Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for the ‘Trefaldighetstiden’ Category

Goda förvaltare av Guds nåd i dess många former

leave a comment »

1 Mos 1:24 – 2:3, Matt 25:14-30, 1 Petr 4:10

Från dagens episteltext av Petrus – sidan 1637 i Psalmboken- hämtar jag orden: Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Det är temat för min predikan.

Från dagens gammaltestamentliga text i 1 Mosebok lyfter jag fram bakgrunden för dagens tema Goda förvaltare. Den jord vi vandrar på myllrar av levande djur av olika arter – Vattnet skall vimla av levande varelser, fåglar skall flyga över jorden under himlavalvet. Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur.

Människor formades och trädde fram som Guds avbilder – som män och kvinnor sida vid sida. Lika avgörande är att Gud välsignade dem och sade till dem: Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under. Den jord vi vandrar på har vi fått att förvalta.

Johannes tecknar i sitt evangelium det som är hans tro: I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Gud sade… och det blev så. Och Guds såg att det var gott.

Men hur går dagens tema goda förvaltare ihop med orden att vi skall härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden?Visst stämmer de bättre överens med orden i nästa skapelsekapitels ord: Herren Gud tog människan och satte henne i Edens lustgård att bruka och vårda den! Den jord vi vandrar på har vi fått att förvalta.

 Jag tror att vi misstycker om orden härska över. Men hur är det i verkligheten? Vittnar inte den om hur det ser ut på vår jord i dag? De som skulle bruka och vårda denna jord har mycket vårdslöst lagt den under sina härskarhänder? Klimatet gör oss bekymrade, havsvattnet fylls av plast och annat otyg och luften vi andas fyller våra lungor med gifter av skiftande slag. Och de djuren får allt mindre att leva på.

Som människor lever många av oss i överflödande materiell konsumtion medan andra inte har mat för dagen. Vår hantering av den jord som lagts i våra händer tecknas bättre med orden att vi missbrukar och vanvårdar den.

 

Dagens evangelietext

Berättar om de talenter, nådegåvor som läggs i våra händer att förvalta. Två tjänare redovisade hur de skött detta mycket bra. De var goda och trogna tjänare. Men den tredje tjänaren misskötte sitt uppdrag. Hans bild av sin herre var att denne var en hård man. Han var rädd för denne. Han gick och gömde det han skulle förvalta i jorden och stod där utan att förmera det som lagts i hans händer.

Jesus ger oss i denna liknelse bilden av hur en förvänd bild av vår Herre skadar vårt förvaltarskap och det som lags hos oss som nådegåvor att bruka i Kristi efterföljd.

 

Helgad till Gud under Guds nåd

Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer – mest känd för den skrift Motstånd och underkastelse som gavs ut efter hans död. Skriften besår av brev och anteckningar han gjorde under sin fängelsevistelse till de sina och vänner. Han var tillsammans med andra ledande kyrkomän en av de ansvariga för den tyska bekännelsekyrkan som växte fram i kamp mot den evangeliskt lutherska kyrka med flera kyrkor som svikit sin kallelse att vara Kristi kyrka och allierat sig med nazismen och dess alltmer rasistiska brutala förnedrande av judarna. Bonhoeffer avrättades strax före krigets slut på Hitlers order.

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva under nåden. Han skriver ni står inte under lagen utan under nåden. Som god lutheran var Guds nådavgörande för Bonhoeffer i att följa Jesus. Han skrev boken Efterföljelseom kristet lärjungeskap. I den skilde han på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden.

Billig nådär nåd utan efterföljelse. En kristen kan avstå efterföljelsen, och trösta sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nådom den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de dessa motsägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap.

Begreppet de heligaär starkt förknippat med de heligas församling. Paulus skriver till församlingen i Rom skriver han: Jag hälsar er, alla Guds älskade i Rom, kallade att vara hans heliga. Hur får vi utmaningen i orden att vara heligaatt stämma med orden att leva under nåden? Genom att de blivit medlemmar i församlingen i Rom hade de klart markerat sin tillhörighet till Kristus och Kristi kropp. Men de var inte heliga och godkända för församlingen på grund av egen rättfärdighet.

De var lemmar i Kristi kropp. Gud fodrar inte det omöjliga. Det handlar om ”församlingens helgelse genom Guds insegel”. Bonhoeffer skriver: ”Den som vill bli en ny människa för sig själv, är kvar i det gamla livet. Att bli en ny människa innebär att komma in i församlingen”. Guds helgelse är Andens verk i Guds församling.

 

Jesu budskap är evange­lium

Jesubudskap är evange­lium. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är en befrielse till ett liv under den dyra nåden.

Livet jag fått som gåva av Gud skall jag inte leva inkrökt i mig själv – på egna villkor. Kal­lelsen följ mig, be­kräftad i mitt dop iKristus Jesus, innebär att jag ställer mig själv i Guds förvaltarskap och i livets tjänst – i tro under Guds nåd – i en befriande glädje som föder kärlek och kärlekens gärningar.

Den dyra nåden är att leva under Guds nåd och av honom få del av de nådegåvor han delar med sig. De är av skiftande slag. Paulus skriver: Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra. Detta är att leva under den dyra nåden.

Betlehemskyrkans församling är en del av Kristi kyrka. Lemmarna i församlingen lever så i en levande gemenskap som goda förvaltare av Andens nådegåvor. Här finns de som fått ledarskapets gåva och leder såväl enskilda som församlingen dit Gud vill. Här finns de som fått generositetens gåvor och innesluter andra i sin värme för att upprätta och stödja. Här finns de med Andens nådeåvor i sina öron och sina ögon. De hör vad andra inte vill eller vågar säga och ser det man inte vill se.

Petrus säger: Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. Församlingens medlemmar är levande lemmar i Kristi kropp. Var för sig är vi lemmar som är till för varandra.

 

Leif Herngren   –   Predikan i Betlehemskyrkans församling, Göteborg den 18.07.29

Written by leifherngren

juli 28, 2018 at 11:45

”I´ve have been to the mountain top” – Kristi förklarings dag

leave a comment »

Lukas 9:28-36, 2 Mos 34:27-35

Denna gudstjänst är lite speciell för min del. Jag till hör inte de ordinarie predikanterna här i BK. Men för sex år sedan predikade jag här på Kristi förklarings dag över dagens tema och tex-ter. Skall jag i dag upprepa den predikan? Nej men jag knöt den predikan till en man som be-tytt mycket för mig och min gärning – Martin Luther King – vilket jag gör också i dag.

Den 3 april 1968 – dagen innan Martin Luther King mördades i Memphis – höll han ett tal där inför de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa:

”Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar ingen roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte. Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Han har låtit mig gå upp till bergets topp. Jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.”

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då han kallades upp på Sinai berg för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till dagens text om Jesus med sina lär­jung­ar på här-lig­hetens berg. Dessa berättelser hade avgörande betydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsklig värdighet skul­le upprättas i USA.

Mose fick aldrig komma in i det utlovade landet. Detsamma gällde för King. Mordet gjorde detta omöjligt.

Det som gällde för de tre lärjungarna gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För Martin Luther King var det inte nog med drömmar. Varda­gen bröt in med dess uppdrag. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. Det som i dag pågår i USA är något av det King som Guds redskap drömde om, arbetade för och väntade på.

 Vi lockas till samlingar där många skall vara med. Där det är rörelse på gång. Den heliga Skrift be­rättar för oss att Bibelns människor mötte det heliga i avskildheten. De tre lär­jungarnas upplevelse av Jesu förhärligande var uppe på ett berg.

 

Vårt sökande efter Guds uppenbarelse

Vi sjöng tidigare ”Vi ville dig se, så grekerna bad, och Jesus i dag till dig vi nu ber. Vi tror att du finns ibland oss ännu…” Den gav uttryck för vad vi bär på – att få se mer av Jesus – få se ho-nom förklarad. Jag vill spegla vårt sökande efter Guds uppenbarelse i våra liv genom den brottning med Gud po­eten Pär Lager­kvist uttrycker i sin diktning. Han växte upp i ett av pietism präglat hem. Hans mors fromhet satte djupa spår hos honom. Men det han fått med sig från hemmet kolliderade med det han mötte i sina studier. Tolkningen av Skrif­ten i bok-stavstro som ofta präglat många kristna krockade med vad naturvetenskapen gav. Frå­gorna om Guds tystnad tornade upp sig för Lagerkvist: ”Vad är stort och tomt som evigheten, vad är tyst, för­tegat såsom du, o Gud?”

Lagerkvists brottning med livsfrågorna och oförlöst längtan födde dessa strofer: ”Har du mött den unge konungen i dag? Han som går omkring och köper lump och skrot. Har du sett hans ljusa an­lets­drag, har du fallit ner i stoftet vid hans fot? … Varför kommer ej min konung hit i dag? Tomt och öde är mitt liv, och fullt av hot. O, jag törstar, törstar efter dina anletsdrag, efter ljuset vid min konungs fot.”

 Lagerkvist kommer inte ifrån minnena från uppväxttiden. Varför vet han inte. Lagerkvists sista diktsamling heter Aftonland. Där möter vi på nytt hans längtan. ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro?” Han var träffad. Men av vem? ”Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret, vem är spjut­kastaren? Det är jag den genomborrade som frågar.” Men så detta smärtsamma konstateran-de: ”Varför talar jag om en spjutkastare som inte tror på någon kastare?” Men spjutet hade träffat ho­nom. Han som inte trodde på det han flydde ifrån.

Pär Lagerkvists tankar speglar sam­tidigt vårt sökande och vår längtan. Frågorna om Gud relaterat till det egna livets upplevelser. Nå­gon har låtit mig fö­das. Denne vill uppenbara sig för mig, söker mig och vill innesluta mig i sin hand.

 

Jesus från Nasaret – vem är du och var är du?

Jesus från Nasaret – du kom till denna värld som är fylld av naturens vidunderliga härlighet men som också dryper av blod och orättfärdighet. Vem är du och var är du? Vi står här med våra frågor och hoppas få se dig. Få dig förklarad och lära känna dig bättre.

Du stod där inför de tre lärjungarna. Du stod där i din härlighet i vita och lysande kläder och med ett förvandlat ansikte. Men där fanns också två vittnen, Mose och Elia som talade med dig om ditt uttåg ur världen och vad som väntade i Jerusalem. Vi har så lätt att denna dag endast se din härlighet och glömma vad de två vittnena tog upp och vad som låg framför dig.

Herre vi söker fatta dig och se dig som den du verkligen är. Vi söker också fatta den värld du vandrade på och i vilken vi lever i all dess skönhet och i all dess trasighet. Söker fatta vad vår uppgift är och vad det innebär att slå följe med dig. Herre hjälp oss till större klarhet.

Den fördolde guden

I Psaltaren möter vi människors vånda inför den Gud som tycks ha dragit sig undan – bort från människors vardag. Där finns längtan efter den levande Guden. Där finns våndan. Djup ropar till djup… Varför har du glömt mig, Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak! Du är min Gud, min tillflykt.

Varför tycks Gud ofta så frånvarande? Inför ett omskakande nederlag eller en förlust av sina närmaste kan Psaltarens ord uppfattas alltför sanna. Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord. Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå.

Poeten Hjalmar Gullberg skriver ”Är Gud på jorden, vandrar han förklädd”. Är Gud förklädd? Eller är det så att våra ögon och öron är alltför slutna för det som döljer sig bortom allt det som flimrar förbi? Beror vår avsaknad av Guds närvaro på att vi inte ser det vi borde se?

 

Guds oväntade och välsignande närvaro

Gud uppenbarar sig med sin välsignelse på det mest oväntade sätt i våra liv. 1984 var min hustru Sonja och jag i USA. Vi var där för att närvara vid rättegången mot den Plogbillsgrupp i vilken vår son Per deltagit som i Orlando med hammare avrustat kärnvapen och börjat smida om dem. Vid rättegångens avslutning reste sig många i rättssalen och sjöng en lovsång till Guds ära. Men det hände också något helt annat. Två vakter hade suttit där under rättegången. Nu reste de sig, gick fram och tog tag i Per och förde ut honom. Vart visste vi inte och fick heller inga besked på våra frågor.

Dagen efter var det söndag och vi var inbjudna att delta i en katolsk kyrka med i huvudsak färgade medlemmar och deras gudstjänst. Där tjänstgjorde den pastor som ställt sin bil till vårt förfogande under dagarna i Orlando. Där satt vi två vilsna svenskar fyllda av oro med alla våra frågor- var fanns Per. Då steg en svart kvinna fram – ovetande om vår närvaro – och sjöng Carl Bobergs sång O store Gud … i sin engelska version – How Great Thou Art. Boberg säger i sin sång att han sett Guds härlighet i skapelsen. Vi fick mitt i den katolska gudstjänsten genom sången en hälsning om Guds delaktighet och välsignande närvaro i våra livs problematik.

I vårt sökande ställs vi inför Guds uppenbarelse i honom om vilken Petrus vittnar: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… när jag var med honom på det heliga berget.

 

BÖN

Det är högsommartid. Vad ger oss denna sommar? Var är vi i vårt sökande efter Gud. Vi ber med KG Hammar:

”GUD, tack för sommaren.
Låt den slå sitt ljusa valv över våra liv,
som en katedral som påminner om dig,
som skapar och ger liv.

Tack för sommaren.
Låt den medföra rekreation i våra liv,
nyskapelse, återställelse och förnyelse.
Låt våra liv bli till en katedral som påminner om dig,
du vårt ursprung och vårt mål.

Låt din Andes vind spela
på alla våra slumrande möjligheters strängar
och förnya oss i alla våra relationer.

Låt oss vandra sommarens dagar
med Jesus som medvandrare och vägvisare,
och hjälp oss att tillsammans med honom
upptäcka rastplatserna vid vägkanten.

Psalm – Vi sjunger nu Bobergs sång nr 11 v 1-3 o 6. Vi som kan står upp.

Leif Herngren  –  Betlehemskyrkan Göteborg 17.07.30

 

Written by leifherngren

juli 29, 2017 at 10:14

En levande människa – 3 e trefaldighet

leave a comment »

Lukas 15 o Rom 12:2

När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss. Vad skall livet innehålla och innebära?

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar! De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg. Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver: ”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,  och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som media bjuder på. Bland annat av folk på höga poster vad de kallar för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

I Lukas 15:e kapitel har vi tre liknelser om det förlorade – fåret, myntet och den förlorade sonen. Det anges också varför Jesus ger oss dessa liknelser. Lukas 15: 1,2. Man begriper sig inte på Jesus. Han är inte sådan som fromheten modulerat upp för dem och för oss att vara.

Den förlorade sonen stämmer väl in med vad vår tid visar upp. Han ville ha det han uppfattade vara hans andel av familjens möjligheter till ett rikt liv. Han fick det och gav sig iväg och gjorde slut på alltsammans. Sen fick han leva på vad strunt som blev över. Då kom han till besinning och vände hem till fadershuset.

Fadern ser sonen på långt håll och skyndar till honom och omfamnar honom. Han konstaterar senare: Min son var död och lever igen, han var förlorad men är åter-funnen. Nu ser han sin son som en levande människa. Förlorad och återfunnen!

 

Vad är det att vara en levande människa?

 Vad är sanning, vad är rätt och betydelsefullt för oss som människor? Du har säkert mött männi-skor om vilka du känner och vill beteckna som levande och sanna människor. Är jag själv en sådan människa?

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det tycks inte finnas någon san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata.

Förre biskopen och författaren Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom… Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit: ”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan. När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Frågan är: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

 

Förlorad och återfunnen

Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evangeliet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Tillbaka till Frödings ord: ”Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.” Kärlekens rosor!

Från evangeliet hör vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.

Det levande vattnet gör oss till levande människor. Göte Strandsjö hjälper oss att känna var vi hör hemma:

”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn
så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hör jag hemma. Det finns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mej.
Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.”

 

Leif Herngren  –  Björkö kyrka 17.07.02 – ekumenisk mässa

Written by leifherngren

juli 3, 2017 at 17:12

En levande människa – 3 efter trefaldighet

leave a comment »

 

Ef 2:1-10 och Luk 15:8-10

Jag har en av mina äldre biblar i min hand. Det är en gåva till mig på studentdagen från Sonja – då min flickvän – i dag min hustru sedan 55 år. I den står det ett minnesord – Ef 2:8. Det är en vers från en av dagens texter, över vilken jag kommer att predika. I den versen står det: Ty av nåd är ni fräls-ta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Jag tyckte inte då att det var något speciellt ori-ginellt bibelord. Det ordets inne­börd kände jag till – som god missionare. Det behövde jag inte på­minnas om. Jag har senare insett att det är ett ord att i allra högsta grad stava på och meditera över.

 

Förlorad, men återfunnen – död, men nu levande

Det finns mycket starka laddningar i dagens texter. Paulus konstaterar: Ni var döda genom era överträdelser och synder… Och Men Gud… har gjort oss levande tillsam­mans med Kristus… Lika starka ord möter vi av Jesus i det kapitel av Lukas där vi har texterna om det förlorade inklusive orden om kvinnans borttappade silvermyntet. Hon letade och fann det och brast ut i glädje: Jag har hittat myntet som jag hade förlorat.

Är det någon här i kyrkan i dag som känner att du förlorat dig själv, känner igen dig i dessa starka ord: Var död – men nu, i dag – levande?

Jag har som rubrik över dagens predikan: En levande mäniska. Du har säkert i lik­het med mig mött någon du känt vara en verkligt levande män­ni­ska. Vad avser vi då med sådana ord? Vad menar Jesus och Paulus?

Vi lyssnade tidigare till dessa ganska märkliga ord om oss människor att vi kan…
… leva på denna tidens och världens vis
… och låta oss ledas av fursten över luftens rike

Paulus utvecklade detta vidare med orden att vi kan leva genom…
… att enbart handla som kroppen och våra egna tankar vill

Vad avser då Paulus med orden om att låta sig ledas av fursten över luftens rike? Vad menar han? Har det något att göra med vår moderna tid och vår uppfattning om människans – om vår situation? Är inte detta synsätt och formuleringar som vi lämnat bakom oss?

För att få detta ytterligare belyst gick jag till dessa ord i The Revised English Bible:
… you followed the ways of this present world order – vi följde strömningarna i den nuvarande världsordningen

Det är mot den bakgrunden som både Paulus och Jesus brukade så starka ord som förlorad och död. Men Jesus talade också om att det bortsprungna fåret hittades igen och att den förlorade sonen blev funnen. Paulus hävdade att de som varit döda gjorts levande.

 En levande människa! – Gäller de orden mig?

 

Att leva under makterna

Det sägs att människan blivit allt mer och mer rationell. Hon låter sig inte i dag som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Det gäller att utifrån det förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidning­ar och se vad utrymme det ges åt horoskop och liknande företeelser. En nyandlighet med en salig blandning av ingredienser breder ut sig.

Samtidigt florerar makter­na som aldrig förr. De tillbeds av inte så få som de allena saliggö­ran­de kraf­terna i samhället. De så kallade mark­nads­kraf­terna skall i dag råda såväl i väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda ande­mak­ter. I dag är det de ekonomiska krafterna som driver våra politiker och oss dit vi – i varje fall åtskilliga av oss – inte vill.

Paulus åter­kommer med liknan­de formuleringar och tankar längre fram i brevet. Kampen för rätt och rättfär­dig­het handlar för honom om en kamp mot makter och krafter som människan inte skall låta vara her­rar över sig. Har då dessa makter och krafter att göra med oss? Teo­loger värl­den över har efter de ohyggliga världskri-gen och det som nu sker mitt i Europa och utöver vår värld – insett att de makter som Paulus talar om i sina brev är de opersonliga krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och ibland för grup­per och nationer till vanvet­tets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp dessa frågor:
”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sexu­alitet, allmän­na
opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt så­dant som utan
tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.”

Då Paulus talar om fursten över luftens rike går mina tankar till H C Andersen och hans under­fun­diga berättelse om ”kejsarens nya kläder”. Är inte oerhört mycket av det som i dag saluförs på torgen som budskap, som ideologier och som tekniska framsteg släkt med kejsarens nya kläder? En påver­kan från fursten över luftens rike – alltså något utan egentligt innehåll men serverat som något högst betydelsefullt. Det påminner också om pastor Jansson med hans påse fylld av bara luft!

Något av det allra värsta är att tappa bort sig själv – att bli något annat än vad vi formats till. Vi får göra likt kvinnan som tappat sitt silvermynt. Hon sopade hela huset och letade överallt tills hon fann det. Vi får söka tills vi på nytt finner oss själva – varför vi finns till. Paulus ger oss svaret i vad han skriver till efesierna – och därmed till oss.

 

Vi är till för att – som levande människor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus att leva ”under nåden” – i Guds gärningar

Vi kan leva under denna tidens makter – som Paulus uttrycker det – leva på denna tidens och värl­dens vis. I kontrast till detta ställer Paulus följande ord: Vi är Guds verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

De orden står tillsammans med och kan aldrig skiljas från de orden jag fick på min studentdag:
   … av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Det finns förödande moralism. Men – Gud vare tack – det finns också en levande och livgivande pie­tism. Jesus talade om salt som behövs i denna värld och att det är avgörande att detta inte mister sin sälta. Paulus utmanar oss att frambära oss själva som ett levande och heligt offer. Det är gudstjänst och så skriver han:
    Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.

Vi är till för att – som levande män­niskor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus leva ”under nåden” – i Guds gärning­ar.

 Om en stund går vi in i bön – stillhet – tystnad och överlåtelse. Då kan vi alla – var för sig på nytt ge vårt ”ja” till Kristus. I vissheten om att vara ut­gångna ur Guds hand, skapade till honom. Vi får här och nu låta honom utgjuta helig ande över oss. Han vill i sin nåd göra oss till levan­de människor tillsammans med Kristus.

 

Leif Herngren  Bohus-Björkö 16.06.12

Written by leifherngren

juni 11, 2016 at 11:31

Förlåtelse utan gräns – 23 e tref

leave a comment »

Matt 18:15-20 o 1 Mos 50:15-21

Temat denna söndag är Förlåtelse utan gräns. Finns det förlåtelse utan gränser? Den 11 februari 1990 gick en man efter 27 år i fängelse ut i frihet. Han hade misshandlats. Han hade förödmjukats. Nu kunde han konstatera: ”Mina tiotusen dagar i fängelse är över.” Han kom ut som en slagen och förtärd man med ett hjärta fyllt av bitterhet och längtan efter hämnd.

Nej! Det blev inte så. Nelson Mandela sträckte sina händer mot de ansvariga för åren av plåga för att inleda försoningsarbetet mellan de vita och de svarta. Han skriver i sin självbiografi: ”Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att de inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också förtryckarna.”

Han var klar över ”att vara fri är inte bara är att kasta av sig kedjorna, det är att leva så att vi respek-terar och ökar andras frihet. Det riktiga provet på vår kärlek till friheten har just börjat.”

Nelson Mandela är ett vittne om att det finns förlåtelse utan gräns. Hur var det möjligt för honom? Det berättas att han under fängelseåren slet ut flera biblar. Han hade mött Guds kärlek – Kristi försoning – Guds befriande förlåtelse utan gränser.

Brutna relationer

Dagens gammaltestamentliga text berättar om Josef och hans bröder. Bröderna hade blivit förgrymmade över sin lillebror då denne berättade om drömmar som ställde honom i förgrunden. De sålde sin bror så att han hamnade som slav i Egypten. Men på grund av sina förmågor – bland annat att tyda, tolka drömmar – blev han så småningom ekonomisk styresman i Egyp-ten. Bröderna kom till Egypten och efter olika förvecklingar finner de varandra.

Josef får också träffa sin gamle far men då denne dör följer det som texten berättade om.

Bröderna blir oroliga för om deras upprättade relation till Josef nu skall få ett slut. De kallar honom till sig och ber om förlåtelse för vad det gjort mot honom. Josef ger dem förlåtelse.

Berättelserna om Josef och hans bröder ger oss vad avundsjuka kan leda till men också upp-rättelse och försoning. Dessa berättelser skildrar kraften i befriande förlåtelse. Människor som i vrede skilts åt finner varandra på nytt. Det är berättelser om förlåtelse utan gräns.

Men de återger också hur futtiga vi ibland är mot varandra. Många lever i trasiga och smärt-samma relationer till släktingar, till tidigare vänner eller arbetskamrater. Inte så sällan skapade utifrån stingsliga och futtiga ord som sagts eller händelser som ägt rum.

Vi sjöng tidigare: ”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av… Ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” Mandelas fängelse var det ohyggliga Robben Island. Men hans vittnesbörd var: ”Det är bara min fysiska lekamen som är instängd mellan dessa fasta murar… I mina tankar är jag fri som en fågel.”

Hur är det med oss? Vad är det vi fastnar i och inte släpper taget om?

Vi behöver hjälp att förlåta varandra

I en annan av dagens texter läser vi: Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sånt som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på.

Motsatsen till ofruktbart tal är förlåtelsens möjlighet.

 Vad kommer det sig att vi inte själva inser det småaktiga i det vi ibland har låtit oss fastna i. Det finns murar mellan oss som vi låter bli kvar. Det är genom galler vi ser på varann. ”Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.”

 Jesus visar oss i evangeliet att det inte är en så enkel väg till försoning, Första steget är att samtala med varandra. Det personliga uppriktiga samtalet öppnar tillslutna hjärtan. Har du prövat det i den brustna relation du nu lever i?

Ibland behöver vi hjälp till att detta skall ske. Jesus säger: Om vederbörande inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till. Vi behöver varandras hjälp. Den nära relationen människor emel-lan är fruktbärande och öppnar för uppriktighet. Både vi själva och vår motpart får upp ögonen för det dumdristiga vi trasslat in oss i.

Jesus konstaterar att det händer att dessa försök inte leder till försoning och ger oss ytter-ligare anvisningar om att vidga kretsen. Den kristna församlingen skall och får vara en försoningens varma miljö.

Förlåtelse utan gränser

En annan av dagens texter berättar om Petrus. Han tänker rationellt. Det måste finnas gränser för vad vi orkar med – gränser för vår förlåtelse. Han frågar Jesus om inte sju gångar borde vara tillräckligt? Jesus ger honom ett klart och kortfattat besked: Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.

Försoningens möjlighet bygger inte på rationella grunder. Försoningen har sin grund i honom som inför sin död bad: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör. Paulus slår fast: Förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er.Guds förlåtelse är utan gränser. Hur är det för oss?

Hur allvarligt Jesus ser på denna fråga ger oss dessa Jesu ord: Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom.

Paulus berättar i efesierbrevet om den skiljemur som fanns mellan judar och hedningar och pekar på vad Jesus gjort: I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Paulus visar på vad detta ledde till. De var inte längre gäster och främlingar för varandra. Bägge parter hade fogats in i den gemenskap som Kristi församling utgör.

Det finns befriande förlåtelse som öppnar vägen. Den förlåtelsen byggs i den Guds kärlek som Jesus uppenbarat. Vi får be Gud om kraft och förstånd för egen del – om insikt i vad det är hos oss som gör att vi inte kommer loss. Vi får be den bön Jesus lär oss: Förlåt oss våra skulder. Liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Leif Herngren Björkö 15.11.08

Written by leifherngren

november 6, 2015 at 19:18

Tro och liv – 11 e trefaldighet

leave a comment »

Luk 18:9-14 o Amos 5:21-24

”Är du kristen?” Den frågan som ibland ställs kan få ett ganska ytligt svar. Ja, jag är född i ett kris­tet land – eller – jag är döpt så jag är kristen. En annan fråga är: ”Är du religiös?” Vad skulle du ge för svar på den frågan? Om frågan ställdes till mig skulle jag inte bejaka den. Men är jag inte som pastor reli­giös!? Att vara religiös är inte vad dagens bibeltexter talar om. Dagens tema Tro och liv ställer oss inför en betydligt djupare och mer personlig frågeställning: ”Är jag en Jesu lär­junge i tro och liv?”

Vad är det att vara kristen? Jesu ord i dag riktas mot den som förlitar sig på sin egen rättfärdighet. En som kämpade med dessa frågor var Martin Lut­her. Han var munk och professor i bibelkunskap. Då han föreläste över Psaltaren stötte han åter och åter på ordet rättfär­dighet. Det blev ett ord som han ryggade in­för i upple­vel­sen av ovärdighet. Han hade varit i Rom och som alla goda mun­kar i sin ivriga religiositet krupit upp för Pila­tustrappan bed­­jan­de Fader vår på varje trappsteg. Han sökte svara upp mot de krav som ställ­des på honom enligt den religiositet han vuxit upp med. Men Luther fann inte sam­stämmighet mellan orden han läste och den religiositet han utövade.

Den rättfärdige skall leva genom tron.

När Luther kämpade med dessa frågor hände något då han i Romarbrevet läste:

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Det Luther genom sin intensiva religiositet och aktivitet som munk inte funnit finner han i or­den om en rätt­fär­dighet från Gud. Paulus talar om en rätt­fär­dig­het som inte var ett Guds krav på människan utan Guds gåva till människan. Luther skriver:

”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själva paradiset. Strax fick för mig hela skriften ett helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

Evangeliet öppnade sig för Luther. Det blev en annan ton i hans bibelunder­vis­ning. Han gick in i en allt intensivare kamp för ”rättfärdiggörelsen genom tron” mot den religiositet som la bördor på människor i form av krav och from­hets­övningar. Luther lärde sig se tron som förtröstan och tillit till kärlekens Gud. Dagens tyska översättning av Bibeln brukar just ordet förtrösta där vi har tro. Att tro är i grunden att förtrösta på Gud.

Luther fick göra samma upplevelse som Paulus. Då Paulus i sin ytterst intensiva religiositet var på väg till Damaskus för att gripa judar som blivit lärjungar till Jesus fick han ett möte med Jesus och ställdes inför en radikal omvändelse. Han hade – som han säger – levt som farisé, i över­ens­stäm-melse med vår religions strängaste riktning.

Tro och liv

Den rättfärdige skall leva genom tron, förtröstan på Gud – inte genom utövad religiositet. När vi säger detta kan det bli att vi uppfattar att det kristna livet bygger på en tro utan konsekvenser i vårt handlande. Men vad dagens texter ställer oss inför är tro och liv.

Kristen tro kan formas i vackra ord. En tro som främst tar sitt uttryck i våra huvud och försök att omfatta rätt tro. Jesus talar inte om den rätta tron. Han talar om den levande tron – en tro som gäller livet och dess gestaltning. Det är vad evangelietexten ställer oss inför i Jesu uppgörelse med religiö-sa ledare och människor. Vi är inte sällan övertygade om vår egen godhet och samtidigt ha en förmåga att till andras nackdel jämföra oss med dem. Vi ser oss godkända som vi lever och agerar.

Två människor står i bön inför Gud. Bönerna skiljer sig från varandra. Den ene tackar Gud för vem han är. Ger goda kollekter i form av tionde och fastar ett par gånger i veckan. Aktiv i sin religiositet med en tillfredsställelse och tacksamhet till Gud över att han inte är som andra. Han är godkänd.

Vi kan utöva en fromhet för att – som Jesus noterar – människor skall lägga märke till oss – en religiositet inför människor. En religiositet präglad av religiösa bud och till synes goda aktiviteter. En religiositet som upphöjer samtidigt som den ifrågasätter och underkänner andra. I stället för det befriande evangelium som Jesus förkunnar kan religiositet fjättra människor i bud och förbud – såväl oss själva som våra medmänniskor.

Profeten Amos sätter skärpa på vad sann fromhet är då han – i texten vi tidigare hörde läsas – för-medlar Guds hälsning till sin samtid:

Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Lovsången har sin plats i våra gudstjänster. Men sann fromhet handlar inte om religiositet som främst tar sig uttryck i högtider och fester fyllda av psalmer och strängaspel. Nej… Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en flödande ström!

Vi vet vad religiös fanatism ställer till i dag i Guds eller Allahs namn. Men ser vi hur traditionell fromhet kan stå tigande och tyst inför orättfärdigheten i vår värld. Var står vi som Jesu lärjungar och som församlingar i den värld där vi har mycket svårt att se rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström? Det är väl inte så att vi låter vår profetiska röst tystas av lovsång och musik. Vad är det för samhälle vi vill vara med att bygga upp?

Lärjunge

Texterna i dag ger oss ett budskap med allvar. Tullindrivarens bön vittnar om dennes allvar. Jag kunde ju denna sommardag bjudit på något mer lättsamt. Då hade jag svikit skärpan i evangeliet. Men detta får inte skymma det Lukas tar upp i de avsnitt som följer på dagens evangelietext. Det berättar hur föräldrar kommer till Jesus med sina barn. I sin religiositet visar lärjungarna bort bar-nen. Men Jesus bjuder dem till sig och säger: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de… den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

Per Harling tar i den psalm vi nu skall sjunga upp att vi vuxna har så svårt att se glädjen och befrielsen i evangeliet: ”Vi har till skillnad från barnen bommat till våra fönster mot glädjen som är så unik. En dag skall vi finna att vi alla får vara barn inför Gud i en större men klarare lek”.

Dagens tema tro och liv sätter fokus på en levande tro. Det var den rätt­färdighet Luther fann – en rättfärdighet genom tron – en levande tro som föder kärle­kens handlingar. Det var detta han vittnade om med orden:

”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själva paradiset. Strax fick för mig hela skriften ett helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

Som kristen är kallelsen att vara lärjunge till Jesus i tro och liv. Vi får i den helige Ande lära oss vad god­het och rättfärdighet är och låta detta forma våra liv. Denna tro är i grunden att förtrösta på Guds nåd över våra liv. Evangeliet vill frigöra oss till befriade och be­fri­ande Jesu lärjungar i den värld som behöver detta. Jesus kallar oss att i glädje och förtröstan gestalta – tro och liv under Guds nåd – fylld med rätt och rättfärdighet.

Leif Herngren   Herrljunga 15.08.16

Written by leifherngren

augusti 15, 2015 at 16:18

Mångfald och enhet i nådens gåvor – 10 e tref

leave a comment »

1 Kor 12:4-13 och Rom 12:4-8

I dagens epistel ljuder den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, Sonen och Anden: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Det är i den treklangen vi kan förstå Anden och Andens gåvor. Kyrkan är kyrka då den framträder i en mångfald av verksamheter, tjänster och gåvor. Grundläggande i kristen tro är sambandet mellan mångfald och enhet. Söndagens tema är Nådens gåvor. Rubriken över mina tankar är: Mångfald och enhet i nådens gåvor. 

Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splitt-rade församlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grupperingar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjänster – inte tjänat sida vid sida – trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grupper. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna källor. Detta trots att vi alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och samma kropp.

Till nytta – för vem och för vad?

 Paulus säger: Hos var och en framträder Anden och säger detta prosaiska så att den blir till nytta och tar så upp nådens olika gåvor. Till nytta – för vem och för vad? Det handlar om församlingens uppbyggelse. Det handlar om församlingens uppdrag. Församlingen har ju en rad tjänster för att kunna fullfölja sitt uppdrag och till dessa behövs olika gåvor.

Det innebär inte att Paulus med sina uppräkningar ger oss hela bilden av nådegåvorna. Han uttrycker detta i sitt brev till församlingen i Rom där han har en annan uppräkning. I bägge fallen är de uppräknande gåvorna exempel på nådegåvor. Med tanke på de olika gåvor som Paulus tar upp är det ofattbart att tungotalets gåva så ofta fått stå i blickpunkten. Han säger själv: I församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd, så att också andra får lära sig något, än tusentals ord med tungor.

Vilka nådegåvor behöver församlingen här i Surte? Låt oss höra Paulus uppställning i Romarbrevet där han betonar kopplingen mellan gåvorna och tjänsterna: Rom 12:4-8

Paulus visar på undervisningens gåva och gåvan att meddela vishet och kunskap. Profetians gåva som hör samman med församlingens uppbyggelse. Han visar på dem som står i diakonala uppgifter med tjänandets gåva och gåvan att frikostigt dela med sig. Han tar upp tröstens gåva – för att stå i själavårdande uppgifter. Och – lyssna – gåvan att vara nitisk som ledare, att styra – som föreståndare, som ledamot i styrelsen eller som scoutledare eller annat ledarskap.

Ni har ju en fin kyrka och haft fastigheter och mycket att göra med allt som hör till detta. Det berättas i GT om att ett tabernakel skulle skapas som ett Guds hus. Mose deklarerade att Gud hade utvalt en man, Belsalel, fyllt honom med gudomlig ande, med insikt, förmåga och kunskap och all slags hantverksskicklighet. Denne man skulle leda arbetet. Det talas om konstskicklighetens gåva om dem som skulle förverkliga detta bygge. Guds nådegåvor kopplas alltså här till händernas arbete och till att bruka sitt huvud. Gudomlig ande relateras till insikt, förmåga och kunskap och all slags hantverksskicklighet. Dessa gåvor var givna för att brukas i Guds tjänst.

Vilka möjligheter har våra församlingar att vara levande och skapa förtroende utan medlemmar med olika gåvor som brukar dem inte bara för egen skull utan för Guds verk.

Jeremia kallades av Gud att bruka sina gåvor. Hans svar blev att han inte dugde och var för ung. Gud ville – trots hans ungdom – bruka honom. Det skulle ske under Guds beskydd. Alltför många har likt Jeremia avstått då Gud kallat. Deras gåvor har inte blivit brukade. Det är en glädje att ibland träffa dessa som på äldre dagar förstått att Gud vill bruka dem och så låtit sina gåvor bli brukade. Vad gäller oss?

Paulus gör en viktig anmärkning om nådegåvorna och tjänsterna. Han ställer retoriska frågor: Kan alla vara apostlar eller profeter eller lärare eller tala med tungor eller tolka sådant tal? Svaret för Paulus är Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Och så följer hans ord i kärlekens lov.

 

Kärlekens lov

Lyssna: Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Som enskilda och som kyrkor har vi stannat till, förblivit som barn. Man hade formerat sig. Somliga sa jag hör till Paulus. Andra – jag hör till Apollos. De var, säger Paulus spädbarn i Kristus – inte vuxna.

Vi har sagt jag är lutheran, jag är missionare, jag är katolik eller pingstvän. Vi som alla döpts med en och samma Ande att höra till en och samma kropp. Paulus starka ord om kärleken är inte vackra ord om principer och stämningar. Kristen tro är en tro som får sitt uttryck i kärlek.

 

Då skall välden tro

Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ger oss svaret i sin förbön för sin kyrka. Då skall världen tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen – för att världen skall tro och förstå.

Människor kommer att tro när den kristna trons treklang i Fadern, Sonen och Anden kommer att ljuda i sin mångfald och i enhet. Det skall ske i förvissningen att nådegåvorna är olika, men Anden densamma, tjänsterna är olika, men Herren densamme verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp. Nådegåvor är oss givna för att brukas i mångfald och enhet.

Leif Herngren Surte 14.08.24

Written by leifherngren

augusti 23, 2014 at 11:33

Den trånga porten som leder till livet – 8 e trefaldighet

leave a comment »

Matt 7:13,14 o Rom 8:14-17

 

Jag skall predika evangelium i dag – det glada budskapet. Men hur skall jag kunna göra det med utgångspunkt i dagens evangelietext med dess ord: Gå in genom den trånga porten… och det är få som finner den?

 Jag är inte ensam att uppleva våndan inför att vara förkunnare. Han blev med tiden biskop i Lund och skrev en rad ofta citerade dikter, i vilka man anar det självupplevda. Nils Bolander vittnar om sina kval att som han skriver ”stå däruppe på en gyllene piedestal”. Och skriver ”Ni som sitter därnere i bänkarna, vet ni, hur han känner det…?

Frågan som vi förkunnare brottas med är om vi skall säga det vi tror ni vill höra eller söka teckna det som texterna talar om – också då de bär fram ett kärvt budskap – evangeliets allvarliga grund-ton?

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva i ett nytt liv. Detta liv står inte under lagen utan under nåden. Det är samtidigt en kallelse till att brukas av Gud. Låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten. Gud har genom Jesus Kristus gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i.

 Hur får vi dagens evangelium om den trånga porten att stämma med att leva under nåden?

 

Den dyra nåden

Jag vill ännu en gång ta hjälp av den tyske prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer. Han skrev om lärjungeskap i sin bok Efterföljelse. Men han skrev inte bara för andra. Han levde som han lärde. Han tog upp kampen mot såväl nazismen och dess tyranni som mot dessa inom kyrkorna som teg inför vad som skedde eller till och med sympatiserade med dess nationalism och blev en av de ansvariga för bekännelsekyrkan. Som en följd av detta hamnade han i fängelse och avrättades på Hitlers order strax innan krigsslutet.

Som god lutheran var Guds nåd grundläggande för Bonhoeffer i att följa Jesus. Men han skilde på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden. Billig nåd är nåd utan efterföljel-se. Den kristne lämnar efterföljelsen, men tröstar sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nåd om den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de detta mot-sägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap.

Evangelietexten är hämtad ur Jesu bergspredikan och i dess avslutande ord finner vi också dessa kärva ord: Inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket. Jesus avslutar sin predikan med orden om att bygga sitt hus på berggrunden eller på sanden. Huset byggt på sand rasade och raset blev stort.

 

Jesus kallar till lärjungeskap

Jesus sa. Gå in genom den trånga porten – följ mig. Jesus kallade till lärjungeskap. Vad innebar detta? Den utmaningen var en del av detta som Nils Bolander brottades med. För honom var de ”orosord” – men som sådana också ”saliga ord”, som han välsignade – ord som fick ho­nom själv att stå upp och börja en helt ny vandring. Men först konstaterade han:

”Jag hade förhinder av hundrade slag – det kunde han väl förstå.
Jag var för oviss, för ung, för svag – och ändå måste jag gå…”
Det var en riskfull vandring han bjöd mig på.
Vådligt var att dröja och farligt att gå.
Hur jag än försökte att hålla hans fart,
kom jag allt på efterkälken snart.
Jag kunde bara ana hans ljusgestalt ibland,
så fort jag halkade efter och gick på egen hand…”

”Men” så skriver han ”själva mörkret fick som en trygg och sällsam glans. Då visste jag med ens var min färdkamrat fanns.” Han upptäckte: ”Vi vandrar samma vägar, min Mästare och jag.”

 

Den väg är smal som leder till livet

”Den väg som leder till livet!” Vad skall det en dag sägas om oss? Är det: ”När han levde, levde han aldrig.” Eller var det så att vi slagit följe med Jesus på den smala vägen. Och att han själv gick före och banade väg för oss?Är det ett vittnesbörd om att vi själva välsignades av och blev till välsignelse för andra på vår vandring genom livet?

Den trånga porten och den smala vägen är evangeliets bud till oss i dag. Inför dessa kärva ord kan vi – som Bolander – bara se förhinder av de mest skiftande slag. Och den breda väg som finns där är inbjudande genom allt vad den bjuder på. Dess frestelser lockar till att överge den smala vägen.

I början av 1800-talet fanns det en väckelse- och botpredikant i Göteborgs domkyrka, Lars Linderot. Han skrev dessa ord som många känner igen från av våra psalmer:

”Ingen hinner fram till den eviga ron som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron varpå vår salighet hänger.
Porten kallas trång, och vägen heter smal, hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
Men här gäller tränga, ja tränga sig fram, annars är himlen förlorad.”

”Porten kallas trång, och vägen heter smal” är ju tagna från dagens evangelietext. Men han stannade inte vid de orden utan fortsatte ”hela Herrens nåd är ställd uti ditt val.” Evangeliet bjöd för honom inte bara på de kärva orden. Det var det glada budskapet om Guds frälsning genom Jesus Kristus. Det är ett budskap som ställer oss inför ett val – Herrens nåd ställer oss inför ett val. Ett val som leder till livet.

I dagens episteltext finner vi dessa ord av Paulus: Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger er söners rätt – jag lägger till och döttrars rätt – så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.

 Evangeliet bjuder oss Gå in genom den trånga porten. Evangeliets glada bud är att det finns en väg som leder till livet. Du som inte känner att du är på den vägen tillsammans med Jesus – kom och bli med. Och du som vandrar den vägen får genom Guds nåd vandra vidare. Vi kan alla i glädje få erfara Andens vittnesbörd att vi är Guds barn.

 Den trånga porten och den smala vägen leder till livet. Amen! Halleluja!

Bohus-Björkö 14.08.10

Written by leifherngren

augusti 9, 2014 at 21:04

Efterföljelse – lärjungeskap – 6 e trefaldighet

leave a comment »

Lukas 9:51-62 o 1 Kor (19-23) 24-27

I dagens evangelietext ställs människor inför Jesu kallelse till lärjungeskap med de ord vi ofta finner hos Jesus: Följ mig. Jesus kallar oss att slå följe med honom. Temat för denna söndag är efterföljelse. Det gäller lärjungeskap.

 som av Jesus ställdes inför hans kallelse hade var för sig något som de prioriterade. Det var något annat de först ville göra och sedan följa Jesus. Då jag läste texten gick mina tankar till en dikt av förre biskopen Nils Bolander vilken har som rubrik Lagom.

”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill.

Då spände den förnumstige och ordensprydde domherren,
en av de aderton i fåglarnas akademi, ut sitt buktiga bröst
och dekreterade: Så får det inte sjungas!
Stäm ned tonen! Inga våldsamheter!
Lugn, behärskning, lagom…
tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här Hvilar Riddaren af ‘Å ena sidan men Å andra sidan’.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Bolander låter den lilla grå fågeln i sitt jubel spegla den fromhet som i glädje jublar över att få leva under en öppen himmel. Men hon tystas av den förnumstige domherren med orden ”Så får det inte sjungas! Stäm ned tonen! Inga våldsamheter! Lugn, behärskning, lagom…” Vilken av dessa fåglars beteende återger den fromhet vi är bärare av?

 Från en annan av dagens texter läser vi detta ord av Petrus: Var beredda att bryta upp, och håll er vakna… Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det är väl ändå över-drifter. Att vara kristen ställer väl oss ändå inte inför detta. Innebär detta inte något omöjligt? Borde det inte räcka med lagom fromhet?

 

Helgad till Gud under Guds nåd

Vad förväntar sig Gud av oss? Petrus skriver: Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Vad innebär dessa för våra öron så drastiska ord? Innebär Jesu kallelse ett liv i helighet? Den tyska översätt­ning­en tolkar detta i följande ord: I allt vad ni gör skall ni visa er vara människor och därmed er till­hörighet till Gud. Vi ställs inför vad be­grep­pet helig i grunden betyder. Helig är att vara helgad, avskild till Gud. Det är att jag på allvar tar konsekvenserna av att jag är skapad till människa och helgad, knuten till Gud.

Detta tolkas av Paulus i orden: Frambär er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvand­las genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. Vi är Guds skapelser och skall hel­gas, avskiljas till Gud.

Att vara kristen tecknar Paulus i orden att leva under nåden. Han skriver ni står inte under lagen utan under nåden. Hur får vi utmaningen i orden att vara heliga att stämma med att leva under nåden?

Prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer skrev en bok Efterföljelse om lärjungeskap. Men han skrev inte bara för andra. Han levde som han lärde. I texten vi tidigare lyssnade till fanns dessa ord av Paulus: jag vill inte predika för andra och själv komma till korta. Han var en av de ansvariga för bekännelse-kyrkan och tog upp kampen mot nazismen och dess tyranni. Som en följd av detta hamnade han i fängelse och avrättades på Hitlers order strax innan krigsslutet.

Som god lutheran var Guds nåd avgörande för honom i att följa Jesus. Men han skilde på vad han drastiskt kallade den dyra nåden och den billiga nåden. Billig nåd är nåd utan efterföljelse. Den kristne lämnar efterföljelsen, men han tröstar sig med nåden! Detta är bil­lig nåd.” Vi gö­r nåden till en billig nåd om den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Bonhoeffer bru­ka­­de detta motsägelsefulla ut­tryck för att visa hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den dyra nåden är grundad i Jesu död på korset och leder till lärjungeskap. Så för Bonhoeffer själv.

Den billiga nåden fångade Nils Bolander in i sin dikt:
”Tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning,
och på din gravsten skall huggas i granit:
Här Hvilar Riddaren af ‘Å ena sidan men Å andra sidan’.
När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Att vara kristen tolkas ofta i att vara religiös och leva ett av religiösa riter präglat liv. Jesus slår fast att detta aldrig kan ersätta ett liv i efterföljelse präglat av kärlekens värme och rättfärdighet.

Allvarliga är orden ” När han lefvde, lefvde han aldrig”. Vad kännetecknar vår vardag? Lever vi i ett av nåden levand liv? Ett liv där Gud i den helige ande får helga våra liv till välsignelse för såväl oss själva som för andra.

 

Jesu budskap är evange­lium

Jesu budskap är evange­lium. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är en befrielse till ett liv under den dyra nåden.

Livet jag fått som gåva av Gud skall inte levas inkrökt i mig själv – på egna villkor. Kal­lelsen följ mig, be­kräftad i mitt dop i Kristus Jesus, innebär att ställa mig själv i livets tjänst – i tro under Guds nåd – i en befriande glädje som föder kärlek och kärlekens gärningar.

Detta speglade Nils Bolander i den lilla grå fågeln i hennes glädje att leva under en öppen himmel.
”En grå liten fågel brast ut i ett hejdlöst jubel,
vild av lycka över att få leva under öppen himmel,
och färgade skyn med en blodröd, pärlande drill”.

Sångförfattaren Nils Frykman sjöng med väckelsens folk ”Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut, nu bor jag hos min fader, min träldomstid är slut, sen han mig lärde känna sitt eviga förbund i ordet den klippfasta grund. Jag fordom gick och tänkte på bättring, bön och tro, men det ej hjärtat skänkte hugsvavelse och ro. Nu tänker jag på Jesus…”

Evangelium är det glada – och samtidigt allvarliga – budskapet om att vi får vara Guds barn. Att bejaka Jesu ord följ mig – är att bli hans lärjunge. Det är att leva i befrielse, glädje och tacksamhet under nåden i ett av den helige Ande helgat liv.

Leif Herngren – Herrljunga 14.07.27

Written by leifherngren

juli 26, 2014 at 20:00

Flisan och bjälken – 4 e. trefaldighet

leave a comment »

Lukas 6:36-42 och Johannes 8:1-11

Dagens evangelietext började med orden: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Är Gud barmhärtig? Är det den bild vi har av Gud? För många är den gud man tror sig lärt känna inte barmhärtig. När, var och hur Gud visat barmhärtighet?

En som i varje fall upptäckte Guds barmhärtighet var poeten Nils Ferlin. Som inte bara såg denna utan också vilka konsekvenser den fick i den värld där andra värderingar och egenskaper gäller. Ferlin skriver:

”Han var egensinnig som få och farlig för Status quo:
Mot lag och auktoritet han ställde barmhärtighet.
Jag vet han blev pinad ihjäl i går. Det fanns giltigt skäl.
Ty han ställde barmhärtighet över lag och auktoritet.”

”Mot lag och auktoritet han ställde barmhärtighet.”

Var barmhärtiga. Det är Jesu ord till oss i dag. Dessa ord kopplar Jesus till vår benägenhet att döma varandra. Är det så att våra omdömen om varandra i grund och botten saknar barmhärtighet.

Jesus frågar oss: Varför ser du flisan i din broder öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Han chockerar oss med att ställa en liten flis mot en bjälke.

 Är det så att vi är så hårt präglade av lag och auktoritet att det vi ser hos varandra är flisan – detta lilla andra som finns hos varje människa. Vi ser inte vår medmänniska för detta som blockerar våra ögon. Vi reagerar på småsaker. Det mått vi brukar är så litet och finmaskigt att det inte behövs något stort för att det skall fastna. Den bjälke Jesus ser i vårt öga är benägen-heten att klandra, döma. Jesus konstaterar: Vi skall mätas med det mått vi brukar för andra.

Samtal människor emellan präglas väldigt mycket av negativa kommentarer. Det gäller inte minst i valtider. Kritiken gäller inte bara politiker. Det är oftast kommentarer från åskådar-plats. Man sitter på bänken vid sidan av och granskar sina medmänniskor.

 

Inte heller jag dömer dig

I en annan av dagens texter möter vi berättelsen om hur Jesus konfronteras av de skriftlärda genom en äktenskaps-bryterska. För dessa var vad kvinnan gjort oerhört allvarligt. Hon ställ-des så att alla skulle se henne och sedan stenas. Man kom med stenarna i sina händer och frågade: Vad säger du? Inför deras aggressivitet böjde sig Jesus ned och ritade i sanden. De upprepade sin fråga. Jesus såg då upp och sa: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen. Så böjde han sig på nytt ned och ritade. Vad? Det vet vi inte. Men vad hände? Stenarna föll till marken ur de anklagades händer och de lommade iväg – de äldste först.

Jesus ser på nytt upp och frågar: Vart tog de vägen? Så ger han kvinnan orden: Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer. Också Jesus såg kvinnans handling som orättfärdig. Men han såg först och sist kvinnan. Han sorterade inte ut henne. Det som hände var det som evangelierna ständigt återger – Guds barmhärtighet uppenbarad i Jesus från Nasaret.

Det Jesus gjorde var vad Nils Ferlin hade sett och han gav honom sitt ohöljda omdöme. Men han såg också följderna för Jesus i den värld där lag och auktoritet gäller. De religiösa ledarna förde honom till korset. För dem gällde lagens ord och dom – inte barmhärtighet. Dessvärre har detta inte bara gällt dåtidens religiositet utan haft en dominerande plats bland oss och knäckt människor. Då har inte barmhärtighet fått råda! Då har lag och ordning gällt!

 

Var barmhärtiga

Vad tänker du om tiggarna utanför våra affärer? Vad säger du om att alltfler människor flyr för sina liv och söker komma in bakom de allt högre staketen runt vår välfärd? Vad gör du inför att våldet tycks få allt större plats i vårt land?

Barmhärtighet är inte bara vänliga ord och fromma beteenden. Barmhärtighet tar sig uttryck i vilka vi är, vad vi tänker, vad vi säger och vad vi gör. Detta styrs av har hur vi uppfattar Gud. Vi sjöng tidigare Emil Liedgrens psalm. Förstår vi att det han återger är evangelium?

”Fader du vars hjärta gömmer helighet,
som allting dömer, kärlek, som förlåter allt,
du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt.”

Psalmförfattaren vill få oss att se att Guds kärlek innefattar den sanning, den helighet som skärskådar och avslöjar orättfärdighet. Barmhärtighet är inte tystnad inför orättfärdighet.

I påskdagens gudstjänst på Björkö fick vår gode vän Eduardo från Uruguay som vi lärde känna som flykting i Angered berätta om vad han i dag arbetar med. Han kom till vårt land jagad och efterlyst – av myndigheterna rubricerad som konspiratör. Efter elva år återvände han till sitt Uruguay. I dag är han ledamot av den kommission presidenten tillsatt för att söka sanningen om dessa som försvann under diktaturåren. Det kunde gällt honom själv. Eduardo knöt så i sin berättelse an till påskens budskap om Jesu korsfästelse och uppståndelse med dess hopp om liv också inför våldets och dödens allvar.

Hur hanterar vi detta med flisan och bjälken i våra ögon? Jesu manar oss att ta bort bjälken. – säger Jesus – kan du se klart. Du ser människan och inte i första hand hennes brister.

I vår bibel finner vi ordet helgelse, att helgas. Jag uppfattar att det inte sällan för många av oss har mist sitt allvar. Vi nöjer oss med att vi får komma till Gud som vi är och tappar bort att Gud genom helig ande vill forma oss och förändra våra dömande sinnen.

Guds helighet får oss att se bjälken i vårt eget öga. Inte för att döma ut och slå ned oss. Nej, här gäller psalmens ord ”låt oss känna, att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är”.

Jesu utmaning är: Var barmhärtiga, så som er fader är barmhärtig. Inför bördan av misslyckanden och felsteg får vi se och känna Guds barmhärtighet i och genom Jesus Kristus. Jesus såg människan i äktenskapsbryterskan. Gud ser också oss med Jesu ögon – kärlekens ögon.

Vi bad och bekände tidigare i psalmen vi sjöng om Guds barmhärtighet:

”Dig vi prisa och berömma, som i vrede allt kan döma och i nåd förlåta allt,
som vill döda för att föda allt på nytt till ny gestalt.”

Leif Herngren, Rambergskyrkan, Göteborg 14.07.13

 

Written by leifherngren

juli 12, 2014 at 21:22

Förvaltare av mina gåvor/talanger – 9 e tref

leave a comment »

Matt 25:14-30

 

I en av sina underbara sagor låter H.C.Andersen en snäcka föra en dialog med en rosenbuske. Snäck­an tycker att rosenbusken nu blivit en gammal rosenstock som snart bara skall bli pinn­ved. Jag vet inte om några av oss – med den ålder vi har – känner igen oss i beskrivningen av den gamla rosenbusken. Rosen reagerade i varje fall inför orden han fick höra:

– ”Ni skrämmer mig,’ sa rosenbusken. ‘Det har jag aldrig tänkt på.’

– ‘Nej, ni har nog aldrig brytt er om att tänka så mycket. Har ni någonsin gjort klart för er, varför ni blommade, och hur det gick till, när ni blommade? Varför just så, och inte så?’

– ‘Nej!’ sa rosenbusken. ‘Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft uppifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!’

– ‘Ni har fört ett mycket makligt liv’, sa snäckan.

– ‘Säkert! Allt blev mig givet!’ sa rosenbusken, ‘men ni har fått ännu mera! Ni är en av de där tänkande, djupsinniga naturerna, en av de högt begåvade, som kommer att förvåna världen.’

– ‘Det tänker jag inte alls göra’, sa snäckan. ‘Världen angår mig inte! Vad har jag med värl­den att göra? Jag har nog av mig själv och nog i mig själv.’

– ‘Men borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor! – men ni? Ni som fick så mycket, vad har ni skänkt världen? Vad ger ni den?’

– ‘Vad jag har gett? Vad jag ger? Jag spottar åt den! Den duger inte, den angår mig inte. Bär ni rosor, längre kan ni inte komma! Låt hasselbusken bära nötter, låt kor och får ge mjölk. De har var och en sin publik, jag har min i mig själv, jag går in i mig själv, och där stannar jag. Världen angår mig inte!’

Och så gick snäckan in i sitt hus och kittade igen det.

– ‘Det är så sorgligt! sa rosenbusken. ‘Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

Jesu liknelse om talenterna – vi fått

Dagens bibeltexter lyfter fram förvaltarskapet. Människan är en förvaltare. Vi kan frestas tro oss vara något annat och ha rätt att göra som vi själva tycker med det som läggs i våra händer. I re­lation till varandra och vårt samhälle står vi naturligtvis som ägare av åtskilligt. Men inför vår Her­re är vi för­valtare. Det vi uppfattar som vårt är oss givet. Under vår stund på jorden är vi födda och skapade till förvaltarskap.

Jag har som rubrik över mina tankar satt: Förvaltare av mina gåvor/talanger.

Det djupa allvar som möter oss i evangeliet hör samman med det textsammanhang som texten är hämtad ifrån. Den hör hemma i Jesu tal om tidens slut. Liknelsen om talen­ter­na föregås av Jesu liknelse om de tio brudtärnorna – alltså hans ord om vår beredskap respek­tive vår avsaknad av be­redskap inför tidens slut. Liknelsen leder över till Jesu ord om domens dag – om konsekvenserna av hur vi människor betett oss inför varandra – särskilt enligt Jesus de hungrande och törstande, de nakna, de sjuka och de hemlösa och dessa som satts i våra fängelser.

En av vår tids mest kända katolska personligheter var Thomas Merton. I sin självbiografi Kal­lad till tystnad ger han oss vittnesbördet att det lärjungeskap han gick in i verkligen inte var nå­gon själv­klarhet för honom då han blev kristen: ”Jag gjorde mig skyldig till detta förfärliga misstaget att träda in i det kristna livet, som om det bara vore det vanliga livet, tillsatt med ett stänk av nåd. Jag trodde, att jag bara skulle fortsätta med att leva på alldeles samma sätt som hittills, tro och handla alldeles som tidigare – utom detta att jag inte fick begå dödssynder.” Vi vet att hans liv senare blev helt annorlunda i ett levande lärjungeskap.

Det vi lär oss av Jesu liknelse är att vi alla fått talang­er – gåvor – av skiftande slag nedlagda i oss Vi kan bruka dessa talanger på olika sätt. Visst kan det synas orättvist att några fått fler talenter än vad jag fått. Men då är att märka att Jesus har samma positiva värdering i lik­nel­sen av den som förvalta­de fem respektive den som förvaltade två talenter:
Bra, du är en god och trogen tjäna­re. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket. Gå in till glädjen hos din herre.

Problemet för den som fått en talent var inte detta att han endast hade fått en talent. Un­der­­­kän­nandet berodde på att han inte förvaltade den talent han fått. Hans eget försvar av vad som skett var hans rädsla inför sin herre: Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Han säger: din talent

Vår gudsbild och vår syn på oss själva – och våra möjligheter

Inför Bibelns ord om tidens slut och domens dag finns det en mycket allvarlig frestelse. Frestel­sen är att låta Jesu allvarsord och andra av Bibelns ord prägla en annan bild av Gud än den Je­sus ger oss i sin undervisning. Vi tappar bort den fadersgestalt Jesus målar upp. Vi över­ger kärle­kens Gud för en mörk domargestalt som är i avsaknad av nåd och barmhärtig­het.

Om den som fick en talent står det att han gick och grävde en grop och där gömde det han fått att förvalta. Han sa:  Jag var rädd! Den fruktan inför skapelsens Herre är han inte ensam om! Utifrån den rädslan läggs det en förlamande destruktivitet över alltför många män­niskors liv. ”Jag kan inte…, jag vågar inte…, jag saknar vad andra fått…, om jag bara hade haft de och de gåvorna… !”

Jag undrar hur många talenter som ligger nedgrävda. Författaren Arne H Lindgren berättar i en av sina dikter om en man som finns på det sjukhus där han själv vistas på grund av sitt alkoholmiss­bruk. Mannen har en fiol. Den ligger inlagd i sitt fodral och runt detta har han ytterligare ett fodral av skinn. Men han spelar aldrig på fiolen.

Då Jesu bild av den himmelske fadern tappas bort förloras barnaskapets glädje. Där skapelsens Gud går förlorad förloras tacksamheten över vad jag är och över vad Gud i skapel­sen lagt ned i mig. Då jag inte ser vad jag har utan ständigt beklagar vad jag inte har tappas förvaltar­ska­pets både trohet och glädje bort. När kärlekens Gud ersätts av dömandets Gud förlamar fruktan för denne gud mitt liv och förvaltarskap.

Den bild av Gud vi har sätter sin prägel på hur vi ser oss själva, hur vi ser på vår medmänniska och formar därmed vårt liv och vårt lärjungeskap. Jesus talar i andra sammanhang om träd som bär frukt respektive blir utan. Han talar om grenar som bär frukt och som ansas och bär än rikare frukt. Han talar om grenar som i avsaknad av frukt bryts bort. Det är allvarsord. Men genom alla des­sa ord går också nådens ord om att de fruktbärande grenarna bär sin frukt på grund av att de för­blir i stam­men – att den lärjunge som i sitt lärjungeskap förblir i Kristus bär frukt. Ja, Jesus sä­ger till och med: Jag har bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består! För att det skall ske får vi be till Gud att vi får modet att bruka våra talanger och att de helgas.

Att förvalta våra talanger

Den gången vi blev till gjorde Gud på nytt en investering. Det finns en mening med varje människas liv. Gud skapar människan till sin avbild. Han gör det för att han be­höver medarbetare i sitt gigan­tis­ka skapelseverk. Du är som människa skapad att leva i det förvaltarskap som är följden av att Gud lagt sin skapelse – denna jord – i våra hän­der – som vi möter den i vår nästa och i vår om­värld. Vi kan som snäckan krypa in i oss själva för att slippa kontroverserna med vår omvärld.

Dagens bibeltexter handlar om hur vi lever våra liv. Psalmen vi strax skall sjunga ger oss detta budskap:

Du har ett liv som är dig givet, en gåva som är endast din.
Och detta är det enda livet, ty sedan bryter natten in.

De ord och tankar du gestaltar och alla gärningar du gör
är gåvan som du nu förvaltar och en gång måste svara för.

Du har ett liv med möjligheter, som du väl anande ibland.
Nu väntar nya verkligheter om Gud berör dig med sin hand.

Aposteln Petrus uttrycker detta i en av dagens texter:
Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former.

Jag avslutar med att än en gång återvända till H.C.Andersens saga och rosenbuskens tankar:

– ‘Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft uppifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!’… Allt blev mig givet…

– ‘Borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor!…

– ‘Det är så sorgligt! ‘Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

Leif Herngren Betlehemskyrkan, Göteborg 13.07.28

Written by leifherngren

juli 27, 2013 at 19:28

Kom och se – kallelsen till lärjungeskap – 2.a eft trefaldighet

leave a comment »

Johannes 1:35-46

 Temat för denna söndag är Kallelsen till Guds rike. Guds rike? Vad gäller det? Är det en kallelse som drabbat mig? Och i så fall hur har jag svarat upp mot den?

Kallelsen hade tidigt drabbat poeten Nils Ferlin. Han brottades ständigt med den. Hans farfar hade varit präst och Nils fick hans bibel. Den låg inte bara på en hylla. Den som bekantar sig med Ferlins diktning hittar ständigt anknytningar till den Heliga Skrift. Men han stretade hela livet emot men kal­lelsen kom alltid tillbaka. Han skriver:
”Det var något som tvang att jag reste åstad för att brottas med Gud vid Jabboks vad…
Jag sade: O, Herre, se gycklaren här. Förtälj honom något vad meningen är
Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?”

Hans motsträvighet bottnade också i motsatsen. Mycket av tidens religiositet var för honom alltför ytlig. Detta tecknade han i följande ord:
”Mest säjer jag mådä, för jag tycker att dä ä
liksom ingenting är sagt när en bara säjer dä.
Jag gräver i min jord och behåller mina ord,
och bibeln har jag lagt så den lyser på mitt bord.
Gu skydde prosten och staten
och innerligt tack för maten!”

Hans fråga var: Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?

 

Nyfikenhet inför Jesu kallelse

Evangelietexten berättade för oss om när Jesus kallade sina första lärjungar med orden Följ med och se. Den engelska översättningen skriver kort och gott: Come and see! Rubriken över mina tankar blir: Kom och se – kallelsen till lärjungeskap.

Johannes Döparen hade trätt fram med sitt budskap och vittnesbörd. Han var förelöparen som ropa­de ut att något var på gång. Mitt bland folket fanns det någon som de inte kände, inte visste vem han egentligen var. Johannes hade sin kallelse. Han döpte människor i om­vändelsens dop – ett förebådande om den som skulle komma.

Så kommer Jesus från Nasaret vandrande och Johannes Döparen proklamerar: Där är Guds lamm.

 Johannes ord väcker nyfikenhet hos två av hans lärjungar som följer efter Jesus. Jesus ser detta och frågar: Vad vill ni? Deras svar – Var bor du? – är ganska allmänt och till synes utan någon djupare innebörd inför mannen om vilken Johannes gett sitt starka vittnesbörd.

 Jesu svar blir detta raka – och också det till synes utan någon djupare mening:Kom och se! De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Den dagen var inte vil­­ken dag som helst. De fick lyssna till Jesus och fängslades av honom – började se något av hans hemlighet.

De visste inte mycket om vad det skulle innebära att slå följe med Jesus. Men de fick orden: Kom och se! Deras nyfikenhet ledde dem till lärjungeskap och en ny livsinriktning.

 Vi krånglar till detta med att bli kristen. Människor ställs inför paket av teologiska tros­sat­ser – och dessvärre också med ett antal bud och förbud. Je­su kallelse låg i dessa ord: Kom och se. Pröva själv. Börja en vandring med Jesus. Bli lärjunge så får du se vad för upptäckter som väntar.

 

Tveksamhet inför Jesu kallelse

Många har drabbats av nyfikenhet över vem denne Jesus är – en nyfikenhet som lett till att de stått upp och blivit hans följeslagare. Andra – kanske du finns här – bär fortfarande på nyfikenhet – men där finns tveksamhet.

En av dem som lystrade till Jesu kallelse var Filippos. Han berättade för Natanael om sitt möte med Jesus. Natanaels reaktion blev: Kan något gott komma från Nasaret. I stäl­let för nyfi­ken­het väcktes tveksamhet och frågetecken.

Frågetecknen inför Jesus kan vara av skiftande slag. Ferlin hade många frågor som väntade på svar. ”Han undrade varför han fanns till och är och i vad ärende han vistas här..”

Filippos ord till Natanael blev samma tilltal som Jesus brukat: Kom och se. Nata­nael följde med och ställdes inför en som redan kände honom och hälsade ho­nom med orden: Du är en sann isra­elit, en som är utan svek. Natanaels förvånande fråga blir: Hur kan du känna mig?

Detta är en upplevelse många haft inför bekantskapen med Jesus. De har mött någon som känner dem, vet vem dom är – och som vill ha med dem att göra. Det är vad som berättas om kvinnan vid Sykars brunn – kvinnan som inte bara var osedlig utan också samariska och därför illa sedd och dess­utom kvinna. Men Jesus rätade upp denna kvinna och gav henne värde genom att han ville dricka vatten ur hennes dryckeskärl – trots den hon var och hur hon stöttes bort av andra.

Den tveksamhet du kanske bär på inför Jesus finns inte hos honom inför dig. Hans hälsning är: Kom och se! Det är bara du som kan ge honom ditt svar på hans utmaning.

 

Förmedlande lärjungeskap

Evangeliet ger också bilden av det förmedlande lärjungeskapet. Andreas var en av de två nyfikna. Då han lärt känna Jesus går han till sin bror Petrus och tar med honom till Jesus som så blir en lärjunge. Detsamma står det om Filippos. Han kunde inte hålla inne med vad han mötte hos Jesus, berättade för Natanael och bad honom följa med för att lära känna Jesus.

 Deras gemensamma vittnesbörd är detta enkla: Kom med och se! Pröva också du. Stanna inte på av­stånd utan kom med och lär känna denne Jesus. Ferlin ställde frågan: ”Är det bara på lek din hand du rört eller ville du någonting oerhört?” En av hans mest kända dikter, Getsemane, vittnar om hans starka upplevelse av Jesu brännande kallelse. De avslutande orden är: ”Den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

För Johannes var hans budskap djupt förankrat i den verklighet han mött. Som den yngste i lär­junge­skaran hade han varit med, sett och hört och konkret delat gemenskapen med Jesus – tryckt hans hand, kramat om honom och bistått honom på hans vandringar – varit lärjunge. Han skriver:
Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.”

 Vi vill att också du skall vara med i denna gemenskap. Kristus ger dig denna inbjudan: Kom och se!

Att vara kristen är aldrig något som är färdigt, klappat och klart. Det gäller att slå följe med Jesus, bli lärjunge som lyssnar och lär.

För att uttrycka det med poeten Tomas Tranströmers ord och vittnesbörd då han i en kyrka upp­levde att han kramades om av en ängel och fick denna hälsning:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Kom och se! Det är Jesu inbjudan till dig i dag. Det är hans kallelse. Vad är ditt svar?

Leif Herngren Lerum 13.06.09

Written by leifherngren

juni 10, 2013 at 20:51

Publicerat i Kristen, Predikan, Trefaldighetstiden

Tagged with

Den slagna människans nästa – Temagudstjänst om att vara en nästa – 13 e tref

leave a comment »

1 Mos 4:8-12 o Lukas 10:23-37

 September månad är i kyrkorna diakonins månad medmänniskan står i fokus. Två bibeltexter är utgångspunkt för mina reflektioner om solidaritet och gemenskap. I anslutning till orden om kärleken till Gud och till nästan ställer en lagklok frågan till Jesus: Vem är min nästa? Jesus berättar linelsen om den barmhärtige samariern. Dilemmat är att han då inte ger svaret på den frågan. Han ställer oss i stället inför frågan: Vem är en nästa? Vem är jag? Är jag en nästa för den slagne eller svaga människan?

I Bibelns första bok läser vi den tragiska berättelsen om Kain som dödar sin bror Abel. Frågan som Kain då ställdes inför var denna: Var är din bror? Kain svarar: Det vet jag inte.  Då livet kretsar kring mig själv och mitt eget jag så vet jag inte var min ”bror” finns. Förresten – Skall jag ta hand om min bror. Jag har nog med mig själv, varken tid eller ork att tänka på min nästa.

Författaren Henning Mankell skrev nyligen en artikel i GP med rubriken ”Godhet – att vara män­niska”. Han hävdade att godhet är själva grundinnebörden i mänsklighet. Han ser nu den vardagliga empatin alltmer tyna bort. Folk skyndar förbi människor i akut behov av hjälp, för att inte bli in­blan­­dade. Solida­ri­­teten med den slagne läm­nas över till andra. Se det brutala illdådet i mot en man i Kortedala!

Den brasilianske biskopen Dom Helder Camara som levde nära de svaga skriver i sin bönbok:
”Du har lärt dig av livet, säger du.
Menar du då, att du kryper ihop och försvarar dig,
att du ångrar din spontanitet,
att du blivit försiktig nu av alla dåliga erfarenheter,
att du förlorat din värme och låtit den heliga elden slockna?”

Jesus lyfter i sin liknelse fram två – en präst och en religiöst engagerad människa, en levit – hos vilka den heliga elden slocknat. Bägge såg den slagne men vek åt sidangick förbi. Jesus är ironisk då han lå­ter den man minst anade, den man såg ned på – en samarier – gå fram och ge den hjälp den slagne så innerligt behövde. I Kortedala var det en äldre invandrare som grep in. Han sa i sitt vittnesmål i rättegången som pågår: ”Om jag hade fått hjälp av någon hade detta inte behövt hända.”

Livets allehanda tar vår tid. Prövningar vi ställs inför får till följd att vi var­ken ser eller orkar med engagemang för andra. Vi viker åt sidan för att slippa bli inblandade.

Liv som föder solidaritet

Jag vill berätta om ett par goda vänner, Eduardo och Aida, som livet i hög grad prövat men vars ögon öppnats för dem som behöver hjälp och fött solidaritet. Vi lärde känna dem under deras elva år som flyktingar i Angered då de tillsammans med andra flyktingar sökte sig till Tomaskyrkan. Sonja och jag hade förmånen i janu­ari att på nytt få träffa dem i deras hemland, Uruguay.

Uruguay var under 1900-talets första hälft expansivt med allmän rösträtt före Sverige. På 1970-talet tog militären över makten i många latinamerikanska län­der. Dikta­turer med oerhörda orättvisor och hårt förtryck födde samtidigt befrielserörelser som arbe­tade för demokrati, rättvisa och fackliga rät­tig­he­ter. Dessa utsattes för en blodig kamp av militären. Människor torterades och försvann.

Unga engagerade människor som Eduardo och Aida gick in i arbete för rätt och rättfär­dighet, de­­mo­krati och frihet. I likhet med många andra var de snart jagade för att tystas. En söndagskväll satt Edu­ardo hos sina föräldrar. Aida och deras två flickor vågade inte bo i deras hus utan fanns hos hen­nes föräldrar. Eduardo stannade inte kvar utan drog sig undan. På natten kom mili­tä­ren och om­ringade huset. Militärerna dröjde kvar i hopp han skulle komma men en granne varnade honom. Efter tre dagar kom en lastbil och töm­de deras hem på alla tillhörigheter – tom barnens teckningar.

I pressen efterlystes både Eduardo och Aida som konspiratörer som skulle gripas. På olika vägar flydde de till Buenos Aires i Argentina där de levde som gömda flyktingar i fyra år. Sedan var de kört också där. Militären i Uruguay samverkade med säkerhetspolisen i Buenos Aires för att få tag i dessa som flytt dit. Eduardo och Aida saknade officiella papper varför Aida en dag gick till myn­digheterna för att få sådana. Hon var då på nytt gravid. Vid konsulatet sa vakten till Aida att hon skulle ge sig iväg. Hon stod på sig men till sist körde vakten iväg henne utan handlingar.

I dag är Aida glad för vad denne vakt gjorde. Han räddade hennes liv. En vän till dem tog militären hand om och förde till Uruguay där hon mördades. Hennes barn tog en militärfamilj över. Edu­ar­do och Aida lyckades till sist genom FN få status som flyktingar och hamnade i Sverige.

I solidaritet för de svaga och de slagna

Jag har återgett detta inte bara som något som har hänt. Det sker i dag med tusen och åter tu­sen vux­na och barn som flyr för livet eller slaktas. Jag berättar om detta också för att visa hur det hos prö­va­de män­­niskor ofta föds solidaritet och engagemang för andra. Hur är det med oss?

Samariern i Jesu berättelse sa inte bara några vänliga ord till den slagne. För honom gällde handling. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp denne på sin åsna och förde honom till ett värdshus, betalade för att man där skulle ta hand om honom. Skulle det ta tid och kos­ta mer skulle han återkomma och betala också detta.

Då Eduardo och Aida återvände till Montevideo flyttade de in i ett trevligt kooperativ. Detta ligger nära ett slumområde med ytterst fattiga familjer. En idé hade fötts i Sverige bland uruguay­anska flyk­tingar och solidariserande svenskar. Man ville efter demokratins återinförande i Uruguay på ett kon­kret sätt bidra till att stärka demokratin och samtidigt bekämpa fattigdom och utslagning bland sargade barnfamiljer i Montevideo. En förskola bland de fattiga startades med stöd bland annat från Tomaskyr­kan i Ham­mar­kullen. Då vi vandrade med Aida i området kom en kvinna fram till henne och berättade att hennes son nu utbildade sig till lärare. Att detta blev möjligt tackade hon förskolan för.

Eduardo utbildade sig till socionom i Sverige och sitter i dag i en av presidenten stiftad kommission som söker få fram san­ningen om dem som försvann under dik­ta­turen. Han och Aida kunde själva varit bland dessa.

Den slagna människans nästa

I Sverige talar vi ofta om solidaritet med de slagna. Hur är det med den konkreta hand­lingen? Vi läser om den tvååriga ensamma flickan som övergetts av sina föräldrar. Hon bor nu hos goda fosterföräldrar. Nu skall hon utvisas av Migrationsverket till Frankrike eftersom hennes mor bär franskt pass. Men man vet inte var modern finns.

Församlingen här står på olika sätt i diakonala insatser för människor. Ni vill vara den slagna människans nästa. Samtidigt vet vi att Camaras ord ibland blir alltför sanna. Vi låter ”den heliga elden slockna” och drar oss för att bli indragna alltför nära de svage och utslagna.

Jesus berättade denna liknelse då en laglärd frågade om vad som gällde för att vinna evigt liv. Jesus frågade: Vad står det? Mannen kände väl till Skriftens ord om kärlek till Gud och till nästan för­ank­rad i hjärta och själ och med hela vårt förstånd och vår kraft. Jesus visade genom sin liknelse – där prästen och leviten  valde att gå förbi – vad som gäller för Guds rike. Det räcker inte med att känna till Skriftens ord. Kärlek till Gud och till sin nästa lever i konkreta hand­lingar.

Jesus fråga gäller mig. Vem är jag egentligen? Är jag den slagna människans nästa. Han ställer frågan. Han lovar samtid­igt att Gud i den heliga Andens kraft vill forma mig alltmer i denna kärlek – föda och nära den tro som utför kärlekens handlingar.

”Våga sätta fulla segel i Guds Andes vind, evighetens vågspel är här!
Vägra vara tidens spegel, tingen gör dig blind, gör ej vad alla begär!
Vägra vara vindens vänner, våga vandra Herrens väg.
Vårda gåvorna Gud sänder, forma framtidens värld”    Biskop Jonas Jonsson, Psalmer och Sånger 482 v 1

Leif Herngren, temagustjänster i Rambergskyrkan, Göteborg 12.09.02, i Surte missionskyrka 12.09.09 och i Björkö missionskyrka 12.09.23 i anslutning till kyrkornas diakonala månad

Written by leifherngren

september 7, 2012 at 11:14

Nytt liv i dopet – under Guds nåd – 1 e trefaldighetsdagen

leave a comment »

Johannes 3:1-8

”Man går omkring och småler förströdd åt varje liten talang,

som med en smula smak blivit född att leka med ordens klang…

Jag orkar ej frossa i vad som helst av färger, klanger och ljud.

Jag vill bara höra hur man blir frälst, om hur man brottas med Gud.”

Poeten Erik Lindorm visar på hur vi fängslas av människors skiftande förmåga att leka med ord eller på annat sätt bruka sin talang och skapa ett budskap. Han orkade inte frossa i allt som strömmade mot honom. Han brottades med livsfrå­gorna – med Gud. Hur är det med oss?

Evangelietexten berättade om en av Jesu samtids lärde mäns tankar om livet. Nikode­mus går en natt med sina funderingar till Jesus. Hans fråga har genom åren haft olika vänd­ningar. Väck­­el­sens formulering var det uttryck som Erik Lindorm bru­kade: Hur blir man frälst? Eller man frågar: Hur blir jag kristen? Eller – Vad är det att va­ra troende.

 Dilemmat är att vi får olika svar. Eller vi läg­ger in olika betydelser i det vi hör. Det ges inte ett enkelt svar på vår fråga. Jesus brukar två formuleringar som inte är så lätta att förstå:

Han talar om att bli född på nytt – Något förvånande är det att en skriftlärd råds­her­re då stäl­ler en så naiv fråga: Man kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till? Jesus säger: Du skall vara lärare. Grundtextens ord kan också översättas att födas uppifrån – alltså av Gud

Den andra formuleringen gör inte saken enklare: bli född av vatten och ande – Bägge formuleringarna har sin bakgrund i det Jesus sedan säger: Johannes 3:7,8

 Det är som om Jesus vill säga: Bäste Nikodemus – och till oss, bäste gudstjänstdeltagare och predi­kant: Det här kommer ni aldrig till fullo att förstå. Det handlar om det som inte är möjligt att grep­pa. Det handlar om vad Gud gör med oss – i Jesus Kristus genom den helige Ande. Det vi kan få er­fara – men inte begripa eller förklara. I en filippinsk kristen sång uttrycks det relaterat till nattvarden med orden: ”Vid nattvardsbordet möter han oss ännu. Omöjligt att förstå att det kan vara så.”

 

Trons modersmål är det symboliska språket

 Biskopen och teologen Gustav Aulén visade på att trons mo­dersmål är det symboliska språ­ket. Ord och formuleringar i den Heliga skrift vill hjälpa oss se den riktning vilken våra tankar och begrepp får gå. Livets mysterium fångar vi inte in i dog­matik. Det finns inga enkla svar varken på frågan om hur jag blir till som männi­ska eller hur jag blir kristen – blir frälst.

Vad Jesus lärde Nikodemus – och vad han vill lära oss är att Gud – och endast Gud – kan föra oss in i sitt himmelska rike. Det är innebörden i att fö­das på nytt, att födas uppifrån av Gud.

Formuleringen att bli född av vatten och ande har sin bakgrund i skapelseorden. Vattnet är livets vatten över vilket Gud blåser sin ande! Jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: ‘Varde ljus’; och det blev ljus.

 Orden vatten och ande leder till dopet. Det vi aldrig riktigt förstår låter Gud oss ta emot i dopets vatten och i natt­vardens bröd och vin. Vattnet liksom brödet och vinet är uttryck för det symboliska språk genom vilket Gud söker nå oss med bruk av lekamliga ting.

 

Nytt liv genom dopet

Paulus arbetar med vad det är att vara människa och kristen. Han återger sina funde­ring­ar knutna till dopet i Romarbrevet – i en av dagens texter. Att döpas är att sänkas ned i en grav för att dö och uppstå och leva i ett nytt liv med Kristus. Kan det vara så? Låter det inte för drastiskt? Är dopet också ingången till ett nytt och annor­lun­da liv?

Det nya liv som Paulus talar om karaktäriserar han både negativt och positivt – vad människan befrias från och vad hon befrias till. Gud handlar med mig i dopet för…

… att jag inte längre skall vara slav under synden

Det är en verklig föränd­ring av männi­skans situ­ation och vardagsliv. Före dopet – levde vi på människans villkor. Lämnad åt mig själv lever jag under syn­dens och dö­dens lag. Befrias från.

Kristus befriar för att vi skall leva i ett nytt liv. Befrias till. För Paulus är detta…

… att leva för Gud och bruka mina lemmar som redskap för rättfärdigheten

… att ha Anden som stöd i min svaghet

Prästen Dietrich Bonhoeffer formade sina tankar om Gud och människan – inte vid ett skriv­bord utan i en cell i fängelset Berlin-Tegels militäravdelning. På grund av sitt engagemang mot nazismen och dess tyranni hamnade han i fäng­else och avrättades strax innan krigsslutet. Under åren i fäng­else funderade han över vad det var att vara människa och kristen. Efter hans död kom de brev han lyckats få ut från fängelset med sina tankar ut i boken Motstånd och un­der­kastelse. En bok som spridits världen över och betytt mycket för många – också för mig.

Bonhoeffer skriver: ”Att vara kristen innebär inte att vara religiös på ett bestämt sätt, att gör om sig till någon­ting på grund av en eller annan metodik – en syndare, en botgörare, ett helgon – utan det innebär att vara människa… Jesus kallar inte till en ny religion, utan till liv… Gud får in­te smugglas in i någon sorts allra innersta hemligt rum. Det är mitt i livet som man mås­te känna igen Gud ”

 Paulus skriver: Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att vi ock­så skall leva i ett nytt liv. Det är starka ord om att sänkas ned i en dopgrav och så lyftas upp ur denna grav för att leva. Vi säger ofta med all rätt att vi skall leva under nåden. Bonhoeffer konstaterade att det inte är ett liv under den billiga nåden. Han brukade detta motsägelsefulla ut­tryck för att visa på hur vi frestas till att synda på nåden. Guds nåd är inte någon billig nåd. Den är grundad i Jesu död på korset. Vi gö­r den till en billig nåd om den får grunda ett slar­vigt och ansvarslöst liv. Dopet för oss in i ett levande lärjungeskap. Så var det för Bonhoeffer.

Paulus budskap är evange­lium. Det männi­skan inte själv kan – det gör Gud. I Jesus Kristus erbjuds vi Guds frälsning, en rättfär­dighet vi tar emot i tro. Det nya livet är inte ett liv under lag och träldom – varken i gammal eller ny mo­ra­lism. Vi har befriats till ett liv under nåden.

 

Dop till Kristus och församlingen

Att vara människa och kristen är att jag i Kristus tagit upp kampen mot det onda inom mig och i världen. Jag ger i Kristus inte upp utan ställer mig in under Andens, inflytande.

Dopet in i Kristus är också dopet in i Kristi församling – till ett liv inte för mig själv utan i ge­menskap. För­sam­lingen är den gemenskap i vilken jag tillsammans med andra får lära mig att vara människa och kristen.

Livet jag fått som gåva av Gud skall inte levas på mina egna villkor – inkrökt i mig själv. Kal­lelsen, bekräftad i mitt dop i Kristus Jesus, är att ställa mig själv och mina lemmar i livets tjänst. Det är att leva i dopet – i en tro som föder kärlek och kärlekens gärningar.

”Gud mötte med nåden oss alla i dopets välsignade stund,

med orden han än vill oss kalla och tukta och trösta i grund.

Kring helga nattvardsbordet han samlar än sitt folk,

Där möter han de sina, en evig kärleks tolk.”

Leif Herngren, Trollhättan 12.06.10

Written by leifherngren

juni 10, 2012 at 21:43

Sund/frisk tro på Fadern, Sonen och Anden – Trefaldighetssöndagen

leave a comment »

Matt 11:25-27

Albin hade vuxit upp i Bohuslän och präglats av schartaunismen. Han hade fått lära sig vad som var rätt tro och vad som var villolära. Nu var han kring 90 år och bodde på Hammarhus, ser­vice­­huset i Hammarkullen. Där började vi från Tomaskyrkan och Sv kyrkan en verksamhet för dag­lediga. Hur skulle han nu göra? Kun­de han – med den bild av de frikyrkliga han hade fått – gå till de samlingar som Tomaskyrkan svarade för. Han frå­gade en av personalen – utan att veta att hon var ”missio­na­re”. Hon gav honom sitt fulla stöd och hans inre motstånd gav vika.

Albin blev vår mest trogne deltagare. En fin vänskap växte upp med stor respekt för hans fromhet. En jul gick jag upp till ho­nom med en blomma. Han blev mycket glad och frågade: Har du varit up­pe hos – och så nämn­de han namnet på en av de boende som var pingstvän. Vi gick upp till denne. Där rann tårarna hos dessa två gamla män som hittat varandra när de religiösa murarna hade fallit.

 

Rätt tro – eller sund tro

Här på Västkusten har det ofta talats om den rätta tron – en tro som skall uttryckas i rätta for­mu­leringar. En tro som i första hand kopplas till vårt förstånd. Be­greppen rätt lära och rätt tro finns inte i vår bibel. Det är anmärkningsvärt med tanke på vad dessa begrepp betytt i kyrkohis­torien som avgörande orsak till den sön­der­trasade kyrka vi har i vår värld.

Är det möjligt att fånga in tron i rätta fåror – i rätt tro? I judisk tro liksom i kristen tro har det upp-fattats att skriftlärda och kloka var män. De kände Gud och skulle formulera och också kontrollera tron. Det handlade om att förstå och fånga in tron i rätta trossatser.

Jesus ställer allt detta på huvudet genom i dagens text med sina ord om att evangeliets hemligheter förblivit fördolda för de lärda och kloka och att det uppenbarats för dem som är som barn. Han prisar Gud för detta. Vi får inse såväl allvaret som glädjen i att vi som enkla människor kan öppna oss och ta emot evan­geliets glädjebud.

Paulus tar i breven till sina medarbetare upp frågan om den kristna tron och brukar då begreppen sund lära och sund förkunnelse. Vi skall vara sunda i tron. Grundtextens ord kan också översättas med ordet frisk. Paulus skri­ver till sin med­arbetare Timotheos: Så skall du undervisa och förmana. Den som lär annorlunda och inte håller sig till vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär, han är förblindad och okunnig, med en sjuklig lust att diskutera och träta. Sådant leder till avund, strider, förtal, misstänkliggöranden och ständiga bråk bland människor

Verkligheter som florerar också i dag.

Paulus skriver vidare: Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar.

Det kliar i dem att få höra sådant de önskar!  Vad är en god predikan för oss? En som svarar upp mot våra önskemål?  Eller är det en som bränner till och bryter mot våra mönster!?

I brevet till Titus – en annan av medarbetarna – talar Paulus om pratmakare, som förvrider huvudet på andra och vänder upp och ner på hela familjer.  Jag minns en vandring tillsammans med ett par föräldrar som delgav mig den smärta de kände inför att deras ungdomar – utifrån den förkunnel­se de fått och gjort till sin tolkning av tron – underkänt och dragit sig undan sina troende föräldrar.

 I dagens gammaltestamentliga text ställs vi inför de ord som är något av en judisk trosbekän­nel­se som troende citerar två gånger om dagen: Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.

Du känner igen dessa ord som var Jesu svar då man frågade honom om det viktigaste budet. Den sunda tron relaterar Guds-tron – inte bara till vårt huvud – utan till hela vår varelse. Det heliga mys-terium som Gud är och som tron nalkas och söker tolka kan inte endast ha sin hem­vist i huvudet.

Mycket hade vunnits i kyrkans historia om man valt terminologin sund tro och lära i stället för be-greppen rätt tro och rätt lära. Det finns mycket i religionens – inklu­sive den krist­na trons – värld som varit och är osunt. Jesus hade sina skarpas­te uppgörelser med sin tids religiösa ledare som la bördor på människor i stället för att befria dem. Hans kamp var en kamp mot dessa som trodde sig ha san­ningen och äga himmelriket och frånkände andra detta.

Vi har nu pingsten bakom oss med dess budskap om Anden som en vind – ogripbar, ofattbar. Så är det ju med Gud och det himmelska. Det är och förblir ofattbart för oss. Då vi tror att det är möjligt att fånga in Gud i våra formuleringar gör vi honom allt mindre och mindre.

 

Trefaldighetstidens tro i sin fullhet

 Jesus prisar sin fader för att han uppenbarat det för dem som är som barn. Detta innebär inte att vi – som Paulus uttrycker det – skall förbli spädbarn i Kristus. Som nykristna fick församlingen i Korint mjölk. Nu borde de vara mogna för fast föda – men icke. Ni tål den inte heller nu! Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar. Det vitt­nar om andlig omog-nad. Som kristen gäller det att växa, mog­na som människa – ha en frisk levande tro.

Med Heliga trefaldighets dag lägger vi nu bakom oss den festliga delen av kyrko­året med jul, pas­sionstid, påsk och pingst. Trefaldighetstiden är en summering av det vi mött under kyrko­året med dess konsekvenser i lärjungeskap. Budskapet om Gud som Skapare som formade människan till sin avbild – om Fadern. Ett budskap om att Gud fick ansikte i Jesus från Nasaret – om Sonen. Budska­pet om Guds närvaro i vår värld, i sin kyrka – i oss – om den heliga Ande.

Trefaldighetstiden vill lära oss vad kristen tro innebär i sin fullhet! Vi är kallade att vara bärare av helheten – låt oss kalla det trefaldighets­kris­tna. Dagens kyrkosplittring är osund och en följd av osund förkunnelse och lära. Kyrkorna representerar inte fullheten och helheten i Kristi kyr­ka utan delar av denna. Vi har svikit enheten och full­heten.

+ Vi kan inte enbart vara lutheraner och tro att kristen tro tolkats en gång för alla genom en lärare. Kristen tro skall tolkas utifrån den Heliga skrift under Andens led­ning in i vår tid och värld med hjälp av goda lärare – som Luther – och många andra.

+ Vi får heller inte vara grå och tama missionare – rädda för Andens eld eller skapelsetrons kon­se­kvenser i samhälle och politik! Kallelsen är att vara trefaldighetskristna!

+ Vi får inte vara bara pingstvänner utan också vänner av jul och påsk – trefaldighets­krist­na!

För åtskilliga år sedan satt jag i den gamla Immanuelskyrkan i Missionskyrkans kyrkokonferens. Plötsligt kom det toner från orgeln där organistern Gunno Södersten satt. Så började han leda oss i sången ”Gud är kärlek, Jesus lever! Den heliga Ande verkar i dag.” Den sången föddes där och då. Den sången fång­ade in evange­li­ets fullhet – Fadern, Sonen och Anden. Det är det glada budska-pet – ett budskap givet oss till befrielse. Vi sjunger den tillsammans!

Jesus säger: Kom till mig! Vad är mitt svar? Jag får genom Guds nåd vara ett Guds barn – kallas kristen. Jesus bjuder mig till en levande frisk tro på Gud som Fader, Son och helig Ande.

Leif Herngren, Lerum 12.06.03

Written by leifherngren

juni 10, 2012 at 21:33

Jesus ber för enhet i sin kyrka – 14 e tref

leave a comment »

Joh 17:18-23, 1 Kor 1:10-13

”Fast spridd i många länder är kyrkan endast enoch har en enda Herre och en bekännelse.

Av vatten född och Ande till ett och samma hopp

hon går till löfteslandet med samma resekost.

Med undran och med löje ser världen hur hon slitsav tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.

Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred

om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.”

Det var orden i Olov Hartmans psalm vi sjöng med hans förtvivlan över hur kyrkan ser ut. Kristi kyr­ka, som en kropp i kärlekens enhet är ett av huvudmomenten i Jesu förbön då han står i begrepp att lämna de sina. Han vet vad som kommer att ske. Han har mött självhävdelsen och individualis­men i sin lärjungegrupp. Han vet hur gemenskapen kommer att prövas och också ibland brytas sön­der. Där­­för bad han för dem och ber för sin kyrka i dag att vi alla skall bli och vara ett!

Temat för i dag är Enheten i Kristus. Rubriken över mina tankar är Jesus ber för enhet i sin kyr­ka. Evangeliet är en bön!

Mångfald och enhet

I brevet som dagens epistel är hämtat ifrån arbetar Paulus med kyrkans splittring och kallelsen till enhet. Han lyfter fram den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, So­nen och Anden:

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma.Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Kyrkan är kyrka då den framträder i en mång­fald av verk­sam­heter, tjänster och gåvor. Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splittrade för­samlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grup­pe­ring­ar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjäns­ter. Vi har inte tjänat sida vid sida – detta trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna till nytta för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grup­per. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna käl­lor. Detta trots att vi som Paulus konstaterar – alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och sam­ma kropp.

Grundläg­gan­­de är sam­bandet mellan mångfald och enhet. Splittring är en förbannelse. Likrikt­ning föder splittring. Mångfald är grund för enhet.  Mångfalden skall leva i en enhet i Kristus.

Kärlekens lov

Mellan de två kapitlen 12 och 14 i detta brev till korinthierna där Paulus ger sin undervisning om Andens verk och gåvor har han sprängt in avsnittet kärlekens lov. Han säger: då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Lyssna:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. De hade stannat till, förblivit barn. Somliga deklarerade: Jag hör till Paulus. Andra – Jag hör till Apol­los. Andra åter till Kefas… till Kristus. Detta vittnade om – häv­dade Paulus – att de var spädbarn i Kri­s­­tus – inte vuxna. Vi har sagt ”jag är lutheran” eller ”jag är missionare” eller katolik eller pingst­vän”. Paulus fråga till korinthierna är en fråga till oss: Har Kristus blivit delad?

För fjorton dagar sedan firade vi en tacksägelse- och högtidsgudstjänst i Hammarkullen i Angered, där jag tidigare var pastor i fjorton år. Det var tacksägelse då gam­la mönster brutits upp. Händer har sträckts mot hän­der. Svenska kyrkans kyrka skall säljas – för­hopp­­ningsvis till en invand­rar­försam­ling – och Tomaskyrkan, Missionskyr­kans kyrka, har blivit Ma­­ria­kyr­kan – gemensam kyrka i Ham­markullen för de två samfunden. Det är ett levande vitt­nes­börd om att Gud är den­samme – Herren densamme – och Anden densamma.

Vi har också anledning till tacksägelse då de tre gamla samfunden Baptistsamfundet, Meto­dist­­kyr­kan och Missions­kyrkan efter många års arbete äntligen förenats till kyrkan Gemensam framtid.

För att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett!

Ett i Kristus. Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ber för oss för att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett! Han ger oss sitt svar i förbönen. Då skall vär­l­den tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen.

I Jesu förbön finns också dessa ord: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Jag har sänt dem till världen. Inte ut ur världen utan till världen. Olov Hartman formulerade detta i psalmen vi sjöng: ”När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.”

Kyrkan är Guds folk i vilket skiftande tungomål och skiftande ”talenter” får tjäna helheten, Guds rike. Detta i motsats till den individualism och elitism med dess gruppbildningar som trasar sönder både den enskilda människan, vår värld och Kristi kyrka. Församlingen är den kärlekens gemenskap i vilken vi tillåter varandra att vara olika.

Kärlekens Ande förenar. När Anden lever i oss och leder oss växer vi samman, antingen vi vill det eller ej. Anden är Hjälparen som verkar för att Jesu ord om enhet skall bli verklighet. För detta söker Anden redskap – red­skap med villighe­tens ande.

Då skall världen förstå…! Är det möjligt? Inte – enligt Jesus – genom våra ord men genom den kär­lek som försonar och skapar enhet. Därför de starka orden om kärleken av Paulus.

Jesus ber för oss: Jag ber att vi alla skall bli ett. Då skall världen förstå… då skall världen tro!

Vi ber med ord ur Jesu förbön…

Helige fader, bevara oss i ditt namn så att vi förblir ett.

Vi ber inte att du skall ta oss ut ur världen utan att du skall bevara oss för det onda.

Helga oss genom sanningen; ditt ord är sanning.

Men inte bara för oss ber vi utan också för alla som genom våra ord kommer till tro.

Vi ber att vi alla skall bli ett och att din kärlek skall vara i oss.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Leif Herngren  Stenungsund, Kopperskyrkan 11.09.25

Written by leifherngren

september 24, 2011 at 22:22

Befriad och befriande – 12 e tref

leave a comment »

Mark 2:23-28, 3:1-5 o Gal 4:31-5:6

Jag var några år pastor på Härlanda kriminalvårdsanstalt. Där gick jag med min passersedel in och ut genom de annars väl låsta dörrarna. Taggtrådsstängslet ovanför murarna vittnade om den slutna anstalten där människor förvarades vecka efter vecka, år efter år i sina små torftiga celler utan möjlighet till den frihet jag hade.

Utöver enskilda samtal hade jag en samtalsgrupp. Inför en pre­di­kan då temat var det tema som gäller för i dag – Frihet i Kristus – bad jag om deras hjälp. Det kunde ju upplevas ironiskt att ta upp frågan om frihet med dessa som satt bakom galler i ett fängelse. I samtalet blev vi överens om att människans verkliga fångenskap inte har att göra med fängelsets galler. De var medvetna om att de satt där därför att de fastnat i andra garn, fjättrats av starka krafter. Vi påminde varandra om den vär­­dighet och frihet som präglade Nel­son Mandela under hans vistelse på ett av världens hårdaste fängelser, Robben Island – bakom galler och ändå en fri människa.

Vi sitter inte bakom galler men är ibland rejält fjättrade i band av helt annat slag.  Psalmförfatta­ren Anders Frostensson tecknar detta i sin psalm:

Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av,

som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann.

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

Jesus kom för människans skull

Detta tar bibeltexterna i dag upp. Temat är Frihet i Kristus. Rubriken över mina tankar är Befriad – och därför befriande.

 För juden var sab­batsdagen omgärdad av en massa bud och förbud. Det var mycket lite man fick göra på en sabbat – det mesta var förbjudet. Evangeliet berättar om hur Jesus och hans lärjungar beter sig och hur de därför blir ifrågasatta av de intensivt religiösa fariseerna. Det var inte förbjudet att plocka ax från ett sädesfält om man gjorde det för att något mätta sin hunger. Det var förbjudet att göra detta på sabbaten eftersom det uppfattades som arbete.

Jesu svar blev: Sabbaten är till för människan – inte människan för sabbaten. Jesus står för en be­friande tro. Han hade kommit för människans skull – inte för sabbatens skull. Detta är en utslagsgi­van­de poäng i evangeliet. Evangeliet är ett för människan befriande budskap.

En annan sabbat kommer Jesus till en synagoga för att delta i gudstjänsten. Där finns då en handi­kappad man. De religiösa är på sin vakt. Man söker efter tillfälle att få något att anklaga honom för. Jesus är väl medveten om detta och ställer därför själv en avgörande fråga: Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?

Svaret på den frågan kan för oss tyckas helt givet. Men Jesus likställer här att inte göra något – att avstå från att göra det goda – med att göra ont. Det finns ett sätt att leva sitt liv i en ständig negation – man avstår ifrån att göra saker och ting i någon slags gardering mot vad den så kallade världen erbjuder. För Jesus är att inte göra det jag kan mot min nästa lika med att handla fel, att göra ont.

Man talar om två slags frihet. Den negativa friheten som innebär frihet från yttre tvång. Den vill skapa möjlighet för oss att själva fatta beslut och välja hur vi skall forma våra liv. Den positiva fri­heten är en frihet till något – en frihet hos den enskilda människan som föder funderingar över vad jag faktiskt har möjlighet att välja och vad jag vill välja. En frihet till att handla. Kärleken till nästan tar konkreta uttryck.

Judarna är inte ensamma om att i sin fromhet omgärda livet med en massa religiöst färgade bud – mänskostadgar, som Jesus kallar dem. Vi har säkert mer än en gång drabbats av ont sam­vete eller av andras do­mar då vi brutit mot någon av alla mänskostadgar som finns. Säkert också själva mer än en gång hakat upp oss på och dömt ut andra på grund av de män­skobud vi sitter fast i.

De höll ögonen på Jesus… de ville ha något att anklaga honom för. Dilemmat för den män­niska som är uppbunden av religiösa förbud är att hon själv inte ser sin fångenskap. Tvärt­om tror hon sig vara fri och ett föredöme för andra. Detta präglar den icke befriade män­niskans sätt att se på sin nästa. Det är inte svårt att upptäcka grandet hos sin nästa, då man tar som uppgift att ständigt hålla ögonen på andra människor!

Pastorn och evangelisten Frank Mangs konstaterade att somliga blivit goda genom sin tro medan andra blivit onda. Om fariséerna varit mindre religiösa skulle de ha varit bättre människor.

Sanningen skall göra er fria

Jesus hade vid ett tillfälle en uppgörelse med judarna och sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Judarnas reaktion var att detta inte gällde dem. De var ju barn till Ab­ra­­ham och hade aldrig varit slavar under någon. Vad menade han med att de skulle bli fria? Avgö­ran­de för befrielse är medvetenhet om vad jag sitter fast i. Uppfattar jag mig fri är jag ju inte i be­hov av någon befrielse.

Deras reaktion lyfter fram den brännande frågan om människans frihet. Genom tiderna omtvistad av såväl teologer som filosofer – och nu också av biologerna.

Vår tid präglas av nihilism – ett förnekande av moraliska värden och normer. Inför nihilismen finns det två vägar att välja. Den ena leder in i ångest och förtvivlan. Det kvittar hur människan handlar. Allt, inklusive människan själv, är ju bara provisorier. Den andra vägen leder till upplevelsen av en berusande frihetskänsla. Människan har blivit myndig. Gud är död. Människan får själv bestämma vägen och de nya ordningarna. Det är en frihet som sätter individen i centrum. Jag gör vad jag själv vill!

Humanismen avvisar bägge dessa förhållningssätt. Människan ”har möjligheter och frihet att ut­vecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom för­verkliga sin mänsklighet”. Man opponerar mot förnekandet av människans frihet. Männi­skan är inte styrd av ödet. Hon är inte fjättrad av sin biologiska natur och sina gener eller av sin sociala miljö och dess strukturer. Det är samtidigt en syn på människan som visar vårt beroende av varandra. Det som gör oss till män­niskor är insikten om beroendet av andra män­niskor – inte en frihet från dem. Vi står inför ansva­ret att vara människa.

Vad är frihet? Och vem är fri? Vi kan tro oss leva i frihet och uppfatta att det vi gör är vad vi vill. Vi hävdar att vi inte låter oss styras upp av andras bud eller tyckanden. Vi ser inte att vi fjättrats av någon av vår tids förrädiska opersonliga krafter i samhället. Det kan vara ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, den allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt eller rasfördomar. Allt detta som utan tvivel utövar inflytan­de på oss och ibland härskar över våra liv utan att vara fullt skönjbart.

Verklig frihet är den befrielse som löser oss från de makter som vill snärja in oss och binda upp oss. Gud har i skapelsen gett oss olika gåvor och förmågor. Det har inte skett utan anledning. Det unika med människan är att hon är en person med ett reflekte­ran­de intel­lekt. Detta gör henne unik i ska­pel­sen och gör det möjligt för henne att följa eller motstå de naturli­ga böjelserna. Människans vär­dighet ligger i den fri­het hon fått att själv kunna välja väg. Moral och etik skul­le va­ra meningslös om vi som människor inte hade förmågan att välja – säga ja eller nej. Skaparen har hedrat oss ge­nom den fria viljan och öppna­de där­med möjligheten för oss inför det heliga och inför rätt och rättfärdighet.

Befriad och befriande

Det är i dag den 11 september. Tio år efter de fruktansvärda terrordåden i USA. Vad var att göra efter detta? Många av de val som skett har inneburit att man svarat med samma mynt – våld och död. Makt har nyttjats i en förödande låg värdering av människors liv.

Norge drabbades nyligen av ohyggliga terrordåd. Vad har deras svar blivit? Vi har mött värdighet och en klar vilja att gå helt andra vägar i ett värnande om frihet och demokratiska värden. Vi har ställts inför kärlek.

Författaren Fjodor Dostojevskijs ställer inför påståendet att människan saknar en fri vilja frågan. ”Är människan något i stil med en pianotangent eller en orgelpipa som enbart någon annan spelar på?” I så fall be­höver männi­skan inte sva­ra för sina handlingar. Det är någon annan som spelar på henne. Men så var det inte för Dostojevskij. ”Jag tror på detta, jag ansvarar för detta, därför att det mänsk­liga tycks bestå och i själva verket ba­ra består av att människan ständigt bevisar för sig själv att hon är en män­­niska och inte en orgelpipa.”

Paulus slår fast: Kristus har befriat oss. Vi skall då också förbli fria. Befriade – för att vara befri­ande – befriande i samvaron med vår nästa. Vi är – säger Paulus – kallade till frihet. Tjäna därför varandra i kärlek. Vi har i Kristus befriats från egna bojor och band för att vara befriande.

 ”Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen…” Den kubanske poeten Silvio Rodri­guez skrev sången med dessa ord. Den tolkades till svenska av Björn Afzelius. Det han lovade så högt – skrev han – var djupt förankrat i hans tro, i hans hopp och i hans kärlek. Det var något som inte bara gällde ord och känslor. Nej. ”Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror, mina händer och mitt hjärta.” Det gällde hela hans varelse. ”Friheten är ditt vackra namn. Vänska­pen är dina stolta moder. Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framti­den ditt ansvar.” Det var en frihet som gestaltade hela hans varelse.

Jag har i Kristus befriats till en frihet att brukas. Befriad för att vara befriande. Det jag är hjälper andra att befrias. Kristus har befriat mig. Bönen blir: Gud, hjälp mig vara en befriande människa – leva i en tro som uttrycks i kärlekens handlingar. Frihet i Kristus ger mig möjlighet att vara en le­van­de människa.

Leif Herngren Johanneberg, Göteborg 11.09.11

Written by leifherngren

september 11, 2011 at 09:19

Mångfald och enhet i nådens gåvor över kyrkorna i Hammarkullen – 10 e tref

with one comment

1 Kor 12:4-13

 Vi är samlade till tacksägelsegudstjänst. Skall vi verkligen tacka Gud för vad som nu sker i Ham­mar­kullen? Kan vi göra det då Tomaskyrkan inte längre skall finnas här? Är det Gud som verkar?

Paulus säger i sin undervisning om Andens verksamhet i orden vi tidigare lyssnade till: Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Söndagens tema är Nådens gåvor. Det som länge pågått här och nu tar gestalt i Maria­kyrkan är för mig ett starkt vitt­nesbörd om Andens aktivitet. Anden har uppenbarat för er att ni med era olika bak­grunder som svensk­kyrk­liga eller missionskyrkliga är döpta att höra till en och samma kropp, den som nu tar ge­stalt i Mariakyrkan. För detta finns det verkligen anledning att brista ut i ett halleluja, att prisa Gud. Rubriken över mina tankar är: Mångfald och enhet i nådens gåvor över kyrkorna i Hammarkullen. 

 

Mångfald och enhet

I de inledande verserna i dagens epistel ljuder den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, Sonen och Anden: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Det är i den treklangen vi kan förstå Anden och Andens gåvor. Kyrkan är kyrka då den framträder i en mång­fald av verk­sam­heter, tjänster och gåvor. Grundläggande i kristen tro är sam­bandet mellan mångfald och enhet.

Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splittrade för­samlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grup­pe­ring­ar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjäns­ter. En pastor har inte erkänts som präst. Vi har inte tjänat sida vid sida – detta trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna till nytta för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grup­per. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna käl­lor. Detta trots att vi alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och sam­ma kropp.

I dag möts vi i tacksägelse då gamla mönster bryts upp i Hammarkullen. Händer sträcks mot hän­der. Hammar­kullens kyrka säljs – förhopp­ningsvis till en invand­rar­församling – och Tomaskyrkan blir Mariakyr­kan – den gemensamma kyrkan i Hammarkullen. Detta ett levande vitt­nesbörd om att Gud är den­samme – att Herren är densamme – att Anden är densamma.

Tacksägelsen har också sin grund i att de tre gamla samfunden Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missions­kyrkan efter många års arbete äntligen förenats till en ny Gemensam kyrka.

Tacksägelse över kärlekens lov

Mellan de två kapitlen 12 och 14 i detta brev till korinthierna där Paulus ger sin undervisning om Andens verk och gåvor har han sprängt in avsnittet kärlekens lov. Han säger: då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Lyssna:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Som enskilda och som kyrkor har vi stannat till, förblivit som barn. Paulus visar på hur man hade formerat sig. Somliga hävdade jag hör till Paulus. Andra – jag hör till Apollos. De var, säger Paulus spädbarn i Kristus – inte vuxna.

Vi har sagt ”jag är lutheran” eller ”jag är missionare” eller jag är katolik och jag är pingstvän. Nu tackar vi Gud för att missionare och lutheraner möts i Ma­­riakyrkan. Anden kommer att fortsätta verka så att också kristna med andra attribut kommer till insikt om att vi alla döpts med en och samma Ande att höra till en och samma kropp.

 

Till nytta – för vem och för vad?

Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ger oss svaret i sin förbön för sin kyrka. Då skall vär­l­den tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen – för att världen skall tro och förstå.

Paulus säger: Hos var och en framträder Anden och säger detta prosaiska så att den blir till nytta och tar så upp nådens olika gåvor. Då har vi frågorna: Till nytta – för vem och för vad? Det handlar om församlingens uppbyggelse. Och det handlar om församlingens uppdrag.

Paulus starka ord om kärleken är inte vackra ord om principer och sinnesstämningar. Kristen tro är en tro som får sitt uttryck i kärlek. Något jag känner stor tacksamhet för är att kyrkorna i Hammar­kullen i hög grad varit till för Hammarkullen och Angered. Kyrkorna ligger i ett utsatt område och har tagit konsekvenserna av detta.

Mina tankar går till grabbens ord då Tomaskyrkan byggdes – för alla åldrar. Han sa: ”Har ni tänkt på mig?” Anden påminner oss om att vi i våra kyrkor och församlingar inte i första hand skall tänka på oss själva. Vi är till för världen. Vi tackar Gud för kyrkornas diakonala profil i Ham­­markullen.

Mina tankar går till alla de ansikten jag mött i Tomaskyrkan. Nådens gåvor har gestaltats i gott och troget le­dar­skap, i ett levande och inspirerande sång- och musikliv, i öppenhet och välkomnande av människor av skiftande slag och i praktiska insat­ser antingen det gällt fika eller teknik.

Mina tankar går till alla de relationer Tomaskyrkan haft. Här har alla skolelever samlats inför de större högtiderna i stark samverkan med skolans personal. Här formades Fyrkantens gemenskap. Här hade vi katolska kyrkan som hyresgäst un­der många år. Den katolska församlingen i Angered bildades i To­maskyrkan. Här – tillsammans med övrigt föreningsliv – las grunden för Hamarkulle­andan och dagens Hammarkulle­kar­neval. Jag minns i glädje bolivia­ner­nas dans i vår kyrka. Jag minns sansalvadorianernas minnesgudstjänst i vår kyrka för deras mördade ärkebiskop Oscar Romero.

Två heliga minnen i anslutning till att vi nu strax bjuder till Herrens heliga måltid. En söndag de­lade jag ut nattvardens gåvor till dem som böjt knä sida vid sida. Jag kände till deras skiftande sam­funds­bak­grund. Nu delade de tillsammans nattvardens gåvor.

Jag minns den gamle mannen som efter min påsk­andakt på Ham­­marhus kom fram till mig med tårar i ögonen och gav mig den ryska påsk­hälsningen – Je­sus är uppstån­den – och fick mitt svar – Ja, han är sannerligen uppstånden. Strax därpå delade han – den ryske mu­si­kern som flytt från Sovjet – gåvor­na med oss vid vår sista nattvard i vandringskyrkan.

Gud kommer att verka – som hittills i Tomaskyrkan – nu i Mariakyrkan. Gud ske lov och pris! Människor kommer att förstå. Människor kommer att tro när den kristna trons treklang i Fadern, Sonen och Anden kommer att ljuda här i sin mångfald och i enhet. Det skall ske i förviss­ning­en att…

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Leif Herngren  11.08.28  Tomaskyrkan, Göteborg – i den sista gudstjänsten innan den blir Mariakyrkan i Hammarkullen, gemensam för Missionskyrkan och Svenska kyrkan

Written by leifherngren

augusti 26, 2011 at 10:58

Kallelsen till Guds rike – 2 e trefaldighet

leave a comment »

Mark 2:13-17, 1 Kor 1:26-31

”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Ger oss poeten Werner Aspenström i dik­ten Mätarlarven en god bild av oss? Vi spanar ibland mot himlen men den tycks oss alltför av­lägsen. Så blir det för oss som för mätarlarven – vi stannar på vårt körsbärsblad och vandrar vidare i vår vardag och dess hjulspår!? Bibeltexterna i dag sätter fo­kus på Guds ri­ke. Söndagens tema är kallelsen till Guds rike. Är det en kallelse vi svarar upp mot?

Vad är Guds rike?

I dialogen mellan Pilatus och Jesus är frågan för Pilatus vad som gäller om Jesus. Jesus beskylls för att träda fram som en konung. Men var är då hans rike? Jesu svar blir: Mitt rike hör inte till denna världen… mitt rike är av annat slag.

 För många har detta uppfattats som att Guds rike inte har med denna världen att göra. Alltför ofta befinner vi oss – i likhet med lärjungarna på påskdagen – innanför slutna dörrar i relation till män­niskorna utanför. Kristen tro gäller det inre livet – en människas själ – inte samhällets jobbiga pro­blematik. Människors vanliga frågor är inte våra frågor. Tro och politik – säger man – hör inte ihop.

Statsvetaren Marie Demker ställer i tidskriften Tro och Liv frågan: ”Var skall kyrkan finnas?” Kyrkan är ju inte lika med Guds rike. Men kyrkan skall präglas av detta ri­ke och så finna sin plats!

Marie Demker menar att det centrala i ett samhälles moraliska utveckling är dess förmåga till soli­daritet med sina medbor­gare. Vår tid präglas av en mycket stark individualisering med all den pro­blematik detta för med sig. Hon slår fast att ”kyrkans plats i ett sådant samhälle är att vara en röst i det of­fentliga rum i vilket samhällets grad av solidaritet bestäms… vara en del av den mora­liska utveck­lingen”. Kyrkan är för Demker primärt lika med dessa som upp­fattar sig tillhöra kyrkan – inte institutio­nen kyrkan. Hon konstaterar därför att ”det inte är inuti kyrkan som människorna skall utöva sin tro utan på gatorna och på arbetsplatserna”.

Det är detta som texterna i dag visar på. Jesus är – till stor förargelse för de fromma – i glatt sam­språk med dessa man avskärmat sig ifrån – syn­darna och tullindrivarna i romersk tjänst. Den Jesus kal­lat att stå upp och följa honom till­hörde dessa utstötta. Paulus strök under detta i episteltexten: Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud… det som är svagt i världen utvalde Gud… det som värl­den ser ned på, det som ringaktas… just det utvalde Gud. Guds rike är av annor­lunda slag

 När folkväckelsen bröt fram i vårt land skedde detta. Enkla människor drabbades av Guds kallelse ,  stod upp och blev bärare av Guds rike och var med om att omforma klassamhäl­lets fattigdom och för­tryck till ett land där solidaritet växte fram. Guds rike satte sina spår i detta rike – gestaltades mitt ibland dessa läsare.

Kommer den kyrka som nu formas av tre av de kyrkor som då växte fram att bära denna prägel? Eller kommer vi att bli kvar på våra körsbärsblad i rädsla för förändringar? Finner dessa oss vid deras sida som Jesus umgicks med och kallade till sitt rike? Finns de i våra församlingar?

Ett rike av ett annorlunda slag

 Fariseerna frågade Jesus när Guds rike skulle komma. Deras utgångspunkt var att detta låg någon­stans i framtiden. Jesu svar blev: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej Guds rike är inom er. Vår svens­ka översättning har orden inom er. Men såväl i den engelska som i den tyska översättningen är for­mu­leringen mitt ibland er, som dessa ord också kan tolkas. Om Guds rike är verkligt närvarande i våra inre liv så är det samtidigt ett rike som sätter sin prägel mitt ibland oss.

Mitt rike är av annat slag slår Jesus fast. Vad i våra liv är av annat slag än världens tänkesätt? Vad i denna församling är uttryck för detta annorlunda rike? Kallelsen till Guds rike bottnar i Guds kär­lek. En kärlek som utmanar oss att inte bara vara kärlekens objekt – mottagare av kärlek. Vi skall vara kärlekens subjekt – utövare av kärlekens handlingar. Guds rikes kärlek är varken teori eller prin­cip – inte en teologisk trossats. Kärlek är praxis. En försam­lings diakonala profil visar på om vi uppfattar vad Guds rike handlar om.

Paulus utmanade sin tids lärjungar med des­sa ord: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom för­nye­l­sen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja. En för­ny­else av tankar föder för­ny­else av värderingar. Värderingar av an­nat slag än de som i dag bär upp vår värld i dess indivi­du­alism, kommersialism och relativism.

Förnyelse talar vi om och ber om i församlingarna. Dessvärre innebär förnyelse ofta förändring. Och då säger vi nej – eller!? Blir vi kvar på våra körsbärsblad och dess horisont eller bärs vi upp av Guds rikes öppnande visioner?

Vilka spår sätter Guds rike i vår vardag, i våra tankar och vär­de­ringar. Paulus säger: Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid i den heliga anden. Guds rike är av annat slag. Riket är rätt och rättfärdighet, frid, fred – i den heliga anden.

 Guds rike kallar på oss. Detta rike skall ta gestalt i vårt inre, i våra liv och vår vardag. Hur skall detta så annorlunda rikes karaktär bli verklighet i och genom oss? Hur blir vi levande männi­skor?

 Kyrkofadern Augustinus formade i sin kamp för detta denna bön:

”Andas i mig, heliga Ande, så att jag tänker heliga tankar.

Mana mig, heliga Ande, så att jag gör det som är heligt.

Dra mig närmare dig, heliga Ande, så att jag älskar det som är heligt.

Styrk mig, heliga Ande, så att jag skyddar det heliga.

Vaka över mig, heliga Ande, så att jag ger akt på det som är heligt.”

Andens frukter är Guds rikes frukter i våra liv – rätt och rättfärdighet, frid och fred – i den heliga anden. Över den måltid som du strax inbjuds att delta i ber vi: Låt din Ande komma över dessa gåvor. Guds rike tar gestalt i denna måltid – uttryckt i en av dess böner: ”Kristus, vi tackar dig för din stora gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ett svar till dem, som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, se den nöd som du har sett, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”

Till det säger vi Amen, ske alltså.

Leif Herngren Lerum 11.07.03

Written by leifherngren

juli 2, 2011 at 11:04

Med Guds rike är det… 22 e tref

leave a comment »

Mark 4:26-29 

 ”Ni skrämmer mig,’ sa rosenhäcken till snäckan. ‘Det har jag aldrig tänkt på.’                                                                                                                              – ‘Nej, ni har nog aldrig brytt er om att tänka så mycket. Har ni någonsin gjort klart för er, varför ni blommade, och hur det gick till, när ni blommade? Varför just så, och inte så?’                                                                                                                                                                                                      – ‘Nej!’ sa rosenhäcken. ‘Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft uppifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!’                                                                      – ‘Ni har fört ett mycket makligt liv’, sa snäckan.                                                                                                                                                                                              – ‘Säkert! Allt blev mig givet!’ sa rosenhäcken, ‘men ni har fått ännu mera! Ni är en av de där tänkande, djupsinniga naturerna, en av de högt begåvade, som kommer att förvåna världen.’                                                                                                                                                                                       – ‘Det tänker jag inte alls göra’, sa snäckan. ‘Världen angår mig inte! Vad har jag med värl­den att göra? Jag har nog av mig själv och nog i mig själv.’                                                                                                                                                                                                                                                                                  – ‘Men borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor! – men ni? Ni som fick så mycket, vad har ni skänkt världen? Vad ger ni den?’                                                                                                                                                                       – ‘Vad jag har gett? Vad jag ger? Jag spottar åt den! Den duger inte, den angår mig inte. Bär ni rosor, längre kan ni inte komma! Låt hasselbusken bära nötter, låt kor och får ge mjölk. De har var och en sin publik, jag har min i mig själv, jag går in i mig själv, och där stannar jag. Världen angår mig inte!’                                                                                                                                                                                                                   Och så gick snäckan in i sitt hus och kittade igen det.                                                                                                                                                                                     – ‘Det är så sorgligt! sa rosenträdet. ‘Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

 Det är författaren H C Andersen som ger oss sina tankar om livet i denna underfundiga saga. För sagan hand­lar inte bara om en snäcka och en rosenhäck. Den handlar om oss. För mig knyter sagan nära an till dagens evangelietext.  Med Guds rike är det sa Jesus och relaterade riket till li­vets sällsamma kraft att finnas till och växa och bära frukt. Temat för predikan är: Med Guds rike är det… 

Varför lever vi? Vad handlar livet om? 

Göteborgs-Postens tecknade PS   – Företagaren till en av sina anställda: ”På min väg mot toppen glömde jag vad som är det verkligt viktiga i livet! Kolla upp vad det är, Berglund, och rapportera till mig på fredag!”

 Snäckans livsfilosofi var: ”Världen angår mig inte! Vad har jag med värl­den att göra? Jag har nog av mig själv och nog i mig själv.’… jag går in i mig själv, och där stannar jag.” Snäckan levde som han lärde. Han gick in i sitt hus och kittade igen det.

 Rosenhäckens filosofi var av annat slag – och därmed hennes liv: ”Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft upp­ifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!… Allt blev mig givet!”

Rosenhäcken gick därför till rätta med snäckan och hennes liv: ”Men borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor! – men ni? Ni som fick så mycket, vad har ni skänkt världen? Vad ger ni den?”

Och konstaterade samtidigt: ”Det är så sorgligt! Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…” 

Förundran inför livet

 Jesus vill – som H C Andersen – hjälpa oss till förundran inför livet. Han som bad oss beskåda lil­jorna på marken sa i vår text: Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet.

Biologen och författaren Stefan Edman berättar att förundran är ett nyckelbegrepp för honom. Han skriver: ”Att häpna och låta sig fascineras över en myra, ett grässtrå eller evolutionens mästerverk i våra ögon, leder tanken vidare till mer existentiella funderingar: Varifrån kommer denna skönhet och ordning? Hur är den möjlig? Hur började det hela – och har det trots allt en djupare mening?”

 Kyrkofadern Augustinus ville också få oss att fundera över skapelsen och dess hemlighet. Men han ville mer. Få oss att upptäcka mysteriet människan. Han skriver: ”Människorna beundrar det brusande havet, de uppstigande bergen och anblicken av himlen, men glömmer det underverk de själva är.”

Rosenhäckens vittnesbörd var: ”Allt blev mig givet!” Vad är vårt? Hur ser vi på våra liv?

Den danske teologen Knud E Lögstrup säger: ”Det krav som skapar det etiska avgörandet, går ut på att den enskilde skall leva sitt liv som om det var henne skänkt.” Livet har vi fått av vår Skapare. Vi får vara vända mot honom och i tro ta emot Guds rike.  Då kom­mer rikets krafter föda frukt i våra liv. Jesus berättar i sin andra liknelse om sådd om mannen som gick ut för att så. Åtskilligt hamnade tyvärr fel eller förkvävdes av annat som tog dess plats. Men en del föll i den goda jorden, det kom upp och växte och gav skörd.

 Stefan Edmans far Gunnar Edman berättar i en av sina böcker om en stark predikan han ställ­­des inför. Han satt i Skogsgärdets lilla grå lerkyrka. ”Predikan pågick som bäst. I den lergrå stolen stod syster Tussilago i sin lysande guldkrage och utlade vårdagens text på sitt eget stillsamma vis: Tro på ljuset, så att ni blir ljusets barn.”  Tussilagons predikan var denna: ”Jag står där jag är ställd, på min givna plats här i lerklumpen… jag är vänd mot solen, vart hon går.” Så är det. Tussila­gons kro­na vri­der sig hela tiden så att den står vänd mot solens strålar.

 Från tussilagos predikan gick hans tankar vidare till texten som är dagens evangelietext: Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda. 

Så är det med Guds rike.

 Därför säger Jesus: Tro på ljuset, så att ni blir ljusets barn.

 Ur övertygelsen om att livet är oss skänkt föds detta som rosenhäcken så övertygande slår fast: ”Allt blev mig givet!… Borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan… Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

Så är det med Guds rike och med det liv som är oss givet. Vi får ta emot. Anden som föder sina frukter i oss. Andens gåvor blir oss givna – men inte för vår egen skull. Nej, Paulus säger: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.

 Med själva livet och med Guds rike är det så. Vi får ta emot. Och vi får ge vidare. Guds rike i våra liv innebär att våra liv bär frukt. Vi blir välsignade för att bli till välsignelse.                                                                                                                                                            

Ps o S 410 v 2

Leif Herngren, Rambergskyrkan 10.10.31

Written by leifherngren

oktober 29, 2010 at 12:23

Att leva tillsammans – 21 e tref

leave a comment »

Rut 1:6-19

”Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus fördunstar all vår oro och smärta. Nu är det inte långt emellan människornas hus, men långt emellan hjärta och hjärta.”

 Det poeten Nils Ferlin återger i sin dikt om avståndet mellan oss människor tar den amerikanske teologiske forskaren och författaren Walter Brueggemann upp i boken I de rotlösas land. Utveck­lingen har gett mycket till glädje för människan men har dessvärre också åtskilligt annat i sina spår. Brueg­ge­mann återger männi­skors situation i dag med begreppet exil – en hemlöshetens epok.

 Det­ta grun­das i hans upplevelse av det amerikanska samhället. Stämmer den bilden också för Sve­rige? Kanske kommer vi i första hand då att tänka på Angered – där jag och familjen bodde i 26 år – eller Rosengård i Malmö och inte Björkö. Men jag tror inte att de skiljer så myck­et mellan oss män­ni­skor i olika miljöer som vi tror och hävdar. Mitt i allt vad Angered är så såg jag dess kva­li­té­er och människors engagemang för att hjälpa andra ut ur hemlöshet och isolering. Dessutom är min över­ty­gelse att det här på Björkö finns mycket av det Brueggemann aktua­li­serar.

 Det han tar upp är ensamheten och rotlösheten i dagens samhälle. Människor lever – som han ser det – i exilens verklighet. Och den tecknar han i dessa dystra färger:

+ Mycket av det bestående som gav människor trygghet har gått förlorat.

+ Rotlöshet är för många en verklighet med en upplevelse av att sakna relationer – inte sällan –  också till de närmaste – man är ett övergivet föräldralöst barn.

+ Man ser ingen möjlighet till förändring, saknar framtid och hopp vilket för många innebär för­tvivlan och ibland desperata handlingar och förstörelse.

+ Inget är längre heligt vilket har sin grund i Guds frånvaro – för många existerar inte Gud. För andra finns det inte någon plats för Gud i deras tillvaro.

+ De gamla värderingarna har övergetts utan att ersättas av nya och gett ett moraliskt tomrum.

+ Mycket av detta föder den självupptagenhet som präglar vår tid – att satsa på sig själv.

 Det Kain ställdes inför efter dråpet av sin bror var att han skulle vara och leva rastlös och rotlös. Är det inte just detta som alltför mycket präglar människors liv i dag.

Att leva tillsammans 

Temat för denna söndag är att leva tillsammans. Det gäller såväl familjeliv som samhällsliv. Da­gens gt:la text är från Ruts bok. Noomi var en judisk kvinna som då det var hungersnöd i Juda ut­vandrade från Betlehem till grannlandet Moab med sin make och deras två söner. Maken och de två sönerna dog. Dessa hade gift sig med moabitiska kvinnor – Orpa och Rut.

 Noomi kände att hon ville återvända till sin hemstad Betlehem. De två svärdöttrarna följde till en bör­jan med henne men Noomi tyckte inte att de skulle bege sig till ett för dem främmande land utan bad dem vända hem till sina släkter. Orpa gjorde detta men Rut ville inte överge sin svärmor och sa: Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud… endast döden skall skilja oss åt.

 Hon följde med Noomi till Betlehem. Rut får med Noomis goda minne kontakt med en förmögen och aktad släkting Boas och blir dennes hustru. Deras son Oved blir far till kung Davids far. Ätt­lingen till denna moabitiska kvinna och främ­ling blev alltså Israels störs­te och mest vördade kung.

 Det är en märklig historia relaterad till dagens Israel och dess kluvna förhållande till sina grannar och i hög grad aktuell med en framträdande främlingsfientlighet – ibland ren rasism – som vi inte  bara finner hos dem som kallar sig sverigedemokrater.

 Ruts kom­mentar till Boas vid hennes möte med denne och hans omsorg om henne är: Hur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling. I Femte Mosebok kan vi läsa: Ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invand­rare i Egypten. Än starkare är orden från samma bok: Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan.

 I TV togs i anslutning till biskopens predikan i Storkyrkan vid riksdagens öpp­nande upp frågan om kyrkans rätt att tala i politiska frågor. Den fråga som borde ställas är varför kyrkorna är så tysta om evangeliets konsekvenser i dess profe­tiska röst mot förnedring och våld, mot för­tryck av den svage och slagne – mot dem som lever i exil i rastlöshet och rotlöshet.

 Brueggemanns bistra bild av många människors situation tecknad i termen exil är inte det enda han återger i sin bok. Han ser i detta – som det blev för judarna i deras exil i Babylon – möjligheten till nyska­pelse. Han förknippar det hop­pet med berättelserna om Guds rike. Profeten Jesaja hade för­medlade Guds hälsning till dem: Glöm det som förut var, tänk inte på det för­gångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Vi kallas att vara med att bygga liv i gemen­skap. 

Att leva i gemenskap – i Guds gemenskap

 Människan skapades till Guds avbild läser vi i skapelseeposet. Med de orden har vi inte sällan stannat i en fokusering på den enskilda människan och vem hon är. Men skapelseorden säger något mer: ”Som man och kvinna skapade han dem.”

 Människan är – för Jesus – människa i sina relationer. Hon står i relation till sin skapare – är Guds ikon, avbild. Hon gör det i relation till nästan, den andre. Hon gör det som man och kvinna. Hon är människa i sin relation till och beroende av hela skapelsen. Guds avbild är inte den enskilda indi­vi­den utan människan tillsammans med sin nästa – och då inte minst med annorlunda människor.

 Jesus slår fast varför han kom till oss. Han kom för att upprätta gemenskap, bygga Kristi kropp, den kristna församlingen – för att genom försoningens handling och för­kunnelse lära oss leva tillsam­mans. Jesus ser sig om i vår värld bland alla folk och stam­mar och säger med de gamla profetorden: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

 Dagens texter ställer oss inför Liv i gemenskap – i samhället likaväl som systrar och bröder i Kristi församling. Den kristna församlingen skall vara en levande gemenskap för de sina och på samma gång en försonande och läkande kropp i samhället. Det är helt fantastiskt att läsa Apostlagärningar­na och se Kristi kyrkas oerhört snabba utbred­ning på några få år över hela Medelhavsområdet.

 Mot en av vår tids främsta slogan att livet är till för att satsa på sig själv står evangeliets utma­ning att förverkliga gemenskap. Det skall ske i den lokala le­van­de församlingen – vara Kristi kropp med alla dess lemmar som är till för varandra. En gemenskap som i sig rymmer olika människors origi­na­litet, individualitet och personlighet. En ge­menskap som alltid är öppen och inbjudande till andra.

 På Björkö bor vi – för att återvända till Ferlin – nära varandra. Det borde inte få vara ”långt mel­lan hjärta och hjärta”. Jesu kallelse till alla är att leva tillsammans och vara med och bygga gemen­skap – i försam­lingen och i samhället här på Björkö. Församlingen inbjuder till gemen­skap och till med­lemskap. Vill du bli med? Du skall veta att du är välkommen att leva i och bygga gemenskap.

 Detta tar gestalt när vi nu inbjuder att dela nattvard med varandra: Orden till var och en av oss är: Kristi kropp för dig utgiven och Kristi blod för dig utgjutet. Och så dessa ord och dess verklighet: Eftersom brödet är ett enda är vi fast många, en enda kropp. Alla får vi del av ett och samma bröd.

Leif  Herngren – Bohus-Björkö 10.1017

Written by leifherngren

oktober 15, 2010 at 15:35

Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor – 15 e tref

leave a comment »

Matt 11:28-30

I livets villervalla vi går på skilda håll. Vi möts och vi spelar vår roll –

Vi döljer våra tankar, vi döljer våra sår och vårt hjärta som bankar och slår –

Vi hakar våra skyltar var morgon på vår grind och pratar om väder och vind –

 I livets villervalla så nära vi går – men så fjärran från varandra ändå.

 

 Poeten Nils Ferlin talar om oss. Han brukar pronomenet vi i sin dikt. Det handlar om oss som gärna pratar om väder och vind och så döl­jer våra tankar och det hjärta som bankar – våra sår. Vi som ofta möts men där vi än­då söker behålla en distans till varandra.

 Evangeliets inledande ord var: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Vilka gäller dessa ord? Är det i likhet med vad Ferlin hävdar något som berör oss alla? Bär vi på bördor som vi söker dölja i livets skiftande gestal­tningar? 

Skriftens vittnesbörd om livets bördor

 De flesta av oss har våra älsklingsbibelord. Man kan ha bibelord i en liten ask från vilken man tar ett uppmuntrande ord då och då. Men Skriftens ord är inte bara uppmuntrande ord.

 I Psaltaren finner vi lovsånger till skapelsens och frälsningens Gud. Men där möter vi också män­niskors brottning med den Gud som tycks ha dragit sig undan – den Gud som inte längre verkar svara på män­niskors nödrop. Där finns ibland en djup vånda uttryckt i ord som: Djup ropar till djup… Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande… Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak! Du är min Gud, min tillflykt. Varför har du stött bort mig?

 Psaltaren förmedlar människors lidande, nöd och hot. Det är avgörande i människors brott­ning med frågorna om livet, om Gud finns och vem Gud är. Varför tycks Gud ibland så frånvarande? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, likaså om natten, men jag får ingen ro. Var är du, Gud, i vår nöd? Varför håller du tillbaka din hand? Jesus rop i dödskampen på korset var ord från Psaltaren: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

 För dig som upplever hur åldrandet sätter allt djupare spår i kropp och själ eller som ställts inför ett om­­­skakande nederlag eller en förlust av sin närmaste kan Psaltarens ord uppfattas alltför sanna: Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord. Jag tänker på forna dagar, minns länge­­­sedan gångna år. Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå.

 Men Psaltaren ger oss samtidigt ett rakt motsatt budskap: Gud lyssnar. Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. Han lyssnade till mig när jag ropade… Jag får vandra inför Herren i de levan­des länder… du har lossat mina bojor… Jag ropade till Herren i mitt trångmål. Herren svarade, han förde mig ut i frihet. Inte minst herdepsalmen vittnar om Guds närvaro och omsorg – ett vittnes­börd om ”den levande Guden”: Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig.

 Psaltaren rymmer hela livet. Dess texter möter oss mitt i dess glädje och mitt i dess smärta och vån­da. Skriftens ord är inget lättköpt godis som vi kan smaka på lite då och då för att det skall sätta smak på livet. Evangeliet rymmer såväl de svåra och ibland smärtsamma orden som de goda orden som i dagens evangelium. 

Jesu ord ”Kom till mig” möter oss i livets verklighet

 Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Det är ord till oss mitt i den livets verklighet som vi alla lever i. En verklighet som vi frestas söka hålla på avstånd och vägra se i ögonen och söker för­dunkla i ett jagande efter upplevelser som skall dölja livets problematik.

 Jesus ger oss inte dessa ord för att vi skall fly verkligheten utan därför att han vet att det är just i livet så­dant vi möter det som vi behöver honom. Det är mitt i livets allehanda – eller för att bruka Fer­lins ord – i livets villervalla vi får ta emot den vila och trygghet som Jesus erbjuder. Han vill själv fin­nas med oss. Jesus vill hjälpa oss att se att Gud – trots våra motsatta upplevelser – inte är frånvarande utan vill omsluta oss i kärlek och räta våra ryggar.

 Jesus säger: Ta på er mitt ok och lär av mig. Det är ord om det lärjungeskap han kallar oss till i mot­sats till de skriftlärdas alla bud och förbud som av Jesus rubriceras som mänskobud. Oket – den bild Jesus brukar – är ju ett redskap som är till för att hjälpa oss bära tunga bördor, hjälpa oss att hantera livet, lära oss möta det i all dess glädje och i all dess problematik.

 Jesu liv var ett liv i stark förtröstan på sin himmelske faders omsorg och i lydnad för den kallelse han hade. Han bjuder oss att bruka hans ok. Det handlar om tro och förtröstan på den Gud som vill innesluta oss i sin omsorg – i ett liv under nåden. Hans ok är skonsamt, hans börda är lätt. Bördor som livet lägger på oss pressar oss till marken. Han vill lyfta av de bördor vi inte borde ha, onödiga bekymmer och krav vi ställer på oss själva. Eller att tillsammans med oss bära de verkliga bördorna.

 Jesu ok är ett lärandets ok – lär av mig. Det handlar om livsvisdom. Jesus Syrak skriver om vishet några till synes märkliga ord: Stick dina fötter i vishetens fjättrar och huvudet i hennes halsträ. Det kan väl inte vara inbjudande. Men han skriver vidare: Förarga dig inte över hennes bojor. Sök dig till henne av hela ditt hjärta, och följ hennes vägar av hela din kraft… har du fått tag i henne, så släpp henne inte. Till slut skall du finna den vila hon ger och hon förvandlas och ger dig glädje. Då blir hennes fjättrar din starka rustning… ty hennes ok är ett smycke av guld…

 Jesus Syrak brukar alltså samma bild oket som Jesus. Verklig vishet har sin poäng. Visheten vill hjälpa oss att säga nej till detta som blir verkliga fjättrar för oss och skapar tunga bördor. Det är den visheten som ligger i Jesu ord kom till mig. Jesus talar om ett ok eftersom han vet att det är det vi behöver för att klara livet. Och hans ok är skonsamt och hans börda är lätt.

 Jesu ord är: lär av mig. Livsvisdom är inte något givet. Det är något vi får arbeta för – förvärva. Vi får lära av Jesus, vara lärjungar – växa och mogna som människor. 

Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag

 Dagens episteltext berättade om den första kristna församlingen och den närhet till varandra som man levde i med dess gemenskap och omsorg. Paulus ger uttryck för detta i orden till galaterna: Bär var­andras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Paulus var – som Jesus – medveten om att livet ger bördor. Att komma till Jesus innebär att själv få hjälp och att samtidigt få bli andra till hjälp.

 Vi ser det som motsats till det liv som Ferlin gav uttryck för: Det liv där vi döljer våra tankar och sår. Det liv där vi vandrar nära varandra – men ändå ”så fjärran från varandra”.

 Hur är det med oss? Är det så att detta alltför väl stämmer med vårt sätt att hantera livet? Att vi har svårt att delge varandra vad vi innerst inne bär på. Att vi är rädda för att andra skall se våra sår och vad som just nu rör sig i våra tankar och tynger.

 Ordet vill hjälpa oss till insikt om att vi varken skall förneka eller söka dölja bördor vi bär. Jesus vill befria. Onödiga bördor får vi bli av med. Andra vill Jesus hjälpa oss att bära. Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Och – Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.    

Bön: Psalmer och Sånger  832 v 1

Leif Herngren   Tomaskyrkan, Gbg 10.09.12

Written by leifherngren

september 14, 2010 at 11:32

Var redo! – 18 e tref

leave a comment »

Matt 13:44-46

Gudstjänst tillsammans med scout

 Dan Andersson, en av våra diktare som brottades med frågorna om Gud och hans rike ger i en av sina dikter ord åt dessa frågor – som också är våra frågor och vår undran över detta med himmelriket: ”Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammande fram: ‘Jag undrar – – säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam? Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo? Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?”

 Var redo! Hur uppfattar du det tilltalsropet? För dig som är eller har varit scout går säkert tankarna till scouthälsningen och dess svar: Alltid redo! Vad vill den här hälsningen säga? Och har den något att göra med våra frågor om Gud och hans rike? 

Våra löften – och deras giltighet 

Vi kan låta våra tankar gå vidare till scoutlöftet och scoutlagen. Scoutlöftet har dessa förpliktande ord: ”Jag lovar att efter bästa förmåga följa scout­lagen.” Jag lovar… Till oss som varit scouter kommer frågan om vad det blev av det löftet? Var det bara vackra ord? Eller har de funnits med då vi format våra liv? 

Scoutlagens ord är dessa: ”En scout…     visar vördnad för Gud och hans ord… är ärlig och pålitlig… är vänlig och hjälpsam… visar hänsyn och är en god kamrat… möter svårigheter med gott humör… lär känna och vårdar naturen… känner ansvar för sig själv och andra… ” 

Jag tror att vi alla kan se att dessa bud från scoutlagen inte bara handlar om scouters liv. Det har att göra med oss alla och hur vi lever.

Är jag någon?

 Vi brottas alla med frågan om vad vi skall göra av vårt liv. Och kanske än mer med frågan: Är jag nå­gon? Har jag något värde som människa? Är jag sedd? Människor i dag tycks ibland göra vad som helst för att bli sedda, vilket måste ha sin grund i att de inte upplever sig sedda – inte uppfattar att de ses och värderas av andra.

 Ni scouter är på väg in i de svåra tonåren, några är redan där. Och upplever inte ni det svårt så gör kan­ske i stället era föräldrar det. Det är uppbrottsår. År då  man lever mellan åren som barn och åren som vuxen. Då händer det att vi som föräldrar inte längre är så mycker värda.

Frågan Vem är jag? Blir inte minst i dessa år högaktuell. Skämttecknaren Thorvald Gahlin har fångat in vår situation i följande – som så ofta med ett djupt allvar i skämtet: ”Det gäller att ha mod att vara den man är. Och att inte tappa modet för att man är den man är.”

 Vi står alla – oberoende i vilken ålder vi är – inför hur vi skall forma våra liv. Livet erbjuder en massa erbjudanden och därmed val. Inför vilka vi har att säga ja eller säga nej 

Himmelriket, Guds rike – en skatt, en pärla?

 Har det jag tagit upp något att göra med den bibeltext vi tidigare lyssnade till? Det var en text som tala­de om en skatt och en pärla –  och det lär väl vara eftersökta ting i den tid vi lever i då det materiella står så högt?

 Men vad var det för skatt och pärla som Jesus talar om i bibeltexten? Han säger ju: Himmelriket är som en skatt. Det här med himlen och Guds rike är väl ändå överspelat i vår tid? Och detta med Gud kan väl i dag inte stämma med Jesu ord att det skulle vara som när en köpman söker efter fina pärlor?

 En kvinna berättade nyligen om sitt liv. Hon har under många år varit ekonomi­skribent på Svenska Dag­bladet. Tillsammans med sin make har hon avvisat detta med Gud och himmelriket. De har två barn och ett av detta föddes med en mycket allvarlig skada som lett till att hon är utveck­lings­störd. För­äldrarna hade – trots sitt eget klara nej till Gud – låtit henne delta i en konfirmandgrupp där ung­do­mar med handikapp var tillsammans med ungdomar utan handikapp. Det hade blivit mycket positivt för flickan och så var man framme vid konfirmationen. Då konfirmanderna tagit emot nattvards­gåvorna säger prästen att nu är också ni andra välkomna fram. Trots sin makes protest reser sig mam­man och känner att hon skall för sin dotters skull – för att göra henne glad – gå fram och ta emot nattvar­den. Men då hon står där framme erfar hon en omvälvning. Det är inte för sin dotters skull hon deltar i natt­varden utan för sin egen skull. En tro på den Gud hon förkastat mognar och hennes liv förvandlas på avgöran­de grunder. Hon är i dag mycket aktiv i S:ta Klara kyrka i Stockholm och den tidigare ekono­mi­skriben­ten på Svenska Dagbladet är i dag redaktör på Dagen. 

Hon hade tidigare inte sett den skatt som himmelriket är, inte sökt pärlan. Men plötsligt en dag står hon inför dess verklighet och finner skatten.

 Då återvänder jag till Dan Anderssons ord: ”Finns det inga himlar för dom som är klena att tro?” Den skatt som Jesus talar om finns där för oss alla. Den gäller inte på trons område färdiga människor. 

”Var redo” – handlar om beredskap

 Ett av Bibelns grundläggande budskap är att vi ska­pats till ansvariga människor. Att vi därför kommer att få svara för våra liv. Det handlar ju då om hur vi formar våra liv.

 Egentligen är det just det som scoutlagen och scoutlöftet påminner oss om – antingen vi nu är scouter, före detta scouter, föräldrar eller vilka vi än är. Det handlar om vår beredskap inför den dag då vi som ansvariga människor skall stå inför vår Herre. Har scouternas hälsning Var redo! Någon relevans för oss?

 Bibelns texter ställer oss ofta inför allvaret till beredskap inför vad som kommer att hända. I fjärde klass i skolan blev vi hembjudna till vår lärare Eliasson. Jag uptäckte då den målning han själv hade gjort på en kruka med Noa och hur denne höll på med att bygga den ark, den båt som skulle rädda honom inför den analkande katastrofen. Folket runt ikring sysslade med helt andra saker, några läste Göteborgs-Tidningen. Andra höll på med helt andra saker – utan beredskap för vad som skulle hända.

 Vi skall strax sjunga psalmen 696. Vill du slå upp den, så vill jag återge dess första och sista vers: ”Du har ett liv som är dig givet, en gåva som är endast din. Och detta är det enda livet, ty sedan bryter natten in.   Du har ett liv med möjligheter, som du väl anande ibland. Nu väntar nya verkligheter om Gud berör dig med sin hand.”

Leif Herngren    Kållered 03.10.19

Written by leifherngren

september 5, 2010 at 17:25

Ni har hört att det blev sagt… Men jag säger er… – 13 e tref

leave a comment »

Matt 5:38-48

 Jesus sa i texten vi läste: Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.

 Är inte dessa ord galenskap? Är det något som skall gälla mig och min vardag? Hand­lar det om en kristen radikalitet som Jesus utmanar oss till? Kan man leva så?

 Dagens tema är kort och gott: Medmänniskan. Problematiken är att vi ställs inför vår nästa sedd ur Guds och Jesu perspektiv respekti­ve vårt. Någ­ra mycket avgörande ord i denna text upprepas: Ni har hört att det blev sagt… Men jag säger er…

Mycket av det som vi uppfattar naturligt och gällande för relationen till vår medmänniska står i skarp mot­sats till Jesu syn på och handlingar mot de människor han ställdes inför. Frågan är om vi agerar så som allmänt gäller bland människor eller om vi är lärjungar till Jesus?

 Vi hör vad som sägs: Satsa på dig själv, var som vanligt folk en hygglig människa. Vi hör vad som nu sägs: Rösta på vårt parti. Det är bäst för dig och tillgodoser dina behov och önskemål.

Ni har hört att det blev sagt… Men jag säger er…  Vi hör vad som sägs… Men jag säger er…  

Öga för öga och tand för tand!

 Den devisen är i mycket hög grad gällande i vår värld i dag. Det som händer i Mellanöstern och utö­ver vår värld har sin förankring i dessa gammaltestamentliga ord – vedergällningens princip. Våra motiv och ursäkter för vårt handlande har inte sällan samma grund. Vårt agerande blir en följd av andras agerande mot oss. Vi svarar med samma mynt. Det uppfattas godkänt.

 Så säger Jesus: Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.

Är det möjligt? Kan man leva så? Några har gjort det: Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Dom Helder Camara, Oscar Romero, Nelson Mandela… Men de var ju heroer och inte van­liga männi­skor. Vad gäller om oss?

 Säkert kommer många ihåg det brutala mord som ägde rum för närmare tio år sedan i Kungälv på den 14-årige invandrar­pojken John Hron. Han som plågades och dränktes i en sjö. Efter en tid fanns följande publicerat i GP under rubriken ”Tack för allt”:

”Vi, föräldrar till John Hron, vill tacka alla människor som på olika sätt deltar i vår stora sorg och förtvivlan efter vår ende son, som blev brutalt dödad. Brev, blommor, gåvor till Johns minnes­fond, den stora manifestationen, allt är och har varit ett oerhört stöd för oss. Det känns viktigt för oss att tacka er alla som ställde upp för Johns minne och ära på hans begravning, med ert kunnande och era resurser.

Vi kommer alltid att kämpa mot våldet och ondskan. Vi alla tillsammans kan vända ondskan till godhet och kärlek. Vi har alla ett kollektivt ansvar i vad som händer på vår jord och kan välja att utifrån våra olika förutsättningar mot­verka den växande ondskan.

Tack för allt. Tony och Marie-Louise Hron.”

Så reagerade och handlade en vanlig mor och far efter det att deras ende son blivit brutalt mördad.  

Ge inte igen mot dem som förorättar er

Vad innebär då dessa Jesu ord: Värj er inte mot det onda.

 Jesu ord är inte så klara som de återges i vår svenska översättning. I den gällande engelska översätt­ningen står det: Do not resist those who wrong you – värj er inte mot dem som förorättar er. Grund­textens ord som översatts med ordet värja sig har ock­­så bety­del­sen ge igen. Alltså: Ge inte igen mot dem som förorättar er. Med den översättningen står des­sa ord i samklang med vad Jesus tar upp i motsats till de gammaltestamentliga orden Öga för öga och tand för tand. Vi skall inte ge igen för de förorättelser vi utsätts för. Lyssna  –  Vi skall i stället be för dem som förorättat oss!

 Hur skall vi då förhålla oss till ondskan? Går vi tillbaka till de gammaltestamentliga profeterna eller de namn jag nämnde tidigare inklusive föräldrarna till John Hron stod de inte passiva inför ondskan.  

 Paulus slår fast: Löna inte ont med ont… utan besegra det onda med det goda. Alltså inte passivitet inför ondskan utan aktivitet. Petrus har samma budskap: Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.

 Evangeliet handlar inte om vad vi som kristna skall avstå ifrån att göra – det som vi så ofta sätter i fokus – utan om vad vi är och gör mot varandra, mot vår medmänniska! Bergspredikan hand­lar om radikaliteten i evangeliet – om vad det innebär att vara ljus och salt.

 Profeten Jesaja talar om fromhet med dessa ord: Detta är den fasta jag vill se: att du lossar orätt­färdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom.  

Galenskap eller kristet lärjungeskap?

 Älska era fiender och be för dem som förföljer er. Dagens tema sätter med­människan i centrum. Skall dessa som Jesus här nämner räknas till våra medmänniskor? Är det tecknet för kristet lär­junge­skap?

 Än en gång – är inte dessa Jesu ord omöjliga att följa, gränsande till galenskap?

 En av vår tids mest kända katolska personligheter var Thomas Merton. Han blev som trappist­munk ledargestalt genom sina skrifter inte bara inom katolska kyrkan utan för kristna värl­den över. I sin självbiografi Kallad till tystnad ger han oss vittnesbördet att lärjungeskapet inte var någon självklar­het för honom då han blev kristen: ”Jag gjorde mig skyldig till detta förfärliga misstaget att träda in i det kristna livet, som om det ba­ra vore det vanliga livet, tillsatt med ett stänk av nåd. Jag trodde, att jag bara skulle fortsätta med att leva på alldeles samma sätt som hittills, tro och handla alldeles som tidigare – utom detta att jag inte fick begå dödssynder.”

 Jesus säger: Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Vad är det för märkligt med att vara som andra? Jesus utmanar oss då han i sin predi­kan där på berget talar om kärleken och vår nästa. Vad är det för märkvärdigt med att hälsa vänligt på dem som är våra bröder, Att älska dem som tycker om oss, det är vad alla andra gör! Jag säger er… Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig. Som det står i den engelska översättningen: Det får inte finnas någon gräns för er godhet.

 Det är alltså inte dagens predikant som lägger ribban så högt – alltför högt tycker säkert många. Det är vårt lär­junge­skaps Mästare som lägger den. Men vad är det för mening att utmana oss till det som vi uppfattar vara omöjligt för oss?

 Det lärjungeskap Jesus kallar oss till handlar om att vara på väg, på väg med höga mål­sätt­ningar som de vi möter i dagens evangelium. Paulus uttrycker detta i orden om sin situ­ation: Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och strä­cker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet…

 Paulus var i högsta grad en som själv levde det han lärde. Han var en Vägens människa. Han föll inte för frestelsen att slå sig till ro och etablera sig som färdig människa. För honom gällde det att arbeta med fruktan och bävan på sin frälsning. Så var det för honom just därför att han var över­tygad om att Gud verkade i honom genom Anden – i hans tanke och vilja, i hans vardag och gär­ningar för att Guds syfte skulle förverkligas i och genom honom.

 Det är mot den bakgrunden vi får stava på det utmanande budskap Jesus ger oss – som av många uppfattas som galenskap. Orden grundade i Ni har hört att det blev sagt… Men jag säger er…

 Vi får komma ihåg att dessa till synes kärva ord står i samklang med dessa Jesu ord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skon­samt och min börda är lätt.

Leif Herngren  –  Björkö 10.08.29

Written by leifherngren

augusti 29, 2010 at 14:06

Den yttersta tiden – 24 e tref

leave a comment »

”Först blev det ganska tyst i byn: Förnekade kometen bevisade sin plats i skyn för hela menigheten!   Järtecken, sade man till slut en rackare att blänka! – Nu blåstes nådatiden ut, nu är det dags att tänka!   Nu är det tid att handla rätt mot mor- och faderlösa, och gardera sej på alla sätt och varda religiösa.   Så satte de sej ned med fart vid brillor och postillor och suckade så tungt och rart om världens vreda villor.   De bugade för fattighjon som förr för tjocka magar och vägde rätt i handelsbon i nästan fjorton dagar.   De såg på almanackans blad i spirande förvånad, tills någon kom en dag och sad: nu är det jämt en månad.   Då sken de upp och ropte: Se, än lyser björk och lunder. Hvi sattes vi i suck och ve för gamla kyrkofunder?   Än hoppar haren över äng och solen lyser över rågen. Men bringa hastigt stalledräng, tillbaks den gamla vågen!   Så blev det åter fart och ras och buller och affärer och fattigskjuts och kräftkalas kring alla landamärer.   I glada vänners muntra lag satt gubbarna och söpo och skrattade i fulla drag åt ryktena som löpo.   Ty sade de – vid feta bloss på gördlade cigarrer, plädera och kometa oss med piska och gitarrer.   Vi sitter där vi sitter nu och har det ej så galet. Den där kometen kommer ju tre gånger i kvartalet.   Än är han där, än är han där och krumelurar värre.  Vi skålar för den dag som är och litar på Vår herre!”

Så reflekterade Nils Ferlin över vad som skedde i byn då den stora kometen kom. Tecken i skyn har i alla tider väckt människors förskräckelse men också tankar – ibland eftertankar. De himmelska tecknen har satt människor i rörelse – där Ferlins skildring fångar åtskilligt av det som präglar oss människor inför skeenden som får oss att ana den yttersta tiden men också att snart glömma dess allvar.

Bibeltexterna i dag handlar om den yttersta tiden. Jesus tar i sitt tal om tidens slut upp män­niskors frågor om vad som skall ske i framtiden, om vilka tecken som skall komma och förebå­da änden och Jesu återkomst. Inte minst ställs han inför deras begäran: Säg oss när det skall hända.

 Jag samlar mina tankar inför dagens evangelietext i tre punkter:          1.   Om det destruktiva i tillvaron och prövningarna vid tidens slut.     2.   Hur vi skall tolka det som pågår – och vad är svaret på frågan när? 3.   Den kristna församlingen mitt i allt vad som sker

Om det destruktiva i tillvaron och prövningarna vid tidens slut

 När Jesus och hans lärjungar lämnar templet så pekar lärjungarna på detta – uppenbarligen im­ponerade av Herodes praktfulla tempelbyggnad. Taket var beklätt med guld som glittrade i solens sken då man kom ned över Olivberget. Byggnationen hade nu pågått i femtio år och skulle inte bli färdig förrän bara några få år före templets förstörelse år 70 av romarna.

 På samma sätt finns det oerhört mycket i vår egen tid som vittnar om hur vi människor i alla tider har hållit på med byggandet av våra ”Babels torn” för att imponera på varandra. Frågan är om inte Jesus skulle ha anledning att göra samma konstaterande om vår tids ”tempel” som han gjorde till lärjungarna: Se på allt detta – sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ned.

Alla de prövningar som Jesus omnämner i sitt tal är sådana som vi både känner från historien och från vår egen tid: Ni kommer att få höra stridslarm och krigsrykten… Folk skall resa sig mot folk…  det blir hungersnöd och jordbävning på den ena platsen efter den andra. Då skall man utlämna er till att plågas och dödas… Då skall många komma på fall… …falska profeter skall framträda och bedra många.

Jesus ger oss en sammanfattning av historien i orden om att laglösheten tilltar och kärleken kommer att kallna

Vart är vi egentligen på väg i världen i dag?

Det finns mycket vackert och gott i tillvaron. Vi får inte tappa bort det då vi funderar över Jesu allvarsord. Men det i sin tur får inte få oss att blunda för den verklighet som rullas upp för oss varje dag i våra massmedia och som gäller både här hemma och ute i världen.

 Paulus gjorde en tidsanalys i sitt andra brev till Timotheos. Den har ett minst lika djupt allvar som Jesu ord: Det skall du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår. Då kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar;

Efter en uppräkning av ytterst negativa yttringar som kommer att prägla människor fortsätter Paulus med att säga: De älskar njutningar mer än Gud. De bär fromheten som en mask men vill inte veta av dess kraft.

 Handlar dessa ord om vår tid? Eller är det bara ett typiskt negativt perspektiv som så ofta har präglat religiösa människor i deras analys av sin samtid? Är det kanske ord som i hög grad är riktade till oss fromma?

”Tiderna är dåliga, tiderna är svåra, så säger människorna. Det är vi som är tiderna. Så som vi är, så är tiderna.” Den som utmanar oss med de orden är Augustinus. Har han rätt i detta? Är den faktiska situationen den att vi kan bruka respektive missbruka tiden? Är det så att i stället för att skylla ifrån oss på ”tiderna”, så får vi rannsaka oss själva och hur vi lever vår stund på jorden, hur vi brukar vår tid – som enskilda människor och som folk?

 Då jag funderat över frågan om vart vi egentligen är på väg i samhälle och kyrka i dag har jag slagits av det faktum att vi i kyrkorna nu för tiden är ganska tysta då det gäller att sia om fram­tiden och att söka tolka vår egen tid. Visst finns det grupper som är synnerligen högljudda och till synes klara över det mesta i dessa frågor – men vi andra då? För den seriösa tidsanalysen och varningsorden svarar i dag andra grupper utanför kyrkorna som poeter, forskare, filosofer och aktivister av skiftande slag.

En av dessa profetiska röster som tagits på allvar av många är den finske filosofen Georg Henrik von Wright. Hans tidsdiagnostik – som han kallar det för – präglas av ett mycket mörkt perspektiv på vart vi som mänsklighet är på väg. Jag delar det mörka framtidsperspektiv – om den utveckling som vi nu är inne i får fortsätta. Den som önskar veta mer om detta kan läsa om det i min bok Vart går vägen?

 Om kapitalströmmarna i världen skall styra mänsklighetens framtid går vi mot avgrunden. En marknad som styr mänskligheten i stället för en mänsklighet som styr marknaden innebär att vi överlämnar oss åt makter och härskare utan mänskligt ansikte. Miljöförstöringen kommer att fortsätta. Den gigantiska militära upprustning­en kommer att fortsätta. Oförsonlighet mellan folk och folk, mellan skiftande etniska grupper, mellan fattiga och rika och mellan de maktlösa och maktens företrädare kommer att fortsätta. Människor kommer att fortsätta att dö på grund av omänskliga boende- och arbetsförhållanden.

 Det som är nytt i detta mörka avgrundsperspektiv är att människan i dag själv har skaffat sig kapaciteten att driva fram denna skapelses undergång.

Finns det då inga motkrafter? Ser jag inget annat framtisperspektiv?

Hur vi skall tolka det som pågår – och vad är svaret på frågan när?

 Bibeln ger oss andra perspektiv på tillvaron än världens. Jag ser i den kristna tron ett hopp trots allt. Jag ser krafter och makter av helt annat slag – krafter som står i livets tjänst – och därför i mänsklighetens och den övriga skapelsens tjänst.

 Där finns perspektivet att denna tidens slut skall komma och att den dagen skall föregås av oerhörda katastrofer. Kanske är vi i dag på väg mot dessa. Tyvärr finns det alltför mycket som talar i den riktningen. Men det ingår inte i kristen tro att känna till dagar och stunder och heller inte när ”den dagen” skall komma. Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt.

 Det mörka perspektivet bryts mot den kristna uppståndelsetron och evangeliets budskap om försoning och fred. Det är en tro som inte enbart handlar om att allt skall ordna upp sig en gång i himlarnas rike. Det är en tro som kastar sitt ljus in över tiden och ger den sitt evighets­perspektiv. Uppenbarelsebokens visioner om livets träd och floden med livets vatten är inte återgivna för att vi skall drömma oss bort från detta livets verklighet. De finns där som livets symboler för att bära upp evighetsperspektivet för oss här och nu.

 För kristen tro är ”den dagen” inte i första hand katastrofens och domens dag. Det är dagen för Guds nyskapelse av nya himlar och en ny jord. Där nu ofta natten råder skall en dag komma, då det inte längre skall bli någon natt – då det inte längre skall vara någon förbannelse. Den hälsningen har han gett oss som  trädde fram i historien och sa: Jag är A och O, Herren Gud, han som är och som var och som kommer.

Den kristna församlingen mitt i allt vad som sker

 I Nya testamentet möter vi två begrepp för tiden. Kronos är begreppet för denna världens tids­perspektiv och därmed det vardagliga, neutrala begreppet. Men det finns också ett annat be­grepp: kairos. Detta begrepp tolkar den tid då Gud får kasta in sitt ljus över vår tid, då denna tiden också får sin prägel av evigheten. Det är den välbehagliga tiden, den tid då Gud är nära och handlar i och genom oss och i vår värld.

 Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. Så tecknar evangelisten Markus detta och öppnar därmed sitt evangelium och dess budskap om att Guds tid, Guds kairos, nu stod för dörren på ett alldeles speciellt sätt. Det var rätt tid för Gud att verkställa vad han tidigare utlovat genom sina profeter och gudsmän!

 Det perspektivet på min stund på jorden finns där för att hjälpa mig till ett lärjungeskap i Kristi efterföljd och i bekännelsen till Jesus Kristus som Herre. Det finns där för att bära kyrkan och hjälpa henne att i den heliga Andens kraft vara Guds folk.

 Alltför många lever ett liv utan evighetsperspektiv. Det kan ske utifrån att man förnekar det perspektivet. Men det kan också ske utifrån att dagens allehanda blir det som tar all min tid och ger min vardag dess prägel – trots att jag anar eller tror på en annan verklighet bortom det sedda och mätbara. Det perspektiv som Nils Ferlin gav oss tidigare inför tidens tecken kan ju vara mitt!

 Den torftighet och tomhet som många upplever i dagens samhälle har sin grund i bristen på evighetsperspektiv över livet. Livet utan evighetsdimension blir för många en förbannelse.

 Min önskan med de tankar jag delat med dig denna dag är att dörren in mot evigheten skulle öppnas för dig. Som människor har vi en gemensam kallelse – att leva tillsammans i tiden uti­från evighetens perspektiv. Mitt i livet och i vår vardag kan det eviga pulsera.

 En förutsättning för detta är att vi lever våra liv med vårt ansikte vänt mot Gud – och därmed vända mot framtiden, mot Guds framtid. Om vi ständigt ser in i backspegeln kommer vi att förlamas, i varje fall att leva som fångar under tiden.

 Uppdraget vår Herre har gett oss kvarstår. Om det påminns vi i de avslutande orden i dagens evangelium: Budskapet om riket skall förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk. Sedan skall slutet komma.

Leif Herngren  –  Visby 97.11.09

Written by leifherngren

augusti 17, 2010 at 16:04

Att leva tillsammans – 20 e tref

leave a comment »

Mark 3:21 o 31-35

 ”Si, världen är förklarad – i vetenskapens ljus fördunstar all vår oro och smärta. Nu är det inte långt emellan människornas hus, men långt emellan hjärta och hjärta.”

 Det poeten Nils Ferlin återger i sin dikt tar den amerikanske teologiske forskaren och författaren Walter Brueggemann upp i boken I de rotlösas land. Det moderna samhället har gett oss sällsam­ma möj­ligheter till glädje för människan men har dessvärre också åtskilligt annat i sina spår. Brueg­ge­mann återger männi­skors situation i dag med begreppet exil – en hemlöshetens epok.

Det­ta grun­das i hans upplevelse av det amerikanska samhället. Stämmer den bilden också för Sve­rige? Kanske kommer vi i första hand då att tänka på Angered – där jag och familjen bodde i 26 år – eller kanske Rosengård i Malmö och inte Johanneberg. Men jag tror inte att de skiljer så myck­et mellan männi­skorna i dessa så olika stadsdelar. Mitt i allt vad Angered är så såg jag också dess kva­litéer. Och här i Johanneberg och i andra delar av vår stad finns mycket av det Brueggemann aktualiserar.

 Det han tar upp är ensamheten och rotlösheten i dagens samhälle. Människor lever – som han ser det – i exilens verklighet. Och den tecknar han i dessa dystra färger: ”+ Mycket av det bestående som gav människor trygghet har gått förlorat.  + Rotlöshet är för många en verklighet, en upplevelse av att vara ett övergivet föräldralöst barn.   + Man ser ingen möjlighet till förändring, saknar framtid och hopp vilket för många innebär för­tvivlan och inte sällan desperata handlingar och förstörelse.  + Inget är längre heligt vilket har sin grund i Guds frånvaro – Gud har inte längre någon plats hos många av oss.  + De gamla värderingarna har övergivits utan att ersättas av nya, vilket skapat ett moraliskt värdetomrum.  + Mycket av detta föder den självupptagenhet som präglar vår tid – det gäller att satsa på sig     själv.”

 Man kan leva mitt uppe i detta och förkväva det genom ett intensivt jagande efter upplevelser. Upp­levelseindustrin är på framgång och gör stora pengar på människors rastlöshet och rotlöshet.

 Det Kain ställdes inför efter dråpet av sin bror var att han skulle vara och leva rastlös och rotlös. Är det inte just detta som alltför mycket präglar människors liv i dag. En förutsättning för att vi som kyrka skall nå utanför kyrkans väggar är att vi ser människorna och deras upplevelse av li­vet. En andra förutsättning är att vi då har något att ge i just deras situation – och då inte bara i ord.

 Att leva tillsammans

 Temat för denna söndag är att leva tillsammans. Det gäller såväl familjeliv som samhällsliv. Evan­­gelietexten sätter fokus på Jesus och hans familj. Den texten förgås av dessa ord: Hans anhöriga…gav sig iväg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen.

I Johannesevangeliet kan vi läsa: Inte heller hans bröder trodde på honom.

 Jesus är alltså mitt uppe i sin verksamhet med förkunnelse och helande av människor och mycket folk är samlat. Då får han budet att hans mor och bröder finns utanför huset och söker honom. Jesu till synes mycket brutala kommentar är denna: Vem är min mor och mina bröder?

Så ser han sig runt omkring bland de samlade och säger: Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min Guds vilja är min bror och syster och mor.

 Jesu ord och agerande skulle kunna uppfattas som att han brutit relationen till de sina. Men då får vi påminna oss vad Johannes återger i en kort kommentar till korsfästelsen då Jesus där ser sin mor och en av lärjungarna och säger: Kvinna, där är din son… och sedan till lärjungen: Där är din mor.

 Vad är det som Jesus vill ha sagt med sina ord i dagens evangelium?

 Att leva i gemenskap – i Guds gemenskap

 Människan skapades till Guds avbild läser vi i skapelseeposet. Med de orden har vi inte sällan stannat i en fokusering på den enskilda människan och vem hon är. Men skapelseorden säger något mer: Som man och kvinna skapade han dem.

 Människan är – för Jesus – människa i sina relationer. Hon står i relation till sin skapare – är Guds ikon, avbild. Hon gör det i relation till nästan, den andre. Hon gör det som man och kvinna. Hon är människa i sin relation till och beroende av hela skapelsen. Guds avbild är inte den enskilda indi­vi­den utan människan relaterad till och tillsammans med sin nästa, tillsammans med andra människor – och inte minst tillsammans med annorlunda människor.

 Jesus pekar med sina ord på varför han kom till oss. Det var för att upprätta gemenskap, bygga upp Kristi kropp, den kristna församlingen. Och det var för att genom försoningens handling och dess förkunnelse lära oss att i varje sammanhang leva tillsammans. Jesus ser sig runt omkring i vår värld bland alla folk och stammar och säger: Det här är min mor och mina bröder. Den som gör min Guds vilja är min bror och syster och mor.

 Dagens texter ställer oss inför Liv i gemenskap – i samhällslivet som systrar och bröder likaväl som i Kristi församling. Den kristna församlingen skall vara en levande gemenskap för de sina och på samma gång en försonande och läkande kropp i samhället. Det är helt fantastiskt att läsa Apostlagärningarna och kyrkohistorien och inse att Kristi kyrka hade en så oerhört snabb utbred­ning på några få år över hela Medelhavsområdet. Då Paulus som fånge kommer till Rom år 60 tas han emot av medlemmar i den existerande kristna församlingen i Rom, där han själv aldrig varit men i brevet till dem uttryckt önskan att få komma – men då inte som romersk fånge.

 Mot en av vår tids främsta slogan att livet är till för att förverkliga oss själva står evangeliets mål att människan skall förverkliga gemenskap i vår värld. Och denna gemenskap grundas i den lokala le­van­de församlingen – i detta att vara Kristi kropp med alla dess lemmar som är till för varandra. En gemenskap som i sig rymmer olika människors originalitet, individualitet och personlighet. En ge­menskap som alltid är öppen och inbjudande till andra.

 Brueggemanns bistra bild av många människors situation tecknad i termen exil är inte det enda han återger i sin bok. Han ser i detta – som det blev för judarna i deras exil i Babylon – möjligheten till nyska­pelse – att vi inte skall acceptera sakernas tillstånd utan vara med om att bygga liv i gemen­skap. Det hoppet förknippar han med berättelserna om Guds rike.

Det var det vi lät ta gestalt då vi tidigare delade nattvarden med varandra: Orden till var och en av oss: ”Kristi kropp för dig utgiven” och ”Kristi blod för dig utgjutet.” Och så dessa ord och dess verklighet: ”Eftersom brödet är ett enda är vi fast många, en enda kropp. Alla får vi del av ett och samma bröd.”

Johanneberg Gbg 06.10.29

Written by leifherngren

augusti 16, 2010 at 20:35

Att tro på Gud – 19 e tref

leave a comment »

Joh 9:1ff i anslutning till konfirmandhögtid med bibeldramatisering av texten

 Tror du på Människosonen?   –  Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.  –  Du har sett honom. Det är han som talar med dig.  –  Jag tror, herre.

 Det var de avslutande orden i bibeldramat med den personliga bekännelsen: Jag tror. Kan man tro på Gud? Det är inte så givet eller så enkelt som det ibland hävdas. Finns Gud? Vem är Gud? Gud har ju olika namn. Över vårt land visas nu en utställning med titeln Gud har 99 namn. Vi möter Gud i dag så väl under beteckningen Gud som Allah som med en rad andra namn.

 Vad är det att tro på Gud?

 I Guds namn sker i dag de mest fruktansvärda saker. Det talas om död och förbannelse. Det talas om korståg. Det verkställs hämnd som skruvar upp våldsspiralen allt mer och mer. Irak… Iran… Afghanistan… Mellanöstern… Kongo…

 En av våra konfirmander skrev följande då vi funderade över ondskan i världen: ””Gud, varför är man ond? Var det din mening eller blev det bara så?”

En annan formade följande bön: ”Vad din mening än är ber jag dig Herre, rädda mig från ondskan.”

 Men i Guds namn sker också de mest fantastiska ting. Kärlekens och barmhärtighetens gär­ning­ar – inte sällan där man minst av allt väntat det. En svart ledare som tillbringat större delen av sitt vuxna liv på fängelseön Robben Island och förnedrats av de vita stiger fram med förso­ningens budskap. Nelson Mandela räckte fram handen till sina tidigare förtryckare.

 I dagens bibeltext ställs vi inför religiös tro av skiftande slag. Där finns den vilsna tron. Där möter vi den säkra, dömande tron. Men där finns också den trevande, sökande tron. Den tro som söker Gud.

 Den vilsna tron

 Lärjungarna hade en fråga till Jesus – obs att det är lärjungarna som ställer frågan – inför de­ras möte med den blindfödde mannen: Vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, ef­ter­­som han föddes blind? Bakom den frågan ligger föreställ­ningen att sjuk­dom och olycka är en följd av en män­niskas synd. Den föreställningen lever ock­så i dag. Vid ett sjukbesök för åtskilliga år sedan hos en can­­cer­sjuk man i det sista sta­diet tog hustrun upp anklagelser mot sig själv för att ha varit en dålig hustru.

 Föreställningen återkommer än starkare i fariseernas förbitt­ra­de ord till mannen då de håller förhör med honom: Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss! Och efter den salvan ville de inte längre ha med mannen att göra utan körde ut honom.

 Jesu svar är mycket klart på denna punkt: Varken han eller hans föräldrar har syndat. För Je­sus finns inte detta samband mellan synd och sjukdom. Vi kan leva så, bete oss så att olycka och ont drabbar oss. Men männi­skors sjukdomar eller olyckor är inte följden av en straffande Gud.

 Vår tro kommer ibland vilse. Då får vi gå till Jesus. Han vill hjälpa oss till en sund, frisk tro. Det­ta handlar i högsta grad om vem Gud är för oss. Gud får ansikte i Jesus. Jesus säger till mannen i texten på dennes fråga om vem Människosonen är: Du har sett honom. Det är han som talar med dig. Han säger också till sina lärjungar detta oerhörda: Den som har sett mig har sett Fadern.

 Den säkra, dömande tron

 Fariseerna agerar utifrån sin övertygelse att ha den rätta tron – en säker tro som utrycker sig i orden Vi vet… Om Jesus säger man att man vet att han är en syndare. De är Moses lärjungar och konsta­te­rar: Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte. En fyrkantig, säker tro som tog sig uttryck i att de höll ett förhör med mannen. Botandet hade ju skett på en sabbatsdag. Mannen han talar om är inte sänd av Gud, han håller inte sabbaten.

 I alla tider har det funnits en beskäftig tro, som trots sin fyrkantighet går hem hos män­niskor. Hur kan det komma sig? Det finns en frestelse att söka en säkerhet som inte finns, att ta till oss de enkla till synes säkra svaren i stället för att inse att vi i åtskilligt måste leva med en öppenhet mot det ofatt­bara som inte kan fångas in i några korta säkra satser.

 Den beskäftiga tron underkänner ofta andra människors tro som fariseerna i deras ord till mannen: Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss.

 Jesus är aldrig så hård i sina ord som i sina uppgörelser med denna religiositet. Han såg hur den säkra tron stängde himmelrikets portar för andra människor. Det är en tro som inte erkänner Gud sådan vi mö­­ter ho­nom i Jesus Kristus.

 Den forne fariseen Paulus hade blivit kristen. Tyvärr är kyrkohistorien fylld av exempel då kristna blivit fariseer. De har låtit lag och bokstav döda den tro som skulle präglas av ande och liv, av kärlek och barmhär­tighet och företrätt den säkra, övermodiga tron.

 Den trevande, sökande tron som öppnar sig för Gud

 Den blindfödde mannen berördes av Jesus och fick sedan uppmaningen att gå och tvätta sig i Si­loa­dammen. Det gjorde han och blev seende!

 I de förhör som hålls med honom redogör han för hur det hela gått till. I det första förhöret dekla­re­rar han sin tro att den man som gjort honom seende är en profet.

 Innan fariseerna håller ett andra förhör med mannen har de också ett förhör med hans föräldrar. De be­kräftar att det är deras son och att han fötts blind. Men de vågar inte besvara fariseernas fråga om hur det kommer sig att deras son nu kan se. De hänvisar fariseerna till sonen. Han är gam­mal nog att själv ge svar. Så ställs mannen inför ett nytt förhör i vilket fariseerna pressar honom – en kolli­sion ­mellan den sökande, öppna tron och den fyrkan­ti­ga, säkra tron. Inför fariseernas vetande och påståe­liga frågor konstaterar mannen om Jesus: Om han en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se…  Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer och ändå har han öppnat mina ögon.

 Efter det att mannen körts iväg av fariseerna träffar han Jesus igen och får frågan: – Tror du på Människosonen?  –  – Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.  –  – Du har sett honom. Det är han som talar med dig.  –  – Jag tror, herre. 

Så faller han ner inför Jesus – den öppna sökande tron i förundrad tillbedjan.

Ylva Eggehorn har i den psalm vi tidigare sjöng fångat in den blindes upplevelse av Jesu handlande: ”Jag ser, vad ingen utav de lärde ser: att i en värld av mörker har Herren stigit ner. Förr var jag blind, nu kan jag se, och det är allt jag vet… Hur jag kan se är Herrens hemlighet.

 Konfirmandtiden är dagar då vi samtalat om vad det är att vara människa. Vem är jag? Finns det en Skapare bakom mitt liv? Kan jag lära känna Gud? Vad är det att tro på Gud?

 I går fick vi höra konfirmandernas funderingar om Gud och tron. En hade skrivit: ”För mig blir bil­den att Gud är sträng, men ändå kärleksfull och varm.”

En annan skrev: ”Min uppfattning om Gud har blivit ljusare, som jag tror att han är och hur han behandlar andra.”

 Men frågorna om Gud och oss själva är inte bara konfirmanders frågor utan frågor vi brottas med obe­roende av ålder – även om vi ibland skjuter dem i bakgrunden ge­nom allt annat vi prio­ri­te­rar.

 Den tro som öppnar sig mot det okända och ofattbara i tillvaron, mot de himmelska kraf­ter­na får upp­­leva – om än som svag och sökande tro – mötet med Gud sådan han är och visar sig för oss i Jesus Kristus.

 Bibeln berättar för oss om den tron som öppnar sig för Gud. Ibland mycket trevande och sökan­de. Men Bibeln berättar också om tro som mognar och fördjupas.

 Var finns du på trons väg? Var står du i förhållande till Jesus? Tror du på Gud?

Vi ber en bön skriven av en konfirmand: ”Gud, du känner mig och du vet hur jag är och känner mig. Om jag kan vara ett verktyg för dig, så låt mig vara det. När jag vacklar eller tvivlar så stötta mig och var med mig.

 Herre, min framtid ligger i dina händer. Du är den ende, som vet vad som är bäst för mig. Hjälp mig att vandra vidare i min tro, låt den bli starkare och byggas upp. Herre, var med mig och visa mig min väg, som du har stakat ut. Låt mig bli till hjälp.

Herre, min framtid, det är du. Allt mitt hopp och min tillit, det är du. Du är den ende, som ger mig livets bröd. Jag både tror och hoppas på framtiden. Min framtid, det är du! ”

Konfirmandhögtid Bohus-Björkö 04.05.16

Written by leifherngren

augusti 16, 2010 at 17:18

Döden och livet – 16 e tref

leave a comment »

Luk 7:11-17 och Joh 11:28-44

 En söndagskväll 1975 satt vi några från Tomaskyrkan hemma i vårt radhus i Hammarkullen. Vi var samlade för ett första samtal om en dramatisering av en bibeltext i ord och musik. Texten var berät­telsen om Lasarus död och Jesu uppväckande av honom och hans prokla­mation om sig själv med orden: Jag är uppståndelsen och livet

 Då ringde det på telefonen. Jag fick besked om att min mor drabbats av hjärnblödning och medvets­lös förts till sjukhus. Några dagar senare var mamma död.

 Två månader senare satt jag i Tomaskyrkan då min yngste bror ringde mig och jag fick beske­det att pappa hastigt avlidit på resa från Lerum till Göteborg några dagar före jul då han var på väg med blommor till några medlemmar i hans hemförsamling i Majorna.

 I griftetalen vid begravningsgudstjänsterna brukade jag Jesu ord om sig själv som Upp­stån­delsen och livet. Med ett par månaders mellanrum sänktes kistorna ned i den mylla som senare skulle bryta ned mina föräldrars kroppar. Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli.

 Vår tro inför livets realiteter

 Det var mot den bakgrunden vi arbetade vidare med vårt bibeldrama om Jesus som Uppstån­delsen och livet.  Det handlade inte bara om att skapa ett spännande drama. Det gällde inte längre en tros­sats bland många andra i min tro. Det var nu inte tillräckligt att tillsammans med andra stava sig igenom trosbekännelsens ord: ”Vi tror på Jesus Kristus som … korsfästes, dog och begravdes, uppstod från de döda…  Vi tror på kroppens uppståndelse och det eviga livet…”

 Det handlade om en brottning med frågorna om liv och död – en brottning i vilken både hjärta och hjärna tvingades vara med – att ana innebörden i att nalkas Gud med hela min varelse – med hela mitt hjärta och med hela min själ och med hela min kraft och med hela mitt förstånd.

 Min tro prövades inför livets realiteter. Mina trossatser ställdes inför livets verklighet i mötet med döden. Detsamma som dagens evangelietext ställer oss inför: Lasarus är död.

 Profeten Jesaja frågade inför utmaningen han fått att förkunna: Vad skall jag förkunna? Svaret blev: Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen… gräset torkar, blomman vissnar.

 I det moderna samhället gör vi allt för att hålla döden ifrån oss. Men det hjälper inte. Varje dags­tidning talar om död och förbannelse. Varje dag möte vi i media inte bara besked om äldre männi­skors död utan om ond bråd död och hur döden skördar liv efter liv. Ibland griper det oss. Oftast fladdrar det förbi på näthinnan och är sedan borta. Men så kommer döden oss nära då någon anhörig eller närstående eller vi själva står inför dödens hot.

 Texten om Lasarus – som vi arbetade med för att dramatisera – be­­rättar om hans systrars rop på hjälp och kallelse på Jesus i broderns sjukdom. Men Jesus kommer för sent. Lasarus är redan död då han anländer. Vi kanske kän­ner igen oss i Marta och hennes ord: Herre, om du hade varit här, hade min bror inte dött…    Om…

 Om… Kristina från Duvemåla brottades inför livets prövningar med detta ord: ”Om du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då … Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så. Ordet är… om.”

 Vad hade inte kunnat hända i våra sammanhang om Gud inte var så långt borta, så tyst – för att inte säga frånvarande? Var är du Gud då livet gastkramar oss?            

 Texten berättar om Martas tro på de dödas uppståndelse som hon förknip­par med den sista dagen. Vi möter hennes klara bekännelse om Jesus som Messias. Hon kän­ner till avgö­rande trossatser och bekänner sig till dem. Men inför sin brors död så har dessa trossatser ingen spräng­kraft till föränd­ring. Det blir i stället en förebråelse mot Jesus. Varför kom du för sent? Om du bara hade sva­rat på vår kallelse och kommit med en gång så hade Lasarus inte varit död.

 Texten berättar också om Jesu känslor och upprördhet: v 33-35

 De går så till graven och hennes nyktra konstaterande att inte öppna graven återges. Brodern är i förruttnelse­stadiet: Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar. – Jesu svar: Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?

 Jesus ber dem ta bort den stora sten som täcker klippgravens mynning, ber till sin himmelske fader och ropar: Lasaros, kom ut.

Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sa åt dem: ”Gör honom fri och låt honom gå.”

 Var detta möjligt? Svaret på den frågan är helt förknippat med frågan om vem han var som kal­lade sig Uppståndelsen och livet. Svaret har sin grund i det vi tror hände med honom själv efter hans egen brutala död. Svaret ligger inrymt i det Paulus skriver då han brottades med just des­sa frågor i det som kallas hans uppståndelsekapitel, 1 Kor 15, där han bl a skriver: Om det inte finns någon uppståndelse från de döda, har inte heller Kristus uppstått… då är vår förkunnelse tom och tom är också er tro…

Men så brister Paulus ut i det som är så grundläggande för hela hans tro och hans budskap: Men nu har Kristus uppstått från de döda…

Paulus hade ju själv mött honom på vägen mot Damaskus – det mötet som ledde till den totala för­ändring av Paulus liv. Förföljaren blev efterföljaren.

 Uppståndel­sens verklighet var helt avgörande för Paulus. Då Paulus håller sitt försvarstal inför kung Agrip­pa och den romerske ståthållaren Festus är det trossatsen om Jesu uppståndelse som han av­slu­­tar sitt tal med, men blir avbruten av Festus som tycker att han yrar och är galen. För den romers­ke ståthål­laren – liksom för många av vår tids människor – är detta inte möjligt. För Paulus var det en av­görande grundsats i hans tro.

 Är det möjligt att inte vara rädd ”för den yttersta grinden”?

 Nils Ferlin skriver i en av sina dikter: ”Vem ger mig sitt hjärta som en glädje och en tröst som en doft som ville leka mig om kinden att jag på mina stigar mot förgängelse och höst inte räds för den yttersta grinden.”

 Är det möjligt att inte vara rädd ”för den yttersta grinden”?

 Vad är det att tro? Kan han som inför Marta presenterar sig i orden vers 25 o 26kan han ge oss en sådan tro och trygghet att vi inte räds ”denna yttersta grind”? Jesus frågar Marta: Tror du detta? Den frågan blir frågan till var och en av oss i dag.

 Många lever utan evighetsperspektiv. Man förnekar det per­spektivet. Eller dagens allehanda tar all tid och ger vardagen dess prägel – trots att man anar eller tror på en verklighet bortom det sed­da och mätbara. Den torftighet och tomhet som många upplever i dagens samhälle har sin grund i bristen på evighetsperspektiv över livet. I dagarna aktualiseras det växande alkohol- och drogberoendet bland ungdomar, bland kvinnor och bland äldre som en flykt från vardagen och en bortträngning av livets svåra frågor.

 Vi kan behöva göra den bön någon skrivit till vår bön: ”Gud, du som har skapat mig i en värld full av frågetecken, gör mig till en frågare, som frågar på allvar för att om möjligt komma till ett svar. Gör mig till en sökare, som söker livet på allvar, som söker för att finna.”

 Mitt i livet och vår vardag kan det eviga pulsera. En förutsättning för detta är att vi lever vända mot Gud – och därmed vända mot framtiden, mot Guds framtid. Om vi ständigt ser in i backspegeln kom­mer vi att för­lamas, i varje fall att leva som fångar under tiden.

 När allvarlig sjukdom drabbar oss som hot mot livet kan också livsgnistan tyna bort eller slockna. Vi får då påminna oss att Jesus inte bara är Uppståndelsen på den yttersta dagen. Han är också Livet här och nu! Han tar oss varsamt i handen – om vi låter honom göra det – för att föra oss genom livet – också fram till den yttersta grinden – till och i den uppståndelsetro och trygghet som han vill ge oss.

 Det är vad den psalm vi skall sjunga uttrycker: ”Gud, i dina händer vilar jag i tro, vilar i din värme och din ro. Varje brustet hjärta, varje skadad själ famnar du i nåd och gör den hel. Nära vill jag leva, nära dig min Gud, i din omsorg finner själen ro, i din kärlek kan min kärlek gro.”                                     

Rambergskyrkan, Gbg 07.09.23

Written by leifherngren

augusti 16, 2010 at 16:46

Enheten i Kristus – 14 e tref

leave a comment »

Joh 11:49-52 o 17:9-11,1 Kor 1:10-13 o Ef 4:1-6

 Temat för denna söndag är Enheten i Kristus. En av dagens texter är en passionstext med orden: Jesus skulle dö för folket… för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett. Hans död skulle föda ett Guds folk, en kyrka.

 Är det så med Guds folk i dag?

 Vi skall senare sjunga en av Olov Hartmans psalmer om kyrkan i vilken han bland annat säger: ””Fast spridd i många länder är kyrkan endast en och har en enda Herre och en bekännelse. Av vatten född och Ande till ett och samma hopp hon går till löfteslandet med samma resekost.   Med undran och med löje ser världen hur hon slits av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.”

Kristi kyrka, som en kropp i kärlekens enhet är ett av huvudmomenten i Jesu förbön då han står i begrepp att lämna de sina. Han vet vad som kommer att ske. Han har mött självhävdelsen och individualismen i sin lärjungeupp. Han vet hur gemenskapen kommer att prövas och också ibland brytas sönder. Därför bad han för dem och ber för sin kyrka i dag att vi alla skall bli och vara ett!

 Jesus ber för denna enhet därför – som han säger – då skall världen tro på att du har sänt mig. Här upprepar sig Jesus och förtydligar: Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.

 Då skall världen tro…! Då skall världen förstå…!

 Vi talade vid ett tillfälle om splittringen i Kristi kyrka då någon sa att vi ju åker till var sin tapp allt efter­ vilken bensin vi önskar. Så är det också med oss och våra olika församlingar. Gäller alltså detta också Kristi kyrka med dess gemenskap och budskap?

 ”Varför sliter vi sönder och river isär Kristi lemmar?”

 En av dagens texter är ett utdrag ur ett av Paulus brev till försam­lingen i Korinth. Han skrev till församlingen på grund av den oro och tendens till splittring som fanns där och hade en ordentlig uppgörelse med korinthierna på grund av deras etikettering av sig själva som till­hörande olika fraktioner: 1 Kor 1:10-1 – Har Kristus blivit delad? Nej och detta måste också gälla hans kyrka. Därför blev hans budskap: Dela inte upp er i olika läger och församlingar. Kristus är inte delad!

 Tradi­tionen berättar att församlingen tog till sig vad Paulus skrev. 50 år senare fick församlingen ett brev av biskop Clemens av Rom då den på nytt hade råkat i svårigheter: Varför sliter vi sönder och river isär Kristi lemmar och gör uppror mot den egna kroppen? Varför har vi kommit till sådant oförstånd, att vi glömt, att vi är varandras lemmar?”

 De tenden­ser till splittring som han lärt känna ser han mycket allvarligt på och betecknar som ”mycket vidrigt och ovärdigt” deras vandel i Kristus ”så att ni genom er dårskap drar smädelse över Herrens namn och fara över er själva”.

 Pau­lus två brev och Clemens brev till församlingen i Korinth vittnar om hur oerhört allvarligt man i urkyr­kan såg på splittringstendenserna. Sådant som vi i våra församlingar ofta tar i försvar med ut­gångspunkt i att vi människor är varandra så olika. Men Kristi kyrka är något radikalt annorlunda än våra skiftande partibildningar. Den kristna församlingens kännetecken är mångfalden och inte enfalden

 Paulus tar upp detta i brevet till församlingen i Rom: Rom 12:4-6a. Detta påmindes vi om för några söndagar sedan – nådegåvorna och deras beroende av den gemensamma kroppen. Paulus visste att han då värnade om mångfalden värnade han samtidigt om enheten. Mångfald och enhet hör samman. Det är då vi söker skapa likriktning – antingen det gäller i tro eller i liv – som splittring upp­står. Likrikt­ning och splittring hör samman – på det religiösa likaväl som på det politiska och allmänmänsk­liga planet.

 Dela inte upp er i olika läger

 En splittrande faktor i församling och kyrka är hur vi ser på och läser Bibeln. I samtal och debattinlägg – till exempel bland annat om Mellan-Östern – brukas ofta begreppen evangelikal respektive liberal bibelsyn för att underbygga den egna ståndpunkten – eller för att avvisa andras.

 Bibelläraren Rune W Dahlén kom för några år sedan med sin mycket intressanta avhand­ling om Missionsförbundets turer kring synen på Bibeln Han brukar där begreppen konserva­tiv respek­tive libe­ral bibelsyn. Samtidigt visar han på problematiken med att använda dessa beteckningar. Begreppet li­beral bibelsyn kopplas av många till liberalteologi – en teologi som ifråga­sätter väsentliga kristna trossatser. En evangelikal bibelsyn utger sig ibland att vara ”en tro på Bibeln” som rakt igenom Guds ord.

 För mig är det uppenbart att alla kristna tolkar Bibeln och är tvingade att göra detta. Låt mig ge ett exem­pel som varit ödesdigert. Paulus skriver till korinthierna att mannen är skapad till Guds avbild medan kvin­nan är en avglans av mannen. Han återger judiska skriftlärdas tolkning av skapelseorden. De la be­rät­telsen i 1 Mos 2:a kapitel om kvinnans skapelse ur mannens revben som ett raster över or­den i dess första kapitel och omtolkade dessa. Där står det att Gud skapa­de människan till sin avbild… Som man och kvinna skapade han dem.

 Gud vare tack att det inte är så att kvinnan är mannens avbild utan att det för henne gäller detsamma som för mannen. Men därmed – grundat i vad det står i skapelseordet – konfronterar jag Paulus påstå­ende och tror som det står om mannen och kvinnan som Guds avbild. Tyvärr har det inte alltid skett.

 Kristen – utan något förtecken

 Också på Jesu tid fanns det skrifttroende relaterade till Gamla testamentet. De kallades skriftlärda och hörde som regel hemma inom fariseismen. Till dessa sa Jesus: Ni forskar i skrifterna därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv. De vär­nade om skriftens ord men var inte Kristustroende. De hade en tro på skriften men inte en relation till honom som skriften vittnade om. Bibeltro öppnar – enligt Jesus – inte himmelens port. Den öppnas av Herren Jesus Kristus.

 Min tro är inte en skrifttro, en bokstavstro utan en tro på Jesus som Kristus och därmed en tro på Gud som Fader, Son och Ande. Den tron får sitt innehåll och näring i den heliga skrift som Bibeln är för mig.

 Dessa olika sätt att läsa Guds ord är en av orsakerna till Kristi trasiga kyrka. Men Kristus är inte delad!

 För mig som i över 60 år läst Bibeln och i över 40 år som pastor sökt tolka dess budskap för mig själv och för andra är det upprörande att se hur man i sitt bokstavsnit kan döma ut andra kristna. Jag tjänar Kristi kyrka, som för Paulus – och för mig – är ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Bok­staven dö­dar, men Anden ger liv.

 Vad vi behöver är att tillsamman brottas med Skriftens ord, tillsammans söka tolka dess ord utifrån Jesu tolk­ning av denna i ord och i sitt liv. Med våra olika angreppssätt kan vi – och borde vi – tillsam­mans arbeta med Bibeln – med insikten att vi ibland tolkar den olika – i kärlek till varandra som kristna. Detta inte minst relaterat till bekännelsen Jesus är Herre.

 För att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett!

 Evangeliet vi tidigare lyssnade till var detta:  Joh 17:9-11

 Den katolske patern Wilfrid Stinissen ger oss nyckeln till hur vi skall gripa tag i frågan om kyrkans enhet – eller rättare sagt – till hur vi skall låta oss gripas för att bli redskap för kyrkans helande: ”Anden är den store eku­menen. Om vi låter honom leva ut i oss, växer vi samman, antingen vi vill det eller ej. Att göra till ett är hans ‘karism’. Han gör Fader och Son till en enda Gud. Han vill göra alla samfund till en helig kyrka, alla människor till en enda kropp. Han söker redskap för detta. Redskap med en villig­hetens ande. ”Kyrkan är Guds folk i vilket skiftande tungomål och skiftande ”talenter” får tjäna helheten, Guds rike. Detta i motsats till den individualism och elitism med dess gruppbildningar som trasar sönder både den enskilda människan, vår värld och Kristi kyrka. För Kristus är inte delad!”

 Församlingen står nu i ett nytt arbetsår. Kallelsen är att leva i enheten i Kristus – att vara och verka i enlighet med Jesu förbön – så att världen förstår – så att världen kommer till tro.

 Jesus säger: Jag ber för dem… jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen.

 Vi ber med ord ur Jesu förbön: ”Helige fader, bevara oss i ditt namn så att vi förblir ett. Vi ber inte att du skall ta oss ut ur världen utan att du skall bevara oss för det onda. Helga oss genom sanningen; ditt ord är sanning. Men inte bara för oss ber vi utan också för alla som genom våra ord kommer till tro. Vi ber att vi alla skall bli ett och att din kärlek skall vara i oss. Fader, Du gav Jesus din härlighet. Jesus, vi tackar dig för att du ger den vidare till oss för att vi skall fullkomnas och bli ett. Helige Ande, lär oss att världen då skall tro och förstå. I Faderns och Sonens och den heliga Andens namn. Amen.”

Leif Herngren  –  Borås 02.09.01

Written by leifherngren

augusti 11, 2010 at 20:21

Tro och liv – 11 e tref

leave a comment »

Matt 23:1-12, Jesaja 1:10-17 o Jakob 1:22-25

 ”Är du kristen?” Den frågan som ibland ställs kan få ett ganska ytligt svar. Ja, jag är född i ett kris­tet land – eller jag är döpt – då jag är ju en kristen. En annan fråga är: ”Är du religiös?” Vad skulle du ge för svar på den frågan? Om frågan ställdes till mig skulle jag inte bejaka den. Men är jag inte som pastor reli­giös!? Det som den här dagens texter tar upp gör det nödvändigt att fundera över bägge dessa frå­gor: ”Är du kristen?” och ”Är du religiös?” Dagens tema Tro och liv ställer oss – tycker jag – inför en tredje fråga – med en betydligt djupare frågeställning: ”Är du Jesu lär­junge?” Det är en personlig fråga som jag själv får ge mitt svar på.

 Vad handlar det om att vara kristen? Vad är det att tro? Det är frågor som ställs i alla tider och får ganska skiftande svar. En som kämpade med dessa frågor var Martin Lut­her. Han var munk och professor i bibelkunskap. Då han föreläste över Psaltaren stötte han åter och åter på ordet rättfär­dighet. Det blev ett ord som han ryggade in­för i upple­vel­sen av ovärdighet och dom. Han hade tidi­gare varit i Rom och som alla goda mun­kar i sin ivriga religiositet krupit upp för Pila­tustrappan bed­­jan­de sitt Fader vår på varje trappsteg. Han skulle svara upp mot de krav som ställ­des på honom enligt den religiositet han vuxit upp med. Men Luther fann inte den frid han sökte. Han fann inte sam­stämmighet mellan orden han läste och den religiositet han utövade.

 Den rättfärdige skall leva genom tron.

 När Luther kämpade med dessa frågor hände något då han i Romarbrevet läste: I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

 Det Luther genom sin intensiva aktivitet som munk inte funnit finner han i or­den om en rätt­fär­dighet från Gud. Det blev klart för Luther att Paulus talade om en rätt­fär­dig­het som inte var ett Guds krav på människan utan Guds gåva till människan. Han skriver själv: ”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själva paradiset. Strax fick för mig hela skriften ett helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

 Evangeliet öppnade sig för Luther. Det blev en annan ton i hans bibelunder­vis­ning. Han gick in i en allt intensivare kamp för ”rättfärdiggörelsen genom tron” mot den undervisning som la bördor på människor i form av krav och from­hets­övningar. Luther lärde sig se tron som förtröstan och tillit till kärlekens Gud.

 Luther tog upp kampen mot en religiositet som bars upp av gärningar. Människan skulle vinna Guds godkännande genom sitt handlande. Det var detta som mötte oss i den text av profeten Je­sa­ja som vi tidigare hörde läsas. Herrens ord till Jesajas samtid var att alla de religiösa riter de utö­va­de inte fyllde någon funktion. Vem har begärt detta av er när ni träder fram inför mig, ni som trängs på mina förgårdar?… När ni lyfter era händer i bön vänder jag bort blicken.

 Mitt i all deras religiösa nit var det något som saknades. Den rättfärdige skall leva genom tron och inte genom sin utövade religiositet.

 Luther hade fått göra samma upplevelse som Paulus en gång fick. Då Paulus i sin ytterst intensiva religiositet var på väg till Damaskus för att gripa judar som blivit lärjungar till Jesus fick han själv ett möte med Jesus och ställdes inför en radikal omvändelse. Han ger oss detta vittnesbörd om sitt tidigare liv – i sitt för­svarstal inför kung Agrippa då han gripits som lärjunge till Jesus: Jag har levt som farisé, i över­ens­stämmelse med vår religions strängaste riktning. Paulus var ett av vittnena då Stefanus ste­nades på grund av sin tro på Jesus.

 Vi vet vad religiös fanatism ställer till i dag i Guds eller Allahs namn. Att vara religiös är verkligen inte detsamma som att vara en av Jesu lärjungar.

 Tro och liv

 Dagens texter ställer oss inför tro och liv. Vad innebär det? En av denna söndags texter har vi inte läst. Det är en text från Jakobs brev med dessa ord: Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut.

 Kristen tro har genom tiderna inte sällan blivit något som formats i många vackra ord. En tro som fått sin plats i huvudet. Att vara kristen har varit att omfatta den rätta tron.

 Vad Jakob talar om är den levande tron – en tro som gäller livet och dess gestaltning. Det är precis detsamma som evangelietexten ställde oss inför i Jesu uppgörelse med sin tids religiösa ledare i deras missriktade religiositet: De skriftlärde och fariseerna har satt sig på Mose stol… men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.

 De praktiserade en fromhet för att – som Jesus noterade – människor skulle lägga märke till dem – en religiositet inför människor. Än värre det var en religiositet som präglades av att de skapade en mas­sa religiösa påbud och band ihop tunga bördor och la dem på människors axlar. De hade skapat – vad vår tid kallat – en syndakatalog att efterleva. I stället för det befriande evangelium som Jesus förkunnande fjättrade de människor i bud och förbud. Detsamma som i vår tid skett i såväl stats- som frikyrka.

 Lärjunge

Jakob talar i sitt brev om att blicka in i frihetens lag. Han talar om den tro som är en levande tro – tron som grunden för det kristna lärjungeskapet.

 Vad var det profeten Jesaja saknade i sin samtid? Han saknade inte utövandet av religiösa riter och bud. Men lyssna: Lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderlöses talan, skaffa änkan rätt.

 Det är att som kristen vara lärjunge – lärjunge till Jesus. Vi får i den helige Ande lära oss vad god­het och rättfärdighet är och göra det. Lyssna till Jesu egna ord i hans uppgörelse med död religio­sitet: Ve er… som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet.

 Också i dag sysslar vi alltför ofta inom kyrkorna med det som bäst kan betecknas med mynta och dill och kummin, ytliga egna frågor och struntsaker i stället för det som ligger i ett kristet lärjunge­skap – i det som dagens tema vill få oss att inse och leva i: tro och liv – en levande tro. Det var den rätt­färdighet Luther fann – en rättfärdighet genom tron – en levande tro som föder kärle­kens handlingar.

 Texterna i dag ger oss ett budskap med allvar i. Jag kunde ju denna sommardag bjudit på något mer lättsamt. Men då hade jag svikit allvaret i texterna. Men det allvaret är grunden för ett lärjunge­skap under nåden. Det är hemligheten i det evangelium som frigör oss till att vara befriade och be­fri­ande kristna i den värld som behöver det Jesus talar om: rättvisa, barmhärtighet och trohet.

Björkö 2008.08.03

Written by leifherngren

augusti 11, 2010 at 17:19

Förvaltarskap i ett nytt annorlunda liv – 9 e tref

leave a comment »

Ef 4:20b-28 och Ps 8

”Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler! En gång hörde jag Mästaren spela på bara två strängar. Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument, hymn efter hymn, visa efter visa, utkristalliserad smärta, och jag visste: Den fiolen var jag! Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på, men i hans händer dög jag!”

Poeten Bo Setterlind fångar i sin dikt in något av det som dagens tema Goda förvaltare ak­tu­a­li­se­rar. Setterlind hade sett sina brister och sin trasighet – inte tillräckligt värd vara ett instrument värt att spela på. Trots allt – i Guds händer dög han.

Mot bakgrund av Paulus-texten som vi lyssnade till har jag som rubrik över mina tankar: Förval­tar­skap i ett nytt annorlunda liv. Paulus utgår ifrån att vi lärt känna Kristus och att vi därför skall sluta leva som förut. Han tar upp följden av vårt möte och beja­kande av Kristus – om ett förr och ett nu – om den gamla män­niskan och den nya männi­skan. Är detta att vara kristen något så radikalt? Och i så fall – gäl­ler det mig och mitt sätt att forma mitt liv?

Vi lyssnade från Psaltaren hur kung David såg Guds väl­diga skapelse – Guds himmel, må­nen och stjärnorna – och hur liten och obetydlig han då såg sig som människa. Han ställde så frågan: Vad är då en människa? Frågan med tillägget: att du tänker på henne – att du bryr dig om oss!?

Förvaltarskap i ”den gamla människan”

 Vem är jag egentligen? Har jag något värde? Kung David bär med sig bilden från skapel­seb­­e­rät­tel­sen att människan formats till Guds avbild – i ett förvaltar­skap av skapelsen som lagts i hennes hän­der för att bruka och vårda? Han säger: Du gjorde honom nästan till en gud. Är det så? Och gäller det mig? Är jag brukbar i Guds händer i detta förvaltarskap?

Eller är Hjalmar Gullbergs upplevelse av människan mer korrekt då han skriver: ”Vårt liv är avig­sidan av myntet med Konungens bild… Vårt vä­sen är ondska och vacklan. Vi blev tagg, där han ska­pade ros… Vår släkt som mot avgrunden styr är Konungens karikatyr.”

I sitt brev till efesierna besvor Paulus dessa att inte längre leva som hedningarna. Vi säger inte hed­ningar utan sekulariserade människor – om dessa som inte bekänner sig till Kristus. Paulus visar på ett sätt att leva utanför det liv som Gud ger – ett liv behärskat av okunnighet och att utan någon skamkänsla ge sig hän åt ett själviskt liv bedragen av sina begär. Han talar om människors tomhet. Media gör allt genom dokusoper och skådespel för att dölja denna världens tomhet.

Varningssignalerna om följderna av det liv som i dag präglar vår värld kommer från forskare och poeter – inte så ofta från oss i kyrkorna. Det förvaltarskap som gäller är ställt under kon­su­mismens baner. Vi står inför val som gäller vår livsstil och våra värderingar. Frågorna är vem och vad som styr våra liv. Det hand­lar om vår brottning med det materiella – med Mammon, den personi­fi­ering Jesus brukar. Det arameiska ordet mammon, rikedom, har tro­ligen släktskap med ordet aman som betyder det man förtröstar på. Jesus talar alltså med begreppet Mammon om våra peng­ar. Vi kan också bruka ord som Kapi­ta­l eller Marknad.

Förre ärkebiskopen Gunnar Weman och Lars Lindberg, tidigare rektor på THS, skriver i bo­ken Ut ur guldburen: ”Hur ofta har vi inte under de senaste åren hört ‘Marknaden’ nämnas i de ekonomiska ny­heterna som ett nästan mytiskt väsen, en gudom. ‘Marknaden reagerar positivt’, Mark­naden tycker inte om det nya förslaget’. Är inte Marknaden märkvärdigt nära släkt med Mammon, den enda gud som Jesus polemiserar mot med namns nämnande? Ingen kan tjäna två her­rar… Ni kan inte tjäna bå­de Gud och Mammon. Martin Luther skrev i Stora katekesen: ‘Mammon är den vanligaste avguden på jorden’.”

Förvaltarskap i ”den nya människan”

Åter till Paulus ord: Ni har lärt känna Kristus… Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan… Se till att ni förnyas i ande och förstånd och att ni klär er i den nya människan, som har skapats ef­ter Guds bild, med den rättfärdighet och den helighet som hör san­ningen till.

Bibeltexterna ställer oss inför frågan vad som gäller om oss. Lever vi som hedningar­na den gamla männi­skans liv? Är vi karikatyrer av vad tanken var med oss männi­skor? Eller – gäller Paulus ord oss: Så är det inte med er. Ni har lärt känna Kristus så att vi lagt av oss den gam­la människan och lever ett liv präg­lat av den nya män­niskan – som Guds avbilder.

Paulus säger också: Gör inte Guds heliga ande bedrövad. Den förnyelse som skall prägla det nya an­norlunda livet, ett gott förvaltarskap gäller ande och förstånd. Det finns andlighet utan förstånd som bedrövar Guds ande. Det nya livet i Kristus är – enligt Paulus – en andlighet präglad av rättfärdighet och helighet. Den människa som tappar bort känslan för helighet tappar också insikten om vad som är rätt och rättfärdigt.

Vi lever i en värld som skaffat oerhörd kunskap om såväl smått som stort. Mikroskopen och tele­skopen ger oss ofantliga inblickar i hur världen är uppbyggd. Men fakta och kunskaper är inte lika med förstånd. Förstånd definieras som att äga insikt och urskillningsförmåga – att kunna skilja mel­lan ont och gott, mellan oklokt och klokt. Är det vad som präglar vår värld i dag? Är det känne­tecken på vår fromhet?

Bibeln talar ofta om vishet som ställs mot dårskap. I Jesus Syraks bok läser vi: Det finns skarp­sin­nighet som förtjänar avsky… Det finns skarp intelligens som är orättfärdig. Syrak konstaterar så: All vishet kommer från Herren och finns hos honom för evigt… Före allt annat skapades visheten; tanke och insikt finns till av evighet.

Samtidigt hade Jesus Syrak upptäckt att visheten bär med sig problematik. Visheten kan upp­fattas som fjättrande och att vi förargar oss över hennes bojor. Vishet tvingar oss nämligen att handla, att ändra våra liv. Det önskar vi ju inte – eller!? Men Syrak utmanar oss: Sök vis­heten av hela ert hjär­ta. skall vi till slut finna den vila hon ger och att hennes fjät­trar blir vår starka rustning… Ty hen­nes ok är ett smycke av guld och hennes bojor är purpurband.

För Syrak gällde att älska visheten är att älska livet. Visheten ger oss vägen till det verkli­ga livet – ett annorlunda liv än det liv världen bjuder på. Visheten bär oss i ett sant och gott förvaltarskap.

Kyrkofadern Augustinus ville få oss att fundera över och upp­täcka mysteriet människan. Han skri­ver: ”Människorna beundrar det brusande havet, de uppstigande bergen och anblicken av himlen, men glömmer det underverk de själva är.” Han ber: ”Fader, tack för att du låter mig förstå. Tack för att du visar mig vägen. Nu vet jag hur jag skall göra för att med stolthet bära namnet människa.”

Så var det också för Bo Setterlind som fick förvalta de gåvor han tagit emot: ”Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler! En gång hörde jag Mästaren spela på bara två strängar. Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument, hymn efter hymn, visa efter visa, utkristalliserad smärta, och jag visste: Den fiolen var jag! Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på, men i hans händer dög jag!”

I Guds händer får vi vara goda förvaltare. Låt oss be med Augustinus: ”Andas i mig, heliga Ande, så att jag tänker heliga tankar. Mana mig, heliga Ande, så att jag gör det som är heligt. Dra mig närmare dig, heliga Ande, så att jag älskar det som är heligt. Styrk mig, heliga Ande, så att jag skyddar det heliga. Vaka över mig, heliga Ande, så att jag ger akt på det som är heligt.

Trollhättan 2010.08.01”

Written by leifherngren

augusti 11, 2010 at 16:40

Om vi tiger och lovsången skulle tystna…!? – Tacksägelsedagen

leave a comment »

Luk 17:11-19 o 19:37-40 och Ps 65:9-14

 Kände du igen din egen sinnesstämning denna söndagsmorgon i lovsångsbönen vi lyssnade till? (”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himlen.” i bönboken Jag sjunger ditt lov dagen lång) Kanske var det för att det var en ung afrikans bön som du inte kände dig hemma med hans glädje och anledningarna till lovsångsbönen? Den har ju fötts i ett fat­tigland. Vi le­ver i över­flöds­landet. Här är det inte lovsångstonen som har övertaget. Vi lever i klago­vi­sornas för­lovade land.

 Eller har jag fel? Är vårt land fyllt av lovsång och tack­samhet för allt det materiella flöde som kommer oss svenskar till del – i ett av världens rikaste länder. För det gäller ju fortfarande – trots alla påståenden om motsatsen. Och trots de ned­skärning­ar som äger rum i vårt sociala system som följd av en allt­mer sviktande soli­daritet människor emellan. Finns det mitt i all vår välfärd en allt större andlig fat­tigdom? Är det därför som lovsången tystnar?

 Ögon som ser …!

 Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

– det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Herren Gud en dag av jordens stoff formade en människa i vilken han inblåste sin egen livsande, skapade  en varelse till sin egen avbild

– den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv får leva – lyssna, andas in och ta in allt detta som vi nu ser framför oss …

– en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

 Där föddes en lovsång ur en andlig rikedom! Och så kunde han inte bara vara tyst. Nej…! Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen. En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.

 Har du sett dig omkring i sommar med allt vad na­turen bjuder på – hallonsnår, bär- och svamp­marker, bärbuskar och frukt­träd, åker­fäl­ten som mog­­nat till skörd? Ser du allt detta som utgör grund för tack­sägelse? Jorden vi fått att leva på är full av möjligheter, ger bröd till den som sår och skördar, bär frukt för den som planterar eller plock­ar från träd och buskar, ger lön för mö­dan för den som ger sig ut i höstens färgprakt och plockar sina trattkantareller och annat som skogen erbjuder …!

 Psaltarorden vi lyssnade till tidigare fångade in något av detta i sin lovsång: Gud, du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik… Du får säden att växa, du sörjer för jorden… Med regnskurar gör du jorden mjuk, du välsignar det som växer… Ängarna smyckas av fårhjordar och dalarna höljer sig i säd. Allt är jubel och sång.

 Guds omsorg om mig som människa

 Dagens evangelietext berättade om Jesu botande av de tio spetälska och om den ende – en samarier – som kom tillbaka till Jesus med sin tacksamhet. Bryr Gud sig om mig som enskild människa och min kropp och hälsa bland alla andra milliarder människor? Låt oss än en gång lyssna till den unge afrikanens lovprisning av Gud: ”Herre, vi tackar dig för allt, allt. Herre, jag tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred, trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete. Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet… ”

 Du kanske finns här som tycker att det var lätt att stämma in i lovsången i yngre år då häl­san stod bi. I dag är det så mycket som skymmer solen. Oron för vad morgondagen skall in­ne­bära tar överhanden.  Här är en bön jag funnit för min egen del och min livssituation i en av Psaltarens psalmer: Gud, från min ungdom har du fostrat mig, och ännu förkunnar jag dina under. Överge mig inte, o Gud, när jag är gammal och mitt hår har grånat, låt mig förkunna din kraft för nya släkten.

 Det är inte så enkelt med tacksamhet för dig som kommit hit i dag trots de krämpor av mer eller mind­re allvarligt slag som du känner av. Kan du trots detta känna Guds omsorg över ditt liv?

 Låt oss lyssna till det vittnesbörd som Harald Wollstad gav oss i sin bok Sjukjournal, dagboken som kom ut efter hans död. Wollstad var rektor på Ljungskile folkhögskola och engagerad i en rad oli­ka sammanhang då han ännu inte fyllda 45 år fick diagnosen obotlig cancer.

 I sin sjuksäng har han några dagar stavat på dikten ”Hänryckning” av Hjalmar Gullberg. Det är en dikt i vilken Gullberg skriver om döden som den rockvaktmästare som plockar av oss vår jordiska dräkt: ” Tyst i hallen står vid spegelramen rockvaktmästaren som gör herrn och damen från de tunga ytterplaggen loss… Medan i fem fack han lägger undan Ögon, öron, tunga, näsa, hud. Står vår själ i andakt och begrundan. Stjärnor brinner i den blå rotundan, där vi äntligen skall möta Gud.”

 Wollstad skriver att han trodde det skulle vara svårt att släppa mycket av det som fyllt hans liv. Ti­­digt fick han beskedet av doktorn att han måste sluta med föreläsningsresor och lämna de flesta sty­rel­se­uppdrag. Han protesterade och försäkrade att allt han gjorde bara var för skolan. Han var inte intres­serad av att leva på sparlåga. Men – som han skriver – rockvaktmästaren tog bara nästa ytter­plagg.

 Några månader före sin död skriver han: ”Jag frågar mig: Beror min trygghet, min glädje… på en jublande frälsningsvisshet? Jag tror egent­ligen inte det. I varje fall är det inte en triumferande frälsningsvisshet, ingen glädje över någon slags utvaldhet. Snarare upplever jag det som en trots-allt-trygghet – Guds hand finns där i det mörka djupet och fångar in också det hjälplösa, det förbrukade, det som för människor strängt taget är av ringa värde.”

 Ett vittnesbörd om Guds omsorg om mig som enskild människa!

 Vad skulle hända i vår värld om lovsången skulle tystna?

 I en annan av denna dags texter berättas det om vad som hände vid Jesu intåg i Jerusalem. Folket prisa­de honom som kommit, Jesus från Nasaret. Fred i himlen och ära i höjden – är lov­sång­ens ord i tack­samhet för vad som hänt på denna jord till vilken Skapelsens herre själv stigit ned i Kristus Jesus. De hade ögon som såg och öron som hörde och hjärtan i vilka tack­sam­hetens lovsång sprang upp.

 Men då höjde de förnumstiga religiösa ledarna sina röster: Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Je­sus, se till att lovsången tystnar.

 Det har i alla tider funnits människor som sökt tysta människors lovsång. Nils Frykman, en av väck­el­sens trubadurer, fråntogs sin lärartjänst och fick bege sig till Amerika – för att kunna fortsätta sjunga si­na evangeliska sånger om glädjen i Gud. Det märkliga är att det i bägge dessa fall inte handlade om den världsliga makten som sökte tysta glädjebudbärarna av evangeliet. Det var de religiösa ledarna.

 Jesu korthuggna svar till fariseerna blev: Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.

 Tänk om lovsången skulle tystna på vår jord…

…om bara den krassa – så kallade – realismen skulle råda … om bara det kalla förnuftet skulle gälla … om våra förhoppningar skulle tystas ned och våra visioner släckas … om vår glädje skulle stukas och slockna på grund av materialismens och teknikens herravälde … om vårt känsloliv skulle tuktas och utsläckas utifrån cynismens hångrin och människors oför­må­ga att se bortom det som ses och höra bortom allt det skval som fyller våra öron – och där­med våra sinnen … om jag skulle förlora den frihet Kristus gett mig och på nytt låta slavoket läggas på mig

 Nej, lovsången får aldrig tystna på vår jord.

 Gör den det kommer stenarna att ropa! Hur kan stenarna tala? Se dig runt omkring! Gör så som Jesus bad oss göra: Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor… se på stenarna på mar­ken! Se Bohusläns gra­nitklippor eller fjällvärldens mäktighet. Se och lyssna till skapelsens lov­­sång i vilken du också kan hö­ra stenarnas rop.

 Lyssna till profeten Jesaja: Se, Gud är min frälsning, jag är trygg och fruktar inte, ty Herren, Herren är min starkhet och min lovsång, och han blev mig till frälsning.

Lovsången får inte tystna. Och det beror bland annat på oss. Då jag säger detta ser jag framför mig den TV-sända gudstjänsten från Storkyrkan i Stockholm för ett antal år sedan, i vilken Desmond Tutu deltog. Det var innan apartheidregimen hade fallit, mitt under hans svåra år. I gudstjänsten under musiken steg han upp och med ett ansikte strålande av glädje börja­de han en dans i kyrkan som drog många andra med sig – en dans och lovsång till Herrens ära.

 Lovsången kommer aldrig att tystna. Det kommer alltid att finnas människor som har ögon som ser det som föder lovsång i en människas inre. Är du en av dessa ur vilken lovsången stiger?

 För detta krävs det en lyhördhet och ett slags ögonens inre ljus för vem Gud är och för vad Gud gör – i mitt eget liv – i andra människors liv – här och nu på denna jord. Amen. Halleluja!

Johannebergs mk Göteborg 2006.10.08

Written by leifherngren

juli 15, 2010 at 13:36

Ett befriande budskap – sön f domsönd

leave a comment »

Matt 25:1-13

 ”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar  mot evigheten: evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila. Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad  och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Så fångar poeten Werner Aspenström in människors livsmönster i sin dikt ”Mä­tar­lar­ven”. Fångar han också in våra liv i dessa ord – en inrutad vardag utan större perspektiv. Eller är vi – som Jesu lärjungar präg­lade av att vi hör hemma i Kristi kyrka – ett befriat och befriande Guds folk.

 Inför kyrkoårets avslutning med dess rannsakande texter och för en jubilerande församling får vi fun­dera över: Vilka är vi? Och vart är vi på väg? Det är en fråga för oss både som samhällsmedbor­ga­re och som kristna. Vart är vi på väg i såväl samhälle som kyrka?

 Bibeltexterna i dag handlar om Jesu återkomst under rubriken ”Vaksamhet och väntan”. Jesus tar i sitt tal om tidens slut upp män­niskors frågor om vad som skall ske i framtiden, om vilka tecken som skall förebå­da änden och hans återkomst. I Jesu liknelse om de tio brud­tärnorna, som gått ut för att mö­ta brudgummen betecknas fem av Jesus som kloka me­dan fem som oförståndiga. Frågan är i vilken grupp vi hör hemma: till de kloka eller till de oförståndiga?

 Paulus gjorde en tidsanalys i sitt andra brev till Timotheos med ett lika djupt allvar som Jesu ord: Det skall du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår. Då kommer människorna att tänka bara på sig själva och på pengar…

Gäller dessa ord också vår tid? Är det bara det typiskt negativa perspektiv som så ofta präglar oss reli­giösa i vår analys av samtiden? Eller är det inte just detta som media sköljer över oss?

 Kyrkofadern  Augustinus gjorde följande reflektion över sin tid: ”Tiderna är dåliga, tiderna är svåra, så säger människorna. Det är vi som är tiderna. Så som vi är, så är tiderna.” Har han rätt i detta? Är den fak­tiska situationen den att det är vi som brukar respektive missbrukar tiden? I stället för att skylla ifrån oss på ”tiderna”, så får vi rannsaka oss själva och hur vi lever vår stund på jorden, hur vi bru­kar vår tid – som enskilda människor och som folk.

 Stämmer det att vi i kyrkorna nu för tiden är ganska tysta då det gäller att söka tolka vår egen tid och sia om fram­tiden. Är det så att för den seriösa tidsanalysen och för varningsorden sva­rar i dag andra grup­per utanför kyrkorna som poeter, forskare, filosofer och aktivister av skif­tande slag. Gäller Aspen­ströms funderingar oss – att vi rör oss på vårt lilla körsbärsblad? Handlar Jesu ord om oss: När brud­gummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn? Eller – vad värre är – är vi som de fem flickorna utan olja – vår tro får inte den näring den behöver och tynar eller har slocknat?

 Frälsaren, Befriaren – och ett befriande budskap

 Kyrkans herre, Jesus Kristus, bär namnet Frälsaren, Befriaren. Han kom med ett befriande budskap. Befrielsen har i alla tider gällt band av de mest olika slag – som synd och skuld men också annat som fjättrar människor. Men hans frälsning har aldrig enbart varit en befrielse från något utan också en be­frielse till något, en upp­rät­telse till att bli Någon.

 Endast den som inser att hon är bunden söker bli fri. Jesus hävdade i Nasarets synagoga att han hade kommit för att befria de fångna – ge de för­tryckta fri­het! Jesu smärt­samma upp­levelse var att se sin samtids människor blinda för sin egen fångenskap – utan behov av honom och den frihet han erbjöd.

 Paulus gav gala­terna  denna hälsning: Till den friheten har Kristus befriat oss. Stå därför fasta… låt ingen lägga på er slavoket igen. De orden är och förblir en lika aktuell hälsning till oss i dag. Då vi tappar evig­heten ur sikte och fjättras till ett liv utan perspektiv läggs slavoket på oss. Kristus har be­friat oss till frihet. Kristi kyrka får aldrig vara en kyrka som trälbinder män­niskor under bud och lag.

 Kyrkans identitet uppfattas av många i dag utifrån vad kyrkan är emot, tagit av­stånd ifrån i trång mora­lism – inte grundat i vad hon står för! Kyrkans verk­liga identitet är den som hennes Herre gett henne – att vara förvaltare av ett befriande budskap – stå för liv och frihet. Jag möter den kristna församlingen i Skrif­­ten som Guds be­­fri­ade folk med kal­lelsen att vara en befriande kyr­ka!

 ”Folkets kyrka” i Latinamerika

 Låt oss se hur Guds folk i vår egen tid brutit upp och uppnått en helt ny trovärdig­hets­position. Jag tän­ker på ”folkets kyrka” i Latinamerika. Den från Europa importerade och konserveran­de teologin kas­serades och en levande befriande tro tog sig uttryck i befriel­se­­­teologi. Glädjebudet till de fattiga och befrielsen för de fångna, orden av Jesus i Na­sa­rets synagoga, förblev inte läng­re bara teologi och vack­ra ord. Evangeliets teori över­gick till praktik.

 För befrielseteologerna gäller att kyrkan är kyrka då den är folkets kyrka. Det är då inte lika med före­teelsen folk­kyrka som inte sällan är en prästkyrka. Folkets kyrka har sin starka koppling till den latin­amerikanska Kristus-bild som vi möter i deras sånger och dikter och de folkliga mässor­na där Jesus skildras som ”en man av folket – arbetare, bonde, gatu­för­säljare, arbetslös”.

 En omistlig del av det som skett i Latinamerika är framväxten av de så kallade basgrup­perna. I dessa har de fattiga, de förtryckta mötts. Den enskilde har stigit fram ur ano­ny­miteten och hopplös­he­ten och tillsammans med andra blivit Någon – en med­ansva­rig lem i Kristi kropp!

 I mitt möte med en sådan basgrupp i Montevideo i Uruguay slog mig likheten mel­lan den­­na grupp och de grupper av troende som under den stora folkväckelsen i vårt land samlades till konven­tiklar i hem­men kring Bibeln. I dessa grupper ställ­de man frågan om vad som stod skrivet och vad det nu innebar för dem själva och deras grannar – inklusive grannarna ute i värl­den!

 I basgruppen i Montevideo samlades vi till bön och läsning av Guds ord. Man ställde frågor­na om vad Ordet betydde för dem själva, fattiga människor i stadens arbetarkvar­ter. Mitt i grup­pen av fat­tiga och lite tafatta människor fanns också den kvinnliga advokaten från en av landets förnämare släk­ter. Hon delade Ordet med de övriga på deras villkor. Ordet och var­dags­livet kopplades samman.

 En levande församling möts i basgrupper till samtal kring Bibelns existentiella frågor!

 En kyrka i världen

 Kyrkans budskap om befrielse och frihet kan aldrig vara ett budskap riktat endast till en­skil­da män­niskor. Dess ärende är ett budskap som rannsakar och ifrågasätter ”makterna” och institu­tio­nerna. Det är dessa som institutionaliserar, befäster orättfärdigheten och ondskan och där­med för­trycket och män­ni­skors slaveri. Kyrkan kan därför aldrig som sann kyrka stå vid si­dan av sin tids po­li­tiska frågor. Hen­nes uppgift är inte den politiska men hennes mission berör i högs­ta grad samhället i dess uppbyggnad med politiska för­sam­lingar och politiska beslut.

 Inte sällan hävdas det – både från kyrkfolket själv och från politiska makthavare – att kyr­kan in­te skall lägga sig i de politiskt laddade frågorna utan hålla sig till sin – så kallade – uppgift. Men kyrkans kal­lel­se är ju att stå upp för frälsning, människors räddning från det som trälbinder dem, och där­för häv­da rätt och rättfärdighet. Så möter vi Guds pro­feter i gammaltestamentlig tid i närkamp med sin tids makt­havare. Jeremia talade domsord till kungahusen. Och Amos hade följande att säga till sin tids mäktiga: Ni förvandlar rätten till malört och slår rättfärdigheten till marken… Hör detta, ni som trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet.

 Den svenska väckelserörelsen tjänade som plantskola för förändringen av fattig-Sverige till det moder­na Sverige. En av väckel­sens pionjärer i Värmland, Mor i Vall, startade i mitten av 1800­-talet en sön­dags­skola för att ge under­visning och akti­vera barnen i bygden. Hon gick vidare och grundade en var­dagsskola. Då missions­före­ningen senare bilda­des tog den över ansvaret och hade som mest fyra sko­lor med utexa­minerade lärare. Mor i Vall fortsatte med att starta ett barn­hem. De förs­ta poj­karna köp­tes på fattigauktion. En sko­ma­kare anställdes som gav poj­kar­na en första bör­jan till yrkesutbildning.

 Sonen C J Nyvall, en av Missionsförbundets förgrundsgestalter, var en av förkämparna för all­män röst­rätt. Missionshuset Sa­lem, med plats för 800 människor, användes för opini­ons­möten. Kandi­dater i valen stod till svars för sina åsikter om allmän rösträtt, nykterhet, tullar och för­hål­landet Norge-Sveri­ge. Missions­föreningen samverkade med fackfö­reningarna och nykter­hets­föreningarna i frågor om allmän rösträtt och nykterhet. Två av fack­fö­reningarna bildades och leddes till en början av med­lemmar i missions­föreningens styrelse. Tron födde ett konkret samhällsansvar bland väck­elsens folk!

 Församlingens kallelse

 Kristi kyrka är ett befriat Guds folk med kallelsen att vara befriande människor! Då är försam­lingen en levande församling. Kristi församling har ett uppdrag:

+  Uppdraget är att vara Kristi kropp – hans fortsatta inkarnation – Ordet som blir ”kött” här och nu.

+  Uppdraget är att vara evangeliets kyrka som förkunnar frälsningens, befrielsens budskap – alltså glädjens budskap.

+  Uppdraget är att vara en kyrka under korsets tecken som förenar himmel och jord. 

+  Uppdraget är att vara med och forma morgondagen, förena forntid och framtid i nuet – skapa historia tillsammans med honom som formar historien och vill bruka oss till detta.

+  Uppdraget för Kristi kyrka – och därmed för församlingen här – är att vara en fol­kets  kyrka –  Ty så älskade Gud världen – människorna.

 Var finner vi denna församling? Är det inte ”bara en dröm” utan nå­gon som helst förankring i verklig­heten? Är det så att den grå vardag som många säger sig uppleva i dagens kyrkor hör samman med av­saknaden av en vision hos Guds folk?

 Avsl Werner Aspenströms mätarlarv nöjde sig med att bli kvar på sitt körsbärsblad och mäta upp den sträcka den vandrade. Hur är det med oss? Och vad är i så fall ”vårt körsbärsblad”? Också en kristen människas horisont kan vara som detta ”körsbärsblad”.

 Men du känner säkert till att mätarlarven bär på förutsättningarna för ett helt annat liv än vandring­ar­na på ett körsbärsblad. Larven skall en dag förpuppas – till synes dö – för att framträda som fjäril som lyf­ter från sitt körsbärsblad och trånga horisont.

 Du är på samma sätt kallad till ett liv i frihet och öppna horisonter. Du behöver inte förbli på ditt lilla körsbärsblad. Men vi har var och en att svara för vårt liv och våra beslut. De kloka flickorna i Jesu liknelse kunde inte ersätta de andra. Jesus läste i Nasarets synagoga de gamla profetorden för dig!: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fat­tiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

 Den visionen Jesus förmedlade la grunden till kyrkans oerhörda tillväxt under de första århundradena. Möj­ligheten till detta låg i Jesu ord: Jag är med er alla da­gar till tidens slut. Den låg hos honom som påskdagens kväll påminde de sina om uppdraget, andades på dem och sa: ta emot helig ande.

Bön: Vi lovar dig, Fader, Son och Ande, för det liv och den kallelse du fött oss till. Amen. Halleluja.

Kållered 2003.11.10

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 17:27

När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp

leave a comment »

 Predikan vid Missionskyrkans kyrkokonferens avslutningsgudstjänst på Slottskogsvallen i Göteborg 1995

 Det är med en speciell känsla som jag står här i dag. Drygt 500 m härifrån på gatan som slutar framför Slottskogsvallen ligger det hus där jag tillbringade mina första sju år. Sedan flyttade vi bara ett kvarter längre bort. Här på gräsmattorna och i skogen utanför Slottskogsvallen lekte jag som grabb.

 Jag växte upp tillsammans med tre bröder och våra föräldrar – Eskil och Märta. Av dem fick vi lära oss vad gudsfruktan var. Pappa var både lärare och söndagsskollärare och också ledare i GA, den ”gossavdelning”  jag tillhörde. Det hette inte scout då i Majornas mk!.

 Det viktigaste arvet från far och mor för oss fyra pojkar var den barnatro som de la grunden till.

Men vi kan inte leva på vår barnatro eller på fars och mors tro. Vi måste själva arbeta med livs-frågorna. Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Vad är meningen med livet här på jorden?

 Det är inte varken självklart eller enkelt att för sig själv eller med andra avge den personliga bekännelsen ”Jag tror” och söka svar på livets djupaste frågor i den kristna tron.

 Det handlar om nåden att få möta Jesus från Nasaret om vilken evangelisten Johannes säger: Ordet blev människa och bodde ibland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning…… åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.

 Det kan låta övermaga och lite stöddigt att med orden från väckelsens sångskatt bekänna som vi gjorde i mässan i går kväll att ”Det är saligt på Jesus få tro”. Det finns – som Anna Greta Wide uttryckte det –  säker salighet och salig osäkerhet. Den säkra saligheten mötte Jesus själv och tog upp kampen emot. Men det är ”saligt på Jesus få tro” då jag funnit hemligheten i ”att vara Guds barn blott av nåd”. Utifrån Guds kärlek ger Jesus mig rätten att vara ett ”Guds barn”. Jag vill här också påminna om de ord av Paulus som Anna Sara Larsson påminde oss om i sitt vittnesbörd på inre missionens högtid, vilket jag senare återkommer till: När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.

 Här står jag i dag i min tro och som pastor sedan 34 år. Vad innebär då tron för mig? Och vad ställs jag inför i den värld i vilken jag skall leva ut min tro? Missionsförbundet är ett barn av väckelsen. Vad står vi för som en del av Kristi kyrka? Vad är vår tro? Vilka är vi? Vad ger kyrkan till dagens människor? Vart är vi i vårt land på väg i dag? 

 Vart är vi på väg?

 Mose var den ledare som på Guds befallning ledde sitt folk ut ur fångenskap och förtryck i Egypten till ett utlovat frihetsland. Vid Sinai slog man läger och uppe på berget talade Mose med sin Gud.

 Folket fick vänta och blev otåliga efter en lång tid av strapatser och motgångar ute i öknen. Till sist tröttnar man på att vänta och ber sin andre ledare, Aron, att göra dem en gud. Tydligen ville man ha en annan gud än den Gud som Mose mött. Så tillverkade man en gud i guld i form av en kalv kring vilken man satte igång dansen i full intensitet.

 Men nu var Mose på väg ned från berget med de två stentavlorna på vilka Guds skrift var inristat. Han hör den väldiga sången från lägret och ser dansen kring guldkalven. Inför vad han ser slår han sönder Guds två tavlor.

 Kan du se denna scen framför dig? Från att ha varit på berget tillsammans med sin Gud står han där nu nedanför berget. Det är inte bara de två tavlorna som slagits sönder. Gud hade kallat honom att föra folket ut ur fångenskap och träldom för att det skulle bli Guds eget folk. Nu har de vänt Gud ryggen och tillverkat sig sin egen gud.

 Denna händelse med Israels folk för mina tankar till ett annat folk. Jag tänker på Sveriges folk som i mitten och slutet av förra århundradet fick uppleva stora väckelser – tider då Gud på nytt talade genom sina profeter. Jag ser hur detta folk befriades från förfallets och från fattigdomens och orättfärdighetens bojor – en tid då bönhus byggdes, då människor slöt sig samman och i omsorg bar varandras bördor och i solidaritet med varandra byggde ett nytt Sverige.

 Då las grunden till det samfund som många av oss i dag tillhör och tjänar. Men var står vi i dag och var står Sveriges folk? Var finns broderskapet och solidariteten i Sverige i dag?

 Jag ser hur andra gudar tillverkas – en tillbedjan av det vi själva skapat. Jag ser hur dansen kring guldkalven pågår. Jag ser hur Guds inristade bud har nötts bort och hur det folk som bekände sig till Herren Gud och var hans folk vänt honom ryggen och går sina egna vägar.

 Jag väljer att teckna vår tid med ord av den finske professorn och filosofen, Georg Henrik von Wright. Han anses av många alltför pessimistisk i sin uppfattning av vår tid medan andra ser honom som en profetröst. Han menar att då ”de gamla gudarna” störtades ersattes dessa med ”den moderna framstegsmyten” och tron på ”nödvändigheten av oavbruten ekonomisk tillväxt och expansion”. Han beskriver det som nu sker – då marknadskrafterna snart sagt skall styra allt – som att ”ekonomin löper amok” – som ”en galopperande kapitalism”. Och han tror sig se vår civilisations sammanbrott.

 Dansen kring guldkalven går för fullt och raserar så mycket av det goda och det fina och samtidigt ömtåliga hos människan och i skapelsen.

 Var står då vi – som i dag kallar oss för Guds folk – inför Mamons så ohyggliga herravälde? Vad har vi att säga inför den materialism som så totalt präglar vår vardag? Tror du att jag som  står i predikstolen – och du själv som lyssnar – står opåverkade av penninggaloppen och den utstuderade materialismens alla lockropp? Står vi inte som Guds folk ganska handfallna inför allt som sker? Än allvarligare: Har vi del i ansvaret för att Sveriges folk vänt Gud ryggen?

Att tro är att vara kallad till uppbrott

 Selma Lagerlöf har i sin bok om Nils Holgersson en scen då vildgässen på sin långa resa upp genom Sverige sjunger sin sång: ”Nu bär det till fjälls, Nu bär det till fjälls.” Nedanför sig på gårdarna ser de tamgässen i lugn och ro gå och äta och de ropar till dem: ”Kom med. Kom med.” Men tamgässen svarar: ”Vi har det bra, som vi har det.” Några unga tamgäss tycks ändå lockas av vildgässens rop men får då höra från de gamla gässen: ”Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa.”

 Vad är vi för slags ”gäss” som i dag befolkar kyrkorna? Tama gäss som går på marken och plockar sin föda – eller gäss burna av visioner med luft under vingarna. Har jag fel då jag hävdar att det finns alltför många tamgäss i våra kyrkor?

 Har möjligen poeten Nils Ferlin något att säga oss: ”Mest säger jag mådä, för jag tycker att dä ä liksom ingenting ä sagt när en bara säjer dä. Jag gräver i min jord  och behåller mina ord, och bibeln har jag lagt så den lyser på mitt bord. Gu skydde prosten och staten och innerligt tack för maten!”

 Herre Gud, hjälp oss genom helig Ande och eld över oss till att ha något att säga, något att ge!

 Genom Mose kallades Israels folk till uppbrott och umbäranden och till vandring mot det förlovade landet. I öknen mindes de Egyptens köttgrytor och gav upp.

 Genom Jesus Kristus står vi inför kallelsen att nu vara Guds folk. Också vi är kallade till uppbrott. Vi är kallade till att leva i denna världen men inte av den. Vi är kallade till ett lärjungeskap i Jesu efterföljd. Vi är kallade till Guds mission i Sverige och utöver världen!

 Att tro är att satsa sig själv i det livets lopp som Kristus inbjudit till

 Pappa tog med oss pojkar hit till Slottskogsvallen för att vi skulle få se Gunder Hägg och Arne Andersson – dåtidens världssensationer – slå världsrekord. Kanske hade Paulus en pappa som jag för vad vi kan förstå hade han stått på löparbanan och sett löparnas kamp. Han säger bland annat – och det gör han till oss då vi nu skall återvända till vardagen och våra församlingar: Ni vet ju att alla löparna i en tävling springer men att bara en får priset. Löp då för att vinna det. Var och en som tävlar måste försaka allt – löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar.

Var och en som tävlar försakar allt för en krans som vissnar…                Jag…? Vad i mitt liv vittnar om lärjungeskapets försakelse – att också jag satsar mig själv i det livets lopp som Kristus inbjudit mig till…?

Paulus fortsätter: Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden… Tro inte att jag redan har nått detta… Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp… Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Jesus Kristus.

När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp gör jag allt för att gripa detta med Kristus – hemligheten. Jag har det ännu inte. Jag är inte vid målet. Men jag har det i sikte och tappar inte målet. Jag sträcker mig mot det som ligger framför mig. Jag är på väg…!

 Eller…? En av anledningarna till att tamgässen inte lyfter och flyger är att de är vingklippta! Det finns alltför många vingklippta människor både utanför och innanför kyrkorna.

 Lyssna till vad Jesaja har att säga till oss som känner oss trötta,  slagna eller vingklippta: Vet du då inte, har du ej hört det, att Herren är en evig Gud…? Han blir ej trött och utmattas inte… Han ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka. Ynglingar kan bli trötta och utmattas, och unga män kan falla…

Om det sägs om unga män – vad är då inte att säga om en snart 60-årig predikant…!? Men lyssna: …  de som väntar efter Herren hämtar ny kraft, de får nya vingfjädrar som örnarna. Så skyndar de iväg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta.

 När nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp …  

Att leva i tro är för mig…  att vara kallad till uppbrott till det livets lopp som Kristus inbjudit mig till … att känna honom som ”ger den trötte kraft och förökar den maktlöses styrka”…  att genom den helige Ande formas till en motkraft – ett salt i tillvaron… … nåden att vara brukad av Herren Gud i helig tjänst i Guds mission i Sverige och utöver världen.

”Herre… Jag kommer till dig med min fråga: Vem är jag i skapelsens myller,  där människan tycks mig så liten?  Vem är jag? Jag frågar dig nu – för Herre, jag tror att du vet!

Jag kommer till dig som jag är.  Jag har inte mycket att visa och ändå jag känner det möjligt att komma inför dig så här. O Herre, du vet att jag tror!”

 Amen! Halleluja!

Slottskogsvallen Göteborg 1994.06.10

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 16:55

Jordens sång och livets vatten – midsommardagen

leave a comment »

1 Mos 1:2,6, 9-11, 20-22a, Job 38:25-30

Under predikan sjöngs Olof Hartmans psalm ”Gud skapade  de klara vattnen”, Ps o S 359

 Psalm 359 verserna 1-5

 Vad är ett underverk? Under antiken räknade man med ”världens sju underverk”: Babylons gylle­ne murar, Dianas tempel, Egyptens pyramider… Föremålen har skiftat: Colosseum i Rom, Kinesiska muren… De flesta är borta för alltid.

 I dag? Kanske något av de Babels torn som nu byggs upp med det urgamla syftet att göra sig ett namn? Kanske någon av dagens helt ofattbara datorer?  Kanske månraketen som gjorde det möjligt för några människor att bli mångubbar? Kanske en av de atomdrivna tridentubåtarna som i sig har kärnladdade missiler med en sprängkraft som tio gånger överskrider allt vad som brukades under hela andra världskriget?

 Jag tror inte att vi här skulle kunna komma överens om vad som i dag skall räknas till ”världens sju underverk”. Vi skall nu i stället ta in ett underverk som stått sig genom alla tider. Ett underverk som kom till vid jordens uppkomst.

 Vanligt vatten – det absolut vanligaste ämnet på vår jord! Utan vatten inget liv på jorden. Allt liv är för sin tillkomst och uppväxt helt beroende av vatten. Fostervattnet är förutsättningen för att du finns till. Vad värre är: du består till 2/3 av vatten. Av mina över 90 kilo är 60 = vatten!

 En av våra främsta naturkännare, miljökämpen Stefan Edman, avslutar sin bok Jordens sång: ”Så stiger från Jorden inte blott mänsklighetens svanesång, dödsmässan över det kosmiska livs­undrets sammanbrott på vår planet. För den som har öron att höra ljuder en annan sång, vackrare, klarare. Den kommer från markens och vattnets myllrande liv. Du hör den viska i kolatomer och vattenmolekyler. Den brusar i din egen kropp. Lovsången över den skapande Kärleken. Till Livets Herre från livet självt… Jordens sång”

 Rubriken för mina tankar är: Jordens sång och livets vatten.

 Först skall vi lyssna till något ur Skapelseeposet i Bibelns början: 1 Mos 1:2, 9-11, 20-22a

 Heligt vatten

 Temat för kyrkornas u-vecka för några år sedan var Heligt vatten? Det fanns ett fråge­teck­en efter te­mat som vittnar om att man inte såg det självklart för oss att sätta begreppet heligt fram­för det mest förekommande ämnet på jorden – för oss som vrider på våra kranar och låter rent vat­ten spru­ta ut. Kan vi sätta begreppet heligt framför vanligt kran­vatten?

 Skapelsens och livets vatten

 Det finns inget liv utan vatten! Fors­kar­na är överens med den kristna tron att detta förunderliga ämne är livets vatten. Vi sjöng med Olof Hartman: ”Gud skapade de klara vattnen och tände liv med de­ras syre och vindar blåste över havet. Gud såg att det var gott.”

 Stefan Edman ser vattnet som skapelsens blod. Livet på jorden är helt beroende av att vattnets världsomspännande kretslopp fortsätter som Skaparen en gång satte i rörelse. Varje år ”lyfter” solen 400 000 kubikkilometer vat­ten upp i atmosfären – du hörde rätt! Det vatten som sedan faller ned som livgivande regn över planetens yta och ger oss en meter regn på ett år – tyvärr mycket ojämnt förde­lat!

 Inför skapelsens och livets vatten har människor i alla tider stått både förundrade – då vatten funnits – och förtvivlade – då det uteblivit.

 Vatten är inte bara vatten! Vi möter det som upp­fris­kande dagg på blommor och buskar, som dimma och som älvadans på myrar­na. Vi älskar det som snö – till stor glädje eller förtret bero­ende på när det kommer och var det lägger sig. Vi ser det i förunderliga mönster som rimfrost på våra fönster. Som is ger det oss möjlighet att ”gå på vatten”.

 Jag och familjen har paddlat i sjöars vatten och badat i det salta vattnet på Bohus-Björkö, där vi bor. Med våra cyklop har vi sett något av det liv som finns i vattnet. I fjällvärlden har vi njutit av de väl­diga vidderna på våra skidor.

 Över allt möter vi detta vatten som skapelsens urelement. Det vanligaste av alla ämnen är i sanning livets vatten. Då jag nu dricker lite av det här vattnet så tar jag in i min kropp något som bildades vid jordens uppkomst. Det vattnet har kanske skvalpat omkring i Sargassohavet eller varit in­fru­set i Antarktis under några tusen år. Med vattnet så förenas jag med hela skapelsen. Min kropp blir en del av skapelsens gigan­tis­ka kretslopp. Det är ett ämne som släcker törst och som – då du dricker det – förs ut till alla dina 60 biljoner celler i din kropp!

 Stefan Edman får dela med sig av sina kunskaper till oss om vad han menar med att vattnet är ska­pelsens blod och om mysteriet män­niskan och vårt beroende av vattnet:

Vi själva, du och jag, är en lagun av Oceanen. Urgammalt havsvatten spolar dagligen ge­nom våra vävnader, vi står öppna mot havet. Molekylerna som i förra veckan runnit genom torskars blod och delfinernas hjärnor, betjänar nu våra celler och gör det möjligt för oss att leva. Vi badade och växte en gång i fostervatten – i en vik av världshavet i vår mo­ders kropp…

Det är en smula högtidligt att begrunda dessa sammanhang av skönhet och vishet i skapel­sens gemensamma levande kropp. Lika vördnadsbjudande är insikten att varje vattendroppe är lika gammal som planeten Jorden själv, kanske 4,5 miljarder år.

 Kan du höra jordens och livets sång i ditt eget inre? En sång till skapelsens herre!

 Inför våra tankar om detta med ”livets vatten” vill jag ställa frågorna som Job en gång gjorde:    Job 38:22, 25-30

 Kan du denna midsommar ute i naturen höra jordens sång? Den borde sjungas inte bara av näkter­galar och andra sångfåglar. Har du hört lommens läte över någon sjö? Hör du jor­dens sång i havre- och vetefältens sus?

 Psalm 359 verserna 6-9

 Heligt vatten… eller…?

 Så märkte du att i den skapelsens lovsång som Olov Hartman format kommer det plötsligt in en annan ton än lovsångstonen: ”Men fåglar dör och gräset vissnar och vattnet grumlas i var källa där människan går fram på jorden. Gud såg att det var ont…”

 Människan är skapad till ett ansvarigt liv. Det är en påminnelse till mig om att jag – inte bara vi som män­ni­sko­­slä­kte utan – att jag en dag får avlägga räkenskap för hur jag levde mitt liv. Den­na skapel­se las i våra händer. Vi skulle bruka och bevara den!

 Vi skulle inte förbruka och förstöra den. Vi skulle inte smutsa ned och förgifta dess vatten. Vi skulle inte bruka dess vatten på ett orätt­färdigt sätt. De flesta av världens rikaste länder lig­ger i de områden där det finns gott om vatten. De fattigaste ligger i den torraste zonen. Vatten­bris­ten i många u-länder ökar i dag klyftan mellan nord och syd, mellan oss rika och de fattiga.

 Gud give att vi tar till oss skapelseorden som ord att begrunda inför hur det ser ut i vår värld i dag. Som ord att begrunda inför – för att det som Hartman tecknar i sången skall få ske mitt ibland oss som samlats till gudstjänst här i dag:

En reningseld är tänd i världen, ett nytt förbund med jord och himmel är stiftat i ett bröd som brytes.

Vi skulle kunna tillägga: ”i det vatten som delas”! Biskop Ambrosius uttryckte grundläggande ska­pelsetro genom sina ord om att ”jorden skall brukas av alla gemensamt”.

 Jesus om livets vatten

 Vi skall strax fortsätta att sjunga de avslutande verserna i Hartmans sång, i vilka vi får bekän­na: ”När Jesus gick omkring ibland oss och gjorde väl och hjälpte alla förstod vi hur det var från början. Gud såg att det var gott.”

 Är det så att Gud i dag genom orden om skapelsens och livets vatten får ge oss insikten om heligt vatten. Den insikten vill i varje fall Han ge oss som en dag bad en kvinna om vanligt vatten att dricka och utifrån detta gav henne orden om det levande vatten han hade att ge.

 Den reningens eld som Hartman talar om vill Han ge oss som en dag ropade ut: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall det flyta strömmar av levande vatten.

Evangelisten tillägger att Jesus sa detta om Anden, som de som trodde på honom skulle få.

 Anden får hjälpa oss till insikten om att lärjungeskapet har att göra med både leve­brödet och livets bröd – så som det gestaltas i brödet vi delar med varandra i nattvarden.

Anden får hjälpa oss förstå att evangeliet handlar både om det levande vatten som Jesus ger oss och det vanliga vatten som är ska­pelsens och livets vatten. Heligt vatten!

 Den helige Franciscus talade om ”syster Vattnet”, broder Luften” och ”moder Jorden” och uttryckte vad vi alla borde känna ”Lovad vare Du Herre för syster Vattnet”.

 Jesus Kristus har helgat vattnet och hela skapelsen genom dopet och nattvarden. Vattnet blir livets vatten över vilket vi nedber helig Ande. Brödet och vinet är sprunget ur jordens frukt och männi­skors arbete.

 Vi får lära oss höra ”Jordens sång. Lovsången över den skapande Kärleken. Till Livets Herre från livet självt!”

 Psalm 359 verserna 10-12

Mössebergsgården Falköping midsommardagen 2005

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 13:56

Att förkunna rätten för folken – 21 e tref

leave a comment »

Matt 12:15-21, Jes 42:1-4 o Mika 4:1-4

 Jimmy Carter fick nyligen Nobels fredspris. DN påminde då om att Carter i samband med att han 1966 förlorade guvernörsvalet i Georgia under en skogspromenad fick ett möte med Jesus. Han blev kristen med hemort inom baptismen, har varit president och ef­ter det fredsmäklare i de svåraste kon­flikt­områ­dena i vår värld. Samtidigt har han varit söndagsskollärare i sin hemförsamling. En av hans nära vän­ner menar att Carters tro är hemligheten bakom hans medlarinsatser. Carter står i stark kontrast till Bushs krigsbudskap

Han skall förkunna rätten för folken

Rubriken över evangelietexten i dag är: Guds utvalde tjänare. Texten handlar alltså om Jesus. Det står i den citerade Jesaja-texten att Gud skall låta sina ande komma över ho­nom. Det får till följd att han skall för­kun­na rätten för folken. I texten återkommer begreppet rätten tre gång­er. Som en följd av den­na för­kunnelse konstaterar profeten att han som skall komma skall ge folken hopp.

 Från dagens gammaltestamentliga text av profeten Mika hörde vi följande läsas: ”Låt oss gå upp till herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar skall vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folk skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig.

Hur uppfattar vi dessa texter som i dag gått till Herrens hus?

 Mot bakgrund av dessa texter har jag som tema över min predikan satt: Att förkunna rätten för fol­ken. Den rätt som skall skapas, det skall inte ske genom våld. Rätten bland folken har varit ett bärande tema för söndagsskolläraren Jimmy Carter på sina medlaruppdrag.

 I evangeliets ord står det: Han skall förkunna rätten för  folken. I profetorden står det: Han skall föra ut rätten bland folken. Förkunnelsen går hand i hand med dess förverkligande.

 Bibelforskaren, Bo Johnson, visar på det mycket starka sambandet mellan teori och praktik vad gäller rätt och rättfärdighet. Det handlar inte om principer och vackra ord utan om en rätt som tar sig konkreta uttryck i handling.

 Vibeke Olsson har i sin romansvit om den första kristna tiden i Rom en underbar scen. Slavinnan Sabina förundras över att hon kallas vid sitt förnamn. Än mer förundrad blir hon då de troende möts i hemmet där hon är slav och får tjäna vid deras måltid och nattvard – och dessutom erbjuds att vara med vid bor­det. ”Vad är det för en gud, som befallt dem att se sina slavar, som bröder och systrar?”

 Det är den Gud som sänt sin Son för att förkunna och föra ut rätten bland folken!

Den profetiska kyrkan i dag

Vi pastorer var för någon månad sedan i Stockholm för konferens under temat Den profetiska kyrkan i dag. Vi hade besök av två pastorer från Sydafrika, en kvinna, Nomabelu Mvambo-Dandala, och en man, Malcom Damon.

 Mvambo-Dandala avslutade sitt första anförande med Paulusorden: Anpassa er inte efter denna värl­den utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar. Då hade hon bl a sagt: ”Gud kallar oss till förändring till ett bättre liv. För en hållbar utveckling behövs det en förnyad moralisk medvetenhet som placerar människor och jorden över ekonomisk tillväxt och anhoppning av rikedomar.”

Hon ställde oss inför följande frågor: ”Om vi tillber en rättvis Gud hur kan vi då stödja en ekonomisk ordning som grundas på snålhet, brist och själviskhet?” ”Om Gud ger oss rätten att förvalta skapelsen hur kan vi då acceptera ett ekonomiskt system som sätter vinsten före människor?”

 Både Mvambo-Dandala och Damon citerade i sina anföranden den profet, Mika, vi läst i dag,. Jag läser några verser av profetens analys av sin tid: Ve dem som tänker ut illdåd och ofärd där de ligger i sina sängar och går till verket när dagen gryr – det står i deras makt! De får lust till åkrar och stjäl dem, och till hus och tar dem.  De lägger under sig både man och hus, både ägare och egendom.

Har detta något att göra med vår tid? En av näringslivets egna, Bo Ekman, tog nyligen upp de etiska frågorna mot bakgrund av den förtroendekris som bl a orsakats av att ”delar av näringslivets ledarskap är avslöjat med fingrarna i syltburken”. När företag förlorar kontrollen över girigheten lurar katastro­fen. Han citerar den ameri­kanske statsbankchefen Alan Greenspan som ser en ”smittsam girighet” inom det amerikanska närings­livet.

 Profeten ställer frågan: Hur skall jag nalkas Herren? Och får svaret: Människa, du har fått veta vad det goda är, det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.

 En av USA:s mest kända förkunnare och författare är Jim Wallis. Han hade observerat hur ofta be­grep­pet rätten återfinns i Bibeln. Han klippte ut alla dessa ställen och fann då att Bibel alldeles föll i sön­der. Den höll – bildligt talat – inte ihop utan detta begrepp. Sedan konstaterade han som den ameri­kan han är att detta är den amerikanska Bibeln. Det är naturligtvis en mild överdrift. Wallis är ju med sitt profe­tiska budskap själv amerikan.

 Vilken Bibel står då vi för här i Sverige? Hur läser vi Bibeln och vad läser vi i den?  Vad av Bibelns ord låter vi sjunka ned i våra hjärtan för att där åstadkomma den förvandling som Paulus talade om.

 Rätten och rättfärdigheten springer fram ur Guds kärlek

 I går morse läste jag på nytt den 33.e psalmens 5.e vers i dess engelska översättning: The Lord is a lover of righteousness and justice; the earth is filled with the Lord´s unfailing love.

Den svenska översättningen är betydligt tamare: Rätt och rättfärdighet älskar han, Herrens kärlek fyller hela jorden.

 Den Gud som älskar och är barmhärtig är – just därför – rättens och rättfär­dig­hetens Gud. Kärleken ac­ceptera aldrig orätten och orättfärdigheten. Så hälsades vi till gudstjänsten i dag med orden:

Detta är kärleken: att leva efter hans bud. Ja, detta är budet som ni har fått höra: att ni skall leva i kärleken.

 Jesus söker i sina ord inför den yttersta dagen göra klart vad som är – respektive inte är – kärlek och barmhärtighet. Det är – enligt Jesu – inte kärlek… … att låta människor hungra och törsta i ett ovärdigt och nedbrytande liv. … att låta människor förbli nakna, utan tillgångar och avstå från att dela med oss och skära ned på det bistånd vi tidigare gett … att stänga den hemlöse utanför folkhemmet och inte välkomna främlingen … att skära ned på vården för sjuka och äldre, inte bry oss om dem och lämna dem utan besök … att sätta människor i fängelse, strunta i dem och lämna dem åt sig själva

 Var möter vi den profetiska församlingen i dag? Den församling för vilken rätten är ett lika avgörande budskap som det är i den Heliga Skrift? Vad är vi som församling?

Anpassa er inte efter denna världen utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar

Det var de ord de sydafrikanska pastorerna påminde oss om.

 Den Heliga skrift vill hjälpa oss till förnyelse av våra tankar. Det sker då Ordet genom den Heliga Anden blir levande för oss.

 Dilemmat är att vi inte sällan läser in tankar och mönster vi fått oss till del av vår omvärld. För mig är det uppenbart att alla kristna tolkar Bibeln och är tvingade att göra detta. Men ibland läser vi in vad där inte står. Låt mig ge ett exem­pel som varit ödesdigert och som hör samman med rätten mellan man och kvinna. Paulus skriver till korinthierna att mannen är skapad till Guds avbild medan kvin­nan är en av­glans av mannen. Han återger judiska skriftlärdas tolkning vilka la skapelsebe­rät­telsen i 1 Mos 2:a ka­pitel som ett raster över berättelsen i dess första kapitel och omtolkade dess ord. Där står det att Gud skapa­de människan till sin avbild… Som man och kvinna skapade han dem.

 Gud vare tack att det inte är så att kvinnan är mannens avbild utan att det för henne gäller detsamma som för mannen. Men därmed – grundat i vad det står i skapelseordet – konfronterar jag Paulus påstå­ende och tror som det står i skapelseorden om mannen och kvinnan som Guds avbild. Det var så som Jesus mötte såväl mannen som kvinnan. Tyvärr har det inte alltid skett. Också detta handlar om profe­tens ord: Han skall föra ut rätten till folken.

 Orden om rätten på vår jord kan bli tyngda av moralism och därför en tung börda på våra ax­lar utifrån frågan hur vi skall kunna svar upp mot dessa ord. Vi får då – inte som en ursäkt för att inte bry oss om dessa ord utan – i arbetet med förnyelsen av våra tankar lyssna till profetorden om Jesus: Han skall inte bryta av det knäckta strået eller släcka den tynande lågan.

 Gud vill bruka människor för rätten bland folken. Han vill få räkna med mig. Men ordet säger oss ock­så det som är avgörande. Det är han som en dag slutligt skall föra rätten till seger. Till det får vi säga: Amen, låt så ske.

 BÖN:  Låt oss så helt förvandlas att vi med glädje kan ge andra av oss själva och bry oss om varann. Och låt oss så befrias att vi av nåd en gång, älskade och förlåtna, jublar i skratt och sång.

 Leif Herngren – Bohus-Björkö 1003.11.09

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 12:13

Kristen i en värld där Mammon råder – 17 e tref

leave a comment »

Matt 6:19-34

 ”Ur en stinkande källa drack han vatten. Han blev sjuk och gick bort från mej den natten. När hans blick hade slocknat då gled klockan ur hans hand. Och, Kristina, guldet blev till sand. Åh Kristina, guldet blev till sand.”

Vi är säkert många som sett och gripits av musikalen ”Kristina från Duvemåla”. Med Roberts sång efter hans hemkomst efter letandet efter guld och hans förlust av sin kamrat. ”Guldet blev till sand.” Det är bland annat detta som dagens bibeltexter handlar om.

 Vad är det att vara kristen i dag? Och vad innebar det att vara kristen då kyrkan en gång växte fram? Ett svar får vi genom att lyss­na till citatet ur ett brev som skrevs under den kristna kyrkans allra första tid av en okänd till en man, Diognetus, som med stort allvar ställt frågor om de kristna, deras gudsdyrkan och deras liv. Brevet återfinns bland De apostoliska fäderna. I brevet står det:

”De kristna är varken till land, språk eller seder skilda från de andra människorna. De bor var­ken i egna städer eller använder någon främmande dialekt eller lever något egendomligt liv. De­­ras lära har inte uppfunnits genom lärda människors tanke och uträkning, inte heller före­träder de någon tro av mänskligt ursprung, såsom några gör. De bor i grekernas städer såväl som i barbarernas, allt efter som var och en har fått på sin lott, och de följer landets seder i dräkt, föda och det övriga levnadssättet. Men däri visar de också sin vandels förun­derliga och erkänt ovanliga hållning.

De bor i sina egna fädernesland, men såsom gäster. De har del i allt såsom medborgare, men de uthärdar allt såsom främlingar… De gifter sig som alla och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla, men inte deras säng. De finns till i köttet, men le­ver inte efter köttet. De vistas på jorden men är medborgare i himlen. De lyder de stiftade la­gar­na men överträffar dem genom sitt eget liv. De älskar alla men förföljs av alla… De dödas men görs levande. De är fattiga men gör många rika. De saknar allt men äger över­­flöd på allt.”

 Frågan jag vill ställa är: Vad är det att vara kristen i dag – i vårt sam­hälle – utifrån våra förhållanden?  Den frågan behöver vi alla ställa – antingen vi bekänner kristen tro eller inte. Som kristen  fres­tas jag att bli kvar i mönster – som kanske gäll­de tidigare – men som inte svarar upp mot da­gens kal­lelse. Vår kallelse är inte att forma ett lärjungeskap utifrån hur andra gjorde det under helt and­ra förhållanden än våra. Ändå är det ibland mycket nyttigt att se hur andra lyssnade in evangeliet – hur de levde. Gäller karaktäristiken för den första tidens kristna också mig, min tolkning av vad det är att vara människa och kristen?

 Mammons värld

 Av evangelietextens ord i dag tror jag vi helst tar till oss orden om att se på himlens fåglar och på ängens liljor. Men det finns en bakgrund till de orden som vi inte får tappa bort. Jesus sa i texten vi lyssnade till: Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon.

 Jesus ställer oss genom sina ord inför ett val som gäller hela vårt liv, vår livsstil och våra vär­deringar. Hans ord ställer oss inför frågan om vem och vad det är som styr våra liv. Det hand­lar om vår brottning med penningen och det materiella – med Mammon, som är den personi­fi­ering Jesus brukar för detta. Det arameiska ordet mammon, ”rikedom”, har tro­ligen släktskap med ordet aman som betyder det man förtröstar på. Bibeltexterna handlar alltså om pengarna och det materiella personifierade i begreppet Mammon. Vi kan också bruka begreppen Kapi­ta­let eller Marknaden.

Från GT har vi berättelsen om Israels folk som tröttnade på att vänta på Mose då han var i sam­­tal med sin Gud. De skapade sig sin egen gud och satte därefter igång en väldig dans kring denna guldkalv. Kan vi möjligen igenkänna vad som pågår i vår värld i dag – där inte bara marknads­fol­ket deltar utan också politiker och vi ”vanliga”?

 Låt mig citera från en bok som förre ärkebiskopen Gunnar Weman gav ut tillsammans med Lars Lindberg, tidigare rektor på Teologiska Högskolan, Stockholm: ”Hur ofta har vi inte under de senaste åren hört ‘Marknaden’ nämnas i de ekomomiska ny­heterna som ett nästan mytiskt väsen, en gudom. ‘Marknaden reagerar positivt’, Mark­naden tycker inte om det nya förslaget’. Är inte Marknaden märkvärdigt nära släkt med Mammon, den enda gud som Jesus polemiserar mot med namns nämnande? Ingen kan tjäna två her­rar… Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon. Martin Luther skrev i Stora katekesen: ‘Mammon är den vanligaste avguden på jorden’.”

 Det är naturligtvis ett stort allvar i Jesu ord om att det finns ett liv som prioriterar allt det mate­riella och då han säger: Allt sådant jagar hedningarna efter. Så ställer Jesus oss inför vad det är att vara kristen i Mammons värld – eller för att tala nutidsspråk: att vara kristen i en värld där Marknaden tillbeds. För i dagens Sverige där resur­serna skurits ned inom äldre­om­sorg, sjukvård, barnomsorg och skola är det de så kallade mark­nads­krafterna som gäller, är herrar. Samtidigt sätts det nya rekord på börsen med omsättningar var­je dag på ett antal milli­ar­der kronor. Många av oss har uppfattat att den kris som gäl­lt sam­hälls­­ekonomin också gällt vår privata ekonomi. Så är det – vill jag bestämt påstå – inte ge­ne­rellt. De flesta av oss andra har en eko­no­mi som gör det möjligt för oss att leva utomordentligt väl – inte minst sett ur ett internatio­nellt perspektiv. Ingen tidigare genera­tion svenskar har haft det så bra materiellt som vår. Det inklu­derar också oss kristna. Vad är det då att vara kristen i dag – i vårt samhälle – utifrån våra förhållanden?

 Gör er inga bekymmer – sök först Guds rike

 Det är Jesu svar på vår fråga. Jesus tar upp alla våra bekymmer och ger oss orden om att se på himlens fåglar och ängens liljor och lära av dem. Vad kan vi då lära av himlens fåglar och ängens liljor? Eller är de så att vi som människor ställt oss så vid sidan av och över den övriga skapelsen att vi inte anser oss ha något att lära av dem?

 Det är en radikal skillnad mellan att ha bekymmer och att göra sig bekymmer – v 27 – Däremot vet vi att vi med alla våra bekymmer kan förkorta våra liv flera alnar – v 31 och v 34 Gör er därför inga bekymmer…

 I en tysk översättning använder man orden umgang mit dem leidigen Geld. Vi har alla – an­tingen vi vill det eller inte – att umgås med, att leva tillsammans med Mammon och Marknaden. Klarar vi det? Har evangeliet fött en livsstil hos oss som fått till följd att vi orkar stå emot Mam­mons och Marknadens krafter? Får det några följder för mitt liv här på jorden att jag är kristen? Finns det krafter hos oss som gör att vi inte hamnar under den ohe­derlige Mammons herravälde?  Jesu ord ställer oss inför det som är temat över denna söndags texter: Ett är nödvändigt. Han sa: Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon?

 Är det dessa ord Paulus knyter an till då han skriver: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.

 Vad Jesus talar om är å ena sidan denna världens rikedomar och värden och å andra sidan det som – enligt honom – verkligen har värde: Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna?

 Då Jesus tog upp dessa frågor står det att fariseerna gjorde narr av honom. Vilken reaktion möter vi i dag bland ekonomer, politiker och marknadsfolket då vi påstår att det finns andra krafter än penningens som skall styra vår värld? Den faktiska situationen är ju den att inför livets avgörande frågor blir guldet till sand. Och vi skall inte och kan inte bygga vårt livs hus på sand!

 Är detta evangelium? Handlar detta om befrielse? Jag tror att många av oss innerst inne kämpar med frågan om vad det är att vara människa – vad livet egentligen handlar om. Vi inser nog att svaren på de frågorna ger oss inte Mammon eller Marknaden. Den in­sik­ten fö­der då frågan: Hur blir jag befriad från Mammons oerhörda krafter, dess bojor och band som söker snär­ja in min vardag?

 Jesus sa: Där skatten är kommer också ditt hjärta att vara. Var har jag ”mitt hjärta”? Var läg­ger jag till sist min förtröstan – både för dagen som är och för dagen som kommer. Den avgö­rande frågan är inte: Vad tillhör mig? Det är frågan: Vem tillhör jag? Leif, vad är det du djupast sätter din förtröstan till?

 Lyssna till evangeliet i Jesu ord: Er himmelske fader vet att ni behöver allt detta! Och därför: Sök först hans rike.

Majorna, Gbg 03.09.28

 

Written by leifherngren

juli 13, 2010 at 11:41

En herde, ett folk – 14 e. tref.

leave a comment »

Hes 34: (11-)17-31 och Joh 10: (1-)11-16

Inl ”Hallå!” Så hörde jag det ropas igen – jag vet inte för vilken gång i ordningen. Det var det sedvan­liga ropet från vår yngste grabb David som därmed talade om att han nu kommit hem. Samtidigt kollade han på det viset upp om det var någon hemma. Jag hade hört hans hallå se­dan han gick i småskolan och kom hem på rasten eller efter skolans slut.

Också som 20-åring då han kom hem över helgen från Jönköping från studierna där var det lika roligt att som tidigare få höra hans hallå, känna igen rösten och veta att han nu var hemma.

För honom själv tror jag det var på samma sätt. Det var signalen för honom att nu är jag hem­ma. Och då inte minst viktigt för honom att få klarhet i om det var någon annan hemma. Tidi­gare var det säkert en fråga om trygghet. Det kändes skönt om mamma eller pappa eller någon av de äldre syskonen var hemma. Det fick han reda på – inte genom att gå upp i huset och söka oss – utan ge­nom sitt hallå. Vi var en familj. Vi hörde samman. I familjen kände vi samhörighet och trygghet.

Får utan herde

Det är väldigt viktigt att höra hemma någonstans – i en familj eller i någon form av gemenskap. Vi vet att det är många som saknar detta. Det gäller barn. Det gäller våra ungdomar. Det gäller också oss vux­na människor. Minns vad Jesus såg då han vandrade omkring i städer och byar:

När Jesus såg människorna, fylldes han av medlidande med dem,

för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde…

 

”Fårskalle!” – Vad tycker du om att bli kallad för och liknas vid – ett får? Jag tror faktiskt inte att Jesus påstår att det är dumhet som gäller för oss människor – det som vi som regel menar då vi kallar varandra för fårskallar. Jag tror i stället att det är detta som jag tagit upp:
vi behöver trygghet
vi behöver någon stans där vi kan känna oss hemma
vi behöver någon som känner oss
vi behöver någon som vi känner

Har vi detta? Vi som hör hemma – eller hörde hemma – i en familj, vi vet att det inte räcker hela livet? Den familj jag växte upp i finns inte längre – pappa och mamma är döda och vi fyra poj­kar lever med våra familjer var för sig. Min egen familj är inte längre en familj – våra vuxna barn bor var för sig och vi på Bohus Björkö. Våra jordiska familjer bryts upp – på olika sätt.

Är det inte så att vi känner igen oss i Jesu ord – eller vi kommer längre fram i livet att göra det. Vi är som får utan herde, har det jobbigt – någon gång mycket jobbigt – är inte sällan hjälplösa, som Jesus såg många människor.

Som mamma och pappa var min hustru och jag ibland oroliga då David inte kom hem eller hörde av sig då vi väntade att han skulle komma hem. Det sa vi mer än en gång till honom. En dag sa han till oss: ”Vad tror ni då jag känner när ni inte är hemma eller inte kommer hem som ni sagt?”

Vi går till texten vi hörde läsas från Johannesevangeliet. Den handlar om en större familj – om en fa­milj som be­står! Det är Jesus som talar om sig själv. Han vill hjälpa oss att förstå vem han är – och hur­dan han är. Han vill att vi skall lära känna hans familj. Och han vill att vi skall bli med i den. Så säger han:

Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig…

Det finns olika får i fårahjorden

Bakgrunden till den här texten är bland annat profeten Hesekiels ord om Israels herdar och får, som vi tidigare hörde läsas. Där använder profeten samma bild för att tala både om ledarrol­ler­na och de vanliga människornas situation. Då tar han upp det svek han uppfattar Israels religiö­sa ledare gjort sig skyldiga till – Ve er, ni Israels herdar, som sörjer endast för er själva. Men han tar också upp att det finns skill­nader mellan fåren i det att han talar om: det fördrivna fåret, det sårade fåret, det svaga fåret –
men också v 14 det feta fåret och det starka fåret.
Det vilar ett djupt allvar över vad han då säger: jag skall själv döma mellan de feta fåren och de magra fåren  v 20,21

Men så säger han också: Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla  v 23 Ja, ni är mina får, ni är får i min hjord, människor som ni är, och jag är er Gud.  v 31

 

De orden pekar fram mot hurudan Jesus var mot de svaga, de sårade, de utanförstående – dessa som han själv kallade för hjälplösa.  Mina tankar går också till hans uppgörelse med dessa som av Hesekiel kallades för de starka och de feta fåren.

De orden måste ju också innebära en reflektion hos oss i dag om situationen i den fårhjord som den krist­na församlingen utgör. Där finns starka och svaga får. Där finns feta och magra får. Hur beter vi oss mot de svaga, de bräckliga i tron och i levernet. Hur möter vi de udda och kan­tiga och sårade männi­skor­na. Det finns många sådana i dagens samhälle – också i våra för­samlingar.

Jesus påstår att han känner dig

Jag känner mina får. Detta gör han ännu tydligare då han liknar sig själv vid en herde och säger att han ropar på oss, sina får, och kallar dem vid deras namn – Fårens herde ropar på sina får med deras namn.

Tror du att Jesus känner dig? Tror du att han vet vad du heter? Tror du att Gud vet vem du är? I en av våra sånger står det: ”Gud vet vad jag heter, Gud vet var jag bor, han vet vad jag tänker och han vet vad jag tror.”

Göte Strandsjö som skrivit den sången har säkert läst berättelsen om Jesus som den gode her­den och om oss som hans får och orden om att denne herden känner sina får – t o m vid namn. Jesu familj är ock­så Guds familj. Jesus kom till oss på jorden för att vi skulle få veta vem Gud är och hurdan han är.

Detta är specifik kristen tro – den tro som tecknats av Christina Lövestam med orden: ”Jag tror på en Gud som är helig och varm som ger kampglöd och identitet. En helande Gud som gör trasigt till helt, som stärker till medvetenhet. Jag tror på en Gud som gråter med mig, när jag gråter så allting är gråt…  Jag tror på en Gud som bor inom mig och som bor i allt utanför. En skrattande Gud som vill skratta med mig, som lever med mig när jag dör.”

Det var bland annat detta som Jesus vill säga till dig i dag med orden: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren… jag känner mina får, och de känner mig…

Det är samma grundtanke och tro som i Göte Strandsjös sång: ”Gud hör när jag sjunger, Gud hör när jag ber, han vet när jag gråter, och han vet när jag ler.”

En herde, ett folk

Vi kan missuppfatta denna Jesu liknelse och uppfatta att vi skulle vara en viljelös fårskock. Men hos profeten Hesekiel läste vi också: Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren.

Det är en genomgående tanke i Bibeln. Gud samlar ett folk därför att han behöver detta folk som sitt folk, som sitt redskap. Gud – säger profetordet – sluter ett fridsförbund, samlar ett folk – inte bara för deras egen skull utan – för att detta skall bli till välsignelse!

Detta slår också Petrus fast i ett av sina brev, där han säger: Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni är ‘ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.

Så påminns vi om i dagens texter att vi som Kristi församling finns till som Guds redskap i denna hans värld. Vi har ett uppdrag. Ni i församlingen här i Köping har – som Guds folk – att bära ut evangeliets budskap till människorna i denna bygd.

 

Temat över den här söndagens texter är Enheten i Kristus. Jesus talar i vårt text om En herde – en hjord. Det är också kallelsen för oss att leva ut.

Avsl Postfröken Eva som var söndagsskollärare här och hade undervisat om den gode herden. Frågan från en mamma om vem som var den gode herden. Det är den gamla postfröken i Svaneholm! ”Jag är den gode herden.

 

Också min far var söndagsskollärare. Han berättade den här händel­sen. Pojken uppe i Skottland som vaktade får. ”The Lord is my shepherd.”

Genom min pappa och min mamma – och i söndagsskolan –  fick jag redan som liten grabb lära mig något om Gud, om Jesus och om Guds stora familj. Jag fick också lära mig att jag var väl­kommen att höra hemma i den familjen. Det är jag mycket tacksam för.

Har du lärt känna den gode herden sådan som han tecknas i evangeliet i dag? Kan också du säga: Herren är min herde!

 

Du som inte hör hemma i någon församling är välkommen till Guds familj, till Kristi kyrka. Det välkom­nandet ger jag på uppdrag av honom som är den gode herden och som vill vara detta för dig. Genom Guds nåd har du en plats bland Guds folk. Tacka Gud för detta – att också du får vara med bland Guds folk!

Svaneholm 2002.09.01

Written by leifherngren

juli 11, 2010 at 20:39