Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for november 2013

Påskens vittnen – 2 i påsktiden

with one comment

Joh 21:15-19

 En skolgrabb hade fått till uppgift att skriva om missionens historia. Han gjorde det mycket kort­fattat i tre punkter: 1. Jesus kallade lärjungar för att bli apostlar. 2. Paulus for till Rom och Ans­gar till Sveri­ge. 3. Nu är det vår tur. Frågan är om vi delar hans kon­staterande i den tredje punkten? Dagens tema är Påskens vittnen. Nu är det vår tur – att vara påskens vittnen!

Evangeliet berättade för oss om ett av de tillfällen då Jesus visade sig som uppstånden för några av lärjung­arna. De har varit på sjön och fiskat men inte fått något. Mannen de ser på stranden ber dem kasta ut sitt nät än en gång. Det draget ger dem en mängd fiskar och de inser att det är Jesus som finns där och delar måltid med honom. Jesus har så detta samtal med Petrus som nyss återgavs. Tre gånger får Petrus frågan om han älskar Jesus. Tre gånger hade han förnekat sin kännedom om Jesus.

Hur är det med vår relation till Jesus? Hur skulle vi uppleva om Jesus ställde denna fråga till oss. Inte bara en gång utan upprepad för att frågan skall tränga in på djupet hos oss.

Frågan ställde till Petrus som utgångspunkt för det uppdrag han skulle stå i – som ett påskens vittne med omsorg om dem som skulle ta emot budskapet. Vilka är påskens vittnen i dag? Hör vi till dem?

Påskdagens hälsning i kyrkorna: Kristus är uppstånden! Ja, han är verkligen uppstånden! Är Jesus detta i sanning – för oss? Förmedlar vi påskens budskap vi till människor kring oss?

Förutsättningarna för ett påskens vittne

Vad tror vi lärjungarna kände när de något senare stod där – en liten skara som Jesus skulle lämna – då han gav dem sitt slutackord: Gå ut och gör alla folk till lärjungar!

Min reaktion skulle säkert ha varit: Men käre Jesus, vilka tror du vi är… OK… det är en vacker vision, men den har inget att göra med verkligheten… alla folk…till lärjungar…?! Ett påskens vittne – ett helt gigantiskt och därför omöjligt uppdrag. Nej! Lärjungarna gick in i det. Jesus skulle själv vara med dem alla dagar till tidens slut. Resultatet är bland annat vi här!

I Apostlagärningarna finner vi att den framväxande kyr­kans budskap var förkunnelsen om Jesu upp­ståndelse – och dess konsekvenser för oss människor. Man skulle ju tro att Petrus pre­di­kan den första pingstdagen skulle fokuseras på andeutgjutelsen, extasen och språk­­undret. Men Petrus tema var Jesu uppståndelse och dess följder för mänskosläktet. I kapitel efter kapitel där Petrus eller Pau­lus tal återges är budskapet Jesus Kristus som korsfäst, död och begravd och som den Gud uppväck­te till liv – livets seger över döden.

I GT möter vi Guds personliga tilltal till människor – som till Mose: Jag vill sända dig till Farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten. Gud skapar historia genom männi­skor! Han väljer medarbetare, som – ofta motvilligt – får gå hans ären­­de! Bibeln är boken om dessa som Gud fick bruka. Människor med fel och bris­ter som Gud fost­rade till att vara hans redskap. Ab­­ra­ham kallades ut ur sitt land och folk. Jakob be­drog sin bror och far, fick brottas med Gud och blev hans redskap. Pro­­feterna i deras kal­lelse och protester. Jeremia: Nej, inte jag… jag förstår inte att tala, jag är för ung… Men de kom inte undan kallelsen – trots sina protes­ter

Mose ställde inför utmaningen han fick frågan: Vem är jag…? Män­ni­skans känsla av det omöjliga i bara tanken – än mer då man bör­jar inse vad det handlar om – Jag, vem är då jag? Känner vi igen oss? Tror du, Gud, att jag kan göra detta du ber mig om? Vad tror du om oss? Vi är för få. Jag är för gammal. Jag är för ung… !

Som Kristi kyrka har vi ett uppdrag att utföra – inte bara något att bevara – varken byggnader, gamla samfund eller minnesmärken från våra fäder. Jesaja förmedlade denna hälsning till sin samtid: Glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?

Att vara ett påskens vittne i dagens Sverige är inte enkelt. Här råder materialism. Livsfrågorna tycks för många dränkas i jakten efter framgång och status, efter prylar och upple­velser eller i kropps- och sexual­fixering, i droger och miss­bruk.

Avgörande för påskens vittnesbörd är ett levande hopp

 Grundläggande för påskens vittnesbörd är det levande hopp som detta är förankrat i och vill föda hos andra. Petrus säger: Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.

Påskens vittnesbörd tar sig framför allt uttryck i våra liv och hur vi formar vår vardag – vilka värde­ringar vårt handlande ger uttryck för. Lever vi ett liv som bärs upp av ett levande hopp?

Vid besök i England 1984 lyssnade jag i TV till den anglikan­s­ke bis­­kopen i Liverpool David Shep­pard. På bästa sändningstid under påskveckan höll han ett engagerat anfö­ran­de. Det var oerhört inspirerande att höra vad han hade modet att säga. Titeln på hans anförande var The Other Britain. Han talade – som han själv sa – som en av dem som hörde hemma i The Comfor­table Britain och sökte övertala dessa att ställa sig i The Other Britains skor. Han såg England djupt delat. Till bilden hörde att han vid sitt anförande själv stod i lånade skor då han inför sitt framträdande glömt att ta med sig svarta skor.

Den tudelning Sheppard såg i det brittiska samhället upplevde han samtidigt i Kristi kyrka. Han me­nade att man med kyrkan som samfundsmässigt och etniskt delad inte kunde tala om en kyrka. ”Vi ser som normalt det som borde ses som en skandal.” Den djupaste klyftan var mellan katoliker och protestanter. Då den nya katols­ka katedralen skulle invigas i Liverpool togs frågan upp om någon av de kungliga skulle när­va­ra. Dåvarande premiärministern Harold Wilson, själv parlamentariker från Liverpool, sa nej till detta. Det skulle vara alltför riskfyllt med de spänningar som fanns mellan pro­testanter och katoliker.

Sheppards självbiografi har namnet Steps along Hope Street. Gatan mellan den anglikanska och den katolska ka­te­dralen heter Hope street. En av Sheppards viktigaste insatser var att han tillsammans med de frikyrkliga ledarna och den katolske ärkebiskopen tog itu med Kristi kyrkas splittring och skapade en helt ny ekumenisk situation. För att manifestera viljan till enhet beslutade man att fira gudstjänst i de två katedralerna och vandra på Hope street mellan dessa. Så blev Steps along Hope Street ett hoppets tecken i Liverpool – ett vittnesbörd om hur livet raserar murar mellan kristna.

Sheppard var en mycket skicklig cricketspelare och med i det eng­el­s­ka landslaget vid internatio­nella tävlingar. 1960 tillfrågades han om att vara kapten för det engelska lag som skulle möta det helvita sydafrikanska lag som besökte England. Han väg­ra­de ställa upp mot ett lag där inte svarta fick delta. Detta väckte en oerhörd uppmärk­samhet och fick till följd att han än mer drogs in i frå­gorna om rättvisa och fred.

För Sheppard var det givet att han som kristen och kyrkoledare tog del i det politiska livet. En journalist frågade honom om hans aktiva deltagande i samhälls­frågorna inte ska­dade honom som andlig ledare. Hans svar blev att just det engagemanget tving­ade honom att än mer bruka sina andliga resurser. Som kristen måste han höra ropen från de svaga och förtryckta om de så var vita, färgade eller svarta och i lärjungeskap stå vid deras sida. Han ägde ett levande hopp som han ville förmedla till andra. Han var ett påskens vittne. Hans liv var en vand­ring på Hoppets väg.

Är du med på den vägen som ett påskens vittne?

För några år sedan besökte jag vår systerkyrka i Ecuador. Två minnen vill jag återge:

+ I ett mycket enkelt hus med stora sprickor i väggarna mötte vi en ung familj. Han var pas­tors­ut­bildad med inte ordinerad till pastor. Han arbetade i ett myck­et fattigt område utanför Monte­christo. Där fanns ingen för­samling som kunde anställa honom vilket var en förutsättning för ordina­tion. Huset var deras hem och samtidigt verk­stad för korgmöbler – för att de skulle kunna över­leva. Där och med detta enkla hem som ut­gångspunkt var han ett påskens vittne.

+ Norrut i Ecuador finns ett småväxt indianfolk som i stolthet producerar vävnader i fantastiskt fina färger, gör läderarbeten och mycket annat. Där finns en församling i vilken man då nya fattiga med­lemmar välkomnas hjälper dem att byg­ga hus. Kärlekens handlingar bland människor som vittna­r inte bara om påskens budskap utan också om dess konsekvenser. Och församlingen växer.

En avgörande fråga i dag är om jag är ett påskens vittne? Jesus har uppstått för att vi skall leva. Kän­ner jag gläd­jen som lärjung­e inför att han vill bruka mig med de gåvor jag har?

Du kanske finns här som känner Guds särskilda kallelse till tjänst i Guds rike? Kristi kyrka be­höver dig! Dela dina funderingar med någon. Be om Andens ledning i denna fråga.

Precis som på påskdagens kväll ger Jesus sin lärjungar inte bara en fridshälsning. Han visar oss sin korsmärkta kropp och påmin­ner oss om uppdraget – att vara påskens vittnen! Han vill bruka oss som påskens budbärare!

Leif Herngren   Mölnlycke 10.04.11

 

Written by leifherngren

november 21, 2013 at 17:11

Publicerat i Påsktiden, Predikan

En kärlek med konsekvenser – 2 i påsktiden

leave a comment »

Joh 21:15-18

 Jag var ganska ny i min tjänst här och nyinflyttad stockholmare från Göteborg. En kollega till mig bor själv i Göteborg. Han visste att jag var född göteborgare och att jag i över 25 år haft mina tjänster i Göteborg och därför var göteborgare. Han ställde då frågan till mig: ”Du har väl läst Johannes?” Ja, svarade jag, men vad tänker du då på? Hans svar blev bara: När du blir gammal…

Det var alltså orden i den bibeltext vi lyssnade till tidigare. På det saliga leendet i hans ögon förstod jag hans glädje över att han i de orden konstaterat både min ålder och att jag fått lämna Göteborg – När du blir gammal skall… någon annan… föra dig dit du inte vill!

 

Älskar du mig?

Från texten tränger också en fråga fram – ställd till Petrus men genom texten till mig i dag – en fråga som Jesus upprepade tre gånger, till Petrus förtret. Det är en fråga i dag till mig. Efter 40 års pastors­tjänst kan det ju bli lite avslaget. Därför ställer han frågan i dag till mig – likaväl som den ställs till dig: Leif, älskar du mig?       Ja, herre, du vet att jag har dig kär.

Men hans fråga återkommer inte bara en gång utan två: Leif, älskar du mig?           Leif, älskar du mig?

Efter att Petrus bejakat Jesu fråga påminns han varje gång om Uppdraget. Så får jag påminnas om mitt uppdrag. Men det är på samma gång en påminnelse till dig om kallelsen han gett dig att vara med i hans uppdrag. Den frågan kan ingen annan besvara för mig. Det är jag själv som väljer livsväg.

Människans frihet och hennes val

Människan har fått lämna sin oskuldsfulla tillvaro i paradiset och får leva i en värld där hon ständigt tvingas att välja väg. Hon lever i en värld där hon – antingen hon vill det eller inte – ställs inför valet mellan ont och gott. Också då jag inte tror mig välja gör jag ett val genom passivitet eller tystnad.

Till människans väsen hör den frihet som hennes Skapare gav henne. Den friheten innebär möj­lighe­ten till det goda, till rätt och rättfärdighet. Men den friheten ger samtidigt människan möj­lig­heten att gå sin egen väg. Människan gavs i skapelsen en frihet till det onda. Det är i detta drama – i männi­skans fria val inför gott och ont – som historien formas. Det gäller den enskilda människans historia i hennes ”lilla värld” likaväl som folkens historia, världshistorien!

Denna sanning möter vi också i den hälsning Mose förmedlade från Gud till sitt folk. Folket ställdes inför ett val: Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignel­se och förbannelse. De hade att välja och ställdes inför de väg­­skäl som livet ställer oss inför. Du skall välja livet… Du skall älska Herren din Gud…

Det är denna människans fria vilja som styr historien och dess förlopp – både dess dramatik och dess tra­gik. Ur den­na vår handlingsfrihet föds gott och ont, välsignelse och förbannelse, liv och död. Och utan denna frihet är det inte möjligt att förstå historien.

Vad är en människa? Är hon något i stil med en pianotangent eller en orgelpipa som enbart någon annan spelar på? För författaren Dostojevskij blir människan det utan den fria vilja. Då behöver män­niskan inte svara för sina handlingar. Det är ju någon annan som spelar på henne. Men för ho­nom var människan något annat. ”Det mänsk­liga tycks bestå och i själva verket bara består av att människan ständigt bevisar för sig själv att hon är en människa och inte en orgelpipa.”

Vad det innerst inne handlar om är modet att vara människa, en sann människa! Den sanna män­ni­skan mö­ter vi i Jesus, som till fullo var det människan skapats till, Guds avbild. Kris­tus kom för att han skulle bli den förstfödde bland många bröder – och systrar! Vi är kallade av Kristus till liv i gemenskap med honom för att vi skall formas, helgas, och bli honom lika.

Kärlekens konsekvenser – en kärlek rotad i bekännelsen ”Jesus Kristus är herre”

Jag har i vår Distrikts-Information som kommer nästa vecka skrivit om den glädje jag fått vara med om på skiftande håll då vi samlats till gudstjänst i lovsång och glädje. Det har varit vanliga gudstjänster och särskilda högtider. Församlingar från olika samfund har gått samman. Människor har fogats in i Kristi kropp, i den kristna församlingen. Människor har installerats i nya uppgifter.

Men till mig och mina arbetskamrater kommer också bud av annat slag. Vi får ingen att ställa upp som le­dare eller som ordförande. Vår ekonomi sviktar. Det glesnar i församlingsleden – med de höga åldrar vi har faller den ene efter den andre bort. Många vittnar om en trötthet.

Jag är klar över att vi kan finna en rad olika orsaker och förklaringar till detta. Ändå påstår jag att en av­görande fråga i detta är Jesu fråga till oss var och en personligt: Sven eller Stina eller vilket namn du nu har: Älskar du mig?

 Kanske kommer vårt svar som för Petrus ganska snabbt: Ja , herre, det vet du att jag gör. Men varför upp­repade Jesus denna fråga tre gånger? Var det inte därför att han vet att munnens bekännelse inte säl­lan saknar verklig förankring i vårt inre. Han vet att det finns många vackra ord om en kärlek som sedan visar sig sakna konsekvenser i vardagslivet. Han vill att frågan skall borra sig in i vårt innersta.

Kristet lärjungeskap handlar inte om att sitta på åskådarplats och följa Jesu gärning och hur Guds rike tar ge­stalt bland människor. Vi kan frestas att från en läktare se ned på den arena där den historia utspe­las som är Guds historia, Guds drama bland människor. Jesus vill dra oss in i trons dramatik, få oss med bland dessa som i kyrkans förs­ta tid kallades för de som hörde till Vägen. De hade gjort ett upp­brott – blivit ett vand­rings­folk!

Några av dagens många slagord är: ”Jag känner inte för det eller det…” eller ”Jag känner för det…” De slagorden har väldigt lite att göra med Jesu kallelse: Följ mig!

Olov Hartman
formulerar sina tankar om efterföljelsen i dessa ord:
”Gå ifrån oss och låt oss få leva som förr
och som vanliga fiskare gör.
Det var lugnare innan du kom.

Gå ifrån oss ty vore vår själ som en natt
så är mörkret ej mörker för dig,
vad vi dolde längst ner kommer fram.

Du som ser allt och dock är vår vän – Herre gå
medan ännu vi äger vårt liv.
Du kan leda oss dit vi ej vill.”

Efter det att Petrus bejakat Jesu fråga fick han av Jesu höra dessa ord: Sannerligen, jag säger dig: när du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.

Hur är det med oss, vi vars hår har grånats? Hur är det med dig som står mitt uppe i karriären? Hur är det med er som just bildat familj eller planerar för detta? Hur är det med dig som är ung och har hela livet framför dig? Var finns Jesus i våra liv? I marginalen? Eller i centrum av vårt liv?

Den kärlek till honom som Jesus frågar oss om är en kärlek med konsekvenser.

Det jag här sökt teckna är innebörden i den urkristna bekännelsen Jesus Kristus är herre. Det handlar om lärjungeskap. Jesus kallade människor att bli hans lärjungar. Vi kallas inte till en intel­lektuell pres­ta­tion. Han ställer oss inte inför ett korsförhör om innehållet i vår tro. Till lärjunge kallades man inte där­för att man har en färdig och välformulerad tro. Bland lärjungarna fanns Tomas som hade svårt att tro. Men ur hans tvivel växte tron och bekännelsen fram: Min Herre och min Gud.

Jesus bjöd människorna att bryta upp från ”slavrelationen” till denna världens makter och herrar och inbjöd i stället till en lärjungerelation till honom själv. Bekännelsen Jesus Kristus är herre innebär en trosutsaga om Jesus – att han är Kristus. Men det är också en bekännelse av att denne Jesus Kristus är min herre.

Vi låter Olof Hartman forma sin bekännelse till vad det är att leva av tro:
”Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.

Att leva av tro
är grenarnas liv från Olivträdets rot,
att bära ett ok i sitt jordiska kall
men själv vara buren av den som bär allt
och svara på åklagarmakternas dom
försoningens ord.”

Leif Herngren  Västerås 01.03.24

 

 

Written by leifherngren

november 21, 2013 at 15:59

Guds barn – Söndagen efter jul

with 2 comments

Matt 18:1-5, Romarbrevet 8:15,16 o Johannes 1:10-12

” I may be an Indian, but I am a man,
I may be a Puertorican, but I am a man,
I may be a black man, but I am a man,
I may be a poor white, but I am a man –
for I am God´s child.”

Den sången fick jag sjunga tillsammans med många andra. Sången leddes med gitarr av pastorn och blivande presidentkandidaten Jesse Jackson stående på en på liten låda i en av Washintons parker där man byggt upp Resurrection City, Uppståndelsens stad  i samband med Poor Peoples Campaign 1968 – den kampanj som Martin Luther King planerat men aldrig fick vara med i på grund av mordet på honom några veckor tidigare.

”Jag är ett Guds barn.”

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ’Abba! Fader!’ Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

När vi talar om vad det är att vara människa blir det ofta ett samtal om vad vi skall göra och hur vi skall leva. Det finns en risk att de etiska frågorna kan skymma det avgörande svaret på vad människan är. Det riskerar att bli för mycket göra och allt för lite vara. Jag är människa. Det är jag ur en synvinkel o­beroende av vad jag gör. Samtidigt är jag skapad med skiftande gåvor som jag får bruka i handling. Or­det blev kött, människa. Människan som idé är inte människa. Människa är jag när jag lever – då såväl vara som göra tar gestalt i mig.

Då Paulus deklarerar att vi är Guds barn och därför konstaterar att vi inte skall leva i fruktan ligger det en stark betoning på att bara vara människa öppen för vad Skaparen vill med sin skapelse och därmed med oss.

Men helt uppenbart är det så att vår tid sätter verksamheten och upplevelsen i centrum. Vi tror oss vara mer människa, en rikare människa om vi gör mer, ser mer och upplever mer. Det skapar en stor risk att vi då tappar bort detta att vara människa.

Guds svar på Mose fråga vem denne var som talade till honom och kallade honom till ett uppdrag var: Jag är, Jahvé. Den Gud som är har skapat mig till sin avbild – till att vara människa. Det är det grund­läggande för var och en av oss – att vara människa.

Åt dem som tog emot honom, Kristus Jesus, gav han rätten att bli Guds barn. De orden kontrasteras mot orden som föregår dessa: Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Evangeliets bud om att Gud i Jesus från Nasaret kom till oss, bodde bland oss, solidariserade sig med sin skapelse, blev människa är vad evangelium betyder – ett glatt budskap. Allvaret och det smärtsam­ma är samtidigt detta: Hans egna tog inte emot honom. Människorna sa nej till Guds inkarnation i män­niskan Jesus. Man spikade fast honom på ett kors.

Befrielsens gåva i Jesus Kristus är given för att tas emot av mig – i tro. Johannes konstaterar att trons mottagande av Jesus ger mig rätten att vara Guds barn.

Inför vår brottning med frågan om att vara godkänd som människa inför Gud slår Johannes i likhet med Paulus fast att jag i trons mottagande av Jesus Kristus i mitt liv har rättigheten att vara och kallas ett Guds barn. Det var därför Jesus föddes i Betlehem. Det var därför Jesus delade sitt liv – inte bara med sina lärjungar utan med alla dem han mötte på sina vandringar. Det var därför han lät sig spiks fast på korset och inte steg ned. Det var därför Gud lät honom uppstå, lät livet segra över döden – för att jag skulle få möjligheten och rätten att vara ett Guds barn. Jag får vara det jag skapades till – Guds avbild innesluten i Guds kärlek.

Barnet inom oss

En av mina bekanta heter Eric. Jag har åtta böcker som han, Eric S Alexandersson skri­­­vit om  uppväx­ten i Masthugget och det hårda sjölivet under krigsåren. Han gav sig ut på sjön strax fö­re andra världs­kri­get för att skapa sig en framtid. Kriget gjorde att han inte kom hem för­rän det var slut. Livet på sjön hade så när knäckt ho­nom. Ett av de svå­raste tillfällena på sjön var när hans båt torpederades och då han inför döds­­­ho­tet skulle be sitt Fader vår och fann att han hade glömt bönens ord. Han kom hem sönder­trasad som människa med svåra alkoholproblem.

Eric var den förlorade sonen och ville inte kontakta sina närmaste. Det blev en av hans kamra­ter på bå­ten som till sist övertalade honom att ringa hem och hö­ra efter om föräld­rar­na levde. Först svarade ing­en, men som han skulle lägga på lu­ren svarade hans bror. Denne hade varit på väg ut men kommit på att han glömt något, gått in igen och då hört telefonen ringa. Eric sa att han inte tagit ny kontakt om ingen svarat.

Hans bror och vänner kring denne var troende och inneslöt Eric i sin gemenskap och förbön. Efter en tid fann Eric den tro han övergett då han begav sig ut på sjön.  Nu fick han ordning på sitt liv och lärde sig på nytt att be. Han började senare att skriva om sitt liv och blev författare.

En av hans senare böcker heter ”Pensionär i rutig kos­tym”. Boken handlar om en pensio­när som efter beskedet om en livshotande sjuk­dom skriver till sin vuxne son i Stock­holm i karriä­ren. Avståndet har växt mellan far och son. Han skriver för att på nytt söka kon­takt och för att dela med sig av sina tankar om li­vet. Minnena från tidigare år rinner till och så skriver han:

”Minns du förresten när vi satt tillsammans och du var väl en så där sju, åtta? Varje regn­drop­pe som kröp efter rutan blev ett mystiskt ord från någonstans. Du undrade över det där, och jag försökte tol­ka orden. Det blev hela meningar, den ena konstigare än den andra, och vi skratta, och Aina, din mor, log. Jo, Aina hade väldigt gott om leenden.

Du tycker jag är barnslig, Robert. Förresten så har väl de flesta vuxna ett barn inne i sej. Det tittar fram inte minst när man blir gammal. Fast jag vet sådana som går omkring med ett dött barn inne i sej. De har kvävt det. Eller krossat det. Det finns också sådana som inte tycks ha tid med barnet. Det är i vägen. Ibland gråter det, men vem lyssnar nuförtiden till gråtande barn?

Jag undrar hur du har det med barnet ditt. Sitter det i en vrå långt inne i dej och fryser? ”

Att Eric formulerade sig på det viset hade säkert att göra med hans egna upplevelser tidigare. I det hår­da livet på sjön hade barnet inom honom så när gått förlorat. Men det djupfrysta barnet hade tinats upp. Han hade mött både Guds och människors kärlek. Kärleken hade tinat upp det förfrus­na inom honom. Eric hade då han på nytt återvände till sin barndoms tro funnit både Gud och sig själv – det fina inom honom som hans Skapare lagt ned i honom.

Varför återger jag detta? Jag gör det därför att jag tror att detta är något av evangeliets hem­lig­het. Det är Jesu budskap när han ser hur lärjungarna visar bort barnen man kom­mer till ho­nom med. Han tar upp barnen i sin famn, ger dem en kram och välsignar dem. Då sa Jesus att  barnen var välkomna till honom och att vi vuxna måste släppa fram barnet inom oss.

Samma budskap sätter han i fokus när lärjungarna resonerat om vem som var störst i him­melriket. Han kallar till sig ett barn och lägger armen om barnet och säger: Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmel­riket.

Vad Jesus säger är att vi måste ta emot hans rike som barn!

Det är budskapet barnet i Betlehem påminner oss om. Då kommer Gud själv till oss för att det skall bli möjligt för oss att lära känna honom. Han kommer som ett litet barn av fat­ti­ga föräld­rar lagt i en krub­ba. Julens budskap är hälsningen till oss från Gud själv. Det är en hälsning till oss, som påminner oss om det finaste inom oss var och en. Det som är ned­lagt av honom själv i varje människa. Det som i Bibeln uttrycks i orden att Gud skapade människan till sin avbild.

Vi sätter ibland skal, skaffar oss en hård och avvisande yta – utifrån olika anledningar – inte minst uti­från hur livet inte sällan mött oss med kärlekslöshet och hårda törnar. Men innan­för vårt yttre finns det en innersida – ibland ganska misshandlad – men den finns där.

Då Gud kommer till oss i barnet i Betlehem så är det för att han bryr sig om barnet inom oss. I barnet i Betlehem be­kän­ner Gud sitt släktskap med dig och träder fram som din himmelske Far och bjuder dig att vara hans barn. Han bryr sig om dig som människa – det du innerst inne är. Han vill något med dig – som människa och som med­människa bland andra människor.

Nu är vi Guds barn

Hebreerbrevets författare talar om att gå in i Guds vila är att vila från sina verk. Så påminner han om vad skrifterna ständigt återkommer till. Det skall komma en annan dag. Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Kristen tro rymmer ett hopp trots allt. Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Det som kommer att bestå i alla tider är för Paulus tro, hopp och kärlek.

Evangelisten Johannes ger oss sitt svar på vad vi är. Nu är vi Guds barn. Frågan om vad vi skall bli lämnar han öppen för det har ännu inte blivit uppenbart. Men det hopp han delar med sig i sitt evangelium är grundat i den övertygelsen att livet vi lever här inte är slutet på historien. Vi vet att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.

Att vara människa är att vara på vandring, på väg, att växa som människa. Det är att leva med ett hopp förankrat i Guds löfte och i förväntan ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Om detta gav oss poeten Dan Andersson sitt vittnesbörd:

” Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.
Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,
och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren  Surte 07.12.30

Written by leifherngren

november 21, 2013 at 12:18

Publicerat i Julen, Människan, Predikan