Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for the ‘Människan’ Category

En levande människa – 3 e trefaldighet

leave a comment »

Lukas 15 o Rom 12:2

När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss. Vad skall livet innehålla och innebära?

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar! De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg. Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver: ”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,  och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som media bjuder på. Bland annat av folk på höga poster vad de kallar för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

I Lukas 15:e kapitel har vi tre liknelser om det förlorade – fåret, myntet och den förlorade sonen. Det anges också varför Jesus ger oss dessa liknelser. Lukas 15: 1,2. Man begriper sig inte på Jesus. Han är inte sådan som fromheten modulerat upp för dem och för oss att vara.

Den förlorade sonen stämmer väl in med vad vår tid visar upp. Han ville ha det han uppfattade vara hans andel av familjens möjligheter till ett rikt liv. Han fick det och gav sig iväg och gjorde slut på alltsammans. Sen fick han leva på vad strunt som blev över. Då kom han till besinning och vände hem till fadershuset.

Fadern ser sonen på långt håll och skyndar till honom och omfamnar honom. Han konstaterar senare: Min son var död och lever igen, han var förlorad men är åter-funnen. Nu ser han sin son som en levande människa. Förlorad och återfunnen!

 

Vad är det att vara en levande människa?

 Vad är sanning, vad är rätt och betydelsefullt för oss som människor? Du har säkert mött männi-skor om vilka du känner och vill beteckna som levande och sanna människor. Är jag själv en sådan människa?

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det tycks inte finnas någon san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata.

Förre biskopen och författaren Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom… Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit: ”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan. När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Frågan är: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

 

Förlorad och återfunnen

Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evangeliet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Tillbaka till Frödings ord: ”Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.” Kärlekens rosor!

Från evangeliet hör vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.

Det levande vattnet gör oss till levande människor. Göte Strandsjö hjälper oss att känna var vi hör hemma:

”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn
så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hör jag hemma. Det finns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mej.
Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.”

 

Leif Herngren  –  Björkö kyrka 17.07.02 – ekumenisk mässa

Written by leifherngren

juli 3, 2017 at 17:12

En levande människa – 3 efter trefaldighet

leave a comment »

 

Ef 2:1-10 och Luk 15:8-10

Jag har en av mina äldre biblar i min hand. Det är en gåva till mig på studentdagen från Sonja – då min flickvän – i dag min hustru sedan 55 år. I den står det ett minnesord – Ef 2:8. Det är en vers från en av dagens texter, över vilken jag kommer att predika. I den versen står det: Ty av nåd är ni fräls-ta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Jag tyckte inte då att det var något speciellt ori-ginellt bibelord. Det ordets inne­börd kände jag till – som god missionare. Det behövde jag inte på­minnas om. Jag har senare insett att det är ett ord att i allra högsta grad stava på och meditera över.

 

Förlorad, men återfunnen – död, men nu levande

Det finns mycket starka laddningar i dagens texter. Paulus konstaterar: Ni var döda genom era överträdelser och synder… Och Men Gud… har gjort oss levande tillsam­mans med Kristus… Lika starka ord möter vi av Jesus i det kapitel av Lukas där vi har texterna om det förlorade inklusive orden om kvinnans borttappade silvermyntet. Hon letade och fann det och brast ut i glädje: Jag har hittat myntet som jag hade förlorat.

Är det någon här i kyrkan i dag som känner att du förlorat dig själv, känner igen dig i dessa starka ord: Var död – men nu, i dag – levande?

Jag har som rubrik över dagens predikan: En levande mäniska. Du har säkert i lik­het med mig mött någon du känt vara en verkligt levande män­ni­ska. Vad avser vi då med sådana ord? Vad menar Jesus och Paulus?

Vi lyssnade tidigare till dessa ganska märkliga ord om oss människor att vi kan…
… leva på denna tidens och världens vis
… och låta oss ledas av fursten över luftens rike

Paulus utvecklade detta vidare med orden att vi kan leva genom…
… att enbart handla som kroppen och våra egna tankar vill

Vad avser då Paulus med orden om att låta sig ledas av fursten över luftens rike? Vad menar han? Har det något att göra med vår moderna tid och vår uppfattning om människans – om vår situation? Är inte detta synsätt och formuleringar som vi lämnat bakom oss?

För att få detta ytterligare belyst gick jag till dessa ord i The Revised English Bible:
… you followed the ways of this present world order – vi följde strömningarna i den nuvarande världsordningen

Det är mot den bakgrunden som både Paulus och Jesus brukade så starka ord som förlorad och död. Men Jesus talade också om att det bortsprungna fåret hittades igen och att den förlorade sonen blev funnen. Paulus hävdade att de som varit döda gjorts levande.

 En levande människa! – Gäller de orden mig?

 

Att leva under makterna

Det sägs att människan blivit allt mer och mer rationell. Hon låter sig inte i dag som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Det gäller att utifrån det förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidning­ar och se vad utrymme det ges åt horoskop och liknande företeelser. En nyandlighet med en salig blandning av ingredienser breder ut sig.

Samtidigt florerar makter­na som aldrig förr. De tillbeds av inte så få som de allena saliggö­ran­de kraf­terna i samhället. De så kallade mark­nads­kraf­terna skall i dag råda såväl i väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda ande­mak­ter. I dag är det de ekonomiska krafterna som driver våra politiker och oss dit vi – i varje fall åtskilliga av oss – inte vill.

Paulus åter­kommer med liknan­de formuleringar och tankar längre fram i brevet. Kampen för rätt och rättfär­dig­het handlar för honom om en kamp mot makter och krafter som människan inte skall låta vara her­rar över sig. Har då dessa makter och krafter att göra med oss? Teo­loger värl­den över har efter de ohyggliga världskri-gen och det som nu sker mitt i Europa och utöver vår värld – insett att de makter som Paulus talar om i sina brev är de opersonliga krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och ibland för grup­per och nationer till vanvet­tets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp dessa frågor:
”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sexu­alitet, allmän­na
opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt så­dant som utan
tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.”

Då Paulus talar om fursten över luftens rike går mina tankar till H C Andersen och hans under­fun­diga berättelse om ”kejsarens nya kläder”. Är inte oerhört mycket av det som i dag saluförs på torgen som budskap, som ideologier och som tekniska framsteg släkt med kejsarens nya kläder? En påver­kan från fursten över luftens rike – alltså något utan egentligt innehåll men serverat som något högst betydelsefullt. Det påminner också om pastor Jansson med hans påse fylld av bara luft!

Något av det allra värsta är att tappa bort sig själv – att bli något annat än vad vi formats till. Vi får göra likt kvinnan som tappat sitt silvermynt. Hon sopade hela huset och letade överallt tills hon fann det. Vi får söka tills vi på nytt finner oss själva – varför vi finns till. Paulus ger oss svaret i vad han skriver till efesierna – och därmed till oss.

 

Vi är till för att – som levande människor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus att leva ”under nåden” – i Guds gärningar

Vi kan leva under denna tidens makter – som Paulus uttrycker det – leva på denna tidens och värl­dens vis. I kontrast till detta ställer Paulus följande ord: Vi är Guds verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

De orden står tillsammans med och kan aldrig skiljas från de orden jag fick på min studentdag:
   … av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Det finns förödande moralism. Men – Gud vare tack – det finns också en levande och livgivande pie­tism. Jesus talade om salt som behövs i denna värld och att det är avgörande att detta inte mister sin sälta. Paulus utmanar oss att frambära oss själva som ett levande och heligt offer. Det är gudstjänst och så skriver han:
    Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.

Vi är till för att – som levande män­niskor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus leva ”under nåden” – i Guds gärning­ar.

 Om en stund går vi in i bön – stillhet – tystnad och överlåtelse. Då kan vi alla – var för sig på nytt ge vårt ”ja” till Kristus. I vissheten om att vara ut­gångna ur Guds hand, skapade till honom. Vi får här och nu låta honom utgjuta helig ande över oss. Han vill i sin nåd göra oss till levan­de människor tillsammans med Kristus.

 

Leif Herngren  Bohus-Björkö 16.06.12

Written by leifherngren

juni 11, 2016 at 11:31

Humor och allvar tillsammans med Gustaf Fröding

leave a comment »

Anförande i Trollhättan 14.11.19 vid Pensionär Vision

Gustaf Fröding föddes på Alsters gård i Värmland 1860 och hade alltså sina rötter i värmländskt bruks- och herrgårdsliv. Hans morfar, Carl Adolph Agardh, var biskop i Karlstad. Hans farfar hade skapat en stor egendom, Gunneruds gård.

Familjesituationen var uppenbart inte enkel. Modern drabbades i flera perioder av psykisk ohälsa bland annat i samband med Gustafs födelse. Hon tålde inte vid hemkomsten från sjukhuset att se sonen. Fadern – som varit disponent på Alsters gåd – drabbades av en hjärninflammation som satte djupa spår i hans liv och som mycket svårt berörde familjen. Den blev inte bättre då han mötte den religiösa rörelse som drog över landet men som hos honom födde en lagisk moralism och dyster slutenhet. Föräldrarnas situation skapade också ekonomisk problematik.

Han hade fyra systrar där den äldsta, Cecilia stod honom närmast och blev under stora perioder i hans oroliga liv ett starkt stöd. Hon skrev själv om sin bror – som hon uttryckte det – ”en enkel historia om ett stort lidande”. Där fanns också Matilda med psykisk belastning och Hedda som levde i skygghet och passivitet men som trots detta tillsammans med Cecilia blev till ekonomiskt stöd för brodern.

Farmodern levde på gården Gunnerud, i vilken man fick hålla till under somrarna och vid andra tillfällen. Miljön där var befriande och inte som i hemmet där man trycktes ned av ständiga krav på en ”övermänsklig fullkomlighet”.

Gustaf tog studenten i Karlstad och uppehöll sig sedan en tid i Uppsala för akade­miska stu­dier – utan exa­mensresultat. Där i studentstaden släppte han loss från den hårda prägling han utstått i hemmet. Där las grunden till de svåra alkoholberoende han sedan levde med parat med allvarlig psykisk problematik. Hans liv präglades av framgångarna med sitt författarskap och nederlagen med psy­kisk problematik, al­ko­holism och vistelser på kuranstalter. Någon har räknat ut att Frö­ding vårdades 15 år på sjukhus och sjukhem. Mot den bakgrunden är det i högsta grad märkligt med Frö­dings kombination av humor och allvar i sin brottning med livsfrågorna.

Fröding befann sig flera år i Norge – bland annat i Lillehammar på sanatoriet Suttestad där läkaren Jens Torp drev ett sjukhem för människor med psykiska problem där Fröding vistades flera gånger. Jag har en bild av Gustaf Fröding som jag fått av en kvinna, dotterdotter till en av läkarens tre döttrar. Dessa fick ibland vara med vid måltider tillsam­mans med patienter och lärde så känna Fröding. Vid ett tillfälle hade en av dem gjort ett framträdan­de som kommen­te­rades av Fröding. Ef­ter­åt blev han så ånger­full över vad han sagt att han skrev en dikt om henne som på kvällen låg i hennes rum.

Denna flicka utbildade sig till fotograf och tog vid ett senare tillfälle ett par bilder av Fröding – en där han framstår nog så elegant och så en annan bild vilken visar en trött och nedsla­gen Frö­ding. Bägge bilderna finns med i en bok i vilken människor som kände Fröding ger sin bild av honom. Flera av dessa vittnar om den godhet och stora känslighet som präglade Fröding och säkert var en av anledningarna till hans djupa mentala problematik.

Fröding var i Norge under några av krisåren i unionen mellan Sverige och Norge som sedan upplöstes 1905. På bägge sidor fanns de som hotade med vapen och krig. Fröding skrev flera artiklar om krisen och stäm­ningarna i Karlstadstidningen där han var anställd som journalist. Den norske kännaren av Fröding, Hen­rik Braastad, skriver:

Fröding var en vän av Norge, en orubblig, känslomässigt engagerad samförstånds- och fredskämpe; framför allt var han en modig, klarspråkstalande journalist och rent av ”fredspoet” i den oförsonliga unionsstriden fram till 1905.

Fröding började tidigt skriva. Det finns mycket goda dikter från ungdomsåren. 1891 kom Gitarr och dragharmonika och 1894 Nya dikter vilka befäste hans ställning som en av våra främsta lyriker.

1896 kom diktsamlingen Stänk och flikar i vilken Fröding hade dikter som uttryckte en för sin tid alltför stor sinnlighet och frihet. Dikterna – som dikten ”En morgondröm” – mötte starkt motstånd. Fröding åtalades men friades. Dikten var en av två glädjedikter. Han återger en dröm om naturens skönhet och rikedom.
”Jag drömde om aplar i mäktiga hag kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärsdungar och vinbärssnår kring floden som ensligt i dälden går…”

Där strövar i skogen en fri ung man i alla sina drömmar om morgondagen. Och där kommer med lätta smygande steg en ung kvinna och lägger sin arm över mannens ögon och ber honom gissa vem hon är. Det övergår till ett inbjudande famntag och de förenas i älskog, där ”hon låg naket och utslaget skön och med vittskilda knän och med skälvande sköte var den älskades åtrå i möte”.

Det var ord som dessa som upprörde Frödings samtid. Han åtalades men friades.

Detta ledde Fröding in i en mycket djup mental kris under närmare tio år. Han flyttade till Uppsala med flera års vistelse på mentalsjukhus. Författaren Ellen Key var en av få som besökte Fröding i Uppsala. Hon skrev om sitt besök något som påminner om den kanske mest kända bilden av Fröding då han sitter i sjuksängen med sitt vita hår och långa skägg och med bibeln på bordet. Hon skriver: ”Han såg bättre ut än någonsin, hela anletet förfinat, mognat, blekt med kal hjässa och långt grånat skägg och en oändligt milt svårmodig blick.”

Fröding vistades de sista åren på Djurgården i Stockholm och dog 1911 bara något över 50 år gammal.

Det var en hel del människor samlade vi gravsättningen på Uppsala kyrkogård. Det blev för många en över­väldigande upplevelse med brinnande facklor och fladdrande fanor.

Poeten Erik Axel Karlfeldt – en av Frödings nära vänner – höll högtidstalet. Han tog upp Frödings stora brottnings­kamp med sig själv. Denne hade uppfattat sig som misslyckad och förkrossad och sökt sig till bibeln som han till och med läste på grundspråken. Han sökte ett liv, menade Karlfeldt, i ande och sanning. Han kunde under sina sista dagar både skämta och le. Där fanns såväl humor som allvar!

 

Någon kan undra varför jag skall återge hans poesi i dag. Fröding var mitt i allt det svåra en av våra största verskonstnärer och främsta lyriker. Ett författarskap fyllt av såväl humor som allvar, av so­ci­alt engagemang och känsla för de svaga. ”Den sorgsne skrattaren” är titeln på en bok om honom.

 Jag återger nu några av de dikter som gripit tag i mig och som vittnar om att det inte bara var dans och trallande jäntor i Värmland. Jag börjar med dansen:

 

Lek och dans

 Fröding fångade i sin oerhörda förmåga att forma vers in stämningarna och livsglädjen i de värmländska bygderna:

Det var dans bort i vägen på lördagsnatten,
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! det var hopp! det var hej!”

Han återger så några av karaktärerna som Bolla – ”hon är fager och fin, men har intet i fickan”, som Kersti – ”den trotsiga, vandrande, vilda” och Petter i Toppsta och Gusten i Backen – ”pojkar, som orka att kasta på klacken och att vischa en flicka i skyn”.

”Och de hade som brinnande blånor i kroppen,
och som gräshoppor hoppade Rejlandshoppen…
In i snåren av björkar och alar och hassel
var det viskande snack, det var tissel och tassel…
det var kutter och smek under lummiga grenar
– vill du ha mig, så har du mig här!”

Det är nog inte bara värmlänningar som känner igen sig i Frödings dikter. Det gäller inte minst glädjen som ibland sätter hela vår kropp i rörelse och förlägenheten då detta upptäcks av andra. Det drabbade Tre trallande jäntor ”på vägen vid Lindane Le”, där de vandrade fram och så brast ut i ”Hör göken!”. Deras rop tystnade tvärt. Varför? ”Det stod tre studenter vid grinden, och därför tystnade de och blevo så röda om kinden, de trallande jäntorna tre… Det stod tre studenter vid kröken och flinade, alla de tre, och härmade och skreko: ’Hör göken!’ och alla så trallade de.”

 

Humorn

tog sig hos Fröding de mest skiftande uttryck blandad med ett gott stycke ironi. Många ler gott åt Våran prost som ”är rund som en ost och lärd som själva den onde”. Han skämdes inte för att hans far var bonde och uppskattades – han var mest som folk. Men annat var det ”så fort han fått prästrocken på”. Då han ”likasom växer” kände andra sig ”ynkligt små”. Man glömde inte ”då han talte om yttersta dagen”. Prosten ”läste för köttet lagen” så att såväl prosten själv som alla andra grät ”ty köttet sved och själen var allt satt i klämma”. ”Men det förståss, vi repade oss, när prosten klarade strupen till sist och sade: ’välkomna till smörgåsbordet och supen!’”

Den problematik Fröding tar upp i dikten Äktenskapsfrågan gällde inte bara hans tid. Den är lika aktuell i dag då man bildar par. Hur skall man ha det? ”En plog ska vi ha, en harv ska vi ha, en häst ska vi ha, som kan streta och dra! ’En täppa med bönor och kål och spenat!’ Erk du! Maja du! Så ska vi ha´t!” Önskemålen är inte desamma idag. Men visst ska också vi fylla våra täppor med attiraljer av skiftande slag. Vad värre är så är det men som följer också vårt.

”Men, Maja du, Maja du, var ska vi ta´t?
Jag är för fattig och du är för lat!
Du går på roten och jag går på stat!
Erk du!
Maja du!
Var ska vi ta´t?”

Fröding visste vad modersstolthet och fäders förhoppningar kan ställa till för oss. Vi väntar oss – precis som det var för mor till Lelle Karl-Johan – att våra barn skall brås på oss och ge näring åt vår stolthet. I skiftande sammanhang berättar vi om dem och visar upp dem. ”Karl-Johan, kom fram!”

”Se, hur han bockar sig,
se, hur det lockar sig
vänt över skulten på lelle Karl-Johan,
jojo, må tro, han
vet allt att vara med folk minsann.”

Mor hade sin förväntan ”att lelle Karl-Johan allt blir en präst, när Karl-Johan blir stor”. Det sa mor och smekte ömt sin son, ”men tänk, vill ni tro, han svor sturigt och lett: ’Jag gir jäkel i mor!’”

Något av sig själv ger Fröding i dikten Takt. Han ställde inte in sig i leden. Han gick sin egen väg och i egen takt. Det fick han lida för och mötte – som han uttryckte det – lakejernas förakt. Fröding var inte villig att ”sälja sin frihet för slantar” och lägga på sig det ok han såg alltför många bära på sina nackar. Han ville bara inte ”skapa (sig) om till en svansande apa”, ”dresserad av dem, som ha makt”.

Allvaret

finns i många av Frödings dikter. Genom sitt liv fick Fröding uppleva att det inte är så lätt att vara människa. Han såg vår tafatthet och granskade våra fördomar och uppfattningar. De små i samhället stod honom nära. Han såg dem som i sina misslyckanden fastnat i sin grämelse och ruvade på nederlagen. Han såg dem om vilka det kunde sägas: ”jag lever än, men blott i det förflutna”. Men han inte bara såg dem. Han ville närma sig dem och komma dem till hjälp. Han skriver om En främmande man:

”Jag ville närma mig, jag ville bära
den tunga tyngd, som gjort hans liv eländigt,
men han vek undan, när jag nådde nära,
och mellan oss låg svalget vitt som ständigt.
Han läppar voro fast tillsammanslutna
omkring det bittra tärande förflutna.”

Frödinghjälper oss fråga vad vi bär på i våra ryggsäckar? Vad är det vi ruvar på? Vad är det vi inte vågar dela med andra? I dikten Tiga eller tala tar han upp frågan varför vi skall ta upp och dela vår smärta med någon annan. ”Varför skulle du mässa också din själs litania, också din sorgs miserere?” Men Fröding visste vad själavårdare och psykologer ofta smärtsamt ställs inför.

”Smärtan, som bundits där nere,
skall, när en tid har gått över,
väpnad från fot och till hjässa
upp ur sitt fängelse springa
djärv som befriande harm!”

Smärta och sorg skall inte ”tigas ihjäl”. ”Att tiga är hos en sångare brott”. Utmaningen är att vara en ”tolk för de tyste, som lida, tiga och lida blott”.

Fröding visste om sin samtid att de ”lyssnar icke på fagert snack”. De sätter ”modigt på lögn sin klack”. Det gällde ”lögn, som levat i tusen år och fördenskull i ära står”. Han ropar ut sitt Ve. Vad blir följden om vi drar med oss gammalt skräp? Och vad blir följden om detta i stället ”ryckes från dräkten loss?” ”Kanske hållningen (skulle bli) mera fri, mer naturlig då… Kanske blicken blev mera klar, mera skarpsynt, än förr den var!” Dessvärre visste Fröding hur såväl fromma som profana siare frestas till tystnad och skrev:

”Ve därföre och trefalt ve
över dem, som ej vilja se,
men fördölja med rosenfärg
ruttenhet och rost och ärg!

Ve därföre och trefalt ve
över dem, som stenar ge,
när de skulle oss giva bröd
och ge halmstrån åt oss till stöd.

Ve därföre och ve igen
över himlande dunkelmän,
som för sanning oss humbug ge!
Ve er, hycklare, trefalt ve!”

Frödings starka sociala patos

För Fröding gällde inte pratet om Den gamla goda tiden. Han växte upp i en privilegierad miljö på Alsters herrgård och fick chansen till akademiska studier. Men han såg och kände sin samtid som levde under helt andra förhållanden. ”Forsen dånade, hjulen dundrade, gnistorna sprakade, marken skakade, hammaren dunkade tung och dov. Bälgen blåste och blästern ljungade, kvävande hetta ur ässjorna slog, svettiga sotiga smederna slungade släggan mot stängerna, nöpo med tängerna, formade järnet till harv och till plog.”

Han visste att de för allt sitt ”släp och slit” tröskades ut som halm och sedan läskades med sprit. ”Forsen dånade, hammaren stampade överdundrande knotets röst, ingen hörde ett knyst från de trampade, skinnade, plundrade ännu i hundrade år av förtvivlan och brännvinströst.”

Samma sociala patos finner vi i hans dikt Lars i Kuja. Lars och hans hustru ägde en hundradetrettiotredjedel med äng och med åker och äring. ”Men ängen (var) skäligen klen och åkern mager och äringen sen, ty allt som (växte) åt Lars (var) sten, och sten (var) dålig förtäring.” ”Men Lars (hade) armar och Lars (hade) ben, och gnidig och seg (var) hans käring.” Trots allt detta och trots det som gällde då länsman kom trodde de på en bättre framtid. Vad gäller om vår framtid?

Frödings tankar om livsfrågorna och själva livet

Fröding hade en mycket stark känsla för det äkta, det sanna och var oerhört vass i sin kritik av människors spel och falskhet. Det som fångade honom och det han själv bjöd på i sina dikter var det han uppfattade originalt.

Det är julottemorgon och Det är kallt och ”det gnisslar under släden, rimfrost hänger vit i skägg och hår, framåt vägen mellan furuträden genom drivorna det går”. Det är som en ”drömsyn ifrån sagans riken” då folk drar fram bakom häst och släde och ser brasorna låga bakom rutorna i husen. ”Och från kyrkans välvda fönsterbågar strömmar bländande en flod av ljus.” Klangen ”från den vigda malmen dallrar saktare och domnar av.” I kyrkan ”höjes morgonpsalmen om den gryning Nazarenen gav”. Fröding delar med sig av sin tro:

”Natthöljd värld, som blödande och fången
under kvalens pinotänger skalv,
blev befriad, därför stiger sången
triumferande mot templets valv.

Mänskobarn, som djupt i stoftet böjas
av en hopplös livskamps slaveri,
för en stund op hymnens vingar höjas
till en värld av ljus och harmoni.”

Fröding sökte det äkta och sanna. Men Vad är sanning? Den frågan ställde Pilatus en gång och den frågan ställs i dag. Men ”profeten teg. Med gåtans lösning bakom slutna läppar till underjorden Nazarenen steg. Men gudskelov, att professorer finnas, för vilka sanningen är ganska klar!” Dilemmat för oss ser Fröding.

”Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna
så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Inför min studentexamen konstaterade vår åldrade kristendomslärare att med de kunskaper han en gång fick i skolan skulle han bli underkänd vid vår examen. Detsamma gäller för mig. Det jag då fick lära mig som sanning och rätt är i dag sällsamt orätt.

Fröding arbetade mycket med frågorna om gott och ont. Han såg med egna ögon hur åtskilligt – redan på hans tid – lyftes till skyarna medan annat ifrågasattes eller kallades för strunt. ”Det ljugs, när porträtterat grus får namn av konst och fägring.” Idealism och realism stod ofta mot varandra. Vart ting skulle bära sitt rätta namn och rätta färg och inte ge falskt sken. Det går inte att dölja vår nakenhet i pråliga kläder. Alltför mycket bar sken av hägring och påminde om H C Andersens kejsare nya kläder.

”Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor;

Och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.”

Fröding funderade över vad som väntade oss efter döden. Han delar med oss av sina tankar i dikten Himlar. Han kände sin närhet till det jordiska ”Skall jag tungsamt höja mig ur gravens mull och töja på mitt väsens band som knöt mig vid jordens tyngd och häva mig till rymd, där jag kan sväva full av kraft och fri?”

Den himmel han funderade över fick inte skilja oss från livets krafter. Han såg inte fram mot en ”klostersalighet”. ”Jag vill se himlen full av jordens rika och starka liv med ännu större styrka.” Så blir hans funderingar också till en bön:

”Giv mig. O Gud, ett säkert hopp i döden
att möta livets friska mänskovimmel,
där mannen är en man och kvinnan kvinna!

Giv mig en uppåtfärd av rika öden,
där jag kan slag förlora eller vinna,
så kan jag kanske längta till din himmel!”

Uppenbart arbetade Fröding hela livet med sin tro. Men han var inte på jakt efter den rätta tron. Han sökte en sund, frisk tro. Hur skulle den gestaltas i relationen mellan Tro och vetande?

”Hur förena tro med vetande?
Frågan lär ju vara viktig,
kräva starkt arbetande,
mycket ivrigt letande.
Dumbom, något oförsiktigt,
svarar: ”Jo, när tron är riktig.
är den vetande”

Det är orden i en av Frödings sista dikter – väl i överensstämmelse med bilden av honom sittande i sängen med Bibeln lagd på nattduksbordet och med Karlfeldts ord om Frödings sista dagar:

”Han kunde under sin levnads sista dagar skämta och le med en trygg och frisk förnöjelse, som hör barnasinnet, men även visheten till.”

Leif Herngren Bohus-Björkö 14.11.18

Written by leifherngren

november 18, 2014 at 18:34

Levebrödet och det levande brödet – Midfastosöndagen

leave a comment »

Johannes sjätte kapitel

Johannesevangeliets sjätte kapitel står som en vattendelare i hans skildring av Jesu liv. I ka-pitlets början läste vi tidigare hur folket imponerades av Jesu framträdande och vad han åstadkom. Jesus hade utfört flera under och fått folket med sig. Då Jesus drog iväg till andra sidan av Galileiska sjön följde mycket folk med. De var i tusental vid måltiden på berget.

När Johannes avslutar detta kapitel återger han en helt annan situation.  Många av lärjungarna reagerar inför vad Jesus säger i det samtal som följer och brister ut: Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Jesus hade sagt: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Vad menade han och vem trodde han sig vara. De frågar sig om denne Jesus inte är den Josefsson vars far och mor de känner.

Vad är din reaktion inför dessa Jesu ord? Är det inte så att också vi står undrande inför vad Jesus vill ha sagt med sina ord? Vi vet att dessa ord lett till allvarliga beskyllningar om vad kristen tro är.

Johannes lyfter i sin skildring fram den problematik vi alla lever med. Hur skall vi få livet att gå ihop. Det gäller vårt vardagsliv. Det gäller vårt levebröd i relation till den presentation Jesus ger av sig själv som Livets bröd, det levande brödet. Hur är det med allt det profana som stän-digt tränger på och slår ut Jesu inbjudan till lärjungeskap? Hur brukar vi vår dag och vår tid kontra Guds kallelse med vårt liv?

 

Vår vardag med dess behov av levebröd av skiftande slag

Som människa är jag både kropp och själ. Det är detta Jesus bejakar i det som skildras i detta märkliga kapitel. Jesus är klar över vårt behov av mat och dryck. Folket får slå sig ned i det grönskande gräset och mättas genom Jesu välsignande av en grabbs fem kornbröd och två fiskar. Jesus tog itu med människors ohälsa och sjuka kroppar.  Vi vet hur han umgicks med människor i god gemenskap i hem av ganska skiftande slag.

Där vi inte sällan skapar konflikter i upplevelsen av vad vi är och vad vi behöver i våra liv träder Jesus fram och bejakar oss i våra kroppar. Gud har skapat mig sådan jag är i min kropp.

Vi har – som Jesus säger – att leva i denna världen med allt vad det innebär – det gäller också den lilla värld som är vår vardag. Denna jord är ingen himmel. Men den är – som vi i vårens tid upplever allt mer och mer av – en levande skapelse i all sin grönska och fruktsamhet. Jesus lät folket slå sig ned uppe på ett berg där det var gott om gräs. Han uppmanar oss att se på himlens fåglar och på ängens liljor – Guds fantastiska skapelse som en njutning för hela vår varelse – för ögon, för näsa och för öron. Vår kropp är en del av Guds skapelse och därför under Guds beskydd.

Det Jesus vill få oss att inse är att vi inte bara är kroppar. Han vill få oss att se Guds skapelse i dess fullhet och då inte minst den rikedom som vi människor är i kropp, själ och ande.

Vardagslivet i all dess rikedom av profant och sekulärt gör att vi inte sällan tappar bort helheten i vad vi är som människor. Vi inser inte att Jesus kom för att lära oss att se livet i hela dess fullhet. Livet handlar aldrig bara om våra kroppar, dess behov och allt det vardagliga.

Dom Helder Camara, fattigbiskopen i Brasilien, såg hur vi frestas att slå oss till ro och tappa bort livet. Han skrev:

När din lilla båt har legat så länge för ankar i hamnen
att du börjar få för dig att den är ett hus,
när din lilla båt börjar skjuta rötter i gyttjan vid kajen,
då är det dags att styra ut!
Till varje pris måste du rädda båtens seglarsjäl
och din egen pilgrimssjäl.

 

Jesus träder fram som Livets bröd.

Men de som imponerats av honom såg honom som den som skulle lösa deras lekamliga behov. Då Jesus såg att man önskade göra honom till brödkung drog han sig undan från folket till ensamhet i bergen.

När folket nästa dag på nytt efter ivrigt letande finner Jesus konstaterar han att de sökt efter honom för att de fick bröd och blev mätta. I de samtal som uppstår vill Jesus ge folket klarhet i vem han verkligen är. Han söker samtidigt få oss att inse vilka vi verkligen är – att våra liv aldrig kan mättas endast genom lekamliga behov. Den helighet som vilar över skapelsen är sprungen ur Guds helighet. Det är det faktum och den heligheten som är grunden för vad vi människor verkligen är.

Vi behöver levebröd för att överleva här på jorden. Och vi behöver det livets bröd som Jesus är och ger för det liv vi skapats till – i hela vår varelse – till kropp, själ och ande.

Jesus slår fast: Jag är livets bröd… Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet.

 Jesu ord i samtalet var: Mitt kött är verklig föda, och mitt blod är verklig dryck. För att visa oss kopplingen mellan våra kroppar och vår skapelses helighet brukar Jesus det osyrade bröd som var den judiska påskens måltidsbröd. Då Jesus firar påskmåltiden med sina lärjungar ger han oss innebörden i dessa ord. Måltidens bröd blir det Livets bröd som Jesus ger – och därmed sig själv – till oss i nattvardens måltid. Han tar ett bröd, bryter det och ger det till dem var och en och säger: Detta är min kropp som blir offrad för er. På samma sätt tar han bägaren och sa: Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod, som blir utgjutet för er.

 Genom att helga vanligt bröd och vin visar Jesus – som Livets bröd – att det vardagliga, det profana är en del av våra liv som skall helgas av honom, det levande brödet. Han bjuder oss strax att dela måltiden med honom och ta emot det levande bröd han då vill ge oss i nattvardens bröd och vin.

 

Leif Herngren Bohus-Björkö 14.03.30

Written by leifherngren

mars 29, 2014 at 10:09

Guds barn – Söndagen efter jul

with 2 comments

Matt 18:1-5, Romarbrevet 8:15,16 o Johannes 1:10-12

” I may be an Indian, but I am a man,
I may be a Puertorican, but I am a man,
I may be a black man, but I am a man,
I may be a poor white, but I am a man –
for I am God´s child.”

Den sången fick jag sjunga tillsammans med många andra. Sången leddes med gitarr av pastorn och blivande presidentkandidaten Jesse Jackson stående på en på liten låda i en av Washintons parker där man byggt upp Resurrection City, Uppståndelsens stad  i samband med Poor Peoples Campaign 1968 – den kampanj som Martin Luther King planerat men aldrig fick vara med i på grund av mordet på honom några veckor tidigare.

”Jag är ett Guds barn.”

Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ’Abba! Fader!’ Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

När vi talar om vad det är att vara människa blir det ofta ett samtal om vad vi skall göra och hur vi skall leva. Det finns en risk att de etiska frågorna kan skymma det avgörande svaret på vad människan är. Det riskerar att bli för mycket göra och allt för lite vara. Jag är människa. Det är jag ur en synvinkel o­beroende av vad jag gör. Samtidigt är jag skapad med skiftande gåvor som jag får bruka i handling. Or­det blev kött, människa. Människan som idé är inte människa. Människa är jag när jag lever – då såväl vara som göra tar gestalt i mig.

Då Paulus deklarerar att vi är Guds barn och därför konstaterar att vi inte skall leva i fruktan ligger det en stark betoning på att bara vara människa öppen för vad Skaparen vill med sin skapelse och därmed med oss.

Men helt uppenbart är det så att vår tid sätter verksamheten och upplevelsen i centrum. Vi tror oss vara mer människa, en rikare människa om vi gör mer, ser mer och upplever mer. Det skapar en stor risk att vi då tappar bort detta att vara människa.

Guds svar på Mose fråga vem denne var som talade till honom och kallade honom till ett uppdrag var: Jag är, Jahvé. Den Gud som är har skapat mig till sin avbild – till att vara människa. Det är det grund­läggande för var och en av oss – att vara människa.

Åt dem som tog emot honom, Kristus Jesus, gav han rätten att bli Guds barn. De orden kontrasteras mot orden som föregår dessa: Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

Evangeliets bud om att Gud i Jesus från Nasaret kom till oss, bodde bland oss, solidariserade sig med sin skapelse, blev människa är vad evangelium betyder – ett glatt budskap. Allvaret och det smärtsam­ma är samtidigt detta: Hans egna tog inte emot honom. Människorna sa nej till Guds inkarnation i män­niskan Jesus. Man spikade fast honom på ett kors.

Befrielsens gåva i Jesus Kristus är given för att tas emot av mig – i tro. Johannes konstaterar att trons mottagande av Jesus ger mig rätten att vara Guds barn.

Inför vår brottning med frågan om att vara godkänd som människa inför Gud slår Johannes i likhet med Paulus fast att jag i trons mottagande av Jesus Kristus i mitt liv har rättigheten att vara och kallas ett Guds barn. Det var därför Jesus föddes i Betlehem. Det var därför Jesus delade sitt liv – inte bara med sina lärjungar utan med alla dem han mötte på sina vandringar. Det var därför han lät sig spiks fast på korset och inte steg ned. Det var därför Gud lät honom uppstå, lät livet segra över döden – för att jag skulle få möjligheten och rätten att vara ett Guds barn. Jag får vara det jag skapades till – Guds avbild innesluten i Guds kärlek.

Barnet inom oss

En av mina bekanta heter Eric. Jag har åtta böcker som han, Eric S Alexandersson skri­­­vit om  uppväx­ten i Masthugget och det hårda sjölivet under krigsåren. Han gav sig ut på sjön strax fö­re andra världs­kri­get för att skapa sig en framtid. Kriget gjorde att han inte kom hem för­rän det var slut. Livet på sjön hade så när knäckt ho­nom. Ett av de svå­raste tillfällena på sjön var när hans båt torpederades och då han inför döds­­­ho­tet skulle be sitt Fader vår och fann att han hade glömt bönens ord. Han kom hem sönder­trasad som människa med svåra alkoholproblem.

Eric var den förlorade sonen och ville inte kontakta sina närmaste. Det blev en av hans kamra­ter på bå­ten som till sist övertalade honom att ringa hem och hö­ra efter om föräld­rar­na levde. Först svarade ing­en, men som han skulle lägga på lu­ren svarade hans bror. Denne hade varit på väg ut men kommit på att han glömt något, gått in igen och då hört telefonen ringa. Eric sa att han inte tagit ny kontakt om ingen svarat.

Hans bror och vänner kring denne var troende och inneslöt Eric i sin gemenskap och förbön. Efter en tid fann Eric den tro han övergett då han begav sig ut på sjön.  Nu fick han ordning på sitt liv och lärde sig på nytt att be. Han började senare att skriva om sitt liv och blev författare.

En av hans senare böcker heter ”Pensionär i rutig kos­tym”. Boken handlar om en pensio­när som efter beskedet om en livshotande sjuk­dom skriver till sin vuxne son i Stock­holm i karriä­ren. Avståndet har växt mellan far och son. Han skriver för att på nytt söka kon­takt och för att dela med sig av sina tankar om li­vet. Minnena från tidigare år rinner till och så skriver han:

”Minns du förresten när vi satt tillsammans och du var väl en så där sju, åtta? Varje regn­drop­pe som kröp efter rutan blev ett mystiskt ord från någonstans. Du undrade över det där, och jag försökte tol­ka orden. Det blev hela meningar, den ena konstigare än den andra, och vi skratta, och Aina, din mor, log. Jo, Aina hade väldigt gott om leenden.

Du tycker jag är barnslig, Robert. Förresten så har väl de flesta vuxna ett barn inne i sej. Det tittar fram inte minst när man blir gammal. Fast jag vet sådana som går omkring med ett dött barn inne i sej. De har kvävt det. Eller krossat det. Det finns också sådana som inte tycks ha tid med barnet. Det är i vägen. Ibland gråter det, men vem lyssnar nuförtiden till gråtande barn?

Jag undrar hur du har det med barnet ditt. Sitter det i en vrå långt inne i dej och fryser? ”

Att Eric formulerade sig på det viset hade säkert att göra med hans egna upplevelser tidigare. I det hår­da livet på sjön hade barnet inom honom så när gått förlorat. Men det djupfrysta barnet hade tinats upp. Han hade mött både Guds och människors kärlek. Kärleken hade tinat upp det förfrus­na inom honom. Eric hade då han på nytt återvände till sin barndoms tro funnit både Gud och sig själv – det fina inom honom som hans Skapare lagt ned i honom.

Varför återger jag detta? Jag gör det därför att jag tror att detta är något av evangeliets hem­lig­het. Det är Jesu budskap när han ser hur lärjungarna visar bort barnen man kom­mer till ho­nom med. Han tar upp barnen i sin famn, ger dem en kram och välsignar dem. Då sa Jesus att  barnen var välkomna till honom och att vi vuxna måste släppa fram barnet inom oss.

Samma budskap sätter han i fokus när lärjungarna resonerat om vem som var störst i him­melriket. Han kallar till sig ett barn och lägger armen om barnet och säger: Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen, kommer ni aldrig in i himmel­riket.

Vad Jesus säger är att vi måste ta emot hans rike som barn!

Det är budskapet barnet i Betlehem påminner oss om. Då kommer Gud själv till oss för att det skall bli möjligt för oss att lära känna honom. Han kommer som ett litet barn av fat­ti­ga föräld­rar lagt i en krub­ba. Julens budskap är hälsningen till oss från Gud själv. Det är en hälsning till oss, som påminner oss om det finaste inom oss var och en. Det som är ned­lagt av honom själv i varje människa. Det som i Bibeln uttrycks i orden att Gud skapade människan till sin avbild.

Vi sätter ibland skal, skaffar oss en hård och avvisande yta – utifrån olika anledningar – inte minst uti­från hur livet inte sällan mött oss med kärlekslöshet och hårda törnar. Men innan­för vårt yttre finns det en innersida – ibland ganska misshandlad – men den finns där.

Då Gud kommer till oss i barnet i Betlehem så är det för att han bryr sig om barnet inom oss. I barnet i Betlehem be­kän­ner Gud sitt släktskap med dig och träder fram som din himmelske Far och bjuder dig att vara hans barn. Han bryr sig om dig som människa – det du innerst inne är. Han vill något med dig – som människa och som med­människa bland andra människor.

Nu är vi Guds barn

Hebreerbrevets författare talar om att gå in i Guds vila är att vila från sina verk. Så påminner han om vad skrifterna ständigt återkommer till. Det skall komma en annan dag. Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. Kristen tro rymmer ett hopp trots allt. Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. Det som kommer att bestå i alla tider är för Paulus tro, hopp och kärlek.

Evangelisten Johannes ger oss sitt svar på vad vi är. Nu är vi Guds barn. Frågan om vad vi skall bli lämnar han öppen för det har ännu inte blivit uppenbart. Men det hopp han delar med sig i sitt evangelium är grundat i den övertygelsen att livet vi lever här inte är slutet på historien. Vi vet att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.

Att vara människa är att vara på vandring, på väg, att växa som människa. Det är att leva med ett hopp förankrat i Guds löfte och i förväntan ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Om detta gav oss poeten Dan Andersson sitt vittnesbörd:

” Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.
Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,
och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren  Surte 07.12.30

Written by leifherngren

november 21, 2013 at 12:18

Publicerat i Julen, Människan, Predikan

Dan Andersson – sökare med hemlängtan

with 4 comments

  (Orden med kursiv stil är som regel rubriken på de dikter som citeras)

För mig är Dan Anderssons diktning ett av de finaste vittnesbörd jag känner om en människas brottning med Gud. Han var – som han själv uttryckte det – ”en mörkrets och hemlöshetens sångare” men  också en sökare med ett starkt arv från barndomshemmet som han aldrig kunde bli av med – en sökare med en mycket stark längtan efter mötet med sin Gud – försoning, upprättelse och barnaskap. Han ger oss i sina dikter ett vittnesbörd om en människas längtan efter sin himmelske far.

Dan Andersson föddes 1888 uppe i Finnmarken i Dalarna. Både fadern och modern hade finska rötter. Finnmarken var ett ganska avskilt område med stor fattigdom där de me finsk bakgrund sågs ned på och skinnades. Detta är ett återkommande tema i Dan A:s skrifter och dikter som i Tjuvskytten:

Rikmän togo våra skogar, togo våra magra tegar, togo våra barn och hustrur. Ville göra oss till slavar, och förbjuden blev vår jaktmark, brott det blev att högdjur döda.

Fadern, Adolf Andersson, var skollärare, torpare, kolare och lappskomakare, men också nykterist och föreläsare, något av en religiös profet och språkbegåvning. Han deltog i en av landstingets kurser för småskollärare vilket innebar att han inte hade formell utbildning som lärare. Hans lön blev därefter 500 kr i årslön. 1905 slutade fadern som lärare och arrenderade ett kolartorp under tre år.

Hemmet präglades av såväl fromhet som kultur. I Dan A:s till stor del självbiografiska bok David Ramms arv skriver han: ”Jag hade ett kristet hem, ett mycket kristet hem, och vi uppfostrades med svält och kristendom, inte rådde föräldrarna för det.” Fadern talade som självlärd engelska. Under vissa perioder gällde endast engelskan i hemmet för att de skulle lära sig språket genom naturmetoden. Folken i trakten fick hjälp av honom med brevskrivning – särskilt utsatta människor där han sjöng ut mot myndigheter och patroner som sög ut de fattiga. Genom åren skrev han dagbok med berättelser om bygden och dess folk och skrev också dikter. Detta var en mycket god källa för sonen.

Faderns fromhet genomsyrade hemmet i den lilla stugan Luossa i Skattlösberg. Den var innerlig men lagiskt präglad. Om söndagarna ordnade han gudstjänster i skolsalen då han predikade. Men han gick inte i kyrkan vilket säkert berodde på att han uppfattade att varken prästerna eller kyrkans folk moraliskt höll måttet. Han skrev i sin dagbok:

Vi älska att kalla oss ett kristet folk i ett kristet land. Kors hava höjts på kyrktornen och vid hastigt påseende skulle en främling tro, att den korsfäste Kristus vore den ende guden. Vid närmare besinnande är dock denna geografiska kristendom ej annat än förgylld hedendom. Israeliterna voro aldrig så djupt sjunkna i avguderi, att den s. k. kristendomen har något att berömma sig av framför desse. Här är den allsmäktige penningen den Gud för vilken de flesta böja sig.

Sonen Dan satte sin far mycket högt och skriver om honom:

”Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn,
ej månens över grönskande dalar,
som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn –
två kronljus från paradisets salar.

Jag hälsar dig med sång och dina glesa hår:
Du segrat över hundra onda öden.
Mig tycks att din kamp för de små i många år
var som ett helgons mot djävulen och döden.

Som i salghet klarnad var din panna mången gång,
när du gett oss alla bröd och såg oss nöjda.
När böjd av värk du stupat kull, ditt hjärta blev en sång
som lyfte dig mot himlen med händer böjda.”

Faderns storhet satte djupa spår hos sonen Dan vilka han livet igenom kämpade med. Hans egen brottning med livsfrågorna och Gud hade en stämpel av fadern. Det var samtidigt en utmaning han tyckte sig inte kunna svara upp mot.

”Att jag är av ditt blod, åh, jag grips av ångest fatt!
Hur skall jag blott mitt arv ej förspilla!
Jag sjunger till fiol i den stjärneglesa natt
för mitt hjärta, som aldrig kan bli stilla.”

Dan A:s mor utmärktes av en blyg värdighet med andlig styrka och frid. Då han talade om sin mor skedde det med känsla och rörelse. Om henne skrev han:

”Det är smärtsamt men skönt att få vara sann,
och sjunga om kvällen för mor…
jag har kvar, o mor, dina ögons fukt
när i kärlek du ser på din son.

Väl hårt var ditt liv i din ungoms dag,
ur mörkret du stapplade hit,
en olärd kvinna, spenslig och svag
och mager av ungar och slit.
Och ensam plåga och värk och nöd
och den gudslika kärlek till barnet du bar,
allt blandat beskt med salt i ditt bröd
under väntandets tunggådda dar.”

Ungdomsåren blev för Dan A svåra och växlande. Som 14-årig skickades han ensam till USA till sin farbror för att för fadern ta reda på förutsättningarn för om också de skulle emigrera. Men så blev det inte efter Dans rapporter. Svåra år följde som en följd av fattigdomen men inte minst på grund av hans kamp med vad det skulle bli av honom. Tidigt slet han ont i grovt arbete med att hugga ved till kolminorna eller att vakta dessa djupt in i skogarna. Dessa kunde fatta eld och gå upp i en våldsam brasa. Han skriver: ”Svart smyger natten kring stenströdda land – somna ej, somna icke in! Om du somnar kan du väckas av en helvetesbrand och den brödlöses sorg skall bli din.”

Dan A älskade inte det grova arbetet med händerna. Dessa var formade inte minst för att spela på hans kära fiol och sjunga till gitarren. Han bytte ofta jobb, arbetade som artonårig en kort tid vid ett pappersbruk med timmertransporter och rev händerna blodiga, sedan som dikesgrävare och fick så ett kortare vikariat som lärare. Han drömde om något helt annat och skrev tidigt dikter, berättelser, noveller och annat.

Från sin far hade han ärvt ett starkt engagemang för nykterhet. Han genomgick talarkurser inom Templarorden och fick 1912 tjänsten som ombudsman. Det innebar resor runt om i landet med otaliga möten och föredrag där han ofta fyllde ut med fiolen eller sång till gitarren. Han skrev i deras tidningar artiklar fyllda av starkt socialt patos.

Efter detta ombudsmannaskap lockade trots allt skogen med sitt hårda arbete på nytt. Han återvände till Finnskogarna och skriver en hyllningssång till sin barndoms flod Pajso.
”Du sjunger väl ännu
som förr du har sjungit
i tvåmilaskogar
och sandiga dalar,
din ensamma färdsång
för den som förstår dig
och tigande lyssnar
när vildmarken talar.”

25 år gammal sadlade Dan A om. Kolaren blev författaren. Det var trögt i början. Han blev egentligen aldrig erkänd av kritikerna under sin levnad. Som kolare hittar han på något sätt sig själv. Med dikten Pajso börjar han på allvar sitt konstnärskap. I en enkel timmerkoja utan skrivbord skriver han boken Kolarhistorier som kom ut 1914 på Tidens förlag. Den var fylld av historier om arbetskamrater och andra – ofta original fyllda av skrock och varsel. Han ger med sitt utrycksfulla språk ett starkt vittnesbörd om fattigdomen, slitet och inte sällan förtrycket som vilade över Finnskogarna.

Kolvaktarens visor

Honoraret för denna hans första bok blev 300 kr – som för Dan A var mycket pengar – och fick så möjligheten att studera vid arbetarrörelsens folkhögskola Brunnsvik vintern 1914-15. Det blev en tid av mycket stor betydelse för honom. Han fick nära vänner inte minst efter studierna med flera av lärarna som formade hans tankar och framtid. Impulserna på skolan var säkert anledningen till att han där kunde fullborda sin lyriska debutbok Kolvaktarens visor som kom ut 1915 – egendomligt nog utan något större erkännande!

Här möter vi den vildmarkslyrik som kom att prägla honom – en stämpel som han senare själv ville bli av med. Finska namn från dessa bygder ger ibland hans dikter ett närmast exotiskt intryck. Där möter vi också den längtan som är så typisk för honom. Ta till exempel några stofer ur Jag väntar:

”Jag väntar vid min stockeld medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna från färdvägar vida –
den käraste, den käraste med ögon blå…

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå…”

Där finns dikten Helgdagskväll i timmerkojan som skildrar kolarlivet och kamratskapet.Dan Andersson arbetade inte bara i skogen utan hade också andra jobb men där fanns hos honom – som hans far skrev efter hans död – en ”sinnets oro” och en längtan till något annat. Dikten Hemlängtan föddes.
”Jag är trött, jag är led på fabriken
jag vill hem till jordhöljt bo,
till min koja vid Blomstensmyren,
i de gröna gömmenas ro.
Jag vill leva på bröd och vatten,
om jag endast strax får byta
allt gatljus och larm om natten
där timmarna tysta flyta.

Jag vill hem till dalen vid Pajso,
till det gräsiga kärret vid So
där skogarna murgrönsmörka
stå i ring kring mossig mo,
där starrgräs i ånga växer
vid källor som aldrig sina
och där växter väva i jorden
sin rötter silkesfina…

Jag vill hem till det fattiga folket
som svettas i somrarnas glöd,
som vaka i bittra nätter
i envig mot köld och nöd…

Svarta ballader

Dan A fortsatte sina studier och lärde sig både tyska och franska. Han översatte till exempel Kiplings ballader. Han studerade religion och läste bland annat och inspirerades av den ryske författaren Dostojevskij. Då han ett par år senare sökte ge ut sin nästa diktsvit Svarta balladersom utan tvekan rymmer hans bästa dikter – avvisades samlingen av ett förlag medan Bonniers till sist var berdda att ge ut den men utan något honorar – obegripligt, skamligt!

I dessa dikter möter vi – som han själv ville teckna sig – ”en mörkrets och hemlöshetens sångare”. Där finns hans brottning med livsfrågorna, sökaren med sin längtan efter fäste i tillvaron och att finna försoning. Han skriver: ”Jag har under sista tiden haft en stark dragning åt det religiösa hållet, men jag vågar icke ta något steg, ty jag har redan gjort det en gång och fallit genast… Den enda religionen som kunde passa mig är den som förlåter synder – men även den fordrar kamp mot begären. Och jag som ännu älskar mina begär!!!” Hans fromhet hade närmast drag av mystik

Dan A:s egen livssituation och kamp var bakgrunden för så gott som allt han skrev. Det gäller hans olika skrifter. Novellsamlingen Det kallas vidskepelse (1916) var en uppgörelse med rationalismen. I andra var det  uppgörelser med sig själv som i De tre hemlösa (1918) som handlade om honom själv och två av sina bröder. Det gäller inte minst David Ramms arv (1919). Han ville helst skriva böcker men det är hans dikter som fängslats mest och lever kvar – inte minst genom att så många av dem tonsatts. Det kunde ske därför att det i hans dikter finns en rytm och musik. De kom ofta till samtidigt som han spelade och själv sjöng dem.

I Tiggaren Simons sång berättar Dan A om sig själv och sitt liv.

”Jag är tiggaren Simon – vill du höra mäj predika?
Jag är skapt att mässa en åsknatt eller hur?
Min mor var en stickerska som stack åt de rika,
hennes håliga kindben hade hungern grävt ur.
Min far var en fattig man med darrande händer,
om jag sluter mina ögon jag ännu honom ser:
På knä på golvet står han, vid brasans sista bränder,
och som stjärnor som slockna är hans blick när han ber.

Min mor ville slita sig till döds för att ge mig
en brödbit lite större än hon själv hade fått.
Som boklärd herreman ville hon se mig,
det var därför hennes hår så fort vart så grått.
Och min far var ett helgon som led alla fasor,
och brottades med Gud om min mörknande själ,
och jag en vandrande benhög i trasor,
och förr än jag arbetar vill jag svälta ihjäl.”

Det som här skrivs har sin grund i det bohemliv som formades tillsammans med konstnärsvänner i Stockholm under några år fram till hans giftermål i juni 1918. Det var många glada dagar där alkoholen hade en plats i klar kollision med fadern och hans tid som ombudsman i Templarorden. Inte minst krockade det med den fromhet han bar med sig och ibland till synes övergav. Han skriver:

”Vem är du i vita kläder?…
å – nu vet jag, det är du som
botar synd och bor i kyrkor –
gå ifrån mig – Nasaré!
Tag ej mig till livets rike!
Jag är sjuk och spetälskäten,
ända in i iskallt hjärta
multna mina svarta sår!
Man skall kasta mig i mörkret,
man skall frukta mina ögon,
man skall ropa oren! Oren!
framför mig varhelst jag går.

Har du rum i himlen höga
för ett barn av onda nätter,
rus och rosensmyckad trolldom –
har du livets bröd och vin?
Är du Gud och dock min broder,
mänska och ändå barmhärtig –
har du kraft ännu att driva
djävlarna ur än ett svin?”

I dikten Purgatorium/Skärseld tar Dan A upp ondskan och den han ofta sökte – den Gud som förlåter. Det är en dikt som visar att korset hade en stor plats i hans liv. Dikten är skriven i jagform varför den återger både hans egen kamp och vår. Diktens första del är en bekännelse av det ondas närvaro i livet. ”Jag handlat hårt, mitt fel var svårt, och jag kallades hopplös bov, och av hatets köld min själ sögs ut, som en spindels sprittande rov… då gick jag allen i stjärnornas sken och såg mot jorden ned.”

 Han skildrar mötet med ondskan. ”Och en röst av en man från ett okänt land kom till mig i vindens vin, och jag såg hans blick och den var så hård, och så bittert ond som min… och jag visste då att kött av hans kött och ben av hans ben var jag.” Diktens jag ”drömmer om reningens vita eld”.  Och så följer den väg han vandar, bort från mötet med Ondskan.

”Men jag går till en plats som du aldrig sett,
och dit vägen bär emot –
jag går att bikta min innersta synd
i natt vid korsets fot…

Och korsets herre regerade där
med sin vithets lågande hand,
hans klädnad lyste var syndare väg
i sol över pradisstrand.
Och min mördardräkt för en vårens fläkt
i trasor revs och föll ned,
och konungen lyfte sin härlighets hand
och sade stilla: bed!

Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus
med ögon utan skuld,
och en eldslåga ren genom rymden ven,
och jag brann i en sky av guld.
Och en grav blev grävd på en blommande äng,
åt min aska byggdes ett hus,
och min kropp brann ut och jag vart fri,
och försvann i ett hav av ljus.”

Dan A var en sökare som sökte befrielsen från allt det han tyckte plågade och svärtade ned hans liv. Han ställde sin fråga. Det gjorde han då han ”satt på sin ödsliga vind en kväll” och skrev Gillet på vinden:

”Till sist jag smög en fråga lite blygt och stammade fram:
‘Jag undrar – – säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam?
Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo?
Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?'”

Dikterna från hans sista år vittnar mycket starkt både om hans hemlöshet och vilsenhet och den längtan han bär med sig utifrån arvet hemifrån. I den efterskörd som kom ut efter hans död finner vi diktet På havet där han skriver: ”O, vore den mark dit jag hemlös och irrande går så sval som den bränning som snövit mot hällarna står!” Och så följer:

”Jag är på ett fartyg med bristande master och bord,
att krossas när döden har sagt sitt förlossande ord.
En broder till natten där sjöarna slickande slå
jag ville på upprörda vattense frälsaren gå…

När går du vatten som fordom en gång, Nazaré,
och stillar all storm när de dina förtvivlade be?
Vi stannar du borta och döljer ditt anletes ljus,
och pekar ej ens med ett finger mot kärlekens hus?

Vi hade en styrman en gång uti barndomens dar,
en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far.
Nu äro vi ensamma här uti natten, o böljor, med er,
som sjunga om döden i kvällen när solen går ner.”

1920 – samma år som DA så tragiskt förolyckades genom cyanidförgiftning på ett hotell i Stockholm skrev han dikten Nu mörknar min väg. Man kan undra om han kände på sig att hans dagar var räknade. Hittade han hem till sin älskade far, sin Gud Fader? Själv ger han oss detta vittnesbörd.

”Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort,
mitt hjärta är trött, min säd har jag sått.
Som en tiggare står jag, o Gud, vid din port,
och blodrosor växa på stigen jag gått.”

Jag vill återge de versrader som är de mest älskade och de mest citerade. Det är orden i den första dikten i diktsviten Svarta Ballader och anger därmed grundtonen i boken.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting
och om sin längtan sjöng han hela natten lån:

”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnorna, bakom heta hjärtat mit.
Hören – något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!…

Följ mig broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd,
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min broder,
mitti guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd…

Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
Under valv där evigt unga barn av saligheten bo.”

Till sist den dikt som som mer än någon annan av hans dikter återger att Dan Andersson var en sökare med hemlängtan. Han hade en längtan som han i den här dikten uppfattar uppfylls.

Jag ska gå genom tysta skyar,
genom hav av stjärnors ljus,
och vandra i vita nätter
tills jag funnit min faders hus.
Jag ska klappa sakta på porten
där ingen mer går ut,
och jag ska sjunga av glädje
som jag aldrig sjöng förut.

Leif Herngren – Bohus-Björkö 12.11.26

Written by leifherngren

november 26, 2012 at 21:12

Människa – hel eller reducerad

with 2 comments

Du Gud.

Jag har snart bara mina händer kvar

och min matsmältningskanal.

Min hjärna och min själ

gör de allt för att skära av här

med kemikalier och grå tristess…

Och käre Herre – i det sammanhanget –

lär även psykologer, socionomer och psykiatriker

förstå att vi här på avdelningen har själar.

Arne H Lindgren

Skulpturen förundrade mig och grep samtidigt tag i mig. På en trappa stod en rad människofigurer bakom varandra. Den som stod längst fram var en hel människa. De som stod bakom denne var alltmer söndertrasade människor där alltfler delar saknades. Den som stod längst bak var endast en mindre rest av en människa. Trasiga människor fråntagna sin värdighet och längst fram en reslig helfigur som i sin resning utstrålade hopp och framtid.

Den mäktiga skulpturen var rest i Prag efter Tjeckiens frigörelse från den kommunistiska eran. Människor hade trasats sönder och blivit allt mindre människor. Med frigörelsen hade nu tiden kommit då hela människan på nytt skulle träda fram.

Jag söker teckna bilden av hela människan. Mot den bilden ställer jag några av de svar på vad människan är vilka jag uppfattar reducerar människan. Min över­tygelse är att ett gränsöverskridande mellan olika forsk­ningsfält ska­par förutsättningar för såväl ömsesidig kritisk granskning som kreativitet och möjlighet att upptäcka och återge bilden av hela människan.

Ibland får detta till följd att man upptäcker bristerna i den egna kartan och får tänka om. Om­väl­vande föränd­ringar sker då någon bryter tidigare tankemodeller. Ett paradigmskifte äger rum – ett skifte av gällande mönster och de grundläggande föreställningar som styrt människors tänkan­de. Tidigare giltiga kartor har visat sig inte stämma. De har radi­kalt fått justeras eller helt nya har upprättats.

”Bland alla veten­skapliga rön och upp­täck­ter som jag tagit del av under min livstid kom­mer jag allt oftare till­baka till det som jag som barn lär­de mig i söndagsskolan” berättar fysikern Karl-Erik Eriksson i en intervju. Det var ett ”tvärve­tenskap­ligt grepp” av det mer originella slaget. Han hade varit med om att bilda Centrum för tvär­ve­tenskap vid Göteborgs universitet. Dess arbete har i hög grad handlat om framtiden och vart människan tar vägen mot bakgrund av vad som pågår och vart vi tycks vara på väg. I intervjun uttryckte Eriksson rädslan för att det kan bli så att ”de anpass­nings­bara blir de som kommer att klara sig bäst”. Mot detta ställde han vårt ansvar för framtidens utveck­ling.

 

Fråntagen sin värdighet som människa

Då européerna erövrade Afrika delade man upp denna väldiga kontinent emellan sig. Det blev Franska Kongo, Portugisiska Västafrika, Tyska Sydvästafrika, Italienska Somaliland och Brittiska Östafrika och liknande, där respektive lands regeringar och affärsfolk tog hem enorma kapital. Män­niskor behandlades som ekonomiska tillgångar, som slavar. Det som senare blev Belgiska Kongo lämnades i händerna på den belgiske kungen Leopold II som personligt handelsterri­torium.

Ett av de vanligare sätten att tukta de kongoleser som inte svarade upp mot de vitas önskemål var att kapa av en arm. Man såg dem inte som människor och rent konkret visade man detta genom att också kroppsligt trasa sönder dem. Många skickades under vidriga förhållanden till Amerika som slavar för att där skapa förutsättningar för de vitas rikedom. Den brutalitet som utvecklades var fullständigt hänsynslös i vilken bland annat bortåt två tusen nordbor och bland dem svenska militärer spelade en roll för att suga ut detta landområde och dess folk.

En allt hårdare kritik växte fram mot kung Leopolds regemente bland annat från den kristna missionen. Edward Wilhelm Sjöblom, en svensk baptistmissionär, väckte opinionen genom ett berömt tal i London. Det hölls inför Aborigines Protection Society, en organisation som arbetade för att skydda minoritetsfolk, och bidrog till att väcka en internationell reaktion som fick till följd att Leopold fråntogs sitt privata ekonomiska handelsgeschäft.

Nobelpristagaren Imre Kertész skriver mot bakgrund av sina erfarenheter från såväl vistelsen i koncentrationsläger som åren i det totalitära kommunistiska Ungern om ”mördandet som livsåskåd­ning”. Han uppfattar att denna livsform är möjlig att leva i och att den kan institutionaliseras. Den har accepterats som tillämpat ”naturligt” beteende och levt sida vid sida med normalt vardagsliv. [1]

Detta ovärdiga sätt att hantera människor hör inte bara till förgången tid. Förvaringen under vidriga förhållanden på Guantanamo – eller på andra håll där man kan komma undan lagen – av människor som i många fall inte ens ställts inför rätta är skandalös. Skendränkningar och andra grymma tortyrmetoder av dessa för att framkalla ”sanningen” har satts i fråga av den amerikanska senaten men godkänts av dess regering och förekommer också på andra håll. De värsta tortyrmetoderna sker under läkares tillsyn för att de skall kunna fortgå länge utan dödens inträde.

Man har i alla tider sökt ta ifrån människan hennes värdighet. Människan har utsatts för fysiskt och psykiskt våld för att knäcka i henne. Poeten Irina Ratusjinskaja som fördes till Gulagarkipelagen skriver: ”De lyckades inte att få oss på knä och inte heller på alla fyra: vi ville inte förfäas! Vi var inga djur. Men inga änglar heller. Bara män­ni­skor.”

En överlevande från Treblinka berättade hur man i gruppen delade allt med varandra och att ”då nå­gon ur gruppen åt något utan att dela det med oss andra visste vi att det var början till slutet för den­ne”. Människan som social va­rel­se och skapad att leva i gemenskap med andra människor började gå förlorad.

Ideologier som rymmer rasism ser andra som icke-män­niskor. Utgångspunkten för de vitas apartheidsystem i Sydafrika var att de svarta och färgade var lägre stående människor – för många var de icke-människor. Förutsättningen för bruket av det brutala våldet i krig är densam­ma, andra människor är inte medmänniskor utan snarast icke-människor. Den andra sidan, fienden, rubrice­ras med nedsättande epitetet – som till exempel bruket under Vietnam­kriget av begreppet viet­-cong för de vietnameser man stred mot. Eller konstateras människor tillhöra en skurkstat, bärare av ondska och därför tillåtna ”byten” att hänsyns­löst döda.

I arbetet för upprättande av mänsklig värdighet också för de svarta i Sydafrika ställdes Desmond Tutu inför frågan om varför han brukade epitetet svart. Hans svar blev:

Termen svart har valts helt medvetet, för att vi ska kunna beskriva oss själva på ett positivt sätt. Den är en bekräftelse på vår mänsklighet, vår självständiga identitet, inte (i motsats till) någon annan. Vi deklarerar för oss själva och för alla andra som ids lyssna att vi i grunden är subjekt, inte objekt; personer, inte saker. Var och en av oss är ett jag; inte ett det. Vi måste säga det om och om igen… tills vi tror på det och kan handla som om, vi verkligen trodde på vår egen värdighet och mänsklighet… Fram till nu har den vite mannen försökt styra vår tillvaro… Vi använder svart som ett epitet här för att vi är svarta, för att vi alla är någon. Vi räknas, vi är vid full vigör och svart är vackert.”  [2]

I Jerusalems tempel fanns en skiljemur som definitivt skilde jude och hedning åt. En icke-jude fick inte komma närmare själva tempelhuset än denna mur. Muren skilde den gård där hedningar fick vistas från kvinnornas och männens förgårdar. Vid varje öppning i denna mur fanns inskriptionen: ”Ingen icke-jude må gå innanför gallret och muren kring helgedo­men, och var och en som grips bär själv ansvaret för att döden blir följden.” Passerade man som icke-jude denna skiljemur riskerade man alltså sitt liv. Liknande skiljemurar har i alla tider rests mellan folk och folk.

Paulus såg Jesu gärning som ett nedbrytande av denna mur. Nu gällde inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna! I Kristus är alla ett. Värnan­det om skiljemuren mellan jude och hedning – såväl som alla andra murar i vår värld – stred mot Guds mening med människan. ”Kristus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skilje­muren, fiendskapen… I en enda kropp förso­nade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.” [3]

Men dessa ord att döda fiendskap i stället för människor har varken fått gälla i kyrka eller samhälle. Murar mellan folk och folk har man fortsatt bygga. Det har skett genom lagar som stiftats i beslutande församlingar och åtskilt svarta, färgade och vita som i USA och Sydafrika. Eller det har skett med betong som i Berlin för att avskärma de ”politiskt rättänkande” från dem på andra sidan med fel politisk färg. Eller en barriär ges namn av säkerhetsmur med avskärmning mot ett helt folk därför att några ”på andra sidan” – i den förnedring de prisges åt – griper till samma dödande våld som de själva är utsatta för. Vi har varken lärt oss av skiljemuren i Jerusalems tempel eller av Berlinmuren att vi är människor som har att leva sida vid sida.

En av de bilder jag minns från Berlinmurens fall var ett hoppets tecken. Genom en spricka i muren sträcker någon ut sin hand till handslag med dem på andra sidan. Så revs skiljemuren mellan Öst och Väst.

 

Vem ger oss svaret på vem människan är?

I sin dikt ”Guds födelse” ger oss poeten Verner von Heidenstam sitt svar på vem människan är: ”Hon kastade djurhamnen den morgon, då hon första gången reste ett altare.”

Inför frågan om vad som gör männi­skan till människa visar Sven-Eric Liedman på de skiftande svar som getts genom tiderna med bakgrund i empiriska studier. Han undrar så om frågan är möjlig att be­svara med hjälp av de empiriska vetenskaperna. Frågan är då vem som ger oss svaret på vem människan är. [4]

Filosofin arbetar i högsta grad med denna fråga. Vad skiljer människan från djuren – eller som åtskilliga tecknar det – från övriga djur. Det man framför allt visat på ur biologisk synpunkt är människans hjärna och ur sociologisk och kulturell synpunkt människans språk. Språ­ket är förutsättningen för att till kommande generationer kunna föra över erfaren­heter, färdigheter och upp­täck­ter av skiftande slag. Det är också grunden för att avslöja och påtala missförhållanden, göra motstånd och ange färdriktning till människovärde. Människan är vidare ensam om att nyttja och tämja djur och att odla.

I människans förmåga till abstrakt tänkande, förutsättningen för människans tal- och skriftspråk, hennes matematiska och filosofiska tänkande och skapande av musik och bildkonst uppfattar man en kvalita­tiv skill­­nad mellan människa och djur. I väster­lan­det har vi sett förnuftet som beviset för människans värdighet och så dragit en klar gräns mellan människa och djur.

Det vetenskapliga namnet på människan är Homo eller Homo sapiens. Skiftande upp­fattning­ar om männi­skan tolkas i olika begrepp. Det är föreställningar som djuret människan eller driftmän­ni­skan, det senare framför allt i re­lation till Freuds syn på männi­skan. De tolkningarna av människan hör hemma inom vad som brukar kallas homo biologicus. Med be­grep­pet den soci­alt styr­da människan läggs betoningen på miljön och det sociala sam­man­hanget in­klu­derande kulturen som an­ses avgörande för människans handlande homo socio­logicus. Vi har begreppet den mät­­bara människan syftande på den mekaniserade bilden av männi­skan som vann gehör under upplys­ningen som L´homme machine, maskinen människan. [5]

 Dit hör också den av ekonomin och marknadskrafterna präglade och styrda människan, homo oeconomicus. Människan ses som producent eller konsument, som en av de ”bärande” i samhället eller som en av de ”tärande”. Nära allierad med denna ståndpunkt är den syn på människan som präglats av den industriella revolutionen och format homo technologicus. Vi påminner oss Charlie Chaplins mästerliga återgivande av människan i hans film Moderna tider. Detsamma gäller inom utilitarismen, den i dag kanske mest framträdande filosofiska tolkningen av människan som styrd av nyttan och sökande efter lyckan.

På frågan om vad en människa är och vad som höjt henne över djuren svarade filosofen Oswald Spengler: ”Genom handens tillkomst!” Teknikens triumfmarsch blev för många tecknet på vad människan är. Det verktyg som handen utgör för tillkomsten av alla materiella ting definierade alltså människan. I dag skulle säkert många hålla med om att vårt teknifierade samhälle ger svaret på vad människan är men kanske inte knyta detta till handen med en allt större avveckling av hantverket. [6]

Dessa synsätt betecknar jag som reduceringar av människan. Man väljer att se människan ur en möj­lig aspekt och gör denna till människan. Forskare har en övertro på sitt eget arbetsfält och dess förmåga att tolka också övriga områden. Termen reducerad människa brukas då det sker en snöpning av människan och hon ensidigt betraktas ur ett speciellt per­spektiv – biologiskt, sociolo­giskt eller eko­nomiskt. Detta har be­tecknats som det reduktionistiska misstaget. Man re­du­ce­rar bland annat reli­giösa fenomen till enbart biologis­ka eller hävdar att människan enbart skall tydas ur klasskam­psbegreppet.

”Den vetenskapliga kulturen med dess strävan efter förenkling har i stället lett oss in i en språklig ‘bara-kultur’, vad vi kan kalla en reduktionism.” Det är förre ärkebiskopen K G Hammars upple­velse av människans tolkning av sig själv i dag. Vi är bara biologiska varelser – bara biokemi, genetiskt styrda. Vi är bara sociala produkter eller bara styrda av ekonomiska realiteter. Men bakom detta anar vi människors upplevelse av att vara något mer, en längtan efter något mer än bara. Erfarenheterna av livet talar för större sammanhang.

Hammar delar denna upplevelse med Sven-Eric Liedman som ser hur modern vetenskap och teknik används för trivialiseringar. ”Människan är bara en uppsättning gener, säger man, eller enbart ett resultat av sin miljö, eller i grund och botten som en dator, eller uteslutande ett bevis för det gudomliga.” [7]

Bakom oss har vi enligt Hammar det mest förnuftsbestämda seklet. Men det har samtidigt va­rit det mest destruktiva seklet för människan. Insikten att se förnuftets be­gräns­ningar innebär inte att vi äir mindre förnuftiga utan att vi arbetar med ”en bredare förståelse av människan”. Hammar ser Gud som grunden för såväl ursprung som mål för människan. Gud gör människan till män­­niska. Tidiga­re har frågan ofta varit vem är Gud. I dag står frågan vem människan är i fokus. [8]

Diktorden som inleder detta kapitel skrevs av författaren Arne H Lindgren då han på grund av sin alkoholism vistades på ett men­tal­sjuk­hus för avgiftning. Han har utförligt skildrat sin upp­level­se att ses som reducerad människa in­om vården i boken Svart dagbok.

”Jag ligger färdigsprutad och väntar på natten. Men alla gränser suddas ut här. Det finns inget riktigt ljus och inget riktigt mörker. Då är det svårt att hålla sig fast… Inga nätter längre och inga dagar. Endast en lång grå tid. Ibland kallar vi den tiden morgon. Då får vi stå upp när de blåvita sprutar oss och sen får vi gröt. Ibland kallar vi den tiden kväll. Då får vi först smörgås och sen kommer de blåvita med sprutan när vi har lagt oss… Min skuld är sonad. Doktorn har lett mot mig. Om några dagar får jag resa hem. Men när kommer den morgon, då jag får vakna verkligt glad igen – glad och tacksam över en ny dag, fylld av mening, av skapande liv. Vem är egentligen doktorn? Och vem är jag? I vilket förhållande står vi som människor till varandra? Och ytterst: Vad är det som är sjukt…? Ja, jag borde finna mig i detta. Ja, jag borde veta nu, att jag inte är längre – ingenting mer än ett nummer i en bunt papper. Etthundrasjunde dagen på denna fabrik för anpassning. Det regnar.”

Lindgren sökte inte i förs­ta hand en uppgörelse med enskilda människors beteende mot honom och andra patienter. Men han kunde inte tiga inför ett system som så präglar människor att de förlorat eller inte känns vid sin mänsklig­het – ett system som dödar något av det mest väsentliga i allt som ryms i orden människa och mänsklighet. Han bevittnade ”ett grymt experimenterande” med människor och frågade sig om de över huvud taget betraktades som människor. Begreppet människa borde innebära egenart, personlighet och individuellt värde. Det saknade Lindgren i den vård han genomgick. Han är inte ensam om upp­le­velsen av att reduceras och behandlas därefter. [9]

Humanism är ett förhållningssätt grundat i ”en normativ uppfattning av människans väsen”. Människan har ett värde som inte får kränkas. Den självklara följden blir ”ett avståndstagande från olika former av brutal eller förnedrande behandling av människor”. Humanismen hävdar att människan ”har möjligheter och frihet att utvecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom förverkliga sin mänsklighet”. Det innebär att humanismen opponerar mot förnekandet av människans frihet. Människan är inte styrd av ödet. Hon är inte fjättrad av sin biologiska natur och sina gener eller av sin sociala miljö och dess strukturer.

Renässansen innebar ett uppväckande av den klassiska grekiska kulturen. En humanism formades främst i Italien med rötter i Homeros, Platon och Aristoteles och i nära relation till kristna förgrundsgestalter som Erasmus av Rotterdam och Philipp Melanchton. Denna hade ett starkt inflytande på reformationen

Kristen humanism söker förena många av upplysningens värdefulla tankar – som man till dels känner igen från evangeliet – med det kristna trosarvet. En universalistisk människosyn har lika ut­trycks­fullt gestaltats av Jesus som av upplysningsfilosoferna. Väckelserörelserna och frikyrkosam­funden följde i upplysningens spår och bidrog till ett stärkande av människans myn­dighet och frihet och beredde tillsammans med arbetarrörelsen väg för fritt tänkande och demokrati.

”Den kris­tna hu­manismen delar glädjen över människans möjligheter och all­varet inför hen­nes ansvar med många med olika ideologisk inriktning, men med ett gemensamt värnande om män­niskan hög­het och okränkbarhet… Den har emellertid också dragit tydliga gränslinjer mot den ’gudlösa’ humanismen, särskilt mot den senares optimis­tis­ka människosyn.” [10]

Vi har i dag ett förbund ”Humanisterna” som utgör en gemenskap för människor med en icke-religiös livsåskådning. Det hette tidigare Human-Etiska Förbundet. Ingen kan frånta dessa människor att de företräder humanistiska uppfattningar av människan. Men namnet Humanisterna blir märkligt i relation till att begreppet humanism sedan gammalt rymmer avgörande värderingar i nära relation till kristendomen och andra religioner.

Olika discipli­ners kartläggningar av människan ger oss grunden för en vidare syn av ”hela människan”. I vår nödvändiga strävan att bättre förstå vilka vi är som människor och hur vi bör leva krävs gemenskaper i vilka öppna och gränsöverskridande samtal kan äga rum. Som kristen finns det ingen anledning att vara rädd för kunskap och forskning efter vad som gäller för oss människor. Det handlar om att se såväl vetenskapens möjligheter som dess begräns­ningar.

 

Den religiöst reducerade människan

Inom religionens värld återfinner vi inte sällan en snäv religiös tolkning av människan. Männi­skan skall fogas in i religionen med rader av bud och ordningar. Den som för mig framför allt sätter fokus på detta är Jesus. Hans budskap var befriande, vilket i nutid inte minst präglat befrielseteolo­gin.

Begreppet ho­mo religiosus rubri­cerar den människa som omfattar en reli­gion. Teologen Dietrich Bonhoeffer brukade termen annorlunda: ”Den kristne är icke en homo religiosus, utan en människa rätt och slätt, alldeles så som Jesus… var människa.” Bonhoeffer formade sina tankar om Gud och människan – inte vid ett skrivbord utan i en cell i fängelset Berlin-Tegels militäravdelning. På grund av sitt engagemang mot nazismen och dess tyranni hamnade han i fäng­else och avrättades strax innan krigsslutet.

Bonhoeffer såg en värld som ansåg sig blivit myndig. Gud hade i stort sett inte längre att göra med världens stora frågor utan var den vilken man eventuellt skulle vända sig till om de ”yttersta gåtorna” om döden och skulden – ett försök att reservera ett avskilt rum för religionen. Guds bortträngning ur världen, ur den mänskliga tillvarons offentlighet, ledde till önskan att åtminstone hålla kvar honom på det personligas, det privatas, det inre livets område. Men Gud får inte, hävdade Bonhoeffer, smugglas in i ”någon sorts allra innersta hemligt rum”. Kyrkan hade mer eller mindre genom liberalteologin accepterat detta vilket han med stor skärpa vände sig mot. För honom stod det klart att Jesus Kristus gjorde anspråk på hela den myndigblivna världen. Människor skall mitt i sin världslighet konfronteras med Gud. Världens gudlöshet skall inte fördöljas utan uppenbaras. Evangeliet har ett budskap till den ”myndigblivna människan”.

”Att vara kristen inne­bär inte att vara religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grund av en eller annan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara män­niska.” Det gällde att vara män­niska och in­te en män­niskotyp. Den myndiga männi­skan har att le­va i den värld som blivit myndig. [11]

En bärande grund för homo religiosus – i denna snävare innebörd – är den bokstavliga tolkningen och realiserandet av skrif­ternas ord eller av de tolk­ning­ar som ledande skriftlärde gett. Den reducerande religionen har inte som grund­­fråga vad som är gott eller ont utan att uppfyllelsen skall ske av de bud och stadgar som har en avgörande plats inom des­­­sa trostolkningar. Jesus ställde den direkta frågan till några fariseer som såg som sin uppgift att bevaka buden kring sabbaten: ”Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?” Han fick inget svar av dem. Värnandet av stadgar och paragrafer blockerade dem inför Jesu – enligt deras mening – utmanande handling att bota en man från hans förtvinade hand. Fariseerna gav sig iväg fast beslutna att röja Jesus ur vägen då han valde att göra gott. [12]

Vi kan så gott som varje dag läsa om ondska i guds namn. Också då vi är klara över att åtskilligt av detta är politiskt eller socialt grundade handlingar som sker i religionens namn är det uppenbart att dessa tolkningar av män­ni­skan ligger bakom alltför mycket av världens ondska.

Den sydafrikanske teologen John W. de Gruchy tar mot sin bakgrund – som uppväxt under apartheidregimens år – upp kyrkornas agerande. Vi har ledande gestalter som Desmond Tutu med flera som gick i bräschen för kyrkornas kamp mot apartheid. Dessvärre fanns det helt andra förhållningssätt. Åtskilliga kyrkor var inte bara tysta, de stödde regimen och apartheid argumenterande från sina tolkningar av bibelord. Detta ställde Gruchy inför en allvarlig uppgörelse med evangelikal fundamentalism.

Gruchy visar på att vara religiös inte är detsamma som att vara god. Han såg slutenheten och avsaknaden av ett kritiskt sinne inför påbjudna tolkningar av såväl tro som etik. Den kristna tron blir ibland en underliggande ideologi för korståg mot vad man uppfattar vara ondskans hemvist – som kriget mot terrorismen. Han uppfattar en messiansk fundamentalism som en global ideologi – inte sällan med USA som Guds utvalda redskap. En gudstjänst relaterad till Moral Majority upplevdes av en tysk kristen så som han kom ihåg de ”tyska kristnas” – som stödde nazismen – gudstjänster.

En avpersonalisering äger ibland rum av människor i en fostran till religiositet. Gruchy visar på det vittnesbörd den tidigare nunnan Karen Armstrong ger i sin bok Through the Narrow Gate. Det var för henne en dehumaniserande fostran med ett förnekande av allt hon var som person. ”They didn´t have to get rid of us; they could have perfected what we were. De borde inte sökt bli av med oss; de kunde ha fullkomnat vad vi var.” [13]

Till de religiöst präglade reduceringarna av människan hör de trostolk­ningar där kroppen upp­fattats som uttryck för det onda till skill­nad från själen. Från att kristendomen befriade människan från fruktan och slaveri under naturmakterna ham­nade tyvärr många inom kyrkorna åter i ett förakt för människans kropp och natur. På nytt anammades en klyv­ning mel­lan kropp och själ hos människan som gjorde att frälsningen uppfattades inne­bära en inte säl­lan grotesk tuk­tan av kroppen.

Hos de så kallade ökenfä­derna – mun­kar som levde en­samma eller i kolo­nier i Egyptens öknar – fanns en djup längtan efter ett kristet liv i gemenskap med Gud. De drog sig undan och sökte i tystnaden och meditationen leva avskilda från allt det timliga som annars gärna tar överhanden. De har mycket att ge oss av hur vi skall nal­kas och leva nära Gud. Dessvärre ledde detta inte sällan till ett förakt för både kroppen och naturens skönhet. Då en människa renade sitt sinne i gudsfruktan skulle det leda till att hennes kropp förtärdes. Allra värst tog sig av­stånds­tagandet från det sexu­ella ut i hur somliga av dessa såg på kvinnan. Ett av de råd som gavs var att inte sova på ett ställe där det fanns en kvinna. Detta är ju ty­värr inte något enastå­ende i kyrkans his­to­ria utan det vi möter också i dag i människors över­andliga nit. Kyrkan bidrog genom detta asketiska krig mot kroppen till att många förlorade ”nyckeln till na­turens innersta liv”.    [14]

Fromhet med rötter i gnosticismen söker en andlighet utanför kroppen. Men vi ställs i Skriften inför en andlighet som skall hjälpa mig att vara hel män­niska med hela mitt jag – kropp, själ och ande.

Johannes av Korset, en av kyrkans största mysti­ker, lyfter fram denna sanning i sina ord om att sökandet efter andliga upplevelser hindrar oss från att älska – alltså från det som är Jesu huvudpoäng i lärjungeskapet. Han varnar för andlig girighet och andligt frosseri. Vi kan frestas till en längtan efter andliga njutningar och söka ”vederkvickelse i andaktsövningar och inte hjärtats renhet”. Vi kan vara på jakt efter egen trevnad i utövandet av vår fromhet. Vi kan känna oss ganska belåtna med oss själva och våra handlingar. Vi talar gärna om andliga ting, vill undervisa andra och ”väcker uppmärksamhet genom rörelser, suckar och andra påfallande beteenden” för att bli sedda. [15]

Kristen mystik möter vi i två ganska motsatta gestaltningar. Bägge söker en direkt och personlig förbindelse med Gud. Men de skiljer sig i uppfattningen av Gud och människan. Via negativa förnekar det mänskliga och söker en passiv försjunkenhet i Gud. Den etiska mystiken söker Guds vilja och hur den skall gestaltas i det egna livet. Thomas a Kempis skriver i boken Om Kristi efterföljelse: ”Jag frågar inte så mycket efter vem Gud är som efter vad hans vilja är… Gud vill att jag skall verka.” Det var denna mystik som präglade Franciskus. Han drog sig undan i ensamhet och kontemplation men dess frukter ledde honom alltid tillbaka till människorna.

Den mystiken bar Dag Hammarskjöld. Den mystiska upplevelsen handlade för honom om här och nu. Han avstod konsekvent från ytligt sällskapsliv men umgicks gärna med vänner. Ofta drog han sig undan och sökte ”den tystnad som föds ur stillhet… en stillhet bland människor”. Han ville ta emot för att kunna ge. ”Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling.” Den bärande devisen var hans eget liv en bekräftelse på. [16]

Kristen skapelsetro bärs av en helhetssyn på männi­skan. Hon ses utifrån be­grepp som kropp, själ/psyke och ande men lika avgörande som män­niska i sin totalitet. Vi vet att då kroppen lider så lider också själen – och tvärtom. Vår mot­stånds­kraft mot infektioner påverkas av vårt välbefinnande. Då vårt psyke är utsatt för alltför stora påfrest­ningar yttrar det sig i spänningar i krop­pen. När människan reduceras och ses ”utan ande” får det allvar­liga kon­se­kvenser för hela männi­skan.

Den reducering av människan vi möter i skiftande tolkningar av människan innebär samtidigt en reducering eller bortrationalisering av Gud. Vår bild av Gud präglar vår syn på människan – och omvänt. Skapelsetron ger oss metaforen, bilden av människan som Guds avbild. Vad den moderna männi­skan i stället söker är att ”rycka till sig likheten med Gud” – att vara Gud. Det var så Sven-Eric Liedman tolkade dagens människa i tidigare återgivna citat: ”Vi är inte Guds avbilder längre. Adam har blivit lika stor som Gud Fader själv och kan därmed inte skiljas från Gud.”

Judisk och kristen tro grundas i utsagorna om att människan skapats till Guds avbild – till man och kvinna. Samtidigt är hon som den övriga skapelsen formad ”av jord från marken” och kan därför aldrig frånkänna sig släktskapet med hela den övriga skapelsen. Vad som ryms i orden Guds av­bild är avgörande för vad människan är enligt kristen skapelsesyn. [17]

Dilemmat är att då vi söker vara som Gud leder det till att vi blir mindre människor – vi förlorar vår mänsklighet. Att vara människa är att vara relaterad till sin Skapare, vara Guds avbild, vara den jag skapats till. Att tro sig kunna ersätta Gud är att söka vara något annat än skapelsens människa. [18]

Jag har tidigare berört att den bild av Gud som många bär med sig är en bild med mänskliga drag. Den gamle mannen i himlen är inte bara en bild som barn har av Gud. Den bilden finns också hos vuxna. Med problematiken att Gud inte kan fångas in i våra vanliga begrepp finns frestelsen att ge Gud de drag vi bär som människor. Gud blir människans avbild i stället för att människan är Guds avbild. Den gud som så formas blir en avgud – inte sällan med ganska menlösa eller monstruösa drag.

Mot bakgrund av dessa bilder av Gud träder Jesu fram som Sonen och säger sig vara sänd av sin himmelske far. Han lär oss be till Gud som vår fader och ger oss bilden av kärlekens och helighetens Gud. Evangeliet visar på Gud sådan vi möter honom i Jesus från Nasaret – han som ägde Guds gestalt men som avstod från denna och – som evangelisten Johannes tecknar det – har förklarat Gud för oss. [19]

Den frestelse Jesus ställdes inför i öknen var att träda fram upphöjd över det mänskliga. Han skulle imponera genom att oskadd kasta sig ut från den mycket höga tempelmuren i Jerusalem och så träda fram i makt och myndighet. Den ryske författaren Dostojevskij knyter an till detta i sin bok om bröderna Karama­zov. Jesus framträder och möter den katolska inkvisitionens härjningar på 1500-talet i Spanien. Han visar sig inte som kyrkan och som folk väntar sig en Messias-gestalt skall uppträda. Storinkvisitorn griper honom. Det förhör han så har med sin fånge blir en monolog i vilken han talar om för Jesus hur denne borde agerat. Jesus skulle ha kastat sig ner från tempelmuren – men han gjorde inte det. Jesus borde ha stigit ned från korset – ”men du steg inte ned”. [20]

Gud skildras ofta som allmaktens gud. Det finns texter i Bibeln för en sådan bild. Men det finns andra texter, och då inte minst i Nya testamentet, som ger oss en annan bild – den lidande Guden. Korsfästelsen av Jesus speglar inte allmaktens gud utan Guds smärta och lidande i Sonen – den lidande Guden.

Där religionerna inför människors nöd refererar till Guds makt i världen visade Dietrich Bonhoeffer på att ”Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande”. Endast den lidande Guden kan hjälpa. ”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss.”

Skillnaden mellan hedning och kristen var för Bonhoeffer – med hänvisning till Getsemane – att ”en kristen stannar hos Gud i hans våda”. En kristen har att leva – som Jesus så starkt betonade om lärjungeskapet – i världen. [21]

Den Gud vi möter i Jesus från Nasaret är inte den gud vi skulle vilja se. Våra önskningar hurdan en gud skall vara tillfredställs inte av Jesu fader. Vi önskar en gud som träder fram i makt och här­lig­­het. Så kommer Gud oss till mötes i barnet i Betlehem.

Den religiösa människan formar gärna en tillbedjan av en gud annorlunda den Gud som så äls­ka­de världen att han i Sonen steg ned som människa. Jesus från Nasaret blev som en av oss. Han steg inte ned från korset utan lät sig naglas fast och dö.

Att inte erkänna den lidande guden utan endast söka maktens och härlighetens gud är att reduce­ra Gud sådan han verkligen är till en önskad gud. Men Gud är samtidigt den lidande och med människan solidariserande Fadern – tolkad i theolo­gia crucis, korsets teologi och den Gud som träder fram som livets herre, Herren, som är av evighet till evighet, segrar över döden och bär namnet Jahve, Jag är – tolkad i theologia gloriae, härlighetens teologi. När vi håller samman bägge dessa tolkningar lär vi känna Gud. Evangeliet är budskapet om Gud som Jesu fader. Jesus steg inte ned från korset utan var som en av oss i lidande och död och uppenbarade så Guds härlighet – den härlighet som tog gestalt i Jesu uppståndelse.

 

Religion och samhälle

”Vad kommer det sig att de mest aggressiva och avvisande för det pågående avspänningsarbetet mellan våra länder är representanterna för den kristna högern i USA?” Den frågan ställdes till oss i Kristna Fredsrörelsen av några av de ansvariga för den förändring och avspänning som påbörjades under president Gorbatjov. Vi genomförde 1987 en resa till Moskva i det dåvarande Sovjetunionen för samtal om fred och avspänning. I det spännande samtal vi hade med representanter för den sovjetiska nedrustningskommittén fick vi denna för oss kristna smärt­samma fråga. I sitt engagemang för förändrade förhållanden mellan Sovjet och USA hade de mött motstånd på andra sidan.

Flera av dessa hade i skiftande sammanhang vistats i USA och kände väl till det arbe­te som också där pågick för förändrade förhållanden mellan USA och Sovjet. Det var en pådrivande kraft för deras arbete för avspänning men hade samtidigt ställts inför dess motsats. Vi visste att det låg en mycket allvarlig sanning bakom deras fråga.

”Religionen har blivit drivkraften i USA:s antikrigsrörelse.” Det var för en tid sedan en tidningsrubrik följt av konstaterandet att den dåvarande presidenten inte ville möta de religiösa ledarna. I detta ser vi det som uppfattas av många i dag – religionens influens på det politiska livet – på gott och ont. I dag möter vi en växande och fruktsam dialog mellan kyrkorna och makthavarna i USA.

Från religionernas sida har man ibland inkorporerat politiken medan man vid andra tillfällen avskär­mat sig från såväl denna som samhället. I det senare fallet präglas det religiösa livet av en individualistisk tolkning av fromheten. Gudsrelationen avser i första hand mig och Gud och inte min relation till det omgivande samhället eller i så fall endast till den grupp jag allierat mig med. Den troendes liv präglas av homo individualis­mus i stället för en gudsrelation med klara följder för såväl medmänniskan som samhället. Religion betraktas som en privatsak.

Detta kan ses som en re­aktion mot reli­gion som sökt vara herre över samhälle och politik. Allvarlig problematik uppstår då religionerna allierar sig med staten och/eller infil­treras av skiftande ideologier. Kopplingen kyrka-stat som gällt vårt eget land och som fortfaran­de har kvardröjande effekter är ett uttryck för detta. Religion och politik kopplas så nära var­and­ra att man inte kan uppfatta vem som är herre inom såväl religionen som samhället. Religionen backar upp det politiska livet och dess maktha­vare utan reell möjlighet att vara den granskare och det korrektiv som är dess kallelse. Det profetiska uppdraget förkvävs. Allra värst gestaltas detta i begreppet gudsstaten då Guds rike tolkas som ett kyrkopolitiskt program och kan övergå i hävdandet av en teokrati. Då ses de styrande som Guds företrädare och kan inte ifrågasättas. I dag återfinns detta främst inom fundamentalistiska och nationalistiska kretsar inom religionerna.

”Vad vill Israel vara?” var den fråga debattören och samhällskritikern Göran Ro­senberg, själv jude, ställde i en artikel och gav bakgrunden till staten Israels tillkomst. Israel grundades i huvudsak utifrån två i princip sekulära synsätt: den sionis­tiska statsbyg­garideologin och en nationstillhörighet om man var jude. Snart uppstod spänningen vad som gällde i förs­ta hand, demokrati eller judiskhet, bottnande i oförmågan att separera religion från na­tio­na­lism. I den sionistiska statsbyggar­visionen fanns också en underström av starka religiösa och messi­anska tankar. Dessa strömningar trängde efter Israels segrar 1967 in i staten som blev en etno­krati i vilken judiskheten alltså stod i förgrun­den.

Israel präglas i dag enligt Rosenberg av en mycket stark milita­ri­sering av dess kultur som bland annat tar sig uttryck i ett bruk av ofattbart våld. ”Israel må definiera sig som judiskt men den religion som förenar de flesta israe­ler är ‘sä­kerhetens civila reli­gion’.” Vad staten Israel i dag utsätter palestinierna för har sin grund såväl i politik som religion och är i sig ett tydligt exempel på bristen på rätt och rättfärdighet, på etiska ställ­ningstagan­den då religionen bidrar till att reducera människor till brickor i ett ohyggligt spel.[22]

Samma frågeställning aktualiseras av författaren Salman Rushdie gällande islam. I kampen mot terror­is­men sä­ger västerländska ledare åter och åter att det inte handlar om islam. Men ”visst hand­lar det om islam” skriver Rushdie och räknar upp en rad islamistiska rösters hot och handlingar riktade mot väst. Men här gör han ett viktigt förbehåll just i bruket av ordet islamister. För honom är det skill­nad på isla­mister och muslimer. Islamisterna representerar för Rushdie inte ”det mer allmänna och poli­tiskt neutrala ordet ‘muslim’” och därmed heller inte islam. Något tillspetsat konstaterar han att ”anta att det onda i våra samhällen inte primärt är USA:s fel, att vi får ta på oss skulden för våra egna bris­ter…” [23]

Bakom det mest ohyggliga som vi ser ske i dag i Palestina och genom terrordåden runt om i värl­den finns religionerna indragna. Samtidigt är det sant vad Rushdie konstaterar att det mes­ta som kallas religiös tro när allt kommer omkring inte särskilt mycket handlar om tro och teologi. Inom islam ser han en rad seder, åsikter och fördomar. Och detta kan utan tvekan sägas om alla religioner och är ett tyd­ligt tecken på att religionernas egentliga budskap reducerats och i stället sugit upp eller infiltrerats av motstridiga föreställningar.

Relationen religion och samhälle handlar inte bara om hur religionerna relaterar sig till samhället. Lika avgörande är hur samhället relaterar sig till religionerna. För oss i dag är det självklart att samhället principiellt skall präglas av religionsfrihet. Men det som gäller i princip är inte givet i sak. Hur detta skall gestaltas reser åter och åter svårlösta frågor som – för att ta ett konkret exempel – vilken klädedräkt skall accepteras i vårt västerländska samhälle?

En viktig fråga som knappast berörts i Sverige är om statsmakten skall förhålla sig lika neutral till sekulära världssyner som till religiösa. Sekulariseringen borde innebära detta. Det kan inte vara så, menar Jürgen Habermas, att naturalistiska världsbilder ges företräde framför andra konkurrerande världsåskådningar eller religiösa uppfattningar. Han uppfattar att de naturalistiska åskådningarna inte sällan bygger på spekulativ bearbetning av vetenskaplig information.

Vi måste se skillnaden mellan en sekulär stat och en sekularistisk stat. En modern demokrati är till sin karaktär sekulär. Dilemmat är att denna karaktär kan övergå i sekularism med de drag Habermas visar på. [24]

Evangeliet ger oss en helhetssyn inkluderande tro och samhälle, hela livet. Det glädjande är att Gud i dag som regel inte sätts på undantag som tidigare eller placeras in i en religiös nisch av livet. Människor talar i dag på nytt om Gud i de mest skiftande sam­manhang. Som kristen och människa kallas jag att leva ett liv som homo sociologicus.

Den internationellt kände missionsteologen Lesslie Newbigin granskade hur den kristna kyrkan har gestaltats och sökte svaret på hur den borde verka i dagens pluralistiska samhälle. För honom var kultur mänskligt beteende i dess kollektiva aspekt. Han såg hur mötet mellan kulturen och religio­nen inte sällan uppfattats som ett möte mellan två helt skilda ting. Orsaken till detta uppfattade han ligga i att evangeliet reducerats till något privat som om trons liv skulle kunna vara skilt från delaktighet i det sociala livet.

Newbigin ifrågasatte ett sekulärt samhälle som drar en gräns mellan det offentliga samhället och det privata. Samhällets beteende styrs av summan av de enskildas, deras värderingar och övertygelser. Ett samhälle som avstår från att skilja mellan gott och ont var för Newbigin inte ett sekulärt samhälle utan ett ”hedniskt”. Evangeliet bjuder kyrkorna att inte dra sig tillbaka från det offentliga livet och slå sig till ro med privata familjefrågor. Dess uppdrag är att i Guds namn utmana alla makter, ideo­logier, myter, antaganden och uppfattningar av världen som inte erkänner honom som Herren. Om det skulle innebära konflikter, trubbel eller avståndstagande så har vi att se Jesu exempel och hans påminnelse att tjänaren inte är större än mästaren. [25]

 

Samhällsbygge och gudomlig ande

Då israeliterna skulle tillverka sitt tabernakel grundades detta i två förutsättningar som Mose delgav sitt folk. Det startades en insamling av ”gåvor åt Herren” som gav guld, silver och koppar och gethår, rödfärgade baggskinn och akacieträ. Den andra förutsättningen var behovet av skickliga hantverkare. En av dem var Besalel som var fylld med ”gudomlig ande med insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverksskicklighet”. Dessa talanger gjorde det möjligt för honom att såväl tänka ut vad som skulle tillverkas som att utföra detta. Där nämns också Oholiav som tillsammans med Besalel hade ”gåvan att lära upp andra”. [26]

Hantverksskickligheten kopplades samman med gudomlig ande och med kunskap och förmåga. Texten ger oss bilden av den helhetssyn på tillvaron som de bibliska texterna söker förmedla. Folket drogs in i tempelbygget genom sina bidrag. Hantverkare behövdes som var skickliga att bruka sina händer och färdigheter. Men det handlade inte bara om yrkesskicklighet utan också om insikt. Våra insatser i olika sammanhang kan se nog så torftiga ut. Insatta i helheten får de en djupare dimension.

Hantverksskickligheten och den pedagogiska förmågan att lära upp andra relateras här till av Gud nedlagda gåvor hos dessa män. De var nådegåvor.

Vad är det att vara människa? Och vad är det att vara medmänniska? Ett svar på de frågorna gav oss den man som efter 28 år i ett av världens råaste fängelser på Robben Island steg fram som en obruten man med en resning som gjorde honom till landets president vid 76 års ålder.

Från Nelson Mandela tog man dessa år för att utsätta honom för de mest rasistiska och förnedrande behand­lingar. Han skriver: ”Fängelset är utformat för att bryta ned människors initiativkraft och förstöra alla föresatser, och därför försöker myndigheterna utnyttja varje svaghet, krossa varje initiativ och upphäva alla tecken på individualitet – allt i avsikt att undertrycka den livsgnista som gör varje människa mänsklig och varje person till vad den är.” Han var endast berättigad att ta emot ett besök och skriva och motta ett brev var sjätte månad.  Maten som fångarna fick var bedrövlig och allra sämst fick de svarta fångarna. Han fick inte närvara vid sin mors begravning och inte heller då hans äldste son omkom vid en olycka.

Denne man har trätt fram som en av vår tids mest kraftfulla moraliska ledare med en oerhörd resning. Han går kärlekens och försoningens väg – för att söka lära både svarta och vita hur man bygger ett land med rätt och rättfärdighet.

Mandelas svar på våra frågor i hans liv och personlighet är så annorlunda som det kan vara från det svar som grundas i nyttan och lyckan. Mandela är en av alla dessa som i mötet med förnedring och lidande avstod från att gå såväl nyttans som lyckans väg. Den väg han valde förde honom till Robben Island där han mot alla odds växte som människa.

Vad innebär det att vara kristen? Ett svar ges oss i det brev som skrevs under den kristna kyrkans allra första tid av en okänd till en man, Diognetus, som ställt frågor om de kristna, deras gudsdyrkan och deras liv:

”De kristna är varken till land, språk eller seder skilda från de andra människorna. De bor var­ken i egna städer eller använder någon främmande dialekt eller lever något egendomligt liv. De­­ras lära har inte uppfunnits genom lärda människors tanke och uträkning, inte heller före­träder de någon tro av mänskligt ursprung, såsom några gör. De bor i grekernas städer såväl som i barbarernas, allt efter som var och en har fått på sin lott, och de följer landets seder i dräkt, föda och det övriga levnadssättet. Men däri visar de också sin vandels förun­derliga och erkänt ovanliga hållning.

De bor i sina egna fädernesland, men såsom gäster. De har del i allt såsom medborgare, men de uthärdar allt såsom främlingar… De gifter sig som alla och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla, men inte deras säng. De finns till i köttet, men le­ver inte efter köttet. De vistas på jorden men är medborgare i himlen. De lyder de stiftade la­gar­na men överträffar dem genom sitt eget liv. De älskar alla men förföljs av alla… De dödas men görs levande. De är fattiga men gör många rika. De saknar allt men äger över­­flöd på allt.” [27]

Det brevet har inte bara ett budskap till oss kristna. Det har ett budskap till dagens människa. Vad är det bärande för mig i en värld som så kraftigt präglas av konsumism och penningens herravälde? Hur formar jag mitt liv inför propagandans och reklamens alla paroller och frestelser? Har detta brev och Jesu budskap över huvud taget något att säga om kapital och skatter, om marknader och till­växt, om vinst och teknologi?

I Oremus, den katolska bönboken, finns denna bön: ”O Herre, hjälp oss att utforska skapelsens hemligheter, cellernas valv och vintergatornas hieroglyfer… Förlåt oss vår lyxforskning, alla våra tekniska bländverk, förlåt oss vår mångalenskap, kapploppet mot dödens planet, Må vi först överbrygga våra inbördes avstånd… Låt upptäckterna tjäna befrielse och broderskap, inte främlingskap och förtryck.” [28]

En del av människans förvaltarskap är delaktigheten i det kulturella och politiska livet. Grunden för detta är ju det demokratiska valsystem vi har och som innebär att jag är med och tar ansvar för vilka som får förtroende att delta i arbetet på de olika politiska nivåerna. Avgörande beslut om samhällsekonomi och samhällets utformning tas i de politiska församlingarna. Ställer jag mig som kristen vid sidan av de politiska strukturerna står jag som icke delaktig i samhällsbygget. Det allvarliga är att jag då inte står utan ansvar – vilket somliga tror. Ansvaret är mitt att jag gått åt sidan och lagt över bördorna för det gemensammas bästa på andra.

Valsedeln jag lägger styrs alltför ofta av vad jag hoppas skall ge mig mesta möjliga utdelning. ”Du skall älska din nästa som dig själv” borde ge mig en annan grund – det allmännas bästa. Vi har nu den situationen i vårt land att mycket stora grupper har det bra, många mycket bra. Men vi har också alla dessa som av olika anledningar lever på livets skuggsida. Kain ställde en gång frågan: ”Skall jag ta vara på min broder?” Den frågan är lika aktuell i dag i en värld där proklamationen om att satsa på sig själv byggt under en allt större egoism. Det är en fråga som berör storleken på den skatt jag betalar – för mitt eget bästa och för min nästa och vårt gemensamma behov av utbildning, vård och omsorg, allmänna kommunikationer och allt annat som byggs upp genom samhällets försorg.

Inom kyrkorna arbetar Sveriges Kristna Råd, Diakonia och Lutherhjälpen med frågorna om kyrkorna och samhällsbygget. En av dem som låtit sin röst bli hörd är förre ärkebiskopen KG Hammar. Men då han gjorde detta sattes det omedelbart en etikett på honom i stället för att ta tag i sakfrågorna. Han kallades ”vänstervriden”. På den kritiken svarade Hammar att det för honom var omöjligt att inte blanda sig i de politiska frågorna antingen det gällde glo­baliseringen så som den nu tar gestalt eller de krig som förs. Kyrkorna har alltid stått för en internationalisering men inte på ekonomins villkor. Hammar ser ett växande intresse för etikens plats inom ekonomin. Det gäller att utveckla etiska kriterier vilka väger in miljöhänsyn, sociala kon­se­kvenser och hållbarhetskalkyler. Om kyrkorna skulle hålla sig borta från denna diskussion sviker de sin uppdragsgivare som inte är de politiska partierna utan kyrkornas herre.

Dessa ganska pessimistiska reflektioner ger oss Sven-Eric Liedman i sina funderingar över vår tid och dess idéhistoria i kapitlet ”Modernitetens trolldomsglans”. ”Ändå ligger en fråga på lur när man betraktar de senaste årtiondenas utveckling: Har inte fältet för åtminstone förhoppningarna smalnat av? Den framtid som man för femtio eller hundra år sedan drog växlar på och satte sin lit till rymde mer än naturvetenskapliga mirakler och teknologiska underverk. Den innehöll också möjligheter för en politisk utveckling som skulle frigöra människors resurser, en ny etisk mognad som skulle revolutionera deras inbördes relationer och en konst som skulle öppna nya världar för dem. Är det tecken på närsynthet om man i dag inte kan upptäcka mycket av denna Zauberung (trolldom) inför människans rent mänskliga möjligheter?” [29]

 

Anthropos teleios – den hela människan

En människa med böjd rygg, in­krökt i sig själv, homo incurvatus in se, så såg Augustinus människan i sin synd. Människan räddas genom Guds arbete med människan ”som ett slags kiro­praktor som bearbetar och rätar ut ryggen” för att människan åter skall bli den upp­res­ta människan, Homo erec­tus. [30]

I Bibeln återges hur människor i mötet med det heliga och med Jesus föll till marken. De upp­manades då att resa sig. Petrus kastade sig ned inför Jesus i mötet med honom och upplevelsen av sig som syndare. Jesu ord till honom var dessa: ”Var inte rädd.” Petrus skulle efter detta sammanträffande med Jesus vara hans medarbetare.

”Menneske först – og kristen saa, kun det er livets orden.” Det är prästen och författaren N.F.S. Grundtvigs accentuering av människan. Den devisen brukar teologen Gustaf Wingren i sin bok om Irenaeus, Männi­ska och kris­­ten. Boken är en granskning av gnosticismen, vars tankemönster om en tudelning av och strid inom människan mellan det andliga och det lekamliga lever och blommar upp i skif­tande religiösa rörelser. För Wingren är livet i Gud att vara människa – det jag skapades till. Han knyter an till kyrkofadern Irenaeus och ser som denne att frälsning innebär att bli människa. Jesus frestade i öknen till en upphöjdhet över det mänskliga. På samma sätt frestas vi att tro att bli kristen innebär något förmer än att vara människa. [31]

I begreppet anthropos teleios söker man teckna hela människan utifrån en helhetssyn på henne. Begreppet tolkar en hu­ma­­nis­­tisk uppfattning av människan. Människan ses som något mer än det mätbara och vetenskapligt ana­ly­ser­bara, som en del av den övriga skapelsen och därför besläktad med den och samtidigt något mer – en kulturell varelse. I konfrontation med det reduk­tionistiska misstaget formas en syn på männi­skan öppen för vidare perspektiv.

Den tidigare av Dietrich Bonhoeffer tolkade religiösa människan, homo religiosus, står för honom i stark kontrast till anthropos teleios, den hela människan. Det är människan som han möter henne i Bibeln, men dessvärre ofta inte i kyrkorna och inom religionerna. Människan är kallad att leva i världen, världsligt – vara människa. Världsligt är för honom inte att leva av världen. Det är att ta Jesu förbön på allvar när Jesus ber sin fader att inte ta lärjung­arna ut ur världen men där bevara dem från det onda.[32]

Då Tomas Tranströmer skildrar hur han omfamnas av en ängel med sitt bud­skap ger han oss en oerhört fin bild av hela människan. Människan skall inte skämmas för vem hon är. Hon skall vara stolt – inne i henne ”öppnar sig valv bakom valv oändligt”. Det finns in­te något enkelt iordningställt mönster för vem hon skall vara. Hon är på väg och ”blir aldrig färdig”. Männi­skan är skapare och bärare av kultur, en kulturvarelse.

Människan är person med eget moraliskt värde. Personalismen framträder å ena sidan som en individu­alistisk lära. Människan existerar som individ med fri individuell vilja. Hon lever för sin egen skull, är ett mål i sig och får inte redu­ce­ras till ett me­del. Men personalismen framträder främst som en åskådning där människan ses som person just i sin relation till andra. Som individ är hon samtidigt en social varelse som endast är och för­blir sann människa i relation till andra.

Teologen Thomas av Aquino såg människans unika ställ­ning i att hon är person och hen­nes särart i det reflekterande intellektet. Hon behöver inte tvingas in under naturens dik­tat, hon kan följa eller motstå sina böjelser. Thomas konstaterar samtidigt att människan av naturen är en social varelse.

”Att vara person är att vara ett ansikte, vänt mot andra personer i lyssnande och samtal, i givande och tagande.” Så ser Anders Piltz, präst och idéhistoriker den enskilda människan relaterad till den Andre, en annan människa. Han konstaterar så att ”en sådan personalism naturligtvis är svuren fiende till varje ideologi som reducerar människan till ett anonymt och viljelöst objekt för naturens, historiens, språkets, strukturernas, konventionernas eller drifternas herravälde”. Hon är ett subjekt som skall leva sitt liv i relation till andra subjekt. Piltz har svårt att se något mer specifikt kristet än begreppet person. [33]

Samma tankegångar finner vi hos Martin Buber, filosof och teolog. Han ställde två ordpar mot varandra som grund för sina tankar om männi­skan. Det var å ena sidan Jag – Du och å andra sidan Jag – Det. Männi­skan blir i mötet med den Andre genom Duet till ett Jag”. Buber slår fast: ”Och med hela sanningens all­­var vill jag säga: utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke män­ni­ska.” Han ifrågasätter inte relationen Jag – Det. Materien är inte av ondo. Relatio­nen Jag – Det med dess koncentration till materien blir destruktiv då den ”gör anspråk på att representera det som är”. Då Det tar her­raväldet över människan är hon inte längre människa – hon förlorar sitt Jag. [34]

Det som är avgörande och centralt för mig i mitt liv är det jag förlitar mig till, det jag tillber. För många är detta något det. Jag blir en avbild av den ”gud” jag tillber. Den som älskar det som kommer att förgås lever i fruktan för att det skall förgå. Och hon kommer själv att förgås. Hennes perspektiv på livet är begränsat till det som utgör ramen för själva livet.

Begreppet holism tecknar en uppfattning att ”helheten är primär i förhållande till delarna och att de­larna måste förstås utifrån helheten snarare än tvärtom”. Holismen uppfattar vidare att en helhet är mera än summan av sina delar. I judisk/kristen syn på människan möter vi hen­ne som kropp, själ och ande. Det­ta är grundat i en holistisk syn, en helhetssyn där det avgörande är hela män­niskan. Denna uppfatt­ning har inte sällan sprängts sönder under påverkan av den grekiska dua­listiska uppfatt­ningen av män­­niskan med själen eller an­den som ett icke-materialistiskt och odödligt väsen till skillnad från kroppen.

Frågan vad människan är – eller vem hon är – kan aldrig bara vara en allmän fråga att samtala om för att delge andra sina åsikter. Frågan vem jag är är en i högsta grad personlig

fråga. Frågan har djupa dimensioner som i sig rymmer olika bottnar som omöjliggör ett enkelt och entydigt svar. Det är säkert en fråga vi skulle önska ett enkelt svar på – det som inte finns.

Jesus ställde vid ett tillfälle frågan till sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” Han får några olika svar: Johannes Döparen, Elia, Jeremia eller någon profet. ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Vi kanske minns det svar Petrus gav honom: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” [35]

Också vi undrar över vem andra uppfattar oss vara. Alltför många lever i en ständig skräck inför vad andra anser om en eller inför hur man skall bete sig – vara – för att bli godkänd. Många fjättras till den bild av sig själva som andra ser och anser en vara.

En avgörande aspekt då vi reflekterar över vad människan är hör samman med att människan blir vad hon tror sig vara. Och det har inte minst att göra med hur andra ser henne och ger uttryck för i handling eller ord. Det är därför i högsta grad avgörande för en människas värdighet hur hon uppfattar sig själv och ses av andra.

Åtskilliga har i samtal vittnat om hur de från barndomen präglats av hur föräldrar, lärare eller andra satte dem på plats vilket för hela livet skapade känslor av osäkerhet och mindrevärde. I botten ligger frågan om vem jag är. Utan något svar blir den personliga frågan ännu mer smärtsam att handskas med.

Vem är jag i det arbetslag jag ingår i? Det beror i hög grad på hur gruppen fungerar och hur den leds. En av biskoparna i det kollegium som leddes av ärkebiskopen Desmond Tutu skriver: ”Vi biskopar uppmuntrades till att utforska… sanningen om oss själva bakom de purpurfärgade klä­derna, barnet inom oss, våra mer kvinnliga sidor, de människor vi verkligen var. Ur detta kom ett le­darskap som gav större frihet att erkänna mänsklig svaghet, att skratta eller gråta, att inte ta sig själv på för stort allvar… Samtidigt var det en paradoxernas frihet, för den förde med sig ett djupare bero­ende av Guds nåd och av andra, snarare än av ens egen styrka eller position.” [36]

En annan aspekt av frågan vi ställer är osäkerheten inför människor vilka vi närmare relateras till. Vilka är dessa egentligen? Det finns som regel ett antal fakta att utgå ifrån: vederbörandes kön och ålder, namn och yrke, klädsel och yttre beteenden. Ibland drar vi utifrån dessa sakförhållanden ganska bestämda ståndpunkter om vem hon eller han är som vi mött. Inte sällan ger de oss en avig bild av personen ifråga. Det yttre döljer innersidan och vem denne egentligen är.

Vi vet att vi aldrig kan känna oss själva eller en annan människa helt och fullt. Men samtidigt är det något av det finaste i våra liv då vi känner att vi kommit nära en annan människa och en djup gemenskap har växt fram. Bland det mest smärtsamma är då en sådan gemenskap slås sönder och förtroendet för varandra brister.

Vem är jag? Den frågan ställde sig den fängslade prästen Dietrich Bonhoeffer:

”Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott.

Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.

Vem är jag? Man säger mig även att olyckans dagar jag bär oberörd, leende, stolt som vore jag van att segra.

Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv:

orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen,

hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme…

Vem av de båda?

Är jag i dag den ene, i morgon den andre?…

Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud.

Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Med frågan satte han fokus på den allvarliga spänning som kan råda mellan vem andra anser mig vara och den jag själv uppfattar mig vara. Där möter vi den problematik som många lever med. Vem är jag egentligen? En fråga jag brottas med inför de skiftningar jag erfar hos mig själv.

Trots den osäkerhet Bonhoeffer upplevde inför vem han själv egentligen var fanns det en visshet hos honom. ”Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!” [37]

Jesus tar bilden av herden och fåren för att säga något avgörande om sig själv och sin kännedom om oss. En herde känner sina får vid namn och fåren känner sin herde, de känner igen hans röst. ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig.” [38]

En bärande grund i kristen tro är att jag – som har så svårt att till fullo veta vem jag är – är känd av min skapare och Gud. Medfångarnas goda ord om Bonhoeffer hade säkert sin grund i denna förvissning som bar honom. Han var känd av Gud – också i den situation som både de och han befann sig i utan att veta vart den skulle leda.

”Gud, jag måste få berätta igen. Här på sjukhuset finns en man som äger en fiol. Fiolen ligger i ett fint fodral av läder och runt fodralet av läder finns ett fint fodral av tyg. Fodralet av tyg är till för att skydda det av läder och läderfodralet ger skydd åt fiolen – men fiolen spelar han aldrig på. Gud, hjälp honom ta fram fiolen och lär honom spela på den!” [39]

Poeten Arne H Lindgren är inte ensam om att möta dessa människor vars gåvor och möjligheter ligger väl inkapslade utan att brukas. Någ­ra ställdes från barnsben inför att de skulle veta att de ingenting var av de närmaste eller av andra. Många knäcktes inför alla de krav de ställdes inför.

Kristen skapelsetro hävdar att varje människa getts talenter att förvalta. Den gången vi blev till hade Gud på nytt gjort en investering. Det finns en mening med varje människas liv. Gud

skapade mig till medarbetare i det gigantiska verk som skapelsen utgör. Jag är som människa till för att leva mitt liv i det förvaltarskap som är följden av att Gud faktiskt lagt sin skapelse – denna jord – i våra hän­der. Det handlar om vad jag gör av mitt liv. [40]

”Du har ett liv som är dig givet, en gåva som är endast din.

Och detta är det enda livet, ty sedan bryter natten in.

De ord och tankar du gestaltar och alla gärningar du gör

är gåvan som du nu förvaltar och en gång måste svara för.

Du har ett liv med möjligheter, som du väl anande ibland.

Nu väntar nya verkligheter om Gud berör dig med sin hand.” [41]

Leif Herngren Bohus-Björkö 11.11.17 – Avsnitt i manuset Jag är människa.

Se tidigare inlägg Vad är då en människa och Livets mysterium. Gud eller Darwin – Gud och Darwin under kategorin Människan.


[1] Imre Kertész Galärdagbok s 221f

[2] John Allen Rättvisans rebell. Desmond Tutu – en biografi s 162f

[3] Galaterbrevet 3:28 och Efesierbrevet 2:14-16

[4] Sven-Eric Liedman I skuggan av framtiden, Modernitetens idéhistoria 

[5] Jag brukar här några mer eller mindre använda latinska begrepp på människan vars tolkning jag återkommer till. Se också Gunnar Eriksson Västerlandets idéhistoria 1800-1950 s 328f

[6] Oswald Spengler (1880-1936), Der Mensch und die Technik, 1931

[7] Sven-Eric Liedman Ett oändligt äventyr s 110

[8] K G Hammar Samtal om Gud s 19f o 33f

[9] Arne H Lindgren Böner från Betesda s 35 o 42 och Svart dagbok s 18f, 65 o 94

[10] Nationalencyklopedin, humanism. Se också Människan och hennes plats. Årsbok för kristen humanism och  samhällssyn 2002, ”Förordet” s 17 och Bo Nylund, ”Kristen humanism – en idéhistorisk skiss” s 23ff

[11] Dietrich Bonhoeffer Motstånd och underkastelse s 139ff

[12] Markus 3:1ff

[13] John W. de Gruchy Confessions of a Christian Humanist s 63ff

[14] Ökenfädernas tänkespråk bl a s 67 punkt 17

[15] Johannes av Korset Själens dunkla natt s 30ff

[16] Dag Hammarskjöld Vägmärken s 97

[17] 1 Mosebok kapitel 1 och 2

[18] Gustaf Wingren Människa och kristen. En bok om Irenaeus s 24ff

[19] Filipperbrevet 2:6 och Johannes 1:18

[20] Fjodor Dostojevskij Bröderna Karamazov s 274ff

[21] Bonhoeffer ibid s 183ff

[22] Göran Rosenberg, ”Vad vill Israel vara?”, Dagens Nyheter 02.04.18

[23] Salman Rushdie, ”Visst handlar det om islam”, Dagens Nyheter 01,11.07

[24] Jürgen Habermas Mellan naturalism och religion s 39 o 146. Se också John W. de Gruchy ibid s 90f

[25] Lesslie Newbigin The Gospel in a Pluralist Society s 188 o 218ff

[26] 2.a Mosebok 35:30ff

[27] De apostoliska fäderna s 308

[28] Oremus, Svensk katolsk bönbok bön 426, bönen är också återgiven som bön 552 i Bönboken tradition och liv

[29] Sven-Eric Liedman I skuggan av framtiden s 473

[30] Se Wilfred Stinnissen Natten är mitt ljus s 11

[31] Gustaf Wingren ibid bl a s 25 o 82

[32] Bonhoeffer ibid 179

[33] Anders Piltz Mellan ängel och best, som bland annat tecknar Thomas av Aquinos människosyn s 125ff

[34] Martin Buber Jag och du s 11, 32 o 37

[35] Matteus 16:13ff

[36] John Allen ibid s 325

[37] Bonhoeffer ibid s 184f

[38] Johannes 10:14

[39] Arne H Lindgren Böner från Betesda s 50

[40] Matteus 25:14ff

[41] Arne Widegren, Psalmer och Sånger nr 696

Written by leifherngren

november 17, 2011 at 16:36