv. Dagens tema är Den kämpan-de tron och nästa söndags tema är Kampen mot ondskan. Var är vi i vår troskamp? Har vi dragit oss undan till åskådarplats? Eller föder vår tro handlingar av de slag som kvinnan i vår text? Handlingar som av världen uppfattas obegripliga, naiva eller rent ut sagt korkade!

Vi ber en av fastans böner som påminner oss om askons-dagens mässa: ”Gud, led oss in i en rätt fasta. Låt vår liv präglas av solidaritet och generositet. Hjälp oss att finna dig i det oglamorösa, i det som ingenting är, i mörkret, i övergivenheten, i lidandet och döden. Låt vår fasta föra oss till ett nytänkande kring vår egen livsstil, så att vi delar med oss till dem som ingenting har. Med korset som tecknas i aska på vår panna ber vi om fördjupning av våra liv. I Jesu Kristi namn.”

Leif Herngren – Equmeniakyrkan Bohus-Björkö 17.03.12

Written by leifherngren

mars 13, 2017 at 11:43

Kristus Konungen – Domsöndagen

with 2 comments

Johannes 5:22-30

”Vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden? …
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn och som fågeln på vågorna gunga.”

Det är frågor som Evert Taube format i en av sina mest uppskattade sånger. De är ord av funderingar och frågor kring livet. Jag tror att dessa ord har sin bakgrund i hans eget liv och hur det utvecklades. Det är våra frågor. Varför finns vi till och vad kan livet ge oss.

Denna dag är för oss domsöndagen. I Katolska kyrkan bär den namnet Kristus konungens dag. Temat idag är Kristi åter­komst. Vilken Kristus är det vi väntar oss komma? Temat för min predikan är. Kristus Konungen.Vem är Kristus konungen?

Johannes berättar om att några greker ville se Jesus. Vem var det de ville se? Vem trodde de han var? Också vi vill se Jesus – i den meningen att vi vill lära känna honom. Vem är han? Vilken bild av honom är vår bild? Frågan är vilken Jesus vi önskar se återkomma?

Är det den bild av Jesus som Thorvaldsens Kristusskulptur ger oss?

1 Thorvaldsens kristusgestalt kopia

Jag har sett den inbjudande skulpturen i Köpenhamns domkyrka. Och vi har den framför oss i kyrkan. Det är en gestalt som illustrerar Jesu ord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila. Den bjuder oss lärjungeskap och gemenskap. Var det denna Jesus som grekerna såg och lärde känna?

Jesus träder själv fram och ger grekerna – och oss – en bild av vem han är. Han säger att stunden har kommit då han skall förhärligas. Vad skulle det innebära? Jesus säger: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Vetekornet är en bild av att brytas ned och dö. Jesus förutsäger att han skall dö. Är detta ett förhärligande av Jesus?

2 Kristus på korset

Det är vad denna skulptur visar på i trä och lera av Jesus på korset som en konstnär gjort i Peru – ett land härjat av våld och förtryck? Är det en sannare bild av Jesus? Bilden av den lidande, torterade Jesus upphängd på ett kors för att dö?

Den visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man… utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Kanske ger oss den brasilianske Nobelfredspristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget – som jag köpte av honom vid ett besök i Buenos Aires. Den återger den målning han gjort av Jesus med människor av skiftande slag kring korset. Den bilden förenar de två andra.

 

Esquivil 2

Esquivel berättar i boken om arresteringen av honom i Argentina som ägde rum i Stilla veckan och därmed gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Efter sin frigivning drömde han en natt och såg Kristus på korset klädd i en poncho. Senare fann han i ett kapell Kristus korsfäst i en poncho. Han gjorde så denna målning Christ in a poncho och skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Jesus är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

Kristus Konungen

Den här dagen fäster uppmärksamheten på att Kristus skall komma åter. Vilken Kristus? Det är den Kristus Konungen som är verksam här och nu.

Kristus är Fösonaren

På domsöndagen kommer frågorna till oss. Vi ställs inför rannsakan. Vem är jag? Håller jag mottet? Vad har livet varit för mig? Hur skall mitt liv bedömas? Är jag godkänd? Bibeltexterna talar om dom och att böcker skall öppnas. Vad står det i dem? Står det om våra liv, våra misslyckanden och om det mörka i våra liv? eller vad står det?

I evangelietexten läste vi: Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Det är evangelium – glädjens budskap denna domsöndag. Försonarens bud till oss!

 Kristus är Fredsfursten

Jag går till vad profeterna förutsa om honom som skulle komma. Jesaja talar inte om konungen. Han profeterar om Fredsfursten och talar om hans rike. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus … Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på han axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste, Väldet skall bli stort. Det skall befästas och hållas vid makt… Med vad då? Med rätt och rättfärdighet! Riket Jesaja talar om är ett annorlunda rike än de som världens furstar rår över. Är det ett rike jag känns vid och hör hemma i?

Vid sitt intåg i Jerusalem citerar Jesus Sakarjas profetiska budskap om det som händer och säger: Se, din konung kommer till dig, Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kom-mer han, ridande på en åsna. Det var så han trädde fram!

Kristus är sanningens furste

Jesus säger till sin samtid: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. De som hörde dessa ord protesterade och sa: Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Känner vi igen oss? Vår inre protest mot att någon skulle behöva gripa in i våra liv. Vi är väl godkända som vi är och inte slavar under något som besudlar våra liv. Jesu replik blir: Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria. Verkligen fria! Vad är det och gäller det mig?

Bibeltexterna talar om att böcker skall öppnas vid tidens slut. Det står också att ännu en bok öppnades, livets bok. Finns jag tecknad i livets bok?

Vem är Kristus för mig?

Jag går tillbaka till de bilder vi såg och deras budskap om Kristus konungen! Vad de illustrerar uppfattar jag stämmer väl med vad Skriften säger. Deras budskap är evangelium. Därför att deras budskap är fast förankrat i den konung som korsfästes på ett kors. Är Kristus för oss den korsfäste och uppståndne Kristus?

Leif – Vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden? Då jag denna dag ser tillbaka på mitt liv ser jag både det ena och det andra – det svåra och det onda. Men också det ljusa och det goda. Framför allt ser jag mitt liv som en gåva given till mig. Ett liv under Guds nåd och kärlek. Livet har gett mig så mycket som jag är tacksam för. Mina föräldrar och vad de gav mig och mina bröder. Inte minst min älskade Sonja. Vi var 17 år då jag tog hennes hand och behöll den. Tack Gud för vad livet har inneburit för oss med barn och barnbarn. Och alla ni släktingar och vänner som vi frotterats med och levt med.

Jag har genom Guds nåd fått stå i livets tjänst som förkunnare i nästan sextio år. Tack gode Gud för allt. Livet och de dagar som återstår vill jag skall präglas av det Dan Andersson ger uttryck för i en av sina dikter:

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter tills jag funnit min faders hus.
Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,
och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren  Bohus-Björkö   16.11.20

Written by leifherngren

november 18, 2016 at 19:41