Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for mars 2011

Livets bröd – det levande brödet – Midfastosöndagen

leave a comment »

Johannes 6:48-59

Evangelietexterna denna söndag är hämtade från Johannesevangeliets sjätte kapitel. Johannes be­rät­tar om brödundret på berget vid Galileiska sjön. Mycket folk har samlats för att lyssna till hans förkunnelse. Dessa behöver efter ett tag något att äta vilket Jesus ordnar med hjälp av en pojkes korn­bröd och fiskar. Folket ser det profetiska i undret och vill göra honom till brödkung – fixare av deras lekamliga behov. Då drar Jesus sig undan i ensamhet.

Men snart fångar folket på nytt in ho­nom. De önskar få klarhet i vem han är. Han skall genom ytterligare under visa vem han är: Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra?

Är inte deras tankar och önskningar de som präglar också vår tid?  Religionspsykologen Owe Wikström säger om vår tid:

Detta är gudsnjutningens tid mer än gudsfruktans. Man älskar frukterna mer än trädet, gå­vorna mer än givaren, tryggheten mer än efterföljelsen.

Han menar att det finns trostolkningar som bara spelar på känslosträngar och pekar på framgångs­orienterade fromhetsrikt­ningar som tar sin utgångspunkt i lycka, framgång och hälsa.

Vad gäller om oss? Söker vi en för oss nyttig gud, en gud som vi har nytta av och som stämmer med våra tankar och övertygelser? Eller är det den Gud som Jesus från Nasaret uppenbarar på korset.

Detta kapitel återger vändpunkten i Jesu liv. Brödundret föder avgörande samtal om Jesu liv och gärning. Själv presenterar han sig som livets bröd – det levande brödet. Inför hans förkun­nel­se och utmaningar står det att många sa: Det är outhärdlig, det han säger. Vem står ut att höra på honom. Och så övergav de honom.

Jag är livets bröd

Vad var det de inte orkade höra honom säga? Det var de ord vi tidigare hörde läsas ur evangelie­tex­ten: Vers 48-51  –  Jag är livets bröd!

De som lyssnade började tvista med varandra om vad det var han ville ha sagt: att ge dem sitt kött att äta. Säkert undrar också vi vad Jesus vill ha sagt då han fortsätter med orden: Om ni inte äter Män­niskosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Ställer oss Jesus inför magi – att hans kött och blod – dessa lekamliga beståndsdelar skall ge oss del av evigt liv? Vad menar han?

Vi kan gå till ett par andra händelser som Johannes berättar om. Rådsherren Nikodemus sitter en natt och talar med honom och får då dessa ord: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. Men, säger Nikodemus, inte kan väl någon på nytt komma in i sin moders liv och födas en gång till? Jesus har brukat ett kraftfullt bildspråk. Nikode­mus har uppfattat det bokstavligt.

Till en samarisk kvinna i Sykar som hämtar vatten ur en brunn ber Jesus om dricksvatten. Sedan bör­jar han tala om levande vatten. Kvinnan förstår honom inte – levande vatten? Varpå Jesus säger: Det vatten jag ger blir en källa… med ett flöde som ger evigt liv.

Vad Jesu budskap handlar om har förre biskopen och poeten Nils Bolander tolkat i dessa ord:

”Vi gjorde ett sällsamt byte i dag, här uppe vid altarrunden.

Vi möttes åter, du Kristus och jag, i den allvarsmättade stunden.

Jag gav vad jag hade, min synd och nöd, min rädsla och oförmåga.

Du gav mig det eviga livets bröd, och kraften att vilja och våga.”

Levande vatten och livets bröd är de ord Jesus brukar för att hjälpa oss att förstå hans ärende och vad han vill ge oss. Nils Bolander fortsätter sin tolkning:

”Jag gav dig mitt tvivel och vankelmod, min svaga och bräckliga vilja.

Du gav mig ditt dyra och heliga blod, som ensamt kan frälsa och hela.”

Jesus ger sig själv till oss i bröd och vin

Jesu ord förstås utifrån att han för oss gav sitt kött och blod på korset. De för oss till den måltid vi strax erbjuds att dela med varandra. Gemenskapen med Kris­tus, ut­tryckt med att äta hans kött och dricka hans blod ställer oss inför den personliga rela­tionen till Jesus – om den tro som är förtröstan och tillit till Gud. Kristi närvaro i bröd och vin är trons my­s­­te­rium. Guds gåva till oss. Med Bolanders ord: ”Du gav mig ditt dyra och heliga blod, som ensamt kan frälsa och hela.”

Vi kan missförstå Jesus och uppfatta att hans ärende bara skulle gälla vad vi ibland betecknar som de andliga behoven. Då har vi glömt hur detta samtal började. Det hade sin utgångs­punkt i att människors lekamliga behov engagerade Jesus. Han såg till att de fick bröd och fiskar att äta.

Då Jesus tog emot de fem kornbröden ur pojkens hand säger evangelisten: Jesus tog brödet, tack­ade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha.

Det är samma formuleringar som återges när Jesu instiftar nattvarden: Jesus tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sa: Detta är min kropp som blir offrad för er.

Evangelietexterna denna söndag lär oss …

att Jesus bryr sig om vår brödfråga. Det är ett svek mot Skaparen – som ger oss bröd att äta – att vi delar detta bröd så orättfärdigt att somliga blir helt utan och lever i djupt armod medan vi i västvärlden i vårt överflöd ständigt kräver tillväxt – en tillväxt som är omoralisk och destruktiv för oss människor och den jord vi fått att leva på.

att människan inte kan mättas enbart med bröd.  Då Jesus förstod att de människor han mättat ville göra honom till brödkung – en som enbart skulle mätta deras lekamliga behov – då drog han sig undan!

att vi har att dela såväl levebröd som livets bröd med varandra

Varje nattvard är en påminnelse till var och en av oss om att dela levebröd och livets bröd med varandra och med andra. I nattvarden som vi strax inbjuds att ta del i kommer vi att be dessa ord:

”Kristus, vi tackar dig för din stora gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ett svar till dem, som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, se den nöd som du har sett, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”

Han som presenterar sig som Livets bröd vill genom denna hän­del­se – som evangeliet återger – få oss att öppna våra ögon för vad livet i sin helhet utgör. En män­­­niska kan inte leva ett verkligt liv utan både levebröd och livets bröd. Vi behöver både och för att kunna leva det liv vi skapats till. Livets bröd är det levande brödet!

Leif Herngren – Bohus-Björkö 2011.04.03

Written by leifherngren

mars 30, 2011 at 17:42

Publicerat i Fastlagstiden, Predikan

Vägen till korset är vägen till livet – Palmsöndagen

leave a comment »

Joh 12:1-16

Evangelietexten ger oss berättelsen om måltiden i Betania i vilken Maria utför sin smörjning av Jesu fötter. Jesus tolkar hennes handling som en förberedelse för hans död och begravning. Den andra berättelsen handlar om Jesu intåg i Jerusalem som gett denna dag sitt namn. I den ljuder Hosianna-ropen från många av dem som bara några dagar senare skulle ropa kors­fäst, korsfäst!

Om vi läst vidare hade vi fått lyssna till hur Jesus talar om sin död och bland annat ger oss orden om vete­kornets lag – Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Vi skulle kunna tro att de orden enbart gäller Jesus. Men orden gäl­ler såväl Jesus som oss. Vetekornets lag syftar på mig och mitt liv – på oss som inte så gärna lyss­nar till Jesu ord att den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.

Till palmsöndagens tema Vägen till korset vill jag tillfoga att den vägen är vägen till livet.


Den lidande Guden

Den 9 april 1945 – en knapp månad före krigsslutet – avrät­tades på Hitlers order ett antal män i kon­centrationslägret Flossenbürg. Samtliga var anklagade för att ha varit inblandade i attentatet mot Hitler. Bland dem som avrättades var präs­ten Dietrich Bonhoeffer. Han var redan fö­re kriget en mycket ansedd teolog, för­fattare och kyrkoledare. Framför allt fick boken Motstånd och un­der­kastelse en oerhörd betydelse. Den publicerades efter hans död innehållande brev mm för­fat­tade under hans två år i olika fängelser och koncentrations­läger.

Vem var han då? Han funderar själv över detta och skriver ner sina tankar i dikten Vem är jag?

”Vem är jag? Man säger mig ofta 

att jag träder ut från min cell

lugn och glättig och fast

som en herreman från sitt slott.

Vem är jag? Man säger mig ofta 

jag talar med vakterna här

fritt och vänligt och klart

som vore befälet mitt.

Vem är jag? Man säger mig även

att olyckans dagar jag bär

oberörd, leende, stolt

som vore jag van att segra.”

Efter diktens ord ger han sedan följande kommentarer:

”Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme, skakad av vrede vid självsvåld och ringaste kränkning…

Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Han befinner sig i fängelset utanför Berlin då de allierades bombmattor faller allt oftare och ibland mycket nära fängelset. Och fångarna har inga skyddsrum att ta sig ned i. De får under stor fruktan vistas i sina celler och korridorer. De är under sådana förhållanden och i oviss väntan på vad mor­gondagen skall innebära som Bonhoeffer funderar över vad det är att vara människa och kristen. Hans tankar blir inte till någon färdig teologi utformad vid ett skrivbord utan tankar och reflexio­ner i brev till sina vänner.

Där får han en allt större insikt om vem Gud är och skriver: ”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset. Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss… Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande; blott den lidande Guden kan hjälpa.”

I sitt eget lidande lär Bonhoeffer alltmer känna den lidande Guden – den Gud som i Kristus nag­­las fast på ett kors och dör. Den lidande Guden är den Gud som tagit upp kampen mot ondskan och satansmakterna i världen. Han steg aldrig ned från korset!

Det är detta som fastetiden på nytt påmint oss om? Det är palmsöndagens bud­skap med sitt tema: Vägen till korset.

Bonhoeffers kamp ger honom också allt större klarhet i vad det är att vara kristen. Han skri­ver: ‘En kristen stannar hos Gud i hans våda’, det är skillnaden mellan kristen och hedning. ‘Stanna kvar här och vaka med mig’, ber Jesus i Getsemane. Det är motsatsen till allt det som den religiösa människan väntar av Gud. Människan blir kallad att lida med, när Gud lider på grund av den gudlösa världen.

Inför fastan sjöng vi i våra kyrkor ”Se, vi går upp till Jerusalem”. Vad menar vi med de orden? Har de ett egentligt innehåll för oss nutida kristna? Vi har på nytt ställts inför den lidande Guden. Det mötet ställer oss inför vad vetekornets lag innebär – att också lärjungen kallas in i Guds lidande. Och samtidigt – att vägen till korset är vägen till livet! Med Jesus på korset var den lidande Guden. Jesus var inte – som han trodde – övergiven. Bortom korset och graven står han som Uppståndelsen och livet!


Människorna kring Jesus

I texten möter vi människorna kring Jesus denna palmsöndag:

+  Där finns syskonen Lasaros, Marta och Maria. Lasaros hade som ingen annan mött Gud då han av Jesus kallades ut ur graven. Nu finns han med vid borden – tyst och ändå ett levande vitt­nes­börd. Marta passar upp och som just i detta är en av Jesu nära vänner. Hon har likt Maria i Jesus sett någon mer än snickarso­nen. Då Marta beter sig nyktert och som man ska så fram­träder Maria sådan hon är – im­pulsiv, slösaktig, dåraktig. I henne möter vi en kvin­na som in­te räknade och be­räknade utan som gav sig själv i ett slösande överflöd – en människas absurda agerande utifrån sin kär­lek till Jesus. Den handlingen mötte genast protest från den ”nyktre” lärjungen.

+ En annan av dagens huvudpersoner är Judas. Evangelierna ger oss ingen vacker bild av honom. Här möter vi hans småaktiga kommentar till vad Maria gjor­de. Senare hans svek vid gripandet av Jesus. Judas var en av de tolv. Han ha­de som de andra vandrat med Jesus, lyssnat till honom, sam­talat med honom, brutet bröd till­sammans med ho­nom. Mitt i allt detta når inte Jesu person fram. Det räcker inte med att räknas till Jesu vänner för att verkligen se och öppna sig för vem han är!

+  Därmed är vi inne på alla dessa andra som spelade sina roller i stilla veckan: övers­te­prästerna och de skriftlärde. De representerade den religiösa eliten, var religionens ansva­riga. Lars-Åke Lundberg säger i anslutning till dessa texter: ”Risken att bli red­skap åt det onda är sär­skilt stor för dem som sysslar med ”det heliga”: präster, kyrkomusiker, vaktmäs­tare… ” Vi behö­ver tala om det­ta, för att hjälpa varandra att se och bli med­­vetna om denna fara.

I mötet med dessa som fanns där runt Jesus får vi ställa frågan: Var finns jag i allt detta? Texterna handlar ju inte bara om förfluten tid och Jesu samtid. Texterna handlar om oss. Det är väl inte så att du sitter på åskådarplats inför allt detta med Jesus? I så fall manar han dig att kom­ma ned och bli delaktig – bli en av hans lärjungar!

Är vägen till korset verkligen vägen till livet?

Du som är i kyrkan i dag – har du funnit vägen till livet – till ett rikt liv? Eller sit­ter du kanske här fortfarande med din fråga om var vägen till livet går? Fastans bud till oss är att vägen till livet är vägen till korset! Var är du på din vandring genom livet som människa och kristen?

Thomas Merton, en av vår tids mest kända kristna författare berättar om hur han blev kristen. Det var en mödosam väg innan han som amerikansk student utan tro bestämde sig för att bli kris­ten. Det blev en avgörande händelse då han döptes och inlemmades i kyr­kan. Men han vittnar om sin fortsatta kamp och skriver: ”Jag gjorde mig skyldig till det förfär­liga misstaget att träda in i det kristna livet, som om det bara vore det vanliga livet, tillsatt med ett stänk av nåd.” Han blev sedan lärjunge – till hjälp för andra till lärjungeskap!

Var befinner vi oss – vi som inför stilla veckan och påsken har mötts till gudstjänst här i Björ­kö missions­kyrka? Har vi helt och fullt insett detta som evangeliet vill säga oss i dag att vägen till korset är vägen till livet?

I brödet som lärjungarna bröt tillsammans med sin Mästare och i bägaren som de delade uppenba­rades Guds nedslag bland människorna, i den måltiden inplanterades Guds nu – och därmed evig­he­ten – mitt i den dag och den verklighet som var. Så skall ske också i denna gudstjänst!

Jesus red en dag in i Jerusalem. Han tog den väg som bar till korset. Så blev det därför ”att han inte tog det gudomliga sig till en krona”. Därför ”att han valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är. För att han lydde fram till det yttersta – döden på korset, vet vi vad seger, vet vi vad väl­dighet, vet vi vad Gud är.” Amen! Halleluja!

Leif Herngren Björkö 09.04.05

Written by leifherngren

mars 8, 2011 at 14:16

Publicerat i Påsktiden, Predikan

Guds försonande upprättelse – 5 i fastan

leave a comment »

Johannes 11:46-57 och 1 Johannes brev 1:8-2:2

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fas t du är långt borta vet du vad jag tänker… du är förtrogen med allt vad jag gör… Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick?

De orden i Psaltaren är ord att våndas inför och känna en stor fruktan inför – att vara avslöjad. Det är den verklighet som alltför många lever med i upplevelsen av en gud som granskar och nagelfar var­je människa för att döma och få henne avslöjad och kastad till marken. En uppfattning under­byggd av människors underkännande av en – ibland av människor med kristet förtecken.

Men den Gud som vi möter i långfredagens budskap är den Gud som upprättar genom försoningens erbjudande och möjlighet. Grundtonen i den psalm jag citerade bärs upp av vissheten att det är gott för mig att mitt liv grans­kas. Men inte för att jag skall fördömas och tryckas till marken utan för att jag skall få klarhet om vem jag är, vart jag är på väg – bort från Gud eller på Guds väg. Psalmen vi­lar i tron att den som rannsakar är barmhärtighetens Gud som vill räta min rygg och i nåd hjälpa mig med min vandring genom livet. Den slutar med bönen att bli rannsakad och prövad: Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Där Jesus drog fram ställdes människor inför en befriande nåd men också inför den sanning som kräv­de rätt och rättfärdighet. Dilemmat är att människor i alla tider frestats att stanna inför en av des­sa verklighe­ter. Det blir bara nåden – en överslätande nåd. Eller det blir bara sanningen – hårda, dömande ord. Vi ser inte att den Guds kär­lek – som nåden springer fram ur – också rymmer rättfär­dighet. Eller vi ser inte att vi i mötet med sanningen ock­så står inför Guds barmhärtighet – dock inte en barmhärtighet som bortser från ond­skan – det är inte barmhärtighet – utan den barmhärtighet och nåd som förlåter, renar och upprättar. Nådens evangelium får aldrig inbjuda oss att glömma vårt ansvar för rätt och rättfärdighet. Sanning­ens blottläggande av det onda skapar förutsättningen för försoning – den försoning som har sin grund i Guds kärlek och vilja med varje människa.

Evangelium betyder ett glatt budskap och i detta budskap har begreppet nåd en grundläggande plats. Nåden är inte till för att släta över ondskan och upphäva rättvisan. Nåden är en förutsättning för människans rättfärdiggörelse – att hon trots sin orättfärdighet och skuld kan stå befriad inför Gud. Rättfärdiggörelsen är Guds verk grundad i den kärlek som söker människan till upprättelse och frälsning. Försoningens och förlåtelsens möjlighet ligger i Guds hand – i Guds befriande nåd.

Detta är det budskap som utgår från korset – långfredagens hälsning till oss.

Jesu korsfästelse har ibland uppfattats som Guds sätt att bli av med sin vrede genom att slå sin Son. Om detta har vi i kyrkorna tvistat. Man har hävdat att den vrede guden skulle försonas och befri­as från sin förbittring över människorna. En försoning av Gud har förkunnats i stället för människans försoning med Gud i Kristus.

Vi trodde att han blev slagen av Gud, förnedrad. Det är profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare som vi hörde läsas tidigare. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… sargad för våra synder.

Här steg Paul Peder Waldenström fram med sitt evange­lis­ka budskap bland annat i dessa ord från hans bibelkommentar: ”Föremålet för försoningen är inte Gud utan världen. Det gäller icke att försona Gud med världen, utan endast att försona världen med Gud.” Människan sätts in i ett nytt och rätt förhållande till Gud. Och det är Guds verk genom Kris­tus.

”Gud vill försoning” är rubriken över ett avsnitt i ett av Paulus brev. Utgångspunkten är hans kon­s­ta­terande att Kristus har dött för alla, för att de inte mer skall leva för sin egen skull. Meningen med en människas liv är liv i relation till min nästa. Men inför det står vi alla med våra misslyckanden och svek – med skuld inför människor och därmed inför vår skapare.

Evangelium enligt Paulus är att Gud i Kristus försonat oss med sig. Paulus har ställts i förso­ningens tjänst. Det är hans uppdrag ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus. Som Kristi sän­de­­bud ber han på Kristi vägnar: Låt försona er med Gud.

Guds försonande upprättelse

Så länge jag teg tynade jag bort… Min skuld har växt mig över huvudet, den är en börda, för tung för mig… Jag är krokig och böjd… Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker, mina ögons ljus har slock­nat. I åtskilligt av den psykologisering av vår värld som dominerar i dag är dessa Psaltarens ord en överdrift – eller utan verkligt innehåll. Men för dem som tar människans ansvar på allvar och vår möjlighet till att gravt missbruka detta vet att det är en verklighet för många. Vi är moraliska varelser. Det tillhör den resning av människan som gör henne till människa. Då jag svikit detta hos mig föder det skuld.

Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld. De orden är direkt knutna till orden ovan. De ger oss två sanningar. Befrielsen från min destruktiva inkapsling av skulden i mitt inre sker då jag öppnar mig och erkänner mina tillkortakommanden, mina felsteg, min synd. Denna sanning svarar upp mot den andra. Försoningen i Kristus lyfter av bördan jag bär, helar och reser mig som människa. (Psaltaren 32:3ff och 38:5ff)

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Det hävdar Johannes i ett av sina brev. Sanningen kastar sitt ljus över och in i oss. Vi ser vårt misslyckande och står så inför det som är människans adelsmärke – hennes ansvar. Det tar i sin tur konkret uttryck i hennes skuld inför människor och Gud. Men just i människans erkännande av detta ligger förutsättningen och grunden för befrielsen från synden och skulden. Johannes fortsätter därför med att ge oss befrielsens och förlåtelsens ord till upprättelse: Du som ber om dina synders förlåtelse,

tag emot befrielsen enligt Herrens eget löfte: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. (1 Johannes brev 1:8,9)

Dessa ord har relaterat synd och skuld till Gud. Det har att göra med vår brustenhet till vår Ska­pare och räddningens möjlighet i Jesus Kristus som Frälsare. I gudstjänsten och inte minst i nattvar­den möter vi detta inte bara som budskap utan som verklighet – i befrielsens ord och i nattvardens gåvor som konkreta uttryck.

Det är en läkedom att jag i ett samtal med någon finner klarhet i försoningens förutsättning. Det sjä­lavårdande samtalet kan ske med den som jag har förtroende för. Ibland kan det vara avgörande att det samtalet får ske med någon som äger tystnadsplikt. Bikten ger än större möjlighet till förlösande samtal och mottagande av den avlösning som då sker av den börda som skulden utgjort.

En människas vittnesbörd om brottningen med sin synd och skuld

I dikten Purgatorium, Skärseld vittnar poeten Dan Andersson att livet inte får handla om att fly un­dan samvetets röst utan att bege sig dit där räddningen finns för en sargad människa. Han berättar hur han brottas med det onda han finner hos sig själv – i det här fallet mot en vän. ”Det som slumrar djupt, slagit våldsamt ut i giftig stinkande blom, och jag fruktade allt, men fruktade mest den bäste vännens dom.” Han skildrar hur han under stjärnornas sken vandrar i natten. Hans sinne är tungt och hans blick söker sig ner mot jorden. Då nås han av en röst och möter någon, mörkrets gestalt. Men i mötet med frestaren och ett fortsatt liv tyngd av sin synd och skuld finner han ingen rädd­ning.

Han ryggar inför detta möte. Han drömmer om något helt annat vilket han säger till den han mött: ”Jag drömmer om reningens vita eld… jag går till en plats som du aldrig sett, och dit vägen bär emot – jag går att bikta min innerst synd i natt vid korsets fot.”

Han går en väg han uppfattar hård och lång men kommer så en morgon ut i glimmande ljus på ”en äng där i rosor höljts allt grovt och besudlat grus”. Där händer något.

”Och korsets herre regerade där med sin vithets lågande hand, hans klädnad lyste var syndare väg i sol över paradisstrand. Och min mördaredräkt för en vårens fläkt i trasor revs och föll ned, och konungen lyfte sin härlighets hand och sade stilla: bed! Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus med ögon utan skuld.”

Nu är vi Guds barn

Vad är det att vara människa och kristen? Vad är evangeliets innersta budskap till oss i vår brottning med våra nederlag, i mötet med det onda och då inte bara utanför oss – hos andra – utan det ondas försök att snärja in oss i sitt grepp? Vart är vi på väg?

Evangelisten Johannes ger oss sitt svar på vad vi är. ”Nu är vi Guds barn”. Frågan om vad vi skall bli lämnar han öppen för ”det har ännu inte blivit uppenbart”. Men det hopp han delar med sig i sitt evangelium är grundat i den övertygelsen att livet vi lever här inte är slutet på historien. ”Vi vet att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1 Johannes brev 3:2)

Att vara människa är att vara på vandring, på väg, att växa som människa. Det är att leva med ett hopp förankrat i Guds löfte och i förväntan ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Om detta gav oss poeten Dan Andersson sitt vittnesbörd.

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.

Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,

och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren Älvängen 09.06.29


Written by leifherngren

mars 8, 2011 at 13:34

Publicerat i Fastlagstiden, Predikan

Livets bröd i vår livskamp – Midfastosöndagen

with 2 comments

Johannes 6:24-35

”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för stor och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Vad handlar våra liv om? Är det ett liv på ytan där vi håller oss på mattan – innanför väl upp­mätta revir? Är det som poeten Werner Aspenström fångar in i sin dikt att evigheten och dess frågor är alldeles för stora för oss så vi nöjer oss med vandringen på vårt lilla körsbärsblad?

Då är fastan en svår tid för oss med dess texter nära relaterade till vad det innebar för Jesus att vandra upp mot Jerusalem. Temat för ett par sönda­gar har varit Prövningens stund och Den kämpande tron och i söndags var temat Kampen mot ondskan. I dag ställs vi inför Jesu ord om sig själv som Livets bröd. Jag låter dagens tema relateras till tidigare tema – främst temat i söndags Kampen mot ondskan. Fastan vill säga oss att vi i våra liv behöver hjälp – att stå emot det onda och stå för det goda. Livets bröd i vår livskamp.


Ondskans andekrafter

I Skriften behöver vi inte komma längre än till dess första bok förrän vi möter sveket och det första brodermordet. Människans historia är berättelserna om människan som aktör eller offer för ondskan. Ondskan personifieras i Bibeln i mytiska gestalter som ormen, draken, Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett litet överseende leende – men ondskan själv, det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

Det Paulus sa till efesierna i förra söndagens episteltext är ord till oss också i dag: Det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­terna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himla­rym­derna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen.

Men har dessa ord med vår verklighet och vår uppfattning av världen att göra? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som kännetecknade Hitler-Tyskland – visat på att de ”makter” som Paulus talar om i sina brev har att göra med krafter som verkar mitt ibland oss människor och för grupper och natio­ner till vanvettets brant. Teo­lo­gen Albert van den Heuvel skrev om detta i boken Dessa förrädiska makter i vilken han arbetade med Paulus bruk av begreppet andemakter och relaterade detta till vår tids makter. För honom var dessa makter förrädiska därför att vi inte ser deras nedbrytande karaktär och styrka. Han uttryckte det så här: ”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt och rasfördomar, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vara fullt skönjbart.”

En pessimistisk bild? Ja, men det farligaste är inte människans destruktivitet, utan att vi stilla­tigan­de accepterar den. Ondskans realitet är dess ofattbara förmåga att klä sig i till synes vack­ra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargarna som kom klädda i fåraklä­der. Det gällde religiösa le­dare.

Är det detta som poeten Gustaf Fröding ville hjälpa oss förstå med sitt verop över dem som inte vill se. Hans ord är inte minst utropstecken för oss förmedlare av olika slags budskap.

”Tidens stämning är ond och hård! Släktet tröttnat på själavård, tänker själv och med egna ord, talar högt på Guds sköna jord, lyssnar icke på fagert snack, sätter modigt på lögn sin klack, lögn som levat i tusen år och fördenskull i ära står…

Ve därföre och trefalt ve över dem, som ej vilja se,men fördölja med rosenfärg ruttenheten och rost och ärg!

Ve därföre och trefalt ve över dem, som oss stenar ge,när de skulle oss giva bröd och ge halmstrån åt oss till stöd!”

Det finns inte någon neutral mark i universum i mötet med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte – antingen vi vill erkänna de val vi gör eller inte – an­tingen vi kallar oss kristna eller inte.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast ser vi det som en följd av att verkligt onda människor agerar. För­in­telsen av miljontals judar har vi sett som en följd av nazis­­mens herravälde i Tysk­land. Det är en del av sanningen, men nazisternas mål att utrota judarna kunde de inte själva klara av. Till det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin och industrin för att skilja ut och utmärka alla judar och bygga upp förintelselägren. Detta ägde rum under en öronbedö­vande tystnad hos de etable­rade eli­terna i det tyska sam­hället som kunde ha höjt sina röster.  ”Hatet byggde vägen till Ausch­­witz men det var likgiltigheten som bana­de den.”

Vi har en flyktingpolitik som jag tycker vi får skämmas för. Men vem är ansvarig bland alla dessa som via personakter utan att se människan ser till att beslut tas om vederbörandes utvisning?

Profeten Jesaja ger oss dessa allvarsord inför vad som pågick i hans tid och pågår i dag: Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram… Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

Lyssna: Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.


Guds bröd – eller världens alla erbjudanden

Dagens evangelietext berättar för oss att människorna sökte efter Jesus. De hade fått vara med om ett brödunder. Dagen efter upptäckte de att Jesus var försvunnen. Han hade dragit sig un­dan för att få vara ensam i samtal med sin Fader. Till sist hittade de honom men för Jesus stod det klart varför de var så ivriga att finna honom. Han konstaterade: Ni söker inte efter mig där­för att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. De ville ha någon som skulle lösa deras materiella behov – levebrödet.

Också i dag söker människor Jesus. Men det är inte något unikt bara för Jesu samtida att en avgörande anledning för mångas sökande är Gus gåvor och välsignelser och inte Givaren.

Evangeliet i dag vill tala om för oss vad vi behöver i vår livskamp. Jesus säger: Guds bröd – det sanna brö­det – är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. Det är något helt annat än allt det som i dag saluförs av skickliga profeter, erbjuds oss via reklamen och visas upp i media av dagens försälja­re av lycka och framgång. Jesus sa: Satsa inte på den föda som är förgäng­lig utan den föda som består och skänker evigt liv.

Guds bröd är av helt annat slag relaterat till människors verkliga vardag och behov – för hela människan. Guds bröd är det om behövs i prövningens stund och då vi brottas med livet och kämpar i vår tro. Det bröd vi erbjuds i fastetid är inte sötsaker. Därför att det inte är det vi behöver när vi – som psalmisten uttrycker det – ställer frågorna: Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?


Livets bröd

Jesus träder fram här i gudstjänsten med ett erbjudande som berör djupen i våra liv: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Kan detta vara sant? Svar kan vi få av dem som bejakat Jesus och lever av detta bröd.

Mina tankar går till en av dem. Nelson Mandela växte upp i Sydafrikas apartheid med dess förakt mot honom själv och hans svarta medsyskon. Som student sökte han friheten för egen del. Men detta fick inte bara gälla honom själv utan hela hans eget folk och han anslöt sig till frihetskampen i ANC. Landet var mycket rikt land men bara för de vita. Men han såg att den största rikedomen för detta land var dess folk och kände att ”friheten är odelbar: bojor på en av mitt folk var bojor på alla och bojor på hela mitt folk var bojor på mig.”

Under de många åren på fängelseön Robben Island växte det fram en ny hunger hos honom. ”Det var min fasta tro att det inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också för­tryck­aren.” För Mandela stod det klart att den mänskliga värdigheten inte bara gått förlorad för den förtryckte utan också för förtryckaren. Denne man trädde ut ur fängelset som en av vår tids mest kraftfulla moraliska ledare med en oerhörd resning. Han har gått kärlekens och för­so­ningens väg – för att söka lära både svarta och vita hur man bygger ett land med rätt och rätt­­färdighet. En som haft närhet till Mandela berättar att Mandela slet ut ett antal biblar un­der fäng­el­seåren. Hans hunger efter frihet och värdighet för sig själv och sitt folk mättades av det bröd som är livets bröd, Guds bröd.

”Ät mitt bröd…”

Vi behöver Livets bröd för att mätta vår verkliga hunger… i prövningen stund för att vår tro skall leva… i kampen mot ondskan och för det goda i världen.

Fastlagstidens texter speglar livets verklighet. Jesu vandring upp till Jerusalem och korsdöden var förutsättningen för att han i dag kan erbjuda oss sitt bröd – sig själv.

Påskdagens kväll stod han mitt i lärjungeskaran med sin fridshälsning. Ibland kanske vi öns­kat att han skulle ha nöjt sig med detta och att vi fått njuta hans frid innanför de stängda dör­rarna. Men han visade dem sin korsmärkta kropp och påminde dem om deras uppdrag. Och för att det skul­­le kunna genomföras andades han på dem och sa: Ta emot helig ande.

Det vill han skall ske på nytt med oss här och nu. Han som är Livets bröd.

Leif Herngren Borås 07.03.18

Written by leifherngren

mars 8, 2011 at 12:33

Publicerat i Fastlagstiden, Predikan

Kampen mot ondskan – 3 i fastan

leave a comment »

Mark 5:24-34, Jes 59:14-16a och Ef 6:10-18

Vi är inne i fastlagstiden då bibeltexterna möter oss med det allvar som hör samman med Jesu vand­ring till Jerusalem och korset. Förra söndagens tema var Den kämpande tron och i dag ställs vi inför Kampen mot ondskan. Den här dagen är också minnesdag för terrorismens offer med dess påminnelse om ondskan i världen.

I Skriften kommer vi inte längre än till dess första bok och tredje kapitel förrän vi mö­ter sveket och det första brodermordet. Människans historia är historien om människan som aktör eller offer i mötet med ondskan. Ondskan personifieras i mytiska gestalter som ormen, som draken, som Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett leende – men ondskan själv, det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

 

Ondskans framträdande

Ondskans problematik är att den har en ofattbar förmåga att klä sig i vackra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargar som kommer klädda i fårakläder. Det gällde religiösa le­dare. Ondskans främsta känne­tecken är för­klädnaden. Det har därför sagts att kyrkan är en av de platser där man finner onda männi­skor. Där kan man döl­ja sin ondska för sig själv och för andra.

Det finns inte någon neutral mark i universum i vårt möte med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte – antingen vi vill erkänna de val vi gör eller inte – an­tingen vi kallar oss kristna eller inte.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast vill vi se det som en följd av att verkligt onda människor agerar. Det ohyggligt on­da som förintelsen av miljontals judar innebar har vi sett som en följd av nazis­mens herravälde i Tyskland. Det är naturligtvis korrekt, men nazisternas mål att utrota judarna hade de ingen möjlig­het att själva förverkliga.

Det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin för att utmärka och skilja ut alla judar och märka ut dessa inför det som skulle komma att ske. Den processen tog tid och skedde under tystnad hos alla etablerade och organiserade eli­ter i det tyska samhället – hos alla dem som kunde ha höjt sina röster mot den annal­kan­de katastrofen och gjort sig hörda. ”Hatet byggde vägen till Auschwitz men det var likgiltigheten som banade den.”

Profeten Jesaja sätter detta på sin spets i dagens gammaltestamentliga text:

Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

Och lyssna: Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.

Vi kan påminna oss Martin Luther Kings kanske mest citerade uttalande: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

I de jätteorganisationer som såväl samhällets byråkrati som det privata näringslivet utgör i dag vet vi att den enskildes ansvar kan elimineras. Ett fritt svävande, oförankrat ansvar är en god förut­sättning för att omoraliska eller olagliga handlingar ska kunna ske. Till det behövs bara lydiga eller till och med villigt deltagande människor – som normalt sett inte skulle bryta mot mo­ralens regler.

Vi kan se hur detta bland annat sker vad gäller den svenska flyktinghanteringen. Enskilda männi­skor utsätts för absurda beslut och handlingar, där det tycks vara omöjligt att se var an­sva­ret ligger. Genom att personakter av skiftande slag manglas genom olika instanser förblir de män­­niskor som dessa gäller utan ansikte för hand­läg­garna. En läkare använde uttrycket ”byråkratisk barnmiss­han­del” inför hur han uppfattar att flyktingfamiljer behandlas av svensk byråkrati och rege­ring.

 

En kamp mot ondskans andemakter

Paulus varnar i flera av sina brev för makter och krafter som människan inte skall låta vara sina her­rar. Det gäller att ta upp kampen mot dessa för att bana väg för det goda, för rätt och rättfärdig­het. Från dagens episteltext av Paulus läser vi: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­ter­na, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. För henne gäller att utifrån det mänsk­liga förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidningar och se efter vad utrymme som ges åt horoskop och liknande humbug. En nyandlighet med en salig bland­ning av ingredienser från jordens skiftande religioner och annat breder ut sig.

Samtidigt florerar olika makter och maktcentra som aldrig förr – och ses av inte så få som de allena saliggörande krafterna i samhället och dess politiska och ekonomiska utveckling. Marknadskraf­ter­na skall i dag råda i såväl väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda andemakter. I dag är det skiftande makter som driver både våra politiker och oss andra dit vi – i varje fall många av oss – inte vill.

Har de makter och krafter som Paulus talar om att göra med vår tid och vår situation? Och vilka är dom? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som känneteck­na­de Hitler-Tyskland – insett att de makter Paulus talar om i sina brev har att göra med de krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och för enskilda, grupper och nationer till vanvettets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp denna fråga och me­na­de att makter kan betyda de opersonliga krafter som finns i vårt samhälle – ekonomi, propagan­da, sexualitet, all­männa opinionen, religiösa tänkesätt och fördomar – det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vi är klart medvetna om det.

Men Paulus talar inte bara om dessa makter utan slår fast att Gud avväp­nade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem ge­nom Kristus. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats. Kristi kyrka och församling fick av Jesus uppdraget att föra kampen mot ondskan vidare – att offentligt avslöja ondskans makter och klä av dem deras fals­ka gudom.

 

En kamp mot ondskan ledd av Jesus

Vi ställs i fastlagstid på nytt inför att det finns en väg ur ondska och fördärv. Det är att slå följe med Jesus på hans vandring – också då den går mot Jerusalem. Han frågar efter människor som har mo­det att närgånget granska sin samtid och dess fram­tid och så klä av ondskan sin förklädnad, demas­kera den. Jesu väg är inte en väg som går utanför denna jord och dess villkor. Det fick Jesus själv i högsta grad erfara. Han levde – som vi andra – på denna av mycken ondska präglade jord och spi­kades fast på förbannelsens träd. Men just då banade han en helt annan väg. En väg som han själv gick och som han utmanar oss att gå.

Dagens evangelietext berättade för oss om hur Jesus trädde fram i sitt eget folk för att upprätta och hela. I Jesus från Nasaret inkarnerade Gud sin vilja, sin historia för att hans vilja skulle ske på jor­den så som i himlen. Många trängdes kring Jesus, men det var den sjuka kvinnan som inte bara fanns där i Jesu närhet utan tog tag i honom. Hon botades från sitt onda och fick höra orden: Min dotter, din tro har hjälpt dig. Hur är det med oss finns vi på ett avstånd från Jesus? Eller tillhör vi dem som – bildligt talat – tar tag i hans mantel för att få del av den kraft som utgår från honom?

I Jesus Kristus upprättas ett folk, Guds husfolk, Kristi församling i vilket himmel och jord möts – för att vara redskap att låta Ordet bli kött, inkarneras i människors liv. Det skall ske som vi ber i Herrens bön – Guds vilja skall ske här hos oss som den sker i Guds himmel. Det skall ske i den enskilda männi­skan, i det lilla samman­hanget, familjen och grann­skapet och ut i det allt större sammanhanget. För detta utlovade Jesus kraft ifrån höjden, genom den heliga Anden.

Den kristna församlingen är inte bara till för sin egen skull – lika lite som Israel var ett utvalt folk för sin egen eller för si­na meriters skull. Kyrkan är Guds folk med en mission, ett uppdrag. Varje enskild kristen är kal­lad att tillsammans med församlingen vara Guds medhjälpare i kampen mot ondskan då Jesus låter sitt rike ta gestalt bland människor. Vi kan därför aldrig nöja oss med att bara vara en guds­tjänst­firande församling i vår kyrka med fest och egen uppbyggelse.

En kristen är inte kallad att sitta på åskådarplats. Vi kallas att dras in i Guds historia. Till det behövs vad Paulus slog fast till församlingsborna i Efesus: Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd – vara ondskans motkrafter!

Till det behövs Guds rustning. Det är en kamp tillsammans med Jesus, i den helige Ande!

Vi skall strax gå in i en stund av eftertanke under musik. Låt oss ta med oss några verser ur dagens episteltext: Ef 6:13-18

Leif Herngren Bohus-Björkö 07.03.11

Written by leifherngren

mars 8, 2011 at 12:05

Publicerat i Fastlagstiden, Predikan

Kärlekens väg i försoningens tjänst – Fastlagssöndagen

with one comment

2 Kor 5:14-21 o Mark 10:32-45

Fastlagssöndagen berättar för oss att Jesus och lärjungarna är på vandring på vägarna i Pale­sti­na i Mellan-Östern. Det står om den vandringen upp mot Jerusalem att de var fyllda av bävan. Det var ingen lättsam vandring. Men samtidigt: Jesus gick först. Två frågor: 1. Har den vand­ringen fått konse­kvenser för oss, vår vardag och vad som är angeläget för oss? 2. Var det en vandring som har konsekvenser för det som i dag pågår i Mellan-Östern och fyl­ler me­dia med bilder – av förtvivlan och dödligt våld men också av hopp och glädje?

Evangelietexten slutade med dessa ord: Människosonen har kommit för att ge sitt liv till lösen för många. Paulus visar att den vandringen – som gett denna dag dess tema – Kärlekens väg – är för­soningens väg. Paulus tolkar detta i dagens episteltext med orden: Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i förso­ningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.

 

Kristi sändebud i försoningens tjänst

Vi har inte sällan ett snävt perspektiv på Kristi kyrkas och vårt eget uppdrag. Paulus säger Gud för­sonade hela världen. Han står i försoningens tjänst och konstaterar: Jag är alltså Kristi sän­debud och ser sig som Guds medarbetare.

Gällde detta bara Paulus eller handlar det om oss? Paulus vädjar till oss att inte kasta bort den nåd vi tar emot från Gud. I den svenska översättningen står att Kristus ställt Paulus i förso­ningens tjänst. I den engelska står det att Gud har värvat oss in i försoningens tjänst – att vi i likhet med Paulus uti­från passionsdramat och påskdagens glädjebud står i för­so­ningens tjänst.

Insatser för försoning och lösning av konflikter är inte någon hobby för speciellt socialt engage­rade kristna. Det är i högsta grad relaterat till det mest centrala i Jesu gärning. Kristi försoning stäl­ler oss i försoningens tjänst.

Paulus deklarerar: Låt försona er med Gud. Försoningen gäller mig som enskild människa och Gud. Men för honom var det självklart att denna försoning alltid också avser oss människor emel­lan. Som jude och tidigare farisé kände Paulus inifrån vad oförsonlighet och murar mellan människor har för följder.

I Jerusa­lems tempel fanns en skiljemur som definitivt skilde jude och hedning åt. Vid varje öppning i denna mur fanns inskriptionen: ”Ingen icke-jude må gå innanför gallret och muren kring helgedo­men, och var och en som grips bär själv ansvaret för att döden blir följden.” Liknande skiljemurar har i alla tider rests mellan folk och folk. Paulus såg Jesu gärning som ett nedbrytande av dessa mu­rar. Nu gällde inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna! I Kristus är alla ett. Till dem som fortsatte att värna om skiljemuren mellan jude och hedning skrev Paulus:

Ty Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin per­son skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.

I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.

Försoningen mellan människor och folk grundas i att vi genom Kristi kors försonas med Gud. Pau­lus slår fasat att Kristus i sin person dödar fiendskap, river skiljemurar och så stiftar fred. Kärle­kens väg som Jesus gick med sina lär­jungar till Jerusalem var försoningens väg

 

Att sitta bredvid som åskådare

På vandringen mot Jerusalem går Jakob och Johannes fram till Jesus med en fråga: Mästare vi vill be dig om en sak… Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet. Inför Jesu tal om vad som väntar ho­nom i Jerusalem undrar de vad som gäller för dem. Men de har lämnat detta jordiska svåra som Jesus talar med dem om. De tän­ker på himlen och vad de hoppas uppnå där.

Var är våra tankar i fastetid inför dess budskap? Säkert är det tankar också för oss om vår egen situation – och får vara det. Vi skall på allvar ta till oss Paulus bud­skap: Låt försona er med Gud? Men när det sker – vilka konsekvenser får det för vår vardag?

Frestas vi – som Jakob och Johannes – att låta våra tankar lämna detta jordiska i all dess problematik och funderar över vad himlen kommer att bjuda på? Har vi satt oss vid sidan av – som åskådare till försoningens svåra arbete – i de små och nära sammanhangen där det finns uppgifter för oss att leva i försoningens tjänst och lösa konflikter mellan män­ni­skor? Behovet av förlåtelse och försoning och upprättande av människors gemenskap finns nära oss.

Men låt oss med allt det som sker i vår värld i dag – vidga perspektivet. Efter de fruk­tansvärda brott mot människor som ägde rum i Sydafrika tillsatte man en sannings­kom­mis­sion. Uppgiften var att i sanningens ljus söka ta fram det som skett och skapa försoning. Det fanns kri­tik mot att förlåtelse gavs. Men det skedde först efter att sanningen tagits fram i ljuset. Sökan­det var viktigare än domen.

Vid ett tillfälle bröt ett av vittnena, änkan till en mördad, ut i ett avgrundsvrål av sorg och smärta. Kommissionens vice ordförande skrev: ”Det fångade i ett enda vrål allt mörker och all skräck från apartheidåren. När hon kastade sin kropp ba­kåt och skrek var det som ett skri av kollektiv skräck från tusentals människor som hade varit fångade i rasism och förtryck under så många år.” Ondska handlar inte bara om ohyggliga mediebilder. Det handlar om enskilda människors fruktansvärda lidan­de – och att dessa genom försoningens möjlighet skall befrias från det onda till upprättelse.

 

I försoningens tjänst

Ondskan firar triumfer också i dag. Men det sker också mycket av helt annat slag. För några sön­dagar sedan var temat: ”Gud verkar nu.” Vågar vi ta till oss de orden som Guds hälsning till oss i dag? Tror vi på en Gud som skapar histo­ria? Ber vi Herrens bön för att överlåta åt Gud att själv – utan vår medverkan – bana nya vägar, skapa rätt och rättfär­dighet, försoning och fred bland män­niskor? Eller tror vi att Gud också i dag kallar människor till red­skap för sina syften – för att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen?

Vad sker i Mellanöstern i dessa dagar? Det var inte länge sedan vi läste om hur kristna förföljdes och brändes till döds i Egypten. Nu ser vi unga människors kamp med icke våld för människors värdighet och frihet. Kristna och muslimer står sida vid sida. Är det så att Gud verkar nu?

Paulus ger oss i texten vi lyssnade till också dessa ord: Kristus har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. För sin egen del vittnade han: Kristi kärlek lämnar mig inget val.

Låt försona er med Gud. Vi får göra detta i tacksamhet och glädje över att Jesus gick upp till Jeru­sa­lem och korsfästes – för vår skull. Vi får i samma tacksamhet och glädje ställa oss i försoningens tjänst. Jesus Kristus bjuder oss att höra hem­ma bland Guds folk. Han river skiljemurar, dödar fiend­skap och brukar oss som sina medarbetare – som Kristi sändebud. Kristi kärlek lämnar inte heller oss något val.

Evangelisten Johannes berättar om hur några greker kommer till lärjungarna med en bön: Vi vill gärna se Jesus. Min övertygelse är att den bönen finns i mångas inre i dag – outtalad. De orden är bakgrunden till Anders Frostensons psalm ”‘Vi ville dig se’, så grekerna bad” Dess fjärde vers är dessa ord:  ”O sårade kropp som aldrig kan dö, som högt lyftes opp, o kärlek från Gud, du eviga ljus och skapande ord, låt frihetens träd slå rot på vår jord.”                Psalmer och  Sånger nr 716

Leif Herngren Bohus-Björkö 11.03.06

Written by leifherngren

mars 5, 2011 at 17:50

Jesu frestelser och våra – 1 i fastan

with 2 comments

Matt 4:1-11

Den ryske författaren Dostojevskij har i sin bok Bröderna Karamazov en dramatisk och märk­lig be­rättelse relaterad till frestelserna Jesus utsattes för. Hans historia utspelar sig på 1500-talet i Sevilla i Spanien, då den katolska inkvisitio­nen på­gick mot alla dem som bedömdes som kättare. Ett hundratal kättare har bränts till döds inför stadens befolkning och dess högre dignitärer med fruar. Då uppenba­rar sig stilla en gestalt som strax känns igen av folket. Jesus kommer vandrande mitt bland människorna. Man ser hans kärleksgestalt, sam­las omkring honom och han utför ett under.

Då kommer kardinalen och storinkvisitorn, en 90-årig gammal man, som svarat för dagens upp­gö­­relse med kättarna. Han ser fol­kets uppenbara begeistring över mannen och dennes utstrålning. Han griper Jesus och sätter honom i fängelse. Men när natten kommer går han själv för att förhö­ra sin fånge och säger: ”Är det Du?” Då han inte får något svar, tillfogar han hastigt:

Svara inte, var tyst. Ja, vad skulle Du väl kunna säga? Jag vet alltför väl, vad du kommer att säga.

Varför kommer Du och stör oss?…

Jag vet inte vem Du är och vill inte veta det: är det Du eller bara en avbild av Honom, men i mor­gon skall jag döma Dig och bränna Dig på bål som den värste kättare. Samma folk, som i dag föll ned och kysste Dina fötter, kommer i morgon att bara på en vink av mig skynda sig att samla kol på Ditt bål, vet Du det?

Ja, Du kanske vet det”, till­a­de han djupt eftersinnande…

I den fortsatta monologen – för någon dialog blir det inte – tar storinkvisitorn upp Jesu centrala bud­skap om människans frihet. Jesus hade ju sagt: Sanningen skall göra er fria. Och Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria.

Kyrkans man söker visa sin fånge att det inte finns något så för­föriskt för männi­skan som friheten. Samtidigt finns det ingenting mer plåg­samt. Nu, äntligen, har kyrkan lyckats göra sig av med den frihet Jesus stod för, den frihet som plå­gat människorna. Han säger:

Men Du skall veta att nu… är dessa människor mer övertygade än nå­gon­sin tidigare om att de är fullständigt fria. Samtidigt har de själva burit fram till oss denna frihet och under­dånigt lagt ned den för våra fötter.

Storinkvisitorn hävdar att Jesus inför Frestaren skulle handlat annorlunda. Jesus la krokben för sig själv genom sitt motstånd inför frestelserna i öknen. Han borde insett att männi­skor­na inte är värdi­ga att bära den frihet han stod för.

Du ville inte beröva människorna deras frihet och avvisade deras förslag, ty vad är väl det för fri­het, så resonerade Du, om lydnaden köps med bröd?…

Du skulle ha besvarat människornas ständiga och eviga längtan… längtan och begär att få under­kasta sig en hög­re makt.

Enligt storin­kvi­sitorn finns det tre krafter, som en gång för alla kan besegra och tämja människorna – till deras egen lycka. Dessa tre kraf­ter är: undret, mysteriet och auktoriteten.

Storinkvisitorn kopplar dessa tre ”krafter” till de tre frestelser Jesus ställdes inför. Jesu miss­tag var att han avvisade dessa erbjudanden. Han skulle tagit chansen och visat vem han var ge­nom att kasta sig ut inför folket från tempelmuren. Ett överväldigande tecken skulle ha skett. Han skulle ha lå­tit sig bäras av änglarna. ”Men Du kastade Dig icke ned…”

Jesus visste inte, menar storinkvisitorn, vad han själv trodde sig veta. Människan söker inte Gud utan hans under­verk. Han säger till Jesus:

Du steg inte ned från korset, när man ropade till Dig, hånade Dig och gjorde narr av Dig: ‘Stig ned från korset och bevisa vem Du är.’ Du steg inte ned, därför att Du inte ville än en gång för­sla­va människorna genom underverk – Du begärde deras frivilliga tro och inte deras underverks­tro. Du hoppades på deras frivilliga kärlek och inte slavens underdåniga vördnad för en makt… Du hade alltför höga tankar om människorna…

Jag kan försäkra Dig att män­niskan är en svagare och lägre stående varelse än Du trodde!

Han ser att hans fånge hela tiden stilla lyssnat på honom. Han vill få något ord till svar. Men till sist går Jesus bara tyst och stilla fram till den gamle man­nen och kysser hans nittioåriga blodlösa läppar.. Den gamle ryser då till, går fram till dör­ren, öppnar den och säger:

Gå din väg och kom aldrig mera tillbaka… kom aldrig tillbaka mera… aldrig, aldrig!

Så låter han sin fånge gå.

Frestelsen att gå andra vägar än Jesu väg – upp till Jerusalem

Du kanske undra varför jag återgett den här berättelsen. Jag gör det därför att Dos­to­jevskij hjälpt mig att klarare se Guds rikes väsen, se den väg som Jesus fick gå – vägen upp till Jerusalem som han – trots Frestaren och sina lärjungars protes­ter – gick.

De frågor Dostojevskij gestaltar i sin berättelse är också våra frågor. De frestelser som Jesus avvisade är de frestelser vi ställs inför i dag. Jesus bju­der oss gå hans väg – att slå följe med honom. Vi frestas gå andra vägar, våra egna vägar och egentligen inte vara hans lär­jungar. Texten i dag handlar om såväl Jesu frestelser som våra.

Också i dag överger människor sin frihet – såväl religiöst som politiskt – och går in under andras her­ravälde. Jag kan som människa och kristen låta andra ta över mina beslut och så undfly ansvaret över mitt liv.

Världens bröd och Guds

Den moderna människan har bild­ligt talat för­vand­­lat stenar till bröd. Hon har samtidigt över­gett sin Ska­pare och Gud och till­ber denna tidsålders makter. Hon har – som Jesus fick gö­ra – gått upp på en höjd och skådat ut över allt vad denna världen erbjuder. Hon har fallit ned och tillber allt det synli­ga, det mätbara, det som är möjligt att förvandla till makt och kapital.

Den vetenskapliga revolutionen med all dess teknologi erbju­der oss mycket som kan vara till stor välsignelse för människan. Är den det? Svaret är både ja och nej. Mycket har gjort det lättare för oss att leva. Och samtidigt – människan utarmar med sin teknik den jord hon fått att leva på. Det är till och med möjligt att förinta såväl oss själva som hela skapelsen.

Det som nu skett i Japan borde föra oss till besinning. Vi borde inse vem människan är inför de krafter som finns på vår jord. Skapelsen som vi gjort oss till herrar över, utnyttjar och föröder är inte vår. Människan har gjort sig själv till Gud. Hon lyssnar inte till Jesu ord:

+ Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.

+ Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.

+ Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.


Var står vi som enskilda och som Guds folk i dag?

Jesus tar gång på gång  upp frågan om det lidande som före­står ho­nom – hans väg leder till Jerusalem. Lärjungarna förstår honom inte. Petrus säger förebrående: Något sådant skall aldrig hända dig. Jesu svar till Pet­rus är lika hårt och avvisande som hans ord till Frestaren: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan männi­skors.

Hur är det med oss? Gestaltar vi det centrala i Jesu budskap och Kristi kyrkas kallelse? Eller är det våra egna tankar, våra mänskliga lös­ning­ar som gäller – våra intressen? Skulle Jesus känna sig hemma i våra kyrkor och sammanhang?

Storinkvisitorn upplevde att Jesus kom och störde honom. Hans tankevärld och ställningstaganden stod i stark kontrast till Jesus och dennes handlande. ”Gå din väg och kommer aldrig mer tillbaka.”

Dostojevskijs oerhört allvarliga poäng är att det var kyrkan som bjöd människorna att gå en annan väg. Men vi hör ju inte hemma i storinkvisitorns kyrka. Nej, det är sant. Men uppfattar vi – Guds folk i dag – Frestarens för­såt­liga angrepp?

Professorn och religionspsykologen Owe Wikström säger om vår tid: ”Detta är gudsnjutningens tid mer än gudsfruktans. Man älskar frukterna mer än trädet, gå­vorna mer än givaren, tryggheten mer än efterföljelsen.

Han menar att det finns trostolkningar som bara spelar på känslosträngar och pekar på terapeutiska och framgångsorienterade fromhetsrikt­ningar som tar sin utgångspunkt i lycka, framgång och hälsa.

Vad gäller om oss? Söker vi en för oss nyttig gud, en gud som vi har glädje av och som stämmer med våra tankar och övertygelser? Eller är vi Jesu  med­vand­­rare på hans väg upp till Jerusalem?

Vad är det Kristi kyrka i dag representerar och presenterar? Är det ett glättat budskap för oss själva och som vi förmedlar – ett evangelium utan lärjungeskap?

Jesus steg aldrig ned från korset. Vandrar vi – dagens lärjungar – med honom på korsets väg? Är da­gens predi­kant – och du som lyssnar – lärjungar som följer Jesus de vägar han går?

Denna söndag ställer oss inför frestelsernas verklighet. Sådana de är för oss som enskilda och som församling i dag. Vi får påminna varandra att vi som Guds folk har en som ber för oss. Den bön Jesus bad för sina lärjungar i avskedets stund är den bön han ber för oss i dag – och som han behöver be för oss:

Helige fader, bevara dem i ditt namn… bevara dem för det onda… Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är…

Jag får i tro ta till mig de ord Jesus ber ur djupet av sitt hjärta: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda.

Vi får ta till oss orden i Arne H Lindgrens psalm: ”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du – Och han älskade dig överallt.”

Leif Herngren  Surte 11.03.13

Written by leifherngren

mars 1, 2011 at 13:50

Publicerat i Fastlagstiden, Predikan