Pingstens bud om Gud

1985 träffade jag och fick lyssna till Adolfo Pérez Esquivel i Buenos Aires. Han hade genom sitt engagerade icke-våldsarbete för rättvisa och fred i Latinamerika fått Nobels fredspris 1980. Jag köpte hans bok i vilken han berättar om sin bakgrund och hur han som konstnär väcktes till ett en­ga­gemang som för hans del innebar plågsamma tider i fängelse.

Påsken föregås av stilla veckan. Stilla veckan följer efter passionstiden då vi följer Jesus och hans lärjungar på vägen upp till Jerusalem. Bibeltexterna ställer oss inför den kämpande tron, prövning­ar­­na i livet och kampen mot ondskan. Vad lär oss Jesus från Nasaret med sin vandring mot korset  om sin him­melske fader?

Esquivel fick 1977 uppleva en mycket märklig stilla vecka. På måndagen greps han av säkerhets­polisen och sattes i en cell som kallades för röret i vilken han vistades i 32 dagar. Den var utformad som ett L. Det gick att ligga i den på golvet och vid dörren fanns en mindre plats där han kunde stå. Två dygn förblev han helt i mörker. Sedan öppnades dörren. I ljuset upptäckte han snart de inskrip­tioner tidigare fångar gjort på väggarna. Några var destruktiva men andra som dessa: ”Heliga jung­fru, vi är oskyldiga” och ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

 Den inskription som slog honom allra mest var tecknad i anslutning till en stor blodfläck. Den slag­ne hade med sina fingrar och med sitt blod skrivit: Gud dödar inte. Mannen hade misshandlats och i cellen brottats med frågan vi alla kämpar med. Var finns du Gud i all bru­talitet i vår värld? Vem är du, Gud? Är du skapelsens och livets Gud? Den slagne mannens tros­bekännelse blev: Gud dö­dar inte. Det var inte Gud som stått för ondskan och det våld mannen drabbats av.

 En natt då Esquivel befann sig i Ecuador hade han en dröm. Han såg Kristus på korset klädd i den latinamerikanska mycket enkla dräkten – poncho. Strax därefter besökte han en kommu­nitet, ”Little brothers of Jesus”. Han gick in i deras lilla kapell. Där stod han så inför dess fondvägg med dess mål­ning – Kristus korsfäst i en pon­cho. Denna Kristus-bild har Esquivel alltsedan dess levt med. Han satt fängslad i 14 månader. När han kom ut målade han den tavla som åter­ges på baksidan av hans bok Christ in a poncho.

Vad lär oss Jesus om sin himmelske fader?

Esquivel såg i Christ in a poncho vad Johannes säger i sitt evangelium: Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. Jesus var människa bland män­niskor. Den enkla bondedräkten på Jesus vittnade om att han var Kristus också för Latin­ame­rikas indianer och fattiga bönder. Det är det budskap vi fått att bära ut till den värld där det som hände med Esquivel i dag sker runt omkring i vår värld.

Paulus konstaterar att Kristus Jesus har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och för er som var nära. Det är vad som sker på pingstdagen. Det budskap som Petrus inspirerad av Andens utgjutelse över apostlarna förkunnade på pingstdagen var påskens bud om livets seger över döden, om kärlekens seger över våldet, om försoningens seger över oförsonligheten. Det var ett budskap till parther, meder, elamiter… människor från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene iLibyi­en. Det konstaterades att vi har kommit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.

 Språkförbistringen bröts. Fredens anda formade i Jesu namn en gemenskap om vilken det framhölls att de hade allting gemensamt och höll samman – både judar och araber. Kyrkan – Kristi kropp – som formerades var möjlig, som Paulus slår fast genom att skiljemuren revs mellan judar och hed­ningar. Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen… för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. Anden utgöts över människor för att de skulle förenas och de fick så uppdra­get att bära ut fredens och försoningens ärende till alla folk.

Dessvärre inser vi i dag i kyrkorna att vi i allt det som pingsten vittnar om alltför mycket svikit. Vi har förkunnat en Gud som dödar och hävdat det rättfärdiga kriget. Skepp fyllda med slavar från Afrika och atomubåtar har burit Kristi namn! Vilken gud förkunnar vi? Är det Jesu Kristi fader eller är det vår egen gud som splittrar och raserar i stället för att bygga fredens och icke-våldets gemen­skap?

 En som fick bryta upp från sina tidiga uppfattningar om Gud var Augustinus – en av våra kyrkofä­der. Han brottades under många år med Gud med frågan om det ondas problem. Han berättar i sin bok Bekännelser om den förtvivlan han kände då hans bäste vän dog. Han uppfattade att den Gud han lärt känna inte såg och förstod hans sorg. Han kämpade mot Guds kallelse men fattade till sist att han inte var bunden av någon annans vilja än sin egen bundna vilja. Hans mors vittnesbörd och enträgna böner och biskop Ambrosius goda inflytande ledde honom 32 år gam­mal till omvändelse och dop. Den gud han kämpat emot hade varit ”en fantasins föreställ­ning och en villfarande män­niskotanke”. I Jesus Kristus och under Andens inflytande fann han befrielsen till gemenskap med den Gud Jesus uppenbarat.

Augustinus formade denna bön som vi får göra till vår bön:

Andas i mig, heliga Ande, så att jag tänker heliga tankar.
Mana mig, heliga Ande, så att jag gör det som är heligt.
Styrk mig, heliga Ande, så att jag skyddar det heliga.
Vaka över mig, heliga Ande, så att jag ger akt på det heliga.

Esquivel såg Kristus korsfäst i en poncho och slog följe med honom och blev ett vittnesbörd om icke-våldets kraft för rätt och rättfärdighet. Han skriver:

Han är de fattigas Kristus. Och han är en Kristus utan ett ansikte eller händer och fötter, för hans ansikte, händer och fötter är Latin Amerikas indianers och bönders ansikten, händer och fötter.

Då vi firar mässa i pingst gör vi det i en mindre grupp men vi gör det i gemenskap med indianer och fattiga bönder i Latin Amerika, med människor från Mesopotamien, Judeen och Egypten och med judar och araber. Vi ber:

Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
se den nöd som du har sett,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Visa oss ditt bords hemlighet:
Ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Leif Herngren 13.04.21