Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Goda förvaltare av Guds nåd i dess många former

leave a comment »

1 Mos 1:24 – 2:3, Matt 25:14-30, 1 Petr 4:10

Från dagens episteltext av Petrus – sidan 1637 i Psalmboken- hämtar jag orden: Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Det är temat för min predikan.

Från dagens gammaltestamentliga text i 1 Mosebok lyfter jag fram bakgrunden för dagens tema Goda förvaltare. Den jord vi vandrar på myllrar av levande djur av olika arter – Vattnet skall vimla av levande varelser, fåglar skall flyga över jorden under himlavalvet. Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur.

Människor formades och trädde fram som Guds avbilder – som män och kvinnor sida vid sida. Lika avgörande är att Gud välsignade dem och sade till dem: Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under. Den jord vi vandrar på har vi fått att förvalta.

Johannes tecknar i sitt evangelium det som är hans tro: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Gud sade… och det blev så. Och Guds såg att det var gott.

Men hur går dagens tema goda förvaltare ihop med orden att vi skall härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden?Visst stämmer de bättre överens med orden i nästa skapelsekapitels ord: Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den! Den jord vi vandrar på har vi fått att förvalta.

 Jag tror att vi misstycker om orden härska över. Men hur är det i verkligheten? Vittnar inte den om hur det ser ut på vår jord i dag? De som skulle bruka och vårda denna jord har mycket vårdslöst lagt den under sina härskarhänder? Klimatet gör oss bekymrade, havsvattnet fylls av plast och annat otyg och luften vi andas fyller våra lungor med gifter av skiftande slag. Och de djuren får allt mindre att leva på.

Som människor lever många av oss i överflödande materiell konsumtion medan andra inte har mat för dagen. Vår hantering av den jord som lagts i våra händer tecknas bättre med orden att vi missbrukar och vanvårdar den.

 

Dagens evangelietext

Berättar om de talenter, nådegåvor som läggs i våra händer att förvalta. Två tjänare redovisade hur de skött detta mycket bra. De var goda och trogna tjänare. Men den tredje tjänaren misskötte sitt uppdrag. Hans bild av sin herre var att denne var en hård man. Han var rädd för denne. Han gick och gömde det han skulle förvalta i jorden och stod där utan att förmera det som lagts i hans händer.

Jesus ger oss i denna liknelse bilden av hur en förvänd bild av vår Herre skadar vårt förvaltarskap och det som lags hos oss som nådegåvor att bruka i Kristi efterföljd.

 

Helgad till Gud under Guds nåd

Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer – mest känd för den skrift Motstånd och underkastelse som gavs ut efter hans död. Skriften besår av brev och anteckningar han gjorde under sin fängelsevistelse till de sina och vänner. Han var tillsammans med andra ledande kyrkomän en av de ansvariga för den tyska bekännelsekyrkan som växte fram i kamp mot den evangeliskt lutherska kyrka med flera kyrkor som svikit sin kallelse att vara Kristi kyrka och allierat sig med nazismen och dess alltmer rasistiska brutala förnedrande av judarna. Bonhoeffer avrättades strax före krigets slut på Hitlers order.

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva under nåden. Han skriver ni står inte under lagen utan under nåden. Som god lutheran var Guds nådavgörande för Bonhoeffer i att följa Jesus. Han skrev boken Efterföljelseom kristet lärjungeskap. I den skilde han på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden.

Billig nådär nåd utan efterföljelse. En kristen kan avstå efterföljelsen, och trösta sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nådom den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de dessa motsägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap.

Begreppet de heligaär starkt förknippat med de heligas församling. Paulus skriver till församlingen i Rom skriver han: Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Hur får vi utmaningen i orden att vara heligaatt stämma med orden att leva under nåden? Genom att de blivit medlemmar i församlingen i Rom hade de klart markerat sin tillhörighet till Kristus och Kristi kropp. Men de var inte heliga och godkända för församlingen på grund av egen rättfärdighet.

De var lemmar i Kristi kropp. Gud fodrar inte det omöjliga. Det handlar om ”församlingens helgelse genom Guds insegel”. Bonhoeffer skriver: ”Den som vill bli en ny människa för sig själv, är kvar i det gamla livet. Att bli en ny människa innebär att komma in i församlingen”. Guds helgelse är Andens verk i Guds församling.

 

Jesu budskap är evange­lium

Jesubudskap är evange­lium. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är en befrielse till ett liv under den dyra nåden.

Livet jag fått som gåva av Gud skall jag inte leva inkrökt i mig själv – på egna villkor. Kal­lelsen följ mig, be­kräftad i mitt dop iKristus Jesus, innebär att jag ställer mig själv i Guds förvaltarskap och i livets tjänst – i tro under Guds nåd – i en befriande glädje som föder kärlek och kärlekens gärningar.

Den dyra nåden är att leva under Guds nåd och av honom få del av de nådegåvor han delar med sig. De är av skiftande slag. Paulus skriver: Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Detta är att leva under den dyra nåden.

Betlehemskyrkans församling är en del av Kristi kyrka. Lemmarna i församlingen lever så i en levande gemenskap som goda förvaltare av Andens nådegåvor. Här finns de som fått ledarskapets gåva och leder såväl enskilda som församlingen dit Gud vill. Här finns de som fått generositetens gåvor och innesluter andra i sin värme för att upprätta och stödja. Här finns de med Andens nådeåvor i sina öron och sina ögon. De hör vad andra inte vill eller vågar säga och ser det man inte vill se.

Petrus säger: Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Församlingens medlemmar är levande lemmar i Kristi kropp. Var för sig är vi lemmar som är till för varandra.

 

Leif Herngren   –   Predikan i Betlehemskyrkans församling, Göteborg den 18.07.29

Written by leifherngren

juli 28, 2018 at 11:45

Efterföljelse. – Lärjungeskap

leave a comment »

Lukas 9:51-62 o 1 Kor 9:19-26

I dagens evangelietext ställs människor inför Jesu kallelse till lärjungeskap med de ord vi ofta finner hos Jesus: Följ mig. Jesus ber oss slå följe med honom. Temat för denna söndag är efterföljelse. Det gäller lärjungeskap.

 De som av Jesus ställdes inför hans kallelsehade var för sig något som de prioriterade. Det var något annat de först ville göra och sedan följa Jesus. Då jag läste texten gick mina tankar till en dikt av förre biskopen Nils Bolandervilken har som rubrik Lagom.

En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,

vild av lycka över att få leva under öppen himmel,

och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.

Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,

en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst

och dekreterade: Så får det inte sjungas!

Stäm ned tonen! Inga våldsamheter!

Lugn, behärskning, lagom…

tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…

Du skall få en hederlig begravning,

och på din gravsten skall huggas i granit:

Här Hvilar Riddaren af ”Å ena sidan men Å andra sidan”.

När han lefvde, lefvde han aldrig.

Bolander låter den lilla grå fågeln i sitt jubel spegla den fromhet som i glädje jublar över att få leva under en öppen himmel. Men hon tystas av den förnumstige domherren med orden ”Så får det inte sjungas! Stäm ned tonen! Inga våldsamheter! Lugn, behärskning, lagom…” Vilken av dessa fåglars beteende återger den fromhet jag är bärare av?

 

Jesus är på vandring till Jerusalem

Där konfronteras han med den fromhet som vi också möter mycket av i vår tid. Man anser sig ha klart för sig hur fromhet skall vara utformad. Jesus vandrar genom Samarien vilket annars många judar inte gjorde. Samaritvar ett judiskt skymford och judarna umgicks inte med samariterna. Och dessa visade å sin sida sin inställning mot judarna genom att vara ovänliga mot de judar som var på väg till Jerusalems tempel. Jesu lärjungar, Jakob och Johannes, var också präglade av detta och visar sin aggressivitet genom sina ord om att kalla ned eld över dessa.

De vandrar vidare och ställs då inför människor som attraheras av Jesus och hans sällskap och visar att de vill slå följe vart de än går. Men Jesus kyler ned deras ivrighet och gör klart att det inte hand-lar om någon tillfällig entusiasm. Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud. Än mer brutal blir Jesus mot nästa som inför hans ord följ mig klargör att han har annat som han måste prioritera. Låt de döda begrava sina döda, men gå själv…

 

Frånen annan av dagens texter läser vi detta ord av Petrus: Var beredda att bryta upp, och håll er vakna… Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det är väl ändå över-drifter. Att vara kristen ställer väl oss ändå inte inför detta. Innebär detta inte något omöjligt? Borde det inte räcka med lagomfromhet?

Jag går tillbaka till Nils Bolanders ord i dikten Lagom:  ”Här Hvilar Riddaren af  ’Å ena sidan men Å andra sidan` När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Är det dessa ord som stämmer med våra liv? Lever vi i en sann efterföljelse? Eller är lagom ett ord som stämmer med vår fromhet?

 

Helgad till Gud under Guds nåd

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva under nåden. Han skriver ni står inte under lagen utan under nåden. Hur får vi utmaningen i orden att vara heligaatt stämma med att leva under nåden?

Som Christer Holmer i söndagens gudstjänt lyftre jag fram Prästen och teologen Dietrich Bonho-effer. Han skrev boken Efterföljelse om lärjungeskap. Men han skrev inte bara för andra. Han levde som han lärde. Han var tillsammans med andra ledande kyrkomän en av de ansvariga för bekän-nelsekyrkan i sin kamp mot den evangeliskt lutherska kyrka som svikit sin kallelse att vara Kristi kyrka och allierat sig med nazismen och dess alltmer rasistiska brutala förnedrande av judarna. Som en följd av detta hamnade han i fängelse och avrättades på Hitlers order strax innan krigsslutet.

Som god lutheran var Guds nådavgörande för Bonhoeffer i att följa Jesus. Men han skilde på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden. Billig nådär nåd utan efterföljelse. En kristne kan avst efterföljelsen, och tröstar sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nådom den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de detta motsägelse-fulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap. Så för Bonhoeffer själv.

Begreppet de heligaär starkt förknippat med de heligas församling.Paulus skriver till församlingen i Rom skriver han: Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Genom att de blivit medlemmar i församlingen i Rom har de klart markerat sin tillhörighet till Kristus och Kristi kropp.

Bonhoeffer tecknar klart i sin bok Efterföljelse sin tro att vara kristen innebar lärjungeskap – och därmed medlemskap i Guds församling, Kristi kyrka. De heliga var inte godkända för försam-lingen på grund av egen rättfärdighet. De var lemmar i Kristi kropp. Gud fodrar inte det omöjliga. Bonhoeffer skriver: Eftersom de är heliga blir de påminda och förmanade att vara, vad de är… det är de heliga, som skall vara heliga. Det handlar om ”församlingens helgelse genom Guds insegel”. Han skriver: ”Den som vill bli en ny människa för sig själv, är kvar i det gamla livet. Att bli en ny människa innebär att komma in i församlingen”. Guds helgelse är Andens verk i Guds församling.

 

Jesu budskap är evange­lium

Jesubudskap är evange­lium. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är en befrielse till ett liv under den dyra nåden.

Livet jag fått som gåva av Gud skall inte levas inkrökt i mig själv – på egna villkor. Kal­lelsen följ mig, be­kräftad i mitt dop iKristus Jesus, innebär att ställa mig själv i livets tjänst – i tro under Guds nåd – i en befriande glädje som föder kärlek och kärlekens gärningar.

Nils Frykmansjöng med väckelsens folk ”Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut, nu bor jag hos min fader, min träldomstid är slut, sen han mig lärde känna sitt eviga förbund i ordet den klippfasta grund. Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro, men det ej hjärtat skänkte hugsvavelse och ro. Nu tänker jag på Jesus , hur ömt han älskade mig.”

Evangelium är det glada – och samtidigt allvarliga – budskapet om att vi får vara Guds barn. Att bejaka Jesu ord följ mig– är att bli hans lärjunge. Det är att leva i befrielse, glädje och tacksamhet under nåden i ett av den helige Ande helgat liv.Det var detta som Nils Bolander så fint målade i sin dikt: ”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel, vild av lycka att få leva under öppen himmel och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill… i motsats till honom som aldrig levde”

 

Written by leifherngren

juli 7, 2018 at 19:17

Kampen mot ondskan – 3 i fastan

leave a comment »

Andra årgångens bibeltexter

Jesaja 59:14-16 o Mark 5:24-34

 Vi är inne i fastlagstiden då bibeltexterna möter oss med det allvar som hör samman med Jesu vand­ring till korset. Förra söndagens tema var Den kämpande tron och i dag ställs vi inför Kampen mot ondskan. I anslutning till hur det ser ut i vår värld i dag väljer jag att predika över en av dagens gammaltestamentliga texter från Jesaja 59:14-16. Du finner den i andra årgångens texter – Psalmboken sid 1 180

Kan det som sker i dag på hög politikernivå återges i bättre ord? Politiska ledare brukar lögnen och så kallade alternativa fakta för att få gehör för sina syften. Rätten trängs tillbaka… Ärligheten snubblar på torget.

Ondskans framträdande

Historien är berättelserna om människan som ansvarig eller offer för ondskan. Ondskan per-sonifieras i mytiska gestalter som ormen, som draken, som Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett leende – men det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

Det finns inte någon neutral mark i universum i vårt möte med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte Vi stänger våra gränser för dem som flyr från krig, våld och förtryck. Vi hindar familjemedlemmar att förenas i Sverige. Vi utvisar ensam-kommande ungdomar till Afghanistan och andra krigsdrabbade länder efter att deras åldrar blivit uppskrivna.

Ondskans problematik är att den har en ofattbar förmåga att klä sig i vackra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargar som kommer klädda i fårakläder. Ondskans främsta känne­tecken är för­klädnaden.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast vill vi se det som en följd av att verkligt onda människor agerar. Det ohyggligt on­da som förintelsen av miljontals judar innebar har vi sett som en följd av nazis­mens herravälde i Tyskland. Men nazisternas mål att utrota judar och andra specifika människogrupper hade de ingen möjlig­het att själva förverkliga.

Den judiske filosofen Hanna Arendt fick fly till USA för att överleva vad som skedde i hennes hemland Tyskland. Hon visar i sin skrift Den banala ondskan att det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin för att utmärka och skilja ut alla judar och märka ut dessa inför det som skulle ske. Den processen tog tid och skedde under tystnad hos alla etablerade och organiserade eli­ter i det tyska samhället Hatet byggde vägen till Auschwitz men det var likgiltigheten som banade den.

I dag ser vi på nytt hur högröstade nationella kretsar träder fram och söker plats i dagens samhälle – ibland med rasistiska till och med nazistiska inslag. I de jätteorganisationer som såväl samhällets byråkrati som det privata näringslivet utgör i dag vet vi att den enskildes ansvar kan elimineras. Det behövs bara lydiga eller till och med villigt deltagande människor – som normalt sett själva inte skulle bryta mot mo­ralens regler. Den banala ondskan tar sin plats mitt ibland oss.

Vi ser hur detta sker hos oss bland annat vad gäller den svenska flyktinghanteringen. Enskilda männi­skor utsätts för absurda beslut och handlingar, där det tycks vara omöjligt att se var an­sva­ret ligger. Genom att personakter av skiftande slag manglas genom olika instanser förblir de män­­niskor dessa gäller utan ansikte för hand­läg­garna.

Vi behöver fundera något över formuleringen den banala ondskan. Kanske drabbar den oss då närmare. Är det ett begrepp som fångar in något av det vi står för och ger uttryck för i våra samtal med varandra? Hur tecknar vi de människor som inte hör hemma i våra sammanhang och står för opinioner som inte ryms i våra åsikter och ställningstaganden?

Kamp mot ondskans makter

Vi lyssnar än en gång till profeten Jesajas ord: Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

Allvaret i Jesajatexten blir än mer påträngande i de ord som följer: Herren såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Jesajas ord var: Rättfärdigheten stannar på avstånd. Vi kanske minns Martin Luther Kings mest citerade uttalande: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Paulus varnar i flera av sina brev för makter och krafter som människan inte skall låta vara sina her­rar. Vi läser i Efesierbrevet: Det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­ter­na, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

 Har de makter och krafter som Paulus talar om att göra med vår tid och vår situation? Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter..

Dessa förrädiska makter kan betyda de opersonliga krafter som finns i vårt samhälle – ekono-mi, propagan­da, sexualitet, all­männa opinionen, religiösa tänkesätt och fördomar – det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vi är klart medvetna om dem. Marknadskraf­ter­na råder i dag i såväl väst som öst

Kampen mot ondskan tillsammans med Jesus i den Helige Ande

Men Paulus talar inte bara om dessa makter utan slår fast att Gud avväp­nade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem ge­nom Kristus. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats. Kristi kyrka fick av Jesus uppdra-get att föra kampen mot ondskan vidare – att offentligt avslöja ondskans makter och klä av dem deras fals­ka gudom.

Vi skall senare sjunga psalmen 96 som vi sjöng för några söndagar sedan. Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig… din kärlek strömmande genom mig. Den psalmen förutom sex andra psalmer är skrivna av Arne H Lindgren. Vem var han? Hans liv påminner i viss mån om kvinnan i Markustexten vi hörde läsas.

Arne var son till en pastor i SMF i Lund. Han utbildade sig till lärare. Men det skedde också något helt annat. Alkoholen kom in i hans liv vilket resulterade i åtta års kamp och vistelser på anstalter för mental och alkoholistvård vilket han återger i böckerna Svart dagbok och Böner från Betesda. På en resa till Polen med alkohol hamnar han i slagsmål och häktas och sätts i en trång cell tillsammans med andra fängslade.

Men då han står på toaletten tränger genom gallret plötsligt ett ljus in. Han berättar: .”Vem är du, viskade han. Vem är du som tvingar mig, som kräver ett svar av mig. Du vet jag orkar inte längre. Jag är slut och trött, orkar inte ta ställning. Vem är du? … Ja, jag vet att du finns, viskade han. Han visste bara just nu, att där ute nånstans. Att där ute, utanför galler och spindelväv, väntade en kraft på honom. Något som nära hörde ihop med honom och hans liv. ”

Han berättar: ”Folkskollärare Knut-Efraim Linde” – som han kallar sig i de böcker han senare skriver – ”från Violvägen i Eslöv kröp upp i sin säng drog filten över huvudet och grät stilla. Glädje och kraft strömmade igenom honom… Han var inte längre rädd… Han visste att det fanns en befriande kraft nånstans – som kvinnan i Markustexten trodde. Den vetskapen hade han fått i samvaron med en handfull människor… i en cell i fängelset Kamien-Pomorski i norra Polen.

I kampen mot det onda som greppat honom kom ljuset och de gåvor som han bar inom sig fick blomma ut bland annat i den psalm vi senare skall sjunga. Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig.

I Jesus Kristus upprättas ett folk, Guds husfolk, Kristi församling i vilken himmel och jord möts – för att vara redskap att låta Ordet bli kött. Guds vilja skall ske här hos oss som den sker i Guds himmel. Den skall ske i den enskilda männi­skan, i det lilla samman­hanget, familjen och grann­skapet och ut i det allt större sammanhangen. För detta utlovade Jesus kraft ifrån höj-den, genom den heliga Anden.

Kyrkan är Guds folk med en mission, ett uppdrag. En kristen kallas inte att sitta på åskådar-plats. Vi kallas att dras in i Guds historia. Till det behövs vad Paulus slog fast till församlings-borna i Efesus: Hämta nu styrka hos Herren, av hans väldiga kraft. Ta därför på er Guds rust-ning, så att ni kan göra motstånd – göra motstånd.

 Jesus utmanar oss att i den Helige Ande vara ondskans motkrafter! Arne Lindgren kunde säga: Världen behöver mig … din kärlek strömmande genom mig.

 

Leif Herngren Bohus-Björkö 18.03.04

Written by leifherngren

mars 3, 2018 at 16:15

”I´ve have been to the mountain top” – Kristi förklarings dag

leave a comment »

Lukas 9:28-36, 2 Mos 34:27-35

Denna gudstjänst är lite speciell för min del. Jag till hör inte de ordinarie predikanterna här i BK. Men för sex år sedan predikade jag här på Kristi förklarings dag över dagens tema och tex-ter. Skall jag i dag upprepa den predikan? Nej men jag knöt den predikan till en man som be-tytt mycket för mig och min gärning – Martin Luther King – vilket jag gör också i dag.

Den 3 april 1968 – dagen innan Martin Luther King mördades i Memphis – höll han ett tal där inför de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa:

”Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar ingen roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte. Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Han har låtit mig gå upp till bergets topp. Jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.”

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då han kallades upp på Sinai berg för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till dagens text om Jesus med sina lär­jung­ar på här-lig­hetens berg. Dessa berättelser hade avgörande betydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsklig värdighet skul­le upprättas i USA.

Mose fick aldrig komma in i det utlovade landet. Detsamma gällde för King. Mordet gjorde detta omöjligt.

Det som gällde för de tre lärjungarna gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För Martin Luther King var det inte nog med drömmar. Varda­gen bröt in med dess uppdrag. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. Det som i dag pågår i USA är något av det King som Guds redskap drömde om, arbetade för och väntade på.

 Vi lockas till samlingar där många skall vara med. Där det är rörelse på gång. Den heliga Skrift be­rättar för oss att Bibelns människor mötte det heliga i avskildheten. De tre lär­jungarnas upplevelse av Jesu förhärligande var uppe på ett berg.

 

Vårt sökande efter Guds uppenbarelse

Vi sjöng tidigare ”Vi ville dig se, så grekerna bad, och Jesus i dag till dig vi nu ber. Vi tror att du finns ibland oss ännu…” Den gav uttryck för vad vi bär på – att få se mer av Jesus – få se ho-nom förklarad. Jag vill spegla vårt sökande efter Guds uppenbarelse i våra liv genom den brottning med Gud po­eten Pär Lager­kvist uttrycker i sin diktning. Han växte upp i ett av pietism präglat hem. Hans mors fromhet satte djupa spår hos honom. Men det han fått med sig från hemmet kolliderade med det han mötte i sina studier. Tolkningen av Skrif­ten i bok-stavstro som ofta präglat många kristna krockade med vad naturvetenskapen gav. Frå­gorna om Guds tystnad tornade upp sig för Lagerkvist: ”Vad är stort och tomt som evigheten, vad är tyst, för­tegat såsom du, o Gud?”

Lagerkvists brottning med livsfrågorna och oförlöst längtan födde dessa strofer: ”Har du mött den unge konungen i dag? Han som går omkring och köper lump och skrot. Har du sett hans ljusa an­lets­drag, har du fallit ner i stoftet vid hans fot? … Varför kommer ej min konung hit i dag? Tomt och öde är mitt liv, och fullt av hot. O, jag törstar, törstar efter dina anletsdrag, efter ljuset vid min konungs fot.”

 Lagerkvist kommer inte ifrån minnena från uppväxttiden. Varför vet han inte. Lagerkvists sista diktsamling heter Aftonland. Där möter vi på nytt hans längtan. ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro?” Han var träffad. Men av vem? ”Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret, vem är spjut­kastaren? Det är jag den genomborrade som frågar.” Men så detta smärtsamma konstateran-de: ”Varför talar jag om en spjutkastare som inte tror på någon kastare?” Men spjutet hade träffat ho­nom. Han som inte trodde på det han flydde ifrån.

Pär Lagerkvists tankar speglar sam­tidigt vårt sökande och vår längtan. Frågorna om Gud relaterat till det egna livets upplevelser. Nå­gon har låtit mig fö­das. Denne vill uppenbara sig för mig, söker mig och vill innesluta mig i sin hand.

 

Jesus från Nasaret – vem är du och var är du?

Jesus från Nasaret – du kom till denna värld som är fylld av naturens vidunderliga härlighet men som också dryper av blod och orättfärdighet. Vem är du och var är du? Vi står här med våra frågor och hoppas få se dig. Få dig förklarad och lära känna dig bättre.

Du stod där inför de tre lärjungarna. Du stod där i din härlighet i vita och lysande kläder och med ett förvandlat ansikte. Men där fanns också två vittnen, Mose och Elia som talade med dig om ditt uttåg ur världen och vad som väntade i Jerusalem. Vi har så lätt att denna dag endast se din härlighet och glömma vad de två vittnena tog upp och vad som låg framför dig.

Herre vi söker fatta dig och se dig som den du verkligen är. Vi söker också fatta den värld du vandrade på och i vilken vi lever i all dess skönhet och i all dess trasighet. Söker fatta vad vår uppgift är och vad det innebär att slå följe med dig. Herre hjälp oss till större klarhet.

Den fördolde guden

I Psaltaren möter vi människors vånda inför den Gud som tycks ha dragit sig undan – bort från människors vardag. Där finns längtan efter den levande Guden. Där finns våndan. Djup ropar till djup… Varför har du glömt mig, Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak! Du är min Gud, min tillflykt.

Varför tycks Gud ofta så frånvarande? Inför ett omskakande nederlag eller en förlust av sina närmaste kan Psaltarens ord uppfattas alltför sanna. Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord. Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå.

Poeten Hjalmar Gullberg skriver ”Är Gud på jorden, vandrar han förklädd”. Är Gud förklädd? Eller är det så att våra ögon och öron är alltför slutna för det som döljer sig bortom allt det som flimrar förbi? Beror vår avsaknad av Guds närvaro på att vi inte ser det vi borde se?

 

Guds oväntade och välsignande närvaro

Gud uppenbarar sig med sin välsignelse på det mest oväntade sätt i våra liv. 1984 var min hustru Sonja och jag i USA. Vi var där för att närvara vid rättegången mot den Plogbillsgrupp i vilken vår son Per deltagit som i Orlando med hammare avrustat kärnvapen och börjat smida om dem. Vid rättegångens avslutning reste sig många i rättssalen och sjöng en lovsång till Guds ära. Men det hände också något helt annat. Två vakter hade suttit där under rättegången. Nu reste de sig, gick fram och tog tag i Per och förde ut honom. Vart visste vi inte och fick heller inga besked på våra frågor.

Dagen efter var det söndag och vi var inbjudna att delta i en katolsk kyrka med i huvudsak färgade medlemmar och deras gudstjänst. Där tjänstgjorde den pastor som ställt sin bil till vårt förfogande under dagarna i Orlando. Där satt vi två vilsna svenskar fyllda av oro med alla våra frågor- var fanns Per. Då steg en svart kvinna fram – ovetande om vår närvaro – och sjöng Carl Bobergs sång O store Gud … i sin engelska version – How Great Thou Art. Boberg säger i sin sång att han sett Guds härlighet i skapelsen. Vi fick mitt i den katolska gudstjänsten genom sången en hälsning om Guds delaktighet och välsignande närvaro i våra livs problematik.

I vårt sökande ställs vi inför Guds uppenbarelse i honom om vilken Petrus vittnar: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… när jag var med honom på det heliga berget.

 

BÖN

Det är högsommartid. Vad ger oss denna sommar? Var är vi i vårt sökande efter Gud. Vi ber med KG Hammar:

”GUD, tack för sommaren.
Låt den slå sitt ljusa valv över våra liv,
som en katedral som påminner om dig,
som skapar och ger liv.

Tack för sommaren.
Låt den medföra rekreation i våra liv,
nyskapelse, återställelse och förnyelse.
Låt våra liv bli till en katedral som påminner om dig,
du vårt ursprung och vårt mål.

Låt din Andes vind spela
på alla våra slumrande möjligheters strängar
och förnya oss i alla våra relationer.

Låt oss vandra sommarens dagar
med Jesus som medvandrare och vägvisare,
och hjälp oss att tillsammans med honom
upptäcka rastplatserna vid vägkanten.

Psalm – Vi sjunger nu Bobergs sång nr 11 v 1-3 o 6. Vi som kan står upp.

Leif Herngren  –  Betlehemskyrkan Göteborg 17.07.30

 

Written by leifherngren

juli 29, 2017 at 10:14

En levande människa – 3 e trefaldighet

leave a comment »

Lukas 15 o Rom 12:2

När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss. Vad skall livet innehålla och innebära?

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar! De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg. Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver: ”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,  och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som media bjuder på. Bland annat av folk på höga poster vad de kallar för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

I Lukas 15:e kapitel har vi tre liknelser om det förlorade – fåret, myntet och den förlorade sonen. Det anges också varför Jesus ger oss dessa liknelser. Lukas 15: 1,2. Man begriper sig inte på Jesus. Han är inte sådan som fromheten modulerat upp för dem och för oss att vara.

Den förlorade sonen stämmer väl in med vad vår tid visar upp. Han ville ha det han uppfattade vara hans andel av familjens möjligheter till ett rikt liv. Han fick det och gav sig iväg och gjorde slut på alltsammans. Sen fick han leva på vad strunt som blev över. Då kom han till besinning och vände hem till fadershuset.

Fadern ser sonen på långt håll och skyndar till honom och omfamnar honom. Han konstaterar senare: Min son var död och lever igen, han var förlorad men är åter-funnen. Nu ser han sin son som en levande människa. Förlorad och återfunnen!

 

Vad är det att vara en levande människa?

 Vad är sanning, vad är rätt och betydelsefullt för oss som människor? Du har säkert mött männi-skor om vilka du känner och vill beteckna som levande och sanna människor. Är jag själv en sådan människa?

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det tycks inte finnas någon san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata.

Förre biskopen och författaren Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom… Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit: ”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan. När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Frågan är: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

 

Förlorad och återfunnen

Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evangeliet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Tillbaka till Frödings ord: ”Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.” Kärlekens rosor!

Från evangeliet hör vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.

Det levande vattnet gör oss till levande människor. Göte Strandsjö hjälper oss att känna var vi hör hemma:

”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn
så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hör jag hemma. Det finns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mej.
Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.”

 

Leif Herngren  –  Björkö kyrka 17.07.02 – ekumenisk mässa

Written by leifherngren

juli 3, 2017 at 17:12

Den Heliga Anden – Hjälparen – Sanningens Ande

leave a comment »

Johannes 7:37-39 o 15:26

Temat för denna pingstsöndag är den Heliga Anden. I sitt avskedstal kallar Jesus vid tre tillfällen den Heliga Anden för Hjälparen kopplad till Sanningens ande.

 När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss.

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver:
”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Strunt är och förblir alltid strunt. Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som me-dia bjuder på. Bland annat vad som nu kallas för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

Inför frågan om vad som är sant är det uppenbart. Vi behöver hjälp. Pingstens texter visar på den Heliga Anden som Hjälparen och Sanningens Ande.

Anden, Hjälparen, Advokaten, Sanningens ande

I avskedstalet till lärjungarna säger Jesus: Johannes 15:26. Grundtextens ord som översätts med Hjälparen betecknar en advokat och i den engelska översättningen lyder orden:
When your advocate has come… the spirit of truth – he will bear witness to me.

Den Heliga Anden som sanningens ande skall föra oss till vad om är sant och riktigt. Jesus säger: När Hjälparen kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Är det detta vi förknippar med den Heliga Anden? Är det inte så att vi hellre vill höra om det vi uppfattar mer positivt om Anden – An­dens frukter och gåvor.

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det finns ingen san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata. Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evange-liet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Jag återger några ord från sången Andan är fri av Thomas Darelid och Staffan Skarrie som aktualiserade: ”Förundran och stillhet, en plats för min själ. Här vågar jag tillit för nå´n vill mig väl. Att räta på ryggen och känna sig stolt. Att våga en tro mitt i tvivlets revolt.”

Runt om i världen hör vi ropen från de förtryckta, de förtrampade, de bostads- och ar­bets­lösa, flyk-tingen i vårt land eller de fattiga ute i världen eller sitter med sina bössor utanför våra affärer. Hör dessa och de makthavande oss kristna med sanningen tala ut vårt profetiska bud­skap? Står vi som kristna i ord och handling för ett befriande budskap – sanningen – för rätt, rättfärdighet och rättvisa?

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar…

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar:
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Biskopen Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit:
´Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan.
När han lefvde, lefvde han aldrig.`”

Frågan: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Från evangeliet hörde vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Ännu några ord från sången: ”Så bjuder oss Livet att bli det vi vill. Att våga och växa, att vägra stå still. Förnyad, bekräftad och Anden är fri! En hel mänsklighet, det är Guds utopi.”

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:
Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

Kärlekens ande

 I Jesu avskedstal ställs vi inför sambandet Kristus och Anden. Där vi inte sällan skapat en ganska stor skillnad i uppfatt-ningen av Andens respektive Jesu framträdande visar Jesus klart på att Anden kommer för att fortsätta hans verk.

Hjälparen är Kärlekens Ande. Gud vill genom sin Ande göra det möjligt i mitt liv – det som är så svårt – att mitt liv präglas av såväl sanning som kärlek.

Frödings ord var att ”rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”. Kärlekens rosor är de rosor vi kan och får bjuda på! De rosor som samtidigt är sanningens vittnesbörd.

Leif Herngren  –  Bifrostkyrkan Pingstdagen 17.06.04

Written by leifherngren

juni 2, 2017 at 20:46

Befriande teologi

leave a comment »

Finns det befriande tro och befriande teologi? Var i så fall finner vi dess rötter? Vi läser det avsnitt som återger Jesu framträdande i Nasarets synagoga där Jesus deklarerade sin kallelse:

Herrens ande är över mig,
Ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.
Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda,
att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.
Lukas 4:18,19

 Jesu text är alltså från profeten Jesaja. Går vi till Jesajatexten så fortsätter den med ord av helt annat slag som alltså inte finns med i de ord Jesus brukar – en hämnden dag från vår Gud. Men Jesus slår fast sitt uppdrag. Han kommer med ett glädjebud. Han skall förmedla befrielse och frihet.

 

Vem är Jesus och vad vill han med oss?

Vem är Jesus? Vad är det att följa Jesus? Vilken bild har vi av honom? Är det den bild av Kristus som Thorvaldsens skulptur ger?
                                   Thorvaldsens Kristusskulptur

Thorvaldsens Kristus påminner oss om Jesu ord: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum. Vi har den Kristus-gestalten i vårt hem.

Denna bild av Jesus på korset som en Peruansk konstnär gjort i trä och lera ger oss en annan bild av Jesus – en bild av den lidande, torterade Jesus?
                                     Kristus på korset – Målning av en peruansk konstnär

Den bilden visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare. Är det så att vi behöver bägge bilderna? Att vi aldrig får nöja oss enbart med den ena bilden.


Kanske ger oss den brasilianske Nobelpristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho med dess text och i sin målning en bild av Jesus som förenar de två andra. Det är en bild som för våra tankar till dessa Jesusord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Men bilden visar också andra som finns där vid Jesu kors.

                                      Christ in a poncho  –  Målning av Adolfo Pérez Esquivel

Esquivel var på besök i Ecuador då han en natt drömde. Han såg Kristus på korset klädd i en poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget. Senare besökte han en kommunitet tillhörande Little Brothers of Jesus i Riobamba. Han gick in i deras kapell – och fann där Kristus korsfäst i en poncho. Efter att han blivit fri från en av sina fängelsevistelser gjorde han den målning vi ser här på bilden – Christ in a poncho.

Han skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Han är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

Esquivel berättar i sin bok om att den senaste arresteringen i Argentina ägde rum i Stilla veckan som gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Han stängdes in i ett rör där det de två första dagarna var helt mörkt. Den tredje dagen släpptes det in ljus och han kunde läsa var tidigare fångar präntat på väggarna – namn på kära vänner, böner, förolämpningar av allt möjligt slag.

Klottrade var böner som ”Vid ditt livs slut kommer du att bli dömd på din kärlek.” ”Heliga jungfru, vi är oskyldiga.” ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

Vad som slog honom allra mest var en inskription klottrad med fingrar doppade i blod: ”Gud dödar inte.” Allt sedan Stilla veckan har den inskriptionen varit inristad i mitt inre.

 

Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria

Evangelisten Johannes återger Jesu uppdrag med orden: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Det var ord han riktade till hans samtid. Dilemmat var att dessa inte ansåg sig behöva någon befrielse. Vad menar du med att vi skall bli fria? Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon.

 Jesu ord var ett budskap inte minst till de religiösa ledarna. Jag vet inte om vi känner igen oss själva och vår tids människor. Ser vi behovet av ett befriande evangelium? Den som tror sig fri och inte ser de band som fjättrar en uppfattar inte något behov av befriande teologi.

 Paulus talar om befrielse och frihet. Är det verkligheter som endast hör till ett himmelskt liv eller är det verkligheter också för dagen som är? Jesu samtid uppfattade sig inte i behov av honom. De var Abrahams barn och inte fängslade av några bojor. Paulus såg vad som gällde och skrev till församlingsborna i Galatien: Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen.

 

”Dessa förrädiska makter”

Paulus talar om makter och krafter som människor inte skall låta dessa var herrar. Kampen för rätt och rättfärdighet handlar  för honom om en kamp mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.

Har dessa makter och krafter att göra med vår tid och det vi aktualiserar? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen uppfattat att de makter som Paulus talar om i sina brev har att gör med krafter som verkar mitt ibland oss människor och för grupper och nationer till vanvettets brant. 

Teologen Albert van den Heuvel skrev i sin bok Dessa förrädiska makter om Paulus bruk av begreppet andemakter och relaterade dessa till vår tids makter. ”Makter kan betyda oper-sonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbara.” Dessa makter är förrädiska därför att vi ofta inte ser deras nedbrytande karaktär och styrka.

Är dessa förrädiska makter krafter som ligger bakom dagens värld av fattiga och rika, av priviligierade och förtryckta, av de flyende och oss i den trygga vrå av världen som vi söker sluta till för att inte alltför mycket störas.

Profetiska röster

Profeterna såg dessa krafter vara verksamma. Jesaja skrev Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar. Han förmedlade också dessa Herrens ord: Vem har begärt detta av er när ni träder fram inför mig, ni som trängs på mina förgårdar? Kom inte med era meningslösa gåvor… jag hatar era högtider och nymånadsfester… Lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.

Profeten Hesekiel förmedlade det han uppfattade var Herrens ord till sin samtid:
”Profeterna kalkade över allting med sina falska syner och lögnaktiga spådomar.
’Så säger Herren Gud’ sa de, trots att Herren inte talat. Folket i landet förtryckte och plundrade. Fattiga och svaga kränktes, invandrare var förtryckta och rättslösa.
Jag sökte efter någon som kunde bygga upp muren eller ställa sig i bräschen … Men jag fann ingen.

Hur skall vi förstå och tolka dessa texter? Vi kan leva – utan att i egentlig mening leva – i tystnad inför världens orättfärdighet.

Biskopen Nils Bolander skrev dikten Lagom: 

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.
Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst
och dekreterade: Så får det inte sjungas!
Stäm ned tonen! Inga våldsamheter!
Lugn, behärskning, lagom…

Slå vakt kring din värdiga sångskola
och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Lever vi?

Icke-våldets plats i ett befriande budskap

Hur är det i dag? Var hör vi befrielsens budskap? Var möter vi befriande teologi? Finns den i våra kyrkor? Eller är det utanför dessa?

Den 12 mars 1930 började 78 vitklädda män vandra i kolonn två och två med Mohandas Gandhi i spetsen – en vandring under 25 dagar de 388 km från dennes ashram i Ahmadabad i Indien. Målet var att nå Arabiska havets kust för att utvinna salt i trots mot den brittiska orättfärdiga lag som förbjöd utvinning av salt i kolonin. Det var den berömda saltmarschen som satte Gandhi i spetsen för Indiens frigörelse från det Brittiska Samväldet.

För Gandhi var utgångspunkten hans icke-våldsinriktade, handlingsorienterade filosofi saty-agraha, sanningens styrka. Under år i fängelse läste Gandhi som hindu Bibeln och hade uppenbarligen fängslats av Jesu ord Sanningen skall göra er fria. ”Icke-våld är inte de svagas vapen. Det är ett vapen för de starkaste och de tappraste.” Gandhi och hans vänner bröt lagen. 1948 mördades Gandhi. Så slutade hans liv som för så många av frihetens förespråkare vilka aldrig nöjt sig med att enbart ha åsikter och vackra ord utan handlat.

Vad är det att vara kristen – att vara troende?

Går vi in i modern tid ställs vi inför ideologier som födde två världskrig och fortsätter att föda trakasserier, folkmord och herrefolk som ifrågasätter andra människors värdighet och frihet. Nazismen hade stöd av den regeringstrogna kyrkoledningen. Men det växte också fram en Bekännelsekyrka i konfrontation mot nazismen och de nazianstuckna ”tyska kristna”.

En av dess ledande gestalter var prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer. Mot rasförföljel-serna protesterade han öppet och häftigt och var också aktiv i en grupp som sökte störta Hit-ler. Han fängslades och satt i fängelse i över två år innan han till sist på Hitlers order avrätta-des den 9 april 1945 strax före krigets slut. Anteckningar och brev han smugglade ut från fängelset gavs efter hans död ut under titeln Motstånd och underkastelse. Hans tankar fick en oerhörd betydelse för det teologiska tänkandet – inte minst för mig.

Bonhoeffer funderade över vad det är att vara kristen och skrev:
”Att vara kristen innebär inte att var religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grunda av en eller annan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara människa; Kristus skapar i oss människan, ej en människotyp. Det är ej en religiös akt, utan del i Guds lidande inom det jordiska livets ram.”

Bonhoeffer slog fast: ”Man vakar med Kristus i Getsemane.” Hans övertygelse var: ”En kristen måste alltså faktiskt leva i den gudlösa världen och får inte göra något försök att vare sig be-slöja eller försköna dess gudlöshet; han måste leva ’världsligt´ och tar just så del i Guds lidan-de; han får leva världsligt, dvs han är befriad från falska religiösa hänsyn och hämningar.”

 

Martin Luther King

”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors handlingar, utan i goda männi­skors likgiltig­het.” Det är ett av Martin Lut­her Kings mest citerade yttranden. Den likgiltig­heten tog sig bland annat uttryck i hur läkare var delaktiga i nazisternas koncent­ra­tionsläger, i de japanska krigs­fångelägren i Kina och i de amerikanska experimenten med radi­o­­­aktiv strålning på interner. Det finns uppenbart ett mycket starkt behov av etiska koder men detta väcker ofta mot­stånd hos myn­dighe­ter och enskilda.

En avgörande bakgrund till Kings engagemang för de svartas rättigheter var Rosa Parks. En varm morgon satte hon sig gans­ka långt fram i bussen på en ledig plats. Då kom det en vit man och busschauffören sa till henne att resa på sig och ge plats för honom. Hon vägrade. Hon var trött och hennes fötter värkte. Arreste­ring­en av henne ledde till den 382 dagar långa bussboj­kotten i Montgo­mery 1955 där de färgade gick till sina jobb, ordnade bilpooler och vägrade att sätta sig i stans segregerade bussar.

Till ledare för denna aktion valde man pastorn i en av baptistkyrkorna – Martin Luther King 27 år gammal. 1957 bildades Southern Christian Leadership Conference med King som dess president. Marscher genomfördes bland annat Walk to Freedom med fler än 100 000 deltaga-re i Detroit genom Mississippi.

Att vara annorlunda var för King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i gårda­gens ord: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Den 28 augusti 1963 samlades mer än 250 000 moderna pilgrimmer nedanför Lincolnmonu-mentet i Washington. De fick där lyssna till det tal som sedan gick ut över hela världen.
”I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ‘We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal.’
I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slaveowners will be able to sit down together at the table of brotherhood.
I have a dream that one day even the state of Mississippi, a desert state sweltering with the beat of injustice and oppressions, will be transformed into an oasis of freedom and justice.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin but by the content of their character.”

Kings liv handlade om de små i världen men detta ställde honom i relation till maktens människor. USA:s presidenter John F Kennedy och Lyndon B. Johnson lyssnade till honom för att få råd hur de skulle hantera såväl den inhemska problematiken i rasfrågan och andra internationella frågor. Men då King gav sin röst åt kritiken mot USA:s Vietnamkrig bröt Johnson deras samråd.

I Sverige växte det fram ett starkt motstånd mot USA:s Vietnamkrig dels genom FLN-rörelsen och sedan inte minst det breda engagemang som formerades i Svenska Kommittén för Viet-nam . Organisationerna bakom kommittén omfattade 2,5 miljon svenskar och omfattade poli-tiska partier och deras ungdomsförbund, fackförbund och fredsorganisationer och folk från kyrkorna och deras ungdomsförbund. Gunnar Myrdal var ordförande och Evert Svensson dess vice ordförande. Jag satt med i kommitténs AU som representant för Svenska Missionsförbun-dets Ungdom.

Onsdagen den 21 februari 1968 vandrade 6 000 människor från Humlegården till Sergels torg i Stockholm i en mäktig och lugn demonstration för Vietnams folk. Vi gjorde det under devisen ”Stoppa USA:s krig i Vietnam”. Demonstrationen skapade mycket skarpa reaktioner i USA mot Sverige – då inte minst på grund av dåvarande statsrådet Olof Palmes tal i vilket han såg orättfärdigheten ta gestalt i stormaktens urskillningslösa bruk av våld mot fattiga, förtryckta människor. USA:s krig var ett hot mot demokratin och inte ett försvar för denna. Washington kallade hem sin Stockholmsambassadör.

Avgörande för USA:s omprövning av sin politik var den inhemska brett förankrade oppositio-nen mot kriget. Organisationen Clergy and Laymen Concerned About Vietnam med bland andra Martin Luther King hade gett ut boken ”In the name of America” i vars förord det stod: ”Om brott mot mänskligheten existerar, som Förenta Staterna sökte påvisa efter andra världskriget, så måste Amerikas uppförande i Vietnam fördömas enligt samma principer, som vi påtvingade en slagen fiende i Nürnbergrättegången.”

Den sista aktionen King var med om att planera men aldrig fick vara med i var Poor People´s Campaign i Washington 1968 – de fattigas fälttåg. Jag gjorde det året en sex veckors studieresa i USA för att informera mig om kyrkornas och medborgarrättsrörelserna verksamhet. Genom att vårt förlag gett ut Kings böcker på svenska skulle jag bland annat få träffa King. Men jag kom för sent – några veckor efter mordet på King.                        

Byggandet av Resurrection City – Upp­ståndelsens stad – etablerades med hyddor av de mest skiftande slag i plywood eller enkla tyg i en av Washingtons parker inte långt från Vita huset. De fattiga från olika delar av USA samlades – svarta och vita, färgade och röda, mexikaner och puertoricaner. Gemensam var deras upplevelse av att inte vara sedda. Man skulle uppvakta myndigheterna med krav på för­änd­ring­ar. De tre tusen som samlades representerade de tio miljoner fattiga som så gav röst åt fattigdomen och misären.

Jag begav mig dit och togs emot tillsammans med en grupp som efter många dagars marscherande anslöt sig till kampanjen. Vi hälsades välkomna på ”stadens torg” av Kings efterträdare pastor Ralph Abernathy. På en pall stod en ung pastor med gitarr och ledde oss i sången: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Pastorn var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande presi­dent­­kandidaten Jesse Jackson.

I sitt tal dygnet innan mordet höll han ett tal om de två utmaningar som USA stod in­för rasis-men och fattigdomen. I talet knöt han an till Jesus på förklaringsberget – I´ve been to the mountain­top – där hade hoppets och drömmarna fötts. Han hade sett det förlovade landet där rasism och fattigdom inte existerade. Men för King var det inte nog med drömmar. Han ställde sig själv i spetsen för dess förverkligande.

De latinamerikanska mässorna

Ett befriande budskap har inte bara formats i skrift och paroller. Det har också formats i den nicaraguanska bondemässan och den salvadoranska folkmässan. I den senare mässan hör vi från offertoriet:
”Allt vill vi bära fram så som din kärlek bär vårt land,
vår svett, vår möda, vår gråt och vårt arbete var dag.
Vi vill se hur vår kamp kan bära frukt,
smärtan förvandlas till liv och mod att bekämpa
det som hotar våra liv,

Se detta hopp som spirar hos ett folk som till Dig ropar.
Se hur de offrar, lider, dessa arma som Dig söker.
Lyssna till folkets klagan ett skri som kommer ur förtryck.
//: Vi reser oss, vi står upp i Ditt bröd och i Ditt vin://

Hungriga får vi trampa dessa stigar tills vi faller.
Jorden äger vi inte, blott misären är vår egen.
Fräls oss från egoismen, från slaveri och förtryck.
//: Vår tröst skall släckas hos Dig vår befriare och Gud://

Minnen från åren i Hammarkullen

Jag återge nu några minnen från Hammarkullen där vi bodde i 26 år och var jag pastor i Tomaskyrkan i fjorton år. Jag gör det för att det vi där upplevde är en god illustration till såväl den flyktingsituation vi nu lever i och varför befriande teologi behövs.

Till oss för att fira gudstjänst kom en grupp flyktingar från Uruguay med katolsk bakgrund. De hade flytt för livet från sitt land förföljda och jagade av säkerhetspolisen. Varför?

Uruguay hade under 1900-talets första hälft varit expansivt med stark eko­nomi och införde allmän rösträtt före Sverige. På 1970-1980-talet tog militären över makten i många latiname-rikanska län­der. Diktaturer med oerhörda orättvisor och hårt förtryck växte fram Detta födde samtidigt en rad befrielserörelser som arbetade för demokrati, rättvisa och fackliga rättig­heter. De utsattes för en blodig kamp av militären i samverkan med de besuttna. Fängelserna fylldes och människor torterades och försvann.

Ett av de medel som brukades mot diktaturen i Uruguay var kastruller. Militären hade svårt att slå ned dessa som med sitt trummande på kastruller gav till känna sin protest. Det blev till sist omkring 100 000 som tågade in i Montevideo och la grunden för Uruguays befrielse. Då jag var i Uruguay bad jag en av våra vänner att få ta med mig hennes buckliga kastrull hem som ett vittnesbörd om icke-våldets makt. Jag fick den men min gode vän Eduardos mamma i sjuttioårsåldern gav till känna sitt missnöje. ”Varför bad han inte om min. ”Jag fick den och hade med mig hem två buckliga kastruller.

Massor av latinamerikaner flydde för livet. Vi i Angered minns hur de kom och bo­sat­te sig där – ar­gentinare, chilenare, bolivianer, uruguayaner med flera. De var unga människor. Maria var en bland dem. Hennes bror Julio hade suttit fängslad i tretton år – långa tider i ensamcell. Vad gör man under år av förnedring i en cell? Då jag 1985 besökte Uruguay träffade jag Julio i hans föräldrahem. Hans syster Anna frågade då om jag inte ville se vad Julio gjort under fängelseåren. Det var en rad små skulpturer i trä och ben som han mejslat ut i vad han fått tag i. Fantastiskt. En av dessa han gjort var detta krucifix. Han ville absolut att det skulle bli en gåva till mig för vad vi gjort för hans syster Maria i Sverige.

 Eduardo och Aida var ett par av de uruguayaner som kom till oss. I Uruguay hade de haft en liten bostad i anslutning till Eduardos föräldrar. Men genom sin aktivitet i befrielserörelsen Tupamaros levde de i osäkerhet. Aida och deras två flickor bodde tillfälligt i hennes föräld-rars hem. Eduardo satt en söndagskväll hos sina föräldrar men vågade inte stanna där. På natten kom militären och blev kvar i tre dygn. Sedan kom en lastbil och deras lilla bostad tömdes på allt inklusive barnens teckningar på väggen. Eduardo flydde till Buenos Aires där släktingar gav honom husrum i ett kloster och dit övriga familjen kunde komma efter. De levde sedan som gömda flyktingar i Argentina i tre år.

Men de var bägge efterlysta som konspiratörer med foto i media. Och Uruguays militärpolis började samarbeta med Argentinas polis. Man grep dem man fick tag i och förde dem till Uruguay där de försvann. En av deras vänner – en kvinna med ett minderårigt barn greps. Det visade sig senare att hon mördats och att hennes barn lämnats till en militärfamilj.

Aida var nu havande och de bestämde sig för att söka fly. Ida gick till myndigheterna för att få de handlingar hon behövde. En vakt vägrade att släppa in henne. Denne vakt räddade hennes liv för han visste vad som väntade henne om hon kommit i deras händer. De lyckades få flyktingtillstånd och hamnade i Sverige. Aida arbetade som lärare i Gårdsten och Eduardo utbildade sig till socionom.

Efter elva år kunde de 1987 återvända till sitt hemland och har sedan återkomsten arbetat för sitt hem­land. Erfarenheterna från Sverige tog de med sig till Uruguay. Den av militärpolisen som konspiratör efterlyste Eduardo sattes av den nye presidenten i den kommission vars uppdrag var att om möjligt få fram sanningen om dessa som försvann under diktaturåren.

För mig är Eduardo och Aida exempel på vad som kan ske då vi i omsorg tar emot dem som flyr

Teologi är kritisk reflektion

En av den latinamerikanska befrielseteologins grundläggande skrifter är Gustavo Gutiérrez bok A Theology of Liberation 1971. Han är peruansk teolog och dominikanpräst och har ägnat sitt liv åt att arbeta och leva bland de fattiga och förtryckta i Lima i kärleksfull solidaritet med dessa. Han har studerat medicin, litteratur, psykologi och filosofi.

För Gutierrez är en avgörande uppgift för teologin att vara en kritisk reflektion av tro och praxis. Det gäller tidens tecken och vilka utmaningar dessa ställer kristenheten inför. Han skriver: ”Frågan i Latin-Amerika är inte hur tala om Gud i en myndig värld utan snarare att proklamera Gud som far i en värld som är omänsklig. Vad innebär det att tala om för en ´ícke-person´ att hon eller han är ett Guds barn.”

Gutiérrez tar profeten Jesajas hälsning till sin samtid som ett grundläggande ord:
”Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den,
rett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där,
livsande åt dem som vandrar på jorden:
Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig.
Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken…
Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset,
Ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.

 Begreppet praxis är en avgörande term för befrielseteologin. Vad innebär det kristna livet i vårt vardagsliv och i samhällslivet? Här ser vi den profetiska rollen för teologin och för kyrkan. Denna resulterar därför i en kritisk analys av politikens både ideologiska grunder och dess gestaltning i vardagen.

Detta visar på teologins nära relation till framtiden och till kyrkans eskatologiska syn och förkunnelse. Här har man inspirerats av den tyske teologen Jürgen Moltmann och dennes betydande verk Theology of Hope, Hoppets teologi. För Moltmann är Guds uppenbarelse och löften nära knutna till historien.

”Hoppets Gud är frihetens Gud.” Därför måste kristen tro ge sig i kast med de missförhållan-den som råder världen över och det förtryck som utövas av kapitalet och dess företrädare. ”Befrielsens teologi nöjer sig inte med att reflektera över världen utan söker bli en part i den process genom vilken världen förändras.”

Ett väsentligt begrepp och sammanhang för befriande teologi är exodus – israelernas befrielse ur Egypten. Biblisk tro är en tro på Gud som uppenbarar sig genom avgörande historiska händelser. Guds handlande tar gestalt i skapelse och frälsning. Gud är historiens Gud. Där är den nära förbindelsen mellan befrielsen och förbundet. Exodus är återskapelse.

Gud är på en gång Skapare, Förlossare och Försonare. Det skedde då Mose ledde Israel ur Egyptens fångenskap. Det är nu hög tid för andra folk att befrias. Exodus var en politisk aktion – befriande teologi lägger grunden för politisk befrielse.

Vad predikar vi i våra kyrkor? Vad talar vi om i församlingarna?

Befrielsens budskap och dess förkunnare

Till oss i Tomaskyrkan kom en dag 1981 några från San Salvador och frågade om de tillsam-mans med oss fick fira en minnesgudstjänst för Oscar Romero vilket vi bejakade. Romero var ärkebiskop i San Salvador och mördades mitt under en kvällsmässa. Varför skedde detta mord?

För Romero var predikans uppgift att tillämpa Guds ord på allt, antingen det gäller nationen eller det privata. Hans predikan följde en trestegsmodell: 1-Se situationen, 2 – Bedöm den i ljuset av Guds ord och 3 – Uppmana till handling. I gudstjänsten fanns också momentet Veckans händelser – berättelser om syndens konsekvenser i vad som skett under veckan i form av namnen på dem som dödats och om våld som skett. Det var en förkunnelse till ett folk som led, kämpade och längtade efter befrielse. Han blev rösten för dem som inta hade någon röst.

En rese bland dem som arbetat för befrielse för de förtryckta är Nelson Mandela – fängslad 1962 och från 1964 på Robben Island – frigiven 1990 efter över 27 år i fängelse – Nobels fredspris 1991. 1994 det demokratiska Sydafrikas förste president.

 Mandela levde i ett på mineraler och ädelstenar mycket rikt land som bara kom de vita till del. Men hans övertygelse var att den största rikedomen var dess folk – finare och sannare än de renaste diamanter. ”Friheten är odelbar: bojor på en av mitt folk var bojor på alla och bojor på hela mitt folk var bojor på mig.”

I sin självbiografi skriver han: ”Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att de inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också förtryckarna.” Vi påminner oss den värdighet och frihet som präglade Nel­son Mandela under hans vistelse på ett av världens hårdaste fängelser – bakom galler och ändå en fri människa.

Han skrev i ett brev från fängelset: ”En ny värld kommer inte att erövras av dem som står på avstånd med armarna i kors utan av dem som står nere på arenan med kläderna sönderrivna av stormvindarna och kropparna sargade av motståndarnas vapen.”

Kairosdokument, Sannings- och försoningskommissionen

Redan under apartheidregimen upprättade en grupp pastorer i Soweto vad de kallade ett Kairos-dokument. Ledande för detta dokument var Frank Chikane, svart pastor hemma-hörande i Pingströrelsen och Albert Nolan, vit präst inom Katolska kyrkan. Det publicerades 1985 med underskrift av över 150 kyrkliga ledare.

Dess innehåll formades i fem kapitel: 1 Sanningens ögonblick, 2 Kritik av ”State theology”, 3 Kritik av ”Church theology, 4 På väg mot en profetisk teologi och 5 Utmaning till handling.

Dessa rubriker ger oss vad liberalteologi är. Begreppet kairos betyder närmast Guds tid eller ett avgörande ögonblick. Det är ett konstaterande av att det är tid för konkret handling.

Det var tid för befrielse. Regimen föll trots sin i Skriften förankrade argument för apartheid.

Detta dokument har inspirerat till upprättande av Kairos-dokument också i andra länder – bland annat ett Palestina-dokument upprättat av kristna palestinier. Det uppmanar kyrkorna runt om i världen att stärka sina insatser för att bereda vägen för en varaktig och rättvis fred för både palestinier och israeler. Frågan är när det skall bli kairos i Palestina? När skall de sekulära och de religiösa ledarna i Israel komma till insikt om att deras på Skriften förankrade skäl för förtrycket av palestinierna inte längre håller.

Då befrielsens dag hade kommit i Sydafrika insåg man att mycket återstod att göra. 1995 tillsatte Mandela en Sannings- och försoningskommission. Personer som ansåg sig varit offer för våld fick tala inför kommissionen och personer som begått våldshandlingar fick ge vittnesmål och be om amnesti. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu.

I Sydafrika finns ett ord, ubuntu, som bland annat fick vara vägledande för kommissionen. Ibland finner vi hur man utanför Västerlandet bättre och djupare har sökt fånga in vad människan är. Detta begrepp syftde på det som i slutändan skiljer oss från djuren – den egenskap som innebär att vi är människor – men också mänskliga. Den som saknar ubuntu saknar en väsentlig del av vad det är att vara människa.

Då jag för ett antal år sedan var i England hörde jag på TV ett utomordentligt intressant tal av Liverpools anglikanske biskop David Sheppard . Hans tema var The other Britain.

Sheppard var en utomordentlig cricketspelare. 1960 tillfrågades han om att vara kapten för det brittiska lag som skulle möta ett sydafrikanskt lag som enbart bestod av vita spelare. Han vägrade att ställa upp. Då han brottades med frågan om hans ställningstagande skulle bli offentligt läste han Jesajas ord: Ropa ut det så högt du kan, låt din röst höras som en hornstöt, förkunna för mitt folk deras synd. Det är ett avsnitt i vilket folkets fasta ifrågasätts och utmaningen kommer: Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige…

 Han förkunnade så ett befriande budskap inte bara från predikstolen utan genom handling – vägrade stå sida vid sida med rasklyftans folk. Sheppard såg de starka ekonomiska klyftorna i sitt land – det var två England under Margaret Thatcher. Han stod för The Other Britain. Alltmer drogs han in i de globala och etniska spänningarna i sitt eget land och i världen.

Lekmännens roll

Avgörande för befrielseteologins starka framväxt i Latinamerika är lekmännens roll. Teologin har formats inte bara av teologer utan också av det praktiska livets män. Vid en internationell skolkonferens i Göteborg fick jag lyssna till pedagogen Paulo Freire från Brasilien. Han var känd världen över genom sin bok Pedagogik för förtryckta. Arbetet han bedrivit hade fört honom i landsflykt. Han såg utmaningen i den avhumanisering som ägt rum hos de förtryckta som fört dem till en rädsla för frihet. Han slog fast att ”frihet är inget man får, den måste eröv-ras”. De förtryckta har en historisk uppgift: ”att befria sig själva och sina förtryckare”.

Freire ville skapa verktyg för att människor skulle medvetandegöras. Han utgick ifrån att människan är ett subjekt med möjlighet att utveckla ett allt rikare individuellt och socialt liv. Men det han sett hos många var hur de präglats till passivitet och omedvetenhet. För Freire handlade det om att man tillsammans skulle bli medvetna om vad det är att vara människa. Han står med sitt liv och verk för befrielsens pedagogik.

Den brasilianske franciskanen och teologen Leonardo Boff har skrivit ett av befrielseteologins mest uppmärksammade verk – Church: Charism & Power. Liberation Theology and the Institutional Church. Då jag läste hans bok fastnade jag inför hur hemma jag som pastor kände mig med hans teologi.

Boff grundar sina tankar om kyrkan i Paulus ord om kyrkan som en enda kropp i Kristus. Kroppen har många lemmar med olika gåvor – karismer – vilka tillsammans skall tjäna helheten. Var för sig är vi lemmar som är till för helheten i denna enade kropp som Kyrkan skall vara. Boff ser den hierarkiska – inte minst den katolska – kyrkan som motsatsen till vad Skriften säger om kyrkan.

Boff menar att de olika gåvornas enhet bygger församlingen – basgrupper. Boff skriver: ”Dessa skapar evangeliets liv och bygger mer och mer ett nätverk av församlingar som inbegriper kristna, fromma, präster och biskopar… evangeliets historia lär oss att där Anden verkar får vi räkna med det oväntade, det nya som vi ännu inte sett.”

En av dem jag lärde känna vid mitt besök i Uruguay var Maria. Hon växte upp i en av de kända fa­mil­jer som genom sin rikedom och makt styrde detta land. Men hon hade gått sin egen väg, utbildat sig till advokat och bosatt sig i Montevideos arbetarkvarter i stadens ytterområde. Hon ledde en basgrupp som jag fick dela gemenskap med ett par sena fredagskvällar. Bas-grupperna är en grundläggande verksamhet i de katolska församlingarna i befrielserörelsen.

Sent en fredagskväll satt jag tillsammans med en basgrupp ute i Monte­videos arbetarkvarter. I gruppen möttes man för samtal om livsfrågorna, om trons betydelse och konsekvenser i vardagslivet. Maria inledde samlingen med att läsa en bibeltext. Så följde ett samtal i vilket de närvarande med sina skiftande åldrar och erfarenheter gav liv åt. Sedan bad vi i den ring kring bordet där vi satt. Korta, konkreta böner för den svåra situation som många av dessa fattiga levde i. Så följde en måltid då vi delade vad man haft med sig av bröd och pålägg. I samtalet berättade en kvinna att hon var i stort behov av nya glas­ögon. En insamling startades.

Där satt jag på en enkel stol kring ett runt bord i en kärleksmåltid med människor jag aldrig tidigare träffat och kände mig som hemma. Mina tankar gick till väckelsens tider med sina ”konventiklar” hemma i Sverige. Då böjda ryggar rätades upp. Människor ställde frågan om vad det stod skrivet i Bibeln. Vad dess ord betydde för deras dagliga liv i ett samhälle där några var människor i dess egentliga mening medan andra var statare, fattigbönder eller på annat sätt hölls på mattan.

Befriade – och därför bärare av visioner

Jesus bar i ord och handling ett befriande budskap – för oss alla. Är vi befriade och därför förmedlare av detta budskap? I befrielseteologin talar man om att vara bärare av utopier – att äga framtidsmål som till synes är omöjliga att uppnå. Utopier förankrade i Jesu budskap om Riket. Martin Luther King hade drömmar – som han hoppades skulle realiseras en dag.

Förkunnas i våra församlingar ett befriande evangelium – ett budskap som befriar oss själva och är befriande för andra?

Befriande teologi
… är djupt förankrad i Jesu person och budskap…
… är kritiskt reflekterande och därför profetisk – avslöjande
… står på de fattigas och förtrycktas sida
… är försonande och upprättande – inte minst av lekmännen
… är bärare av visioner och drömmar förankrade i budskapet om Riket
… uttrycker sig inte bara i ord utan i praxis, i livet
… är icke-vålds inriktad och utövar civil olydnad i kamp för rätt och
rättfärdighet.

 

Leif Herngren Betlehemskyrkan den 1917.05.23

 Litteraturförteckning

 John Allen, Rättvisans rebell Desmond Tutu – en biografi, Libris 2007
Leonardo Boff, Church: Charism & Power. Liberation Theology and the Institutional Church, SCM Press LTD 1985
Nils Bolander, Valda dikter, dikten Lagom, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1957
Dietrich Bonhoeffer, Motstånd och underkastelse, Brev och anteckningar från fängelset, Gleerup 1960
Guillermo Cuellar, Las canciones de la Misa – Den salvadoranska folkmässan
Hans Damerau, Ärkebiskopen är mördad! Norma bokförlag 2000
Adolfo Pérez Esquivel, Christ in a poncho, Witnesses to the Nonviolent Struggles in Latin America, Orbis Books 1984
Paulo Freire, Pedagogik för förtryckta, Gummessons Kursiv1972
Mohandas K. Gandhi An autobiography, The Story of My Experiments With Truth, Beacon Press 1957
Carlos Meija Godoy, Misa Campesina Nicaragüense – Den nicaraguanska bondemässan
Guillermo Quellar, Den salvadoranska folkmässan
Gustavo Gutiérrez, A Theology of Liberation, History, Politics, Salvation 1971 Albert van den Heuvel , Dessa förrädiska makter, Gummessons 1966
Kairos-dokumentet publicerades 1985 upprättat av 150 kyrkliga ledare där Frank Chikane, svart pastor i Pingströrelsen och Albert Nolan, vit katolsk präst var drivande.
Martin Luther King, Strength to Love, Fortress Press 1981, svensk översättning Vägen heter icke-våld, Gummessons Bokförlag 1964
Nelson Mandela, Den långa vägen till frihet, Rabén Prisma 1995
Jürgen Moltmann, Theology of Hope, SCM Press Ltd 1967
David Sheppard, Steps Along Hope Street, My Life in Cricket, the Church and the Inner City, Hodder & Stoughton 2002

Written by leifherngren

maj 23, 2017 at 13:20

Kampen mot ondskan – 3 i fastan

leave a comment »

Jesaja 59:14-16 o Mark 5:24-34

I anslutning till hur det ser ut i vår värld i dag väljer jag att predika över en av dagens gammaltestamentliga texter från Jesaja 59: 14-16

Vi stänger våra gränser för dem som flyr från krig, våld och förtryck. Vi hindar familjemedlemmar att förenas i Sverige. Vi utvisar ensamkommande ungdomar till Afghanistan och andra krigsdrabbade länder efter att deras åldrar blivit uppskrivna.

Politiska ledare brukar lögnen och så kallade alternativa fakta för att få gehör för sina syften.

Vi är inne i fastlagstiden då bibeltexterna möter oss med det allvar som hör samman med Jesu vand­ring till korset. Förra söndagens tema var Den kämpande tron och i dag ställs vi inför Kampen mot ondskan. Jesaja 59:9-14 – Kan det som sker i dag på hög politikernivå återges i bättre ord?

 

Ondskans framträdande

Historien är berättelserna om människan som ansvarig eller offer för ondskan. Ondskan per-sonifieras i mytiska gestalter som ormen, som draken, som Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett leende – men det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

Ondskans problematik är att den har en ofattbar förmåga att klä sig i vackra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargar som kommer klädda i fårakläder. Ondskans främsta känne­tecken är för­klädnaden. Det har sagts att kyrkan är en av de platser där man finner onda männi­skor. Där kan man döl­ja sin ondska för sig själv och för andra.

Det finns inte någon neutral mark i universum i vårt möte med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte – antingen vi vill erkänna de val vi gör eller inte – an­tingen vi kallar oss kristna eller inte.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast vill vi se det som en följd av att verkligt onda människor agerar. Det ohyggligt on­da som förintelsen av miljontals judar innebar har vi sett som en följd av nazis­mens herravälde i Tyskland.

Men nazisternas mål att utrota judarna hade de ingen möjlig­het att själva förverkliga. Det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin för att utmärka och skilja ut alla judar och märka ut dessa inför det som skulle komma att ske. Den processen tog tid och skedde under tystnad hos alla etablerade och organiserade eli­ter i det tyska samhället – hos alla dem som kunde ha höjt sina röster mot den annalkande kata-strofen och gjort sig hörda. ”Hatet byggde vägen till Auschwitz men det var likgiltig-heten som banade den.”

 I de jätteorganisationer som såväl samhällets byråkrati som det privata näringslivet utgör i dag vet vi att den enskildes ansvar kan elimineras. Ett oförankrat ansvar är en god förut­sättning för att omoraliska eller olagliga handlingar ska kunna ske. Till det behövs bara lydiga eller till och med villigt deltagande människor – som normalt sett inte skulle bryta mot mo­ralens regler.

Vi kan se hur detta bland annat sker vad gäller den svenska flyktinghanteringen. Enskilda männi­skor utsätts för absurda beslut och handlingar, där det tycks vara omöjligt att se var an­sva­ret ligger. Genom att personakter av skiftande slag manglas genom olika instanser förblir de män­­niskor dessa gäller utan ansikte för hand­läg­garna. En läkare använde uttrycket ”byråkratisk barnmiss­han­del” inför hur han uppfattar att flyktingfamiljer behandlas av svenska myndigheter.

Jag påminner om Jesajas ord: Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärlig-heten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

 

Kamp mot ondskans makter

Allvaret i Jesajatexten blir än mer påträngande i de följande orden: Herren såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.

Vi kanske minns Martin Luther Kings mest citerade uttalande: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Paulus varnar i flera av sina brev för makter och krafter som människan inte skall låta vara sina her­rar. Från Paulus läser vi i Efesierbrevet: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­ter­na, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

Har de makter och krafter som Paulus talar om att göra med vår tid och vår situation? Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Samtidigt florerar olika makter och maktcentra som aldrig förr – och ses av inte så få som de allena saliggörande krafterna. Marknadskraf­ter­na skall i dag råda i såväl väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda andemakter. I dag är det skiftande makter som driver både våra politiker och oss andra dit vi – i varje fall många av oss – inte vill.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp denna fråga och me­na­de att makter kan betyda de opersonliga krafter som finns i vårt samhälle – ekonomi, propagan­da, sexualitet, all­männa opinionen, religiösa tänkesätt och för-domar – det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vi är klart medvetna om dem.

 

Kampen mot ondskan tillsammans med Jesus i den Helige Ande

Men Paulus talar inte bara om dessa makter utan slår fast att Gud avväp­nade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem ge­nom Kristus. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats. Kristi kyrka och församling fick av Jesus uppdraget att föra kampen mot ondskan vidare – att offentligt avslöja ondskans makter och klä av dem deras fals­ka gudom.

Från evangeliets text hörde vi hur en kvinna fick tränga sig fram för att få hjälp mot det onda som drabbat henne. Jesus frågar efter människor som har mo­det att närgånget granska sin samtid och dess fram­tid och klä av ondskan sin förklädnad, demas­kera den. Jesu väg är inte en väg som går utanför denna jord och dess villkor. Det fick Jesus själv i högsta grad uppleva. Han levde – som vi andra – på denna av mycken ondska präglade jord och spi­kades fast på förbannelsens träd. Men just då banade han en helt annan väg som han utmanar oss att gå.

I Jesus Kristus upprättas ett folk, Guds husfolk, Kristi församling i vilket himmel och jord möts – för att vara redskap att låta Ordet bli kött, inkarneras i människors liv. Det skall ske som vi ber i Herrens bön – Guds vilja skall ske här hos oss som den sker i Guds himmel. Det skall ske i den enskilda männi­skan, i det lilla samman­hanget, familjen och grann­skapet och ut i det allt större sammanhangen. För detta utlovade Jesus kraft ifrån höjden, genom den heliga Anden.

Den kristna församlingen är inte till för sin egen skull – lika lite som Israel var ett utvalt folk för sin egen eller för si­na meriters skull. Kyrkan är Guds folk med en mission, ett uppdrag.

En kristen är inte kallad att sitta på åskådarplats. Vi kallas att dras in i Guds historia. Till det behövs vad Paulus slog fast till församlingsborna i Efesus: Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd.

 Jesus utmanar oss att i den Helige Ande vara ondskans motkrafter i kampen mot det onda!

 

Leif Herngren  –  Rambergskyrkan Göteborg 17.03.19

 

 

 

Written by leifherngren

mars 15, 2017 at 19:52

Publicerat i Uncategorized

Den kämpande tron – 2 i fastan

leave a comment »

Mark 14:3-9

Fastlagstiden bjuder oss på teman och bibeltexter med ett djupt allvar. Förra söndagen var det Prövningens stund och i dag är det Den kämpande tron.

Bibeltexten berättade om kvinnan som hällde ut all hennes dyrbara nardusbalsam över Jesu huvud och de reaktioner detta fick. Det här är ju en aktuell frågeställning när vi har en representant från diakonin med oss i dag. Konflikten hur vi skall bruka våra medel och bete oss själva med de gåvor vi har.

En slarvig läsning av texten kan ju få oss att uppfatta att den bygger under ett motsatsförhål-lande mellan ett medmänskligt förhållande till vår nästa och det som kvinnan gör utifrån sina starka känslor. Vi skall observera att händelsen utspelas hos en spetälsk man. Vi vet vilka fördomar och vilken rädsla som fanns i denna tid mot dem som drabbats av denna sjukdom. Den drabbade uppfattades som oren ur ett religiöst perspektiv. Det är hos denne spetälske man som Jesus ligger till bords med då kvinnan dyker upp med sin mycket dyrbara balsam. Dess värde uppskattades till tre hundra denarer- en denar var lika med lönen för en dags arbete.

Kvinnan häller ut hela flaskans innehåll över Jesu huvud. Några blev upprörda, förargade och grälade på henne och sa: Vilket slöseri… mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga. Så uppfattas hennes av djup kärlek gjorda handling. Vi vet ju inte om det blivit så eller om det som så ofta blir – till synes goda tankar men utan handling.

Jesus blir upprörd och utbrister: Varför gör ni henne ledsen. Låt henne vara. Hon har gjort en god gärning. Och Jesus sätter in hennes handlande i ett djupare perspektiv. Hon har i förväg sörjt för att min kropp blir smord till begravningen.

Jesus ser och visar oss på sambandet mellan våra inre känslor och vårt handlande

Jag tror vi alla upplevt spänningen i våra liv mellan det vi gör av våra liv och de inre kallelser vi känner för att vara någon annan. Jag tänker på Evelyn och på Peter här i församlingen. De hade format sin tillvaro och skaffat sig en utbildning och jobb utifrån detta. Men en dag står de inte ut längre med sin tillvaro. Drabbas av en inre kallelse att göra något helt annorlunda. De utbildar sig diakonalt och står i dag i tjänst för unga människor som tvingats fly från förned-ring, våld och död.

Fastlagstiden bjuder oss till eftertanke och prövning av våra liv. Dagens tema är Den kämpan-de tron och nästa söndags tema är Kampen mot ondskan. Var är vi i vår troskamp? Har vi dragit oss undan till åskådarplats? Eller föder vår tro handlingar av de slag som kvinnan i vår text? Handlingar som av världen uppfattas obegripliga, naiva eller rent ut sagt korkade!

Vi ber en av fastans böner som påminner oss om askons-dagens mässa: ”Gud, led oss in i en rätt fasta. Låt vår liv präglas av solidaritet och generositet. Hjälp oss att finna dig i det oglamorösa, i det som ingenting är, i mörkret, i övergivenheten, i lidandet och döden. Låt vår fasta föra oss till ett nytänkande kring vår egen livsstil, så att vi delar med oss till dem som ingenting har. Med korset som tecknas i aska på vår panna ber vi om fördjupning av våra liv. I Jesu Kristi namn.”

Leif Herngren – Equmeniakyrkan Bohus-Björkö 17.03.12

Written by leifherngren

mars 13, 2017 at 11:43

Kristus Konungen – Domsöndagen

with 2 comments

Johannes 5:22-30

”Vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden? …
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn och som fågeln på vågorna gunga.”

Det är frågor som Evert Taube format i en av sina mest uppskattade sånger. De är ord av funderingar och frågor kring livet. Jag tror att dessa ord har sin bakgrund i hans eget liv och hur det utvecklades. Det är våra frågor. Varför finns vi till och vad kan livet ge oss.

Denna dag är för oss domsöndagen. I Katolska kyrkan bär den namnet Kristus konungens dag. Temat idag är Kristi åter­komst. Vilken Kristus är det vi väntar oss komma? Temat för min predikan är. Kristus Konungen.Vem är Kristus konungen?

Johannes berättar om att några greker ville se Jesus. Vem var det de ville se? Vem trodde de han var? Också vi vill se Jesus – i den meningen att vi vill lära känna honom. Vem är han? Vilken bild av honom är vår bild? Frågan är vilken Jesus vi önskar se återkomma?

Är det den bild av Jesus som Thorvaldsens Kristusskulptur ger oss?

1 Thorvaldsens kristusgestalt kopia

Jag har sett den inbjudande skulpturen i Köpenhamns domkyrka. Och vi har den framför oss i kyrkan. Det är en gestalt som illustrerar Jesu ord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila. Den bjuder oss lärjungeskap och gemenskap. Var det denna Jesus som grekerna såg och lärde känna?

Jesus träder själv fram och ger grekerna – och oss – en bild av vem han är. Han säger att stunden har kommit då han skall förhärligas. Vad skulle det innebära? Jesus säger: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Vetekornet är en bild av att brytas ned och dö. Jesus förutsäger att han skall dö. Är detta ett förhärligande av Jesus?

2 Kristus på korset

Det är vad denna skulptur visar på i trä och lera av Jesus på korset som en konstnär gjort i Peru – ett land härjat av våld och förtryck? Är det en sannare bild av Jesus? Bilden av den lidande, torterade Jesus upphängd på ett kors för att dö?

Den visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man… utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Kanske ger oss den brasilianske Nobelfredspristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget – som jag köpte av honom vid ett besök i Buenos Aires. Den återger den målning han gjort av Jesus med människor av skiftande slag kring korset. Den bilden förenar de två andra.

 

Esquivil 2

Esquivel berättar i boken om arresteringen av honom i Argentina som ägde rum i Stilla veckan och därmed gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Efter sin frigivning drömde han en natt och såg Kristus på korset klädd i en poncho. Senare fann han i ett kapell Kristus korsfäst i en poncho. Han gjorde så denna målning Christ in a poncho och skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Jesus är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

Kristus Konungen

Den här dagen fäster uppmärksamheten på att Kristus skall komma åter. Vilken Kristus? Det är den Kristus Konungen som är verksam här och nu.

Kristus är Fösonaren

På domsöndagen kommer frågorna till oss. Vi ställs inför rannsakan. Vem är jag? Håller jag mottet? Vad har livet varit för mig? Hur skall mitt liv bedömas? Är jag godkänd? Bibeltexterna talar om dom och att böcker skall öppnas. Vad står det i dem? Står det om våra liv, våra misslyckanden och om det mörka i våra liv? eller vad står det?

I evangelietexten läste vi: Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Det är evangelium – glädjens budskap denna domsöndag. Försonarens bud till oss!

 Kristus är Fredsfursten

Jag går till vad profeterna förutsa om honom som skulle komma. Jesaja talar inte om konungen. Han profeterar om Fredsfursten och talar om hans rike. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus … Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på han axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste, Väldet skall bli stort. Det skall befästas och hållas vid makt… Med vad då? Med rätt och rättfärdighet! Riket Jesaja talar om är ett annorlunda rike än de som världens furstar rår över. Är det ett rike jag känns vid och hör hemma i?

Vid sitt intåg i Jerusalem citerar Jesus Sakarjas profetiska budskap om det som händer och säger: Se, din konung kommer till dig, Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kom-mer han, ridande på en åsna. Det var så han trädde fram!

Kristus är sanningens furste

Jesus säger till sin samtid: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. De som hörde dessa ord protesterade och sa: Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Känner vi igen oss? Vår inre protest mot att någon skulle behöva gripa in i våra liv. Vi är väl godkända som vi är och inte slavar under något som besudlar våra liv. Jesu replik blir: Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria. Verkligen fria! Vad är det och gäller det mig?

Bibeltexterna talar om att böcker skall öppnas vid tidens slut. Det står också att ännu en bok öppnades, livets bok. Finns jag tecknad i livets bok?

Vem är Kristus för mig?

Jag går tillbaka till de bilder vi såg och deras budskap om Kristus konungen! Vad de illustrerar uppfattar jag stämmer väl med vad Skriften säger. Deras budskap är evangelium. Därför att deras budskap är fast förankrat i den konung som korsfästes på ett kors. Är Kristus för oss den korsfäste och uppståndne Kristus?

Leif – Vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden? Då jag denna dag ser tillbaka på mitt liv ser jag både det ena och det andra – det svåra och det onda. Men också det ljusa och det goda. Framför allt ser jag mitt liv som en gåva given till mig. Ett liv under Guds nåd och kärlek. Livet har gett mig så mycket som jag är tacksam för. Mina föräldrar och vad de gav mig och mina bröder. Inte minst min älskade Sonja. Vi var 17 år då jag tog hennes hand och behöll den. Tack Gud för vad livet har inneburit för oss med barn och barnbarn. Och alla ni släktingar och vänner som vi frotterats med och levt med.

Jag har genom Guds nåd fått stå i livets tjänst som förkunnare i nästan sextio år. Tack gode Gud för allt. Livet och de dagar som återstår vill jag skall präglas av det Dan Andersson ger uttryck för i en av sina dikter:

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter tills jag funnit min faders hus.
Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,
och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren  Bohus-Björkö   16.11.20

Written by leifherngren

november 18, 2016 at 19:41

Lovsång eller klagovisor

leave a comment »

Ps 65:9-14 och Matt 15:29-31

För några år sedan predikade jag här i Surte på tacksägelsedagen som i dag. Mitt tema var då Lovsången får inte tystna. Mina tankar för i dag har gått till en bibelbok som vi inte så värst ofta varken läser eller predikar över – Klagovisorna. Varför? Då jag på senare tid suttit med andra – både fromma och icke-fromma har jag upprörts över att få lyssna till strömmar av klagovisor. Man ältar med varandra allt mellan himmel och jord.

Med tanke på i vilket land vi lever och den värld vi i dag ser på andra håll i all dess problema-tik får jag inte ihop ekvationen. Har vi så mycket att klaga på i detta ett av världens rikaste länder? Det är en klagan som inte sällan riktar sig mot någon av våra närmaste. När klagade du senast på din hustru eller din man – eller på någon som står dig nära?

Känner vi igen oss i vad som står i Klagovisornas bok? Där läser vi: De syner som dina profeter såg var lögn och bländverk… Falska och förledande var deras profetord. Gäller detta oss som ständigt får höra skiftande profetröster sia om lycka och välstånd. Hör det samman med att det som media sätter fokus på är så fattigt på verkligt innehåll och djup. Eller den oerhörda plats det materiella ges i dag och fyller våra liv?

Vi läser vidare hur människor i Klagovisorna ifrågasatte Gud och skyllde sin klagan på sin Herre: Hur jag än klagar och ropar lyssnar han inte till min bön… Du tog bort allt gott ur mitt liv, jag glömde vad lycka var.

Vi vet att åtskilliga utifrån hur livet prövat dem tänker och känner det så som Klagovisornas ord vittnar om: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren. Men är det så för oss andra i vår klagan?

Eller är det Klagovisornas fråga om Gud verkligen ser allt elände som så stora grupper drabbas av? Frågan ställs: Att man förtrampar fångarna i landet, att man vränger rätten för någon inför den Högste, att en människa vägras sin rätt – skulle Herren inte se det? Det är en klagan som föds ur den verklighet som alltför många drabbas av och som vi med all rätt upprörs över och frågar hur kan detta få ske?

O store Gud, när jag den värld beskådar

Vi skall nu gå till en visa av helt annat slag. Vår klagan bottnar inte minst i vad vi ser, vad vi hör och lyssnar till, vad vi läser och tar in. Sångförfattaren Carl Boberg såg och fängslades över vad han såg och lyssnade. Så föddes sången: ”När jag hör åskans röst och stormar brusa och blixtens klingor springa fram ur skyn, när regnets kalla friska skurar susa och löftets båge glänser för min syn – då brister själen ut i lovsångsljud: O store gud, o store Gud.”

Detsamma gällde kung David som brast ut i de psaltarord vi tidigare hörde läsas: De som bor vid jordens ändar står häpna inför dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller du med jubel.

Varför? Såväl David som Carl Boberg såg livets underverk. ”När sommarvinden susar över fälten, när blommor dofta invid källans strand, när trastar drilla i de gröna tälten vid furuskogens tysta, dunkla rand – då brister själen ut i lovsångs ljud.”

Carl Boberg såg vad David sett och uppfattat. Bakom livets underverk såg de Någon. Där vi bara konstaterar det som sker eller endast ger det dess biologiska förklaringar i ett veten-skapligt perspektiv där ser David och Carl Boberg livets underverk. Den vetenskapliga forsk-ningen ger oss oerhört intressanta inblickar i naturens värld. Men den ger oss inte svaret på livets gåta.

I Psaltartexten läste vi: De som bor vid jordens ändar står häpna. De såg Någon bakom allt de såg. Du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik… Du får säden att växa, du sörjer för jorden… du välsignar det som växer.

 Så var det för den unge afrikan som formade den lovsångsbön som jag vill återge något ur. Kanske känner du igen det för jag citerade den bönen också förra tacksägelsedagen. Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

– det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Gud av jordens stoff formade en människa i vilken livsande blåstes in – en varelse till Guds avbild.

– den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv lever – lyssnar och tar in det han ser … en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

En lovsång föddes ur andlig rikedom! Han kunde inte bara vara tyst. Nej…! ”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.
En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.
Varje dag gör du, liksom det krulliga på mitt huvud…”

”Herre, vi tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,
Trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.
Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet.

Herre, jag gläder mig över skapelsen. Och att du finns där bakom och vid sidan om och framför och ovanför och i oss.”

I evangelietexten läste vi om hur Jesus gick utmed Galileiska sjön. Det står ofta hur han vand-rar omkring – ibland söker han sig bort ensam, vid andra tillfällen går han upp på ett berg och börjar undervisa och agerar. Folket samlas omkring honom. Då han ser deras bekymmer för mat och dryck och för kläderna de skall sätta på sig säger han: Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de… samlar inte i ladorna… Varför bekymrar ni er för kläder. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.

Jesus var i hög grad intresserad av hur människor hade det och bekymrade sig för dem. Men han såg också skapelsen, fåglarna och liljorna där han vandrade fram. Han såg och häpnade över allt han såg i dess underverk. Precis som dessa som bodde vid jordens ändar.

Jag vill berätta vad tonerna och orden från en lovsång kan betyda för bekym-rade människor. Min hustru Sonja och jag sitter 1984 i en katolsk kyrka i Orlando i Florida. Det är dagen efter att rättegången mot de plogbillsakivister som påskdagen gjort en aktion mot vapenfabriken där och dess kärnvapen. Vid rättegångens slut greps vår son Per som varit med och fördes bort utan att vi får veta vart. En katolsk präst har lånat ut sin bil till oss under dagarna och vi deltar i gudstjänsten i hans kyrka. En svart kvinna stiger fram och sjunger så Carl Bobergs sång i des engelska översättning. Hon har ju ingen aning om oss svenskar som bekymrade sitter där och får ta emot hennes lovsång. Men den gav effekt och vi minns hennes sång.

Är vi med bland lovsångens folk och delar med oss av vår tacksamhet för att vi finns till?

Leif Herngren  –  Surte 16.10.09

Written by leifherngren

oktober 8, 2016 at 09:50

Publicerat i Predikan, Taksägelsedagen

En levande människa – 3 efter trefaldighet

leave a comment »

 

Ef 2:1-10 och Luk 15:8-10

Jag har en av mina äldre biblar i min hand. Det är en gåva till mig på studentdagen från Sonja – då min flickvän – i dag min hustru sedan 55 år. I den står det ett minnesord – Ef 2:8. Det är en vers från en av dagens texter, över vilken jag kommer att predika. I den versen står det: Ty av nåd är ni fräls-ta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Jag tyckte inte då att det var något speciellt ori-ginellt bibelord. Det ordets inne­börd kände jag till – som god missionare. Det behövde jag inte på­minnas om. Jag har senare insett att det är ett ord att i allra högsta grad stava på och meditera över.

 

Förlorad, men återfunnen – död, men nu levande

Det finns mycket starka laddningar i dagens texter. Paulus konstaterar: Ni var döda genom era överträdelser och synder… Och Men Gud… har gjort oss levande tillsam­mans med Kristus… Lika starka ord möter vi av Jesus i det kapitel av Lukas där vi har texterna om det förlorade inklusive orden om kvinnans borttappade silvermyntet. Hon letade och fann det och brast ut i glädje: Jag har hittat myntet som jag hade förlorat.

Är det någon här i kyrkan i dag som känner att du förlorat dig själv, känner igen dig i dessa starka ord: Var död – men nu, i dag – levande?

Jag har som rubrik över dagens predikan: En levande mäniska. Du har säkert i lik­het med mig mött någon du känt vara en verkligt levande män­ni­ska. Vad avser vi då med sådana ord? Vad menar Jesus och Paulus?

Vi lyssnade tidigare till dessa ganska märkliga ord om oss människor att vi kan…
… leva på denna tidens och världens vis
… och låta oss ledas av fursten över luftens rike

Paulus utvecklade detta vidare med orden att vi kan leva genom…
… att enbart handla som kroppen och våra egna tankar vill

Vad avser då Paulus med orden om att låta sig ledas av fursten över luftens rike? Vad menar han? Har det något att göra med vår moderna tid och vår uppfattning om människans – om vår situation? Är inte detta synsätt och formuleringar som vi lämnat bakom oss?

För att få detta ytterligare belyst gick jag till dessa ord i The Revised English Bible:
… you followed the ways of this present world order – vi följde strömningarna i den nuvarande världsordningen

Det är mot den bakgrunden som både Paulus och Jesus brukade så starka ord som förlorad och död. Men Jesus talade också om att det bortsprungna fåret hittades igen och att den förlorade sonen blev funnen. Paulus hävdade att de som varit döda gjorts levande.

 En levande människa! – Gäller de orden mig?

 

Att leva under makterna

Det sägs att människan blivit allt mer och mer rationell. Hon låter sig inte i dag som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Det gäller att utifrån det förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidning­ar och se vad utrymme det ges åt horoskop och liknande företeelser. En nyandlighet med en salig blandning av ingredienser breder ut sig.

Samtidigt florerar makter­na som aldrig förr. De tillbeds av inte så få som de allena saliggö­ran­de kraf­terna i samhället. De så kallade mark­nads­kraf­terna skall i dag råda såväl i väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda ande­mak­ter. I dag är det de ekonomiska krafterna som driver våra politiker och oss dit vi – i varje fall åtskilliga av oss – inte vill.

Paulus åter­kommer med liknan­de formuleringar och tankar längre fram i brevet. Kampen för rätt och rättfär­dig­het handlar för honom om en kamp mot makter och krafter som människan inte skall låta vara her­rar över sig. Har då dessa makter och krafter att göra med oss? Teo­loger värl­den över har efter de ohyggliga världskri-gen och det som nu sker mitt i Europa och utöver vår värld – insett att de makter som Paulus talar om i sina brev är de opersonliga krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och ibland för grup­per och nationer till vanvet­tets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp dessa frågor:
”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sexu­alitet, allmän­na
opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt så­dant som utan
tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.”

Då Paulus talar om fursten över luftens rike går mina tankar till H C Andersen och hans under­fun­diga berättelse om ”kejsarens nya kläder”. Är inte oerhört mycket av det som i dag saluförs på torgen som budskap, som ideologier och som tekniska framsteg släkt med kejsarens nya kläder? En påver­kan från fursten över luftens rike – alltså något utan egentligt innehåll men serverat som något högst betydelsefullt. Det påminner också om pastor Jansson med hans påse fylld av bara luft!

Något av det allra värsta är att tappa bort sig själv – att bli något annat än vad vi formats till. Vi får göra likt kvinnan som tappat sitt silvermynt. Hon sopade hela huset och letade överallt tills hon fann det. Vi får söka tills vi på nytt finner oss själva – varför vi finns till. Paulus ger oss svaret i vad han skriver till efesierna – och därmed till oss.

 

Vi är till för att – som levande människor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus att leva ”under nåden” – i Guds gärningar

Vi kan leva under denna tidens makter – som Paulus uttrycker det – leva på denna tidens och värl­dens vis. I kontrast till detta ställer Paulus följande ord: Vi är Guds verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

De orden står tillsammans med och kan aldrig skiljas från de orden jag fick på min studentdag:
   … av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Det finns förödande moralism. Men – Gud vare tack – det finns också en levande och livgivande pie­tism. Jesus talade om salt som behövs i denna värld och att det är avgörande att detta inte mister sin sälta. Paulus utmanar oss att frambära oss själva som ett levande och heligt offer. Det är gudstjänst och så skriver han:
    Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.

Vi är till för att – som levande män­niskor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus leva ”under nåden” – i Guds gärning­ar.

 Om en stund går vi in i bön – stillhet – tystnad och överlåtelse. Då kan vi alla – var för sig på nytt ge vårt ”ja” till Kristus. I vissheten om att vara ut­gångna ur Guds hand, skapade till honom. Vi får här och nu låta honom utgjuta helig ande över oss. Han vill i sin nåd göra oss till levan­de människor tillsammans med Kristus.

 

Leif Herngren  Bohus-Björkö 16.06.12

Written by leifherngren

juni 11, 2016 at 11:31

Gud – historiens Gud – Marie Bebådelsedag

leave a comment »

Lukas 1:26-38

Nobelpriset ställde för några år sedan poeten Tomas Tranströmer i fokus. Han har sagt att han ibland upp­fat­tat något av en uppenbarelse som bakgrund till sina dikter. Låt oss lyssna till hans mest citerade dikt – en ängels omfamning och budskap till ho­nom – och till oss:
”Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
‘Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Söndagens tema är Guds mäktiga verk. Rubriken över mina tankar i dag är: Gud är historiens Gud. I Guds historia tar människor plats. Marie bebå­delsedag påminner oss om hur detta skedde genom Maria. Hon ställdes inför Guds uppenbarelse och kallelse genom ängeln Gabriel. Hon skulle dras in i Guds historia.Tranströmer uppfattade att en ängel omfamnade honom och gav honom detta budskap: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

En djärv tolkning av historien gör den ryske religionsfilo­so­fen Nicolaj Berdjajev i sin bok Histo­riens mening. Med den titeln hävdar han – detta som ifråga­sätts av många – att historien har en me­ning. Han skriver: ”Historien är ingenting annat än en djupgående växelverkan mellan evigheten och tiden, ett oavbru­tet inbrytande av evigheten i tiden… Den gudomliga verkligheten kan slå rot i tiden, slita itu tidskedjan, inträda i den och utgöra den förhärskande kraften i tiden… Historien är en oavbruten kamp mellan det eviga och det timliga.”

Albert Einstein uttryckte i ett samtal: ”Gud spelar inte tärning”. Histo­rien är inte uttryck för ett blint öde. Historien har en början och ett slut – en final som bestäms av Herren Gud!

I de bibliska skrifterna möter vi Gud som skapelsens Gud och som historiens Gud. Gud är inte nå­gon höggud ”långt bortom rymder vida”. Den historia som tar gestalt är en histo­ria bland män­niskor och genom människor. Enskilda människor får Guds kallelse och känner sig led­da av ”gudshan-den”. Det handlar om det förvaltarskap av den jord som lagts i våra hän­der – ett förvaltarskap som skall präglas av Guds rättfärdighet. Bönen är att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen.

Maria i Guds historia

Gud är uppenbarelsens Gud och ändå förblir han outgrundlig för oss. Vi kan utifrån vad som sker söka tolka Guds handlande och vem Gud är. Men vi får alltid böja oss inför Skriftens eget ord att ingen förmår utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Mänsklig visdom når inte fram till det djup av rikedom, vishet och kunskap som Gud rymmer. Gud är och förblir den på en gång för­dol­de och uppenbarade Guden.

Profeten Jesaja berättar om hur människor då – som nu – brottades med Gud. Hälsningen blev att Gud skulle uppenbara sig i ett tecken. En ung kvinna skulle bli havande och föda en son. Denne skul­le ges namnet Immanu El – Gud med oss.

I namnet Immanu El – Gud med oss finns hopp för framtiden. Gud är hoppets Gud. Gud gav oss genom Maria hoppets tecken i barnet som föd­­des. I dag lever många utan framtid och hopp – inte minst unga människor. Vad förmedlar vi i den äldre generationen? Hur bidrar vi till unga männi-skors upplevelse av framtidshopp? Alltför många saknar hopp för framtiden.

Maria får kallelsen: Du skall bli havande och föda en son. Hon ställer frågan: Men hur skall det vara möjligt? Jag är bara en enkel kvinna, en obetydlig skapelse inför Gud. Detta blev ängelns budskap till Maria: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Marias svarade: Jag är Herrens tjänarinna/ Jag är Herrens tjänare. Må det få ske med mig det du vill skall ske. Låter vi oss dras in i Guds vilja och historia. Står vi till Guds förfogande?

 I Magnificat, den lovsång Maria uttrycker efter uppenbarelsen vid sitt besök hos Elisabet finns ett dubbelt perspektiv. Maria brister ut i glädje över att Gud brukar henne:
”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare;
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna… stora ting låter den mäktige ske med mig.”

Så följer det andra perspektivet – Guds mäktiga verk genom en människa till alla folk:

”Gud gör mäktiga verk med sin arm, skingrar dem som har övermodiga planer.
Gud störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.”

Maria ser Gud i historien. Hon dras in i Guds historia. Hon får vara ett redskap i Guds historia.

Historien har en början och ett slut. Den har också ”en mittpunkt”. Historiens medelpunkt är Jesus från Nasaret – hans liv och gärning, död och upp­ståndelse. Korset är rest i histo­riens mitt. Dess stam söker förena himmel och jord. Dess ar­mar sträcker sig utöver hela jorden till alla dess folk. Korset förenar forntid och framtid i nuet. Att leva som människa och kristen är att leva i korsets perspektiv och se och tolka sin egen och fol­kens historia i detta! Historiens innersta mening uppenbaras i Jesus från Nasaret. Det är inte för inte som vår tideräkning har sin utgångspunkt i Jesus från Nasa­ret.

Guds husfolk i Guds historia

Den himmelska historien är sammanflätad med den jordiska historien. Utifrån ett profetiskt för­hållnings­sätt till historien ser vi hur framtid och forntid förenas i nuet och ger detta dess mening.

En huvudtanke i kristen historiesyn är att Gud upprättar förbund mellan sig och människan. Så sked­de med Noa och med Abraham. Genom dessa gudsmän tog Gud aktiv del i historien och kal­lade Israels folk att vara sitt husfolk. Maria var ett barn av detta folk. Men vi vet också att Israels historia är berättelserna om hur Guds rättfärdighet ständigt bryts mot människors orätt­­fär­dighet. Historien ger oss de många vittnesbörden om människors svek. Men Gud ger inte upp. Mot män­niskans svek står Guds trofasthet.

Kristi kyrka är det nya förbundets folk. I nattvardens måltid bekräftar vi vår del­aktighet i detta folk. Vi påminns om nattvardens dimension uttryckt i en av dess bö­ner: ”Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.” Gud söker medar­be­tare för att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen. Också vår historia skall vara en del av Guds historia. Vi är Guds husfolk.

Historiens Gud formar historien genom människor som Gud tar i sin tjänst – trots deras protester. Det är inte enkelt att som människa dras in i Guds historia. Det handlar om ansvarighet. Det handlar om modet att bejaka Guds vilja och kallelse. Poeten Pär Lager­kvist skri­ver: ”Hur det som vi erfar som något gudomligt blivit fött i oss, det är ett myste­rium, som vi aldrig kan fatta. Vi behöver inte heller fatta det för att fylla vår heliga plikt som människor.”

Då Maria ställdes inför sitt uppdrag kom hennes fråga: Hur skall detta ske? Hon bävade inför kal-lelsen. Också vi bävar då vi drabbas av Guds kallelse och önskan att få bruka oss i sitt rike. Vem är då jag? Jag upptäcker skillnaden mellan vem jag är och vem jag borde vara uttryckt i Guds uppdrag i vilket Gud vill dra in mig. Vi står där med Marias fråga Hur skall detta ske? Vi får höra vad Maria fick höra – vad alla som tvekar inför Guds kallelse får höra: Jag skall vara med dig. De orden säger oss – inte vad vi är utan vad vi kan bli i Guds historia.

Gud är historiens Gud. Vad har det inneburit i mitt livs historia? Nästa födelsedag innebär för mig att jag blir 80 år. Då jag ser tillbaka på mitt liv påminns jag om de tillfällen då jag upplevt motgång-ar och besvikelser. Jag ser hur jag dragit mig undan och svikit min kallelse. Men samtidigt känner jag stor tacksamhet för att jag erfarit så mycket positivt och berikande i mitt liv. Jag har mött män-niskor runt om i världen som betytt så mycket för mig i vad de delat med sig och den närhet och omsorg som getts mig av nära och kära och av vänner av skiftande slag. Jag känner stor tacksamhet över att Gud varit med mig i min historia – också i de mörka stunderna och nederlagen.

Marie Bebådelsedag berättar för oss om Guds nedstigande till vår värld i Jesus från Nasaret. Gud brukar männi­skor. Maria ställde sig till Guds förfogande. Finns du med då Gud vill bruka dig i sin historia? Kanske ängelns budskap till Tranströmer kan inspirera dig: ‘Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’ Också över oss vill Gud låta helig ande falla och verka. Vi är bärare av hoppets teologi – förankrat i korsets och uppståndelsens tro och teologi.

 

Leif Herngren  –  Rambergskyrkan, Göteborg  –  16.03.13

Written by leifherngren

mars 12, 2016 at 14:54

Publicerat i Uncategorized

Prövningens stund – 1 i fastan

leave a comment »

 

Matt 16:21-23, Jakob 1:12-15

Vi har gått in i fastlagstiden med helger som i sina teman lyfter fram den kämpande tron och våra prövningar. Dagens tema är prövningens stund. Förra söndagen ställde oss inför kärlekens väg. Vi påmindes om Jesu och lärjungarnas vandring upp till Jerusalem. Vi sjöng ”Se vi går upp till Jerusa-lem i heliga fastetider… Vem går att med Herren vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?” Kärlekens väg leder till lidande och prövning.

Jesus kallar oss till lärjungar. Lärjungeskapets teologi har genom tiderna fått olika utformning. Den har rubricerats som härlighetens teologi, theologia gloriae. Då vi framför allt betonar fräls-ningen som befrielse från ondska och lidande. Uppståndelsen, Jesu makt och härlighet ställs i centrum. Att bli kristen innebär befrielse från syndens herravälde och skuldens vånda. ”Det är saligt på Jesus få tro och att vara Guds barn blott av nåd.”

Ibland har det hävdats att det skulle innebära fullständig hälsa och materiell framgång, lycka och rikedom. Då har denna tro tappat alla relationer till Jesusorden om att den som vill följa honom också får ett kors att bära. Tron har blivit en ”framgångs-teologi”.

Andra tecknar lärjungeskapets teologi som korsets teologi, theologia crucis. Man visar då på Jesu ord att den som vill följa honom måste ta sitt kors. Jesus talade om vetekornets lag som lärjungeskapets villkor. Den gällde honom själv men också oss. Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Det handlar om att så älska sitt eget liv att man förlorar det eller dess motsats, att mista sitt eget liv för Jesu och för andras skull och därmed finna livet.

För Jesus innebar detta hans vandring upp till Jerusalem för att där lida och dö. Med honom på den vandringen fanns hans lärjungar – visserligen under stor bävan och under protest. Petrus protes-terade då Jesus talar om sitt lidande. Jesus konstaterar att Petrus protest är människors tankar. Vad tänker vi då vi ställs inför prövningar och lidande? Lärjungarna hade att vandra samma väg som deras Mästare. Då lärjungeskapet tecknas utifrån dessa texter så ligger betoningen på efterföljelsen och på korset som en avgörande del i denna.

Ibland formas en lärjungestil i våra kyrkor i svart och utan glädje, fylld av dysterhet och krav. Frälsningen som befrielse har tappats bort. Korsets teologi har förlorat relationen till härlighetens teologi. Vi behöver såväl korset som härligheten.

 Fastan vill öppna våra ögon för att livet inte bara bjuder på hälsa och framgång. Livets verklighet är – som många fått smaka på – fyllt av såväl djup smärta som sorg. Munken och teologen Thomas Merton hävdade att ”det tillhör kristendomens innersta väsen att se lidandet och döden i vitögat”.

Det är samma erfarenhet som poeten Nils Ferlin ger oss i dikten Getsemane: ”Gud har i sin foto-grafiateljé ett mörkrum som heter Getsemane. Där växer det klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam. Men den som är rädd – för köld och ris – får aldrig en blomst i paradis. Hans liv blir liksom en öde slätt av inga silverne tårar vätt. I purpur, kanske, och glans han gick, men blicken hans var en tiggarblick. Till aska kom han men aldrig brand och månen ler åt hans tomma hand. Ty den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

 

Vem är då jag i mötet med lidandet?

Vem är då jag när livet gastkramar mig? Den frågan ställde sig teologen Dietrich Bonhoeffer i den fängelsecell han placerats i på grund av sitt motstånd mot Hitler och nazismen. Han ställde frågan inför hur han sågs av andra och hur han kände det själv.

”Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott. Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.”

Det var vad andra tyckte sig se.

Men inom sig brottades han med vem han verkligen var i sin svåra situation: ”Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme…

Vem av de båda? Är jag i dag den ene, i morgon den andre?…”

Han slutade sin brottning med de frågor som väckts med följande vittnesbörd: ”Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Känner vi igen oss då vi gastkramas av prövningar eller lidande? Att vi i vårt yttre söker se ut som att vi mår bra och klarar av det som vi kämpar med. Men frågorna finns där: Varför? Varför jag? I vad har jag brustit i mitt liv så att jag nu drabbats av detta?

 

Våra frågor inför prövningar och lidande

Kanske minns du att Jesus ställdes inför en blindfödd man och då fick frågan: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”

Man levde då – som många gör också i dag. Det finns en orsak i form av synd hos den som drabbas av lidande. Jesu svar inför deras fråga är otvetydigt: Varken han eller hans föräldrar har syndat.

 Våra prövningar och lidandet orsakas inte av en straffande Gud. Från dagens episteltext av Jakob lyssnade vi till dessa ord: Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom.

Vår tid prövas nu av hur många flyr från sina hem och kommer till oss i Sverige. Mina tankar går till vår tid på 70- och 80-talet då vi bodde i Hammarkullen i Angered. Då var det latinamerikaner som kom från militärens förtryck och terror. Vi lärde känna en grupp från Uruguay. Det var bland andra Aida och Eduardo. Då Eduardo återvände hem efter demokratiseringen fick jag följa med.

En dag besökte vi Chorge bror till Maria som vi tagit hand om i Hammarkullen. Han hade suttit 12 år i fängelse – ofta i ensamcell – på grund av sin insats för demokrati och mänskliga rättigheter. Hans syster Eva frågade mig om jag inte ville se på vad han åstadkommit under fängelseåren. Hon visade på en rad föremål i ben och trä som han slöjdat fram.

Ett av dem var detta krucifix. Han sa lite urskuldande att hans fromhet inte var som sin syster. Men detta hade han skurit ut under sina svåra år. Så gav han det till mig för att vi tagit hand om Maria.

Inför livets prövningar får vi söka oss till Kristi kors. Korset ger oss inte några enkla och klara svar. Men det finns där för oss att luta oss mot.

För några år sedan skrev jag dess strofer:
”Jag kommer till dig och jag undrar:
Vad vet du om mig här på jorden
bland alla de andra som finns här?
Vem är du och känner du mig?
O Herre, jag tror att du gör!

Jag kommer till dig med min fråga:
Vem är jag i skapelsens myller,
där människan tycks mig så liten?
Vem är jag? Jag frågar dig nu
för Herre, jag tror att du vet!

Jag kommer till dig med min oro
och undrar vad dagen som följer
skall bjuda av vånda och börda.
Var är du och lyssnar du nu?
O Herre, jag tror att du hör!”

Vi skall nu sjunga kyrkoherde Tore Littmarcks fina psalm 577 – ”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”

 

Leif Herngren  –  Källeryd Herrljunga 16.02.14

Written by leifherngren

februari 13, 2016 at 17:50

Vem är Jesus och vad vill han oss? Fastlagssöndagen

leave a comment »

Johannes 12:20-33

Evangelietexten berättar om att några greker ville se Jesus. Vem var det de ville se? Vem trodde de han var?

Jag tror det kan sägas om oss som samlats till gudstjänst att också vi vill se Jesus – i den meningen att vi vill lära känna honom. Vem är han? Vilken bild av honom är det vi känner till? Frågan är vilken Jesus vi önskar se?

Är det den bild av Jesus som Thorvaldsens Kristusskulptur ger oss?

1 Thorvaldsens kristusgestalt kopia

Det är en gestalt som minner oss Jesu ord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila. Jesus bjuder in oss till lärjungeskap. Vad det är att följa honom? Jesus säger: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

 Jag har sett skulpturen i Köpenhamn och har den själv hemma. Var det denna Jesus som grekerna fick se och lära känna?

Jesus träder själv fram och ger grekerna – och oss – en bild av vem han är. Han säger att stun-den har kommit då han skall förhärligas. Vad skulle detta förhärligande innebära? Jesus säger: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Vetekornet är en bild av att brytas ned och dö. Jesus förutsäger att han skall dö. Är detta ett förhärligande av Jesus? Inför det han säger känner han en oro och undrar: Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund. Han ger oss själv svaret: Nej, det är just för denna stund jag har kommit.

Det är vad denna skulptur i trä och lera av Jesus på korset som en peruansk konstnär gjort visar på? Är det en sannare bild av Jesus? Bilden av den lidande, torterade Jesus upphängd på ett kors för att dö?

2 Kristus på korset

Den visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man… utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Teologen Dietrich Bonhoeffer satt i en fängelsecell på grund av sin kamp mot Hitler. Där brottades han med frågan om vad det är att följa Jesus och vara kristen. Han skrev:

”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss… det är alldeles tydligt, att Kristus hjälper ej i kraft av sin allmakt, utan i kraft av sin svaghet, sitt lidande!
… Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande; blott den lidande Guden kan hjälpa.

Vi behöver bägge dessa bilder för att få en sannare bild av vem Jesus är. Vi får aldrig nöja oss med enbart den ena bilden.

Kanske ger oss den brasilianske Nobelpristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho som jag köpte av honom vid ett besök i Buenos Aires. Den återger den målning han gjort av Jesus med människor av skiftande slag kring korset. Den bilden förenar de två andra.

Esquivil 2
Esquivel berättar i boken om arresteringen av honom i Argentina som ägde rum i Stilla veckan och därmed gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Han stängdes de två första dagarna in i ett rör där det var helt mörkt. Den tredje dagen släpptes det in ljus och han kunde läsa var tidigare fångar präntat in på väggarna – namn på kära vänner, böner, förolämpningar av allt möjligt slag. Klottrade var böner som ”Vid ditt livs slut kommer du att bli dömd på din kärlek.” ”Heliga jungfru, vi är oskyldiga.” ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

Vad som slog honom allra mest var en inskription klottrad med fingrar doppade i blod: ”Gud dödar inte.” En trosbekännelse av en torterad fånge. Allt sedan Stilla veckan har den inskrip-tionen varit inristad i Esquivels inre – han är en ickevålds fredskämpe.

Esquivel var efter sin frigivning på besök i Ecuador då han en natt drömde. Han såg Kristus på korset klädd i en poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget. Senare besökte han en kommunitet tillhörande Little Brothers of Jesus i Riobamba. Han gick in i deras kapell – och fann där i fonden Kristus korsfäst i en poncho. Han gjorde så denna målning Christ in a poncho och skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Jesus är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

 

Vem är Jesus för oss?

Det är en fråga vi får ställa oss i fastlagstider. Lukas skriver i sitt evangelium: Vi går nu upp till Jerusalem, och allt vad profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom.

Lukas konstaterar vidare: Av detta begrep lärjungarna ingenting. Begriper vi vad evangelierna berättar om Jesus? Har vi förstått vem Jesus är och vad han vill oss?

Fastlagssöndagens tema är Kärlekens väg. Det är den vägen Jesus berättar om då han ger grekerna – och därmed oss – bilden av sitt förhärligande – Vetekornets bild. Han visar då på kärlekens väg.

Evangeliet ställer oss inför kallelsen att bryta upp från en grå och bekväm tillvaro utan visio­ner för att slå följe med Jesus. Den vandring som börjar i dag till­sammans med Jesus för oss upp till Jerusalem och Jesu korsfästelse. Vä­gen som leder dit är Kärlekens väg. Om du i fastetid vill följa med Jesus så får du gå den vägen.

Evangelisten Markus skriver att lärjungarna som följde Jesus var rädda och fyllda med bävan. Johannes återger dessa Jesu ord inför vad som väntade honom: Nu är min själ fylld av oro. Han frågar sig om han skall söka slippa det som väntar. Nej, han skall gå den inslagna vägen.

Gud kallar i sin kärlek på dig ge­nom Jesus Kris­tus. Du kallas till lärjungeskap. Lärjunge­skap är en vand­ring med Jesus på kärlekens väg.

Kärlekens väg – ställde Jesus i en valsituation

Lärjungarnas vandring med Jesus lärde dem något helt avgörande – och lär oss det­sam­ma när vi slår följe med honom. Kärleken rymmer alltid smärta. Alla som drabbats av kär­le­ken ställs inför att kärleken leder till smärta och lidande. Den som inte är beredd att lida och be­drö­vas kan inte älska. Det sker för oss i de sammanhang när vi tvingas ta ställning.

Om lärjungarnas vandring står det: De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först!

Jag tror inte att den notisen – Jesus gick först – står där bara som ett allmänt konstaterande. Den står där för att för alltid göra klart för oss att vi varken är ensamma på den vägen eller att det är nå­gon som i bakgrunden försöker fösa oss framför sig och tvinga oss att gå den vägen.

Jesus går först och hans fråga till dig denna söndag är om du vill slå följe med honom. Vi sjunger i fastlagstid:
”Se, vi går upp till Jerusalem. Vem går att med honom vaka och,
såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?”

Gud, hjälp oss – genom helig Ande och din eld över oss – så att inte vi blir kvar med väl ned­slag­na bopålar då du kallar till uppbrott. Gud hjälp oss att slå följe med dig mot okänd framtid!

Olof Hartman skriver:
”För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.”

Written by leifherngren

februari 8, 2016 at 17:12

Förlåtelse utan gräns – 23 e tref

leave a comment »

Matt 18:15-20 o 1 Mos 50:15-21

Temat denna söndag är Förlåtelse utan gräns. Finns det förlåtelse utan gränser? Den 11 februari 1990 gick en man efter 27 år i fängelse ut i frihet. Han hade misshandlats. Han hade förödmjukats. Nu kunde han konstatera: ”Mina tiotusen dagar i fängelse är över.” Han kom ut som en slagen och förtärd man med ett hjärta fyllt av bitterhet och längtan efter hämnd.

Nej! Det blev inte så. Nelson Mandela sträckte sina händer mot de ansvariga för åren av plåga för att inleda försoningsarbetet mellan de vita och de svarta. Han skriver i sin självbiografi: ”Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att de inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också förtryckarna.”

Han var klar över ”att vara fri är inte bara är att kasta av sig kedjorna, det är att leva så att vi respek-terar och ökar andras frihet. Det riktiga provet på vår kärlek till friheten har just börjat.”

Nelson Mandela är ett vittne om att det finns förlåtelse utan gräns. Hur var det möjligt för honom? Det berättas att han under fängelseåren slet ut flera biblar. Han hade mött Guds kärlek – Kristi försoning – Guds befriande förlåtelse utan gränser.

Brutna relationer

Dagens gammaltestamentliga text berättar om Josef och hans bröder. Bröderna hade blivit förgrymmade över sin lillebror då denne berättade om drömmar som ställde honom i förgrunden. De sålde sin bror så att han hamnade som slav i Egypten. Men på grund av sina förmågor – bland annat att tyda, tolka drömmar – blev han så småningom ekonomisk styresman i Egyp-ten. Bröderna kom till Egypten och efter olika förvecklingar finner de varandra.

Josef får också träffa sin gamle far men då denne dör följer det som texten berättade om.

Bröderna blir oroliga för om deras upprättade relation till Josef nu skall få ett slut. De kallar honom till sig och ber om förlåtelse för vad det gjort mot honom. Josef ger dem förlåtelse.

Berättelserna om Josef och hans bröder ger oss vad avundsjuka kan leda till men också upp-rättelse och försoning. Dessa berättelser skildrar kraften i befriande förlåtelse. Människor som i vrede skilts åt finner varandra på nytt. Det är berättelser om förlåtelse utan gräns.

Men de återger också hur futtiga vi ibland är mot varandra. Många lever i trasiga och smärt-samma relationer till släktingar, till tidigare vänner eller arbetskamrater. Inte så sällan skapade utifrån stingsliga och futtiga ord som sagts eller händelser som ägt rum.

Vi sjöng tidigare: ”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av… Ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” Mandelas fängelse var det ohyggliga Robben Island. Men hans vittnesbörd var: ”Det är bara min fysiska lekamen som är instängd mellan dessa fasta murar… I mina tankar är jag fri som en fågel.”

Hur är det med oss? Vad är det vi fastnar i och inte släpper taget om?

Vi behöver hjälp att förlåta varandra

I en annan av dagens texter läser vi: Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sånt som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på.

Motsatsen till ofruktbart tal är förlåtelsens möjlighet.

 Vad kommer det sig att vi inte själva inser det småaktiga i det vi ibland har låtit oss fastna i. Det finns murar mellan oss som vi låter bli kvar. Det är genom galler vi ser på varann. ”Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.”

 Jesus visar oss i evangeliet att det inte är en så enkel väg till försoning, Första steget är att samtala med varandra. Det personliga uppriktiga samtalet öppnar tillslutna hjärtan. Har du prövat det i den brustna relation du nu lever i?

Ibland behöver vi hjälp till att detta skall ske. Jesus säger: Om vederbörande inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till. Vi behöver varandras hjälp. Den nära relationen människor emel-lan är fruktbärande och öppnar för uppriktighet. Både vi själva och vår motpart får upp ögonen för det dumdristiga vi trasslat in oss i.

Jesus konstaterar att det händer att dessa försök inte leder till försoning och ger oss ytter-ligare anvisningar om att vidga kretsen. Den kristna församlingen skall och får vara en försoningens varma miljö.

Förlåtelse utan gränser

En annan av dagens texter berättar om Petrus. Han tänker rationellt. Det måste finnas gränser för vad vi orkar med – gränser för vår förlåtelse. Han frågar Jesus om inte sju gångar borde vara tillräckligt? Jesus ger honom ett klart och kortfattat besked: Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.

Försoningens möjlighet bygger inte på rationella grunder. Försoningen har sin grund i honom som inför sin död bad: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör. Paulus slår fast: Förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er.Guds förlåtelse är utan gränser. Hur är det för oss?

Hur allvarligt Jesus ser på denna fråga ger oss dessa Jesu ord: Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom.

Paulus berättar i efesierbrevet om den skiljemur som fanns mellan judar och hedningar och pekar på vad Jesus gjort: I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Paulus visar på vad detta ledde till. De var inte längre gäster och främlingar för varandra. Bägge parter hade fogats in i den gemenskap som Kristi församling utgör.

Det finns befriande förlåtelse som öppnar vägen. Den förlåtelsen byggs i den Guds kärlek som Jesus uppenbarat. Vi får be Gud om kraft och förstånd för egen del – om insikt i vad det är hos oss som gör att vi inte kommer loss. Vi får be den bön Jesus lär oss: Förlåt oss våra skulder. Liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Leif Herngren Björkö 15.11.08

Written by leifherngren

november 6, 2015 at 19:18

Befriande teologi

leave a comment »

Finns det befriande tro och befriande teologi? Var i så fall finner vi dess rötter? Vi läser det avsnitt som återger Jesu framträdande i Nasarets synagoga där Jesus deklarerade sin kallelse:

Herrens ande är över mig,
Ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga.
Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda,
att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.                                                                      Lukas 4:18,19

 Jesu text är alltså från profeten Jesaja. Går vi till Jesajatexten så fortsätter den med ord av helt annat slag som alltså inte finns med i de ord Jesus brukar – en hämnden dag från vår Gud.

Jesus slår fast sitt uppdrag. Han kommer med ett glädjebud. Han skall förmedla befrielse och frihet. Evangelisten Johannes återger uppdraget med Jesu deklaration: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Det var ord han riktade till sin samtid. Dilemmat var att dessa inte ansåg sig behöva någon befrielse. Vad menar du med att vi skall bli fria? Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon.

 Jesu ord var ett budskap till hans samtida religiösa – inte minst till de religiösa ledarna. Jag vet inte om vi känner igen oss själva och vår tids människor. Ser vi behovet av ett befriande evangelium? Den som tror sig fri och inte ser de band som fjättrar en uppfattar inte något behov av befriande teologi.

 Paulus talar om befrielse och frihet. Är det verkligheter som endast hör till ett himmelskt liv eller är det verkligheter också för dagen som är? Jesu samtid uppfattade sig inte i behov av honom. De var Abrahams barn och inte fängslade av några bojor. Paulus såg vad som gällde och skrev till församlingsborna i Galatien: Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket egen. 

”Dessa förrädiska makter”

Paulus talar om makter och krafter som människor inte skall låta vara deras her­­rar. Kam­pen för rätt och rättfärdighet handlar för honom om en kamp mot härskarna, mot mak­terna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

Har dessa mak­ter och krafter att göra med vår tid och det vi aktualiserar? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som kännetecknade Hitler-Tyskland – uppfattat att de makter som Paulus talar om i sina brev har att göra med krafter som verkar mitt ibland oss människor och för grupper och natio­ner till vanvettets brant.

Teologen Albert van den Heuvel skrev i sin bok Dessa förrädiska makter om Paulus bruk av begreppet andemakter och relaterade dessa till vår tids makter. ”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbara.” Dessa makter är förrädiska därför att vi ofta inte ser deras nedbrytande karaktär och styrka.

Är dessa förrädiska makter krafter som ligger bakom dagens värld av fattiga och rika, av privilegierade och förtryckta, av de flyende och oss i den trygga vrå av världen som vi söker sluta till för att inte alltför mycket störas.

Profetiska röster

Redan profeterna såg dessa krafter vara verksamma. Jesaja skrev Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar. Han förmedlade också dessa Herrens ord: Vem har begärt detta av er när ni träder fram inför mig, ni som trängs på mina förgårdar? Kom inte med era meningslösa gåvor… jag hatar era högtider och nymånadsfester… Lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.

Profeten Hesekiel förmedlade det han uppfattade var Herrens ord till sin samtid:

Profeterna kalkade över allting med sina falska syner och lögnaktiga spådomar. ’Så säger Herren Gud’ sa de, trots att Herren inte talat.
Folket i landet förtryckte och plundrade. Fattiga och svaga kränktes, invandrare var förtryckta och rättslösa.
Jag sökte efter någon som kunde bygga upp muren eller ställa sig i bräschen … Men jag fann ingen.

Hur skall vi förstå och tolka dessa texter? Biskopen Nils Bolander skrev på sin tid dikten Lagom:

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel, vild av lycka över att få leva under öppen himmel, och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.
Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren, en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst och dekreterade:
Så får det inte sjungas! Stäm ned tonen! Inga våldsamheten!
Lugn, behärskning, lagom… Slå vakt kring din värdiga sångskola
och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit: ”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan. När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Vi kan leva – utan att i egentlig mening leva – i tystnad inför världens orättfärdighet.

Icke-våldets plats i ett befriande budskap

Hur är det i dag? Var hör vi befrielsens budskap? Var möter vi befriande teologi? Finns den i våra kyrkor? Eller är det utanför dessa?

Den 12 mars 1930 började 78 vitklädda män vandra i kolonn två och två med Mohandas Gandhi i spetsen – en vandring under 25 dagar de 388 km från dennes ashram i Ahmadabad i Indien. Målet var att nå Arabiska havets kust för att utvinna salt i trots mot den brittiska orättfärdiga lag som förbjöd utvinning av salt i kolonin. Det var den berömda saltmarschen som satte Gandhi i spetsen för Indiens frigörelse från det Brittiska Samväldet.

För Gandhi var utgångspunkten hans icke-våldsinriktade, handlingsorienterade filosofi satyagraha, sanningens styrka. ”Styrka kommer inte av fysisk kapacitet. Den kommer av okuvlig vila” – var hans ledstjärna. Under år i fängelse läste Gandhi Bibeln – som hindu – och hade uppenbarligen fängslats av Jesu ord Sanningen skall göra er fria. ”Icke-våld är inte de svagas vapen. Det är ett vapen för de starkaste och de tappraste.” Gandhi och hans vänner bröt lagen. 1948 mördades Gandhi. Så slutade hans liv som för så många av frihetens förespråkare vilka aldrig nöjt sig med att enbart ha åsikter och vackra ord utan handlat. Det dröjde ytterligare 17 år innan Indien blev fritt.

Ett av de medel som brukades mot diktaturen i Uruguay var kastruller. Militären hade svårt att slå ned dessa som med sitt trummande på kastruller gav till känna sin protest. Det blev till sist omkring 100 000 som tågade in i Montevideo och la grunden för Uruguays befrielse. Då jag var i Uruguay bad jag en av våra vänner att få ta med mig hennes buckliga kastrull hem som ett vittnesbörd om icke-våldets makt. Jag fick den men min gode vän Eduardos mamma i sjuttioårsåldern gav till känna sitt missnöje. ”Varför bad han inte om min. ”Jag fick den och hade med mig hem två buckliga kastruller.

Vad är det att vara kristen – att vara troende?

Går vi in i modern tid ställs vi inför ideologier som födde två världskrig och fortsätter att föda trakasserier, folkmord och herrefolk som ifrågasätter andra människors värdighet och frihet. Nazismen hade stöd av den regeringstrogna kyrkoledningen. Men det växte också fram en Bekännelsekyrka i konfrontation mot nazismen och de nazianstuckna ”tyska kristna”.

En av dess ledande gestalter var prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer. Mot rasförföljel-serna protesterade han öppet och häftigt och var också aktiv i en grupp som sökte störta Hitler. Han fängslades och satt i fängelse i över två år innan han till sist på Hitlers order avrättades den 9 april 1945 strax före krigets slut. Anteckningar och brev han smugglade ut från fängelset gavs efter hans död ut under titeln Motstånd och underkastelse. Hans tankar fick en oerhörd betydelse för det teologiska tänkandet.

Bonhoeffer funderade över vad det är att vara kristen och skrev:
”Att vara kristen innebär inte att var religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grunda av en eller annan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara människa; Kristus skapar i oss människan, ej en människotyp. Det är ej en religiös akt, utan del i Guds lidande inom det jordiska livets ram.”

Bonhoeffer slog fast: ”Man vakar med Kristus i Getsemane.” Hans övertygelse var: ”En kristen måste alltså faktiskt leva i den gudlösa världen och får inte göra något försök att vare sig beslöja eller försköna dess gudlöshet; han måste leva ’världsligt´ och tar just så del i Guds lidande; han får leva världsligt, dvs han är befriad från falska religiösa hänsyn och hämningar.”

Martin Luther King

 ”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors handlingar, utan i goda männi­skors likgiltig­het.” Det är ett av Martin Lut­her Kings mest citerade yttranden. Den likgiltig­heten tog sig bland annat uttryck i hur läkare var delaktiga i nazisternas koncent­ra­tionsläger, i de japanska krigs­fångelägren i Kina och i de amerikanska experimenten med radi­o­­­aktiv strålning på interner. Det finns uppenbart ett mycket starkt behov av etiska koder men detta väcker ofta mot­stånd hos myn­dighe­ter och enskilda.

En avgörande bakgrund till Kings engagemang för de svartas rättigheter var Rosa Parks. En varm morgon satte hon sig gans­ka långt fram i bussen på en ledig plats. Då kom det en vit man och busschauffören sa till henne att resa på sig och ge plats för honom. Hon vägrade. Hon var trött och hennes fötter värkte. Arreste­ring­en av henne ledde till den 382 dagar långa bussboj­kotten i Montgo­mery 1955 där de färgade gick till sina jobb, ordnade bilpooler och vägrade att sätta sig i stans segregerade bussar.

Till ledare för denna aktion valde man pastorn i en av baptistkyrkorna – Martin Luther King 27 år gammal. 1957 bildades Southern Christian Leadership Conference med King som dess president. Marscher genomfördes bland annat Walk to Freedom med fler än 100 000 deltagare i Detroit genom Mississippi.

Att vara annorlunda var för King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i gårda­gens ord: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Från stadsfängelset i Birmingham i Alabama, där Martin Luther King satt efter utförd olydnads­hand­ling, skrev han sitt berömda brev. Brevet var hans svar på ett publicerat uttalande av åtta präst­män i Alabama som ifrågasatte Kings agerande och de demonstrationer som genomförts i Bir­ming­ham av Southern Christian Leadership Conference. Frågan som ställts var hur man kan bryta mot vissa lagar och lyda andra. För King var svaret att ”Det finns två slags lagar: rättvisa och orättvisa. Jag är den förste att tala för att man skall lyda rättvisa lagar. Man har inte bara laglig u­tan också en moralisk plikt att lyda rättvisa lagar. Omvänt har man en moralisk plikt att bryta mot orätt­visa lagar. Jag skulle vilja instämma med Augustinus att ’en orättvis lag är alls ingen lag’.

Den 28 augusti 1963 samlades mer än 250 000 moderna pilgrimmer nedanför Lincolnmonumentet i Washington. De fick där lyssna till det tal som sedan gick ut över hela världen.

”I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ‘We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal.’
I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slaveowners will be able to sit down together at the table of brotherhood.
I have a dream that one day even the state of Mississippi, a desert state sweltering with the beat of injustice and oppressions, will be transformed into an oasis of freedom and justice.
I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the colour of their skin but by the content of their character.”

Kings liv handlade om de små i världen men detta ställde honom i relation till maktens människor. USA:s presidenter John F Kennedy och Lyndon B. Johnson lyssnade till honom för att få råd hur de skulle hantera såväl den inhemska problematiken i rasfrågan och den svåra internationella frågan med kriget i Vietnam. Men då King gav sin röst åt kritiken mot USA:s Vietnamkrig bröt Johnson deras samråd.

I Sverige växte det fram ett starkt motstånd mot USA:s Vietnamkrig dels genom FLN-rörelsen och sedan inte minst det breda engagemang som formerades i Svenska Kommittén för Vietnam . Organisationerna bakom kommittén omfattade 2,5 miljon svenskar och omfattade poli-tiska partier och deras ungdomsförbund, fackförbund och fredsorganisationer och folk från kyrkorna och deras ungdomsförbund. Gunnar Myrdal var ordförande och Evert Svensson dess vice ordförande. Jag satt med från början i kommitténs AU som representant för Svenska Missionsförbundets Ungdom.

Onsdagen den 21 februari 1968 vandrade 6.000 människor från Humlegården till Sergels torg i Stockholm i en mäktig och lugn demonstration för Vietnams folk. Vi gjorde det under devisen ”Stoppa USA:s krig i Vietnam”. Demonstrationen skapade mycket skarpa reaktioner i USA mot Sverige – då inte minst på grund av dåvarande statsrådet Olof Palmes tal i vilket han såg orättfärdigheten ta gestalt i stormaktens urskillningslösa bruk av våld mot fattiga, förtryckta människor. USA:s krig var ett hot mot demokratin och inte ett försvar för denna. Washington kallade hem sin Stockholmsambassadör.

Avgörande för USA:s omprövning av sin politik var den inhemska brett förankrade oppositio-nen mot kriget. Organisationen Clergy and Laymen Concerned About Vietnam med bland andra Martin Luther King hade gett ut boken ”In the name of America” i vars förord det stod: ”Om brott mot mänskligheten existerar, som Förenta Staterna sökte påvisa efter andra världskriget, så måste Amerikas uppförande i Vietnam fördömas enligt samma principer, som vi påtvingade en slagen fiende i Nürnbergrättegången.”

Den sista aktionen King var med om att planera men aldrig fick vara med i var Poor People´s Campaign i Washington 1968 – de fattigas fälttåg. Jag gjorde det året en sex veckors studieresa i USA för att informera mig om kyrkornas och medborgarrättsrörelserna verksamhet. Genom att vårt förlag gett ut Kings böcker på svenska skulle jag bland annat få träffa King. Men jag kom för sent några veckor efter mordet på King.                        

Byggandet av Resurrection City – Upp­ståndelsens stad – etablerades med hyddor av de mest skiftande slag i plywood eller enkla tyg i en av Washingtons parker inte långt från Vita huset. De fattiga från olika delar av USA samlades – svarta och vita, färgade och röda, mexikaner och puertoricaner. Gemensam var deras upplevelse av att inte vara sedda. Man skulle uppvakta myndigheterna med krav på för­änd­ring­ar. De tre tusen som samlades representerade de tio miljoner fattiga som så gav röst åt fattigdomen och misären.

Jag begav mig dit och togs emot tillsammans med en grupp som efter många dagars marscherande anslöt sig till kampanjen. Vi hälsades välkomna på ”stadens torg” av Kings efterträdare pastor Ralph Abernathy. På en pall stod en ung pastor med gitarr och ledde oss i sången: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Pastorn var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande presi­dent­­kandidaten Jesse Jackson.

Bakgrunden till sin gärning gav King bland annat i orden: ”I´ve been to the mountain­top.” I ett tal dygnet innan mordet höll han ett tal om de två utmaningar som USA stod in­för: rasismen och fattigdomen. I talet knöt han an till Jesus på förklaringsberget: Han hade varit med Jesus på bergets topp – där hade hoppets och drömmarna fötts. Han hade sett det förlovade landet där rasism och fattigdom inte existerade. Men för King var det inte nog med drömmar. Han ställde sig själv i spetsen för dess förverkligande.

De latinamerikanska mässorna

Ett befriande budskap har inte bara formats i skrift och paroller. Det formas också i den latinamerikanska musiken.
Vi lyssnade till ett par sånger ur Den Nicaraguanska Bondemässan av Carlos Meija Godoy och Den Salvadoranska Folkmässan av Guillermo Cuellar som sjöngs av en körgrupp från Johannebergs Equmeniakyrka.

 Canto de Entrada ur den Nicaraguanska bondemässan

Hos oss är Du också fattig, en Gud så mänsklig och enkel,
hos oss är Du också svettig, en Gud med fårade kinder.
Med Dej kan jag tala fritt som folket här brukar tala.

Du går hand i hand med mina vänner, sliter ont på fälten och i stan,
står med mej i kön på arbetslägret för att få Din daglön utbetald.
När Du äter glass med oss i parken med Eusebio, Pancho och Juan Simón
och Du tycker glassen smakar vatten, ja, då säger Du ifrån.

Jag har sett Dej stå här i affären eller i ett stånd på vårt torg.
Jag har också ett Dej sälja lotter utan att Du skäms ett dugg för det.
Såg Dej när Du jobbade på macken, Du kollade luft i ett däck.
Du var med och byggde nya vägen, jag såg Dej i handskar och overall.

Offertorium ur den Salvadoranska folkmässan

Allt vill vi bära fram så som din kärlek bär vårt land,
vår svett, vår möda, vår gråt och vårt arbete var dag.
Vi vill se hur vår kamp kan bära frukt,
smärtan förvandlas till liv och mod att bekämpa
det som hotar våra liv,

Se detta hopp som spirar hos ett folk som till Dig ropar.
Se hur de offrar, lider, dessa arma som Dig söker.
Lyssna till folkets klagan, ett skri som kommer ur förtryck.
//: Vi reser oss, vi står upp i Ditt bröd och i Ditt vin:/

Hungriga får vi trampa dessa stigar tills vi faller.
Jorden äger vi inte, blott misären är vår egen.
Fräls oss från egoismen, från slaveri och förtryck.
//: Vår tröst skall släckas hos Dig vår befriare och Gud

Minnen från åren i Hammarkullen

Jag kommer nu att återge några minnen från Angered i Hammarkullen där vi bodde i 26 år. Jag gör det för att det vi där upplevde är en god illustration till såväl den flyktingsituation vi nu lever i och varför befriande teologi behövs.

Fjorton år var jag pastor i Tomaskyrkan. Till oss för att fira gudstjänst kom en grupp flyktingar från Uruguay med katolsk bakgrund. De hade flytt för livet från sitt land förföljda och jagade av säkerhetspolisen. Varför?

Uruguay hade under 1900-talets första hälft varit expansivt med stark eko­nomi och införde allmän rösträtt före Sverige. På 1970-1980-talet tog militären över makten i många latinamerikanska län­der. Diktaturer med oerhörda orättvisor och hårt förtryck växte fram Detta födde samtidigt en rad befrielserörelser som arbetade för demokrati, rättvisa och fackliga rättig­he­ter. De utsattes för en blodig kamp av militären i samverkan med de besuttna. Fängelserna fylldes och människor torterades och försvann.

Massor av latinamerikaner flydde för livet. Vi i Angered minns hur de kom och bo­sat­te sig där – ar­gentinare, chilenare, bolivianer, uruguayaner med flera. De var unga människor. Maria var en bland dem. Hennes bror Julio hade suttit fängslad i tretton år – långa tider i ensamcell. Vad gör man under år av förnedring i en cell? Då jag 1985 besökte Uruguay träffade jag Julio i hans föräldrahem. Hans syster Anna frågade då om jag inte ville se vad Julio gjort under fängelseåren. Det var en rad små skulpturer i trä och ben som han mejslat ut i vad han fått tag i. Fantastiskt. En av dessa han gjort var detta krucifix. Han ville absolut att det skulle bli en gåva till mig för vad vi gjort för hans syster Maria i Sverige.

 Eduardo och Aida var ett par av de uruguayaner som kom till oss. I Uruguay hade de en liten bostad i anslutning till Eduardos föräldrar. Men genom sin aktivitet i befrielserörelsen Tupamaros levde de i osäkerhet. Aida och deras två flickor bodde tillfälligt i hennes föräldrars hem. Eduardo satt en söndagskväll hos sina föräldrar men vågade inte stanna där. På natten kom militären och blev kvar i tre dygn. Sedan kom en lastbil och deras lilla bostad tömdes på allt inklusive barnens teckningar på väggen. Eduardo flydde till Buenos Aires där släktingar gav honom husrum i ett kloster och dit övriga familjen kunde komma efter. De levde sedan som gömda flyktingar i Argentina i tre år.

Men de var bägge efterlysta som konspiratörer med foto i media. Och Uruguays militärpolis började samarbeta med Argentinas polis. Man grep dem man fick tag i och förde dem till Uruguay där de försvann. En av deras vänner – en kvinna med ett minderårigt barn greps. Det visade sig senare att hon mördats och att hennes barn lämnats till en militärfamilj.

Aida var nu havande och de bestämde sig för att söka fly. Ida gick till myndigheterna för att få de handlingar hon behövde. En vakt vägrade att släppa in henne. Denne vakt räddade hennes liv för han visste vad som väntade henne om hon kommit i deras händer. De lyckades få flyktingtillstånd och hamnade i Sverige. Aida arbetade som lärare i Gårdsten och Eduardo utbildade sig till socionom.

Efter elva år kunde de 1987 återvända till sitt hemland och har sedan återkomsten arbetat för sitt hem­land. Erfarenheterna från Sverige tog de med sig till Uruguay. Den av militärpolisen som konspiratör efterlyste Eduardo sattes av den nye presidenten i den kommission vars uppdrag var att om möjligt få fram sanningen om dessa som försvann under diktaturåren.

Teologi är kritisk reflektion

En av den latinamerikanska befrielseteologins grundläggande skrifter är Gustavo Gutiérrez bok A Theology of Liberation 1971. Han är peruansk teolog och dominikanpräst och har ägnat sitt liv till att arbeta och leva bland de fattiga och förtryckta i Lima i kärleksfull solidaritet med dessa. Han har studerat medicin, litteratur, psykologi och filosofi.

För Gutierrez är en avgörande uppgift för teologin att vara en kritisk reflektion av tro och praxis. Det gäller tidens tecken och vilka utmaningar dessa ställer kristenheten inför. Han skriver: ”Frågan i Latin-Amerika är inte hur tala om Gud i en myndig värld utan snarare att proklamera Gud som far i en värld som är omänsklig. Vad innebär det att tala om för en ´ícke-person´ att hon eller han är ett Guds barn.”

Begreppet praxis är en avgörande term för befrielseteologin. Vad innebär det kristna livet i vårt vardagsliv och i samhällslivet? Här ser vi den profetiska rollen för teologin och för kyrkan. Denna resulterar därför i en kritisk analys av politikens både ideologiska grunder och dess gestaltning i vardagen.

Detta visar på teologins nära relation till framtiden och till kyrkans eskatologiska syn och förkunnelse. Här har man inspirerats av den tyske teologen Jürgen Moltmann och dennes betydande verk Theology of Hope, Hoppets teologi. För Moltmann är Guds uppenbarelse och löften nära knutna till historien.

”Hoppets Gud är frihetens Gud.” Därför måste kristen tro ge sig i kast med de missförhållanden som råder världen över och det förtryck som utövas av kapitalet och dess företrädare. ”Befrielsens teologi nöjer sig inte med att reflektera över världen utan söker bli en part i den process genom vilken världen förändras.”

Ett väsentligt begrepp och sammanhang för befriande teologi är exodus – israelernas befrielse ur Egypten. Biblisk tro är en tro på Gud som uppenbarar sig genom avgörande historiska händelser. Guds handlande tar gestalt i skapelse och frälsning. Gud är historiens Gud. Där är den nära förbindelsen mellan befrielsen och förbundet. Exodus är återskapelse.

Gutiérrez tar profeten Jesajas hälsning till sin samtid som ett grundläggande ord:
Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den, Brett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där, livsande åt dem som vandrar på jorden:
Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken…
Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset,
Ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret.

Gud är på en gång Skapare, Förlossare och Försonare. Det skedde då Mose ledde Israel ur Egyptens fångenskap. Det är nu hög tid för andra folk att befrias. Exodus var en politisk aktion – befriande teologi lägger grunden för politisk befrielse.

Vad predikar vi i våra kyrkor? Vad talar vi om i församlingarna?

Befrielsens budskap och dess förkunnare

Till oss i Tomaskyrkan kom en dag 1981 några från San Salvador och frågade om de tillsammans med oss fick fira en minnesgudstjänst för Oscar Romero vilket vi bejakade. Romero var ärkebiskop i San Salvador och mördades mitt under en kvällsmässa. Varför skedde detta mord? Ärkebiskopen var internationellt uppmärksammad för sitt engagemang för de fattiga och utsatta i landet. Han ville vara rösten för dem som inte hade någon röst.

För Romero var predikans uppgift att tillämpa Guds ord på allt, antingen det gäller nationen eller det privata. Hans predikan följde en trestegsmodell: 1- se situationen, 2 – bedöm den i ljuset av Guds ord och 3 – uppmana till handling. I gudstjänsten fanns också momentet Veckans händelser. De var ofta berättelser om syndens konsekvenser i vad som skett under veckan i form av namnen på dem som dödats och om våld som skett. Det var en förkunnelse till ett folk som led, kämpade och längtade efter befrielse.

En rese bland dem som arbetat för befrielse för de förtryckta är Nelson Mandela – fängslad 1962 och från 1964 på Robben Island – frigiven 1990 efter över 27 år i fängelse – Nobels fredspris 1991. 1994 det demokratiska Sydafrikas förste president. Avlider 2013.

 Mandela levde i ett på mineraler och ädelstenar mycket rikt land som bara kom de vita till del. Men hans övertygelse var att den största rikedomen var dess folk – finare och sannare än de renaste diamanter. ”Friheten är odelbar: bojor på en av mitt folk var bojor på alla och bojor på hela mitt folk var bojor på mig.”

Han skrev i ett brev från fängelset: ”En ny värld kommer inte att erövras av dem som står på avstånd med armarna i kors utan av dem som står nere på arenan med kläderna sönderrivna av stormvindarna och kropparna sargade av motståndarnas vapen.”

I sin självbiografi skriver han: ”Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att de inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också förtryckarna.”

Vi påminner oss den värdighet och frihet som präglade Nel­son Mandela under hans vistelse på ett av världens hårdaste fängelser – bakom galler och ändå en fri människa. Han skrev till en vän: ”Det är bara min fysiska lekamen som är instängd mellan dessa fasta murar… I mina tankar är jag fri som en fågel.”

Kairosdokument, Sannings- och försoningskommission

Redan under apartheidregimen upprättade en grupp pastorer i Soweto vad de kallade ett Kairos-dokument. Ledande för detta dokument var Frank Chikane, svart pastor hemmahörande i Pingströrelsen och Albert Nolan, vit präst inom Katolska kyrkan. Det publicerades 1985 med underskrift av över 150 kyrkliga ledare.

Dess innehåll formades i fem kapitel: 1 Sanningens ögonblick, 2 Kritik av ”State theology”, 3 Kritik av ”Church theology, 4 På väg mot en profetisk teologi och 5 Utmaning till handling.

Dessa rubriker ger oss vad liberalteologi är. Begreppet kairos betyder närmast Guds tid eller ett avgörande ögonblick. Det är ett konstaterande av att det är tid för konkret handling.

Det var tid för befrielse. Regimen föll trots sin i Skriften förankrade argument för apartheid.

Detta dokument har inspirerat till upprättande av Kairos-dokument också i andra länder – bland annat ett Palestina-dokument upprättat av kristna palestinier. Det beskriver de kristna palestiniernas situation, sätter in den i ett politiskt sammanhang och uppmanar kyrkorna runt om i världen att stärka sina insatser för att bereda vägen för en varaktig och rättvis fred för både palestinier och israeler.

Frågan är när det skall bli kairos, tid för Palestinas befrielse? När skall de sekulära och de religiösa ledarna i Israel komma till insikt om att deras på Skriften förankrade skäl för förtrycket av palestinierna inte längre håller.

Då befrielsens dag hade kommit i Sydafrika insåg man att mycket återstod att göra. 1995 tillsatte Mandela en Sannings- och försoningskommission. Personer som ansåg sig varit offer för våld fick tala inför kommissionen och personer som begått våldshandlingar fick ge vittnesmål och be om amnesti. Kommissionen leddes av ärkebiskop Desmond Tutu.

I Sydafrika finns ett ord, ubuntu, som bland annat fick vara vägledande för kommissionen. Ibland finner vi hur man utanför Västerlandet bättre och djupare har sökt fånga in vad människan är. Tutu skriver om detta begrepp:

”Det syftade på det som i slutändan skiljer oss från djuren – den egenskap som innebär att vi är människor men också mänskliga. Definitionen är nära nog en tautologi. En person som hade ubuntu var medkännande och mjuk, använde sin styrka till att hjälpa de svaga och utnyttjade inte andra. Han brydde sig kort sagt om människor och behandlade andra som det de var – människor… Om du saknade ubuntu … saknade du en väsentlig del av vad det är att vara människa…” Ledordet för Tutu var: ”Det behövs förståelse men inte hämnd, upprättelse men inte vedergällning, ubuntu men inte bestraffning.” Det gällde ett upprättande av rättvisa.

Då jag för ett antal år sedan var i England hörde jag på TV ett utomordentligt intressant tal av Liverpools anglikanske biskop David Sheppard . Hans tema var The other Britain.

Sheppard var en utomordentlig cricketspelare. 1960 tillfrågades han om att vara kapten för det brittiska lag som skulle möta ett sydafrikanskt lag som enbart bestod av vita spelare. Han vägrade att ställa upp. Då han brottades med frågan om hans ställningstagande skulle bli offentligt läste han Jesajas ord: Ropa ut det så högt du kan, låt din röst höras som en hornstöt, förkunna för mitt folk deras synd. Det är ett avsnitt i vilket folkets fasta ifrågasätts och utmaningen kommer: Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige…

 Han förkunnade så ett befriande budskap inte från predikstolen utan genom handling – vägran stå sida vid sida med rasklyftans folk. Sheppard såg de starka ekonomiska klyftorna i sitt land – det var två England under Margaret Thatcher. Han stod för The other Britain. Alltmer drogs han in i de globala och etniska spänningarna i sitt eget land och i världen.

Lekmännens roll

Avgörande för befrielseteologins starka framväxt i Latinamerika är lekmännens roll. Teologin har formats inte bara av teologer utan också av det praktiska livets män. Vid en internationell skolkonferens i Göteborg fick jag lyssna till pedagogen Paulo Freire från Brasilien. Han var känd världen över genom sin bok Pedagogik för förtryckta. Arbetet han bedrivit hade fört honom i landsflykt. Han såg utmaningen i den avhumanisering som ägt rum hos de förtryckta som fört dem till en rädsla för frihet. Han slog fast att ”frihet är inget man får, den måste erövras”. De förtryckta har en historisk uppgift: ”att befria sig själva och sina förtryckare”.

Freire ville skapa verktyg för att människor skulle medvetandegöras. Han utgick ifrån att människan är ett subjekt med möjlighet att utveckla ett allt rikare individuellt och socialt liv. Men det han sett hos många var hur de präglats till passivitet och omedvetenhet. För Freire handlade det om att man tillsammans skulle bli medvetna om vad det är att vara människa. Han står med sitt liv och verk för befrielsens pedagogik.

Den brasilianske franciskanen och teologen Leonardo Boff har skrivit ett av befrielseteologins mest uppmärksammade verk – Church: Charism & Power. Liberation Theology and the Institutional Church. Då jag läste hans bok fastnade jag inför hur hemma jag som pastor kände mig med hans teologi.

Boff grundar sina tankar om kyrkan i Paulus ord om kyrkan som en enda kropp i Kristus. Kroppen har många lemmar med olika gåvor – karismer – vilka tillsammans skall tjäna helheten. Var för sig är vi lemmar som är till för helheten i denna enade kropp som Kyrkan skall vara. Boff ser den hierarkiska – inte minst den katolska – kyrkan som motsatsen till vad Skriften säger om kyrkan.

Boff menar att de olika gåvornas enhet bygger församlingen. Han skriver: ”Denna modell för kyrkans organisation skapar evangeliets liv i små grupper vilka bygger mer och mer ett nätverk av församlingar som inbegriper kristna, fromma, präster och biskopar. Det skapar möjligheten för kyrkan, född av människors tro genom den helige Ande, att forma sin organisation, inspirerad av Paulus, reell och livskraftig. Inte minst kommer den att föda en anda vilken i kraft av den helige Ande åter vitaliserar de traditionella och hierarkiska institutionerna i kyrkan. Och evangeliets historia lär oss att där Anden verkar får vi räkna med det oväntade, det nya som vi ännu inte sett.”

1985 tystades Boff av den katolska kyrkans kongregation för trosläran – som då leddes av kardinalen Joseph Ratzinger, senare påve Benediktus den 16:e – för ett år på grund av denna bok. 1992 tystades han för gott som katolsk lärare och lämnade då franciskanorden.

En av dem jag lärde känna vid mitt besök i Uruguay var Maria. Hon växte upp i en av de kända fa­mil­jer som genom sin rikedom och makt styrde detta land. Men hon hade gått sin egen väg, utbildat sig till advokat och bosatt sig i Montevideos arbetarkvarter i stadens ytterområde. Hon ledde en basgrupp som jag fick dela gemenskap med ett par sena fredagskvällar. Basgrupperna är en grundläggande verksamhet i de katolska församlingarna i befrielserörelsen.

Sent en fredagskväll satt jag tillsammans med en basgrupp ute i Monte­videos arbetarkvarter. I gruppen möttes man för samtal om livsfrågorna, om trons betydelse och konsekvenser i vardagslivet. Maria inledde samlingen med att läsa en bibeltext. Så följde ett samtal i vilket de närvarande med sina skiftande åldrar och erfarenheter gav liv åt. Sedan bad vi i den ring kring bordet där vi satt. Korta, konkreta böner för den svåra situation som många av dessa fattiga levde i. Så följde en måltid då vi delade vad man haft med sig av bröd och pålägg. I samtalet berättade en kvinna att hon var i stort behov av nya glas­ögon. En insamling startades.

Där satt jag på en enkel stol kring ett runt bord i en kärleksmåltid med människor jag aldrig tidigare träffat och kände mig som hemma. Mina tankar gick till väckelsens tider med sina ”konventiklar” hemma i Sverige. Då böjda ryggar rätades upp. Människor ställde frågan om vad det stod skrivet i Bibeln. Vad dess ord betydde för deras dagliga liv i ett samhälle där några var människor i dess egentliga mening medan andra var statare, fattigbönder eller på annat sätt hölls på mattan.

Vem är Jesus och vad vill han med oss?

Vem är Jesus? Vad är det att följa Jesus? Vilken bild har vi av honom? Är det den bild av Kristus som Thorvaldsens skulptur ger?

Thorvaldsens kristusgestalt

Thorvaldsens Kristus påminner oss om Jesu ord: Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min Faders hus finns många rum.

Ger oss nästa bild av Jesus på korset som en Peruansk konstnär gjort i trä och lera en sannare bild av Jesus – en bild av den lidande, torterade Jesus?

 

 

Kristus på korset 2

Den bilden visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare. Eller är det så att vi behöver bägge bilderna? Att vi aldrig får nöja oss enbart vid den ena bilden.

Kanske ger oss den brasilianske Nobelpristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho med dess text och i sin målning en bild av Jesus som förenar de två andra. Det är en bild som för våra tankar till dessa Jesusord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.

Esquivil 2

Esquivel var på besök i Ecuador då han en natt drömde. Han såg Kristus på korset klädd i en poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget. Senare besökte han en kommunitet tillhörande Little Brothers of Jesus i Riobamba. Han gick in i deras kapell – och fann där på nytt Kristus korsfäst i en poncho. Efter att han blivit fri från en av sina fängelsevistelser gjorde han den målning vi ser här på bilden – Christ in a poncho.

Han skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Han är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

Esquivel berättar i sin bok om att den senaste arresteringen i Argentina ägde rum i Stilla veckan som gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Det var på årsdagen av Martin Luther Kings död. Han stängdes in i ett rör där det de två första dagarna var helt mörkt. Den tredje dagen släpptes det in ljus och han kunde läsa var tidigare fångar präntat in på väggarna – namn på kära vänner, böner, förolämpningar av allt möjligt slag.

Klottrade var böner som ”Vid ditt livs slut kommer du att bli dömd på din kärlek.” ”Heliga jungfru, vi är oskyldiga.” ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

Vad som slog honom allra mest var en blodfläck med en inskription klottrad med fingrar doppade i blod: ”Gud dödar inte.” Allt sedan Stilla veckan har den inskriptionen varit inristad i mitt inre.

Innan han blev fri blev han svårt slagen och torterad. Vid arresteringen hade han varit ledsagad av en vän som fick informerat hans hustru och det blev känt att han arresterats vilket gjorde att han inte kom att höra till dessa som bara försvann.

Befriade – och därför bärare av visioner

Jesus bar i ord och handling ett befriande budskap – för oss alla. Är vi befriade och därför förmedlare av detta budskap? I befrielseteologin talar man om att vara bärare av utopier – att äga framtidsmål som till synes är omöjliga att uppnå. Utopier förankrade i Jesu budskap om Riket. Martin Luther King hade drömmar – som han hoppades skulle realiseras en dag.

Ryms hos oss i Kristen humanism ett befriande evangelium – ett budskap som befriar oss själva och är befriande för andra?

Befriande teologi

… är djupt förankrad i Jesu person och budskap…

… är kritiskt reflekterande och därför profetisk – avslöjande

… står på de fattigas och förtrycktas sida

… är försonande och upprättande – inte minst av lekmännen

… är bärare av visioner och drömmar förankrade i budskapet om Riket

… uttrycker sig inte bara i ord utan i praxis, i livet

… är icke-vålds inriktad och utövar civil olydnad i kamp för rätt och rättfärdighet.

Litteraturförteckning

 John Allen, Rättvisans rebell Desmond Tutu – en biografi, Libris 2007
Leonardo Boff, Church: Charism & Power. Liberation Theology and the Institutional Church, SCM Press LTD 1985
Nils Bolander, Valda dikter, dikten Lagom, Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1957
Dietrich Bonhoeffer, Motstånd och underkastelse, Brev och anteckningar från fängelset, Gleerup 1960
Guillermo Cuellar, Las canciones de la Misa – Den salvadoranska folkmässan
Hans Damerau, Ärkebiskopen är mördad! Norma bokförlag 2000
Adolfo Pérez Esquivel, Christ in a poncho, Witnesses to the Nonviolent Struggles in Latin America, Orbis Books 1984
Paulo Freire, Pedagogik för förtryckta, Gummessons Kursiv1972
Mohandas K. Gandhi An autobiography, The Story of My Experiments With Truth, Beacon Press 1957
Carlos Meija Godoy, Misa Campesina Nicaragüense – Den nicaraguanska bondemässan
Gustavo Gutiérrez, A Theology of Liberation, History, Politics, Salvation 1971
Albert van den Heuvel , Dessa förrädiska makter, Gummessons 1966
Kairos-dokumentet publicerades 1985 upprättat av 150 kyrkliga ledare där Frank Chikane, svart pastor i Pingströrelsen och Albert Nolan, vit katolsk präst var drivande.
Martin Luther King, Strength to Love, Fortress Press 1981, svensk översättning Vägen heter icke-våld, Gummessons Bokförlag 1964
Nelson Mandela, Den långa vägen till frihet, Rabén Prisma 1995
Jürgen Moltmann, Theology of Hope, SCM Press Ltd 1967
David Sheppard, Steps Along Hope Street, My Life in Cricket, the Church and the Inner City, Hodder & Stoughton 2002

Leif Herngren – Kristen Humanism, Johannebergs Equmeniakyrka 15.11.03

Written by leifherngren

november 3, 2015 at 12:50

Jesus ber för sin kyrka

leave a comment »

Joh 17:9-11, 1 Kor 1:10-13

”Fast spridd i många länder är kyrkan endast en
och har en enda Herre och en bekännelse.
Av vatten född och Ande till ett och samma hopp
hon går till löfteslandet med samma resekost.

Med undran och med löje ser världen hur hon slits
av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.
Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred
om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.”

 Det var orden i Olov Hartmans psalm vi sjöng med hans förtvivlan över hur kyrkan ser ut. Kristi kyr­ka, som en kropp i kärlekens enhet är ett av huvudmomenten i Jesu förbön då han står i begrepp att lämna de sina. Han vet vad som kommer att ske. Han har mött självhävdelsen och individualis­men i sin lärjungegrupp. Han vet hur gemenskapen kommer att prövas och också ibland brytas sön­der. Där­­för bad han för dem och ber för sin kyrka i dag att vi alla skall bli och vara ett!

 Temat för i dag är Enheten i Kristus. Rubriken över mina tankar är Jesus ber för enhet i sin kyr­ka. Evangeliet är en bön!

 

Mångfald och enhet

 Paulus arbetar i sitt första brev till Korinth med kyrkans splittring och kallelsen till enhet. Han lyfter fram den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, So­nen och Anden:

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme.Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

 Kyrkan är kyrka då den framträder i en mång­fald av verk­sam­heter, tjänster och gåvor. Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splittrade för­samlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grup­pe­ring­ar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjäns­ter. Vi har inte tjänat sida vid sida – detta trots att Herren som kallat oss är densamme.

 Nådegåvorna som är givna till nytta för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grup­per. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna käl­lor. Detta trots att vi som Paulus konstaterar – alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och sam­ma kropp.

 Grundläg­gan­­de är sam­bandet mellan mångfald och enhet. Splittring är en förbannelse. Likrikt­ning föder splittring. Mångfald är grund för enhet.  Mångfalden skall leva i en enhet i Kristus.

 

Kärlekens lov

Mellan de två kapitlen 12 och 14 i brevet till korinthierna där Paulus ger sin undervisning om Andens verk och gåvor har han sprängt in avsnittet kärlekens lov. Han säger: då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Lyssna:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal.
Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.
Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

 Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

 Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. De hade stannat till, förblivit barn. Somliga deklarerade: Jag hör till Paulus. Andra – Jag hör till Apol­los. Andra åter till Kefas… till Kristus. Detta vittnade om – häv­dade Paulus – att de var spädbarn i Kri­s­­tus – inte vuxna. Vi har sagt ”jag är lutheran” eller ”jag är missionare” eller katolik eller pingst­vän”. Paulus fråga till korinthierna är en fråga till oss: Har Kristus blivit delad?

I Hammarkullen i Angered – där jag tidigare var pastor finns i dag Mariakyrkan gemensam för Equ-meniakyrkan och Svenska kyrkan. Där har gam­la mönster brutits upp och händer sträckts mot hän­der. Svenska kyrkans kyrka har sålts och Tomaskyrkan blivit Ma­­ria­kyr­kan för de två samfun-den. Det är ett levande vitt­nes­börd om att Gud är den­samme – Herren densamme – och Anden densam-ma. Vår son Per konstaterade att 1 + 1 inte blev 2 utan större. För det som skett får vi tacka Gud.

 Vi har också anledning till tacksägelse då de tre gamla samfunden Baptistsamfundet, Meto­dist­­kyr­kan och Missions­kyrkan efter många års arbete äntligen förenats till Equmeniakyrkan.

 

För att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett!

 

Ett i Kristus. Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ber för oss för att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett! Han ger oss sitt svar i förbönen. Då skall vär­l­den tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen.

 I Jesu förbön finns också dessa ord: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Jag har sänt dem till världen. Inte ut ur världen utan till världen. Olov Hartman formulerade detta i psalmen vi sjöng:

När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.

 Kyrkan är Guds folk i vilket skiftande tungomål och skiftande ”talenter” får tjäna helheten, Guds rike. Detta i motsats till den individualism och elitism med dess gruppbildningar som trasar sönder både den enskilda människan, vår värld och Kristi kyrka. Församlingen är den kärlekens gemenskap i vilken vi tillåter varandra att vara olika.

 Kärlekens Ande förenar. När Anden lever i oss och leder oss växer vi samman, antingen vi vill det eller ej. Anden är Hjälparen som verkar för att Jesu ord om enhet skall bli verklighet. För detta söker Anden redskap – red­skap med villighe­tens ande.

Då skall världen förstå…! Är det möjligt? Inte – enligt Jesus – genom våra ord men genom den kär­lek som försonar och skapar enhet. Därför de starka orden om kärleken av Paulus.

 Vi skall strax sjunga biskop Jonas Jonsons underbara psalm med orden ”Brödet är ett, brutet för all, skörd av åkrarnas jord. Herren är en, given åt alla här vid nattvardens bord. Vi reser ett tecken, rätt-visans tecken, måltid delad med alla. Vi smakar den framtid de fattiga hoppas, tid då murar skall falla.” Psalmens ord blir en inbjudan till oss att fira enhetens tecken i gemensam nattvard.

Jesus ber för sin trasiga kyrka att vi alla skall bli ett. Då skall världen förstå… då skall världen tro!

Vi ber med ord ur Jesu förbön…

Helige fader, bevara oss i ditt namn så att vi förblir ett.
Vi ber inte att du skall ta oss ut ur världen utan att du skall bevara oss för det onda.
Helga oss genom sanningen; I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Leif Herngren  Rambergskyrkan Göteborg  15.09.06

Written by leifherngren

september 3, 2015 at 11:15

Publicerat i Uncategorized

Tro och liv – 11 e trefaldighet

leave a comment »

Luk 18:9-14 o Amos 5:21-24

”Är du kristen?” Den frågan som ibland ställs kan få ett ganska ytligt svar. Ja, jag är född i ett kris­tet land – eller – jag är döpt så jag är kristen. En annan fråga är: ”Är du religiös?” Vad skulle du ge för svar på den frågan? Om frågan ställdes till mig skulle jag inte bejaka den. Men är jag inte som pastor reli­giös!? Att vara religiös är inte vad dagens bibeltexter talar om. Dagens tema Tro och liv ställer oss inför en betydligt djupare och mer personlig frågeställning: ”Är jag en Jesu lär­junge i tro och liv?”

Vad är det att vara kristen? Jesu ord i dag riktas mot den som förlitar sig på sin egen rättfärdighet. En som kämpade med dessa frågor var Martin Lut­her. Han var munk och professor i bibelkunskap. Då han föreläste över Psaltaren stötte han åter och åter på ordet rättfär­dighet. Det blev ett ord som han ryggade in­för i upple­vel­sen av ovärdighet. Han hade varit i Rom och som alla goda mun­kar i sin ivriga religiositet krupit upp för Pila­tustrappan bed­­jan­de Fader vår på varje trappsteg. Han sökte svara upp mot de krav som ställ­des på honom enligt den religiositet han vuxit upp med. Men Luther fann inte sam­stämmighet mellan orden han läste och den religiositet han utövade.

Den rättfärdige skall leva genom tron.

När Luther kämpade med dessa frågor hände något då han i Romarbrevet läste:

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Det Luther genom sin intensiva religiositet och aktivitet som munk inte funnit finner han i or­den om en rätt­fär­dighet från Gud. Paulus talar om en rätt­fär­dig­het som inte var ett Guds krav på människan utan Guds gåva till människan. Luther skriver:

”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själva paradiset. Strax fick för mig hela skriften ett helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

Evangeliet öppnade sig för Luther. Det blev en annan ton i hans bibelunder­vis­ning. Han gick in i en allt intensivare kamp för ”rättfärdiggörelsen genom tron” mot den religiositet som la bördor på människor i form av krav och from­hets­övningar. Luther lärde sig se tron som förtröstan och tillit till kärlekens Gud. Dagens tyska översättning av Bibeln brukar just ordet förtrösta där vi har tro. Att tro är i grunden att förtrösta på Gud.

Luther fick göra samma upplevelse som Paulus. Då Paulus i sin ytterst intensiva religiositet var på väg till Damaskus för att gripa judar som blivit lärjungar till Jesus fick han ett möte med Jesus och ställdes inför en radikal omvändelse. Han hade – som han säger – levt som farisé, i över­ens­stäm-melse med vår religions strängaste riktning.

Tro och liv

Den rättfärdige skall leva genom tron, förtröstan på Gud – inte genom utövad religiositet. När vi säger detta kan det bli att vi uppfattar att det kristna livet bygger på en tro utan konsekvenser i vårt handlande. Men vad dagens texter ställer oss inför är tro och liv.

Kristen tro kan formas i vackra ord. En tro som främst tar sitt uttryck i våra huvud och försök att omfatta rätt tro. Jesus talar inte om den rätta tron. Han talar om den levande tron – en tro som gäller livet och dess gestaltning. Det är vad evangelietexten ställer oss inför i Jesu uppgörelse med religiö-sa ledare och människor. Vi är inte sällan övertygade om vår egen godhet och samtidigt ha en förmåga att till andras nackdel jämföra oss med dem. Vi ser oss godkända som vi lever och agerar.

Två människor står i bön inför Gud. Bönerna skiljer sig från varandra. Den ene tackar Gud för vem han är. Ger goda kollekter i form av tionde och fastar ett par gånger i veckan. Aktiv i sin religiositet med en tillfredsställelse och tacksamhet till Gud över att han inte är som andra. Han är godkänd.

Vi kan utöva en fromhet för att – som Jesus noterar – människor skall lägga märke till oss – en religiositet inför människor. En religiositet präglad av religiösa bud och till synes goda aktiviteter. En religiositet som upphöjer samtidigt som den ifrågasätter och underkänner andra. I stället för det befriande evangelium som Jesus förkunnar kan religiositet fjättra människor i bud och förbud – såväl oss själva som våra medmänniskor.

Profeten Amos sätter skärpa på vad sann fromhet är då han – i texten vi tidigare hörde läsas – för-medlar Guds hälsning till sin samtid:

Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Lovsången har sin plats i våra gudstjänster. Men sann fromhet handlar inte om religiositet som främst tar sig uttryck i högtider och fester fyllda av psalmer och strängaspel. Nej… Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en flödande ström!

Vi vet vad religiös fanatism ställer till i dag i Guds eller Allahs namn. Men ser vi hur traditionell fromhet kan stå tigande och tyst inför orättfärdigheten i vår värld. Var står vi som Jesu lärjungar och som församlingar i den värld där vi har mycket svårt att se rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström? Det är väl inte så att vi låter vår profetiska röst tystas av lovsång och musik. Vad är det för samhälle vi vill vara med att bygga upp?

Lärjunge

Texterna i dag ger oss ett budskap med allvar. Tullindrivarens bön vittnar om dennes allvar. Jag kunde ju denna sommardag bjudit på något mer lättsamt. Då hade jag svikit skärpan i evangeliet. Men detta får inte skymma det Lukas tar upp i de avsnitt som följer på dagens evangelietext. Det berättar hur föräldrar kommer till Jesus med sina barn. I sin religiositet visar lärjungarna bort bar-nen. Men Jesus bjuder dem till sig och säger: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de… den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

Per Harling tar i den psalm vi nu skall sjunga upp att vi vuxna har så svårt att se glädjen och befrielsen i evangeliet: ”Vi har till skillnad från barnen bommat till våra fönster mot glädjen som är så unik. En dag skall vi finna att vi alla får vara barn inför Gud i en större men klarare lek”.

Dagens tema tro och liv sätter fokus på en levande tro. Det var den rätt­färdighet Luther fann – en rättfärdighet genom tron – en levande tro som föder kärle­kens handlingar. Det var detta han vittnade om med orden:

”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själva paradiset. Strax fick för mig hela skriften ett helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

Som kristen är kallelsen att vara lärjunge till Jesus i tro och liv. Vi får i den helige Ande lära oss vad god­het och rättfärdighet är och låta detta forma våra liv. Denna tro är i grunden att förtrösta på Guds nåd över våra liv. Evangeliet vill frigöra oss till befriade och be­fri­ande Jesu lärjungar i den värld som behöver detta. Jesus kallar oss att i glädje och förtröstan gestalta – tro och liv under Guds nåd – fylld med rätt och rättfärdighet.

Leif Herngren   Herrljunga 15.08.16

Written by leifherngren

augusti 15, 2015 at 16:18

Hjälparen kommer – Sanningens Ande Söndagen f pingst

leave a comment »

Johannes 15:26-16:4 o 12-15

”Strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.”

Temat för denna söndag är Hjälparen kommer. Vem är då Hjälparen och vad är det denne vill hjälpa oss med? Begreppet hjälparen förekommer i Jesu avskedstal vid tre tillfällen och är då alltid kopplat till Sanningens ande. Då Jesus nu lämnar sina lärjungar skall en annan hjälpare – Sanningens Ande komma.

 När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan om vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss.

Poeten Gustav Fröding grubblade över frågan och skrev de citerade orden. Strunt är och förblir alltid strunt. Och snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de olika dosor som media bjuder på. Vad är det man serverar oss?

Relaterat till Pilatus fråga skrev Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:

”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Inför frågan om vad som är sant är det uppenbart – trots alla professorer och andra som säger sig förmedla sanningen – att vi behöver hjälp. Dagens text visar oss på Hjälparen som kommer som Sanningens Ande.

Anden, Hjälparen, Advokaten, Sanningens ande

Grundtextens ord som översätts med Hjälparen betyder bokstavligen tillkallad (för att hjälpa). Det betecknar en advokat och i den engelska översättningen lyder orden: When your advocate has come… the spirit of truth – he will bear witness to me.

Jesus talar om den heliga Andesanningens ande – som vår advokat som skall hjälpa oss att finna sanningen. När Hjälparen kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Är det detta vi förknippar med den heliga Ande? Är det inte så att vi hellre vill höra om det vi uppfattar mer positivt som Anden ger oss – An­dens frukter och gåvor.

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det finns ingen san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet. Dagens GP – Eli: ”Det finns rätt och fel… Något säger mig att barn och ungdomar i mer än ett avseende söker och behöver tydlighet.”

Runt om i världen hör vi ropen från de förtryckta, de förtrampade: det gäller de bostadslösa och ar­bets­lösa eller främlingen, flyktingen i vårt land eller kongoleser, syrianer, palestinier – de fattiga var de än finns ute i världen eller sitter med sina bössor utanför våra affärer. Hör dessa och de makthavande oss kristna med sanningens ande tala ut vårt profetiska bud­skap? Står vi som kristna i ord och handling för sanningen för rätt, rättfärdighet och rättvisa?

Psalmförfattaren Paul Nilsson skriver:

”Sanningens Ande, röj den nöd som vi i hemlighet bära:
mänskan ej lever blott av bröd, henne Guds ord måste nära.
Sänd oss en hunger runt kring jord efter att höra Herrens ord.
Sanningens Ande, väck oss.”

Fadern har gett oss Hjälparen, sanningens ande. Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. Sanning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata. Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Vi skall vara sanningens vittnen.

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar…

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Vi får ställa oss frågan om vi bäst betecknas med orden herr och fru Lagom? Att vi egentligen är som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Eller får den Helige Ande, Hjälparen hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Får Hjälparen hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

Vi låter Natanael Beskow uttrycka det genom sin psalm:

”Som elden guldet renar, så Andens helga glöd med själen sig förenar.Vår synd blir glömd och död.
O salighet och fruktan när Anden kommer när. O nåderika tuktan, o eld, som allt förtär.”

Kärlekens ande

 I Jesu avskedstal ställs vi inför sambandet Kristus och Anden. Där vi inte sällan skapat en ganska stor skillnad i uppfattningen av Andens respektive Jesu framträdande visar Jesus klart på att Anden kommer för att fortsätta hans verk.

Jesus säger i sitt avskedstal: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt.

Vad slags frukt talar han om? Jesus säger: Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

Hjälparen är såväl Sanningens Ande som Kärlekens Ande. Gud vill genom sin Ande göra det möjligt i mitt liv – det som är så svårt – att mitt liv präglas av såväl sanning som kärlek.

Frödings ord var att ”rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”. Kärlekens rosor är de rosor vi kan och får bjuda på! De rosor som samtidigt är sanningens vittnesbörd.

Åter till Paul Nilssons psalm som vi får göra till vår enskilda och gemensamma bön:

”Kärlekens Ande, hand i hand lär oss som syskon att vandra.
Samman oss bind med fridens band, hjälp oss att älska varandra.
Styr våra steg. i Jesu spår, lär oss att bedja Fader vår.
Kärlekens Ande led oss.”

Leif Herngren  Bohus-Björkö 15.05.17

Written by leifherngren

maj 16, 2015 at 18:54

Publicerat i Etik och moral, Pingst, Predikan

Guds mäktiga verk – begär ett tecken – Marie Bebådelsedag

leave a comment »

Lukas 1:26-38 och Jesaja 7:10-14

Dagens evangelietext be­rät­tar om händelser som vi lyssnar till och förundras inför. Utifrån våra kunskaper om naturen och livet har vi svårt att fatta och förstå vad texten berättar. Det stämmer inte med vad vi vet är möjligt. Så var det också för Maria – Hur skall detta ske?  

Likadant är det med berättelsen om Sakarias och hans hustru Elisabet som föregår Marias uppenbarelse. Sakarias ställs inför beskedet att hans hustru så gammal hon är skall föda ett barn: Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal och min hustru är till åren.

Fastlagstidens bibeltexter lyfter fram det vi ställs inför i livet: prövningens stund, den käm-pande tron och kampen mot ondskan. Så finns där i dag temat över Marie bebådelsedag Guds mäktiga verk. Det temat är taget från Marias lovsång som följer på berättelsen om Marias besök hos Elisabet som känner barnets sparkar inom sig och ser en bekräftelse på att Guds löfte till hennes man Sakarias gått i uppfyllelse. Maria brister då ut: Hon prisar Herrens storhet… Herren har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna… stora ting låter den Mäktige ske med mig…  

Här finns en spänning mellan Marias lovprisande ord och det liv hon sedan levde. I relation till vad Jesaja-texten gav blir rubriken över mina tankar Guds mäktiga verk – begär ett tecken.

”I en värld full av kosmiska under…”

Vi har i psalmboken en sång med orden ”I en värld full av kosmiska under ser barnet det du inte ser”. Den fort­satte lite lekfullt med barnets upplevelse av änglar som dansar då löven faller från träden. Så kom barnets fråga: ”Ser du änglarna pappa… Hör vilken vacker mu­sik!” ropar barnen till oss och spelar på sina harpor med strängar av garn på en spik!

”Men vi ser inte lekarnas mönster, vi hör inte låtsasmusik. Vi har bommat till våra fönster mot glädjen som var så unik.” ”I en värld full av kosmiska under ser barnet det vi inte ser…” Minns du vad Jesus sa i en gång: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer ald­rig dit in.

Vart är vi i västerlandet på väg? Lever vi i en så av materia och teknik fixerad värld att vi bommat till både ögon och öron för livets mysterier? Lever vi så inkaps­la­de i det rationella – i vårt förnuft – att vi inte längre har känsla för livets under – de kos­mis­ka undren – och det under vi människor är?

Den moderna människan har – som Jesus fick gö­ra – gått upp på en höjd och skådat ut över allt vad denna världen erbjuder. Hon tillber det synli­ga, det mätbara, det som är möjligt att för-vandla till makt och kapital. Man över­ger så sin Ska­pare och dyrkar det skapade.

Den vetenskapliga revolutionen med all dess teknologi erbju­der oss mycket som kan vara till stor välsignelse för oss. Är den det? Svaret är både ja och nej. Vi har – bild­ligt talat – för­vand­­lat stenar till bröd. Mycket har gjort det lättare för oss att le­va. Samtidigt – människan utarmar med sin tek­nik vår jord och det liv hon fått att leva. Tyvärr bär alltför mycket av det vi människor tänker ut och skapar förbannelsens stämpel.

TV återgav nyligen ett program om vetenskapens värld. Det visade hur forskare på syn­tetiska vägar laborerar med livet. Det konstaterades att hon söker vara Gud. Vi söker ta Guds plats.

Begär ett tecken

I texten från Jesaja berättades det om den rädsla som fanns hos både kungen och folket i Juda då de angreps av grannländerna Israel och Aram. Kungen Achas sökte stöd hos stormakten Assyrien. Jesaja gav då kungen ett annat bud. Misstro inte Gud i din förtvivlan och sa: Begär ett tecken av Herren, din Gud.  

Men för kung Achas handlade det inte om att förtrösta på Guds ingripande. Han sökte stöd från annat håll. Då förmedlar Jesaja denna hälsning om ett Guds tecken: Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ´Gud med oss.´

För oss är de orden inte bara en hälsning för Juda folk och kung. Det är en profetisk hälsning vi förknippar med evangeliets berättelse om Maria. Det är det tecken som Herren själv ger för alla tider. Det talar om för oss vad Gud vill säga oss – Immanu El som betyder Gud med oss.  

När vi står där med alla våra frågor om Gud och den himmelska världen får vi ta emot Guds bud Immanu El. För visst är det för oss så som Tore Littmarck vittnar om i en av sina psalmer: ”Jag har ofta frågor, Herre, men så sällan har jag svar. Jag står ofta vid ett vägskäl, och jag tvekar vid mitt val… Tänk om du är den som väntar just i tvivlets ensamhet, Inte bara på min fråga, men som väntar just på mig… i tvivlets ensamhet.”

Nog önskar vi alla starkare tecken från Gud på hans närvaro. Guds svar är…

Inkarnationens tecken – Immanu El

Evangelisten Johannes tecknar vad som hände på sitt sätt. Han skriver om Ordet: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet…  

Det är detta som Marie bebådelsedag berättar för oss. Det som blev en verklighet då Maria på ängelns hälsning står där med sin fråga och får beskedet: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig.
På detta följde Marias svar och överlåtelse till vad Gud lovat genom Immanu El-tecknet och den hälsning hon själv fått:
Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

Med allt som möter oss i livet och ibland drabbar oss så kommer frågan mer än en gång: Är Gud med mig – Gäller det också mig? Du kanske just nu grubblar över detta då du ställts inför budet om ohälsa och sjukdom. För din egen del eller för någon som står dig nära. Eller kanske det är då du drabbats av någon svår motgång eller har ifrågasatts.

Hälsningen vi knyter till Maria är Immanuel El, Gud är med oss. Med den hälsningen försäkrar oss evangeliet att vår Skapare är med oss i vår livsvandring.

Vi står inför den utmaning Maria fick – som hon ger vidare till oss – att tjäna Herren. Men också inför det tecken Gud gett för alla tider – barnet i Betlehem – och dess löfte om Guds närvaro i våra liv. Immanu El – Gud är med oss. ”På tröskeln till Marias hem står vi med tack och lov för att Gud lät sin ende Son bli barn på denna jord”.

Leif Herngren  Bohus-Björkö 15.03.22

Written by leifherngren

mars 21, 2015 at 11:22

Jordens sång och livets vatten

leave a comment »

 

Vad är ett underverk?

 

Under antiken räknade man med ”världens sju underverk”: Babylons gyllene murar, Dianas tempel – Jmfr Apg och Paulus besök i Efesus, Egyptens pyramider… Föremålen har skiftat – somliga är borta för alltid. 1700-talet: Colosseum i Rom, Kinesiska muren…

 

I dag? Kanske något av de byggnadsverk som nu byggs upp med det urgamla syftet som gällde redan vid tornbygget i Babylon att man vill göra sig ett namn? Kanske någon av dagens helt ofatt­bara datorer? Kanske månraketen som gjorde det möjligt för några människor att bli mån­gubbar? Kanske en av de atomdrivna tridentubåtarna som kan hålla sig i undervattensläge så länge och som i sig har kärnladdade missiler med en sprängkraft som tio gånger överskrider allt vad som brukades under hela andra världskriget? Många här minns förödelsen under det kri­get!

 

Jag tror inte att vi här skulle kunna komma överens om vad som i dag skall räknas till ”världens sju underverk”. Vi skall nu i stället ta in ett underverk som stått sig genom alla tider. Ett under som tillkom vid jordens uppkomst.

 

Vanligt vatten – det absolut vanligaste ämnet på vår jord! Utan vatten inget liv på jorden. Allt liv är för sin tillkomst och uppväxt helt beroende av vatten. Vattnet är förutsättningen för att du finns till. Vad värre är: du består till 2/3 av vatten. Av mina 90 kilo är 60 = vatten!

 

I dag tycker vi säkert att vi fått nog av detta vatten i form av regn. En annan dag längtar vi – i varje fall ni bönder – efter vatten.

 

Jag nämnde tidigare tridentubåten som ett tänkbart underverk. I stället är det ju så att denna båt utgör ett av de allra största hoten inte bara mot människan själv som tillverkat den utan mot hela skapelsen. Man räknar med att vi i dag har kapacitet att förgöra hela mänskligheten flera gånger om – hur nu det skulle kunna vara möjligt! Vi vet också att miljöförstöringen utgör ett så allvarligt hot att den hotar vår tillvaro. Inte minst slår den ut mänskligt och annat liv varje dag, varje timma, varje minut. Mitt anförande i dag skulle kunna bli en nattsvart redogörelse för allt detta som i dag hotar människan och hela jordens underbara liv.

 

Låt mig i stället få citera hur Stefan Edman avslutar sin bok Jordens sång:

”Så stiger från Jorden inte blott mänsklighetens svanesång, dödsmässan över det kosmiska livsundrets sammanbrott på vår planet. För den som har öron att höra ljuder en annan sång, vackrare, klarare. Den kommer från markens och vattnets myllrande liv. Du hör den viska i kolatomer och vattenmolekyler. Den brusar i din egen kropp.

Lovsången över den skapande Kärleken. Till Livets Herre från livet självt… Jordens sång”

Jag vill nu ställa samman detta med ”Jordens sång” och det här med det under som vattnet utgör. Rubriken för mina fortsatta tankar blir därför: ”Jordens sång och livets vatten”.

 

Livets vatten…

… för människan

Då jag nu dricker lite av det här vattnet så tar jag in i min kropp något som bildades vid jordens uppkomst. Det vattnet har kanske skvalpat omkring i Sargassohavet. Det har kanske varit in­fru­set i Antarktis under några tusen år. Det har svävat som moln långt upp i skyn.. Med vattnet så förenas jag på sätt och vis med hela skapelsen. Min kropp blir en del av skapelsens gigan­tis­ka kretslopp.

 

Man säger därför ibland att vattnet är skapelsens blod!

 

Du har en tid vilat i det fostervatten som var förutsättningen för att du skulle kunna bli du uti­från den ynkligt lilla förening som en dag blev till mellan ett ägg och en spermie. Ägget som var 0,2 mm och spermien ännu mindre inrymde allt det som blev du – hårets färg och eventuella lockar, näsan krökning som gjorde att man utropade ”se vad lik pappa barnet är”.

 

Vi skall inte nu dröja inför undret människan. Låt mig ändå få påminna dig om ett par saker:

– då du nu lyssnar till mig är detta möjligt tack vare den vätska – mest bestående av vatten –
som finns djupast inne i ditt inneröra och som för ljudvågorna vidare till hörselnerv och
din hjärna. Och där söker hjärnan tolka det som just nu blir sagt!

– Ta och titta på någon av dina grannar. Det är möjligt för dig tack vare den kammarvätska som finns    alldeles innanför horhinnan och som formar den lins som bryter ljusstrålarna så att du ser vad du ser.

Du har att tacka vattnet för både att du kan se och kan höra.

 

Då jag nu tar mig ytterligare en klunk av det här vattnet så kommer dess vattenmolekyler att sprida sig i hela min kropp. Genom blodet – som till 83% består av just vatten – förs näring ut till kroppens 60.000 miljarder celler. Du hörde rätt men kan troligen lika lite som jag fatta detta helt ofattbara att människan är uppbyggd av 60.000 miljarder celler som alla behöver näring och förbindelse med helheten. Vi vet vad som annars händer, då t ex kallbranden sätter in. Jag minns min moster som fick bägge benen amputerade pga bristande blodcirkulation. Men inte nog med att näring skall föras ut till varje cell. Syret skall också transporteras ut och – inte att förglömma – avfallsprodukterna skall föras tillbaka till lever och njurar för sönderdelning och utsortering. Det måste kroppen bli av med.

 

Blodet är livets ”kungsväg”. Genom det förs också en rad signaler ut till kroppens alla delar – för att dessa skall kunna fungera som delar i en kropp.

 

Detta är något av undret människan. Och vattnets plats i hela det mänskliga livet. Om du blir av med mer än 1/5 av kroppsvätskan så dör du!
För att du skall kunna vara människa krävs livets vatten. Utan vattnet inget liv! Ingen männi­ska! Ingen Leif Herngren!

 

Kan du höra jordens och livets sång i ditt eget inre? En sång till skapelsens herre!

 

… för hela skapelsen

 

Men vattnet hör inte bara människan till. Vattnet finns i havet och våra övriga vattendrag. Det finn i jordytan och det finns i atmosfären. Det finns som vatten men också som snö och is. Och det finns som vattenånga. I ett ofattbart kretslopp uppehålls livet på jorden genom vattnets väx­lingar och rörelser. Från jord och hav lyfts det genom solen upp och bildar så småningom – till allas vår förtret i midsommartid, men tack och lov annars – underbara molnformationer som bevattnar vår jord. 1 m vatten på ett år över hela jordens yta! Fattar du detta?

 

Jag och familjen har paddlat ut på Sävens vatten och badat i dess vatten och solat vid dess små fina sandstränder. Vi har – Per och jag – övernattat på en liten kobbe som stycker ut i sjön lite norr ut på dess östra strand. Kan du se ut genom sommarhemmets fönster och njuta av allt det vackra som hör samman med en sjö – inte minst en midsommardag!
Vi har också sommar efter sommar summit i havets salta vatten i norra Bohuslän och med våra cyklop sett något av de liv som finns i vattnet.
Vi har – senast i vår – åkt upp i fjällvärlden och njutit av de väldiga vidderna och vattnet där – som snö.

 

Över allt möter vi detta: Vattnet som skapelsens urelement – ursaft! Denna – det vanligaste av alla ämnen – vätska är i sanning ”livets vatten”!

 

Inför våra tankar om detta med ”livets vatten” vill jag ställa frågorna som Job en gång gjorde: Job 38:25-30

 

Kan du denna midsommar ute i naturen höra ”jordens sång”? Den borde sjungas inte bara av näktergalar och andra sångfåglar. Har du hört lommens läte över Säven eller någon annan sjö? Hör du jordens sång i havre- och vetefältens sus?

 

Människan som hotet mot människoläktet och hela skapelsen

 

Vi kan inte ens på denna midsommardag – dessutom som världsnaturens dag – bara stanna inför skapelsens härlighet. Vi kan inte bara sjunga ”Härlig är jorden”. Vi måste påminna varandra om att hela människosläktet och hela vår miljö, den jord vi fått att leva på i dag är hotade. Heliga skrifter och profeter har tidigare talat domedagsbudskap – som många ryckt på axlarna åt. I dag är det inte kyrkornas profetröster vi i första hand hör utan forskare och helt vanliga män­niskor som ger röst åt allvaret.

 

Människan utgör genom sin kommersialism, sin egoism och girighet det allvarligaste hotet mot allt liv på jorden. Människan har själv skaffat sig redskapen att utplåna allt skapat.

 

+ I 20.000 svenska sjöar har det ekologiska mönstret förändrats och livet dött ut eller håller på att dö ut
genom försurningen

+ 10-25 miljoner människor dör varje år på grund av bristande tillgång till rent vatten

+ 100.000 människor dör varje dag pga bristsjukdomar och omänskliga livsförhållanden bl a på grund av den gigantiska militära upprustning som fortfarande pågår trots glädjande nedskärningar – och där Sverige
tillhör i förhållande till sin folkmängd en av de allra största upprustarna

 

På olika sätt håller vi på – trots varningssignaler – att gräva vår egen grav. Ansvaret för detta ligger inte i första hand hos andra – hos de sk experterna och beslutsfattarna. Det ansvaret delar vi alla.

 

Det ansvaret kan födas utifrån att vi tar del av de hotbilder som finns i dag. Men ansvaret – tror jag – föds i första hand utifrån att vi något förstått de förutsättningar som gäller för fortsatt mänskligt liv och skapelsens överlevnad. Vi måste inse det oerhörda under som skapelsen utgör. Men också dess känslighet.

 

Vi måste lyssna till ”jordens sång”!

 

Den helige Franciscus talade om ”syster Vattnet”, broder Luften” och ”moder Jorden” och uttryckte vad vi alla borde känna ”Lovad vare Du Herre för syster Vattnet”.

 

Biskop Ambrosius uttryckte grundläggande skapelsetro genom sina ord om att ”jorden skall brukas av alla gemensamt”.

 

Jesus Kristus har helgat vattnet och hela skapelsen genom dopet och nattvarden. Vattnet blir livets vatten över vilket vi nedber helig Ande. Brödet och vinet är sprunget ur jordens frukt och människors arbete.

 

Mose stod en dag inför sitt folk och påminde dem om att de förelagts vad som gällde för liv respektive död, vad som gällde för gott respektiv ont, vad som gällde för välsignelse respektive förbannelse och gav dem ordet från Herren:

”Så må du då välja livet!”

 

Så må vi då vi livet!  Men då måste vi lära oss höra ”Jordens sång. Lovsången över den skapande Kärleken. Till Livets Herre från livet självt!”

Leif Herngren  Bohus-Björkö  Midsommardagen för åtskilliga år sedan

Written by leifherngren

mars 4, 2015 at 19:27

Att brottas med sig själv – och med Gud. – 2 i fastan

leave a comment »

1 Mos 32:22-30

Bibeln är en märklig bok. I den heliga historien möter vi människor som fram­träder som stora bedragare och samtidigt har en plats i denna historia. En av dem är Jakob. Hans namn går tillbaka till det hebreiska ordet för ”bedraga”. Samtidigt tillhör Jakob förgrundsgestalterna i Israels historia och är en av patriarkerna. Bi­belns gestalter är vanliga människor som framträder i all deras skröplighet. Gud tar tag i dem och brukar dem för sina syften. Människan rymmer både gott och ont. Detta möter vi i Bibelns människor. Få av dem var helgon!

Jakob – bedragare och gudsman

Jakob var son till Isak och Rebecka. Jakobs äldre bror Esau var ”pappas pojk” medan Jakob var ”mammas pojk”. Då Isak var gammal och blind utnyttjade hans yngre hustru detta. När Isak skulle ge Esau sin välsignelse övertalade Rebecka Jakob att genom list lura till sig denna – för dessa människor så viktiga handling. Jakob lyckades lura sin far. Esau blev oerhört vred och deklarerade att bara fadern dog så skulle han döda sin bror, varför Jakob fick fly.

Jakob bosat­te sig hos sin släkting Laban och mötte såväl vänligt mottagande som svek. Han gjorde un­der ett antal år tjänst hos sin morbror och fick som hustrur Labans döttrar Lea och Rakel – både den han icke önskade och den han vil­le ha. Man kan inte se honom som en renlevnadsman – förutom sina två hustrur hade han två bihustrur. Han arbetade ihop till en stor förmö­genhet av kreatur – om igen genom luren­drejeri mot sin morbror. Jakob fick fly också därifrån med sina kvinnor, barn och alla kreatur. Laban gav sig efter honom och hann upp honom och där sker en försoning.

Att brottas med sig själv och sitt förflutna

Det är mot denna bakgrund vi granskar dagens gammaltestamentliga text. På vägen till­baka till sitt födelsehem brottas Jakob med sitt förflutna och sitt samve­te i sin fruktan för mötet med sin bror Esau. Bedragaren är inne i en uppgörelse med sig själv och det han ställt till med. Han söker vägar till försoning. Han är på sitt livs middagshöjd, en rik man med elva söner och döttrar. Men han har ett dåligt samvete. Han bär på skuld. Det förflutna förföljer honom.

Han låter de andra gå före och är ensam kvar vid Jabboks vad. Varje människa kommer förr eller senare till den situation då hon står ensam med sig själv – och med Gud. Minnen, nederlag, svek tränger sig fram i ensamheten, kanske i nattens tysta timmar. Man brottas med sitt förflutna, med ett samvete som värker, med skuld. Han får den välsignelse han bett om av mannen han brottats med.

Jakob drar så vidare, träffar sin bror och de försonas. Men – som vi kanske minns – fick han själv som åldran­de far uppleva sönernas bedrä­geri mot en av sina söner, Josef.

Författaren Arne H Lindgren återger i sina böcker – bland annat i boken Bö­ner från Betesda sin livskamp. Hans far var pastor. Han studerade till lärare men fortsatte sedan med medicinska studier. Dessa förde honom in i allt för nära kontakt med alkoholen och han fastnade i missbruk.

En dag är han gripen i Polen, står i en cell och ser ut genom fönstret. Korsarmarna i fönstret för honom in i djupa tankar om sitt liv. Han vistades senare flera år på mentalsjukhus för sitt alkoholmissbruk.

På sjukhuset mötte han och hans medpatienter läkarnas övertro på droger. Han formulerar sig så här i en av sina dikter: ”Herre Gud, så många öden det finns här! Och alla är rädda.
Alla bär på en ständigt molande värk av rädsla som de försöker gömma
långt inne någonstans under skärmmössan.
Jag har suttit på kaféet och talat med några öden – med en handfull ängsliga, oroliga människor
som inte kan förklara varför de är rädda varför deras ångest är så stor.
Ingen av dem bad att få komma hit. De var här en dag, mitt uppe i det – och de blev rädda.
Rädda för att de inte passade in, rädda för att de inte räckte till.
Nu bär de på en tung och otymplig börda av skuld.
Och vem gör något för att lätta på deras börda?
Jo, doktorn. Doktorn ger dem tabletter. Tabletter mot skuld.
Var finns Ditt Evangelium i deras liv!”

I Psaltaren finner vi många rop på hjälp. Från dagens Psaltartext hör vi Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre hör mitt rop, lyssna när jag bönfaller dig. Hör då Gud vårt rop? Bryr Gud sig om det?

Brottningen med det förflutna uppfattas av somliga som osund. Man skall inte gå omkring med dåligt sam­vete. Det möts med psykologiska förklaringar. Man söker döva människors oro med skiftande mediciner. Bruket av lugnande medel har på senare år ökat oerhört. För att inte missuppfattas vill jag slå fast att det finns situationer då dessa medel verkligen behövs.

Kristen tro ser människan som ansvarig varelse. Människans samvete är ett vittnesbörd om människans höghet. Hon är inte en orgelpipa som andra spelar på. Hon är inte heller en schackpjäs som Gud flyttar. Hon är skapad till Guds avbild som ansvarig människa. Då vi brister som människor och sviker etiskt talar vårt samvete – skickar signaler. De signalerna skall varken dövas eller sö­vas. De vittnar om vårt släktskap med Gud. Vi har skapats till ansvariga männi­skor.

För att skydda oss mot hot mot vår kropp har vi nervceller som signalerar då kroppen hotas av t ex spisplattans hetta eller på annat sätt. Dessa celler kan slås ut. Det sker bland annat genom spetälskan. Då får man inte dessa signaler och reagerar därför inte utan kroppen skadas. Samvetet kan skadas, kan tystas och då reduceras människan från ansvarig människa till icke ansvarig.

Att brottas med sig själv och därmed med Gud

Historien om patriarken Jakob rymmer en människa både i sitt onda och sitt goda jag. Bedraga­ren Jakob blir med tiden gudsmannen Jakob. Mitt i sina svek får Jakob möta Gud och göra upp både med Gud och dem han bedragit. Han får höra att han kämpat med Gud och människor och segrat.

Detta möter vi hos författaren Sven Lidman, då han i sina biografier berättar om uppgörelsen han hade med sig själv. Han såg sig som ”lindansaren på den litterära cirkusen” och bar samtidigt inom sig längtan efter något helt annat. Hans liv hade varit som ”en seglats på främmande hav” – en seglats som ledde till katastrof och skeppsbrott från vilket han kastades upp på en strand. Han skriver:
”Jag fick uppleva undret – det som jag kanske alltid drömt om: Jag fick lämna min stackars skeppsbrutna, trasiga, sjuka själ i en frälsande Härskares kärleksfulla händer. Jag blev omhändertagen.”

Efter den händelsen föddes den sång vi har i psalmboken: ”O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona, som mer än världens visdom vet och varje synd kan sona.”
Det var vad Sven Lidman upptäckte då Någon tog hand om honom. Han fann Jesus: ”Jag träder nu till korset fram ur dödens syndaländer att ge min själ liksom ett lamm i Jesu frälsarhänder.”
Följderna av detta vittnar han om i sångens avslutande vers: ”Nu all min synd du tagit har – av fröjd vill hjärtat gråta – jag är ditt barn – du är min Far – o salighetens gåta!”

Fastetiden är en påminnelse om Jesu vandring upp mot Jerusalem. Lärjungarna fick gå med honom. Det är den vandring vi gör genom livet – som också för oss är en brottning med oss själva och vår Herre. Arne H Lindgren har utifrån sin livskamp också skrivit dessa ord i en psalm som vi kan göra till vår bön:
”Nu till din tjänst, o Herre, ger jag min kropp och själ. Låt mig ur döden få uppstå. Kristus, du livet är.
Omslut mig med din kärlek. Världen behöver mig. Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.”

Leif Herngren Rosa Huset, Lövgärdet 15.03.01

Written by leifherngren

februari 27, 2015 at 17:59

Publicerat i Fastlagstiden

Kärlekens lovsång – Fastlagssöndagen

leave a comment »

1 Korinthierbrevet 13 o Lukas 18:31-34 

Dagens evangelietext från Lukas återger Jesu tredje förutsägelse om sitt lidande. Lukas konstaterade: Av detta begrep lärjungarna ingenting. Frågan är vad vi förstår – och inte minst tar till oss – av fastlags-tidens berättelser om Jesu sista dagar. Temat för dagen är Kärlekens väg – alltså ord om Jesu vandring upp till Jerusalem. En av dagens texter är Kärlekens lovsång – Paulus andefyllda poetiska ord om kärleken.

Kan man predika över denna text. Nej den är så fylld av innehåll att jag nöjer mig med att ge några kommentarer.

Korinth

För att bättre förstå och ta till oss budskapet i kärlekens lovsång behöver vi syna bakgrunden som vi finner den i detta Paulus brev till korinthierna. Han var med att grunda församlingen och vistades i den i över två år. De två breven till Korinth ger uttryck både för den glädje och den sorg han förknippar med församlingen.

Det saknas inte nådegåvor i församlingen men han ser samtidigt att man delat upp sig i olika grupper. Man är inte sams. Somliga håller sig till Paulus, andra till Petrus eller Apollos som efterträdde Paulus. Paulus tar upp denna världens vishet och dess räknesätt som uppenbarli-gen vunnit insteg i församlingen. Mot denna ställer han korsets dårskap. Han hade inte kommit med förkrossande vältalighet. Er tro – skriver han – skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft. Han hade förkunnat den korsfäste Kristus och ställer frågan: Har Kristus blivit delad?

Kunskapen blåser upp – kärleken bygger upp

Vårt lärjungeskap kan vara omoget, barnsligt. Vi talar, förstår och tänker som barn i stället för att som lärjungar ha vuxit, mognat som människor. Vår fromhet kan utvecklas i en ymnig och högljudd bekännelse. Paulus talar om ekande brons och skrällande cymbal. Fromhet kan vara uppblåst med en önskan att uppmärksammas i stället för att vara tålmodig och god och glädjas med sanningen.

Lärjungeskap kan vara stridslysten och finna glädje i andras orätt och misslyckanden. Vår fromhet kan bli negativt utmanande i vår önskan att bli sedda.

Paulus tar i kärlekens lovsång upp detta mycket allvarliga att…
det finns uppmärksammade nådegåvor…                                    utan kärlek
det finns stor kunskap och välformulerad tro…                            utan kärlek
det finns välgörande gärningar, diagonala insatser                      utan kärlek

Kärlekens ord – agape och eros

Det finns två grekiska ord för kärlek. Det ena – som har sin grund i grekisk filosofi är eros. Det möter vi i begreppet erotik men det skall inte uppfattas som att det bara gäller den kroppsliga kärleken. Eros utrycker den kärlek till Gud när vi på skiftande sätt söker tillfredsställa Gud, söker att bli godkända. Den kärleken, eros gestaltas i hur vi söker stiga upp till Gud. Det är den egocentrerade kärleken – den begärande kärleken. Paulus visar på att kunskap och välformulerad tro, goda gärningar och barmhärtighet kan formas och utövas utan kärlek.

Det andra grekiska ordet för kärlek är agape. Det är det ord Paulus brukar. Guds kärlek, agape gestaltas i att Gud i Kristus kommer till oss. Vi skall inte, kan inte, behöver inte stiga upp till Gud – åstadkomma ett godkännande av Gud. I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro. Den tro som är förtröstan på Gud.

Gud visar oss i sin kärlek att vi är Guds barn och hör honom till. I sin kärlek nalkas Gud oss alla utan avseende på kön, ålder, nationalitet eller färg.

I vår tidigare bibelöversättning finner vi orden kärleken söker inte sitt – som i vår nya översättning återges med orden kärleken är inte självisk. Det är den kärlek Paulus uttrycker genom ordet agape. Det är den Guds kärlek som skall ta sin boning i oss – vara den kärlek vi ger till andra. Den kärleken har sin oavlåtliga grund i Guds kärlek.

I den tyska översättningen står det inte kärleken är… Det står den som älskar… Det gör orden än mer personliga. Det gäller mig personligen… den som älskar.

Kärlekens lovsång

Avsnittet kärlekens lovsång omges av två kapitel. I det som föregår undervisar Paulus om Andens gåvor och visar att dessa är många och olika men de är givna för att höra samman och berika helheten, församlingen – Kristi kropp. I det efterföljande kapitlet undervisar han om profetiskt tal. Paulus ser att korinthierna söker vinna andekrafter. Det skall de göra i överflöd. Det avgörande är – det skall ske till församlingens uppbyggelse.  

Det är mot den bakgrunden som Paulus mitt i sin undervisning brister ut kärlekens lovsång. Han har samma utgångspunkt som Johannes uttrycker i orden: Gud är kärlek… Om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Det är den kärlek som inte söker sitt.  

Agape är Guds kärlek gestaltad i oss som strömmar mot ”de andra”, människorna kring oss. Vår kärlek har alltid en dubbel riktning: till Gud och till människor.  

Vi möter utmaningar i evangeliet om att inte förbli som barn i vår tro. Inför detta får vi påminna varandra Pauli ord: Tro inte att jag redan har nått detta… men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.

Vi lyssnar än en gång till de sista verserna i kärlekens lovsång: Verserna 11-13

Leif Herngren Bohus-Björkö 15.02.15

Written by leifherngren

februari 13, 2015 at 15:19

Publicerat i Fastlagstiden, Kristen

Jesu dop – mitt dop – 1 e trettondagen

leave a comment »

Jesaja 42:1-7 o Matteus 3:13-17

Hjälper oss denna söndags texter om Jesu dop med våra frågor om dopet, vad det innebär och vad det är att vara kristen och Kristi kyrka? Rubriken över mina tankar är: Jesu dop – mitt dop.

Gud är så enga­gerad i sin skapelse, hans kärlek till oss människor är så stor att han trä­der in i historien, klär av sig härlig­heten och blir människa, en av oss! Julens budskap tolkar vi i begreppet inkarnation. Ordet blev människa – blev kött – i barnet i Betlehem. Ordet bodde bland oss. Det är berättelsen om Jesus från Nasaret som steg ned i floden Jordan för att dö­pas och bekräfta sin del­aktighet i den­na värl­den och dess tillstånd. Han sänktes ned i denna tillvaros van­ligaste ämne – en flods vat­ten. Då vi delar bröd och vin – jor­dis­ka ingredienser i en helig måltid – är det ett yt­terligare vitt­nes­börd om Guds inkarnation – Guds delaktighet i våra mänskliga villkor. I dopet och natt­var-den nalkas Gud oss i vanligt vatten, i bröd och vin.

Jesu dop

 Jesu dop var hans entré in i hans offentliga gärning. Himlen öppnades och Gud gav sig till känna. Du, Jesus är min utvalde. Snickarsonen från Nasaret står där som Sonen, som Kristus! Dopet ställde honom inför hans oerhörda kallelse och förde honom rakt in i vår värld och dess villkor.

Jesu dop i Jor­dan är mö­tesplatsen mellan himmel och jord – mellan Gudsrikets väsen och kvalité och vår jordiska till­varo i allt vad den rymmer på gott och ont. Här sker detta som profeten Jesaja vittnade om i texten vi tidigare hörde läsas: Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten bland folken.  

Guds ande kom över Jesus för att han skulle föra ut rätten bland folken – ta itu med orättfärdig-heten och ofreden bland oss människor. Ande och andlighet hör obevekligen samman med våra jordiska villkor.

Jesus kom inte för att från en position ovanför oss tala om vad det är att vara människa. Han kom inte hel­ler för att lyfta oss ur de mänskliga och inte sällan svåra livsvillkoren. Han gick rakt in i dessa, var en av oss och delade våra villkor. Det fick till följd det Jesaja uttrycker i texten: Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten… Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna… ur fängelsehålan dem som sitter i mörkret

Vad vill vi höra i Guds hus?

Vi som är i Guds hus i dag och känner oss hemma här – vad vill vi höra? Kanske känner vi oss ganska avslappade inför vad som sker i gudstjänsten och något disträ inför Ordet? Förre biskopen Nils Bolander funderade över vad för budskap han väntade sig av Gud och skrev:

”Jag hade räknat med dig som en hand med helighet och fest i min gråa kväll. I stället kom du, fader, som en brand, en orosstiftare, en djärv rebell. Jag räknade med fromma känslors blom, en vänlig doft av tröst i helig vår. I stället kom du med en hårdhänt dom, en väg, en uppgift övermåttan svår… Du ville inte viska evighet till den som levde alltför långt ifrån. Du tyckte att min frid var alltför fet.”

Vad väntar vi oss av våra besök i Herrens hus. Du som är äldre och van gudstjänstbesökare? Du som är ung eller du som inte så ofta söker dig till Guds hus? Är det något av detta som Bolander uttryckte? Eller är det något annat, något mer?

Vi har nu julen bakom oss. Uppfattar vi den starka brytningen mellan julens allra vackra ord och vad evangeliet berättar om Jesu ankomst – att det bara fanns plats för honom i en krubba? Kanske dränker vi evangeliets skärpa bland alla julklapparna och den goda julmaten? Eller känner vi att julens gemenskap och värme just grundas i julevangeliets budskap av djup glädje och livsallvar?

Bolander uttryckte något mer i sin dikt. Efter sina funderingar föds en bön hos honom: Tack, att du nekade mig duvotröst och andens honungsmilda sunnansus. Tack, att du tvang mig med en stålblank röst från mörker till ditt underbara ljus.

Mitt dop

Jesu dop var unikt men söndagens texter ställer mig också inför mitt dop. Johannes Dö­paren sa: Jag döper er med vatten. Men det kommer en… som skall döpa er med helig ande och eld.

Jesaja förmedlade denna Guds hälsning: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken.

Julen visar oss att Guds rikes ankomst inte var gla­mou­röst – ett skådespel som man kan välja att titta på från en plats vid sidan av världen. Guds rike var mitt bland människor i barnet i stallet i Betle-hem, vid dopet i Jor­dans vatten och där Jesus vand­rade fram. Evangelisten Johan­nes ger oss orden: Ordet blev människa och bodde ibland oss. Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.  

Dopet är Guds bekräftelse av hans kärlek till dig – att du får va­ra ett Guds barn. Du är döpt till Kris­tus med rätten att vara Guds barn. Han tog emot dig i sin gemenskap, i sin kropp, sin kyrka. Gud skapar genom sin tjänare ett folk. Vi får vara med i detta Guds folk.

Guds hälsning genom Jesaja var: Jag låter min ande komma över min tjänare, Han skall föra ut rätten till folken. Ibland agerar vi som om Kristus kom för att oberoende av oss själv upprätta sitt rike här på jorden. Men nej, han kom för att i och genom oss, sin kyrka låta sitt rike ta gestalt bland människor! Genom dopet är jag en av lem­marna i Kristi kyrka med ansvar för denna kyrkas kallelse – att stå upp för rätt och rättfärdighet.

Den vecka som vi nu har bakom oss har varit en vecka med människoförakt, rasism, våld och död. Människor med förvridna religiösa föreställningar har agerat i Guds namn i motsats till Guds rätt och rättfärdighet. Vi har våndats inför hur det skulle gå. Det blev människors död. Domen går över dessa som agerat. Men räcker det med vånda och medlidande inför vad som sker?

Guds rike är inte något att be­trakta och njuta av på avstånd. Genom dopet och be­kän­nelsen till Kris-tus ger jag mitt svar på Guds inbjudan: Följ mig. Har veckans fruktansvärda händelser berört mig i min tro? Är mitt dop till Kristus och hans församling en utmaning till delaktighet i Jesu och min kyrkas kallelse till att föra ut rätten till folken.

Det står att när Jesus steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva – en öppen himmel och delaktighet av Guds egen Ande! Gäller det också oss – hans lärjungar? Gäller det mig och det dop jag tagit emot? Vi sjöng tidigare: ”Gud mötte med nåden oss alla i dopets välsignade stund. Med ordet han än vill oss kalla och tukta och trösta i grund.”

Vi inbjuds att ta emot nattvardens gåvor. Vi ber då ”Låt din Ande komma över oss och dess gåvor så att vi får del av det himmelska bröd och den välsignelsens bägare som är Kristi kropp och blod.” Det är en bön att vi genom Guds välsignelse och mottagande av helig Ande skall få dela Kristi kallelse till rätt och rättfärdighet, till nåd och fred över världen.

Leif Herngren  Varberg 15.01.11

Written by leifherngren

januari 10, 2015 at 12:16

Guds väckande budskap i sitt hus – Söndag efter nyår

leave a comment »

1 Samuelsboken 3:1-10 och Lukas 2:42-52

Den gammaltestamentliga texten berättade om Samuel. Hans mor Hanna hade i sin barnlöshet bett till Gud om att få ett barn och då lovat att ge detta tillbaka till Herren. Hon fick en son och lämnade denne att tjäna i Guds hus. Samuel hamnade så i templet under prästen Elis beskydd.

En natt hör Samuel någon kalla på sig och söker upp den gamle Eli som ligger och sover. Men han hade inte kallat på Samuel. Detta upprepas tre gånger till dess att Eli förstår att det är Gud som talar. Vid nästa tilltal svarar Samuel och säger vad han tillråtts av Eli: Tala, Herre, din tjänare hör.

 Samuel hörde någon tala men han hade ännu inte – trots att han tjänade i Guds hus – lärt känna Gud. Frågan är hur det är med oss som också ganska ofta vistas i Guds hus. Hör vi Gud tala till oss personligen. Eller är budskapet alltför allmänt och att vi därför inte uppfattar det riktat till oss? Det noteras att det på den tiden inte var vanligt att höra Guds tilltal. Stämmer det med vår tid.

Evangelietexten återgav Jesus vid tolv års ålder i Guds hus. Han satt där mitt bland lärarna men han lyssnade inte bara. Han ställde frågor och samtalade med dem. Från mina år som predikant kan jag minnas att vi några gånger följde upp förkunnelsen med frågor och samtal. Men det har tyvärr inte varit så ofta. Varför? Budskapet var troligen inte det väckande tilltal som Samuel drabbades av. Vi var tillsammans inte tillräckligt väckta för frågor och samtal.

Vad vill vi höra i Guds hus?

Vi som är i Guds hus i dag och känner oss hemma här – vad vill vi höra? Kanske känner vi oss ganska avslappade inför vad som sker och något disträ inför Ordet? Några av oss är som jag – för att bruka en positiv bild – komna till mogen ålder. Prästen Eli var gammal och sliten. Han kunde inte se men höra kunde han. Det var han som insåg att Gud talade.

Jag vet inte vid vilken ålder förre biskopen Nils Bolander var då han funderade över vad för budskap han väntade sig och skrev:

”Jag hade räknat med dig som en hand med helighet och fest i min gråa kväll.
I stället kom du, fader, som en brand, en orosstiftare, en djärv rebell.

Jag räknade med fromma känslors blom, en vänlig doft av tröst i helig vår.

i stället kom du med en hårdhänt dom, en väg, en uppgift övermåttan svår…

Du ville inte viska evighet till den som levde alltför långt ifrån.

Du tyckte att min frid var alltför fet. Den måste krossas av ett mäktigt dån.”

Ja, jag vet inte vad vi väntar oss av våra besök i Herrens hus. Du som är äldre och van gudstjänst-besökare? Du som är ung eller du som inte så ofta söker dig till Guds hus? Är det något av detta som Bolander uttryckte? Eller är det något annat?

Det händer att en talare kastar om orden i det han vill säga. Det hände en pastor som predikade över just denna Samuelstext och sa ”Tjänare, Herre, din talare hör”. Det blev lite annorlunda än vad Samuel sa. Vi kan ju le åt den händelsen. Men frågan är vilken relation vi har till vår Herre. Vi kan frestas till att det blir något åt det hållet. ”Käre Herre, vad har du att bjuda på i dag?”

Bolander uttryckte något mer i sin dikt. Efter sina funderingar föds en bön hos honom:

”Tack, att du nekade mig duvotröst och andens honungsmilda sunnansus.
Tack, att du tvang mig med en stålblank röst från mörker till ditt underbara ljus.”
Det är nu dagarna efter jul. Vi har säkert i glädje sjungit ”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå”. Vi har njutit av en vacker julkrubba. Vi har med full kraft och välsignade sjungit ”Var hälsad sköna morgonstund som av profeters helga mun är oss bebådad vorden.” Vi har på nytt hört berättelsen om de två som på grund av skattskrivningen var på vandring till Betlehem. Dit där inte fanns plats för nattens vila trots att kvinnan var havande och skulle föda sin första son.

Då sjöng vi också:

”Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi med kraften av sin Anda,
förkunna oss sin Faders råd och sötman av en evig nåd i sorgekalken blanda,
strida, lida dödens smärta, att vårt hjärta frid må vinna och en öppnad himmel finna.”

Uppfattar vi den starka brytningen mellan julen allra vackra ord och vad evangeliet samtidigt berättar om? Kanske dränker vi evangeliets skärpa bland alla julklapparna och den goda julmaten? Eller känner vi att julens gemenskap och värme just grundas i julevangeliets budskap av djup glädje och livsallvar?

I dagens psaltartext finner vi dessa ord om Guds hus: Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo för sina ungar. Det är vad Guds hus vill vara för oss mitt i våra liv med alla dess utmaningar.

Men det innebär inte endast ”fromma känslors blom och en vänlig doft av tröst i Helig vår”. Jesus stannade kvar i Gud hus för att lyssna och lära, framföra de frågor han brottades med. Han ville vara hos sin fader, i sin faders hus.

Tala, Herre, dina tjänare hör

Samuel bad Gud tala till honom. Han såg sig som en Herrens tjänare för att vara till tjänst. Han växte till, lärde känna Gud och blev en ledargestalt för Israel. Hans budskap var bland annat detta: ”Frukta Herren och tjäna honom uppriktigt och av hela ert hjärta. Jag vill lära er vad som är gott och rätt.”

 I Equmeniakyrkans portalparagraf söker vi teckna vår uppgift att förkunna och praktisera evangeliet:

”Equmeniakyrkan vill värna rätten och avslöja orätten, uppmuntra till delaktighet och medansvar i samhället, bidra till utjämning av världens resurser, verka för fred och försoning samt ta sitt ansvar för att förvalta Guds skapelse.”

Vad förväntar vi oss av våra besök i Guds hus? Säkert en glädje i att få träffa goda vänner. Och också detta att väckas av Guds tilltal, vakna till och få tillfälle att ställa frågor och få samtala. Vi möts för att få klarhet om vart vägen bär i våra liv, i vår församling och vår kyrka. Visst önskar vi att orden i vår kyrkas målsättning skall ta gestalt hos oss själva och hos oss tillsammans.

Prästen och sångförfattaren Ingemar Johansson fångar i den psalm vi strax skall sjunga hur detta kan förkroppsligas:

”Friheten sträcker ut sin hand. Nej kärleken tvingar ingen till sig.

Du är nu fri att säga ja eller nej till detta något som kallar på dig…

Vägen den börjar där du står, så är det att vara född av Anden.

Glädjen du känner är en gåva, en hälsning från en okänd som ville ditt liv.

Se hur gudsvinden bär, hur allt händer just här. Du är älskad precis som du är.”

Vi avslutar med att be som Samuel: ”Tala, Herre, din tjänare hör.”

Leif Herngren  Equmeniakyrkan Johanneberg 15.01.04

Written by leifherngren

januari 4, 2015 at 15:55

Publicerat i Julen

Humor och allvar tillsammans med Gustaf Fröding

leave a comment »

Anförande i Trollhättan 14.11.19 vid Pensionär Vision

Gustaf Fröding föddes på Alsters gård i Värmland 1860 och hade alltså sina rötter i värmländskt bruks- och herrgårdsliv. Hans morfar, Carl Adolph Agardh, var biskop i Karlstad. Hans farfar hade skapat en stor egendom, Gunneruds gård.

Familjesituationen var uppenbart inte enkel. Modern drabbades i flera perioder av psykisk ohälsa bland annat i samband med Gustafs födelse. Hon tålde inte vid hemkomsten från sjukhuset att se sonen. Fadern – som varit disponent på Alsters gåd – drabbades av en hjärninflammation som satte djupa spår i hans liv och som mycket svårt berörde familjen. Den blev inte bättre då han mötte den religiösa rörelse som drog över landet men som hos honom födde en lagisk moralism och dyster slutenhet. Föräldrarnas situation skapade också ekonomisk problematik.

Han hade fyra systrar där den äldsta, Cecilia stod honom närmast och blev under stora perioder i hans oroliga liv ett starkt stöd. Hon skrev själv om sin bror – som hon uttryckte det – ”en enkel historia om ett stort lidande”. Där fanns också Matilda med psykisk belastning och Hedda som levde i skygghet och passivitet men som trots detta tillsammans med Cecilia blev till ekonomiskt stöd för brodern.

Farmodern levde på gården Gunnerud, i vilken man fick hålla till under somrarna och vid andra tillfällen. Miljön där var befriande och inte som i hemmet där man trycktes ned av ständiga krav på en ”övermänsklig fullkomlighet”.

Gustaf tog studenten i Karlstad och uppehöll sig sedan en tid i Uppsala för akade­miska stu­dier – utan exa­mensresultat. Där i studentstaden släppte han loss från den hårda prägling han utstått i hemmet. Där las grunden till de svåra alkoholberoende han sedan levde med parat med allvarlig psykisk problematik. Hans liv präglades av framgångarna med sitt författarskap och nederlagen med psy­kisk problematik, al­ko­holism och vistelser på kuranstalter. Någon har räknat ut att Frö­ding vårdades 15 år på sjukhus och sjukhem. Mot den bakgrunden är det i högsta grad märkligt med Frö­dings kombination av humor och allvar i sin brottning med livsfrågorna.

Fröding befann sig flera år i Norge – bland annat i Lillehammar på sanatoriet Suttestad där läkaren Jens Torp drev ett sjukhem för människor med psykiska problem där Fröding vistades flera gånger. Jag har en bild av Gustaf Fröding som jag fått av en kvinna, dotterdotter till en av läkarens tre döttrar. Dessa fick ibland vara med vid måltider tillsam­mans med patienter och lärde så känna Fröding. Vid ett tillfälle hade en av dem gjort ett framträdan­de som kommen­te­rades av Fröding. Ef­ter­åt blev han så ånger­full över vad han sagt att han skrev en dikt om henne som på kvällen låg i hennes rum.

Denna flicka utbildade sig till fotograf och tog vid ett senare tillfälle ett par bilder av Fröding – en där han framstår nog så elegant och så en annan bild vilken visar en trött och nedsla­gen Frö­ding. Bägge bilderna finns med i en bok i vilken människor som kände Fröding ger sin bild av honom. Flera av dessa vittnar om den godhet och stora känslighet som präglade Fröding och säkert var en av anledningarna till hans djupa mentala problematik.

Fröding var i Norge under några av krisåren i unionen mellan Sverige och Norge som sedan upplöstes 1905. På bägge sidor fanns de som hotade med vapen och krig. Fröding skrev flera artiklar om krisen och stäm­ningarna i Karlstadstidningen där han var anställd som journalist. Den norske kännaren av Fröding, Hen­rik Braastad, skriver:

Fröding var en vän av Norge, en orubblig, känslomässigt engagerad samförstånds- och fredskämpe; framför allt var han en modig, klarspråkstalande journalist och rent av ”fredspoet” i den oförsonliga unionsstriden fram till 1905.

Fröding började tidigt skriva. Det finns mycket goda dikter från ungdomsåren. 1891 kom Gitarr och dragharmonika och 1894 Nya dikter vilka befäste hans ställning som en av våra främsta lyriker.

1896 kom diktsamlingen Stänk och flikar i vilken Fröding hade dikter som uttryckte en för sin tid alltför stor sinnlighet och frihet. Dikterna – som dikten ”En morgondröm” – mötte starkt motstånd. Fröding åtalades men friades. Dikten var en av två glädjedikter. Han återger en dröm om naturens skönhet och rikedom.
”Jag drömde om aplar i mäktiga hag kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärsdungar och vinbärssnår kring floden som ensligt i dälden går…”

Där strövar i skogen en fri ung man i alla sina drömmar om morgondagen. Och där kommer med lätta smygande steg en ung kvinna och lägger sin arm över mannens ögon och ber honom gissa vem hon är. Det övergår till ett inbjudande famntag och de förenas i älskog, där ”hon låg naket och utslaget skön och med vittskilda knän och med skälvande sköte var den älskades åtrå i möte”.

Det var ord som dessa som upprörde Frödings samtid. Han åtalades men friades.

Detta ledde Fröding in i en mycket djup mental kris under närmare tio år. Han flyttade till Uppsala med flera års vistelse på mentalsjukhus. Författaren Ellen Key var en av få som besökte Fröding i Uppsala. Hon skrev om sitt besök något som påminner om den kanske mest kända bilden av Fröding då han sitter i sjuksängen med sitt vita hår och långa skägg och med bibeln på bordet. Hon skriver: ”Han såg bättre ut än någonsin, hela anletet förfinat, mognat, blekt med kal hjässa och långt grånat skägg och en oändligt milt svårmodig blick.”

Fröding vistades de sista åren på Djurgården i Stockholm och dog 1911 bara något över 50 år gammal.

Det var en hel del människor samlade vi gravsättningen på Uppsala kyrkogård. Det blev för många en över­väldigande upplevelse med brinnande facklor och fladdrande fanor.

Poeten Erik Axel Karlfeldt – en av Frödings nära vänner – höll högtidstalet. Han tog upp Frödings stora brottnings­kamp med sig själv. Denne hade uppfattat sig som misslyckad och förkrossad och sökt sig till bibeln som han till och med läste på grundspråken. Han sökte ett liv, menade Karlfeldt, i ande och sanning. Han kunde under sina sista dagar både skämta och le. Där fanns såväl humor som allvar!

 

Någon kan undra varför jag skall återge hans poesi i dag. Fröding var mitt i allt det svåra en av våra största verskonstnärer och främsta lyriker. Ett författarskap fyllt av såväl humor som allvar, av so­ci­alt engagemang och känsla för de svaga. ”Den sorgsne skrattaren” är titeln på en bok om honom.

 Jag återger nu några av de dikter som gripit tag i mig och som vittnar om att det inte bara var dans och trallande jäntor i Värmland. Jag börjar med dansen:

 

Lek och dans

 Fröding fångade i sin oerhörda förmåga att forma vers in stämningarna och livsglädjen i de värmländska bygderna:

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten,
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!”

Han återger så några av karaktärerna som Bolla – ”hon är fager och fin, men har intet i fickan”, som Kersti – ”den trotsiga, vandrande, vilda” och Petter i Toppsta och Gusten i Backen – ”pojkar, som orka att kasta på klacken och att vischa en flicka i skyn”.

”Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen…
In i snåren av björkar och alar och hassel
var det viskande snack, det var tissel och tassel…
det var kutter och smek under lummiga grenar
– vill du ha mig, så har du mig här!”

Det är nog inte bara värmlänningar som känner igen sig i Frödings dikter. Det gäller inte minst glädjen som ibland sätter hela vår kropp i rörelse och förlägenheten då detta upptäcks av andra. Det drabbade Tre trallande jäntor ”på vägen vid Lindane Le”, där de vandrade fram och så brast ut i ”Hör göken!”. Deras rop tystnade tvärt. Varför? ”Det stod tre studenter vid grinden, och därför tystnade de och blevo så röda om kinden, de trallande jäntorna tre… Det stod tre studenter vid kröken och flinade, alla de tre, och härmade och skreko: ’Hör göken!’ och alla så trallade de.”

 

Humorn

tog sig hos Fröding de mest skiftande uttryck blandad med ett gott stycke ironi. Många ler gott åt Våran prost som ”är rund som en ost och lärd som själva den onde”. Han skämdes inte för att hans far var bonde och uppskattades – han var mest som folk. Men annat var det ”så fort han fått prästrocken på”. Då han ”likasom växer” kände andra sig ”ynkligt små”. Man glömde inte ”då han talte om yttersta dagen”. Prosten ”läste för köttet lagen” så att såväl prosten själv som alla andra grät ”ty köttet sved och själen var allt satt i klämma”. ”Men det förståss, vi repade oss, när prosten klarade strupen till sist och sade: ’välkomna till smörgåsbordet och supen!’”

Den problematik Fröding tar upp i dikten Äktenskapsfrågan gällde inte bara hans tid. Den är lika aktuell i dag då man bildar par. Hur skall man ha det? ”En plog ska vi ha, en harv ska vi ha, en häst ska vi ha, som kan streta och dra! ’En täppa med bönor och kål och spenat!’ Erk du! Maja du! Så ska vi ha´t!” Önskemålen är inte desamma idag. Men visst ska också vi fylla våra täppor med attiraljer av skiftande slag. Vad värre är så är det men som följer också vårt.

”Men, Maja du, Maja du, var ska vi ta´t?
Jag är för fattig och du är för lat!
Du går på roten och jag går på stat!
Erk du!
Maja du!
Var ska vi ta´t?”

Fröding visste vad modersstolthet och fäders förhoppningar kan ställa till för oss. Vi väntar oss – precis som det var för mor till Lelle Karl-Johan – att våra barn skall brås på oss och ge näring åt vår stolthet. I skiftande sammanhang berättar vi om dem och visar upp dem. ”Karl-Johan, kom fram!”

”Se, hur han bockar sig,
se, hur det lockar sig
vänt över skulten på lelle Karl-Johan,
jojo, må tro, han
vet allt att vara med folk minsann.”

Mor hade sin förväntan ”att lelle Karl-Johan allt blir en präst, när Karl-Johan blir stor”. Det sa mor och smekte ömt sin son, ”men tänk, vill ni tro, han svor sturigt och lett: ’Jag gir jäkel i mor!’”

Något av sig själv ger Fröding i dikten Takt. Han ställde inte in sig i leden. Han gick sin egen väg och i egen takt. Det fick han lida för och mötte – som han uttryckte det – lakejernas förakt. Fröding var inte villig att ”sälja sin frihet för slantar” och lägga på sig det ok han såg alltför många bära på sina nackar. Han ville bara inte ”skapa (sig) om till en svansande apa”, ”dresserad av dem, som ha makt”.

Allvaret

finns i många av Frödings dikter. Genom sitt liv fick Fröding uppleva att det inte är så lätt att vara människa. Han såg vår tafatthet och granskade våra fördomar och uppfattningar. De små i samhället stod honom nära. Han såg dem som i sina misslyckanden fastnat i sin grämelse och ruvade på nederlagen. Han såg dem om vilka det kunde sägas: ”jag lever än, men blott i det förflutna”. Men han inte bara såg dem. Han ville närma sig dem och komma dem till hjälp. Han skriver om En främmande man:

”Jag ville närma mig, jag ville bära
den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
men han vek undan, när jag nådde nära,
och mellan oss låg svalget vitt som ständigt.
Han läppar voro fast tillsammanslutna
omkring det bittra tärande förflutna.”

Frödinghjälper oss fråga vad vi bär på i våra ryggsäckar? Vad är det vi ruvar på? Vad är det vi inte vågar dela med andra? I dikten Tiga eller tala tar han upp frågan varför vi skall ta upp och dela vår smärta med någon annan. ”Varför skulle du mässa också din själs litania, också din sorgs miserere?” Men Fröding visste vad själavårdare och psykologer ofta smärtsamt ställs inför.

”Smärtan, som bundits där nere,
skall, när en tid har gått över,
väpnad från fot och till hjässa
upp ur sitt fängelse springa
djärv som befriande harm!”

Smärta och sorg skall inte ”tigas ihjäl”. ”Att tiga är hos en sångare brott”. Utmaningen är att vara en ”tolk för de tyste, som lida, tiga och lida blott”.

Fröding visste om sin samtid att de ”lyssnar icke på fagert snack”. De sätter ”modigt på lögn sin klack”. Det gällde ”lögn, som levat i tusen år och fördenskull i ära står”. Han ropar ut sitt Ve. Vad blir följden om vi drar med oss gammalt skräp? Och vad blir följden om detta i stället ”ryckes från dräkten loss?” ”Kanske hållningen (skulle bli) mera fri, mer naturlig då… Kanske blicken blev mera klar, mera skarpsynt, än förr den var!” Dessvärre visste Fröding hur såväl fromma som profana siare frestas till tystnad och skrev:

”Ve därföre och trefalt ve
över dem, som ej vilja se,
men fördölja med rosenfärg
ruttenhet och rost och ärg!

Ve därföre och trefalt ve
över dem, som stenar ge,
när de skulle oss giva bröd
och ge halmstrån åt oss till stöd.

Ve därföre och ve igen
över himlande dunkelmän,
som för sanning oss humbug ge!
Ve er, hycklare, trefalt ve!”

Frödings starka sociala patos

För Fröding gällde inte pratet om Den gamla goda tiden. Han växte upp i en privilegierad miljö på Alsters herrgård och fick chansen till akademiska studier. Men han såg och kände sin samtid som levde under helt andra förhållanden. ”Forsen dånade, hjulen dundrade, gnistorna sprakade, marken skakade, hammaren dunkade tung och dov. Bälgen blåste och blästern ljungade, kvävande hetta ur ässjorna slog, svettiga sotiga smederna slungade släggan mot stängerna, nöpo med tängerna, formade järnet till harv och till plog.”

Han visste att de för allt sitt ”släp och slit” tröskades ut som halm och sedan läskades med sprit. ”Forsen dånade, hammaren stampade överdundrande knotets röst, ingen hörde ett knyst från de trampade, skinnade, plundrade ännu i hundrade år av förtvivlan och brännvinströst.”

Samma sociala patos finner vi i hans dikt Lars i Kuja. Lars och hans hustru ägde en hundradetrettiotredjedel med äng och med åker och äring. ”Men ängen (var) skäligen klen och åkern mager och äringen sen, ty allt som (växte) åt Lars (var) sten, och sten (var) dålig förtäring.” ”Men Lars (hade) armar och Lars (hade) ben, och gnidig och seg (var) hans käring.” Trots allt detta och trots det som gällde då länsman kom trodde de på en bättre framtid. Vad gäller om vår framtid?

Frödings tankar om livsfrågorna och själva livet

Fröding hade en mycket stark känsla för det äkta, det sanna och var oerhört vass i sin kritik av människors spel och falskhet. Det som fångade honom och det han själv bjöd på i sina dikter var det han uppfattade originalt.

Det är julottemorgon och Det är kallt och ”det gnisslar under släden, rimfrost hänger vit i skägg och hår, framåt vägen mellan furuträden genom drivorna det går”. Det är som en ”drömsyn ifrån sagans riken” då folk drar fram bakom häst och släde och ser brasorna låga bakom rutorna i husen. ”Och från kyrkans välvda fönsterbågar strömmar bländande en flod av ljus.” Klangen ”från den vigda malmen dallrar saktare och domnar av.” I kyrkan ”höjes morgonpsalmen om den gryning Nazarenen gav”. Fröding delar med sig av sin tro:

”Natthöljd värld, som blödande och fången
under kvalens pinotänger skalv,
blev befriad, därför stiger sången
triumferande mot templets valv.

Mänskobarn, som djupt i stoftet böjas
av en hopplös livskamps slaveri,
för en stund op hymnens vingar höjas
till en värld av ljus och harmoni.”

Fröding sökte det äkta och sanna. Men Vad är sanning? Den frågan ställde Pilatus en gång och den frågan ställs i dag. Men ”profeten teg. Med gåtans lösning bakom slutna läppar till underjorden Nazarenen steg. Men gudskelov, att professorer finnas, för vilka sanningen är ganska klar!” Dilemmat för oss ser Fröding.

”Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Inför min studentexamen konstaterade vår åldrade kristendomslärare att med de kunskaper han en gång fick i skolan skulle han bli underkänd vid vår examen. Detsamma gäller för mig. Det jag då fick lära mig som sanning och rätt är i dag sällsamt orätt.

Fröding arbetade mycket med frågorna om gott och ont. Han såg med egna ögon hur åtskilligt – redan på hans tid – lyftes till skyarna medan annat ifrågasattes eller kallades för strunt. ”Det ljugs, när porträtterat grus får namn av konst och fägring.” Idealism och realism stod ofta mot varandra. Vart ting skulle bära sitt rätta namn och rätta färg och inte ge falskt sken. Det går inte att dölja vår nakenhet i pråliga kläder. Alltför mycket bar sken av hägring och påminde om H C Andersens kejsare nya kläder.

”Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor;

Och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.”

Fröding funderade över vad som väntade oss efter döden. Han delar med oss av sina tankar i dikten Himlar. Han kände sin närhet till det jordiska ”Skall jag tungsamt höja mig ur gravens mull och töja på mitt väsens band som knöt mig vid jordens tyngd och häva mig till rymd, där jag kan sväva full av kraft och fri?”

Den himmel han funderade över fick inte skilja oss från livets krafter. Han såg inte fram mot en ”klostersalighet”. ”Jag vill se himlen full av jordens rika och starka liv med ännu större styrka.” Så blir hans funderingar också till en bön:

”Giv mig. O Gud, ett säkert hopp i döden
att möta livets friska mänskovimmel,
där mannen är en man och kvinnan kvinna!

Giv mig en uppåtfärd av rika öden,
där jag kan slag förlora eller vinna,
så kan jag kanske längta till din himmel!”

Uppenbart arbetade Fröding hela livet med sin tro. Men han var inte på jakt efter den rätta tron. Han sökte en sund, frisk tro. Hur skulle den gestaltas i relationen mellan Tro och vetande?

”Hur förena tro med vetande?
Frågan lär ju vara viktig,
kräva starkt arbetande,
mycket ivrigt letande.
Dumbom, något oförsiktigt,
svarar: ”Jo, när tron är riktig.
är den vetande”

Det är orden i en av Frödings sista dikter – väl i överensstämmelse med bilden av honom sittande i sängen med Bibeln lagd på nattduksbordet och med Karlfeldts ord om Frödings sista dagar:

”Han kunde under sin levnads sista dagar skämta och le med en trygg och frisk förnöjelse, som hör barnasinnet, men även visheten till.”

Leif Herngren Bohus-Björkö 14.11.18

Written by leifherngren

november 18, 2014 at 18:34

Mångfald och enhet i nådens gåvor – 10 e tref

leave a comment »

1 Kor 12:4-13 och Rom 12:4-8

I dagens epistel ljuder den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, Sonen och Anden: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Det är i den treklangen vi kan förstå Anden och Andens gåvor. Kyrkan är kyrka då den framträder i en mångfald av verksamheter, tjänster och gåvor. Grundläggande i kristen tro är sambandet mellan mångfald och enhet. Söndagens tema är Nådens gåvor. Rubriken över mina tankar är: Mångfald och enhet i nådens gåvor. 

Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splitt-rade församlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grupperingar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjänster – inte tjänat sida vid sida – trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grupper. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna källor. Detta trots att vi alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och samma kropp.

Till nytta – för vem och för vad?

 Paulus säger: Hos var och en framträder Anden och säger detta prosaiska så att den blir till nytta och tar så upp nådens olika gåvor. Till nytta – för vem och för vad? Det handlar om församlingens uppbyggelse. Det handlar om församlingens uppdrag. Församlingen har ju en rad tjänster för att kunna fullfölja sitt uppdrag och till dessa behövs olika gåvor.

Det innebär inte att Paulus med sina uppräkningar ger oss hela bilden av nådegåvorna. Han uttrycker detta i sitt brev till församlingen i Rom där han har en annan uppräkning. I bägge fallen är de uppräknande gåvorna exempel på nådegåvor. Med tanke på de olika gåvor som Paulus tar upp är det ofattbart att tungotalets gåva så ofta fått stå i blickpunkten. Han säger själv: I församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.

Vilka nådegåvor behöver församlingen här i Surte? Låt oss höra Paulus uppställning i Romarbrevet där han betonar kopplingen mellan gåvorna och tjänsterna: Rom 12:4-8

Paulus visar på undervisningens gåva och gåvan att meddela vishet och kunskap. Profetians gåva som hör samman med församlingens uppbyggelse. Han visar på dem som står i diakonala uppgifter med tjänandets gåva och gåvan att frikostigt dela med sig. Han tar upp tröstens gåva – för att stå i själavårdande uppgifter. Och – lyssna – gåvan att vara nitisk som ledare, att styra – som föreståndare, som ledamot i styrelsen eller som scoutledare eller annat ledarskap.

Ni har ju en fin kyrka och haft fastigheter och mycket att göra med allt som hör till detta. Det berättas i GT om att ett tabernakel skulle skapas som ett Guds hus. Mose deklarerade att Gud hade utvalt en man, Belsalel, fyllt honom med gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och all slags hantverksskicklighet. Denne man skulle leda arbetet. Det talas om konstskicklighetens gåva om dem som skulle förverkliga detta bygge. Guds nådegåvor kopplas alltså här till händernas arbete och till att bruka sitt huvud. Gudomlig ande relateras till insikt, förmåga och kunskap och all slags hantverksskicklighet. Dessa gåvor var givna för att brukas i Guds tjänst.

Vilka möjligheter har våra församlingar att vara levande och skapa förtroende utan medlemmar med olika gåvor som brukar dem inte bara för egen skull utan för Guds verk.

Jeremia kallades av Gud att bruka sina gåvor. Hans svar blev att han inte dugde och var för ung. Gud ville – trots hans ungdom – bruka honom. Det skulle ske under Guds beskydd. Alltför många har likt Jeremia avstått då Gud kallat. Deras gåvor har inte blivit brukade. Det är en glädje att ibland träffa dessa som på äldre dagar förstått att Gud vill bruka dem och så låtit sina gåvor bli brukade. Vad gäller oss?

Paulus gör en viktig anmärkning om nådegåvorna och tjänsterna. Han ställer retoriska frågor: Kan alla vara apostlar eller profeter eller lärare eller tala med tungor eller tolka sådant tal? Svaret för Paulus är Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Och så följer hans ord i kärlekens lov.

 

Kärlekens lov

Lyssna: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Som enskilda och som kyrkor har vi stannat till, förblivit som barn. Man hade formerat sig. Somliga sa jag hör till Paulus. Andra – jag hör till Apollos. De var, säger Paulus spädbarn i Kristus – inte vuxna.

Vi har sagt jag är lutheran, jag är missionare, jag är katolik eller pingstvän. Vi som alla döpts med en och samma Ande att höra till en och samma kropp. Paulus starka ord om kärleken är inte vackra ord om principer och stämningar. Kristen tro är en tro som får sitt uttryck i kärlek.

 

Då skall välden tro

Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ger oss svaret i sin förbön för sin kyrka. Då skall världen tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen – för att världen skall tro och förstå.

Människor kommer att tro när den kristna trons treklang i Fadern, Sonen och Anden kommer att ljuda i sin mångfald och i enhet. Det skall ske i förvissningen att nådegåvorna är olika, men Anden densamma, tjänsterna är olika, men Herren densamme verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp. Nådegåvor är oss givna för att brukas i mångfald och enhet.

Leif Herngren Surte 14.08.24

Written by leifherngren

augusti 23, 2014 at 11:33

I teknologins och ekonomins samhälle

leave a comment »

(Jag skrev denna text för några år sedan varför något kan upplevas som passerat. Men jag uppfattar avsnittet som helhet fortfarande aktuellt)

 

”Låt oss bygga oss en stad, med ett torn som når ända upp till himlen.
Vårt namn blir känt… Detta är bara början.
Nu blir ingenting omöjligt för dem, Vad de än föresätter sig.”
   Första Mosebok

Tre arbetare i ett medeltida stenhuggeri ombads av en besökare att beskriva vad de egentligen höll på med. Den förste svarade: ”Jag bearbetar ett stenblock”, den andre: ”Jag förtjänar mitt levebröd” och den tredje: ”Jag bygger en katedral”. Med en viss förenkling möter vi i denna berättelse den människa som främst ser sig som producerande varelse, knuten till materiell uppbyggnad, ho­mo faber och den framför allt ekonomiskt beräknande människan, homo oeconomicus. Den tredje mannen sätter däremot in sig själv och det han gör i ett vidare sammanhang än de snävt ekonomiska och teknologiska. Han symboliserar antrophos teleios – den hela människan.

Berättelsen om Babels torn utgör ett utropstecken. Människorna byggde en stad och i den­na ett torn, vars spets skulle nå ända upp till himmelen. Man ville då – som i dag – göra sig ett namn. I be­rät­telsen sägs det att ingenting härefter skall vara omöjligt för människan. [i]

Vad som sedan hänt tycks i högsta grad bekräfta detta. På det tekniska området har det skett och sker ofattbara fram­gångar. Mycket av vad människan åstadkommit är uttryck för det goda förvaltarskap hon skapats till. Vi skulle kunna ge en lång rad exempel på nyttigheter till människans tjänst. På samma sätt ser vi över allt exempel på den skönhet människan skapat.

Dessvärre är bilderna av det motsatta, det destruktiva, det nedbrytande alltför många och ibland till synes de övervägande. Babels torn är en påminnelse om de kulturer som uppstått, blomstrat, vissnat och gått under. Den fråga jag arbetar med i detta kapitel är vart människan tar vägen inför allt det som skapas genom den naturvetenskapliga revolutionen och teknologin som följt i dess spår. Då fokus kommer att sättas på de hot som teknik och ekonomi rymmer är det viktigt att inte tappa bort alla de välsignelser som kommit människan till del.

 

En grundläggande utgångspunkt i kristen skapelsetro är människans framträdande och plats i skapelsen. Människan formas både till förvaltare av den jord hon fått att bebo och till att föra skapelsen vidare. Hon skall vara ”fruktsam” och i likhet med den övriga skapelsen förmedla liv till nya generationer.

Skapelseeposet ger oss mycket av det sköna och fantastiska med både människan och den övriga ska­pelsen. Men där finns också ord som människor brottats med och kommit till vitt skilda uppfattningar om: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.” [ii]

Guds avbild – är det verkligen så? Inför allt vad poeten Hjalmar Gullberg såg av människors framfart i världen skrev han om oss som ”avigsidan av myntet med Konungens bild”, som ”Konungens karikatyrer”. Redan i Bibelns början återges hur människan går ur sin givna roll – vänder sin Skapare ryggen och går sin egen väg.

Jag har tidigare berört spänningen mellan orden härska över respektive bruka och vårda som återfinns i Bibelns skapelseberättelser. Hur skall vi förstå den roll som ges människan i dessa ord? I Jesu budskap möter vi utmaningen att vara goda förvaltare. Går den uppgiften att relatera till begreppet härska? I tidigare bibelöversättning brukades orden råda över. Det goda förvaltarskap som jag uppfattar vara ett klart uttryck för kristen människosyn grundas i orden bruka och vårda.

”På Babels torn byggs det varje dag av människor som du och jag.
Men var finner vi skapelseliv, när luften vi andas in  och vattnet vi brukar förgiftas,
då förvaltare blir herrar på anförtrodd jord.” [iii]

 

”World Trade-tor­nen var inte bara en sinnebild för avancerad teknologi, de var också ett rättfärdigande av teknologins be­tvingande vilja att i fast form förverkliga vad som än låter sig göras i teorin… Vi är inte beroende av Gud eller profeterna eller andra förunderliga fenomen. Vi är fenomenet.” De är ord av den amerikanske författaren Don DeLillo i hans reflektioner efter de fruktansvärda terrordåden den 11 september 2001. Han gjorde det som representant för, som han skrev, den enda supermakten på jordklotet. [iv]

Mitt i den vetenskapliga och tekniska framgång som människan åstadkommit tycks hon förbli densamme. Den tekniska utvecklingen vänder hon mot sig själv och mot andra. För maktens och prestigens skull är människan beredd att förstöra, döda och förinta.

Krigens förbannelse drar över världen. Skövling pågår av regnskogarna i Brasilien och över vår värld. Valarna och fiskarna i haven plundras. Förstörelse sker av jord, vatten och luft med följder upp i atmosfären och dess ozonlager. Den roll av herre över skapelsen som tar sig dessa uttryck står i skarp konflikt med ett gott förvaltarskap. Det som är själva livsbetingelserna för människan själv och för hela skapelsen undergrävs. Människan kan genom sitt beteende förstöra förutsättningarna för fortsatt liv.

Så besannas det vi läser på Bibelns första sidor. I stället för lustgårdens bild av människan som Guds medarbetare och förvaltare ges bilder som tecknar människan i hennes försök att leva sitt eget liv – utan Gud. Människan äter av kunskapens frukt, men inte för att leva i fred med sina bröder på samma jord.

Människan som skapades till att vara sin Skapares förvaltare och leva i harmoni med sig själv, med andra och i nära samhörighet med den övriga skapelsen lever inte i dag på grund av sitt svek i Edens trädgård. Människan skapades till ansvar. Alltför ofta är hon den oansvariga männi­skan, som i likhet med Adam och Eva alltid finner en ursäkt för sitt svek. Men de ursäkterna kan aldrig dölja hennes ”nakenhet” inför Gud. Människan har förlorat sin ”härlighet”. Hon tecknas därför i Skriften som en förlorad människa.

Därför ljuder Skaparens röst åter och åter i historien: ”Var är du?… Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.”

 

Filosofen Georg Henrik von Wright granskade under sina sista år närgånget vår tid. Han pekade på en rad av de missför­hål­­landen som industrisamhället skapat med den växande spän­ningen mellan herrar och arbetare, mellan exploatörer och exploaterade. En spänning som tar sig uttryck i att den underkuvade naturen gör uppror mot den ”vetenskap­ligt-teknologiska människan” som gjort sig till herre över henne – ett slavuppror. Skapelsens uppror ser vi än mer av i dag med stormar och orkaner, översvämningar på sina håll och extrem torka på andra håll.

Samma fenomen som Al Gore ger uttryck för i sin film och bok med dess obekväma sanning såg Wright i brytningen mel­lan en naiv tro på framsteget och skräckblandad pessimism. Sida vid sida lever ”ekologisk pes­si­­mism” med ”teknologisk optimism”. Ansvaret för vad som sker fördelas genom byråkratier och opersonliga instanser vilket får till följd att ingen ser sig ansvarig.

Wright uppfattade i detta ett all­varligt hot mot samhället och demokratin i det tvång som det högteknologiska och byrå­kratiskt centrali­se­rade samhället utövar på utvecklingen. Detta betecknade han som omständighe­ter­nas diktatur. ”Sam­hället ikläds en tvångströja och man frågar sig, om inte den form av ratio­nalitet, som ve­tenskap och teknologi företräder, kommit att få inverkningar på livet, som varit allt annat än för­nuftiga och önskvärda.” Det är en av or­sakerna till den växande klyf­tan mellan ut­slagna arbetslösa och den väl­skolade elit som svarar för ledarskapet.

Det värdetomrum Wright såg råda har inte kunnat fyllas av den vetenskapliga och tekniska ratio­naliteten. Den utmaning som industrisamhället då står inför – i avsaknad av ett norm- och vär­de­sys­tem – är att kampen för tillvaron ofta blir hänsynslös. Men för Wright handlade detta inte om nå­gon slags naturnödvändighet eller något ödes­be­stämt. ”Män­niskan skapar själv sin historia och det an­kom­mer ocks­å på henne själv att be­fria sig från det tvång som hon genom oförnuftig verksamhet pålagt sig.” [v]

 

Homo technologicus

”Vad är det du håller på med Ingvar? frågar jag mig själv. Det blir något av ett sanningens ögonblick. För första gång­en vågar jag med öppna ögon se på de gångna årens verksamhet, som ända in i det sista har hållit mig i sitt grepp. Det ögonblicket blir den mentala vändpunkten – det ögonblick när vågskålen väger över.”

Det är vittnesbördet av Ingvar Bratt, försäljare av Boforsvapnen, när han ifrågasatte bå­de de vapen han sålde och sin roll i vapenproduktionen. Bratt berättar hur han var i Brasilien för att visa Bofors vapensystem. Det genomförde han engagerat och framgångsrikt. Ef­ter detta drog han sig själv undan ned mot havet då det plötsligt på nytt slår honom att han troligen med­ver­kat till att Brasilien kommer att göra inköp av kanoner för hundratals miljoner.

Bratts handlande klandrades i hårda ordalag från skiftande håll men uppskattades av andra. Själv ställde han under debatt ”den tillåtande atmosfär” som växt fram mellan krigsindustrin, regeringen och det svenska försvaret som en följd av det beroende av varandra man skapat. Bratt såg hur de ekonomiska intressena kör över mänskliga värden och reflekterade över hur vi svenskar ofta sätter ljuset på vikten av moral – under en förutsättning att det inte kostar oss något. [vi]

 

Mot bakgrund av de starka kopplingarna mellan teknologisamhällets människa och den av ekonomism styrda män­ni­­skan talade den klassiske sociologen Max Weber om teknikerna och byråkraterna som ”specialister utan ande… redo att tjäna vilken herre som helst bara det kan hjälpa dem klättra högre upp på ste­gen”. [vii]

Då vi inte kan förhindra att vetenskap och teknik förändrar vår värld får vi åt­mins­tone för­söka försäkra oss om att förändringarna sker i rätt riktning menar en av vår tids mest framstående teoretiska fysiker Stephen Hawking. Eftersom vetenskap och teknik kom­mer att fortsätta sitt förändringsarbete innebär detta i ett demo­kra­tiskt samhälle att människor måste få en grundläggande förståelse av vetenskapen, så att de kan vara med och fatta välgrundade beslut och inte läm­na över dessa i experternas händer. [viii]

”Om människans teknologiska hybris en gång drabbas av nemesis, är det emedan hen­nes egen ‘natur’ inte uthärdar utan uppreser sig mot de livsvillkor, som människan skapat för sig själv.” I den förkrympning, reducering av människan som avlägsnar henne från ansvaret att vara människa framträder homo technologicus. [ix]

Samhällsdebattören André Gorzuppfattar att rationaliseringen av arbetet bygger på standardisering av maskinerna som i sin tur leder till detsamma av produkterna. Dessvärre leder detta också till en standardisering av arbetarna. Han ser hur en reducering sker av människan ge­nom att såväl arbetaren som byråkraten genom uppdelningen av ar­be­­tet är avskilda från själva den pro­dukt som framställs. Människan utgör då bara en liten kugge i ett stort ”ma­ski­neri”. Ope­ra­­tören som i sin kontrollfunktion av de processer som gör jobbet är relaterad inte till produkten utan till maskineriet och blir så en av ”maskinens ämbetsmän”.

Den tekniska bearbetning av naturen som pågår har lett till att naturen mekaniserats. Stora delar av den uppfattas som en död mekanism i stället för en levande organism. Från att människan tidigare var slav under natu­ren och de andemakter, som man där uppfattade fanns, har den moderna människan gjort sig till her­re över naturen. Dess värre vill hon vara herre men inte ansvarig. [x]

 

Bakom atombombens skapelse stod bland andra vetenskapsmännen Robert J Oppenheimer och Hans Bethe. Med en syn grundad i arvet från upplysningen, en tro baserad på förståndets makt och vetenskapen som en troslära arbetade de tillsammans med andra av världens högst kvalificerade vetenskapsmän i sin mission att hejda Hitler. De insåg att det de sysslade med skulle innebära ett historiskt vägskäl för mänskligheten och arbetade i tro att det man nu gjorde skulle lägga grunden för en fredlig värld.

Efter kriget och atombombernas fruktansvärda dödande i Japan vittnade Oppenheimer att han som fysiker kände ett personligt ansvar för att ha före­sla­git, stött och förverkligat atombomben. Vi har syndat och kan inte längre göra anspråk på ansvarsfrihet inför samhällets öde. Bethe blev hårt enga­gerad i motståndet mot skapandet av vätebomben. Tillsammans med tio andra framstående fysiker skrev Bethe: ”Vi anser att ingen nation har rätt att använda en sådan bomb, hur rättfärdig dess sak än är. Bomben är inte längre ett vapen i krig utan ett medel för utplåning av hela befolkningar. Dess användning skulle förråda alla moraliska normer och själva den kristna civilisationen.”

Produktionen och bruket av kärnvapen är en av vår tids allvarligaste frågor. Dessvärre uppfattar alltför många efter avspänningen mellan öst och väst och de beslut som tillkännagetts om nedskärningar av lagret av kärnvapen att förekomsten av dessa inte längre är så allvarlig. Vad som nu pågår är hoten från stormakterna att använda kärnvapen mot de länder som utvecklar kärnvapen eller som i Irans fall säger sig utveckla kärnkraft. De länder som har kärnvapen och ser detta legalt är alltså beredda att bruka dessa för att förhindra andra länder att skaffa sådana.

Nu utvecklas taktiska kärnvapen för att användas vid försvars- eller anfallskrig. Storbritanniens och USA:s kärnvapen anses av dem föråldrade och beslut har fattats att förnya dessa massförstörelsevapen och från USA:s sida finns det planer på att placera ut kärnvapen i rymden – mot alla internationella avtal om att rymden inte skall få befästas. Fler länder har i dag tillgång till kärnvapen än då avtalet fattades om förbud mot spridning av dessa vapen.

The Church of Scotland – som är presbyteriansk – tog ett kategoriskt uttalande i sin generalförsamling 1984 att kärnvapen strider mot Guds vilja. Frågan är vad vi som kyrkor och som enskilda kristna gör inför det reella hotet att kärnvapnen kan utsläcka allt liv på jorden? Vi vet att det vid flera tillfällen varit ohyggligt nära att kärnvapen skulle ha brukats vid uppfattade hot. Vid något tillfälle blev det uppenbart att det tolkade hotet var stora fågelflockar – liknande de hot som militären hävdade om ubåtar på svenskt vatten.

 

Att de tekniska framstegen skapar etiska problem är inte något nytt. Det gäller inte minst inom vapen­tek­nologin men också inom andra områden. Det är inte ovanligt att de som ifrågasätter vad som pågår inom teknosamhället uppfattas som motståndare till all teknik och dess framsteg. Men det är inte grunden till de olika frågor som måste ställas inför vad som sker inom teknikens värld. Det gäller de etiska konsekvenserna av teknikens triumftåg. Måste allt produceras som kan produceras – bland annat med tanke på miljön och på att jordens resurser faktiskt är begränsade? Det är handlar om att en mycket stor vetenskaplig och teknisk ”elit” är engagerade i skapandet av ohyggliga massförstörelsevapen. Det är frågan om överflödet på lyxvaror och bristerna på det som människor behöver för sin överlevnad.

Vem är herre – maskinerna eller människan? Dagens dominerande ideologi är – enligt Jürgen Habermas – den vetenskapliga och teknologiska ideologi som ersatt de traditionella legitimeringarna och trosuppfattningarna som tidigare gällt för att rättfärdiga makt. Till detta knyter filosofen Paul Ricoeur an och hävdar: ”Det är just av detta skäl den vetenskapligt-tekniska apparaten har upphöjts till ideologi, nämligen för att legitimera de förhållanden av förtryck och ojämlikhet som är nödvändiga för att det industriella systemet skall fungera men som döljs bakom olika former av ersättningar till systemet.” Han menar att förtrycket maskeras i borgerlig ideologi genom den legitimitet som det fria arbetskontraktet ger.

Ricoeur hoppas att tidigare traditionella källor för ett handlande i samförstånd skall återupplivas. Kritiken har sin tradition och han visar på den enligt honom ”mest imponerande av alla traditioner, de befriande handlingarnas historia, Exodus och Uppståndelsen”. En befriande eskatologi grundas i återberättandet av befrielsens historia i det förflutna. Titeln på Ricoeurs bok Från text till handling är en utmaning till alla läsare med förankring i ord och texter. [xi]

 

”Homo oeconomicus”

I Salomos Vishet finner vi en analys av samtiden som gäller också vår tid. Den handlar om krukmakaren som i sin tävlan med guldsmeder och silvergjutare frestas till förfalskningar.

”Ty han känner inte den som formade honom själv, som andades in en själ med kraft att verka och blåste in en ande med liv i honom. I stället menar han att vår tillvaro är en lek, att livet är en marknadsfest där det finns pengar att tjäna. ”Inkomster måste man skaffa sig bäst man kan”, säger han, ‘även om medlen blir onda’.” [xii]

Myten om framsteget är titeln på en bok med en analys av vår tid av Georg Henrik von Wright. En huvudingrediens i myten är föreställningen om evig ekonomisk tillväxt och expan­sion. Så har denna myt ”fått en dominans under vilken andra former av mänsklig andlighet – artistisk, mora­lisk, religiös – antingen om­intet­görs eller förvisas till den irrationella trons och okontrolle­ra­de käns­lans underjord”. Wright ser framför sig detta perspektiv:
”Jag tror det är nyttigt att vara medveten om realismen i de apokalyptiska perspektiv, som öppnar sig för oss. Djur­arter har uppstått och gått under. Homo sapiens är säkert inte något undantag från den för­gänglighetens lag, som gäller för allt levande. Psalmistens ord ’Lär oss betänka, hur få våra dagar är, på det att vi må undfå visa hjärtan’ har en innebörd, inte bara för den enskilde, utan också för mänsk­­­ligheten som art. En gång skall männi­skan sä­kert för­svinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närma­re än vi tror.” [xiii]

På samma sätt som naturvetenskapens ideologi och metodik brett ut sig över andra livsområden och resulterat i ett förvetenskapligande av världen så sker med den ekonomiska rationaliteten. Jürgen Habermas gör en distinktion mellan vad han kallar system respektive livsvärld. I systemvärlden finner vi ekonomi och politik, pengar och makt. Livsvärlden är det vanliga livet med våra åsikter, värderingar och val där relation och kommunikation finns. Problemet är att systemet invaderat livsvärlden. ”Den ekonomiska rationaliteten ’koloniserar’, förtingligar och stympar hela den väv av relationer som den sociala integrationen, individernas uppfostran och socialisering är beroende av.” Pengarna brukas som mätare i de mest skiftande sammanhang där de inte hör hemma. Människan träder fram som homo oeconomicus. [xiv]

Frågor måste ställas inför den eko­no­miska rationaliteten, pen­ning­ens, Mammons herravälde över vår tid – ekonomismen – ett av de allvarligaste hoten mot hela skapelsen. Vad har gjort detta möjligt?

 

Marknaden och dess krafter påverkar självfallet hela samhället. Vad händer i samhällen med demo­kra­tisk tradition med dess institutioner? Många uppfattar ett allt större demokratiskt underskott. ”De globala spelarna” håller på att ta över den finansiella makten från nationalstaterna menar FN:s förre generalsekreterare Boutros Boutros-Gahli. Demokratin försvaras i vissa länder, men vad hjälper det då teknokraterna med sitt auktoritära system regerar globalt? [xv]

Analyser av samtiden är uttryck för en kritisk medvetenhet i syfte att återuppväcka ansvar. För­ut­sätt­ningen för en levande demokrati är att den enskilda människan har bostad och arbete. Grunden för poli­tisk frihet är materiell trygghet. Där demokratin hotas föreligger möjligheterna för totalitära regimer och ideologier. Marknadsfundamentalism är en form av demokratisk analfabetism.

Nyliberala ideologer kan numera definiera staten bara som värd för den transnationella ekonomin. Det får till följd att de multinationella företagen lever som parasiter på nationalstaterna. Statsmakten och poli­ti­ken befin­ner sig på reträtt från den reella makten och besluten. Den utmaning som politikerna i dag står inför är att återupprätta staten. Politiken måste få företräde framför ekonomin.[xvi]

Kasinoekonomin är den beteckning som bäst träffar det ekonomiska spel som pågår menar professor Lars Ingelstam. Den valutahandel som gäller betalning av varor och tjänster är i dag endast en tiondel av vad som omsätts på den ekonomiska marknaden. Dygnet runt pågår en internationell penningspekulation för att tjäna pengar på valutornas och börsernas kursförändringar som alltså utgör nio tiondelar av den ekonomiska omsättningen. Detta utgör självfallet ett oerhört problem för det globaliserade samhället – och därmed för de enskilda människor som inte kan delta i det ekonomiska kasinot.

Mot detta ekonomiska spel sätter Ingelstam den sociala ekonomin som arbetar utan krav på vinst. Han visar att detta sociala arbete i vårt land i praktiken omfattar 3,5 miljoner heltidstjänster i form av frivilligt arbete i organisationer och för släktingar och vänner och i oavlönat hushållsarbete. Vinstmotivet är alltså inte den enda drivkraften för att människor arbetar. Det ordinarie lönearbetet omfattar 4,5 miljoner heltidstjänster med tyngdpunkter i det privata näringslivet och i den offentliga sektorn. Till det kommer en liten del inom den sociala ekonomin.

Det finns i dag ett fjäsk inför storföretagen för att – som det uttrycks – marknaden inte skall bli missnöjd. Inkomstskillnader tillåts bli större med helt abnorma löner till det lilla fåtal som med sina topptjänster uppenbarligen anser sig värda dessa. Ingelstam ifrågasätter påståendet att kostnaderna för välfärdsstaten skulle ha blivit övermäktiga – motivationen för sänkta skatter och den nedrustning som pågår av folkhemmet. [xvii]

”Det nya med ‘ka­pitalismens anda’ är den endimensionella, för varje annan hänsyn än lönsamheten likgiltiga trång­synthet, med vilken den kapitalistiske företagaren driver den ekonomiska rationaliteten till dess yttersta konsekvenser.” Så uppfattas kapitalets herravälde med dess grund i den ekonomiska rationali­te­ten.[xviii]

 

Kanske blir konsekvenserna av homo oeconomicus framfart allra allvarligast då följe slås med homo biologicus. I sjukvården som i dag lämnas ut på den öppna marknaden, i den medicins­ka forskningen med dess starka kopplingar till företag och i läkemedelsföretagens allt större relation till läkarna och deras utskrivning av mediciner ser vi ett nära samband mellan biologi och ekonomi.

De medicinskt tekniska framstegen är väl en­bart positiva och utan komplikationer? Nej, kans­ke inte minst där uppstår verkligt svåra etiska frågor. Många ser nödvändigheten av en etisk diskussion kring konstgjord be­fruktning relaterad också till frågan om kloning av människor. Barnets perspektiv är efterlyst och inte endast de vuxnas. ”Den biologiska eller sociala ingen­jörskonsten kan göra barn till offer för en egocen­trisk vuxen­värld.” Dessa svåra frågor får inte vara frågor bara för experterna och forskarna. Det behövs fördjupade samtal med alltfler inblandade. [xix]

”Medicinska framsteg gör livet lättare, men också mer komplicerat.” Det gäller bland annat den passiva dödshjälpens problematik och om och när a­bort blir dödshjälp och riktas mot till exempel oönskade flickor eller barn som antas födas med funktionshinder. Vår död blir i allt högre grad avhängig beslut, där medicinska aspek­ter­ och etiska vägs mot ekonomiska. Frågan om abort kompliceras av att man i dag kan få allt tidigare födda barn att över­­­le­va. ”Risken finns att tekniken här skenar i väg från etiken.” [xx]

Hit hör också den kanske mest ofattbara frågan om patenträt­ter på mänskliga gener. Där man tidigare varit ganska restriktiv sker i dag en förändring inte minst orsakad av ett intensivt lob­by­arbete från läkemedelsföretagens sida. Det handlar alltså om patent på liv där utveckling­en tycks ha sprungit ifrån den politiska kontrollen.

Ett graverande exemplen på ”den ohämmade kapitalismen” ser författaren John Le Carré just inom läkemedelsindustrin. Han menar att såväl politiker som vi vanliga lever i illusionen att denna industri – som skall stå i livets tjänst – gör detta med starka etiska krav. Hans slutsats vid en granskning av detta är att så inte är fallet. ”Big Pharma” har en myck­et ”nattsvart baksida, präglad av enorma rikedomar, avancerat hyckleri, korruption och girighet”.

Han exemp­lifierar med: rekryteringen av ”frivilliga” försökskaniner från tredje världen för prov av nya medi­ciner, hot om handelssanktioner mot fattiga länder om de säljer billig medicin, kostnaden för marknads­fö­ringen vilken är dubbelt så stor som för forskningen och vad han kallar ”patentspelet”. Allvarligast ser han företagens allians med läkarkåren som får till följd en korrumperad läkarkår. Till och med de som skall granska läkemedlen har nära rela­tioner till dessa företag. Vi kan naturligtvis hävda att detta bara är överdrifter av en känd deckarförfattare. Men är det så? [xxi]

 

Vad sker inom kulturen på grund av homo oeconomicus. Där marknadens aktörer talar om ett utökat utbud och de positiva poängerna med de kommersiella medierna ser vi alltmer likartade produk­ter som tävlingar, såpor, underhållningsmusik, sockersöta serier och deckare. Kulturen har ge­nom tiderna sökt stå utanför marknaden men har i dag i allt högre grad reducerats till en vara.

Det allvarliga är att de globala marknadskrafterna alltmer kopplas samman med makt över tänkande och skapande av de produkter inom media som ger människor så mycket av grunden för deras liv och ställningstagande. Är det tid för en motståndsrörelse till försvar för universella värden och konstnärligt skapande? Vad får vi i dag genom media till grund för våra livsfrågor om vilka vi är och hur vi skall leva?

 

Girigheten som drivkraft

”Mästare, säg åt min bror att dela arvet med mig.” På den begäran till Jesu blev svaret att han inte var satt att döma eller skifta mellan oss människor i de frågorna. Det är vår egen uppgift att lösa tvistefrågor av det slaget. Förutsättningarna för det finns hos oss. Det gäller att bruka dessa utifrån de värderingar som enligt honom gäller för ett meningsfullt liv. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar och visade på följderna av ett felaktigt perspektiv på vad som är av verkligt värde i en människas liv. [xxii]

Etik och moral är i dag aktuella frågor som ofta lyfts fram när ekonomiska oegentligheter skett. Frågan är om etik också har att gör med hur jag lever mitt liv och mina affärer.

Individens egenintresse var för den skotske ekonomen Adam Smith den grundläggande motivationen i det eko­no­miska livet. Tillsammans med likasinnade ekonomer formade han spelteorin för homo oeconomicus och la därmed i senare delen av 1700-talet grunden för den framväxande nationalekonomin. Smith hävdade att den fria individualis­men skulle leda till såväl social harmoni som största möjliga välstånd och så motiverades laissez-faire-liberalismen. Dess slagord låt gå byggde på övertygelsen om det fria kapitalets rörelse på såväl det civila som det samhälleliga planet – ingen statlig inblandning i det ekonomiska livet. I dag tankegångar som präglar nyliberalismen.

Är detta karaktäristiken på homo oeconomicus? I varje fall uppfattar många att det i dag finns samhällsteorier som grundas i girigheten som utvecklingens främsta drivkraft. En av näringslivets egna, Bo Ekman, utmanar dessa genom att ta upp de etiska frågorna. När företag förlorar kontrollen över girigheten lurar katastrofen. Han citerar den ameri­kanske ekonomen Alan Greenspan som ser en ”smittsam girighet” inom det amerikanska närings­livet. Ekmans slutsats är att girighet och omo­ral förstör kapital och börsvärde. Alltså att homo oeco­nomicus med egot i centrum blir ett hot mot själva marknadsekonomin – för att uttrycka det med Ordspråksboken – ”en storman som förtrycker de svaga är ett slagregn som fördärvar grödan”. [xxiii]

Den ekonomiska kris som bröt fram hösten 2008 satte dessa frågor på sin spets. Krisen har blottlagt denna girighet och dess frukter. Penningen och vinsten fick råda och hundra tusentals människor har lämnat sina jobb och många av dem sina hus. De ekonomiska spelreglerna har gynnat exploatörer samtidigt som de slagit undan fötterna för sund ekonomisk och teknologisk hantering av samhällets uppbyggnad. Den enskilda människan har inte varit mycket värd då girighetens ande och dess fångstarmar lagt under sig allt större andelar av samhällets resurser – inklusive dess människor.

Vad som gällt i alla tider om de människor som låtit girigheten regera gäller i dag. ”De har inte funnit någon möjlighet att tillfredsställa sin lystnad utan att kränka andra.” [xxiv]

 

”Att ha eller att vara?” är den fråga samhällsteoretikern och filosofen Erich Fromm ställer i en av sina böcker. Han tar upp ägandets livsform som för honom står i klar motsats till varandets livsform. Den privata äganderätten som för vår tid är en helig ko granskas närgånget. ”Det är svårt att vara opartisk när man lever i ett samhälle som har privat äganderätt, profit och makt till stöttepelare. Att förvärva, att äga och att göra sig en förtjänst är varje individs heliga och oförytterliga rättighet i det industriella samhället.” Som bakgrund till detta ser Fromm dess grundläggande princip: ”Var och hur jag förvärvade min egendom eller vad jag gör med den är uteslutande min egen angelägenhet. Så länge jag inte bryter mot lagen är min rätt oinskränkt och obetingad.”

Sida vid sida med humanismen uppfattar Fromm att en ny hedendom utvecklas som ett reellt hot mot mänskligheten. Vad värre är – utan att människor är medvetna om vad som skett och präglar nutidsmänniskan. En treenighet är för honom kärnan i denna nya religion: den obegränsade produktionen, den absoluta friheten och den oinskränkta lyckan. Den enda möjligheten till ett nytt och annorlunda samhälle ser Fromm i drastiska samhällsomställningar genom djupgående förändringar i människors hjärtan. En förgörande skilsmässa mellan förnuft och hjärta har ägt rum. [xxv]

”Har de ingenting lärt, dessa ogärningsmän, som lever på mitt folk, äter det som bröd och aldrig åkallar Herren?” Det är ett varningens ord från Psaltaren inför hotet att smittats av girigheten. [xxvi]

 

Den ekonomiska vetenskapens dominans har alltför ofta lett till att människor befriats från ansvaret för sina handlingar. Man har blivit funktionärer för kapitalet och behöver varken ta ansvar för beslut eller verksamhet. Människans plats i samhälle och arbetsliv och den roll hon ges får konsekvenser för hennes ansvarighet. De opersonliga marknadskrafterna agerar och den enskilda människan ställs åt sidan.

Detta står i högsta grad i kontrast till uppfattningen av människan som ansvarig förvaltare av skapelsen. Från bilden av människan som Guds medarbetare i nära relation till skapelsen framträder människan som ett verktyg för att både för sig själv och andra skapa vinst och förmåner. Hon är producent – i dag till och med inom vården – i stället för att vara skapande medmänniska.

Behovet av etik inom ekonomins område har aktualiserats alltmer utifrån de katastrofala turer som ekonomin och dess företrädare i dag tagit. Detta har varit möj­ligt på grund av det värdetomrum som bildats i dagens samhälle då de gamla värderingarna spolats och inte ersatts av nya bärande värderingar.

 

Begreppet plikt tillhör inte dagens vokabulär. Det gör däremot begreppet profit. De två begreppen relaterar samhällsdebattören Göran Rosenberg till varandra i sin bok Plikten, profiten och konsten att vara människa. Han går tillbaka till romaren Cicero som menade att förmågan till plikt var det som skilde människan från djuren. Plikten hörde samman med det hedervärda och inget i livet var fritt från plikt.

Det kategoriska imperativet var den trossats som Immanuel Kant proklamerade. Människan skall handla efter de principer som hon önskar se upphöjda till lag. Med Jesu ord förankrade i lagen och profeterna: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Men det som människan förr gjorde av plikt skall i dag ske med det upplysta egenintresset som grund. Rosenberg hävdar: ”Individens frigörelse från nedärvda band och förpliktelser blev en starkare drivkraft i samhällsutvecklingen än individens skyldighet att respektera och vidmakthålla dem.” Rättigheterna sätts i dag i fokus – inte skyldigheterna. Viljan till frihet och oberoendet av varandra svarar upp mot våra krav på rättigheter medan beroendet av varandra leder till skyldigheter.

Detta leder fram till Rosenbergs tes att det i dag är profiten som gäller – inte plikten. Med profiten som drivkraft skall ”sjukvården bli effektivare, äldreomsorgen mänskligare och skolan vitalare”. Vad menas med ökad effektivitet i omsorgen om gamla och svaga, i fostran av barn och i vården av sjuka? Handlar det om att ge dessa allt mindre av vår tid? Ekonomins profeter deklarerar inte bara sina trossatser. De tar avstånd från plikten som man ser som ”en metafysisk och psykologisk mördare” i klar motsättning till dagens rationella livssyn. Detta inte bara proklameras utan omsätts i praktisk politik.

”Vi är på väg att få samhällen som är till för ekonomin i stället för ekonomier som är till för samhället.” Så tillspetsat formulerar den amerikanske samhällsforskaren Edward Luttwak sina farhågor i en granskning av vad han kallar ”turbokapitalismen”. Kan ett samhälle överleva där plikten som grundläggande samhällskraft har ersatts av profiten. ”När allt kapital effektivt kan placeras där det ger högst avkastning, blir det inget kvar för institutioner som envisas med att bedriva icke-lönsamma verksamheter på moraliska förpliktelser, professionell etik, höga ideal eller gammal sedvänja.” Profiten har aldrig tidigare kunnat lösgöra sig från plikten som i dag. [xxvii]

Allt fler äldre människor och därmed ett växande antal svaga och sjuka kräver allt större kostnader att bäras av de ännu friska och starka. Det är för Göran Rosenberg en av anledningarna till filosofin att vården av sjuka och behövande skall organiseras efter nyttomoraliska utgångspunkter underbyggt av den allt starkare utilitaristiska rörelsen. Det kan aldrig vara profiten som skall styra vår omsorg om varandra och då inte minst om de svaga. Än en gång lyfter han här fram plikten.
”Ur den existentiella svaghetens gemenskap föds sympatin och empatin. Vår relation till den Andre förvandlas från kalkyl till ansvar… Vård är en verksamhet som kan se ut som en produkt och organiseras som en produkt och ibland också mätas som en produkt, men den kan i längden inte vara en produkt eftersom vårdens verksamhet bygger på en i grunden ojämlik och ovillkorlig relation mellan de tillfälligt starka och de ofrånkomligt svaga.” [xxviii]

”Detta är inte vad jag kallar liv och jag uppfattar att man anser mitt liv vara över.” Så uttryckte sig en kvinna i ett äldreboende i Stockholm. Samtidigt som den fysiska standarden aldrig varit högre för de boende erfar många en brist på livskvalité. Ekonomin tycks slå ut humanite­ten. Det pågår en intensiv debatt om hur vi tar hand om de alltfler äldre som är i behov av vård och omsorg. Skräm­mande bilder har getts på ovärdigt boende och en ovärdig syn på och behandling av äldre.

 

Många sätter likhetstecken mellan globalisering och internationalism. Men en globalisering på marknadskrafternas villkor står långt ifrån det internationella perspektiv som grundas i alla människors lika rättigheter. Det är viktigt att här påminna om kyrkornas oerhörda arbete för internationell solidaritet. Kristi kyrka har kallelsen att vara salt och ljus. Det är inte svårt att visa på åtskilligt i missionens historia där kyrkor allierat sig med makten och de ekonomiska intressena. Saltet har mist sin sälta. Men evangeliets grund är alla människors lika värde och kallelsen till arbete för rätt och rättfärdighet. Och där har både enskilda kristna och kyrkor ställt sig i spetsen för att dessa ord skall få bli ”kött”, inkarneras och inte bara vara vackra paroller.

Globaliseringens segertåg över världen är inte lika med internationell rättvisa och välfärd för mänskligheten. I dag kan kapitalet när som helst röra sig vart som helst utan att de ansvariga nämnvärt behöver bekymra sig för de sociala konsekvenserna.

Är mänsklighet till salu är en berättigad fråga. Människolivets olika sidor som beteende och känslor kontrolleras och saluförs som produ­cerade va­ror. Då globaliseringen tycks lägga hela samhällslivet under ekonomin hotas det mänskliga li­vet och dess värden och samtidigt själva förutsättningen för det ekonomiska livet – människan själv. Samhälls­ned­läggningar, regnskogsskövlingar, klimatförstöring, fattigdom och korruption följer i den ekonomiska politi­kens spår och tycks inte kunna hejdas av etiska och religiösa värden. Tillspetsat har någon tecknat hur ekonomins do­mi­nans resulte­rat i en mänsklighet av nyktra nihilister.

 

Nyttans diktatur

Naturen har satt två suveräna herrar att styra över människorna: Smärta och lust. Det är dessa som pekar ut vad vi bör göra och som bestämmer vad vi kommer att göra. Fästade vid deras tron är å ena sidan mått­stocken för vad som är rätt och fel och å andra sidan kedjan av orsaker och verkningar. De styr oss i allt vad vi gör, i allt vad vi säger, i allt vad vi tänker… Nyttoprincipen erkänner denna underkastelse och uppfattar den som grundvalen för det system vars mål är att bygga upp lyckans struktur med hjälp av förnuft och lagen.”

En i dag mycket framträdande tolkning av människan och hur hon skall forma sitt liv inte minst i relationen till teknologi och ekonomi är utilitarismen. En av dess företrädare var Jeremy Bentham som i citatet ovan sammanfattade sin syn på livet. En av upplysningens män Claude Adrien Helvetius var en annan av dess förgrundsmän. Han menade att naturveten­ska­pen kan ge svar på alla våra frågor. Drivkraften för människan är, menar man, egenintresset, egot. Människan söker lust och söker undvika olust. Då den enskilde gör detta tjänar det helheten.

Största möjliga lycka för största möjliga antal människor var det mål för samhället som formulerades och blev grunden för utilitarismen. Bentham sökte utveckla ett system för att kunna räkna ut vad som skapar lust. Han satte fokus på handlingarna, vilka som ger mest lust, när lusten kom­mer och hur länge den varar. Konsekvenserna av ens handlande av­gör handlingens nytta, (utility) och blir avgörande för den nyttofilosofi, konsekvensetik som utilitarismen utgör.

I anslutning till upplysningstidens rationalism menade Bentham att rätten inte hade något över­­natur­ligt ursprung utan byggde på empiriska fakta som förbud och befallningar från maktens människor. Lag­stift­ningen var till för det allmännas bästa. Han förnekade att det finns något sådant som rättigheter. Eftersom det saknades empiriskt underlag för dessa så var de fantasins fiktioner. För Bentham handlade det om att skapa ”lyckans maximering” vilket gällde uppfyllandet av högsta möjliga lustkänslor. Utilitarismen fram­träder både som teori för personlig moral och som teori för offentliga val eller kriterier gäl­lande samhälleligt handlande. [xxix]

 

Den mest framträdande svenske företrädaren för utilitarismen är filosofen Torbjörn Tännsjö. Han söker visa att hedonistisk, njutningsorienterad utilitarism är den bästa grunden för moralen och bedriver med den utgångspunkten sitt författarskap.

Det är slöseri att vid en transplantation ge organ till en 60-åring om alternativet är en 30-åring, menar Tännsjö. Det kan ju tyckas som en mycket riktig ståndpunkt. Motiveringen är utilitaristisk – ”ingreppet gör störst nytta på det viset”. [xxx]

Tännsjö tar upp frågan när det är rätt respektive fel att döda. Han redovisar sin pragmatiskt-utilitaristiska ståndpunkt och ställer den mot den religiöst förankrade uppfattningen om livets helighet och synen på livet som den enskildes oavvisliga rättighet, vilka han underkänner. Utilitarismen tar inte ställning till dödandet som sådant. Denna ser till konsekvenserna om det är moraliskt acceptabelt. Detta gäller såväl mord som dödande av spädbarn och aktiv dödshjälp som dödsstraf­f.

Till dem som står för upp­fattningen om livets helgd ställer Tännsjö i sitt avsnitt om icke livsvärdiga individer frågan: ”Vad säger de då de ställs inför ‘normala’ individer av andra arter än den mänskliga (schimpanser, gorillor, orangu­tanger), som har mer utvecklade själsliga funktioner än åtminstone vissa gravt utvecklingsstörda individer födda av människor? Om dessa oskäliga djur (dvs. djur utan förstånd) saknar själ är det svårt att se varför inte också gravt utvecklings­störda skulle göra det.” [xxxi]

Svaren på dessa oerhört svåra frågor är för Tännsjö avgörande för hans ställningstagande att ”understundom dräpa”. Inför detta ställde en kritiker frågan: ”Vem skall understundom dräpas?” Denne såg inte att livet som regel erbjuder enkla tvådimensionella lösningar som han uppfattade att Tännsjö arbetar utifrån. Frågorna om liv och död löser vi inte genom en klinisk argumentation. Finns det en trend mot en syn på livet som tillåter allt – från selektiva aborter till smarta droger och plastkirurgi? Kritiken av Tännsjö brände till genom konstaterandet att ”livsfrågorna är alldeles för allvarliga för att överlåtas åt utilitaristiska professorer i moralfilosofi”. [xxxii]

 

Är det förenligt med läkaretiken att medverka till en förädling av ”människorasen”? Det är en fråga som ställs i relation till den gamla läkareden och dess efterföljare i Genevedeklarationen med dess första löfte: ”Jag lovar högtidligen att viga mitt liv åt mänsklighe­ten.” Socialdarwinismen födde dröm­men om det friska samhället och för att åstadkomma detta la många läkare läkaretiken åt sidan under nazitiden i Tyskland.

Mot bakgrund av biologins frammarsch pläderar Tännsjö för att vi skall låta gen­tekni­ken skapa bättre människor. Vi skall inte nöja oss med den natur vi är utan förbättra den. Det borde va­ra möjligt med ”manipulation” för en bättre människa – också gällan­de de personlig­hets­drag som är av moralisk betydelse. ”Målet skall vara att mänskligheten ersätts av en art med bättre förutsättningar att leva ett lyckligt och fredligt liv.” Det bör vara fritt fram för den fria männi­skan att tillgodogöra sig vetenskapens framsteg. [xxxiii]

Reaktioner kom bland annat från ”De synskadades förening” som såg hur företagen och de rika skulle ta hem ”vinsten”. Man undrade om det i dag bara är de med funktionshinde­r som envist hävdar att man duger och att deras liv inte på något vis är minder­värdiga. Det finns inte någon gen­väg till den goda männi­skan. Män­niskan är inte styrd enbart av sina gener så att hennes problematiska fram­to­ning skulle justeras genom byte av några ge­ner.

En ensidig biolo­gisk syn på människan får betänkliga konse­kvenser såväl för den enskilda människans ansva­righet som för vetenskapsmän och företag som arbetar med biotek­nik. Det är kanske därför som kravet på skärpta etis­ka hänsyn och regler inte minst har gällt biotek­niken och läkemedelsföretagen.

 

Samhällsdebattören Yrsa Stenius ger en mycket intressant analys av Tännsjös utilitarism i sin recen­sion av en av hans böcker. Hon gör den mot bakgrund av minnena från de samtal hennes far hade med sin bror Erik Stenius, professor i teoretisk filosofi. Hennes far var arkitekt och humanist, sökan­de, öppen i samtalen ”med sinnet känsligt för irrationalitet och paradoxer i våra liv”. Farbro­dern var teoretiker och logiker. Hennes upplevelse var hur denne malde på i sitt förödande krav på konsekvens och logisk slut­led­nings­förmåga. Men han avslöjade i detta hur mycket mänskligt som var totalt främ­mande för honom.

”Minnet dyker upp när jag läser utilitaristiskt orienterade moralfilosofer och professor Torbjörn Tännsjö i synner­het… Det dyker upp därför att Torbjörn Tännsjö bygger hela sin nyt­tobaserade moralfilosofi på ett antagande som enligt min uppfattning är felaktigt: han tror att livet låter sig kalkyleras eller i varje fall att vi vore mycket betjänta av att det ginge att kalkyle­ra.” [xxxiv]

En grundläggande tes för utilitarismen är dess konsekvenstes – att det avgörande för om en handling är rätt, orätt eller skall ses som plikt beror på konsekvenserna av handlingen. Tesen innebär att moralnormer i princip är betydelselösa för en hand­lings mora­liska riktighet. Filosofen Harald Ofstad underkänner tesen och hävdar att dess implikationer är etiskt oacceptabla. Det är absurt att en handling är acceptabel – ja till och med plikt – genom utilitarismens additionstanke att vilka som helst negativa konsekvenser kan uppvägas av dess positiva konsekvenser. Utilitarismen är en myt byggd på ”uppfattningen att moraliskt tänkande är ett effektivitetstänkan­de”.[xxxv]

Andra kritiker uppfattar att det som karaktäriserar all slags utilitarism är dess reducering av vad det är att vara människa. Människan ses som handlande endast utifrån nyttan. Detta får till följd en förlust av män­niskors både individuali­tet och originalitet. Männi­skors agerande värderas enbart relaterat till samhällets bästa. Där finns förnekandet av människans självständig­het och bristen på intresse för en männi­skas integritet. Utilitarismen alienerar oss både från våra moraliska känslor och från våra handlingar. [xxxvi]

En avgörande fråga inför utilitarismen är dess fokus på vad som händer i relation till den moraliska frågan om vad jag gör. Utilita­rismens princip att tillåta våld och dödande mot några om detta tjänar nyt­to­principen för många har belysts bland annat med bombmattorna över Tyskland, atombomberna över Japan i andra världs­krigets slutskede och USA:s krig i Vietnam. Dit måste nu också fogas krigen i Irak och Afghanistan och konflikterna och bruket av våld i Mellanöstern. Alla medel har varit godkända om de ansetts leda till ett ”gott slut”. [xxxvii]

 

Utilitarismen har betecknats som ”lyckans evangelium”. Det finns inte någon plats för lidandet, för sorg, smärta och sjukdomar. ”Lyckoevan­geliet” bygger på tro och inte – som dess företrädare hävdar – på vetande. Dessa tycks inte veta vad verklig mänsklig lycka eller vad mänskligt lidande är och hur man skall kunna minska detta. Bakom lyckoevangeliet finns en koalition av ”filosofins pragmatiker, biologins människoförbättrare, läke­medelsindustrins hälsomånglare och underhållningsindustrins bedövningsproducenter”. Frågan är vem som i dag står emot denna blandning?” [xxxviii]

Nyttans och lyckans perspektiv! Är det inte nyttans och lyckans diktatur? Den människa som inte anses tillräcklig nyttig och som därför tillhör – som somliga uttrycker det – den tärande delen av samhället utmönstras ur arbetslivet och ställs därmed mycket ofta vid sidan av det pulserande samhällslivet.

”Att verkligen leva är att våga välja sina vyer…
Dröm gärna och helst vad tiden inte vill…
Den närmaste tiden är våldtagen och belagd med alla tänkbara bojor
inte minst nyttans och den fadda trevnadens
med dess andliga billiga trygghetsvadd och dess leksaksvagn åt alla.”

Med de orden ger Harry Martinson sin upplevelse av de trånga vyer som vi alltför lätt frestas leva under när nyttan ställs i centrum och vi söker en trygghet i en vardag utan större och utmanande perspektiv. [xxxix]

 

Gud och Mammon

 ”Ur en stinkande källa drack han vatten.
Han blev sjuk och gick bort från mej den natten.
När hans blick hade slocknat
då gled klockan ur hans hand.
Och, Kristina, guldet blev till sand.
Åh Kristina, guldet blev till sand.”

Många har gripits av musikalen Kristina från Duvemåla och Roberts sång vid hans hemkomst efter jakten på guld och förlusten av sin kamrat. Sångens ord guldet blev till sand handlar inte bara om Robert. Dess sanning är en alltför levande verklighet för människor i dag.

I Gamla Testamentet läser vi om dansen kring guldkalven. Israels folk hade tröttnat på att vänta på Mose då han gått upp på Sinai berg för att vara i sam­­tal med sin Gud. De formade då en guldkalv till sin gud och satte därefter igång en väldig dans kring denna kalv. Känner vi igen denna i dagens kommers – där inte bara marknads­fol­k deltar utan också politiker och vi ”vanliga” människor? [xl]

Vi citerar gärna och tilltalas av Jesu ord om att lämna alla våra bekymmer för det materiella. Vi skall se och lära av att ge akt på himlens fåglar och ängens liljor – deras skönhet och till synes fria bekymmerslösa liv. Bakgrunden till de orden av Jesus är hans ord om vår relation till penningen och det materiella: ”Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl.”

Jesus konstaterar vidare att där vi har vår skatt där finns också vårt hjärta och säger: ”Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.” [xli]

Vi ställs inför ett val som gäller vår livsstil och våra värderingar. Frågorna är vem eller vad som styr våra liv. Det hand­lar om vår brottning med penningen och det materiella – med Mammon, som är den personi­fi­ering Jesus använder. Det arameiska ordet mammon, rikedom, har tro­ligen släktskap med ordet aman som betyder det man förtröstar på. Vi brukar också begrepp som Kapi­ta­l eller Marknad.

 

Klart är att övertygelsen om marknadskrafternas förmåga att styra samhället har re­ligiösa drag. Vad innebär det när politiker ser förslag som goda och riktiga men så konstaterar att ”mark­na­den inte tillåter det”? Är inte det uttryck för någon slags religiös övertygelse på ”en hand” som styr och som inte får ifrågasättas? Marknadens tempel byggs och dansen går för fullt kring guldkalven.

Hur ofta har vi inte under de senaste åren hört ‘Marknaden’ nämnas i de ekonomiska ny­heterna som ett nästan mytiskt väsen, en gudom. ‘Marknaden reagerar positivt’, Mark­naden tycker inte om det nya förslaget’. Är inte Marknaden märkvärdigt nära släkt med Mammon, den enda gud som Jesus polemiserar mot med namns nämnande? Ingen kan tjäna två her­rar… Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon. Martin Luther skrev i Stora katekesen: ‘Mammon är den vanligaste avguden på jorden’.

Orden är hämtade från boken Ut ur guldburen skriven av förre ärkebiskopen Gunnar Weman och pastor Lars Lindberg. [xlii]

Det är ett stort allvar i Jesu ord om de människor som prioriterar penningen. ”Allt sådant jagar hedningarna efter.” Därmed ställs vi inför vad det är att vara människa i den värld där Mammons herravälde är så starkt. Marknaden styr och tillbeds. De allmänna resur­serna räcker inte till för äldre­om­sorg, sjukvård, barnomsorg och skola. Samtidigt sätts det nya rekord på börsen med omsättningar var­je dag på ett antal milli­ar­der kronor. Många har uppfattat att den kris vi genomgår i samhällsekonomin också gäller vår privata ekonomi. Så är det inte ge­ne­rellt. De flesta av oss har en eko­no­mi som gör det möjligt att leva gott för att inte säga utomordentligt väl sett i ett internatio­nellt perspektiv. Ingen tidigare genera­tion svenskar har haft det så bra materiellt som vår.

 

Följande fråga ställdes till Jesus: ”Mästare, vi vet att vad du säger i din undervisning är riktigt och att du inte tar hänsyn till person utan verkligen lär oss Guds väg. Är det rätt eller inte att vi betalar skatt till ke­j­sa­ren?”

Nu var de vackra orden till Jesus inte särskilt uppriktiga utan sagda för att genom den kontro­ver­siella frågan söka få Jesus på fall. Jesu svar säger oss något helt avgöran­de om våra skattefrågor: ”Visa mig en denar. Vems bild och namn finns på den?” – ”Kejsarens”, svarade de. Då sade han: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” [xliii]

Uppenbart är för Jesus inte myntet det problematiska – utan hur vi brukar det. För Jesus är inte Gud och ”kejsa­ren”, statsmakten de två mot varandra stå­ende alternativen – utan Gud och Mam­mon. Vad tillhör och vad ger vi Gud?

”Så skall den stora staden Babylon med våldsam kraft slungas i djupet och aldrig finnas mer. Aldrig mer skall sång och musik från harpospelare och flöjtspelare och trumpeter höras i dig, aldrig mer skall någon hantverkare av något slag finnas i dig. Ljudet från en kvarnsten skall aldrig mer höras i dig, ljuset från en lampa skall aldrig mer lysa i dig, och rösten av brudgum och brud skall aldrig mer höras i dig. Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom.” [xliv]

Uppenbarelseboken ger oss denna tankeställare till hjälp i analysen också av vår tid. Babylon finns inte längre i likhet med många andra världsstäder. Babylon är inom judendom och kristendom symbolen för makt, köpenskap, rikedom och herravälde över andra folk. Det babyloniska riket och andra stormakter har gått under. När dagens profeter siar om katastrofer är det många som sätter frågetecken. Det är att observera att det i dag inte främst är kyrkornas röst som hörs. Det verkar vara dåligt ställt inom kyrkorna med profetians gåva – den del av profetian som utgör analys av samti­den.

 

Heligt vatten… eller…?

”Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen tog de sin väg.
De vattnar alla markens djur, vildåsnorna släcker i dem sin törst.
Vid dem bor himmelens fåglar, från trädens grenar höjer de sin röst.
Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst.
Så framalstrar du bröd ur jorden…
Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre!
Med vishet har du gjort dem alla.
Jorden är full av vad du har skapat.” [xlv]

Temat för kyrkornas u-vecka för några år sedan var Heligt vatten?. Det fanns ett frågeteck­en efter te­mat som vittnade om att man inte såg det som självklart att sätta begreppet heligt fram­för det mest förekommande ämnet på jorden. Man ville hjälpa oss att se sambandet mel­lan miljö- och skapel­se­­frå­gorna och situationen i tredje världen.

I bönen ”Vår fader” finns orden ”det bröd vi behöver” vilka lika gärna kunde gälla vattnet. Dricksvattnet är inte alls självklart för många, som det är för oss som vrider på våra kranar och låter rent vat­ten spru­ta ut. Det är säkert därför som vi har svårt för att sätta begreppet heligt framför vårt kran­vatten.

Då jag rest i andra länder har behovet av rent vatten blivit allt klarare. Sädesaxen på åkertegarna jag passerade i Etiopien var så glesa att de som skördade dem med sina små handskäror greppade om de små och få stråna för att kunna skörda några korn. Människor tvättade sina kläder i åars smutsiga och säkert bakterierika vatten vilket vi aldrig skulle kunna tänka oss bruka. På hotellet i Addis Abeba borstade vi våra tänder i det sodavatten vi köpt för att släcka vår törst. Det som inte är något problem för oss i Sverige är desto allvarligare för miljarder andra.

I Olov Hartmans skapelsepsalm som jag tidigare citerat finns också ett budskap av helt annat slag än lovsång: ”Men fåglar dör och gräset vissnar och vattnet grumlas i var källa där människan går fram på jorden. Gud såg att det var ont.” [xlvi]

I Bibelns skapelseepos läser vi att Herren Gud satte människan i Edens lustgård för att bruka och vårda den. Det är ord att fundera över för den moderna människan. Det innebär att vi som människor är skapade till ett ansvarigt liv. Det är en påminnelse till mig om att jag – och inte bara män­ni­sko­­slä­ktet – en dag har att avlägga räkenskap för hur jag levt mitt liv. Kyrkofadern Ambrosius, biskop av Milano i slutet av 300-talet, uttryckte grundläggande skapelsetro genom sina ord om att ”jorden skall brukas av alla gemensamt”.

Det finns en spänning mellan orden bruka och vårda och orden härska över som också finns i skapelseeposet. ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Då människan struntat i innebörden i bruka och vårda har hon gått in i en destruktiv härskarroll och på ett förödande sätt lagt jorden under sig och skövlat den. [xlvii]

Jorden skall inte förbrukas och förstöras. Vattnet skall inte smutsas ner och förgiftas. Det skall inte brukas på ett orätt­färdigt sätt. De flesta av världens rikaste länder lig­ger i de områden där det finns gott om vatten. De fattigaste ligger i den torraste zonen. Vatten­bris­ten i många utvecklingsländer ökar i dag klyftan mellan nord och syd, mellan oss rika och de fattiga.

Skapelsen erbjuder så oändligt mycket av livets goda som vi i glädje och tacksamhet tar emot ur Skaparens hand. Men det goda kan missbrukas och bli destruktivt. Det kan bli våra herrar. Då vi lär oss att ha distans till de skapade tingen kan det bli våra vänner.

 

Ett av de allvarligaste problemen med ekonomismens framfart i världen är följderna för miljön. I-länderna satsar på tillväxt och vänder sig till tredje värl­den. Men jordens ekosystem räcker inte till för vår livsstil med dess konsumtionsraseri överfört till de fat­tiga.

Globaliseringen har positiva effekter genom att få igång verksamhet i u-länderna men dess frukter når sällan majoriteten i dessa länder, de fattiga. Men i-världens politiker tycks inte se tillväxtens gränser, där till exempel avfallsproblematiken äventyrar hela natursystemet. De privata investeringarna växer och är klart överlägsna i-ländernas bistånd. Men des­sa investeringar görs inte i de fattigaste länderna. Utvecklingen måste vändas annars väntar ekologisk kollaps. Frågan är om det är signalerna om detta vi ser i medias rapporter om naturkatastrofer och klimatförändringar vi nästan dagligen ställs inför.

”Vi håller på att bli vittne till en kollision mellan vår civilisation och jorden som saknar motstycke.” Orden är Al Gores – tidigare vice president i USA och nu nobelpristagare och en av vår tids profetiska röster om människans hantering av skapelsen. Hans budskap är en obekväm sanning, titeln på hans bok och film. Han menar att vi är på kollisionskurs med planetens ekosystem. Den krissituation som målas upp i bild och text utifrån vetenskapliga fakta handlar enligt Gore inte bara om naturvetenskap och politik utan är ”en moralisk och andlig utmaning”.

De mest inflytelserika vetenskapsakademierna i elva länder uppmanade 2005 alla länder att erkänna att hotet om en klimatförändring är otvetydig och håller på att tillta. Chefredaktören för den inflytelserika tidskriften Science har framhållit att det är sällsynt att det inom naturvetenskapen råder så stark konsensus som om den globala uppvärmningens orsaker.

Gore visar på det oerhörda hot som de växande utsläppen av koldioxid utgör. Samtidigt konstaterar han att vi måste se och ta konsekvenserna av den förvandling av havets kemi som vi åstadkommer och som äger rum över hela världen.

Tre kraftigt samverkande faktorer är avgörande för den drastiska förändringen av förhållandet mellan vår tids civilisation och jordens ekosystem. Den första är den oerhörda befolkningsexplosionen. Världens befolkning beräknas vid vår tideräknings början ha varit en kvarts miljard människor och var 1776 en miljard. I dag är vi över sex och en halv miljard människor.

Den andra faktorn är den vetenskapliga och tekniska revolutionen. Gore ser här det olycksbådande i att den nya tekniken fortsätter att brukas enligt gamla vanor som för med sig dramatiskt förändrade följder. Den sker gradvis och vi vänjer oss vid den. Men historiskt sett sker den ”med blixtens hastighet”.

Den tredje faktorn som orsakar kollisionen mellan människan och naturen är vår grundsyn på klimatkrisen. Vi blundar för den. Det råder allvarlig spänning mellan vad forskarna kommit fram till och oss som har att ta konsekvenserna av deras varningsrop. De fakta som blottas utgör en obekväm sanning för många i deras ekonomiska förehavanden. Till detta kommer vår felaktiga tro att vi måste välja mellan en sund ekonomi och en sund miljö. Gör vi det som är rätt för miljön skapas välstånd, arbete och nya möjligheter.

Gore ger ett personligt vittnesbörd om hur vi kan blunda inför uppenbara hot. Han växte upp på den tobaksfarm hans far hade. Hans äldre charmerande och intelligenta syster började röka vid trettons års ålder och slutade aldrig. Hon dog 1984 i lungcancer. Sambandet mellan rökning och cancer var tidigt känt. Men tobaksbolagen bedrev en förslagen och förrädisk kampanj för att skapa förvirring kring de vetenskapliga fakta som togs fram. Gores far avslutade inte sin tobaksodling förrän efter dotterns död trots att de första signalerna om hennes sjukdom kommit tidigare. På samma sätt söker nu många olje- och kolbolag sprida förvirring kring vetenskapliga fakta om orsakerna till den globala uppvärmningen.

Det avgörande i Gores budskap är att vi inte längre kan skjuta på en förändring av våra levnadsförhållanden. Han citerar Martin Luther King: ”Vi står nu, mina vänner, inför det faktum att i morgon är i dag… Över oräkneliga civilisationers vitnande ben och kaotiska lämningar står dessa sorgliga ord skrivna: ’För sent.’ Det finns en osynlig livets bok, som troget bokför hur försiktiga vi visar oss vara i vår försummelse.” Sanningen om klimatkrisen är en obekväm sanning som innebär att vi måste ändra vårt sätt att leva.

Då jag skriver detta tillkännages FN:s stora klimatrapport som visar att människans hantering av vår jord är en tungt bidragande orsak till de naturkatastrofer som nu äger rum med smältande isberg och glaciärer, ihållande regn med allvarliga översvämningar, stigande havsnivå och stormar och orkaner som nu inte bara drabbar andra folk utan också oss. Människan påverkar och förändrar klimatet. Om det inte sker en reducering av utsläppen snarast kan det bli en temperaturökning på upp till sex grader. Allvarligast i rapporten är att det framför allt är de fattiga folken i kustnära områden som drabbas.

Gores budskap är inte bara nattsvart och olycksbådande. Han menar att vår tid har nya möjligheter som tidigare generationer saknat att ta sig an krisen. Det är en generationsfråga. Vad lämnar vi efter oss? ”En fördärvad, försvagad och fientlig planet åt våra barn och barnbarn?” Hur kan vi i dag förenas över generationerna till ansvarig handling? ”Det handlar om vilka vi är som människor.” Vi står inför ”en moralisk, etisk och andlig utmaning”. Så påminner han oss om det kinesiska ordet för kris som skrivs med två tecken där det första symboliserar fara och det andra möjlighet. [xlviii]

 

Den katolske prästen och historikern Paul Collins skriver om människans hantering av skapelsen och hur kyrkan genom tiderna fallit för frestelsen att misskreditera det materiella och kroppsliga. Collins ser och förespråkar kopplingen mellan kosmisk medvetenhet och religiös mystik som vägen till att rätt förstå och hantera skapelsen. Uppgiften är att söka bibehålla känslan av Guds mysterium med förnimmelsen av Guds närvaro i och genom kosmos och de med varandra samverkande livsformer som ekologisk vetenskap alltmer kommer att kartlägga. [xlix]

Då vi talar om vattnet som skapelsens blod kan vi relatera detta till indianhövdingen Seattle som 1854 gav sitt budskap till den amerikanska regeringen med anledning av dess exploatering av landet och dess urinnevånare: ”Detta glittrande vatten som rinner i bäckarna och floderna är inte bara vatten, utan våra förfäders blod.”

I den keltiska fromheten blir vistelsen i naturen en helig mötesplats och gudstjänst:
”En behaglig plats besökte jag i dag
under den värdiga gröna hasselns mantel.
Där lyssnade jag vid dagens början
till den skickliga trasten som sjöng en praktfull strof,
ett flöde av tecken och symboler.
Runt omkring honom stod majdagens
blommande grenar som gröna mantlar,
hans mässhake var vindens vingar.

Den store Guden välvde en baldakin av rent guld över altaret.
Jag hörde en lång och fullkomlig mässa på utsökt språk,
en läsning av evangeliet utan tvekan eller mummel.
För oss där på sluttningen helgades det gröna bladet till en oblat.
Då hördes den späda, vältaliga näktergalen från skogsbrynet i närheten.
Dalens egen poet sjunger för alla sitt Sanctus med livliga flöjttoner.

Offret lyftes upp mot himlen över skogen i tillbedjan inför Gud Fader,
kärlekens och hänförelsens kalk.
Gudstjänsten gjorde mig gott:
den skapades i en björkdunge i den sköna skogen.” [l]

 

Jag har  sökt ställa oss inför teknikens frammarsch och ekonomins herravälde och dess konsekvenser för oss och våra liv. De tekniska framstegen har gett oss oändligt mycket gott som vi inte får tappa bort då vi granskar dess baksidor. Vi vet hur mycket positivt skapats till människans bästa. Då man kritiskt granskar teknologi och ekonomi är det av stor vikt att se och visa på detta storslagna och dess välsignelse. Vi står i stor tacksamhetsskuld till alla dem som grundat i sina gåvor, talenter lagt ned och i dag lägger ned tid och skaparlust för att förbättra människors villkor.

Jag skriver detta med min dator och förundras över hur jag i ett manus på några hundra sidor kan foga in ett kommatecken eller förändra ett helt kapitels placering genom att bara trycka på några knappar. Då jag lämnar bostaden på Bohus-Björkö tar jag med mig detta manus, mina predikningar och mycket annat i min dator till vår stuga i Västergötland. Allt ryms dessutom i ett liltet minne till stor glädje för mig med tanke på att mitt eget minne sviktar allt mer och mer.

Ekonomi och teknologi är och förblir delar av människans liv. Frågan är vilken plats människan har i vårt moderna samhälle. Är hon herre över ekonomi och teknologi? Eller har ett ekonomins och teknikens herravälde uppstått som förslavar människan? Dessa frågor måste ställas och ges ärliga svar. Det goda förvaltarskapet förutsätter att det är människan och inte penningen eller tekniken som formar och styr livet.

 

De tekniska framstegen får inte dölja eller få oss att blunda för de destruktiva krafter som är en del av teknosamhället och det ekonomiska spel som grundas i ekonomism. Då teknik och ekonomi tar över och styr samhällsutvecklingen får det mycket allvarliga konsekvenser. Det kommer att belysas ytterligare i nästa kapitel.

Det Jesus tog upp och jag sökt belysa är då penningen blir herre över såväl den enskilda människans liv som samhällets. ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv?” Jesus visade på och ställde sina lärjungar inför livets väg. Har det relevans för nutidsmänniskan och dagens lärjungar? [li]

Detta har nära anknytning till det gamla budordet om att inte ha andra gudar eller bildstoder vid sidan av vår skapare och Gud. Ni skall inte göra er gudar av silver eller guld. Frågan är om någon tid varit så fylld av dessa gudar som vår tid? Inför människors intensiva polerande av sina bilar, snickrande och fascination inför teknosamhällets alla prylar har man anledning att fråga vad som är meningen – meningen med livet? [lii]

 

Leif Herngren  –  Bohus-Björkö

Noter – Människan i teknologins och ekonomins samhälle

Inledande citat: 1 Mosebok 11:4 o 6

1 1 Mosebok 11:1ff

[ii] 1 Mosebok 1:26

[iii] Leif Herngren i mässan ”Det är saligt på Jesus få tro”

[iv] Don DeLillo, ”I framtidens ruiner”, Dagens Nyheter 01.12.31

[v] Wright, 1993a s                                                               och 1993b s 10                       ?

[vi] Ingvar Bratt s 69f

[vii] André Gorz s 102

[viii] Stephen Hawking s 39

[ix] Wright 1993b s 145

[x] Nikolaj Berdjajev s 110f

[xi] Paul Ricoeur s 161ff

[xii] Salomos Vishet 15:11,12

[xiii] Wright 1993b s 22 och 1993a s 82f

[xiv] Liedman 1997 s 26. Citat från Habermas finns i Gorz s 127ff

[xv] Hans-Peter Martin & Harald Schumann s 222

[xvi] Martin & Schumann s 248ff, 21 o 194

[xvii] Lars Ingelstam s                                                                                                                             ?

[xviii] André Gorz s 27

[xix] Madeleine Leijonhufvud, ”Barn berövas sitt ursprung”, Dagens Nyheter 02.07.23

[xx] Thomas Anderberg, ”Abort blir dödshjälp”, Dagens Nyheter 01.02.05

[xxi] John Le Carré, ”Dödliga profiter”, Aftonbladet 01.04.11

[xxii] Lukas 12:13-21

[xxiii] Bo Ekman, ”Smit inte från förtroendekrisen”, Dagens Nyheter 02.07.28 och Ordspråksboken 28:3

[xxiv] Blaise Pascal, Tankar I avsnitt 122

[xxv] Erich Fromm 1994 s 22 o 77

[xxvi] Psaltaren 14:4

[xxvii] Göran Rosenberg s 167f. Citerar Edward Luttwak

[xxviii] Göran Rosenberg s 126ff o 168ff

[xxix] Se Gunnar Skirbekk, Nils Gilje s 415 och Nationalencyklopedin om Bentham

[xxx] Torbjörn Tännsjö, ”Ge yngre företräde till transplantation”, Dagens Nyheter 98.02.01

[xxxi] Torbjörn Tännsjö s 87

[xxxii] Lars Linder, ”Vem skall understundom dräpas?”, Dagens Nyheter 01.04.21

[xxxiii] Torbjörn Tännsjö, ”Låt gentekniken skapa bättre människor”, Dagens Nyheter 00.01.26

[xxxiv] Yrsa Stenius i artikeln ”Vissa viktiga ting i livet ska inte väljas”, Aftonbladet 02.04.18

[xxxv] Harald Ofstad, 1993 s 58-70

[xxxvi] Armathya Sen och Bernard Williams s 4f o 8ff och Williams i Consequentialism and its Critics s 20ff

[xxxvii] Thomas Nagel i Consequentialism and its critics s 51ff

[xxxviii] Göran Rosenberg, ”Lyckans evangelium”, Dagens Nyheter 01.06.09

[xxxix] Harry Martinson i diktsviten ”Vagnen”

[xl] 2 Mosebok 32:1ff

[xli] Matt 6:19-34

[xlii] Lars Lindberg o Gunnar Weman s 24

[xliii] Lukas 20:20ff

[xliv] Uppenbarelseboken 18:21-23

[xlv] Psaltaren 104:10-14 o 24

[xlvi] Psalmer och Sånger 359 v 8

[xlvii] 1 Mosebok 1:28 och, 2:15

[xlviii] Al Gore s                                                                                                                                     ?

[xlix] Paul Collins s 211 o 222ff

[l] Harald Olsen s 99f

[li] Matteus 16:26

[lii] 2.a Mosebok 20:3f o 23

Written by leifherngren

augusti 10, 2014 at 17:26

Publicerat i Uncategorized

Den trånga porten som leder till livet – 8 e trefaldighet

leave a comment »

Matt 7:13,14 o Rom 8:14-17

 

Jag skall predika evangelium i dag – det glada budskapet. Men hur skall jag kunna göra det med utgångspunkt i dagens evangelietext med dess ord: Gå in genom den trånga porten… och det är få som finner den?

 Jag är inte ensam att uppleva våndan inför att vara förkunnare. Han blev med tiden biskop i Lund och skrev en rad ofta citerade dikter, i vilka man anar det självupplevda. Nils Bolander vittnar om sina kval att som han skriver ”stå däruppe på en gyllene piedestal”. Och skriver ”Ni som sitter därnere i bänkarna, vet ni, hur han känner det…?

Frågan som vi förkunnare brottas med är om vi skall säga det vi tror ni vill höra eller söka teckna det som texterna talar om – också då de bär fram ett kärvt budskap – evangeliets allvarliga grund-ton?

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva i ett nytt liv. Detta liv står inte under lagen utan under nåden. Det är samtidigt en kallelse till att brukas av Gud. Låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten. Gud har genom Jesus Kristus gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i.

 Hur får vi dagens evangelium om den trånga porten att stämma med att leva under nåden?

 

Den dyra nåden

Jag vill ännu en gång ta hjälp av den tyske prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer. Han skrev om lärjungeskap i sin bok Efterföljelse. Men han skrev inte bara för andra. Han levde som han lärde. Han tog upp kampen mot såväl nazismen och dess tyranni som mot dessa inom kyrkorna som teg inför vad som skedde eller till och med sympatiserade med dess nationalism och blev en av de ansvariga för bekännelsekyrkan. Som en följd av detta hamnade han i fängelse och avrättades på Hitlers order strax innan krigsslutet.

Som god lutheran var Guds nåd grundläggande för Bonhoeffer i att följa Jesus. Men han skilde på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden. Billig nåd är nåd utan efterföljel-se. Den kristne lämnar efterföljelsen, men tröstar sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nåd om den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de detta mot-sägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap.

Evangelietexten är hämtad ur Jesu bergspredikan och i dess avslutande ord finner vi också dessa kärva ord: Inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket. Jesus avslutar sin predikan med orden om att bygga sitt hus på berggrunden eller på sanden. Huset byggt på sand rasade och raset blev stort.

 

Jesus kallar till lärjungeskap

Jesus sa. Gå in genom den trånga porten – följ mig. Jesus kallade till lärjungeskap. Vad innebar detta? Den utmaningen var en del av detta som Nils Bolander brottades med. För honom var de ”orosord” – men som sådana också ”saliga ord”, som han välsignade – ord som fick ho­nom själv att stå upp och börja en helt ny vandring. Men först konstaterade han:

”Jag hade förhinder av hundrade slag – det kunde han väl förstå.
Jag var för oviss, för ung, för svag – och ändå måste jag gå…”
Det var en riskfull vandring han bjöd mig på.
Vådligt var att dröja och farligt att gå.
Hur jag än försökte att hålla hans fart,
kom jag allt på efterkälken snart.
Jag kunde bara ana hans ljusgestalt ibland,
så fort jag halkade efter och gick på egen hand…”

”Men” så skriver han ”själva mörkret fick som en trygg och sällsam glans. Då visste jag med ens var min färdkamrat fanns.” Han upptäckte: ”Vi vandrar samma vägar, min Mästare och jag.”

 

Den väg är smal som leder till livet

”Den väg som leder till livet!” Vad skall det en dag sägas om oss? Är det: ”När han levde, levde han aldrig.” Eller var det så att vi slagit följe med Jesus på den smala vägen. Och att han själv gick före och banade väg för oss?Är det ett vittnesbörd om att vi själva välsignades av och blev till välsignelse för andra på vår vandring genom livet?

Den trånga porten och den smala vägen är evangeliets bud till oss i dag. Inför dessa kärva ord kan vi – som Bolander – bara se förhinder av de mest skiftande slag. Och den breda väg som finns där är inbjudande genom allt vad den bjuder på. Dess frestelser lockar till att överge den smala vägen.

I början av 1800-talet fanns det en väckelse- och botpredikant i Göteborgs domkyrka, Lars Linderot. Han skrev dessa ord som många känner igen från av våra psalmer:

”Ingen hinner fram till den eviga ron som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron varpå vår salighet hänger.
Porten kallas trång, och vägen heter smal, hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
Men här gäller tränga, ja tränga sig fram, annars är himlen förlorad.”

”Porten kallas trång, och vägen heter smal” är ju tagna från dagens evangelietext. Men han stannade inte vid de orden utan fortsatte ”hela Herrens nåd är ställd uti ditt val.” Evangeliet bjöd för honom inte bara på de kärva orden. Det var det glada budskapet om Guds frälsning genom Jesus Kristus. Det är ett budskap som ställer oss inför ett val – Herrens nåd ställer oss inför ett val. Ett val som leder till livet.

I dagens episteltext finner vi dessa ord av Paulus: Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger er söners rätt – jag lägger till och döttrars rätt – så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

 Evangeliet bjuder oss Gå in genom den trånga porten. Evangeliets glada bud är att det finns en väg som leder till livet. Du som inte känner att du är på den vägen tillsammans med Jesus – kom och bli med. Och du som vandrar den vägen får genom Guds nåd vandra vidare. Vi kan alla i glädje få erfara Andens vittnesbörd att vi är Guds barn.

 Den trånga porten och den smala vägen leder till livet. Amen! Halleluja!

Bohus-Björkö 14.08.10

Written by leifherngren

augusti 9, 2014 at 21:04

Efterföljelse – lärjungeskap – 6 e trefaldighet

leave a comment »

Lukas 9:51-62 o 1 Kor (19-23) 24-27

I dagens evangelietext ställs människor inför Jesu kallelse till lärjungeskap med de ord vi ofta finner hos Jesus: Följ mig. Jesus kallar oss att slå följe med honom. Temat för denna söndag är efterföljelse. Det gäller lärjungeskap.

 som av Jesus ställdes inför hans kallelse hade var för sig något som de prioriterade. Det var något annat de först ville göra och sedan följa Jesus. Då jag läste texten gick mina tankar till en dikt av förre biskopen Nils Bolander vilken har som rubrik Lagom.

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.

Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst
och dekreterade: Så får det inte sjungas!
Stäm ned tonen! Inga våldsamheter!
Lugn, behärskning, lagom…
tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här Hvilar Riddaren af ‘Å ena sidan men Å andra sidan’.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Bolander låter den lilla grå fågeln i sitt jubel spegla den fromhet som i glädje jublar över att få leva under en öppen himmel. Men hon tystas av den förnumstige domherren med orden ”Så får det inte sjungas! Stäm ned tonen! Inga våldsamheter! Lugn, behärskning, lagom…” Vilken av dessa fåglars beteende återger den fromhet vi är bärare av?

 Från en annan av dagens texter läser vi detta ord av Petrus: Var beredda att bryta upp, och håll er vakna… Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det är väl ändå över-drifter. Att vara kristen ställer väl oss ändå inte inför detta. Innebär detta inte något omöjligt? Borde det inte räcka med lagom fromhet?

 

Helgad till Gud under Guds nåd

Vad förväntar sig Gud av oss? Petrus skriver: Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Vad innebär dessa för våra öron så drastiska ord? Innebär Jesu kallelse ett liv i helighet? Den tyska översätt­ning­en tolkar detta i följande ord: I allt vad ni gör skall ni visa er vara människor och därmed er till­hörighet till Gud. Vi ställs inför vad be­grep­pet helig i grunden betyder. Helig är att vara helgad, avskild till Gud. Det är att jag på allvar tar konsekvenserna av att jag är skapad till människa och helgad, knuten till Gud.

Detta tolkas av Paulus i orden: Frambär er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvand­las genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Vi är Guds skapelser och skall hel­gas, avskiljas till Gud.

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva under nåden. Han skriver ni står inte under lagen utan under nåden. Hur får vi utmaningen i orden att vara heliga att stämma med att leva under nåden?

Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer skrev en bok Efterföljelse om lärjungeskap. Men han skrev inte bara för andra. Han levde som han lärde. I texten vi tidigare lyssnade till fanns dessa ord av Paulus: jag vill inte predika för andra och själv komma till korta. Han var en av de ansvariga för bekännelse-kyrkan och tog upp kampen mot nazismen och dess tyranni. Som en följd av detta hamnade han i fängelse och avrättades på Hitlers order strax innan krigsslutet.

Som god lutheran var Guds nåd avgörande för honom i att följa Jesus. Men han skilde på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden. Billig nåd är nåd utan efterföljelse. Den kristne lämnar efterföljelsen, men han tröstar sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nåd om den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de detta motsägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap. Så för Bonhoeffer själv.

Den billiga nåden fångade Nils Bolander in i sin dikt:
”Tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här Hvilar Riddaren af ‘Å ena sidan men Å andra sidan’.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Att vara kristen tolkas ofta i att vara religiös och leva ett av religiösa riter präglat liv. Jesus slår fast att detta aldrig kan ersätta ett liv i efterföljelse präglat av kärlekens värme och rättfärdighet.

Allvarliga är orden ” När han lefvde, lefvde han aldrig”. Vad kännetecknar vår vardag? Lever vi i ett av nåden levand liv? Ett liv där Gud i den helige ande får helga våra liv till välsignelse för såväl oss själva som för andra.

 

Jesu budskap är evange­lium

Jesu budskap är evange­lium. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är en befrielse till ett liv under den dyra nåden.

Livet jag fått som gåva av Gud skall inte levas inkrökt i mig själv – på egna villkor. Kal­lelsen följ mig, be­kräftad i mitt dop i Kristus Jesus, innebär att ställa mig själv i livets tjänst – i tro under Guds nåd – i en befriande glädje som föder kärlek och kärlekens gärningar.

Detta speglade Nils Bolander i den lilla grå fågeln i hennes glädje att leva under en öppen himmel.
”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill”.

Sångförfattaren Nils Frykman sjöng med väckelsens folk ”Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut, nu bor jag hos min fader, min träldomstid är slut, sen han mig lärde känna sitt eviga förbund i ordet den klippfasta grund. Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro, men det ej hjärtat skänkte hugsvavelse och ro. Nu tänker jag på Jesus…”

Evangelium är det glada – och samtidigt allvarliga – budskapet om att vi får vara Guds barn. Att bejaka Jesu ord följ mig – är att bli hans lärjunge. Det är att leva i befrielse, glädje och tacksamhet under nåden i ett av den helige Ande helgat liv.

Leif Herngren – Herrljunga 14.07.27

Written by leifherngren

juli 26, 2014 at 20:00

Flisan och bjälken – 4 e. trefaldighet

leave a comment »

Lukas 6:36-42 och Johannes 8:1-11

Dagens evangelietext började med orden: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Är Gud barmhärtig? Är det den bild vi har av Gud? För många är den gud man tror sig lärt känna inte barmhärtig. När, var och hur Gud visat barmhärtighet?

En som i varje fall upptäckte Guds barmhärtighet var poeten Nils Ferlin. Som inte bara såg denna utan också vilka konsekvenser den fick i den värld där andra värderingar och egenskaper gäller. Ferlin skriver:

”Han var egensinnig som få och farlig för Status quo:
Mot lag och auktoritet han ställde barmhärtighet.
Jag vet han blev pinad ihjäl i går. Det fanns giltigt skäl.
Ty han ställde barmhärtighet över lag och auktoritet.”

”Mot lag och auktoritet han ställde barmhärtighet.”

Var barmhärtiga. Det är Jesu ord till oss i dag. Dessa ord kopplar Jesus till vår benägenhet att döma varandra. Är det så att våra omdömen om varandra i grund och botten saknar barmhärtighet.

Jesus frågar oss: Varför ser du flisan i din broder öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Han chockerar oss med att ställa en liten flis mot en bjälke.

 Är det så att vi är så hårt präglade av lag och auktoritet att det vi ser hos varandra är flisan – detta lilla andra som finns hos varje människa. Vi ser inte vår medmänniska för detta som blockerar våra ögon. Vi reagerar på småsaker. Det mått vi brukar är så litet och finmaskigt att det inte behövs något stort för att det skall fastna. Den bjälke Jesus ser i vårt öga är benägen-heten att klandra, döma. Jesus konstaterar: Vi skall mätas med det mått vi brukar för andra.

Samtal människor emellan präglas väldigt mycket av negativa kommentarer. Det gäller inte minst i valtider. Kritiken gäller inte bara politiker. Det är oftast kommentarer från åskådar-plats. Man sitter på bänken vid sidan av och granskar sina medmänniskor.

 

Inte heller jag dömer dig

I en annan av dagens texter möter vi berättelsen om hur Jesus konfronteras av de skriftlärda genom en äktenskaps-bryterska. För dessa var vad kvinnan gjort oerhört allvarligt. Hon ställ-des så att alla skulle se henne och sedan stenas. Man kom med stenarna i sina händer och frågade: Vad säger du? Inför deras aggressivitet böjde sig Jesus ned och ritade i sanden. De upprepade sin fråga. Jesus såg då upp och sa: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen. Så böjde han sig på nytt ned och ritade. Vad? Det vet vi inte. Men vad hände? Stenarna föll till marken ur de anklagades händer och de lommade iväg – de äldste först.

Jesus ser på nytt upp och frågar: Vart tog de vägen? Så ger han kvinnan orden: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. Också Jesus såg kvinnans handling som orättfärdig. Men han såg först och sist kvinnan. Han sorterade inte ut henne. Det som hände var det som evangelierna ständigt återger – Guds barmhärtighet uppenbarad i Jesus från Nasaret.

Det Jesus gjorde var vad Nils Ferlin hade sett och han gav honom sitt ohöljda omdöme. Men han såg också följderna för Jesus i den värld där lag och auktoritet gäller. De religiösa ledarna förde honom till korset. För dem gällde lagens ord och dom – inte barmhärtighet. Dessvärre har detta inte bara gällt dåtidens religiositet utan haft en dominerande plats bland oss och knäckt människor. Då har inte barmhärtighet fått råda! Då har lag och ordning gällt!

 

Var barmhärtiga

Vad tänker du om tiggarna utanför våra affärer? Vad säger du om att alltfler människor flyr för sina liv och söker komma in bakom de allt högre staketen runt vår välfärd? Vad gör du inför att våldet tycks få allt större plats i vårt land?

Barmhärtighet är inte bara vänliga ord och fromma beteenden. Barmhärtighet tar sig uttryck i vilka vi är, vad vi tänker, vad vi säger och vad vi gör. Detta styrs av har hur vi uppfattar Gud. Vi sjöng tidigare Emil Liedgrens psalm. Förstår vi att det han återger är evangelium?

”Fader du vars hjärta gömmer helighet,
som allting dömer, kärlek, som förlåter allt,
du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt.”

Psalmförfattaren vill få oss att se att Guds kärlek innefattar den sanning, den helighet som skärskådar och avslöjar orättfärdighet. Barmhärtighet är inte tystnad inför orättfärdighet.

I påskdagens gudstjänst på Björkö fick vår gode vän Eduardo från Uruguay som vi lärde känna som flykting i Angered berätta om vad han i dag arbetar med. Han kom till vårt land jagad och efterlyst – av myndigheterna rubricerad som konspiratör. Efter elva år återvände han till sitt Uruguay. I dag är han ledamot av den kommission presidenten tillsatt för att söka sanningen om dessa som försvann under diktaturåren. Det kunde gällt honom själv. Eduardo knöt så i sin berättelse an till påskens budskap om Jesu korsfästelse och uppståndelse med dess hopp om liv också inför våldets och dödens allvar.

Hur hanterar vi detta med flisan och bjälken i våra ögon? Jesu manar oss att ta bort bjälken. – säger Jesus – kan du se klart. Du ser människan och inte i första hand hennes brister.

I vår bibel finner vi ordet helgelse, att helgas. Jag uppfattar att det inte sällan för många av oss har mist sitt allvar. Vi nöjer oss med att vi får komma till Gud som vi är och tappar bort att Gud genom helig ande vill forma oss och förändra våra dömande sinnen.

Guds helighet får oss att se bjälken i vårt eget öga. Inte för att döma ut och slå ned oss. Nej, här gäller psalmens ord ”låt oss känna, att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är”.

Jesu utmaning är: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Inför bördan av misslyckanden och felsteg får vi se och känna Guds barmhärtighet i och genom Jesus Kristus. Jesus såg människan i äktenskapsbryterskan. Gud ser också oss med Jesu ögon – kärlekens ögon.

Vi bad och bekände tidigare i psalmen vi sjöng om Guds barmhärtighet:

”Dig vi prisa och berömma, som i vrede allt kan döma och i nåd förlåta allt,
som vill döda för att föda allt på nytt till ny gestalt.”

Leif Herngren, Rambergskyrkan, Göteborg 14.07.13

 

Written by leifherngren

juli 12, 2014 at 21:22

Hjälparen kommer – med andens eld – Söndagen före pingst

leave a comment »

Johannes 16:12-15, 1 Kung 19:9-16

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.
Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de arton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga
bröst och dekreterade: Så får det inte sjungas!
Stäm ned tonen! Inga våldsamheter!

Lugn, behärskning, lagom…
Slå vakt kring din värdiga sångskola
och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom!…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här vilar Riddaren af ”Å ena sidan
men å andra sidan”.
När han lefde, lefte han aldrig.”

Söndagen före pingst tar texterna upp Andens utgjutelse över oss människor. Den Ande som liknas vid en eld som kan tända en människas hjärta och få henne att brinna. Men den elden får väl inte sät­ta mig i brand. Det är väl viktigt att vi – som biskop Nils Bolander uttryckte det tar det här med Jesus och lärjunge­skap med behärskning och lite lagom!? Åtminstone vi missio­nare!

Dagens tema är Hjälparen kommer. Tex­ter­na är från Jesu avskeds­tal till lärjungarna i vilket Jesus tar upp temat om den hjälpare som skall kom­ma då han nu lämnar dem. Hjälparen kom­­mer, som jag skall sända er från Fadern. Mitt tema blir: Hjäl­paren kommer – med andens eld.

 

Kristus och Anden

I Jesu avskedstal ställs vi inför sambandet Kristus och Anden. Där vi ibland skapat en ganska stor skillnad mellan Andens och Jesu framträdande visar Jesus klart på att Anden fortsätter hans verk. Ibland tappar vi bort Andens samstämmighet med Jesus.

Jesus visar på treklangen mellan Fadern, Sonen och Anden. Han säger:

Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er… han skall vittna om mig.

Paulus talar om Anden med skiftande ordpar som: Guds ande, Kristi ande och Herrens ande. De är uttryck för Andens uppgift att ta emot av Fadern, ge vidare och förhärliga Kristus. Vi kan inte ha en annan bild av Anden än den Jesus ger oss.

Jesus talar om Anden med ett mycket prosaiskt ord – Hjälparen. Sådan Jesus var för lärjungarna – en hjäl­pare – sådan skall Anden vara – och så ersät­ta Jesus. Jesu ord visar hur vi skall förstå Anden och Andens verk. Den gammaltestamentliga texten vi hörde berättade om profeten Elia i en mycket bekymrad situation gömd i en grotta. Han klagade och Gud sa att Elia skulle gå ut på berget Horeb där Gud skulle visa sig för honom. Detta skedde – men inte i en stark storm och inte heller i ett jordskalv eller i den eld som visade sig. Gud kom i ett stilla sus. Gud uppenbarade sig för att hjälpa och ge profeten nytt mod. Det skedde inte på ett överväldigande sätt. Det skedde i ett stilla sus.

 

Anden, Hjälparen, Advokaten, Sanningens ande

Textens ord som översatts med Hjälparen betyder bokstav­ligen tillkallad (för att hjälpa). Det be-tecknar en advokat och i den engelska över­sättningen lyder orden: When the advocate has come…

Jesus talar om Anden som sanningens ande. Denne advokat skall visa oss vad synd och rättfärdig-het och dom är. Di­lemmat är att vi inte gärna vill höra detta utan hellre det andra som An­den ger oss – An­dens frukter och gåvor.

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen råder. Det finns ingen san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Med Bolanders ord: ”Riddaren av å ena sidan men å andra sidan” lever mitt ibland oss. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet. Därför har Fadern gett oss sanningens ande.

Främ­­lingen i vårt land söker bli sedd. Runt om i världen hörs ropen från de förtryck-ta, de förtram-pade: de bostadslösa och ar­bets­lösa. Kongoleser, afghaner, irakier – de fattiga var de än finns ute i världen söker frihet och demokrati. Hör dessa och de makthavande oss kristna med san­ningens ande tala för rätt, rättfärdighet och rättvisa? Står vi i ord och handling för ett granskan­de och uppfordran-de pro­fetiskt bud­skap? Sanning­ens ande leder oss varken förbi den slagne på vägen mellan Jerusa­lem och Jeriko el­ler på vår egen gata.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte flummighetens eller ytlighetens ande eller – för att bruka Bolanders allvarsord – sparlågans ande. Om herr Lagom, Riddaren av Å ena sidan och Å andra sidan summerades det att ”när han levde, lev­­de han aldrig”. Elden brann inte i hjärtat1

Paulus talar om Kristus som den grund vi skall bygga våra liv på och säger: Var och en måste tänka på hur han bygger…På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs el­ler halm. En dag kommer då det skall visa sig hur vi byggt vårt hus. Den da­gen… kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt. Sanningens ande skall förtära det osunda, det bristfälliga hos oss.

Eldarna i Valborg har bränt upp mycket gammalt skräp. Vi får i vårens tid be: Gud, hjälp mig rensa bort ur mitt liv det som är gammalt och dött som hindrar mig att ta emot dina nyskapande krafter.

Natanael Beskow uttryckte detta i psalmen vi sjöng tidigare:
”O salighet och fruktan när Anden kommer när.
O nåderika tuktan, o eld, som allt förtär.”

 

Kärlekens ande

 Vad skall det sägas om oss och våra liv? Är det ett liv i Jesu efterföljd och i den Helige Ande – ett liv som levs – för att uttrycka det med Bolan­ders ord:

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.”

Inför den bilden av ett levande lärjungeskap behöver vi be med orden från en av våra böne­körer:

”Ande du som livet ger, fall nu över mig:/ Smält mig, fyll mig, tänd mig, sänd mig.
Ande du som livet ger, fall nu över mig.”

 Paulus konstaterar att vi inte fått en ande som gör oss till slavar så att vi måste leva i fruktan. Vi har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader”. Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

 Hjälparen är såväl Sanningens Ande som Kärlekens Ande. Gud vill genom sin Ande göra det möjligt i vårt liv som är svårt – att vårt liv präglas av kärlek. Kärlekens Ande för våra tankar till Andens frukter. Paulus visar oss att kärleken är mycket konkret. Andens frukter är: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

 Andens eld bränner till och avslöjar men är samtidigt den eld som värmer och gör livet levande. Jesus säger: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt.

Vad slags frukt talar Jesus om?

Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

 

Leif Herngren  Varberg 14.06.01

Written by leifherngren

maj 30, 2014 at 11:55

Publicerat i Pingst, Predikan

Pär Lagerkvist och ”han som lät mig födas”

leave a comment »

”Jag är fågelungen som inte är född i något bo.
I en hand, en underlig främmande hand är jag född
och kan inte glömma mitt rede…

Jag kan inte glömma den hand där jag är född,
den underliga främmande lukten i hans hand,
han som lät mig födas.”

”I en hand en underlig främmande hand är jag född.” Pär Lagerkvist kunde inte glömma den hand i vilken han föddes. Han anade att någon stod bakom hans tillblivelse. ”Han som lät mig födas.”

Pär L föddes 1891 i Växjö. Mor- och farföräldrarna var småbön­der. Morfadern hade levt ett hårt och vilt liv men ”Gud tog emot honom som om ingenting hade hänt” som Pär L tecknade det. Det gamla Småland med dess lantliv och mor- och farföräldrarnas fromhet satte djupa spår hos honom med bilden av en sträng gud.

Fadern var stationskarl. Fa­miljen bodde i en gammal slottsbyggnad som i bottenplanet hade en järnvägsrestaurang där det alltid fanns gäster. Utanför rullade tågen vilket tillsammans skapade en både rörlig och högljudd miljö. I över­vå­ningen fanns det en lägenhet med god plats för alla barnen.

Då fadern kom hem efter arbetet och hade ätit tog han fram sin bibel och satt tyst och läste. Från kaféet under dem hördes stim och stoj men barnen höll sig tysta. Inte minst moderns fromhet satte djupa spår hos honom. I ett brev från modern, visserligen darrhänt skrivet, upplevde han minnena från uppväxtåren. Det handlade om vinbärsbuskar och körsbärsträd och hade en lukt av trädgårds­gång och lavendel. Men där andades han också in aftonsång och söndagsfrid.

I sin självbiografiska bok Gäst hos verkligheten skriver han om modern:

”Hon var ingenting overkligt eller märkvärdigt, gick i köket och i rummen och pysslade med sitt, småpratade med barnen, diskade upp efter maten, tvättade och strök, det var ingenting särskilt. Hon satte sig och vilade, knäppte ihop sina händer i knät och suckade tungt och var som borta från dem. Om kvällarna satt hon och läste i bibeln eller psalmboken… viskande för sig själv.”

 

Tro och tvivel

Lagerkvist visste hur denna fromhet hade växt fram.

”Nu vänder mor sitt bibelblad
och följer skriften rad för rad,
där Herrens gärning träder fram
så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort
och alltför väldigt den han gjort,
då sitter hon i skymningen
och finner frid i den…

Hon knäpper sina händer hop
på djup och outgrundlig bok.
Då faller stilla över den
den dunkla aftonen.”

Ute i skogen hade han funnit en sten som för honom blev en bönesten. Han skriver själv: ”Han tittade sig försiktigt kring, utåt banlinjen, fast ingen gärna kunde komma där. Så la han sig ner på stenen och bad. Omkring var det tyst, bara droppet från träden. Han hördes heller inte, bad inte högt, men kinderna glödde på honom… han bad till samme Gud som de där hemma, det var ingen skillnad… Efter bönen reste han sig fort upp. Lättad, liksom glad för att det var gjort, tor­ka­de av knäna som blivit våta. Hoppade över en tuva, och till en annan… Vad det var skönt att leva, bara leva lite, en liten stund… Björkarna och lingonriset, de fina ljungblommorna hälsade: god dag, du lille, som går omkring här och finns till.”

Vid den bönestenen fann han också under gymnasietiden tröst då hans barndomstro sviktade och tvivlet tog över. Det han fått med sig från hemmet kolliderade i mötet med utvecklingsläran. Den tolkning av Skrif­ten i bokstavstro och som lärobok i naturlära som präglade – och präglar – många kristna krockade med naturvetenskapen.

Han skriver om ”den nya läran”, att den ”sopade bort Gud och all förhoppning, som lade livet öppet och rått, i hela dess nakenhet, hela dess planmässiga meningslöshet…”

 

En författare föds

Pär L började mycket tidigt att skriva både prosa och dikter. Han var övertygad om att det var detta som skulle gälla för hans liv. I en kommentar skrev han – inte utan självuppskattning: ”Mitt arbete är av största betydelse. Jag är guds skrivbiträde på jorden” – men med ordet gud med liten bokstav.

Hans först publicerade novell Människor kom1912 efter många publicerade såväl dikter som artiklar i skiftande tidningar. Han hade en mycket stark känsla för samhällets minsta och utsatta och skrev bland annat i socialistiska tidningar men kom också med tiden att medverka tillsammans med Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Pär L hade också en tid av intensivt engagemang i konstlivet med bland annat skriften Ordkonst och Bildkonst 1913 om konstens vitalitet till skillnad från skönlitteraturens dekadens.

För Pär L var det nu en mycket svår tid både på det ekonomiska och personliga planet. Hans skriverier gav inga större honorar. Hans förläggare Karl Otto Bonnier fick ofta – efter Pär L:s ”tiggarbrev” – förse honom med lån och förskott. Han fann en kvinna i Köpenhamn, Karen Sórensen som han gifte sig med 1918 då de väntade en dotter. Det blev ett mycket stormigt äktenskap som slutade i skilsmässa efter det att Pär L en tid övergett både hustru och barn. Men han fick vårdnaden av dottern Elin som sedan under långa perioder hos hans syster Hilma.

För Lagerkvist kom frågorna om evigheten och Guds tystnad. ”Vad är stort och tomt som evigheten, vad är tyst, förtegat såsom du, o Gud?” Han uppfattade sig famla runt och att ångesten grep honom om strupen vilket präglade hans första diktsamling Ångest 1916. ”Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.” De orden ger något av det som Pär L brottades med hela livet. Var det följden av att han höll på att förlora den tro som förmedlats i hemmet? Brottningen med de frågor han bar med sig från sin uppväxttid och allt han mötte av annorlunda bud i tiden med dess satsning på teknik och vetenskap.

I stället för tro var rubriken på de dikter han gav ut 1919 i skriften Kaos. I en av dikterna delar han med sig av sitt grubbel och sina frågor inför Gud:

”Lyft dig på blodiga vingar, gamle rättfärdige gud.
du som världar betvingar, du alla himlars gud.
Lyft dig ur blodiga redet, där du din tanke tänkt,
den enda, den stora och starka, den du åt oss har skänkt…

Inga vingar oss lyfta, du måste komma till oss.
Fjärran och dold är din klyfta, fjärran och dold för oss.”

Men hans brottning med livsfrågorna och oförlöst längtan fanns kvar. ”Hur än min väg genom världen går, ett barn jag blir i hela livet. För stor är den rymd som över mig står, och mitt sinne för undergivet.”

I sin nästa diktsamling Den lyckliges väg 1921 finner vi en ljusare toner. Han skriver:

”Har du mött den unge konungen i dag?
Han som går omkring och köper lump och skrot.
Har du sett hans ljusa anletsdrag,
har du fallit ner i stoftet vid hans fot? …

Varför kommer ej min konung hit i dag?
Tomt och öde är mitt liv, och fullt av hot.
O, jag törstar, törstar efter dina anletsdrag,
efter ljuset vid min konungs fot.”

Pär L ingick 1925 äktenskap med Elaine Sandels och han fick äntligen ett hem i stället för alla år av resor och boende på olika håll i världen. Han skriver senare boken Pilgrim på havet som ger mycket av hans eget liv. Hon blev ett oerhört stöd genom åren och var den ende som fick läsa hans manus innan de sändes iväg för publicering. Med Elaine fick Pär två söner – tvillingar – som bägge har skrivit böcker om sin far.

Ulf Lagerkvist, läkare har som rubrik på sin bok Den bortvändes ansikte som ger en träffande bild av fadern som hade många goda vänner men som samtidigt slöt sig för omgivningen. Han ställde aldrig upp för intervjuer. Ständigt sysselsatt med skriverier stängde han dörren och fick inte störas. Sonens inledande ord i biografin ger en bild av fadern: ”Egentligen kände jag honom inte – en underlig utgångspunkt för en bok som denna.” Brodern Bengt ger ett liknande vittnesbörd om sin far. Fadern berättade aldrig för dem om sitt tidigare liv och om sitt skrivande. Bengt Lagerkvist har regisserat flera av faderns verk.

 

Poet, dramatiker och romanförfattare

Pär L blev 1940 ledamot av Svenska Akademin. Han hade ett rikt register i sitt författarskap. Han var poet. Han prövade på dramatiken. Inte minst känner vi honom genom hans romaner. Med boken Bödeln 1933 inledde han sin under mer än ett årtionde pågående kamp mot nazismen. Han illustrerar våldets roll i mänsklighetens historia i en mustig krogscen som ”brännmärker det enfaldiga, vidskepliga och råa i människans dyrkan av blod och våld”.

Han upplever sig leva i en apokalyptisk tid som han sätter som rubrik på en serie dikter i diktsviten Sång och strid 1940.

”Bibliska gestalter skrida fram i tidens ström.
Vem är denne vid din sida? Rör ej vid hans söm.

Dåren tror att ny är tiden och av människa född.
Sedan evigt rasar striden / dit du nu blir nödd…

Vilddjuret med lammets öga och en drakes klo
kallar brottet för det höga och förtrycket tro.

Våldets stridsvagn allting krossar. Konungen är stor.
När han på sin järnhjälm lossar / järn i blicken bor…

Men med bleknat ljus kring pannan och en korsfästs blick
står i ensamhet en annan, som från striden gick.”

Mitt i den turbulens som krigen skapar ser han tillbaka och söker efter sina rötter, efter vila och frid – ”Jag minns igen min moders gård och bibeln där på bordet.” Sommaren 1942 ser han livets krafter och dofter i sommarprakten blandas med dödens, förtryckets och våldets krafter. ”På gravfält surrar honungsfyllda bin och solen strålar över brända byar.”

Romanen Barabbas som kom 1950 blev en stor framgång också internationellt. Han fördes fram som nobelkandidat men det blev först året efter – 1951 – som han fick detta.

Barabbas är berättelsen om han som blev fri i ställer för Jesus. Han blir slav och så låter Lagerkvist honom komma i kontakt med Jesu lärjungar. En tid bär han korsets tecken på den bröstplåt han hade som slav men som han senare korsar över. Till sist korsfästs Barabbas tillsammans med Petrus i samband med Neros anklagelse mot de kristna för Roms brand. Lagerkvist låter Petrus säga dessa ord om Barabbas till de andra som skall korsfästas: ”Detta är en olycklig människa och vi har ingen rätt att döma honom. Vi är själva fulla av fel och brister, och att Herren ändå förbarmat sig över oss är inte vår förtjänst. Vi har ingen rätt att döma en människa för att hon inte har någon Gud.”

 

Aftonland

Pär L:s sista diktsamling blev Aftonland. Här finns på nytt frågorna och längtan. ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro?” Han är inte ensam med sin ångest eller sin längtan men kampen är hans egen. Han begär det oerhörda, vill få svar men får bara fråga. Han önskar ljus men tycker det är han själv som brinner. Han får bara leva.

Vi vet alla att det inte är lätt att vara människa. Pär L konstaterar: ”Jag är människan. Mig hände det fruktansvärda att han blåste in sin egen själ i mig.” Han kommer han inte ifrån minnena från uppväxttiden. Varför vet han inte. Men någon hade gått förbi hans barndoms fönster och andats på det? Men vem var denne någon som bara gick förbi i natten och lämnade honom övergiven?

”Vad upplevde jag den kvällen,
höstkvällen när jag gick efter ved åt mor?
Jag minns den så väl, ingen kväll minns jag som den.
Det var då jag för första gången såg stjärnorna…

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig…

När jag kom till mor igen och lade ifrån mig vedträna vid köksspisen
märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte.

Men när jag gick och satte mig på min pall långt borta från de andra
var jag inte längre något barn.”

Något hade hänt hos honom men där på avstånd från de andra var det ingen som la märke till det. Vi brottas ofta med våra innersta frågor för oss själva. Liksom den längtan, förtvivlan som finns där och som Dan Andersson uttryckte i orden ”vi hade en styrman en gång uti barndomens dar, en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far”.

Lagerkvist var träffad. Men av vem?

”Vems är handen som slungade spjutet,
vem är spjutkastaren?

Någon måste ha kastat det
och att döma av kraften bör det ha varit en mäktig hand.
Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret,
vem är spjutkastaren?

Det är jag den genomborrade som frågar.”

Och så detta tunga smärtsamma konstaterande:

”Varför talar du om en spjutkastare?
Du trodde ju inte ens på spjutet förrän det träffade dig,
Du såg aldrig dess heliga båge i mörkret.
Du trodde inte på det som du flydde ifrån.”

 

Han som lät mig födas

Har någon som Lagerkvist återgett så personligt den enskilda människans bearbetning av livets djupare frågor? Han ger ord åt den problematik vi upplever i kampen med livsfrågorna. Där finns frågorna inför lidandet. Där finns kon­flikten mellan tro och vetande. Där finns frågorna inför det brutala våldet i såväl det nära sammanhanget som i det stora och vida. Där finns många andra frågor som vi brottas med. Mitt i allt detta utbrister Pär L:

”Den gud som inte finns,
det är han som tänder min själ i lågor.
Som gör min själ till en ödemark,
till en rykande mark,
till en svedjemark som ryker efter eld.
För att han inte finns.
Det är han som frälsar min själ genom att göra den
utarmad och förbränd.
Den gud som inte finns.
Den fruktansvärde guden.”

Vad var det han flydde ifrån? Var det den gud som inte finns? Hur spjärnar man mot en bild av Gud man fått och lever med – en grym gud utan barmhärtighet. Många säger sig i dag inte tro på någon gud eller något högre väsen. Samtidigt erkänner man att de i svåra stun­der ber och ropar till någon de annars inte söker. Är det någon som lyssnar? Pär L ställer sig själv frågan:

”Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på något som inte finns?
Varför förhåller det sig så?
Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret. Men varför finns ropet?”

Den tid vi lever i med sitt uppskruvade tempo och med alla sina erbjudanden av ting och upplevel­ser kväver hos många dessa frågor. Många flyr från det inre ropet om vem man är som människa.

I diktsviten ”Skapelsemorgon” finner vi fågelungen som inte kan glömma handen i vilken hon föddes och den underliga främmande lukten i dennes hand som lät henne födas – en skaparhand. I en följande diktstrof ger Lagerkvist ord åt Skaparens upplevelse av att fågelungen lämnat sin skapare och inte tycks komma tillbaka. ”Jag är redet som längtar efter sin fågelunge. Jag är skaparens tomma hand.”

Den gud som inte finns lämnade inte Lagerkvist oberörd. För den som är mitt i livskampen återkommer aningen om att det finns ”något bortom bergen, bortom blommorna och sången… något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt”. Här finns den personliga livskampen som inte bara gäller åsikter och ställningstaganden i skilda frågor. Det handlar om den enskilda människans sökande och längtan som söker stänga skaparen utanför sin värld – utan att lyckas.

De sista åren bodde dottern Elin hos sin far på Lidingö. Hon hade högläsning för sin far av kända författare. Men skriver hon: ”Kanske blev bibeln den mest lästa boken.”

Pär L dog 1974 83 år gammal. Bland de böner man fann i hans anteckningsböcker efter hans död var denna: ”Gud min gud varför har jag övergivit dig.” Men också denna: ”O Gud, du som själv är ofullkomlig som jag men på ett mycket djupare och meningsfullt sätt, se till mig och mitt lilla människoöde. Gör det till en del av ditt, en försvinnande liten del av detta så att det blir mindre svårt, lättare för mig att uthärda. Lär mig att tänka på dig, ditt öde och inte klaga. På ditt öde.”

Är det så som Lagerkvist skriver? Någon har låtit mig födas. Och denne någon vill innesluta mig i sin skapande hand.

”Jag kan inte glömma den hand där jag är född,
den underliga främmande lukten i hans hand,
han som lät mig födas.”

Leif Herngren  –  Bohus-Björkö 14.04.09

Written by leifherngren

april 8, 2014 at 20:49

Kristi kyrka lever i gemenskap, tjänst och vittnesbörd

leave a comment »

Debattinlägg i anslutning till remissen Tro, dop och medlemskap

Med förvåning läser jag i den teologiska kommitténs text: ”När vi talar om församlingen används ofta bilder av en kropp med olika delar eller ett träd med många grenar. Dessa bilder leder lätt tanken i en polariserande riktning…” Den första bilden av Kristi kropp, församlingen har Paulus gett oss. Den andra är det Jesus som står för. Är det så att Jesus och Paulus här gett oss dåliga bilder av församlingen. Eller är det så att de bägge verkligen önskat ge oss något i hög grad grundläggande om kyrkan, Kristi kropp?

Då jag för egen del och i min förkunnaruppgift sökt fånga in vad församlingen är och vill vara är det tre begrepp från Skriften och från internationell teologi som blivit mig till stor hjälp. Det är begreppen i grekisk tappning: koinonía, diakonía och martyría – på svenska gemenskap, tjänst och vittnesbörd. Den levande församlingen konstitueras i dessa begrepp. Begreppen lever i nära relation till varandra. Gemenskapen lever inte vid sidan av tjänsten och vittnesbördet utan gestaltas i relation till dessa. På samma sätt för tjänsten och vittnesbördet som tappar sina roller, kallelser utan en nära relation till gemenskapen.

Teologiska kommittén väljer ett av dessa begrepp för att söka teckna ”församlingens missionsuppdrag och liv”. Varför?

Skrivningen handlar om tro, dop och medlemskap. Man har problem med begreppet medlemskap och visar på att tron alltför ofta inte lett till medlemskap. Beror detta på teologiska oklarheter? Eller beror det på hur vi i praktiken, socialt format såväl församlingen som medlemskapet? Ibland har det primära i församlingen varit att vittna, förkunna evangeliet – och då främst i ord och inte i tjänst. Eller tjänsten, den diakonala kallelsen har tagit överhanden så att vittnesbördet tunnats ut. Inte sällan har gemenskapen formats så stark såväl i gemensamma åsikter som i dess sociala uttryck att den blivit avskiljande i stället för att vara inbjudande.

Ett bibliskt begrepp som jag uppfattar grundläggande för tro, dop och medlemskap är begreppet – med dess grundläggande innebörd – lärjunge, lärjungeskap. Det är för mig förvånande att ett teologiskt sökande så som det gestaltas i kommitténs skrivning helt saknar detta begrepp. Jesus kallade människor till lärjungar för att de i den gemenskap han formade kring sig skulle leda till lärjungeskap. Lärjungeskapet tog sig uttryck i vittnesbörd, tjänst och gemenskap.

Vi bär säkert alla en önskan att ”sänka trösklarna till våra kyrkor och öppna upp så fler ska kunna känna sig som en del av vår gemenskap”. Gör vi detta genom luddighet i teologin och i att så prioritera gemenskapen så att detta att vara kristen tunnas ut eller kanske till och med tappar bort lärjungeskapet i dess tjänst och vittnesbörd?

För mig är församlingen levande i helheten av gemenskap, tjänst och vittnesbörd.

Leif Herngren Bohus-Björkö 14.03.26

Written by leifherngren

mars 29, 2014 at 10:28

Levebrödet och det levande brödet – Midfastosöndagen

leave a comment »

Johannes sjätte kapitel

Johannesevangeliets sjätte kapitel står som en vattendelare i hans skildring av Jesu liv. I ka-pitlets början läste vi tidigare hur folket imponerades av Jesu framträdande och vad han åstadkom. Jesus hade utfört flera under och fått folket med sig. Då Jesus drog iväg till andra sidan av Galileiska sjön följde mycket folk med. De var i tusental vid måltiden på berget.

När Johannes avslutar detta kapitel återger han en helt annan situation.  Många av lärjungarna reagerar inför vad Jesus säger i det samtal som följer och brister ut: Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Jesus hade sagt: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Vad menade han och vem trodde han sig vara. De frågar sig om denne Jesus inte är den Josefsson vars far och mor de känner.

Vad är din reaktion inför dessa Jesu ord? Är det inte så att också vi står undrande inför vad Jesus vill ha sagt med sina ord? Vi vet att dessa ord lett till allvarliga beskyllningar om vad kristen tro är.

Johannes lyfter i sin skildring fram den problematik vi alla lever med. Hur skall vi få livet att gå ihop. Det gäller vårt vardagsliv. Det gäller vårt levebröd i relation till den presentation Jesus ger av sig själv som Livets bröd, det levande brödet. Hur är det med allt det profana som stän-digt tränger på och slår ut Jesu inbjudan till lärjungeskap? Hur brukar vi vår dag och vår tid kontra Guds kallelse med vårt liv?

 

Vår vardag med dess behov av levebröd av skiftande slag

Som människa är jag både kropp och själ. Det är detta Jesus bejakar i det som skildras i detta märkliga kapitel. Jesus är klar över vårt behov av mat och dryck. Folket får slå sig ned i det grönskande gräset och mättas genom Jesu välsignande av en grabbs fem kornbröd och två fiskar. Jesus tog itu med människors ohälsa och sjuka kroppar.  Vi vet hur han umgicks med människor i god gemenskap i hem av ganska skiftande slag.

Där vi inte sällan skapar konflikter i upplevelsen av vad vi är och vad vi behöver i våra liv träder Jesus fram och bejakar oss i våra kroppar. Gud har skapat mig sådan jag är i min kropp.

Vi har – som Jesus säger – att leva i denna världen med allt vad det innebär – det gäller också den lilla värld som är vår vardag. Denna jord är ingen himmel. Men den är – som vi i vårens tid upplever allt mer och mer av – en levande skapelse i all sin grönska och fruktsamhet. Jesus lät folket slå sig ned uppe på ett berg där det var gott om gräs. Han uppmanar oss att se på himlens fåglar och på ängens liljor – Guds fantastiska skapelse som en njutning för hela vår varelse – för ögon, för näsa och för öron. Vår kropp är en del av Guds skapelse och därför under Guds beskydd.

Det Jesus vill få oss att inse är att vi inte bara är kroppar. Han vill få oss att se Guds skapelse i dess fullhet och då inte minst den rikedom som vi människor är i kropp, själ och ande.

Vardagslivet i all dess rikedom av profant och sekulärt gör att vi inte sällan tappar bort helheten i vad vi är som människor. Vi inser inte att Jesus kom för att lära oss att se livet i hela dess fullhet. Livet handlar aldrig bara om våra kroppar, dess behov och allt det vardagliga.

Dom Helder Camara, fattigbiskopen i Brasilien, såg hur vi frestas att slå oss till ro och tappa bort livet. Han skrev:

När din lilla båt har legat så länge för ankar i hamnen
att du börjar få för dig att den är ett hus,
när din lilla båt börjar skjuta rötter i gyttjan vid kajen,
då är det dags att styra ut!
Till varje pris måste du rädda båtens seglarsjäl
och din egen pilgrimssjäl.

 

Jesus träder fram som Livets bröd.

Men de som imponerats av honom såg honom som den som skulle lösa deras lekamliga behov. Då Jesus såg att man önskade göra honom till brödkung drog han sig undan från folket till ensamhet i bergen.

När folket nästa dag på nytt efter ivrigt letande finner Jesus konstaterar han att de sökt efter honom för att de fick bröd och blev mätta. I de samtal som uppstår vill Jesus ge folket klarhet i vem han verkligen är. Han söker samtidigt få oss att inse vilka vi verkligen är – att våra liv aldrig kan mättas endast genom lekamliga behov. Den helighet som vilar över skapelsen är sprungen ur Guds helighet. Det är det faktum och den heligheten som är grunden för vad vi människor verkligen är.

Vi behöver levebröd för att överleva här på jorden. Och vi behöver det livets bröd som Jesus är och ger för det liv vi skapats till – i hela vår varelse – till kropp, själ och ande.

Jesus slår fast: Jag är livets bröd… Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet.

 Jesu ord i samtalet var: Mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. För att visa oss kopplingen mellan våra kroppar och vår skapelses helighet brukar Jesus det osyrade bröd som var den judiska påskens måltidsbröd. Då Jesus firar påskmåltiden med sina lärjungar ger han oss innebörden i dessa ord. Måltidens bröd blir det Livets bröd som Jesus ger – och därmed sig själv – till oss i nattvardens måltid. Han tar ett bröd, bryter det och ger det till dem var och en och säger: Detta är min kropp som blir offrad för er. På samma sätt tar han bägaren och sa: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er.

 Genom att helga vanligt bröd och vin visar Jesus – som Livets bröd – att det vardagliga, det profana är en del av våra liv som skall helgas av honom, det levande brödet. Han bjuder oss strax att dela måltiden med honom och ta emot det levande bröd han då vill ge oss i nattvardens bröd och vin.

 

Leif Herngren Bohus-Björkö 14.03.30

Written by leifherngren

mars 29, 2014 at 10:09

Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp – i nåd och tjänst – Septuagesima

leave a comment »

Fil 3:7-14 och Matt 19:27

 Jag står här i dag i min tro och som pastor i över 50 år. Vad innebär tron för mig? Vad är det att vara kristen? Vilka följder har tron fått hos mig i den värld där jag skall leva ut den? Vad präglar nuet? Vad innebär det att vara troende?

Vart är vi i vårt land på väg i dag? Hur uppfattar vi penningens oerhörda makt och den brist på solidaritet som allt­mer präglar vårt samhälle? Varken jag i predik­stolen eller du som lyssnar står opåverkade av den utstuderade kommersialismens alla lockrop?

I episteltexten bekände Paulus: Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Kan jag göra Paulus vittnes-börd till mitt? Att bejaka Jesu inbjudan är en kallelse till uppbrott ur intagna positioner. Gäller det också mig?

 

Att kallas till uppbrott

Selma Lagerlöf har i sin bok om Nils Holgersson en scen där vildgässen på sin långa resa upp ge­nom Sverige sjunger sin sång: ”Nu bär det till fjälls, Nu bär det till fjälls.” Nedanför på gårdarna ser de tamgässen i lugn och ro gå och äta. De ropar till dem: ”Kom med. Kom med.” Men tamgässen svarar: ”Vi har det bra, som vi har det.” Några unga tamgäss tycks ändå lockas av vildgässens rop men får då höra från de gamla gässen: ”Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa.”

Vad är det för ”gäss” som befolkar kyrkorna? Tama gäss som går på marken och plockar vad den bjuder på. Eller – gäss burna av visioner med luft under vingarna. Finns det alltför många tamgäss i våra kyrkor? Eller har vi brutit upp och är på väg?

Stämmer den karakteristik in på oss som poeten Nils Ferlin tecknar i en av sina dikter:

Mest säger jag mådä,
för jag tycker att dä ä
liksom ingenting ä sagt
när en bara säjer dä.
Jag gräver i min jord
och behåller mina ord,
och bibeln har jag lagt
så den lyser på mitt bord.
Gu skydde prosten och staten
och innerligt tack för maten!

Selma Lagerlöf återger i sin bok hur en unggås ropar: ”Kommer det en flock till, så följer jag med.” Det kommer en ny flock – tveksamheten släpper och den unga gåsen söker följa med men miss­lyckas i sitt första försök. Då vänder vildgässen om för att se hur det skall gå. De vill att tam­gå­sen skall följa med. Vid nästa försök lyfter tamgåsen och infogas i vildgässens gemenskap i deras fria flykt mot fjällvidderna.

Jesus Kristus ställer oss inför uppbrott. Vi kallas att förenas med Guds folk. Vi kallas – som da-gens tema uttrycker det – genom Guds nåd till tjänst i Jesu ef­ter­följd. Guds nåd och Guds helige Ande gör det möjligt för oss att lämna väl nedslagna bopålar då Kristus kallar till uppbrott!

 

När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp…

Pappa tog med oss pojkar till Slottskogsvallen – friidrottsarenan 500 m från vårt hem – för att vi skulle se Gunder Hägg och Arne Andersson – dåtidens internationella stjärnor – slå världsrekord. I dag hade det naturligtvis gällt Charlotte Kalla. Hade Paulus en pappa som jag? Han brukade gärna bilden av kampen på löpar­banan och skrev:
Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar.

I dagens episteltext vittnar Paulus:
Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden…
Tro inte att jag redan har nått detta… Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp…
Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Jesus Kristus.

Paulus bekänner att mötet med Jesus för hans del inneburit en oerhörd omvärdering. Han hade fått helt nya perspektiv på sitt liv. Mycket hade förlorat sitt tidigare värde – hade – som han uttrycker det – kastats på sophögen. Många som drabbats av allvarlig sjukdom eller olycka vittnar om hur de omprioriterat sina liv. Måste något sådant ske för att vi skall upptäcka vad som är värdefullt?

Tamgässen nere på marken lyfte inte och följde med vildgässen! Varför? Var de tillfreds med livet på marken och vad jorden bjöd på? Saknade de kraft eller vilja att lyfta?

 Var de vingklippta? Lyssna till vad Jesaja har att säga till oss som känner oss trötta, slagna eller vingklippta:
Vet du då inte, har du ej hört det, att Herren är en evig Gud…? Han blir ej trött och utmattas inte… Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och utmattas, och unga män kan falla…

Om det sägs om unga män – vad är då inte att säga om en åldrande predikant…!? Men lyssna:
…  de som väntar efter Herren hämtar ny kraft, de får nya vingfjädrar som örnarna. Så skyndar de iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.

Nåden och tjänsten

Paulus ville lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidande. Det han ställts inför var utmaningen i innebörden i dagens tema: Nåden och tjänsten. I evangelietexten påminde Petrus Jesus om att han och de övriga lärjungarna hade lämnat allt och följt Jesus och ställde så frågan: Hur blir det för oss?

 Vår svenska översättning pekar främst på att livet med Kristus innebär att nå målet där uppe – alltså det eviga livet. Den tyska översättningen betonar das neue leben, zu dem Gott mich durch Jesus Christus berufen hat – det nya liv Gud i Kristus kallat mig till.

Det kristna lärjungeskapet har man sökt karaktärisera i två ordpar. Det är theologia gloriae, härlig­hetens teologi – med betoningen på Kristi seger och upp­stån­delse och dess konsekvenser för en kris­ten i lärjungeskapets nåd och glädje. Det andra ordparet är theologia crucis, korsets teologi – med betoningen av Jesu lidande och död, hans undervisning om ”vete­kor­nets lag” och hans kallelse: Vill du gå i mina spår?

Vi kan frestas att tolka lärjungeskapet i endast en av dessa kategorier. Att vara kristen målas i bilder av framgång och ”halleluja”. Eller i dess motsats i dysterhet och ”svarta kläder”. För Paulus var det ingen av dessa ytterligheter som gällde. För honom gällde såväl theologia gloriae som theologia crucis – både korset och upp­stån­delsens härlighet. Det handlade om såväl nåd som tjänst.

Paulus vittnade och bekände: Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp… Paulus hade inte fått grepp om Kristus och helt fattat hans budskap. Kristus hade greppat honom och han hade bejakat att ställas in i nåden och tjänsten i Guds rike här och nu.

Kan det vara något annat för oss? Fastlagstiden som vi nu går in i tecknar lärjungeskapets vånda och smärta. Men den leder över långfredagen fram till påskens glädjebud och dess bud om upp-ståndelse och liv tillsammans med Jesus. Har Jesus fått grepp om mig och mitt liv?
Leif Herngren Johanneberg, Göteborg 14.02.16

Written by leifherngren

februari 15, 2014 at 19:22

I försoningens tjänst

leave a comment »

I Jerusalems tempel fanns en skiljemur som definitivt skilde jude och hedning åt. Vid varje öppning i denna mur fanns inskriptionen: Ingen icke-jude må gå innanför gallret och muren kring helgedo­men, och var och en som grips bär själv ansvaret för att döden blir följden.” Passerade man som icke-jude denna skiljemur riskerade man alltså sitt liv. Liknande skiljemurar har i alla tider rests mellan folk och folk. Paulus såg Jesu gärning som ett nedbrytande av denna mur. Nu gällde inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna! I Kristus är alla ett. Till dem som fortsatte att värna om skiljemuren mellan jude och hedning skrev Paulus – Ef 2:14ff:
Ty Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. 

Arbete för lösning av konflikter och för försoning är inte någon hobby för speciellt socialt engage­rade kristna. Det är i högsta grad relaterat till det mest centrala i Jesu gärning. Paulus uppfattade att Gud ställt honom i försoningens tjänst. Vad innebär det för oss att på samma sätt stå i försoningens tjänst?

Vi får i likhet med Paulus utifrån passionsdramat och påskdagens glädjebud forma och leva ut en kor­sets teologi om försoning och konflikthantering!

Men vart är vi på väg? Den frågan ställs i ett internationellt likaväl som i ett nationellt perspek­tiv. Den frå­gan ställs i samhället i stort likaväl som i våra kyrkor. Vi behöver alla i varje fall ställa den. Frågan berör i grunden det ansvar som ligger i att vara människa.

För alltför många blir det i stället en flykt ifrån detta att vara den människa hon är. Det finns en flykt från friheten – och den flykten kan innebära att människor låter sig dras in i under auktoriteter – och till och med totalitära stater. Hon flyr ansvaret. Hon låter sig passiviseras. Hon dövar de innersta frå­gorna om vad det innebär att hon skapats till människa. Hon flyr in i en konsumism där det mate­riella tar all hennes tid. ”Tillväxtens evangelium” är nog så förrädiskt smygande och just därför så förödande. Eller hon flyr in i arbetets eller drogernas flykt från den bearbetning av sig själv och hen­nes djupaste frågor som borde ske. Hon har inte modet att vara sann människa – sådan som Skapa­rens tanke var.

 

Dessa förrädiska makter – den lömska ondskan

Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. För henne gäller att utifrån det mänskliga för­stån­det hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidning­ar och se efter vad utrymme som ges åt horoskop och liknande humbug. En nyandlighet med en blandning av ingredienser från jor­dens skiftande religioner och annat breder ut sig.

Sam­tidigt florerar ”makter­na” som aldrig förr – och tillbeds av inte så få som de allena salig­gö­rande kraf­ter­na i samhället och dess politiska och ekonomiska utveckling. Det kan vara de så kallade mark­nads­kraf­terna eller makter av helt annat slag som driver sitt spel. Förr var det gudarna eller ödet eller onda andemakter. I dag är det ”krafter” som driver såväl politiker som andra makthavare dit de – i varje fall många av dem – icke vill.

Paulus talar i flera av sina brev om makter och krafter som människan inte skall låta vara her­rar. Kam­pen för rätt och rättfärdighet handlar för honom om en kamp mot härskarna, mot mak­terna, mot her­rar­na över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.[1] Har dessa ”makter och krafter” att göra med försoning och konflikthantering? Teologer världen över har ef­ter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som kännetecknade Hitler-Tyskland – insett att de ”mak­ter” som Paulus talar om i sina brev har att göra med de krafter som verkar mitt ibland oss människor och ibland för grupper och nationer till vanvettets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp denna fråga och hävdade:

Mak­ter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sexu­alitet, allmänna opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.

Dessa makter kan ta demonisk karaktär. Då Paulus talar om den­na världens makter i relation till kors­fästelsen av Jesus menar han – enligt van den Heuvel – inte Pilatus eller judar­nas överstepräst eller råd utan de makter som verkade bakom dessa män och kom dem att handla såsom de gjorde: framför allt religionen och staten.

Paulus slår fast att Gud avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumfera­de över dem genom Kristus – Kol 2:15. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats.

Kristenhe­ten är därför också kallad att detronisera makterna… att offentligt avslöja dem, att avkläda dem deras falska gudom… [2]

 

Att medvetandegöra människor

”Jag förstår inte riktigt. Trots att jag har försökt finna en förklaring till vad som hände i samband med den svarta revolten, måste jag erkänna att jag helt enkelt inte förstår den. Jag förstår inte hur så många svarta kyrkor kunde förändra sina aktiviteter så radikalt. Jag förstår inte hur de svarta massorna kunde fås att fredligt marschera och låta bli att bemöta våldet från det samlade vita etablissemanget och accep­era så mycket lidande. Och jag förstår inte King, och hur han lyckades uppbåda och leda de förtryckta och illa behandlade svarta.” [3]

Det vittnesbördet ger oss Gunnar Myrdal då han på sin ålderdom skrev Historien om An American Dilemma. Myrdal fick sitt internationella genombrott då han 1938-1942 på amerikansk inbjudan ge­nom­­förde en omfattande undersökning av den situation i vilken de svarta levde i USA. Han gjorde då omfattande resor bland de svarta inklusive deras kyrkor i Södern och fick därigenom en mycket god insikt om både hur de svarta hade det och hur deras församlingsliv fungerade. Då Myrdal nästan 50 år senare ser tillbaka på hur de svartas situation förändrats och de svarta församlingarnas roll i detta kons­taterar han att det som hänt är för honom ofattbart!

Den latinamerikanske pedagogen Paulo Freire som under ett antal år var knuten till Kyrkornas Världs­råd hade en klar målsättning med sitt arbete. Det var att medvetandegörande fattiga och utstötta männi­skor om att också de var människor med samma rättig­heter som alla andra människor. Freire banade så väg för befrielseteologin. Freire utgick i sitt arbete och i sina böcker från vad han kallade en helt enty­dig sanning: ”liksom förtryckarna för att förtrycka behöver en teori för den förtryckande handlingen, be­höver de förtryckta för att bli fria en handlings­teori”. Freire menade att detta kunde ske endast i männi­skors verkliga ”möte med de revolutionära ledarna – i deras gemenskap, i deras praxis”..Jämför de vita och indianerna i Ecuador. [4]

Kan dagens kyrkliga ledare räknas till ”de revolutionära ledarna”? I varje fall vet vi att det budskap Je­sus förkunnade var revolutionärt! Och han hade inget annat råd att ge detta budskaps förvaltare än det Freire stod för. Evangeliets trovärdighet är för alltid kopplat till att dess ord och teorier inkarneras i män­niskors möte och gemenskap – teori och praxis måste gå hand i hand. Tro och liv kan inte åtskiljas. I ett liv med Kristus Jesus kommer det an på… tron som får sitt uttryck i kärlek. [5]

Kyrkor i ett bevarande förvaltarskap – eller ett förvaltande av det evangelium som utmanar till föränd­ring!?

För mig är evangeliet det budskap och den kraft som hjälper mig att vara det jag skapats till – människa. Jag är en människa – skapad att vara människa, vara mänsk­lig.

När profeten Hesekiel upplevde att han ställdes inför uppenbarelsen av Herrens härlighet föll han ned med an­sik­tet mot marken. Då hörde han någon tala och de inledande orden var: Människa, res dig upp! I det fortsatta tilltal som Hesekiel ställs inför tituleras han varje gång med ordet Männi­ska. Vad profe­ten mötte står i skarp kontrast till den religiositet som föröd­mjukat och slagit undan föt­terna på männi­skor och fått dem till marken.

Petrus kastade sig ned på marken inför mötet med Jesus. Han fick då denna hälsning: Var inte rädd. Den enkle fiskaren Petrus skulle räta på sig, bli ”människofiskare” och vän till Jesus och dennes medarbetare. [6]

Jesu upprättelse av den samariska kvinnan vid Sykars brunn. Kvinna, ensam pga sitt leverne, samariska!

Poeten Thomas Tranströmer har enligt min mening fångat in kristen människosyn på ett fantastiskt och underbart sätt i dikten ”Romanska bågar”:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
‘Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

”Skäms inte för att du är människa.” Du är utgången ur Guds hand – eller…?

 

Konflikthantering och försoning inom och mellan kyrkorna

I min resväska som jag bär med mig genom livet kan jag ha åtskilligt gammalt som tynger, som skaver, som ibland förlamar och omöjliggör för mig att leva i nuet med blicken mot framtiden. Jag kan behöva ta itu med det som hör det förgångna till – därför att det inte ligger bakom mig utan utgör en tung börda som jag bär med mig. Så kan jag leva i ett förtryck under det förflut­na. Det kan gälla känslor av skuld. Det kan gälla gamla oförrätter. Det kan gälla upplevda övergrepp och mycket annat.

Att leva utan en uppgörelse med det förflutna kan få svåra följder i mitt arbete med konflikter. Det hand­lar inte om att – som somliga gör – ständigt gräva i det som varit eller att åter och åter slicka gamla sår. Vad det handlar om är förlåtelsens uppgörelse med det förflutna. I Kris­tus erbjuds vi denna upp­gö­relse med gårdagen i den försoning han bjuder oss stiga in i.

Det tillhör människans adelsmärke att känna skuld, att ha en sund vånda inför de oförrätter och den orätt­färdighet vi varit delaktiga i och orsak till. Det är ”den andra sidan” av att vara skapad till ansvarig människa. Det tillhör människans möjlighet att befrias från sin skuld.

Det är viktigt att här också påminna om att det finns skuld som är falsk – osund skuld. Den moralism och lagiskhet som finns både i samhället och inom religionen har lagt tunga bördor på männi­skor. Jesus hade en ovanligt skarp uppgörelse med dessa företeelser och de människor som skuldbelägger andra på falska grunder. Den känsla av skuld som människor bär på be­hö­ver därför bearbetas och analyseras. Vi behöver befrias från falska skuldkänslor, vilket sker då vi – i samtal med någon vi har förtroende för eller någon själavårdare – får klart för oss på vilka falska grunder de vilar.

Den äkta, sunda skulden hör samman med våra misslyckanden och vår själviskhet inför vår kallelse till ansvarighet, till rätt och rättfärdighet, till godhet och kärlek. Inför den kallelsen står vi alla med skuld som måste få möta nåd och försoning. Bördorna jag bär på kan lyftas av. Jag får bli en befriad män­ni­ska. Den befrielsen – menar jag – är en förutsättning för att jag själv skall kunna vara med och befria andra i konflikter och hjälpa dem in i försoningens möjlighet.

I min tjänst som distriktsföreståndare (”biskop”) var uppgiften inte minst relaterad till församlingarna och deras medarbetare då också konflikterna mellan dessa parter. Kristi kyrka består inte av helgon utan av vanliga människor med vår brottning med frestelser – och skapande av eller delaktighet i konflikter.

I missionens historia har vi mer än en gång förmedlat vår västerländska samhällssyn med dess upphö­jande av den vita mannen och andra destruktiva drag. Astrid Åhlins berättelse om reaktionerna på det för henne självklara att umgås med de svarta lärarna också utanför kollegierummet. Sigbert Axelssons uppgörelser med en del av de beteenden som han fann inom Missionskyrkans mission. Min egen upp­levelse av de unga medarbetare inom SIDA som mycket snart lagt sig till med mycket negativa värde­ringar av de svarta i Etiopien.

Avgörande för oss är att veta att konflikter – tyvärr – tillhör vardagen också i våra kyrkor – precis som vi kan läsa om detta i den unga kyrkans historia. Problematiken är om vi förnekar detta faktum eller inte inser att vi måste ta tag i dessa våra egna konflikter och söka lösningar.

Men utöver konflikterna inom våra kyrkor så har vi Kristi kyrkas splittring på grund av konflikterna mellan kyrkorna. Det är naturligtvis högst skrämmande att en av orsakerna till splitt­ringen inom till exempel Svenska kyrkan och tillkomsten av Missionskyrkan var en strid om försoningen!

Jag har oerhört svårt att se att vi från kyrkornas sida på allvar skall kunna erbjuda försoningens möjlig­he­ter om vi inte själva lever i denna. Jesu ord är dessa – ord ur hans överprästerliga förbön för sin kyrka – en bön som upprepas:
Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett…
Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda…
Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.
Då skall världen tro…  
Då skall världen förstå… [7]

 

Ett befriande budskap

Religionen har i alla tider gestaltats på de mest skiftande sätt. Jesu framträdande var en direkt och myck­et allvarlig konfrontation med sin tids religiösa ledare och deras budskap. Dessa satt visserligen på Mose stol men vad de sysslade med var att binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas axlar. Och själva rörde de inte ett finger för att lätta på denna packning och befria dem. Jesus var knivskarp i sina kommentarer om denna religiositet som stängde till himmelriket för människor. Han kallade dessa re­ligiösa ledare för hycklare och blinda. För Jesus var en sådan religion och dess ledare prydliga och vack­ra att se på då det gällde utsidan, men inuti var de som vitkalkade gravar, fyllda av de dödas ben och annat orent.[8]

Problemet var att dessa, som Jesus uppfattade vara trälar under religionen, inte insåg sitt slaveri. Då Jesus sa att sanningen skulle ge frihet undrade de som lyssnade över vad Jesus menade. De var ju Abra­hams barn och hade aldrig varit slavar under någon. Känner vi igen vår egen tid och oss själva?

Jesus slår fast vad han kommit för att förmedla då han träder fram i Nasarets synago­ga, läser den gamla profettexten och identifierar sig med denna: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna året som Herren har valt. [9]

Evangeliet är ett budskap till människor om befrielse – eller för att bruka ett annat Skriftens ord – fräls­ning. Då kyrkan genom tiderna inte fullföljt sin uppgift att förkunna befrielsens budskap utan inte sällan i stället bidragit till att ytterligare bördor lagts på människors axlar har kyrkan svikit sin kallelse. Då så sker ock­så i dag är det ett yttersta svek mot kyrkans herre, mot frälsaren, befriaren, Jesus Kristus.

För Paulus är Kristi gärning klar, men han ser hur vi frestas till att förkunna något annat. Kristus har befriat oss, gett oss en frihet som vi har att leva i och leva ut. I den skall vi stå fasta. Vi skall inte på nytt låta oss luras in under något slags slaveri.[10]

Vad är det som fjättrar oss i dag och bidrar till att världen ser ut som den gör i all sin trasighet och yn­ke­dom, i allt glitter och all glans, i all den materiella välfärd som vi lyckats åstadkomma i väster­landet? Vad är det som fjättrar oss i kyrkorna och åstadkommer att vi förblir i och bevarar kyrkans tra­sig­het – och därmed vår bristande trovärdighet?

Vår uppgift som kyrkans tjänare är att återge det befrielsens budskap som vi möter i Skriften och som är grundtonen i vår tro. Det gäller en befrielse till det vi skapats till som Guds medarbetare – en befriel­se till frihet!

Denna frälsning, befrielse har sin grund i Guds gärning i Kristus – Guds försoning. Paulus tecknar Guds försoningsgärning i sitt andra brev till Korint i dessa ord: Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.

 

Försoningens budbärare

Försoningens budskap behöver själva inom kyrkan. Det är det bud­skap vi är kallade att förmedla till den värld som Herren Gud älskar – den värld som han i dag med smärta måste se på i allt det som blivit till förbannelse bland människor i stället för till välsig­nelse.

Paulus hade en övertygelse som bar honom i hans oerhörda mission. Gud hade ställt honom i förso­ningens tjänst!

Jag är alltså Kristi sändebud och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.

Detta är uppdraget för den kristna församlingen – att vara Guds husfolk, Guds medarbetare – att stå i för­­soningens tjänst. Paulus egen upplevelse utmanar oss: Kristi kärlek lämnar mig inget val, ty jag har förstått att om en har dött för alla, då har alla dött. Och han har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem.

I veckan före påsk var jag tillsammans med ett tjugotal andra på vandring från Örebro till Bofors. Där inne på fabriksområdet skulle fikonträd och vinstockar planteras i anslutning till profeten Mikas ord: ”Låt oss gå upp till Herrens berg… Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran.
De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.
Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.
Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd… [11]

Under vandringen läste vi passionstexterna och funderade över vad de hade för samband med dagen och vårt lands agerande genom sin vapenproduktion och vapenexport till länder där våra svenska vapen brukas för att döda – ofta människor i deras sökande efter fri och rättigheter och att få – också de – vara människor. Under respekt för varandra mötte fredsmarschens deltagare ansvariga från Bofors för sam­tal. Och för arbetarna på Bofors ville man genom symboliken med planterandet av livsfrukter visa på livets hantering i stället för det hot mot människors liv som produktionen i Bofors utgör.

Teori och praxis hör ihop. Teologi och handling. Tro och Liv.

Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.
Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.
I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.
Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära.


[1] Ef 6:10-13, Kol 2:8 o 15, 1 Kor 2:6-8 och Gal 4:8,9
 [2] Albert van den Heuvel, Dessa förrädiska mak­ter s 34,35,44,59 o 63 och 1 Kor 2:8 och Kol 2:15
[3] Gunnar Myrdal, Historien om An American Dilemma, s 148
[4] Paulo Freire, Peda­go­gik för förtryckta. s 195
[5] Gal 5:6
[6] Hesekiel 1:28-2:1 och Lukas 5:8-10
[7] Johannes 17:11, 15, 21ff
[8] Matteus 23: 1-28
[9] Lukas 4:16-21
[10] Gal 5:1
[11] Mika 4:2-4

Leif Herngren Bohus-Björkö  –  Skapat 2007 – men ännu aktuellt

Written by leifherngren

februari 8, 2014 at 14:10

Bruket av begreppen fred och frid i våra bibelöversättningar och dess följder

leave a comment »

 

Det svenska språket brukar två begrepp – fred och frid – där andra språk har ett ord. Gamla testamentets hebreiska ord är shalóm och det nytestamentliga grekiska ordet är eiréne vilka bägge två betecknar fred och frid. Tonvikten ligger på det gemensamma mänskliga livet och dess villkor och rymmer så begrepp som rättvisa och rättfärdighet. Svenskans bruk av två ord har fått allvarliga följder genom ordens skiftande grundbetydelse – inte minst i kyrkorna och hur vi brukat dessa ord i bibelöversättningarna och tolkat dem.

 

1917-års översättning brukade enbart ordet frid. I saligprisningarna – Matt 5:3-11 – översätts Jesu ord i vers 9 med Saliga äro de fridsamma… Och i julevangeliet möter vi dessa ord Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden – Lukas 2:14. Profeten Jesaja betecknar den som skall komma med ordet Fridsfurste – Jesaja9:6.

 

I Bibelkommissionens översättning 2000 brukas som regel begreppet fred – Saliga de som håller fred, Ära vare Gud i höjden och på jorden fred och Fredsfurste.

 

Svenskan är ensam om att klyva shalóm och eiréne i två ord med skiftande grundbetydelse. Frid betecknar närmast lugn och ro, den välsignelse Gud ger människan. Det tappar bort det mellan­mänskliga perspektivet, individualiseras med en tonvikt på den enskilda människans inre liv. Det är uppenbart att detta fått genomslag i kyrkorna där man alltför ofta nöjt sig med att vara fridsamma.

 

Dessvärre får detta visst genomslag också i 2000-års översättning av saligprisningarnas vers. De lyder nu de som håller fred där grundtextens ord är de som stiftar, skapar fred – alltså en klar kallelse till aktiv handling. Engelskan har här Blessed are the peacemakers och tyskan  Freuen dürfen sich alle, die Frieden schaffen.

 

Det är att hoppas att vi i våra kyrkor alltmer tar till oss den djupare och mer utmanande innebörd som grundtexternas ord – shalóm och eiréne – rymmer. Fredsfurstens kallelse är en inbjudan att tillsammans med honom verka för fred bland såväl enskilda människor som bland jordens folkslag.

 

Källa: Bland annat Bibelkommissionens komplement till Bibel 2000.

 

Leif Herngren

 

 

Written by leifherngren

februari 8, 2014 at 11:01

Publicerat i Uncategorized

Bruket av begreppen fred och frid i bibelöversättningar och dess följder

with one comment

 Det svenska språket brukar två begrepp – fred och frid – där andra språk har ett ord. Gamla testamentets hebreiska ord är shalóm och det nytestamentliga grekiska ordet är eiréne vilka bägge två betecknar fred och frid. Tonvikten ligger på det gemensamma mänskliga livet och dess villkor och rymmer så begrepp som rättvisa och rättfärdighet. Svenskans bruk av två ord har fått allvarliga följder genom ordens skiftande grundbetydelse – inte minst i kyrkorna och hur vi brukat dessa ord i bibelöversättningarna och tolkat dem.

1917-års översättning brukade enbart ordet frid. I saligprisningarna – Matt 5:3-11 – översätts Jesu ord i vers 9 med Saliga äro de fridsamma… Och i julevangeliet möter vi dessa ord Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden – Lukas 2:14. Profeten Jesaja betecknar den som skall komma med ordet Fridsfurste – Jesaja9:6.

 I Bibelkommissionens översättning 2000 brukas som regel begreppet fred – Saliga de som håller fred, Ära vare Gud i höjden och på jorden fred och Fredsfurste.

 Svenskan är ensam om att klyva shalóm och eiréne i två ord med skiftande grundbetydelse. Frid betecknar närmast lugn och ro, den välsignelse Gud ger människan. Det tappar bort det mellan­mänskliga perspektivet, individualiseras med en tonvikt på den enskilda människans inre liv. Det är uppenbart att detta fått genomslag i kyrkorna där man alltför ofta nöjt sig med att vara fridsamma.

Dessvärre får detta visst genomslag också i 2000-års översättning av saligprisningarnas vers. De lyder nu de som håller fred där grundtextens ord är de som stiftar, skapar fred – alltså en klar kallelse till aktiv handling. Engelskan har här Blessed are the peacemakers och tyskan  Freuen dürfen sich alle, die Frieden schaffen.

 Det är att hoppas att vi i våra kyrkor alltmer tar till oss den djupare och mer utmanande innebörd som grundtexternas ord – shalóm och eiréne – rymmer. Fredsfurstens kallelse är en inbjudan att tillsammans med honom verka för fred bland såväl enskilda människor som bland jordens folkslag.

Källa: Bland annat Bibelkommissionens komplement till Bibel 2000.

 Leif Herngren – 14.02.07

Written by leifherngren

februari 7, 2014 at 12:31

Publicerat i Bibeln, Fred och försoning

Påskens vittnen – 2 i påsktiden

with one comment

Joh 21:15-19

 En skolgrabb hade fått till uppgift att skriva om missionens historia. Han gjorde det mycket kort­fattat i tre punkter: 1. Jesus kallade lärjungar för att bli apostlar. 2. Paulus for till Rom och Ans­gar till Sveri­ge. 3. Nu är det vår tur. Frågan är om vi delar hans kon­staterande i den tredje punkten? Dagens tema är Påskens vittnen. Nu är det vår tur – att vara påskens vittnen!

Evangeliet berättade för oss om ett av de tillfällen då Jesus visade sig som uppstånden för några av lärjung­arna. De har varit på sjön och fiskat men inte fått något. Mannen de ser på stranden ber dem kasta ut sitt nät än en gång. Det draget ger dem en mängd fiskar och de inser att det är Jesus som finns där och delar måltid med honom. Jesus har så detta samtal med Petrus som nyss återgavs. Tre gånger får Petrus frågan om han älskar Jesus. Tre gånger hade han förnekat sin kännedom om Jesus.

Hur är det med vår relation till Jesus? Hur skulle vi uppleva om Jesus ställde denna fråga till oss. Inte bara en gång utan upprepad för att frågan skall tränga in på djupet hos oss.

Frågan ställde till Petrus som utgångspunkt för det uppdrag han skulle stå i – som ett påskens vittne med omsorg om dem som skulle ta emot budskapet. Vilka är påskens vittnen i dag? Hör vi till dem?

Påskdagens hälsning i kyrkorna: Kristus är uppstånden! Ja, han är verkligen uppstånden! Är Jesus detta i sanning – för oss? Förmedlar vi påskens budskap vi till människor kring oss?

Förutsättningarna för ett påskens vittne

Vad tror vi lärjungarna kände när de något senare stod där – en liten skara som Jesus skulle lämna – då han gav dem sitt slutackord: Gå ut och gör alla folk till lärjungar!

Min reaktion skulle säkert ha varit: Men käre Jesus, vilka tror du vi är… OK… det är en vacker vision, men den har inget att göra med verkligheten… alla folk…till lärjungar…?! Ett påskens vittne – ett helt gigantiskt och därför omöjligt uppdrag. Nej! Lärjungarna gick in i det. Jesus skulle själv vara med dem alla dagar till tidens slut. Resultatet är bland annat vi här!

I Apostlagärningarna finner vi att den framväxande kyr­kans budskap var förkunnelsen om Jesu upp­ståndelse – och dess konsekvenser för oss människor. Man skulle ju tro att Petrus pre­di­kan den första pingstdagen skulle fokuseras på andeutgjutelsen, extasen och språk­­undret. Men Petrus tema var Jesu uppståndelse och dess följder för mänskosläktet. I kapitel efter kapitel där Petrus eller Pau­lus tal återges är budskapet Jesus Kristus som korsfäst, död och begravd och som den Gud uppväck­te till liv – livets seger över döden.

I GT möter vi Guds personliga tilltal till människor – som till Mose: Jag vill sända dig till Farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten. Gud skapar historia genom männi­skor! Han väljer medarbetare, som – ofta motvilligt – får gå hans ären­­de! Bibeln är boken om dessa som Gud fick bruka. Människor med fel och bris­ter som Gud fost­rade till att vara hans redskap. Ab­­ra­ham kallades ut ur sitt land och folk. Jakob be­drog sin bror och far, fick brottas med Gud och blev hans redskap. Pro­­feterna i deras kal­lelse och protester. Jeremia: Nej, inte jag… jag förstår inte att tala, jag är för ung… Men de kom inte undan kallelsen – trots sina protes­ter

Mose ställde inför utmaningen han fick frågan: Vem är jag…? Män­ni­skans känsla av det omöjliga i bara tanken – än mer då man bör­jar inse vad det handlar om – Jag, vem är då jag? Känner vi igen oss? Tror du, Gud, att jag kan göra detta du ber mig om? Vad tror du om oss? Vi är för få. Jag är för gammal. Jag är för ung… !

Som Kristi kyrka har vi ett uppdrag att utföra – inte bara något att bevara – varken byggnader, gamla samfund eller minnesmärken från våra fäder. Jesaja förmedlade denna hälsning till sin samtid: Glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?

Att vara ett påskens vittne i dagens Sverige är inte enkelt. Här råder materialism. Livsfrågorna tycks för många dränkas i jakten efter framgång och status, efter prylar och upple­velser eller i kropps- och sexual­fixering, i droger och miss­bruk.

Avgörande för påskens vittnesbörd är ett levande hopp

 Grundläggande för påskens vittnesbörd är det levande hopp som detta är förankrat i och vill föda hos andra. Petrus säger: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

Påskens vittnesbörd tar sig framför allt uttryck i våra liv och hur vi formar vår vardag – vilka värde­ringar vårt handlande ger uttryck för. Lever vi ett liv som bärs upp av ett levande hopp?

Vid besök i England 1984 lyssnade jag i TV till den anglikan­s­ke bis­­kopen i Liverpool David Shep­pard. På bästa sändningstid under påskveckan höll han ett engagerat anfö­ran­de. Det var oerhört inspirerande att höra vad han hade modet att säga. Titeln på hans anförande var The Other Britain. Han talade – som han själv sa – som en av dem som hörde hemma i The Comfor­table Britain och sökte övertala dessa att ställa sig i The Other Britains skor. Han såg England djupt delat. Till bilden hörde att han vid sitt anförande själv stod i lånade skor då han inför sitt framträdande glömt att ta med sig svarta skor.

Den tudelning Sheppard såg i det brittiska samhället upplevde han samtidigt i Kristi kyrka. Han me­nade att man med kyrkan som samfundsmässigt och etniskt delad inte kunde tala om en kyrka. ”Vi ser som normalt det som borde ses som en skandal.” Den djupaste klyftan var mellan katoliker och protestanter. Då den nya katols­ka katedralen skulle invigas i Liverpool togs frågan upp om någon av de kungliga skulle när­va­ra. Dåvarande premiärministern Harold Wilson, själv parlamentariker från Liverpool, sa nej till detta. Det skulle vara alltför riskfyllt med de spänningar som fanns mellan pro­testanter och katoliker.

Sheppards självbiografi har namnet Steps along Hope Street. Gatan mellan den anglikanska och den katolska ka­te­dralen heter Hope street. En av Sheppards viktigaste insatser var att han tillsammans med de frikyrkliga ledarna och den katolske ärkebiskopen tog itu med Kristi kyrkas splittring och skapade en helt ny ekumenisk situation. För att manifestera viljan till enhet beslutade man att fira gudstjänst i de två katedralerna och vandra på Hope street mellan dessa. Så blev Steps along Hope Street ett hoppets tecken i Liverpool – ett vittnesbörd om hur livet raserar murar mellan kristna.

Sheppard var en mycket skicklig cricketspelare och med i det eng­el­s­ka landslaget vid internatio­nella tävlingar. 1960 tillfrågades han om att vara kapten för det engelska lag som skulle möta det helvita sydafrikanska lag som besökte England. Han väg­ra­de ställa upp mot ett lag där inte svarta fick delta. Detta väckte en oerhörd uppmärk­samhet och fick till följd att han än mer drogs in i frå­gorna om rättvisa och fred.

För Sheppard var det givet att han som kristen och kyrkoledare tog del i det politiska livet. En journalist frågade honom om hans aktiva deltagande i samhälls­frågorna inte ska­dade honom som andlig ledare. Hans svar blev att just det engagemanget tving­ade honom att än mer bruka sina andliga resurser. Som kristen måste han höra ropen från de svaga och förtryckta om de så var vita, färgade eller svarta och i lärjungeskap stå vid deras sida. Han ägde ett levande hopp som han ville förmedla till andra. Han var ett påskens vittne. Hans liv var en vand­ring på Hoppets väg.

Är du med på den vägen som ett påskens vittne?

För några år sedan besökte jag vår systerkyrka i Ecuador. Två minnen vill jag återge:

+ I ett mycket enkelt hus med stora sprickor i väggarna mötte vi en ung familj. Han var pas­tors­ut­bildad med inte ordinerad till pastor. Han arbetade i ett myck­et fattigt område utanför Monte­christo. Där fanns ingen för­samling som kunde anställa honom vilket var en förutsättning för ordina­tion. Huset var deras hem och samtidigt verk­stad för korgmöbler – för att de skulle kunna över­leva. Där och med detta enkla hem som ut­gångspunkt var han ett påskens vittne.

+ Norrut i Ecuador finns ett småväxt indianfolk som i stolthet producerar vävnader i fantastiskt fina färger, gör läderarbeten och mycket annat. Där finns en församling i vilken man då nya fattiga med­lemmar välkomnas hjälper dem att byg­ga hus. Kärlekens handlingar bland människor som vittna­r inte bara om påskens budskap utan också om dess konsekvenser. Och församlingen växer.

En avgörande fråga i dag är om jag är ett påskens vittne? Jesus har uppstått för att vi skall leva. Kän­ner jag gläd­jen som lärjung­e inför att han vill bruka mig med de gåvor jag har?

Du kanske finns här som känner Guds särskilda kallelse till tjänst i Guds rike? Kristi kyrka be­höver dig! Dela dina funderingar med någon. Be om Andens ledning i denna fråga.

Precis som på påskdagens kväll ger Jesus sin lärjungar inte bara en fridshälsning. Han visar oss sin korsmärkta kropp och påmin­ner oss om uppdraget – att vara påskens vittnen! Han vill bruka oss som påskens budbärare!

Leif Herngren   Mölnlycke 10.04.11

 

Written by leifherngren

november 21, 2013 at 17:11

Publicerat i Påsktiden, Predikan

En kärlek med konsekvenser – 2 i påsktiden

leave a comment »

Joh 21:15-18

 Jag var ganska ny i min tjänst här och nyinflyttad stockholmare från Göteborg. En kollega till mig bor själv i Göteborg. Han visste att jag var född göteborgare och att jag i över 25 år haft mina tjänster i Göteborg och därför var göteborgare. Han ställde då frågan till mig: ”Du har väl läst Johannes?” Ja, svarade jag, men vad tänker du då på? Hans svar blev bara: När du blir gammal…

Det var alltså orden i den bibeltext vi lyssnade till tidigare. På det saliga leendet i hans ögon förstod jag hans glädje över att han i de orden konstaterat både min ålder och att jag fått lämna Göteborg – När du blir gammal skall… någon annan… föra dig dit du inte vill!

 

Älskar du mig?

Från texten tränger också en fråga fram – ställd till Petrus men genom texten till mig i dag – en fråga som Jesus upprepade tre gånger, till Petrus förtret. Det är en fråga i dag till mig. Efter 40 års pastors­tjänst kan det ju bli lite avslaget. Därför ställer han frågan i dag till mig – likaväl som den ställs till dig: Leif, älskar du mig?       Ja, herre, du vet att jag har dig kär.

Men hans fråga återkommer inte bara en gång utan två: Leif, älskar du mig?           Leif, älskar du mig?

Efter att Petrus bejakat Jesu fråga påminns han varje gång om Uppdraget. Så får jag påminnas om mitt uppdrag. Men det är på samma gång en påminnelse till dig om kallelsen han gett dig att vara med i hans uppdrag. Den frågan kan ingen annan besvara för mig. Det är jag själv som väljer livsväg.

Människans frihet och hennes val

Människan har fått lämna sin oskuldsfulla tillvaro i paradiset och får leva i en värld där hon ständigt tvingas att välja väg. Hon lever i en värld där hon – antingen hon vill det eller inte – ställs inför valet mellan ont och gott. Också då jag inte tror mig välja gör jag ett val genom passivitet eller tystnad.

Till människans väsen hör den frihet som hennes Skapare gav henne. Den friheten innebär möj­lighe­ten till det goda, till rätt och rättfärdighet. Men den friheten ger samtidigt människan möj­lig­heten att gå sin egen väg. Människan gavs i skapelsen en frihet till det onda. Det är i detta drama – i männi­skans fria val inför gott och ont – som historien formas. Det gäller den enskilda människans historia i hennes ”lilla värld” likaväl som folkens historia, världshistorien!

Denna sanning möter vi också i den hälsning Mose förmedlade från Gud till sitt folk. Folket ställdes inför ett val: Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignel­se och förbannelse. De hade att välja och ställdes inför de väg­­skäl som livet ställer oss inför. Du skall välja livet… Du skall älska Herren din Gud…

Det är denna människans fria vilja som styr historien och dess förlopp – både dess dramatik och dess tra­gik. Ur den­na vår handlingsfrihet föds gott och ont, välsignelse och förbannelse, liv och död. Och utan denna frihet är det inte möjligt att förstå historien.

Vad är en människa? Är hon något i stil med en pianotangent eller en orgelpipa som enbart någon annan spelar på? För författaren Dostojevskij blir människan det utan den fria vilja. Då behöver män­niskan inte svara för sina handlingar. Det är ju någon annan som spelar på henne. Men för ho­nom var människan något annat. ”Det mänsk­liga tycks bestå och i själva verket bara består av att människan ständigt bevisar för sig själv att hon är en människa och inte en orgelpipa.”

Vad det innerst inne handlar om är modet att vara människa, en sann människa! Den sanna män­ni­skan mö­ter vi i Jesus, som till fullo var det människan skapats till, Guds avbild. Kris­tus kom för att han skulle bli den förstfödde bland många bröder – och systrar! Vi är kallade av Kristus till liv i gemenskap med honom för att vi skall formas, helgas, och bli honom lika.

Kärlekens konsekvenser – en kärlek rotad i bekännelsen ”Jesus Kristus är herre”

Jag har i vår Distrikts-Information som kommer nästa vecka skrivit om den glädje jag fått vara med om på skiftande håll då vi samlats till gudstjänst i lovsång och glädje. Det har varit vanliga gudstjänster och särskilda högtider. Församlingar från olika samfund har gått samman. Människor har fogats in i Kristi kropp, i den kristna församlingen. Människor har installerats i nya uppgifter.

Men till mig och mina arbetskamrater kommer också bud av annat slag. Vi får ingen att ställa upp som le­dare eller som ordförande. Vår ekonomi sviktar. Det glesnar i församlingsleden – med de höga åldrar vi har faller den ene efter den andre bort. Många vittnar om en trötthet.

Jag är klar över att vi kan finna en rad olika orsaker och förklaringar till detta. Ändå påstår jag att en av­görande fråga i detta är Jesu fråga till oss var och en personligt: Sven eller Stina eller vilket namn du nu har: Älskar du mig?

 Kanske kommer vårt svar som för Petrus ganska snabbt: Ja , herre, det vet du att jag gör. Men varför upp­repade Jesus denna fråga tre gånger? Var det inte därför att han vet att munnens bekännelse inte säl­lan saknar verklig förankring i vårt inre. Han vet att det finns många vackra ord om en kärlek som sedan visar sig sakna konsekvenser i vardagslivet. Han vill att frågan skall borra sig in i vårt innersta.

Kristet lärjungeskap handlar inte om att sitta på åskådarplats och följa Jesu gärning och hur Guds rike tar ge­stalt bland människor. Vi kan frestas att från en läktare se ned på den arena där den historia utspe­las som är Guds historia, Guds drama bland människor. Jesus vill dra oss in i trons dramatik, få oss med bland dessa som i kyrkans förs­ta tid kallades för de som hörde till Vägen. De hade gjort ett upp­brott – blivit ett vand­rings­folk!

Några av dagens många slagord är: ”Jag känner inte för det eller det…” eller ”Jag känner för det…” De slagorden har väldigt lite att göra med Jesu kallelse: Följ mig!

Olov Hartman
formulerar sina tankar om efterföljelsen i dessa ord:
”Gå ifrån oss och låt oss få leva som förr
och som vanliga fiskare gör.
Det var lugnare innan du kom.

Gå ifrån oss ty vore vår själ som en natt
så är mörkret ej mörker för dig,
vad vi dolde längst ner kommer fram.

Du som ser allt och dock är vår vän – Herre gå
medan ännu vi äger vårt liv.
Du kan leda oss dit vi ej vill.”

Efter det att Petrus bejakat Jesu fråga fick han av Jesu höra dessa ord: Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.

Hur är det med oss, vi vars hår har grånats? Hur är det med dig som står mitt uppe i karriären? Hur är det med er som just bildat familj eller planerar för detta? Hur är det med dig som är ung och har hela livet framför dig? Var finns Jesus i våra liv? I marginalen? Eller i centrum av vårt liv?

Den kärlek till honom som Jesus frågar oss om är en kärlek med konsekvenser.

Det jag här sökt teckna är innebörden i den urkristna bekännelsen Jesus Kristus är herre. Det handlar om lärjungeskap. Jesus kallade människor att bli hans lärjungar. Vi kallas inte till en intel­lektuell pres­ta­tion. Han ställer oss inte inför ett korsförhör om innehållet i vår tro. Till lärjunge kallades man inte där­för att man har en färdig och välformulerad tro. Bland lärjungarna fanns Tomas som hade svårt att tro. Men ur hans tvivel växte tron och bekännelsen fram: Min Herre och min Gud.

Jesus bjöd människorna att bryta upp från ”slavrelationen” till denna världens makter och herrar och inbjöd i stället till en lärjungerelation till honom själv. Bekännelsen Jesus Kristus är herre innebär en trosutsaga om Jesus – att han är Kristus. Men det är också en bekännelse av att denne Jesus Kristus är min herre.

Vi låter Olof Hartman forma sin bekännelse till vad det är att leva av tro:
”Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.

Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord.”

Leif Herngren  Västerås 01.03.24

 

 

Written by leifherngren

november 21, 2013 at 15:59

Guds barn – Söndagen efter jul

with 2 comments

Matt 18:1-5, Romarbrevet 8:15,16 o Johannes 1:10-12

” I may be an Indian, but I am a man,
I may be a Puertorican, but I am a man,
I may be a black man, but I am a man,
I may be a poor white, but I am a man –
for I am God´s child.”

Den sången fick jag sjunga tillsammans med många andra. Sången leddes med gitarr av pastorn och blivande presidentkandidaten Jesse Jackson stående på en på liten låda i en av Washintons parker där man byggt upp Resurrection City, Uppståndelsens stad  i samband med Poor Peoples Campaign 1968 – den kampanj som Martin Luther King planerat men aldrig fick vara med i på grund av mordet på honom några veckor tidigare.

”Jag är ett Guds barn.”

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ’Abba! Fader!’ Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

När vi talar om vad det är att vara människa blir det ofta ett samtal om vad vi skall göra och hur vi skall leva. Det finns en risk att de etiska frågorna kan skymma det avgörande svaret på vad människan är. Det riskerar att bli för mycket göra och allt för lite vara. Jag är människa. Det är jag ur en synvinkel o­beroende av vad jag gör. Samtidigt är jag skapad med skiftande gåvor som jag får bruka i handling. Or­det blev kött, människa. Människan som idé är inte människa. Människa är jag när jag lever – då såväl vara som göra tar gestalt i mig.

Då Paulus deklarerar att vi är Guds barn och därför konstaterar att vi inte skall leva i fruktan ligger det en stark betoning på att bara vara människa öppen för vad Skaparen vill med sin skapelse och därmed med oss.

Men helt uppenbart är det så att vår tid sätter verksamheten och upplevelsen i centrum. Vi tror oss vara mer människa, en rikare människa om vi gör mer, ser mer och upplever mer. Det skapar en stor risk att vi då tappar bort detta att vara människa.

Guds svar på Mose fråga vem denne var som talade till honom och kallade honom till ett uppdrag var: Jag är, Jahvé. Den Gud som är har skapat mig till sin avbild – till att vara människa. Det är det grund­läggande för var och en av oss – att vara människa.

Åt dem som tog emot honom, Kristus Jesus, gav han rätten att bli Guds barn. De orden kontrasteras mot orden som föregår dessa: Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Evangeliets bud om att Gud i Jesus från Nasaret kom till oss, bodde bland oss, solidariserade sig med sin skapelse, blev människa är vad evangelium betyder – ett glatt budskap. Allvaret och det smärtsam­ma är samtidigt detta: Hans egna tog inte emot honom. Människorna sa nej till Guds inkarnation i män­niskan Jesus. Man spikade fast honom på ett kors.

Befrielsens gåva i Jesus Kristus är given för att tas emot av mig – i tro. Johannes konstaterar att trons mottagande av Jesus ger mig rätten att vara Guds barn.

Inför vår brottning med frågan om att vara godkänd som människa inför Gud slår Johannes i likhet med Paulus fast att jag i trons mottagande av Jesus Kristus i mitt liv har rättigheten att vara och kallas ett Guds barn. Det var därför Jesus föddes i Betlehem. Det var därför Jesus delade sitt liv – inte bara med sina lärjungar utan med alla dem han mötte på sina vandringar. Det var därför han lät sig spiks fast på korset och inte steg ned. Det var därför Gud lät honom uppstå, lät livet segra över döden – för att jag skulle få möjligheten och rätten att vara ett Guds barn. Jag får vara det jag skapades till – Guds avbild innesluten i Guds kärlek.

Barnet inom oss

En av mina bekanta heter Eric. Jag har åtta böcker som han, Eric S Alexandersson skri­­­vit om  uppväx­ten i Masthugget och det hårda sjölivet under krigsåren. Han gav sig ut på sjön strax fö­re andra världs­kri­get för att skapa sig en framtid. Kriget gjorde att han inte kom hem för­rän det var slut. Livet på sjön hade så när knäckt ho­nom. Ett av de svå­raste tillfällena på sjön var när hans båt torpederades och då han inför döds­­­ho­tet skulle be sitt Fader vår och fann att han hade glömt bönens ord. Han kom hem sönder­trasad som människa med svåra alkoholproblem.

Eric var den förlorade sonen och ville inte kontakta sina närmaste. Det blev en av hans kamra­ter på bå­ten som till sist övertalade honom att ringa hem och hö­ra efter om föräld­rar­na levde. Först svarade ing­en, men som han skulle lägga på lu­ren svarade hans bror. Denne hade varit på väg ut men kommit på att han glömt något, gått in igen och då hört telefonen ringa. Eric sa att han inte tagit ny kontakt om ingen svarat.

Hans bror och vänner kring denne var troende och inneslöt Eric i sin gemenskap och förbön. Efter en tid fann Eric den tro han övergett då han begav sig ut på sjön.  Nu fick han ordning på sitt liv och lärde sig på nytt att be. Han började senare att skriva om sitt liv och blev författare.

En av hans senare böcker heter ”Pensionär i rutig kos­tym”. Boken handlar om en pensio­när som efter beskedet om en livshotande sjuk­dom skriver till sin vuxne son i Stock­holm i karriä­ren. Avståndet har växt mellan far och son. Han skriver för att på nytt söka kon­takt och för att dela med sig av sina tankar om li­vet. Minnena från tidigare år rinner till och så skriver han:

”Minns du förresten när vi satt tillsammans och du var väl en så där sju, åtta? Varje regn­drop­pe som kröp efter rutan blev ett mystiskt ord från någonstans. Du undrade över det där, och jag försökte tol­ka orden. Det blev hela meningar, den ena konstigare än den andra, och vi skratta, och Aina, din mor, log. Jo, Aina hade väldigt gott om leenden.

Du tycker jag är barnslig, Robert. Förresten så har väl de flesta vuxna ett barn inne i sej. Det tittar fram inte minst när man blir gammal. Fast jag vet sådana som går omkring med ett dött barn inne i sej. De har kvävt det. Eller krossat det. Det finns också sådana som inte tycks ha tid med barnet. Det är i vägen. Ibland gråter det, men vem lyssnar nuförtiden till gråtande barn?

Jag undrar hur du har det med barnet ditt. Sitter det i en vrå långt inne i dej och fryser? ”

Att Eric formulerade sig på det viset hade säkert att göra med hans egna upplevelser tidigare. I det hår­da livet på sjön hade barnet inom honom så när gått förlorat. Men det djupfrysta barnet hade tinats upp. Han hade mött både Guds och människors kärlek. Kärleken hade tinat upp det förfrus­na inom honom. Eric hade då han på nytt återvände till sin barndoms tro funnit både Gud och sig själv – det fina inom honom som hans Skapare lagt ned i honom.

Varför återger jag detta? Jag gör det därför att jag tror att detta är något av evangeliets hem­lig­het. Det är Jesu budskap när han ser hur lärjungarna visar bort barnen man kom­mer till ho­nom med. Han tar upp barnen i sin famn, ger dem en kram och välsignar dem. Då sa Jesus att  barnen var välkomna till honom och att vi vuxna måste släppa fram barnet inom oss.

Samma budskap sätter han i fokus när lärjungarna resonerat om vem som var störst i him­melriket. Han kallar till sig ett barn och lägger armen om barnet och säger: Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmel­riket.

Vad Jesus säger är att vi måste ta emot hans rike som barn!

Det är budskapet barnet i Betlehem påminner oss om. Då kommer Gud själv till oss för att det skall bli möjligt för oss att lära känna honom. Han kommer som ett litet barn av fat­ti­ga föräld­rar lagt i en krub­ba. Julens budskap är hälsningen till oss från Gud själv. Det är en hälsning till oss, som påminner oss om det finaste inom oss var och en. Det som är ned­lagt av honom själv i varje människa. Det som i Bibeln uttrycks i orden att Gud skapade människan till sin avbild.

Vi sätter ibland skal, skaffar oss en hård och avvisande yta – utifrån olika anledningar – inte minst uti­från hur livet inte sällan mött oss med kärlekslöshet och hårda törnar. Men innan­för vårt yttre finns det en innersida – ibland ganska misshandlad – men den finns där.

Då Gud kommer till oss i barnet i Betlehem så är det för att han bryr sig om barnet inom oss. I barnet i Betlehem be­kän­ner Gud sitt släktskap med dig och träder fram som din himmelske Far och bjuder dig att vara hans barn. Han bryr sig om dig som människa – det du innerst inne är. Han vill något med dig – som människa och som med­människa bland andra människor.

Nu är vi Guds barn

Hebreerbrevets författare talar om att gå in i Guds vila är att vila från sina verk. Så påminner han om vad skrifterna ständigt återkommer till. Det skall komma en annan dag. Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Kristen tro rymmer ett hopp trots allt. Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Det som kommer att bestå i alla tider är för Paulus tro, hopp och kärlek.

Evangelisten Johannes ger oss sitt svar på vad vi är. Nu är vi Guds barn. Frågan om vad vi skall bli lämnar han öppen för det har ännu inte blivit uppenbart. Men det hopp han delar med sig i sitt evangelium är grundat i den övertygelsen att livet vi lever här inte är slutet på historien. Vi vet att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.

Att vara människa är att vara på vandring, på väg, att växa som människa. Det är att leva med ett hopp förankrat i Guds löfte och i förväntan ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Om detta gav oss poeten Dan Andersson sitt vittnesbörd:

” Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.
Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,
och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren  Surte 07.12.30

Written by leifherngren

november 21, 2013 at 12:18

Publicerat i Julen, Människan, Predikan

Fred på jorden

with one comment

Anförande vid Väcka för fred arrangerad av Fredsam , Samverkansorganet mellan fredsorganisationerna i Göteborg den 13.08.22-25. Anförandet hölls tillsammans med en representant från Islam och tog upp religionerna relaterade till krig och fred.

 

Blessed are the peacemakers!

Det är min hälsning till er – Jesu välsignelse över er som skapar fred.

Jag ger först några reflektioner utifrån den brottning vi kristna har med de bibliska texterna i våra försök att tolka dem. Sedan tar jag upp frågan om religionerna relaterat till fred och rättvisa.

Paulus som ju inte är så älskad av alla – har gett oss dessa ord om sin uppfattning om Jesus och hans gärning: Kristus Jesus är vår fred… han har  gjort de två lägren till ett – hedningar och judar – och rivit skiljemuren, fiendskapen… för att i sin person skapa en enda människa av de två … och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset då han dödade fiendskapen

Det är för mig tunga och vägledande ord om Jesu gärning och hans utmaning, kallelse till oss – att riva skiljemurar och döda – inte fiender – men fiendskapen.

Blessed are the peacemakers är den engelska översättningen av Jesu ord i de så kallade saligpris­ningarna. I svenskan har vi två ord fred och frid där engelskan i likhet med andra språk endast har ett – begreppet peace. Svenskans frid avser ett inre förhållande hos oss medan fred relateras till för­hållandena mellan oss som människor, folkslag och länder. Vår gamla kyrkobibel nöjde sig med be­greppet frid och översättningen blev Saliga är de fridsamma. Det blev något bättre i den nya över­­sättningen Saliga de som håller fred. Men grundtextens ord är: Välsignade är de som skapar fred.

Varför håller jag denna exegetiska utläggning av bibelord. Jag gör det därför att vi i kyrkorna nöjt oss med den inre friden. Vi har inte på allvar tagit till oss Jesus ord om att vara med i arbetet för fred. Det har funnits alltför för få peacemakers. Detta har inte bara gällt oss i Sverige. En klyfta har skapats mellan det inre livet, det andliga och det yttre, det mänskliga – det världsliga. Inte politik!

 

Religionerna som tysta åskådare

Profeten Hesekiel gick till rätta med sin tids furstar och stormän och dess präster och konstaterade: Profeterna kal­kade över allting med sina falska syner och lögnaktiga spådomar. ’Så säger Her­ren Gud’, sade de, trots att Herren inte hade talat. Folket i landet förtryckte och plundrade. Fat­tiga och svaga kränktes, invandrare var förtryckta och rättslösa. Jag sökte efter någon som kun­de bygga upp muren eller stäl­la sig i bräschen, så att jag inte be­hövde förstöra landet. Men jag fann ingen.

Var är vi? Det har funnits såväl präster som lekmän som ställt sig på barrikaderna för fred och rätt­visa. Den tyske teologen Martin Niemüller tog upp kam­pen mot Hitler och nazismen och satt på grund av sina predikningar i olika koncentrationsläger fram till krigets slut. Han grundade med lika­sinnade den oppositionella evangeliska Bekännelsekyrkan. Han förde därmed också en kamp mot de kyrk­li­ga krafter som stödde nazismen och judeförföljelser­na. Han formade dessa ord:

”Först kom de till judarna och jag protesterade inte – jag var inte jude.
Sedan kom de till kommunisterna, jag protesterade inte – jag var inte kommunist.
Sedan kom de till fackföreningsfolket och jag protesterade inte – jag tillhörde inte facket.
Sedan kom de till mig – och då fanns ingen kvar att tala för mig.”

De orden gäller fortfarande alltför många kristna. De stämde inte för Niemüller. Han utmanades av ord som dessa av profeten Amos i Gamla testamentet: Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström

De orden följde på hans bistra ord om en fromhet som karaktäriserades av fester och högtider, psal­mer och strängaspel.

 

Religionerna som inspiratörer och delaktiga i krigets förbannelse

I religionernas grundtexter finner vi dessvärre texter som inspirerar till del­ak­tighet i krigets förban­nelse. Texterna rymmer budskapet om fred, försoning och rättfär­dig­het men också dess motsats – ned­värdering av människor, förtryck och våld. Det paradoxala är att några av de mesta kända aktö­rerna för fred och icke-våld har sin tro som grund för sitt agerande. Det märks då vi kollar av pris­tagarna för Nobels fredspris. Men dessvärre sker det motsatta varje dag i Guds namn. Bakom dessa ord i Guds namn finns avgörande orsa­ker i rådande fattigdom, i förtryck och våld.

Grundtexterna som man hänvisar till rymmer mycket historiskt material som återger djävulskapet genom tiderna i stark konflikt med bärande värderingar av mänsklig värdighet. Gud uppfattas inte sällan stå bakom det texterna berättar om människors upplevelser av sin tid och våldet. I den funda­menta­lism som ryms inom samtliga religioner blir Gud motsatsen till den tolkning Jesus ger av Gud som sin himmelske fader – kärlekens Gud. Bokstavstron står bakom mycken förnedring o våld.

 

Religionerna i allians med makten

Religionerna har i alla tider sökt stöd hos den politiska makten. Men man har också allierat sig med  makthavarna – blivit makthavare. Kejsar Konstantin gjorde kristendomen till statsbärande religion. Med tiden hade påven mer makt än kejsaren. Vi skall komma ihåg att det inte var länge sedan Svenska kyrkan var statskyrka i vårt land. I dag ser vi inte minst högerkristnas maktposition i USA. Den arabiska våren lovade så mycket. Men fortfarande frodas förtryck, våld och död i religionernas namn.

Paulus talar i sina brev om makter och krafter som vi inte skall låta vara våra her­­rar. Kam­pen för rätt och rättfärdighet handlar för honom om en kamp mot härskarna, mot mak­terna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

Vad har dessa ”mak­ter och krafter” att göra med det vi aktualiserar? Dessa de förrädiska makterna verkar mitt ibland oss och för grupper och natio­ner till vanvettets brant. Det är opersonliga krafter i sam­hället som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vara fullt skönjbara. Vår tids härskande makt – av Jesus kallad Mammon – är marknadsekonomin med alla sina profeter. Liknande krafter ger sig tillkänna i propagandan, i den allmänna opinionen, i reli­giöst präglade tänkesätt, i ras­för­domar och nationalism.

 

Försoning, rätt och rättfärdighet står i samklang med fred på jorden

Försoningens budskap bäddar för rättvisa och mänsklig värdighet. Icke-våldet är bärande för den som inte sätter groteska etiketter på sina så kallade fiender utan ser varje människa som medmän­niska. Jag går till skapelseberättelsen där man och kvinna återges som människansom man och kvinna – skapade till Guds avbild.

Begreppen rätt och rättfärdighet återkommer ofta i Bibeln som utmaningar till handling. Männi­skor inbjuds till kamp mot orättfärdighet och förtryck, mot ondska och djävulskap i alla dess for­mer. Kvinnor och män tar utmaningen och får bära konsekvenserna – spott och spe, prygel och tortyr – alltför många martyrskapet. Det är dessa som inte går in under den civila lydnaden mot tidens politiska makter utan ger sitt vittnesbörd i dess motsats – den civila olydnaden. Avgörande för många är att man i Gandhis och Martin Luther Kings anda väljer icke-våldet som sitt kamp­medel.

 Vi kan inte krypa in i en åskådarplats på läktaren och välja att bara tyst se på. Fred på jor­den ställer oss inför delaktighet och närvaro i den kamp som förs för mänskliga rättigheter, för rätt och rättfärdighet. Grunden för mitt arbete för rättvisa och fred är min kristna tro.

Leif Herngren Göteborg 13.0825

Written by leifherngren

augusti 25, 2013 at 20:57

Förvaltare av mina gåvor/talanger – 9 e tref

leave a comment »

Matt 25:14-30

 

I en av sina underbara sagor låter H.C.Andersen en snäcka föra en dialog med en rosenbuske. Snäck­an tycker att rosenbusken nu blivit en gammal rosenstock som snart bara skall bli pinn­ved. Jag vet inte om några av oss – med den ålder vi har – känner igen oss i beskrivningen av den gamla rosenbusken. Rosen reagerade i varje fall inför orden han fick höra:

– ”Ni skrämmer mig,’ sa rosenbusken. ‘Det har jag aldrig tänkt på.’

– ‘Nej, ni har nog aldrig brytt er om att tänka så mycket. Har ni någonsin gjort klart för er, varför ni blommade, och hur det gick till, när ni blommade? Varför just så, och inte så?’

– ‘Nej!’ sa rosenbusken. ‘Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft uppifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!’

– ‘Ni har fört ett mycket makligt liv’, sa snäckan.

– ‘Säkert! Allt blev mig givet!’ sa rosenbusken, ‘men ni har fått ännu mera! Ni är en av de där tänkande, djupsinniga naturerna, en av de högt begåvade, som kommer att förvåna världen.’

– ‘Det tänker jag inte alls göra’, sa snäckan. ‘Världen angår mig inte! Vad har jag med värl­den att göra? Jag har nog av mig själv och nog i mig själv.’

– ‘Men borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor! – men ni? Ni som fick så mycket, vad har ni skänkt världen? Vad ger ni den?’

– ‘Vad jag har gett? Vad jag ger? Jag spottar åt den! Den duger inte, den angår mig inte. Bär ni rosor, längre kan ni inte komma! Låt hasselbusken bära nötter, låt kor och får ge mjölk. De har var och en sin publik, jag har min i mig själv, jag går in i mig själv, och där stannar jag. Världen angår mig inte!’

Och så gick snäckan in i sitt hus och kittade igen det.

– ‘Det är så sorgligt! sa rosenbusken. ‘Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

Jesu liknelse om talenterna – vi fått

Dagens bibeltexter lyfter fram förvaltarskapet. Människan är en förvaltare. Vi kan frestas tro oss vara något annat och ha rätt att göra som vi själva tycker med det som läggs i våra händer. I re­lation till varandra och vårt samhälle står vi naturligtvis som ägare av åtskilligt. Men inför vår Her­re är vi för­valtare. Det vi uppfattar som vårt är oss givet. Under vår stund på jorden är vi födda och skapade till förvaltarskap.

Jag har som rubrik över mina tankar satt: Förvaltare av mina gåvor/talanger.

Det djupa allvar som möter oss i evangeliet hör samman med det textsammanhang som texten är hämtad ifrån. Den hör hemma i Jesu tal om tidens slut. Liknelsen om talen­ter­na föregås av Jesu liknelse om de tio brudtärnorna – alltså hans ord om vår beredskap respek­tive vår avsaknad av be­redskap inför tidens slut. Liknelsen leder över till Jesu ord om domens dag – om konsekvenserna av hur vi människor betett oss inför varandra – särskilt enligt Jesus de hungrande och törstande, de nakna, de sjuka och de hemlösa och dessa som satts i våra fängelser.

En av vår tids mest kända katolska personligheter var Thomas Merton. I sin självbiografi Kal­lad till tystnad ger han oss vittnesbördet att det lärjungeskap han gick in i verkligen inte var nå­gon själv­klarhet för honom då han blev kristen: ”Jag gjorde mig skyldig till detta förfärliga misstaget att träda in i det kristna livet, som om det bara vore det vanliga livet, tillsatt med ett stänk av nåd. Jag trodde, att jag bara skulle fortsätta med att leva på alldeles samma sätt som hittills, tro och handla alldeles som tidigare – utom detta att jag inte fick begå dödssynder.” Vi vet att hans liv senare blev helt annorlunda i ett levande lärjungeskap.

Det vi lär oss av Jesu liknelse är att vi alla fått talang­er – gåvor – av skiftande slag nedlagda i oss Vi kan bruka dessa talanger på olika sätt. Visst kan det synas orättvist att några fått fler talenter än vad jag fått. Men då är att märka att Jesus har samma positiva värdering i lik­nel­sen av den som förvalta­de fem respektive den som förvaltade två talenter:
Bra, du är en god och trogen tjäna­re. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.

Problemet för den som fått en talent var inte detta att han endast hade fått en talent. Un­der­­­kän­nandet berodde på att han inte förvaltade den talent han fått. Hans eget försvar av vad som skett var hans rädsla inför sin herre: Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Han säger: din talent

Vår gudsbild och vår syn på oss själva – och våra möjligheter

Inför Bibelns ord om tidens slut och domens dag finns det en mycket allvarlig frestelse. Frestel­sen är att låta Jesu allvarsord och andra av Bibelns ord prägla en annan bild av Gud än den Je­sus ger oss i sin undervisning. Vi tappar bort den fadersgestalt Jesus målar upp. Vi över­ger kärle­kens Gud för en mörk domargestalt som är i avsaknad av nåd och barmhärtig­het.

Om den som fick en talent står det att han gick och grävde en grop och där gömde det han fått att förvalta. Han sa:  Jag var rädd! Den fruktan inför skapelsens Herre är han inte ensam om! Utifrån den rädslan läggs det en förlamande destruktivitet över alltför många män­niskors liv. ”Jag kan inte…, jag vågar inte…, jag saknar vad andra fått…, om jag bara hade haft de och de gåvorna… !”

Jag undrar hur många talenter som ligger nedgrävda. Författaren Arne H Lindgren berättar i en av sina dikter om en man som finns på det sjukhus där han själv vistas på grund av sitt alkoholmiss­bruk. Mannen har en fiol. Den ligger inlagd i sitt fodral och runt detta har han ytterligare ett fodral av skinn. Men han spelar aldrig på fiolen.

Då Jesu bild av den himmelske fadern tappas bort förloras barnaskapets glädje. Där skapelsens Gud går förlorad förloras tacksamheten över vad jag är och över vad Gud i skapel­sen lagt ned i mig. Då jag inte ser vad jag har utan ständigt beklagar vad jag inte har tappas förvaltar­ska­pets både trohet och glädje bort. När kärlekens Gud ersätts av dömandets Gud förlamar fruktan för denne gud mitt liv och förvaltarskap.

Den bild av Gud vi har sätter sin prägel på hur vi ser oss själva, hur vi ser på vår medmänniska och formar därmed vårt liv och vårt lärjungeskap. Jesus talar i andra sammanhang om träd som bär frukt respektive blir utan. Han talar om grenar som bär frukt och som ansas och bär än rikare frukt. Han talar om grenar som i avsaknad av frukt bryts bort. Det är allvarsord. Men genom alla des­sa ord går också nådens ord om att de fruktbärande grenarna bär sin frukt på grund av att de för­blir i stam­men – att den lärjunge som i sitt lärjungeskap förblir i Kristus bär frukt. Ja, Jesus sä­ger till och med: Jag har bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består! För att det skall ske får vi be till Gud att vi får modet att bruka våra talanger och att de helgas.

Att förvalta våra talanger

Den gången vi blev till gjorde Gud på nytt en investering. Det finns en mening med varje människas liv. Gud skapar människan till sin avbild. Han gör det för att han be­höver medarbetare i sitt gigan­tis­ka skapelseverk. Du är som människa skapad att leva i det förvaltarskap som är följden av att Gud lagt sin skapelse – denna jord – i våra hän­der – som vi möter den i vår nästa och i vår om­värld. Vi kan som snäckan krypa in i oss själva för att slippa kontroverserna med vår omvärld.

Dagens bibeltexter handlar om hur vi lever våra liv. Psalmen vi strax skall sjunga ger oss detta budskap:

Du har ett liv som är dig givet, en gåva som är endast din.
Och detta är det enda livet, ty sedan bryter natten in.

De ord och tankar du gestaltar och alla gärningar du gör
är gåvan som du nu förvaltar och en gång måste svara för.

Du har ett liv med möjligheter, som du väl anande ibland.
Nu väntar nya verkligheter om Gud berör dig med sin hand.

Aposteln Petrus uttrycker detta i en av dagens texter:
Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.

Jag avslutar med att än en gång återvända till H.C.Andersens saga och rosenbuskens tankar:

– ‘Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft uppifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!’… Allt blev mig givet…

– ‘Borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor!…

– ‘Det är så sorgligt! ‘Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

Leif Herngren Betlehemskyrkan, Göteborg 13.07.28

Written by leifherngren

juli 27, 2013 at 19:28

Försoning, rättvisa och fred

with one comment

I januari förra året vandrade min hustru Sonja och jag sakta mellan två rader av minnesstenar som rests i Montevideo till minne av dem som försvann under diktaturen i Uruguay. Vi gjorde det till­sammans med våra vänner Aida och Eduardo. På de två plattraderna hade namnen på dessa som försvann ristats in. Då och då stannade vi till vid något namn och fick berättat om de av Aidas och Eduardos vänner som försvann.

Det kunde ha varit Aida och Eduardo. De söktes och efterlystes av myndigheterna i pressen som konspiratörer men lyckades fly till Buenos Aires där de levde som gömda flyktingar med sina barn under fyra år. Men det börja­de brännas till också där. Säkerhetspolisen i Uruguay sam­verkade med den i Argen­tina. Plötsligt för­svann uruguayaner, forslades till Uruguay och dödades. Eduardo och Aida insåg att de måste ge sig iväg och sökte FN:s hjälp som flyktingar.

På den vägen hamnade de i Sverige och Angered. Med andra vänner sökte de sig till Tomaskyrkan i Hammarkullen och blev våra vänner. Under tiden i Sverige blev de medlemmar av både Kristna Fredsrörelsen och Broderskap.

Det näst intill suspekta förhållandet är att den efterlyste ”konspiratören” Eduardo nu är ledamot av den kommission som tillsatts av presidenten för att söka sanningen om dessa som försvann. Aida arbetar som ansvarig för den förskola i Montevideos fattigkvarter som byggdes upp med hjälp från Sida och vänner i Tomaskyrkan, Kristna Freds och Broderskap.

Samtidigt med det arbete som Aida, Eduardo och många utför sker ett försoningsarbete. Ordförande i ”sanningskommissionen” är en kvinna vi träffade. Hon satt fängslad under diktaturen och fråntogs sin dotter. Efter att militären fick krypa tillbaka in i kasernerna satt hon i regeringen för att på nytt bygga det Uruguay en gång var. Uruguay införde allmän rösträtt före Sverige.

 

”Först rättvisa – sedan försoning”

Det är rubriken på Kristna Fredsrörelsens tidning Fredsnytts senaste förstasida. Tidningen har flera spännande artiklar som kan synas sammanfattas i den rubriken. Det gör Sofia Walan med orden: ”Men först kom­mer mot­stån­det, kravet på rättvisa och upprättelse. Och sedan, när övergreppen och våldet upphört, kan förso­ningen börja.”

Jag delar helt övertygelsen att försoning, rättvisa och fred hör intimt samman och inte kan skiljas åt. Men för mig handlar det inte om ”först rättvisa – sedan försoning”.

Då Nelson Mandela sträckte ut sin försonande hand mot de vita i Sydafrika skedde detta inte efter det att rättvisa upprättats. Hans försonande inställning var utgångspunkten för det rättvisearbete som låg framför de sydafrikanska folken. Mycket av det arbetet är ogjort utifrån de oerhört svåra förhål­landena som rådde. Har då försoning uppstått? Ja och nej. Sida vid sida arbetar i dag svarta, färgade och vita för ett annorlunda Sydafrika. Samtidigt finns alltför mycket oförsonlighet kvar bland andra.

Det går varken att sätta rättvisa eller försoning i tid skilda från varandra som först och sedan. Såväl rättvisa som fred uppnås inte som slutstationer. Bägge är skeenden som är helt beroende av var­andra. De befruktar varandra. Försoningen börjar inte efter det att rättvisa upprättats. Då skulle försoning aldrig uppnås – och inte heller verklig rättvisa. Jag stryker under det som flera av artik­lar­na starkt betonar. Ingen försoning kan ske om sanningen om övervåldet tystas och arbetet för rättvi­sa och mänsklig värdighet ställs åt sidan

Försoning rymmer liksom rättvisa den inspiration och kraft som förutsätts för ett samhälle med människovärde och fred. Ragni Lantz bekräftar detta med rubriken på sin gästkrönika: ”King levde försoning.” Men han fick aldrig uppleva ”det förlovade landet”.

Rättvisa och försoning måste få leva tillsammans. Också vi har att leva försoning i vårt arbete för rättvisa.

Leif Herngren Bohus-Björkö den 13.07.02

Written by leifherngren

juli 9, 2013 at 20:34

Kom och se – kallelsen till lärjungeskap – 2.a eft trefaldighet

leave a comment »

Johannes 1:35-46

 Temat för denna söndag är Kallelsen till Guds rike. Guds rike? Vad gäller det? Är det en kallelse som drabbat mig? Och i så fall hur har jag svarat upp mot den?

Kallelsen hade tidigt drabbat poeten Nils Ferlin. Han brottades ständigt med den. Hans farfar hade varit präst och Nils fick hans bibel. Den låg inte bara på en hylla. Den som bekantar sig med Ferlins diktning hittar ständigt anknytningar till den Heliga Skrift. Men han stretade hela livet emot men kal­lelsen kom alltid tillbaka. Han skriver:
”Det var något som tvang att jag reste åstad för att brottas med Gud vid Jabboks vad…
Jag sade: O, Herre, se gycklaren här. Förtälj honom något vad meningen är
Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?”

Hans motsträvighet bottnade också i motsatsen. Mycket av tidens religiositet var för honom alltför ytlig. Detta tecknade han i följande ord:
”Mest säjer jag mådä, för jag tycker att dä ä
liksom ingenting är sagt när en bara säjer dä.
Jag gräver i min jord och behåller mina ord,
och bibeln har jag lagt så den lyser på mitt bord.
Gu skydde prosten och staten
och innerligt tack för maten!”

Hans fråga var: Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?

 

Nyfikenhet inför Jesu kallelse

Evangelietexten berättade för oss om när Jesus kallade sina första lärjungar med orden Följ med och se. Den engelska översättningen skriver kort och gott: Come and see! Rubriken över mina tankar blir: Kom och se – kallelsen till lärjungeskap.

Johannes Döparen hade trätt fram med sitt budskap och vittnesbörd. Han var förelöparen som ropa­de ut att något var på gång. Mitt bland folket fanns det någon som de inte kände, inte visste vem han egentligen var. Johannes hade sin kallelse. Han döpte människor i om­vändelsens dop – ett förebådande om den som skulle komma.

Så kommer Jesus från Nasaret vandrande och Johannes Döparen proklamerar: Där är Guds lamm.

 Johannes ord väcker nyfikenhet hos två av hans lärjungar som följer efter Jesus. Jesus ser detta och frågar: Vad vill ni? Deras svar – Var bor du? – är ganska allmänt och till synes utan någon djupare innebörd inför mannen om vilken Johannes gett sitt starka vittnesbörd.

 Jesu svar blir detta raka – och också det till synes utan någon djupare mening:Kom och se! De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Den dagen var inte vil­­ken dag som helst. De fick lyssna till Jesus och fängslades av honom – började se något av hans hemlighet.

De visste inte mycket om vad det skulle innebära att slå följe med Jesus. Men de fick orden: Kom och se! Deras nyfikenhet ledde dem till lärjungeskap och en ny livsinriktning.

 Vi krånglar till detta med att bli kristen. Människor ställs inför paket av teologiska tros­sat­ser – och dessvärre också med ett antal bud och förbud. Je­su kallelse låg i dessa ord: Kom och se. Pröva själv. Börja en vandring med Jesus. Bli lärjunge så får du se vad för upptäckter som väntar.

 

Tveksamhet inför Jesu kallelse

Många har drabbats av nyfikenhet över vem denne Jesus är – en nyfikenhet som lett till att de stått upp och blivit hans följeslagare. Andra – kanske du finns här – bär fortfarande på nyfikenhet – men där finns tveksamhet.

En av dem som lystrade till Jesu kallelse var Filippos. Han berättade för Natanael om sitt möte med Jesus. Natanaels reaktion blev: Kan något gott komma från Nasaret. I stäl­let för nyfi­ken­het väcktes tveksamhet och frågetecken.

Frågetecknen inför Jesus kan vara av skiftande slag. Ferlin hade många frågor som väntade på svar. ”Han undrade varför han fanns till och är och i vad ärende han vistas här..”

Filippos ord till Natanael blev samma tilltal som Jesus brukat: Kom och se. Nata­nael följde med och ställdes inför en som redan kände honom och hälsade ho­nom med orden: Du är en sann isra­elit, en som är utan svek. Natanaels förvånande fråga blir: Hur kan du känna mig?

Detta är en upplevelse många haft inför bekantskapen med Jesus. De har mött någon som känner dem, vet vem dom är – och som vill ha med dem att göra. Det är vad som berättas om kvinnan vid Sykars brunn – kvinnan som inte bara var osedlig utan också samariska och därför illa sedd och dess­utom kvinna. Men Jesus rätade upp denna kvinna och gav henne värde genom att han ville dricka vatten ur hennes dryckeskärl – trots den hon var och hur hon stöttes bort av andra.

Den tveksamhet du kanske bär på inför Jesus finns inte hos honom inför dig. Hans hälsning är: Kom och se! Det är bara du som kan ge honom ditt svar på hans utmaning.

 

Förmedlande lärjungeskap

Evangeliet ger också bilden av det förmedlande lärjungeskapet. Andreas var en av de två nyfikna. Då han lärt känna Jesus går han till sin bror Petrus och tar med honom till Jesus som så blir en lärjunge. Detsamma står det om Filippos. Han kunde inte hålla inne med vad han mötte hos Jesus, berättade för Natanael och bad honom följa med för att lära känna Jesus.

 Deras gemensamma vittnesbörd är detta enkla: Kom med och se! Pröva också du. Stanna inte på av­stånd utan kom med och lär känna denne Jesus. Ferlin ställde frågan: ”Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?” En av hans mest kända dikter, Getsemane, vittnar om hans starka upplevelse av Jesu brännande kallelse. De avslutande orden är: ”Den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

För Johannes var hans budskap djupt förankrat i den verklighet han mött. Som den yngste i lär­junge­skaran hade han varit med, sett och hört och konkret delat gemenskapen med Jesus – tryckt hans hand, kramat om honom och bistått honom på hans vandringar – varit lärjunge. Han skriver:
Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.”

 Vi vill att också du skall vara med i denna gemenskap. Kristus ger dig denna inbjudan: Kom och se!

Att vara kristen är aldrig något som är färdigt, klappat och klart. Det gäller att slå följe med Jesus, bli lärjunge som lyssnar och lär.

För att uttrycka det med poeten Tomas Tranströmers ord och vittnesbörd då han i en kyrka upp­levde att han kramades om av en ängel och fick denna hälsning:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Kom och se! Det är Jesu inbjudan till dig i dag. Det är hans kallelse. Vad är ditt svar?

Leif Herngren Lerum 13.06.09

Written by leifherngren

juni 10, 2013 at 20:51

Publicerat i Kristen, Predikan, Trefaldighetstiden

Tagged with

Pingstens bud om Gud

with one comment

1985 träffade jag och fick lyssna till Adolfo Pérez Esquivel i Buenos Aires. Han hade genom sitt engagerade icke-våldsarbete för rättvisa och fred i Latinamerika fått Nobels fredspris 1980. Jag köpte hans bok i vilken han berättar om sin bakgrund och hur han som konstnär väcktes till ett en­ga­gemang som för hans del innebar plågsamma tider i fängelse.

Påsken föregås av stilla veckan. Stilla veckan följer efter passionstiden då vi följer Jesus och hans lärjungar på vägen upp till Jerusalem. Bibeltexterna ställer oss inför den kämpande tron, prövning­ar­­na i livet och kampen mot ondskan. Vad lär oss Jesus från Nasaret med sin vandring mot korset  om sin him­melske fader?

Esquivel fick 1977 uppleva en mycket märklig stilla vecka. På måndagen greps han av säkerhets­polisen och sattes i en cell som kallades för röret i vilken han vistades i 32 dagar. Den var utformad som ett L. Det gick att ligga i den på golvet och vid dörren fanns en mindre plats där han kunde stå. Två dygn förblev han helt i mörker. Sedan öppnades dörren. I ljuset upptäckte han snart de inskrip­tioner tidigare fångar gjort på väggarna. Några var destruktiva men andra som dessa: ”Heliga jung­fru, vi är oskyldigaoch ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.

 Den inskription som slog honom allra mest var tecknad i anslutning till en stor blodfläck. Den slag­ne hade med sina fingrar och med sitt blod skrivit: Gud dödar inte. Mannen hade misshandlats och i cellen brottats med frågan vi alla kämpar med. Var finns du Gud i all bru­talitet i vår värld? Vem är du, Gud? Är du skapelsens och livets Gud? Den slagne mannens tros­bekännelse blev: Gud dö­dar inte. Det var inte Gud som stått för ondskan och det våld mannen drabbats av.

 En natt då Esquivel befann sig i Ecuador hade han en dröm. Han såg Kristus på korset klädd i den latinamerikanska mycket enkla dräkten – poncho. Strax därefter besökte han en kommu­nitet, ”Little brothers of Jesus”. Han gick in i deras lilla kapell. Där stod han så inför dess fondvägg med dess mål­ning – Kristus korsfäst i en pon­cho. Denna Kristus-bild har Esquivel alltsedan dess levt med. Han satt fängslad i 14 månader. När han kom ut målade han den tavla som åter­ges på baksidan av hans bok Christ in a poncho.

Vad lär oss Jesus om sin himmelske fader?

Esquivel såg i Christ in a poncho vad Johannes säger i sitt evangelium: Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Jesus var människa bland män­niskor. Den enkla bondedräkten på Jesus vittnade om att han var Kristus också för Latin­ame­rikas indianer och fattiga bönder. Det är det budskap vi fått att bära ut till den värld där det som hände med Esquivel i dag sker runt omkring i vår värld.

Paulus konstaterar att Kristus Jesus har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och för er som var nära. Det är vad som sker på pingstdagen. Det budskap som Petrus inspirerad av Andens utgjutelse över apostlarna förkunnade på pingstdagen var påskens bud om livets seger över döden, om kärlekens seger över våldet, om försoningens seger över oförsonligheten. Det var ett budskap till parther, meder, elamiter… människor från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene iLibyi­en. Det konstaterades att vi har kommit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.

 Språkförbistringen bröts. Fredens anda formade i Jesu namn en gemenskap om vilken det framhölls att de hade allting gemensamt och höll samman – både judar och araber. Kyrkan – Kristi kropp – som formerades var möjlig, som Paulus slår fast genom att skiljemuren revs mellan judar och hed­ningar. Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen… för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. Anden utgöts över människor för att de skulle förenas och de fick så uppdra­get att bära ut fredens och försoningens ärende till alla folk.

Dessvärre inser vi i dag i kyrkorna att vi i allt det som pingsten vittnar om alltför mycket svikit. Vi har förkunnat en Gud som dödar och hävdat det rättfärdiga kriget. Skepp fyllda med slavar från Afrika och atomubåtar har burit Kristi namn! Vilken gud förkunnar vi? Är det Jesu Kristi fader eller är det vår egen gud som splittrar och raserar i stället för att bygga fredens och icke-våldets gemen­skap?

 En som fick bryta upp från sina tidiga uppfattningar om Gud var Augustinus – en av våra kyrkofä­der. Han brottades under många år med Gud med frågan om det ondas problem. Han berättar i sin bok Bekännelser om den förtvivlan han kände då hans bäste vän dog. Han uppfattade att den Gud han lärt känna inte såg och förstod hans sorg. Han kämpade mot Guds kallelse men fattade till sist att han inte var bunden av någon annans vilja än sin egen bundna vilja. Hans mors vittnesbörd och enträgna böner och biskop Ambrosius goda inflytande ledde honom 32 år gam­mal till omvändelse och dop. Den gud han kämpat emot hade varit ”en fantasins föreställ­ning och en villfarande män­niskotanke”. I Jesus Kristus och under Andens inflytande fann han befrielsen till gemenskap med den Gud Jesus uppenbarat.

Augustinus formade denna bön som vi får göra till vår bön:

Andas i mig, heliga Ande, så att jag tänker heliga tankar.
Mana mig, heliga Ande, så att jag gör det som är heligt.
Styrk mig, heliga Ande, så att jag skyddar det heliga.
Vaka över mig, heliga Ande, så att jag ger akt på det heliga.

Esquivel såg Kristus korsfäst i en poncho och slog följe med honom och blev ett vittnesbörd om icke-våldets kraft för rätt och rättfärdighet. Han skriver:

Han är de fattigas Kristus. Och han är en Kristus utan ett ansikte eller händer och fötter, för hans ansikte, händer och fötter är Latin Amerikas indianers och bönders ansikten, händer och fötter.

Då vi firar mässa i pingst gör vi det i en mindre grupp men vi gör det i gemenskap med indianer och fattiga bönder i Latin Amerika, med människor från Mesopotamien, Judeen och Egypten och med judar och araber. Vi ber:

Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
se den nöd som du har sett,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Visa oss ditt bords hemlighet:
Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Leif Herngren 13.04.21

Written by leifherngren

april 21, 2013 at 09:32

Kristus är uppstånden – Ja, han är verkligen uppstånden

leave a comment »

Mark 16:1-14

1985 träffade jag och fick lyssna till Adolfo Pérez Esquivel i Buenos Aires. Han hade genom sitt engagerade icke-våldsarbete för rättvisa och fred i Latinamerika fått Nobels fredspris 1980. Jag köpte hans bok i vilken han berättar om sin bakgrund och hur han som konstnär väcktes till ett en­ga­gemang som för hans del innebar plågsamma tider i fängelse.

Vi har nu stilla veckan bakom oss. Esquivel fick 1977 uppleva en stilla vecka av helt annat slag än den vi haft. På måndagen greps han av säkerhetspolisen och sattes i en cell som kallade för röret i vilken han vistades i 32 dagar. Den var utformad som ett L. Det gick att ligga i den på golvet och det fanns vid dörren en mindre plats där han kunde stå. Två dygn förblev han helt i mörker. Sedan öppnades dörren. Snart upptäckte han de inskriptioner tidigare fångar gjort på väggarna. Några var negativa men där fanns också dessa: Heliga jungfru, vi är oskyldiga. Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.

 Den inskription som slog honom allra mest var tecknad i anslutning till en stor blodfläck. Den slag­ne hade med sina fingrar och med sitt blod skrivit: Gud dödar inte. Mannen hade misshandlats och så i cellen brottats med frågan vi alla kämpar med. Var finns du Gud i all bru­talitet i vår värld? Vem är du, Gud? Är du skapelsens och livets Gud? Den slagne mannens tros­bekännelse blev: Det är inte Guds som står bakom ondskan och våldet i vår värld. Nej, Gud dödar inte.

 

Vad vill Jesus lära oss om sin himmelske fader?

 Stilla veckan följer efter passionstiden då vi har fått följa Jesus och hans lärjungar på vägen upp till Jerusalem. Bibeltexterna har ställt oss inför den kämpande tron, prövningarna i livet och kampen mot ondskan. Vad är det Jesus från Nasaret med sin vandring mot korset vill lära oss om sin him­melske fader. Långfredagen mötte oss på nytt med budskapet om Jesu smärtsamma död på ett kors.

 

I dag är det påskdagen med den kristna trons credo, kärnbudskap: Kristus är uppstånden – Ja han är verkligen uppstånden. Det är ett budskap djupt förankrat i långfredagens bud om våld och död. Och det är det budskap vi fått att bära ut till den värld där det som hände med Esquivel i dag händer runt omkring i vår värld. De som döpts här i dag kan vittna om detta. De har kommit till oss i flykt från förtryck, våld och död.

En natt då Esquivel befann sig i Ecuador hade han en dröm. Han såg Kristus på korset klädd i den latinamerikanska mycket enkla dräkten – poncho. Strax därefter besökte han en kommu­nitet, ”Little brothers of Jesus”. Han gick in i deras lilla kapell. Där stod han så inför dess fondvägg med mål­ningen – Kristus korsfäst i en pon­cho. Denna Kristus-bild har Esquivel alltsedan dess levt med. Han satt fängslad i 14 månader. När han kom ut satte han sig och målade den tavla som finns åter­gi­ven på baksidan av boken med dess titel Christ in a poncho.

Esquivel såg i Christ in a poncho vad Johannes säger i sitt evangelium: Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Jesus var människa bland män­niskor. Den enkla bondedräkten på Jesus vittnade om att han var Kristus också för Latin­ame­rikas indianer och fattiga bönder.

 

Kristus är uppstånden – Ja han är verkligen uppstånden

Det är kärnan i det kristna evangeliet. Det är det budskap kring vilket vår tro kretsar. Det är det budskap vi fått att bära ut till vår värld – också där alltför mycket bär vittnesbörd om dess motsats.

I vilken kyrka vi än samlas inför påskens mysterium så har det sin grund i evangeliet vi tidigare lyssnade till. Vilken frukt bär detta evangelium med sig?

I dagens episteltext arbetar Paulus med frågan om det finns någon uppståndelse från de döda vil­ket ifrågasattes. Han skriver: Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro… meningslös. Paulus predikningar som de återges i Apg har en huvudpoäng: Jesu uppståndelse. Då han som fängslad står till svars inför ståthållaren Festus och kung Agrippa har han en lång utläggning om sin förkunnelse och når så fram till dessa ord: Messias måste lida och som den förste uppstå från de döda. Då avbryts han av Festus med orden: Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.

 Budskapet att Jesus har uppstått uppfattas av många som tomt prat – utan förankring i den verklig­het vi lever i. Som översteprästerna söker många finna en förklaring till den tomma graven.

Kristus är uppstånden. Vi har samlats denna påskdag inför påskens bud. Är det en levande san­ning för oss? Hur är det med oss när tvivlet bryter fram inför påskens myste­rium. Då vi kanske står inför dödens allvar i en kropp där livet slock­nat. Kan det få liv igen?

Markus berättar att kvinnorna i sin sorg går för att göra Jesus en sista tjänst. De har med sig väl­luktande kryddor för att smörja hans kropp. Men vem skall rulla undan stenen från gra­ven åt oss? De ser tillbaka på det som hänt. Det brinner inget ljus i deras ögon, finns inget av hopp i deras sinne inför framtiden. Kvinnorna söker en korsfäst Jesus.

Men de möts av en chockerande hälsning: Kom och se, han är inte här, han har uppstått… kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: Han har uppstått från de döda. Den häls­ningen skulle de ge till lärjungarna. Lukas konstaterar att lärjungarna tyckte det bara var prat och trodde inte på dem. De tvivlade.

Johannes återger den berättelse som fängslat mig allra mest. Två av lärjungarna som hör kvin­nor­nas ord – om att Jesu kropp flyttats bort ur graven och att de inte vet var den lagts – bryter upp och be­ger sig springande till graven. Den yngre av dem, Johannes, kommer först fram och ställer sig av­vak­tan­de och ser in i graven. Han ser linnebindlarna ligga där och låter Petrus gå in först. Petrus ser för­undrad bind­lar­na och duken som täckt Jesu huvud ligga hoprullad vid sidan av och vet inte hur han skall tolka vad som skett. Johan­nes går in. Evangeliet säger kortfattat: Han såg och trodde. Uppståndelsetron föds i en grav.

Budet är: Kristus har uppstått. Ja, han är verkligen uppstånden. Det är i tron på Jesu uppstån­del­se som Kristi kyrka lever. Varje påsk – ja, under hela kyrko­året – förkunnar vi att det är i den tron vi som Jesu lärjungar får vandra mot framtiden.

På äldreboendet Hammarhus i Hammarkullen höll jag en påskandakt utifrån den gamla ryska påsk­häls­ningen där man fattar varandras händer och den ene säger Kristus är upp­stån­den och så får till svar: Ja, han är verkligen uppstånden. Efter andaktens slut kom en gammal man fram med tårar­na rinnande över ansiktet, räckte mig handen och sa Kristus är upp­stån­den. Jag tog hans hand och svarade: Ja, han är verkligen uppstånden.

Efteråt berättade mannen att han var rysk musiker som flytt sitt hemland och så på ålderns dar ham­nat i Hammar­kullen. Påskhälsningen hade landat rakt in i hans inre och påmint om det han i sin ungdom växt upp med. Påskens glädjebud.

Vi delade senare nattvard i vår kyrka med vår nyvunne ryske vän. Vi gjorde det i vår gemensamma tro: Kristus är upp­stån­den. Ja, han är verkligen uppstånden. Amen! Halleluja!

Leif Herngren Bifrostkyrkan Mölndal 13.03.31

 

Written by leifherngren

mars 29, 2013 at 20:47

Publicerat i Liv och död, Påsktiden

Maria och Elisabet – två kvinnor i Guds och i livets tjänst – Marie bebådelsedag

leave a comment »

Luk 1:26-45

Mitt i fastan med dess allvar bryter Marie Bebådelsedag in med sitt budskap i en helt annan ton­art. Det handlar om änglabud från Gud. Gud vill bruka några kvinnor i sin tjänst. Vi möter den unga Maria i häpenheten inför ängelns budskap om vad som väntar henne. Och den äldre Elisabet i hen­nes för­und­ran och glädje över att vid hennes ålder vara med barn och indragen i Guds historia som mor till Johannes Döparen.

Rubriken över mina tan­kar i dag är: Maria och Elisabet två kvinnor i Guds och i livets tjänst. Kan dessa kvinnor hjälpa oss till en djupare förståelse av själva livet och dess hemlighet. Kan de öpp­na oss inför det heliga mysterium som själva livet och dess ur­sprung utgör?

Poeten Erik Axel Karlfeldt skriver i sin dikt Jungfru Maria:

”Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy…
Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?
Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,
Att ditt blod icke brinner som de andras?”

Vad menar han? Maria har väl ing­et att göra med Dalarna och dess Sjuga­re­by? Har poeten fått detta alldeles om bakfoten? El­ler… är det så att han – liksom dalmålarna med sina bibliska motiv rakt in i dalmasar­nas och kul­lor­nas liv – förstått de bibliska tex­terna rätt – att detta på samma gång hand­lar om oss antingen vi hör hemma i Dalarna eller här på Björkö.

Mina tankar i dag skulle inte utgöra en predikan om de inte handlade om oss – om vårt möte med livets her­re, om utmaningen också till oss att ställa oss i Guds och i livets tjänst.

 

Dessa kvinnor i vår tid och värld

Olov Hartman fångar i psalmen vi sjöng in ett avgörande perspektiv i denna text: ”Salig du och högt benådad, Herrens mor som gömde Ordet. Sjung med oss den nya sången av vars under världen skådar intet, intet, intet.”

Hur uppfattar vi – moderna människor – dessa berättelser med all den kunskap vi fått både om vad som är möjligt och vad som anses lämpligt? Om detta utspelat sig i dag skulle bägge dessa kvinnor erbjudits abort. Maria för att hon var för ung och sä­kert inte skulle klara av de sociala komplika­tio­nerna! Och Elisabet för att hon var för gammal med riskerna för diver­se kompli­ka­tioner.

Vi har varit – och är – inne i en helt enastående period i släktets historia. På gott och ont har ve­­­ten­skapen och teknologin skapat en radikalt annorlunda värld. Mycket har gjort det lättare för oss att leva. Nya rön och upptäckter har öppnat helt nya horisonter och ställt oss inför oa­na­de möjligheter. Annat utgör stora frågetecken. Åt­skil­ligt är uppenbara hot mot människan och hela skapel­sen.

Vart tar livets gåtfullhet vägen i en värld där allt mäts eller vägs med någon av vår tids elek­tro­niska tumstockar eller vågar? Vart tar vördnaden och helighetskänslan inför livets myste­­rium vä­gen då klo­ning sker av djur och experiment utförs på levande män­niskofos­ter? Hur tolkas mänskligt liv i en värld där vi tenderar att en­dast erkänna det mätbara? Finns det inte längre ”något bortom bergen, bortom blommorna och sången”? Finns det inte något bor­tom stjärnor och vin­ter­gator… något ”ba­kom heta hjärtat mitt”?

Vart tar evangeliets berättelser vägen – om ängelns besök hos tonårsflickan där borta i Nasa­ret? Ma­ria hade sin fråga: Hur skall det­ta ske? Du har dina frågor – kanske också konstate­ran­det: Det är inte möjligt det som evan­ge­lierna berättar för oss om Maria!

Eller är det i stället så att just dessa berättelser kan hjälpa oss att se att människan i sin hy­bris, i sitt över­­mod slutit sina ögon och stängt till sina öron för verkligheten bortom det mätbara och ve­ri­fier­ba­ra? Kan Maria och Elisabet få oss att öppna våra ögon för mysteriet i till­va­ron – få oss att lyssna till rösten från ho­nom som en gång talade till och brukade dessa kvinnor?

 

Att dras in i Guds historia

I berättelserna möter vi den jor­diska glädjen över att vara i himmelsk tjänst. Här möts himmel och jord, Gud och män­niska – i kvinnors bejakande av livet och Gud och så dras in i Guds historia!

I förra veckan firades den internationella kvinnodagen. Du kvinna som finns här i dag – vad är det som uppfyller din tid och din vardag? Får jag ställa några frågor:
Står du i livets och i Guds tjänst? Känner du att livet lever och pulserar i dig? Gud vill bru­ka dig i sin tjänst – och därmed i livets tjänst! Det gäller inte nå­gon traditio­nell kvinno­roll. Evan­ge­liet hand­lar om kvinnors djupa vånda och glädje över att dras in i Guds historia.

Det finns många områden i dag där vi kan tjäna oss själv och bruka våra gåvor i allt annat än livets tjänst. Många upplever i dag en tomhet och fattigdom i sina liv? Beror det på ett nej till ut­ma­­ningen från livets Gud till ett liv under Guds välsignelse, i Kristi efterföljd och i den he­li­ge Andes kraft?

Livet handlar om och är en kallelse att dras in i Guds historia. Och det gäller inte endast kvinnor. Det utmanar lika mycket oss män.

 

Marias lovsång och profetiska budskap

Inför Marias möte med Guds kallelse föds hennes lovsång till livet och livets Gud. Den är personlig och jublande glad, samtidigt djupt förankrad i historien – och profetiskt avslöjande.

 Lovsången är personlig och grundas i Marias upplevelse av Gud i sitt liv  Hon prisar Herrens stor­het. Hennes ande jublar över Gud, hennes frälsare. Maria uppfattar att alla släkten skall prisa henne salig. Men inte på grund av hennes oerhörda kvalitéer utan därför att Gud brukar henne.

 En ung judeflicka blir mor till världens frälsare. Gud blåste i ska­pelsens morgon sin ande över män­niskostoft. Nu blåses samma ande över en flicka. Maria träder fram som mor till Guds inträde i vår värld i Jesus från Nasaret. Hennes lovsång är djupt historiskt förankrad!

Ibland så har vi i Maria enbart sett den ödmjuka tjänarinnan utifrån hennes ord: Må det ske med mig som du har sagt. Men det finns också en helt an­nan ton i hennes lovsång – ett profetiskt budskap: Gud sking­rar dem som har övermodiga planer – Gud störtar härskare från deras troner – Gud skickar rika tomhänta bort. För Maria är Guds rike ett rike i rätt och rättfärdighet.

Vi ser i dag statsmän och politiker med blod på sina händer. Åtskilliga talar i Guds namn. Fres­tel­sen för de mäktiga är att leka Gud, att tro sig företräda Gud och stå för sanningen och där­för inte behöver ta hänsyn till och lyssna på andra. Maria hälsar till världens ledare och folk: Gud skingrar dem som har övermodiga planer – Gud störtar härskare från deras troner – Gud skickar rika tomhänta bort.

Vår oförmåga att se historien så som dessa kvinnor såg den bottnar i vårt alltför korta perspek­tiv. I historiens ljus ser vi härskare inom såväl politiken som eko­no­min stör­tas från sina troner!

Detta allvarsord mötte vi i Hartmans psalm:
”Ringhet är vad Gud har utvalt, ringhet i ett mänskohjärta,
och vad är då tidens makter, guldet som de har och vapnen?
Intet, intet, intet.”

Marias fråga var Hur skall detta ske? Guds svar till oss är detsamma som Maria fick: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Gud andas helig ande över oss då han brukar oss!

Vi behöver som enskilda kristna och som Kristi kyrka dessa kvinnors perspektiv på tillvaron – det panorama där vi mitt i allt som sker ser historiens herre och vågar bekänna oss till honom. Marie bebådel­se­dag vill hjälpa oss till en personlig bekän­nelse och tro både på livet och på Gud och så med Maria föda en lovsång!

Nu låter vi lovsången födas hos oss och gör det med orden i Hartmans psalm – Psalmer och Sånger  532 v 5-7.

Leif Herngren Bohus-Björkö 13.03.17

Written by leifherngren

mars 15, 2013 at 10:37