Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Kampen mot ondskan – 3 i fastan

leave a comment »

Jesaja 59:14-16 o Mark 5:24-34

I anslutning till hur det ser ut i vår värld i dag väljer jag att predika över en av dagens gammaltestamentliga texter från Jesaja 59: 14-16

Vi stänger våra gränser för dem som flyr från krig, våld och förtryck. Vi hindar familjemedlemmar att förenas i Sverige. Vi utvisar ensamkommande ungdomar till Afghanistan och andra krigsdrabbade länder efter att deras åldrar blivit uppskrivna.

Politiska ledare brukar lögnen och så kallade alternativa fakta för att få gehör för sina syften.

Vi är inne i fastlagstiden då bibeltexterna möter oss med det allvar som hör samman med Jesu vand­ring till korset. Förra söndagens tema var Den kämpande tron och i dag ställs vi inför Kampen mot ondskan. Jesaja 59:9-14 – Kan det som sker i dag på hög politikernivå återges i bättre ord?

 

Ondskans framträdande

Historien är berättelserna om människan som ansvarig eller offer för ondskan. Ondskan per-sonifieras i mytiska gestalter som ormen, som draken, som Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett leende – men det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

Ondskans problematik är att den har en ofattbar förmåga att klä sig i vackra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargar som kommer klädda i fårakläder. Ondskans främsta känne­tecken är för­klädnaden. Det har sagts att kyrkan är en av de platser där man finner onda männi­skor. Där kan man döl­ja sin ondska för sig själv och för andra.

Det finns inte någon neutral mark i universum i vårt möte med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte – antingen vi vill erkänna de val vi gör eller inte – an­tingen vi kallar oss kristna eller inte.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast vill vi se det som en följd av att verkligt onda människor agerar. Det ohyggligt on­da som förintelsen av miljontals judar innebar har vi sett som en följd av nazis­mens herravälde i Tyskland.

Men nazisternas mål att utrota judarna hade de ingen möjlig­het att själva förverkliga. Det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin för att utmärka och skilja ut alla judar och märka ut dessa inför det som skulle komma att ske. Den processen tog tid och skedde under tystnad hos alla etablerade och organiserade eli­ter i det tyska samhället – hos alla dem som kunde ha höjt sina röster mot den annalkande kata-strofen och gjort sig hörda. ”Hatet byggde vägen till Auschwitz men det var likgiltig-heten som banade den.”

 I de jätteorganisationer som såväl samhällets byråkrati som det privata näringslivet utgör i dag vet vi att den enskildes ansvar kan elimineras. Ett oförankrat ansvar är en god förut­sättning för att omoraliska eller olagliga handlingar ska kunna ske. Till det behövs bara lydiga eller till och med villigt deltagande människor – som normalt sett inte skulle bryta mot mo­ralens regler.

Vi kan se hur detta bland annat sker vad gäller den svenska flyktinghanteringen. Enskilda männi­skor utsätts för absurda beslut och handlingar, där det tycks vara omöjligt att se var an­sva­ret ligger. Genom att personakter av skiftande slag manglas genom olika instanser förblir de män­­niskor dessa gäller utan ansikte för hand­läg­garna. En läkare använde uttrycket ”byråkratisk barnmiss­han­del” inför hur han uppfattar att flyktingfamiljer behandlas av svenska myndigheter.

Jag påminner om Jesajas ord: Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärlig-heten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

 

Kamp mot ondskans makter

Allvaret i Jesajatexten blir än mer påträngande i de följande orden: Herren såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.

Vi kanske minns Martin Luther Kings mest citerade uttalande: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Paulus varnar i flera av sina brev för makter och krafter som människan inte skall låta vara sina her­rar. Från Paulus läser vi i Efesierbrevet: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­ter­na, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

Har de makter och krafter som Paulus talar om att göra med vår tid och vår situation? Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Samtidigt florerar olika makter och maktcentra som aldrig förr – och ses av inte så få som de allena saliggörande krafterna. Marknadskraf­ter­na skall i dag råda i såväl väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda andemakter. I dag är det skiftande makter som driver både våra politiker och oss andra dit vi – i varje fall många av oss – inte vill.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp denna fråga och me­na­de att makter kan betyda de opersonliga krafter som finns i vårt samhälle – ekonomi, propagan­da, sexualitet, all­männa opinionen, religiösa tänkesätt och för-domar – det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vi är klart medvetna om dem.

 

Kampen mot ondskan tillsammans med Jesus i den Helige Ande

Men Paulus talar inte bara om dessa makter utan slår fast att Gud avväp­nade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem ge­nom Kristus. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats. Kristi kyrka och församling fick av Jesus uppdraget att föra kampen mot ondskan vidare – att offentligt avslöja ondskans makter och klä av dem deras fals­ka gudom.

Från evangeliets text hörde vi hur en kvinna fick tränga sig fram för att få hjälp mot det onda som drabbat henne. Jesus frågar efter människor som har mo­det att närgånget granska sin samtid och dess fram­tid och klä av ondskan sin förklädnad, demas­kera den. Jesu väg är inte en väg som går utanför denna jord och dess villkor. Det fick Jesus själv i högsta grad uppleva. Han levde – som vi andra – på denna av mycken ondska präglade jord och spi­kades fast på förbannelsens träd. Men just då banade han en helt annan väg som han utmanar oss att gå.

I Jesus Kristus upprättas ett folk, Guds husfolk, Kristi församling i vilket himmel och jord möts – för att vara redskap att låta Ordet bli kött, inkarneras i människors liv. Det skall ske som vi ber i Herrens bön – Guds vilja skall ske här hos oss som den sker i Guds himmel. Det skall ske i den enskilda männi­skan, i det lilla samman­hanget, familjen och grann­skapet och ut i det allt större sammanhangen. För detta utlovade Jesus kraft ifrån höjden, genom den heliga Anden.

Den kristna församlingen är inte till för sin egen skull – lika lite som Israel var ett utvalt folk för sin egen eller för si­na meriters skull. Kyrkan är Guds folk med en mission, ett uppdrag.

En kristen är inte kallad att sitta på åskådarplats. Vi kallas att dras in i Guds historia. Till det behövs vad Paulus slog fast till församlingsborna i Efesus: Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd.

 Jesus utmanar oss att i den Helige Ande vara ondskans motkrafter i kampen mot det onda!

 

Leif Herngren  –  Rambergskyrkan Göteborg 17.03.19

 

 

 

Written by leifherngren

mars 15, 2017 at 19:52

Publicerat i Uncategorized

Den kämpande tron – 2 i fastan

leave a comment »

Mark 14:3-9

Fastlagstiden bjuder oss på teman och bibeltexter med ett djupt allvar. Förra söndagen var det Prövningens stund och i dag är det Den kämpande tron.

Bibeltexten berättade om kvinnan som hällde ut all hennes dyrbara nardusbalsam över Jesu huvud och de reaktioner detta fick. Det här är ju en aktuell frågeställning när vi har en representant från diakonin med oss i dag. Konflikten hur vi skall bruka våra medel och bete oss själva med de gåvor vi har.

En slarvig läsning av texten kan ju få oss att uppfatta att den bygger under ett motsatsförhål-lande mellan ett medmänskligt förhållande till vår nästa och det som kvinnan gör utifrån sina starka känslor. Vi skall observera att händelsen utspelas hos en spetälsk man. Vi vet vilka fördomar och vilken rädsla som fanns i denna tid mot dem som drabbats av denna sjukdom. Den drabbade uppfattades som oren ur ett religiöst perspektiv. Det är hos denne spetälske man som Jesus ligger till bords med då kvinnan dyker upp med sin mycket dyrbara balsam. Dess värde uppskattades till tre hundra denarer- en denar var lika med lönen för en dags arbete.

Kvinnan häller ut hela flaskans innehåll över Jesu huvud. Några blev upprörda, förargade och grälade på henne och sa: Vilket slöseri… mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga. Så uppfattas hennes av djup kärlek gjorda handling. Vi vet ju inte om det blivit så eller om det som så ofta blir – till synes goda tankar men utan handling.

Jesus blir upprörd och utbrister: Varför gör ni henne ledsen. Låt henne vara. Hon har gjort en god gärning. Och Jesus sätter in hennes handlande i ett djupare perspektiv. Hon har i förväg sörjt för att min kropp blir smord till begravningen.

Jesus ser och visar oss på sambandet mellan våra inre känslor och vårt handlande

Jag tror vi alla upplevt spänningen i våra liv mellan det vi gör av våra liv och de inre kallelser vi känner för att vara någon annan. Jag tänker på Evelyn och på Peter här i församlingen. De hade format sin tillvaro och skaffat sig en utbildning och jobb utifrån detta. Men en dag står de inte ut längre med sin tillvaro. Drabbas av en inre kallelse att göra något helt annorlunda. De utbildar sig diakonalt och står i dag i tjänst för unga människor som tvingats fly från förned-ring, våld och död.

Fastlagstiden bjuder oss till eftertanke och prövning av våra liv. Dagens tema är Den kämpan-de tron och nästa söndags tema är Kampen mot ondskan. Var är vi i vår troskamp? Har vi dragit oss undan till åskådarplats? Eller föder vår tro handlingar av de slag som kvinnan i vår text? Handlingar som av världen uppfattas obegripliga, naiva eller rent ut sagt korkade!

Vi ber en av fastans böner som påminner oss om askons-dagens mässa: ”Gud, led oss in i en rätt fasta. Låt vår liv präglas av solidaritet och generositet. Hjälp oss att finna dig i det oglamorösa, i det som ingenting är, i mörkret, i övergivenheten, i lidandet och döden. Låt vår fasta föra oss till ett nytänkande kring vår egen livsstil, så att vi delar med oss till dem som ingenting har. Med korset som tecknas i aska på vår panna ber vi om fördjupning av våra liv. I Jesu Kristi namn.”

Leif Herngren – Equmeniakyrkan Bohus-Björkö 17.03.12

Written by leifherngren

mars 13, 2017 at 11:43

Kristus Konungen – Domsöndagen

with 2 comments

Johannes 5:22-30

”Vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden? …
Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn och som fågeln på vågorna gunga.”

Det är frågor som Evert Taube format i en av sina mest uppskattade sånger. De är ord av funderingar och frågor kring livet. Jag tror att dessa ord har sin bakgrund i hans eget liv och hur det utvecklades. Det är våra frågor. Varför finns vi till och vad kan livet ge oss.

Denna dag är för oss domsöndagen. I Katolska kyrkan bär den namnet Kristus konungens dag. Temat idag är Kristi åter­komst. Vilken Kristus är det vi väntar oss komma? Temat för min predikan är. Kristus Konungen.Vem är Kristus konungen?

Johannes berättar om att några greker ville se Jesus. Vem var det de ville se? Vem trodde de han var? Också vi vill se Jesus – i den meningen att vi vill lära känna honom. Vem är han? Vilken bild av honom är vår bild? Frågan är vilken Jesus vi önskar se återkomma?

Är det den bild av Jesus som Thorvaldsens Kristusskulptur ger oss?

1 Thorvaldsens kristusgestalt kopia

Jag har sett den inbjudande skulpturen i Köpenhamns domkyrka. Och vi har den framför oss i kyrkan. Det är en gestalt som illustrerar Jesu ord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila. Den bjuder oss lärjungeskap och gemenskap. Var det denna Jesus som grekerna såg och lärde känna?

Jesus träder själv fram och ger grekerna – och oss – en bild av vem han är. Han säger att stunden har kommit då han skall förhärligas. Vad skulle det innebära? Jesus säger: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Vetekornet är en bild av att brytas ned och dö. Jesus förutsäger att han skall dö. Är detta ett förhärligande av Jesus?

2 Kristus på korset

Det är vad denna skulptur visar på i trä och lera av Jesus på korset som en konstnär gjort i Peru – ett land härjat av våld och förtryck? Är det en sannare bild av Jesus? Bilden av den lidande, torterade Jesus upphängd på ett kors för att dö?

Den visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man… utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Kanske ger oss den brasilianske Nobelfredspristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget – som jag köpte av honom vid ett besök i Buenos Aires. Den återger den målning han gjort av Jesus med människor av skiftande slag kring korset. Den bilden förenar de två andra.

 

Esquivil 2

Esquivel berättar i boken om arresteringen av honom i Argentina som ägde rum i Stilla veckan och därmed gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Efter sin frigivning drömde han en natt och såg Kristus på korset klädd i en poncho. Senare fann han i ett kapell Kristus korsfäst i en poncho. Han gjorde så denna målning Christ in a poncho och skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Jesus är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

Kristus Konungen

Den här dagen fäster uppmärksamheten på att Kristus skall komma åter. Vilken Kristus? Det är den Kristus Konungen som är verksam här och nu.

Kristus är Fösonaren

På domsöndagen kommer frågorna till oss. Vi ställs inför rannsakan. Vem är jag? Håller jag mottet? Vad har livet varit för mig? Hur skall mitt liv bedömas? Är jag godkänd? Bibeltexterna talar om dom och att böcker skall öppnas. Vad står det i dem? Står det om våra liv, våra misslyckanden och om det mörka i våra liv? eller vad står det?

I evangelietexten läste vi: Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Det är evangelium – glädjens budskap denna domsöndag. Försonarens bud till oss!

 Kristus är Fredsfursten

Jag går till vad profeterna förutsa om honom som skulle komma. Jesaja talar inte om konungen. Han profeterar om Fredsfursten och talar om hans rike. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus … Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på han axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste, Väldet skall bli stort. Det skall befästas och hållas vid makt… Med vad då? Med rätt och rättfärdighet! Riket Jesaja talar om är ett annorlunda rike än de som världens furstar rår över. Är det ett rike jag känns vid och hör hemma i?

Vid sitt intåg i Jerusalem citerar Jesus Sakarjas profetiska budskap om det som händer och säger: Se, din konung kommer till dig, Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kom-mer han, ridande på en åsna. Det var så han trädde fram!

Kristus är sanningens furste

Jesus säger till sin samtid: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. De som hörde dessa ord protesterade och sa: Vi härstammar från Abraham och har aldrig varit slavar under någon. Känner vi igen oss? Vår inre protest mot att någon skulle behöva gripa in i våra liv. Vi är väl godkända som vi är och inte slavar under något som besudlar våra liv. Jesu replik blir: Om nu Sonen befriar er blir ni verkligen fria. Verkligen fria! Vad är det och gäller det mig?

Bibeltexterna talar om att böcker skall öppnas vid tidens slut. Det står också att ännu en bok öppnades, livets bok. Finns jag tecknad i livets bok?

Vem är Kristus för mig?

Jag går tillbaka till de bilder vi såg och deras budskap om Kristus konungen! Vad de illustrerar uppfattar jag stämmer väl med vad Skriften säger. Deras budskap är evangelium. Därför att deras budskap är fast förankrat i den konung som korsfästes på ett kors. Är Kristus för oss den korsfäste och uppståndne Kristus?

Leif – Vem har sagt att just du kom till världen för att få solsken och lycka på färden? Då jag denna dag ser tillbaka på mitt liv ser jag både det ena och det andra – det svåra och det onda. Men också det ljusa och det goda. Framför allt ser jag mitt liv som en gåva given till mig. Ett liv under Guds nåd och kärlek. Livet har gett mig så mycket som jag är tacksam för. Mina föräldrar och vad de gav mig och mina bröder. Inte minst min älskade Sonja. Vi var 17 år då jag tog hennes hand och behöll den. Tack Gud för vad livet har inneburit för oss med barn och barnbarn. Och alla ni släktingar och vänner som vi frotterats med och levt med.

Jag har genom Guds nåd fått stå i livets tjänst som förkunnare i nästan sextio år. Tack gode Gud för allt. Livet och de dagar som återstår vill jag skall präglas av det Dan Andersson ger uttryck för i en av sina dikter:

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter tills jag funnit min faders hus.
Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,
och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren  Bohus-Björkö   16.11.20

Written by leifherngren

november 18, 2016 at 19:41

Lovsång eller klagovisor

leave a comment »

Ps 65:9-14 och Matt 15:29-31

För några år sedan predikade jag här i Surte på tacksägelsedagen som i dag. Mitt tema var då Lovsången får inte tystna. Mina tankar för i dag har gått till en bibelbok som vi inte så värst ofta varken läser eller predikar över – Klagovisorna. Varför? Då jag på senare tid suttit med andra – både fromma och icke-fromma har jag upprörts över att få lyssna till strömmar av klagovisor. Man ältar med varandra allt mellan himmel och jord.

Med tanke på i vilket land vi lever och den värld vi i dag ser på andra håll i all dess problema-tik får jag inte ihop ekvationen. Har vi så mycket att klaga på i detta ett av världens rikaste länder? Det är en klagan som inte sällan riktar sig mot någon av våra närmaste. När klagade du senast på din hustru eller din man – eller på någon som står dig nära?

Känner vi igen oss i vad som står i Klagovisornas bok? Där läser vi: De syner som dina profeter såg var lögn och bländverk… Falska och förledande var deras profetord. Gäller detta oss som ständigt får höra skiftande profetröster sia om lycka och välstånd. Hör det samman med att det som media sätter fokus på är så fattigt på verkligt innehåll och djup. Eller den oerhörda plats det materiella ges i dag och fyller våra liv?

Vi läser vidare hur människor i Klagovisorna ifrågasatte Gud och skyllde sin klagan på sin Herre: Hur jag än klagar och ropar lyssnar han inte till min bön… Du tog bort allt gott ur mitt liv, jag glömde vad lycka var.

Vi vet att åtskilliga utifrån hur livet prövat dem tänker och känner det så som Klagovisornas ord vittnar om: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren. Men är det så för oss andra i vår klagan?

Eller är det Klagovisornas fråga om Gud verkligen ser allt elände som så stora grupper drabbas av? Frågan ställs: Att man förtrampar fångarna i landet, att man vränger rätten för någon inför den Högste, att en människa vägras sin rätt – skulle Herren inte se det? Det är en klagan som föds ur den verklighet som alltför många drabbas av och som vi med all rätt upprörs över och frågar hur kan detta få ske?

O store Gud, när jag den värld beskådar

Vi skall nu gå till en visa av helt annat slag. Vår klagan bottnar inte minst i vad vi ser, vad vi hör och lyssnar till, vad vi läser och tar in. Sångförfattaren Carl Boberg såg och fängslades över vad han såg och lyssnade. Så föddes sången: ”När jag hör åskans röst och stormar brusa och blixtens klingor springa fram ur skyn, när regnets kalla friska skurar susa och löftets båge glänser för min syn – då brister själen ut i lovsångsljud: O store gud, o store Gud.”

Detsamma gällde kung David som brast ut i de psaltarord vi tidigare hörde läsas: De som bor vid jordens ändar står häpna inför dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller du med jubel.

Varför? Såväl David som Carl Boberg såg livets underverk. ”När sommarvinden susar över fälten, när blommor dofta invid källans strand, när trastar drilla i de gröna tälten vid furuskogens tysta, dunkla rand – då brister själen ut i lovsångs ljud.”

Carl Boberg såg vad David sett och uppfattat. Bakom livets underverk såg de Någon. Där vi bara konstaterar det som sker eller endast ger det dess biologiska förklaringar i ett veten-skapligt perspektiv där ser David och Carl Boberg livets underverk. Den vetenskapliga forsk-ningen ger oss oerhört intressanta inblickar i naturens värld. Men den ger oss inte svaret på livets gåta.

I Psaltartexten läste vi: De som bor vid jordens ändar står häpna. De såg Någon bakom allt de såg. Du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik… Du får säden att växa, du sörjer för jorden… du välsignar det som växer.

 Så var det för den unge afrikan som formade den lovsångsbön som jag vill återge något ur. Kanske känner du igen det för jag citerade den bönen också förra tacksägelsedagen. Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

– det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Gud av jordens stoff formade en människa i vilken livsande blåstes in – en varelse till Guds avbild.

– den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv lever – lyssnar och tar in det han ser … en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

En lovsång föddes ur andlig rikedom! Han kunde inte bara vara tyst. Nej…! ”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.
En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.
Varje dag gör du, liksom det krulliga på mitt huvud…”

”Herre, vi tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,
Trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.
Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet.

Herre, jag gläder mig över skapelsen. Och att du finns där bakom och vid sidan om och framför och ovanför och i oss.”

I evangelietexten läste vi om hur Jesus gick utmed Galileiska sjön. Det står ofta hur han vand-rar omkring – ibland söker han sig bort ensam, vid andra tillfällen går han upp på ett berg och börjar undervisa och agerar. Folket samlas omkring honom. Då han ser deras bekymmer för mat och dryck och för kläderna de skall sätta på sig säger han: Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de… samlar inte i ladorna… Varför bekymrar ni er för kläder. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.

Jesus var i hög grad intresserad av hur människor hade det och bekymrade sig för dem. Men han såg också skapelsen, fåglarna och liljorna där han vandrade fram. Han såg och häpnade över allt han såg i dess underverk. Precis som dessa som bodde vid jordens ändar.

Jag vill berätta vad tonerna och orden från en lovsång kan betyda för bekym-rade människor. Min hustru Sonja och jag sitter 1984 i en katolsk kyrka i Orlando i Florida. Det är dagen efter att rättegången mot de plogbillsakivister som påskdagen gjort en aktion mot vapenfabriken där och dess kärnvapen. Vid rättegångens slut greps vår son Per som varit med och fördes bort utan att vi får veta vart. En katolsk präst har lånat ut sin bil till oss under dagarna och vi deltar i gudstjänsten i hans kyrka. En svart kvinna stiger fram och sjunger så Carl Bobergs sång i des engelska översättning. Hon har ju ingen aning om oss svenskar som bekymrade sitter där och får ta emot hennes lovsång. Men den gav effekt och vi minns hennes sång.

Är vi med bland lovsångens folk och delar med oss av vår tacksamhet för att vi finns till?

Leif Herngren  –  Surte 16.10.09

Written by leifherngren

oktober 8, 2016 at 09:50

Publicerat i Predikan, Taksägelsedagen

En levande människa – 3 efter trefaldighet

leave a comment »

 

Ef 2:1-10 och Luk 15:8-10

Jag har en av mina äldre biblar i min hand. Det är en gåva till mig på studentdagen från Sonja – då min flickvän – i dag min hustru sedan 55 år. I den står det ett minnesord – Ef 2:8. Det är en vers från en av dagens texter, över vilken jag kommer att predika. I den versen står det: Ty av nåd är ni fräls-ta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Jag tyckte inte då att det var något speciellt ori-ginellt bibelord. Det ordets inne­börd kände jag till – som god missionare. Det behövde jag inte på­minnas om. Jag har senare insett att det är ett ord att i allra högsta grad stava på och meditera över.

 

Förlorad, men återfunnen – död, men nu levande

Det finns mycket starka laddningar i dagens texter. Paulus konstaterar: Ni var döda genom era överträdelser och synder… Och Men Gud… har gjort oss levande tillsam­mans med Kristus… Lika starka ord möter vi av Jesus i det kapitel av Lukas där vi har texterna om det förlorade inklusive orden om kvinnans borttappade silvermyntet. Hon letade och fann det och brast ut i glädje: Jag har hittat myntet som jag hade förlorat.

Är det någon här i kyrkan i dag som känner att du förlorat dig själv, känner igen dig i dessa starka ord: Var död – men nu, i dag – levande?

Jag har som rubrik över dagens predikan: En levande mäniska. Du har säkert i lik­het med mig mött någon du känt vara en verkligt levande män­ni­ska. Vad avser vi då med sådana ord? Vad menar Jesus och Paulus?

Vi lyssnade tidigare till dessa ganska märkliga ord om oss människor att vi kan…
… leva på denna tidens och världens vis
… och låta oss ledas av fursten över luftens rike

Paulus utvecklade detta vidare med orden att vi kan leva genom…
… att enbart handla som kroppen och våra egna tankar vill

Vad avser då Paulus med orden om att låta sig ledas av fursten över luftens rike? Vad menar han? Har det något att göra med vår moderna tid och vår uppfattning om människans – om vår situation? Är inte detta synsätt och formuleringar som vi lämnat bakom oss?

För att få detta ytterligare belyst gick jag till dessa ord i The Revised English Bible:
… you followed the ways of this present world order – vi följde strömningarna i den nuvarande världsordningen

Det är mot den bakgrunden som både Paulus och Jesus brukade så starka ord som förlorad och död. Men Jesus talade också om att det bortsprungna fåret hittades igen och att den förlorade sonen blev funnen. Paulus hävdade att de som varit döda gjorts levande.

 En levande människa! – Gäller de orden mig?

 

Att leva under makterna

Det sägs att människan blivit allt mer och mer rationell. Hon låter sig inte i dag som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Det gäller att utifrån det förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidning­ar och se vad utrymme det ges åt horoskop och liknande företeelser. En nyandlighet med en salig blandning av ingredienser breder ut sig.

Samtidigt florerar makter­na som aldrig förr. De tillbeds av inte så få som de allena saliggö­ran­de kraf­terna i samhället. De så kallade mark­nads­kraf­terna skall i dag råda såväl i väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda ande­mak­ter. I dag är det de ekonomiska krafterna som driver våra politiker och oss dit vi – i varje fall åtskilliga av oss – inte vill.

Paulus åter­kommer med liknan­de formuleringar och tankar längre fram i brevet. Kampen för rätt och rättfär­dig­het handlar för honom om en kamp mot makter och krafter som människan inte skall låta vara her­rar över sig. Har då dessa makter och krafter att göra med oss? Teo­loger värl­den över har efter de ohyggliga världskri-gen och det som nu sker mitt i Europa och utöver vår värld – insett att de makter som Paulus talar om i sina brev är de opersonliga krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och ibland för grup­per och nationer till vanvet­tets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp dessa frågor:
”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sexu­alitet, allmän­na
opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt så­dant som utan
tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.”

Då Paulus talar om fursten över luftens rike går mina tankar till H C Andersen och hans under­fun­diga berättelse om ”kejsarens nya kläder”. Är inte oerhört mycket av det som i dag saluförs på torgen som budskap, som ideologier och som tekniska framsteg släkt med kejsarens nya kläder? En påver­kan från fursten över luftens rike – alltså något utan egentligt innehåll men serverat som något högst betydelsefullt. Det påminner också om pastor Jansson med hans påse fylld av bara luft!

Något av det allra värsta är att tappa bort sig själv – att bli något annat än vad vi formats till. Vi får göra likt kvinnan som tappat sitt silvermynt. Hon sopade hela huset och letade överallt tills hon fann det. Vi får söka tills vi på nytt finner oss själva – varför vi finns till. Paulus ger oss svaret i vad han skriver till efesierna – och därmed till oss.

 

Vi är till för att – som levande människor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus att leva ”under nåden” – i Guds gärningar

Vi kan leva under denna tidens makter – som Paulus uttrycker det – leva på denna tidens och värl­dens vis. I kontrast till detta ställer Paulus följande ord: Vi är Guds verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

De orden står tillsammans med och kan aldrig skiljas från de orden jag fick på min studentdag:
   … av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Det finns förödande moralism. Men – Gud vare tack – det finns också en levande och livgivande pie­tism. Jesus talade om salt som behövs i denna värld och att det är avgörande att detta inte mister sin sälta. Paulus utmanar oss att frambära oss själva som ett levande och heligt offer. Det är gudstjänst och så skriver han:
    Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.

Vi är till för att – som levande män­niskor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus leva ”under nåden” – i Guds gärning­ar.

 Om en stund går vi in i bön – stillhet – tystnad och överlåtelse. Då kan vi alla – var för sig på nytt ge vårt ”ja” till Kristus. I vissheten om att vara ut­gångna ur Guds hand, skapade till honom. Vi får här och nu låta honom utgjuta helig ande över oss. Han vill i sin nåd göra oss till levan­de människor tillsammans med Kristus.

 

Leif Herngren  Bohus-Björkö 16.06.12

Written by leifherngren

juni 11, 2016 at 11:31

Gud – historiens Gud – Marie Bebådelsedag

leave a comment »

Lukas 1:26-38

Nobelpriset ställde för några år sedan poeten Tomas Tranströmer i fokus. Han har sagt att han ibland upp­fat­tat något av en uppenbarelse som bakgrund till sina dikter. Låt oss lyssna till hans mest citerade dikt – en ängels omfamning och budskap till ho­nom – och till oss:
”Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig och viskade genom hela kroppen:
‘Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’
Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Söndagens tema är Guds mäktiga verk. Rubriken över mina tankar i dag är: Gud är historiens Gud. I Guds historia tar människor plats. Marie bebå­delsedag påminner oss om hur detta skedde genom Maria. Hon ställdes inför Guds uppenbarelse och kallelse genom ängeln Gabriel. Hon skulle dras in i Guds historia.Tranströmer uppfattade att en ängel omfamnade honom och gav honom detta budskap: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

En djärv tolkning av historien gör den ryske religionsfilo­so­fen Nicolaj Berdjajev i sin bok Histo­riens mening. Med den titeln hävdar han – detta som ifråga­sätts av många – att historien har en me­ning. Han skriver: ”Historien är ingenting annat än en djupgående växelverkan mellan evigheten och tiden, ett oavbru­tet inbrytande av evigheten i tiden… Den gudomliga verkligheten kan slå rot i tiden, slita itu tidskedjan, inträda i den och utgöra den förhärskande kraften i tiden… Historien är en oavbruten kamp mellan det eviga och det timliga.”

Albert Einstein uttryckte i ett samtal: ”Gud spelar inte tärning”. Histo­rien är inte uttryck för ett blint öde. Historien har en början och ett slut – en final som bestäms av Herren Gud!

I de bibliska skrifterna möter vi Gud som skapelsens Gud och som historiens Gud. Gud är inte nå­gon höggud ”långt bortom rymder vida”. Den historia som tar gestalt är en histo­ria bland män­niskor och genom människor. Enskilda människor får Guds kallelse och känner sig led­da av ”gudshan-den”. Det handlar om det förvaltarskap av den jord som lagts i våra hän­der – ett förvaltarskap som skall präglas av Guds rättfärdighet. Bönen är att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen.

Maria i Guds historia

Gud är uppenbarelsens Gud och ändå förblir han outgrundlig för oss. Vi kan utifrån vad som sker söka tolka Guds handlande och vem Gud är. Men vi får alltid böja oss inför Skriftens eget ord att ingen förmår utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Mänsklig visdom når inte fram till det djup av rikedom, vishet och kunskap som Gud rymmer. Gud är och förblir den på en gång för­dol­de och uppenbarade Guden.

Profeten Jesaja berättar om hur människor då – som nu – brottades med Gud. Hälsningen blev att Gud skulle uppenbara sig i ett tecken. En ung kvinna skulle bli havande och föda en son. Denne skul­le ges namnet Immanu El – Gud med oss.

I namnet Immanu El – Gud med oss finns hopp för framtiden. Gud är hoppets Gud. Gud gav oss genom Maria hoppets tecken i barnet som föd­­des. I dag lever många utan framtid och hopp – inte minst unga människor. Vad förmedlar vi i den äldre generationen? Hur bidrar vi till unga männi-skors upplevelse av framtidshopp? Alltför många saknar hopp för framtiden.

Maria får kallelsen: Du skall bli havande och föda en son. Hon ställer frågan: Men hur skall det vara möjligt? Jag är bara en enkel kvinna, en obetydlig skapelse inför Gud. Detta blev ängelns budskap till Maria: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Marias svarade: Jag är Herrens tjänarinna/ Jag är Herrens tjänare. Må det få ske med mig det du vill skall ske. Låter vi oss dras in i Guds vilja och historia. Står vi till Guds förfogande?

 I Magnificat, den lovsång Maria uttrycker efter uppenbarelsen vid sitt besök hos Elisabet finns ett dubbelt perspektiv. Maria brister ut i glädje över att Gud brukar henne:
”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare;
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna… stora ting låter den mäktige ske med mig.”

Så följer det andra perspektivet – Guds mäktiga verk genom en människa till alla folk:

”Gud gör mäktiga verk med sin arm, skingrar dem som har övermodiga planer.
Gud störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.”

Maria ser Gud i historien. Hon dras in i Guds historia. Hon får vara ett redskap i Guds historia.

Historien har en början och ett slut. Den har också ”en mittpunkt”. Historiens medelpunkt är Jesus från Nasaret – hans liv och gärning, död och upp­ståndelse. Korset är rest i histo­riens mitt. Dess stam söker förena himmel och jord. Dess ar­mar sträcker sig utöver hela jorden till alla dess folk. Korset förenar forntid och framtid i nuet. Att leva som människa och kristen är att leva i korsets perspektiv och se och tolka sin egen och fol­kens historia i detta! Historiens innersta mening uppenbaras i Jesus från Nasaret. Det är inte för inte som vår tideräkning har sin utgångspunkt i Jesus från Nasa­ret.

Guds husfolk i Guds historia

Den himmelska historien är sammanflätad med den jordiska historien. Utifrån ett profetiskt för­hållnings­sätt till historien ser vi hur framtid och forntid förenas i nuet och ger detta dess mening.

En huvudtanke i kristen historiesyn är att Gud upprättar förbund mellan sig och människan. Så sked­de med Noa och med Abraham. Genom dessa gudsmän tog Gud aktiv del i historien och kal­lade Israels folk att vara sitt husfolk. Maria var ett barn av detta folk. Men vi vet också att Israels historia är berättelserna om hur Guds rättfärdighet ständigt bryts mot människors orätt­­fär­dighet. Historien ger oss de många vittnesbörden om människors svek. Men Gud ger inte upp. Mot män­niskans svek står Guds trofasthet.

Kristi kyrka är det nya förbundets folk. I nattvardens måltid bekräftar vi vår del­aktighet i detta folk. Vi påminns om nattvardens dimension uttryckt i en av dess bö­ner: ”Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.” Gud söker medar­be­tare för att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen. Också vår historia skall vara en del av Guds historia. Vi är Guds husfolk.

Historiens Gud formar historien genom människor som Gud tar i sin tjänst – trots deras protester. Det är inte enkelt att som människa dras in i Guds historia. Det handlar om ansvarighet. Det handlar om modet att bejaka Guds vilja och kallelse. Poeten Pär Lager­kvist skri­ver: ”Hur det som vi erfar som något gudomligt blivit fött i oss, det är ett myste­rium, som vi aldrig kan fatta. Vi behöver inte heller fatta det för att fylla vår heliga plikt som människor.”

Då Maria ställdes inför sitt uppdrag kom hennes fråga: Hur skall detta ske? Hon bävade inför kal-lelsen. Också vi bävar då vi drabbas av Guds kallelse och önskan att få bruka oss i sitt rike. Vem är då jag? Jag upptäcker skillnaden mellan vem jag är och vem jag borde vara uttryckt i Guds uppdrag i vilket Gud vill dra in mig. Vi står där med Marias fråga Hur skall detta ske? Vi får höra vad Maria fick höra – vad alla som tvekar inför Guds kallelse får höra: Jag skall vara med dig. De orden säger oss – inte vad vi är utan vad vi kan bli i Guds historia.

Gud är historiens Gud. Vad har det inneburit i mitt livs historia? Nästa födelsedag innebär för mig att jag blir 80 år. Då jag ser tillbaka på mitt liv påminns jag om de tillfällen då jag upplevt motgång-ar och besvikelser. Jag ser hur jag dragit mig undan och svikit min kallelse. Men samtidigt känner jag stor tacksamhet för att jag erfarit så mycket positivt och berikande i mitt liv. Jag har mött män-niskor runt om i världen som betytt så mycket för mig i vad de delat med sig och den närhet och omsorg som getts mig av nära och kära och av vänner av skiftande slag. Jag känner stor tacksamhet över att Gud varit med mig i min historia – också i de mörka stunderna och nederlagen.

Marie Bebådelsedag berättar för oss om Guds nedstigande till vår värld i Jesus från Nasaret. Gud brukar männi­skor. Maria ställde sig till Guds förfogande. Finns du med då Gud vill bruka dig i sin historia? Kanske ängelns budskap till Tranströmer kan inspirera dig: ‘Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’ Också över oss vill Gud låta helig ande falla och verka. Vi är bärare av hoppets teologi – förankrat i korsets och uppståndelsens tro och teologi.

 

Leif Herngren  –  Rambergskyrkan, Göteborg  –  16.03.13

Written by leifherngren

mars 12, 2016 at 14:54

Publicerat i Uncategorized

Prövningens stund – 1 i fastan

leave a comment »

 

Matt 16:21-23, Jakob 1:12-15

Vi har gått in i fastlagstiden med helger som i sina teman lyfter fram den kämpande tron och våra prövningar. Dagens tema är prövningens stund. Förra söndagen ställde oss inför kärlekens väg. Vi påmindes om Jesu och lärjungarnas vandring upp till Jerusalem. Vi sjöng ”Se vi går upp till Jerusa-lem i heliga fastetider… Vem går att med Herren vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?” Kärlekens väg leder till lidande och prövning.

Jesus kallar oss till lärjungar. Lärjungeskapets teologi har genom tiderna fått olika utformning. Den har rubricerats som härlighetens teologi, theologia gloriae. Då vi framför allt betonar fräls-ningen som befrielse från ondska och lidande. Uppståndelsen, Jesu makt och härlighet ställs i centrum. Att bli kristen innebär befrielse från syndens herravälde och skuldens vånda. ”Det är saligt på Jesus få tro och att vara Guds barn blott av nåd.”

Ibland har det hävdats att det skulle innebära fullständig hälsa och materiell framgång, lycka och rikedom. Då har denna tro tappat alla relationer till Jesusorden om att den som vill följa honom också får ett kors att bära. Tron har blivit en ”framgångs-teologi”.

Andra tecknar lärjungeskapets teologi som korsets teologi, theologia crucis. Man visar då på Jesu ord att den som vill följa honom måste ta sitt kors. Jesus talade om vetekornets lag som lärjungeskapets villkor. Den gällde honom själv men också oss. Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Det handlar om att så älska sitt eget liv att man förlorar det eller dess motsats, att mista sitt eget liv för Jesu och för andras skull och därmed finna livet.

För Jesus innebar detta hans vandring upp till Jerusalem för att där lida och dö. Med honom på den vandringen fanns hans lärjungar – visserligen under stor bävan och under protest. Petrus protes-terade då Jesus talar om sitt lidande. Jesus konstaterar att Petrus protest är människors tankar. Vad tänker vi då vi ställs inför prövningar och lidande? Lärjungarna hade att vandra samma väg som deras Mästare. Då lärjungeskapet tecknas utifrån dessa texter så ligger betoningen på efterföljelsen och på korset som en avgörande del i denna.

Ibland formas en lärjungestil i våra kyrkor i svart och utan glädje, fylld av dysterhet och krav. Frälsningen som befrielse har tappats bort. Korsets teologi har förlorat relationen till härlighetens teologi. Vi behöver såväl korset som härligheten.

 Fastan vill öppna våra ögon för att livet inte bara bjuder på hälsa och framgång. Livets verklighet är – som många fått smaka på – fyllt av såväl djup smärta som sorg. Munken och teologen Thomas Merton hävdade att ”det tillhör kristendomens innersta väsen att se lidandet och döden i vitögat”.

Det är samma erfarenhet som poeten Nils Ferlin ger oss i dikten Getsemane: ”Gud har i sin foto-grafiateljé ett mörkrum som heter Getsemane. Där växer det klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam. Men den som är rädd – för köld och ris – får aldrig en blomst i paradis. Hans liv blir liksom en öde slätt av inga silverne tårar vätt. I purpur, kanske, och glans han gick, men blicken hans var en tiggarblick. Till aska kom han men aldrig brand och månen ler åt hans tomma hand. Ty den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

 

Vem är då jag i mötet med lidandet?

Vem är då jag när livet gastkramar mig? Den frågan ställde sig teologen Dietrich Bonhoeffer i den fängelsecell han placerats i på grund av sitt motstånd mot Hitler och nazismen. Han ställde frågan inför hur han sågs av andra och hur han kände det själv.

”Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott. Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.”

Det var vad andra tyckte sig se.

Men inom sig brottades han med vem han verkligen var i sin svåra situation: ”Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme…

Vem av de båda? Är jag i dag den ene, i morgon den andre?…”

Han slutade sin brottning med de frågor som väckts med följande vittnesbörd: ”Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Känner vi igen oss då vi gastkramas av prövningar eller lidande? Att vi i vårt yttre söker se ut som att vi mår bra och klarar av det som vi kämpar med. Men frågorna finns där: Varför? Varför jag? I vad har jag brustit i mitt liv så att jag nu drabbats av detta?

 

Våra frågor inför prövningar och lidande

Kanske minns du att Jesus ställdes inför en blindfödd man och då fick frågan: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”

Man levde då – som många gör också i dag. Det finns en orsak i form av synd hos den som drabbas av lidande. Jesu svar inför deras fråga är otvetydigt: Varken han eller hans föräldrar har syndat.

 Våra prövningar och lidandet orsakas inte av en straffande Gud. Från dagens episteltext av Jakob lyssnade vi till dessa ord: Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom.

Vår tid prövas nu av hur många flyr från sina hem och kommer till oss i Sverige. Mina tankar går till vår tid på 70- och 80-talet då vi bodde i Hammarkullen i Angered. Då var det latinamerikaner som kom från militärens förtryck och terror. Vi lärde känna en grupp från Uruguay. Det var bland andra Aida och Eduardo. Då Eduardo återvände hem efter demokratiseringen fick jag följa med.

En dag besökte vi Chorge bror till Maria som vi tagit hand om i Hammarkullen. Han hade suttit 12 år i fängelse – ofta i ensamcell – på grund av sin insats för demokrati och mänskliga rättigheter. Hans syster Eva frågade mig om jag inte ville se på vad han åstadkommit under fängelseåren. Hon visade på en rad föremål i ben och trä som han slöjdat fram.

Ett av dem var detta krucifix. Han sa lite urskuldande att hans fromhet inte var som sin syster. Men detta hade han skurit ut under sina svåra år. Så gav han det till mig för att vi tagit hand om Maria.

Inför livets prövningar får vi söka oss till Kristi kors. Korset ger oss inte några enkla och klara svar. Men det finns där för oss att luta oss mot.

För några år sedan skrev jag dess strofer:
”Jag kommer till dig och jag undrar:
Vad vet du om mig här på jorden
bland alla de andra som finns här?
Vem är du och känner du mig?
O Herre, jag tror att du gör!

Jag kommer till dig med min fråga:
Vem är jag i skapelsens myller,
där människan tycks mig så liten?
Vem är jag? Jag frågar dig nu
för Herre, jag tror att du vet!

Jag kommer till dig med min oro
och undrar vad dagen som följer
skall bjuda av vånda och börda.
Var är du och lyssnar du nu?
O Herre, jag tror att du hör!”

Vi skall nu sjunga kyrkoherde Tore Littmarcks fina psalm 577 – ”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”

 

Leif Herngren  –  Källeryd Herrljunga 16.02.14

Written by leifherngren

februari 13, 2016 at 17:50