Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for november 2010

Julevangeliet enligt Johannes – Juldagen

leave a comment »

Johannes 1:1-14

 Författaren Sven Delblanc skrev något år före sin död memoarboken Livets ax. Han skildrar i bo­ken sin mörka barndom som präglat hela hans liv. Det är fadern, beskriven som demonen, som för­mör­kar tillvaron i hemmet. Detta får konse­kven­ser för Delblancs upplevelser och uppfattning av Gud.

 Den unge pojken upplever sommaren och lever med i naturen. Han känner igen sig i den darrande aspen: ”Du skälver och är rädd som jag! Men vad är det för fader som skrämmer dig, om inte den Gud som är starkare än vi och utan barmhärtighet?” Han uppfattar sig leva ”i en ofrihet hård som ett skruvstäd. En grym Gud och ett obevekligt faders­välde bestämde vart steg han tog.”

 I en kyrka ser han en liten trästaty föreställande Maria, Anna – Marias mor – och Jesus. ”Jesus var skadad till oigenkännlighet, ansiktet var ba­ra en skrov­lig spjälkyta.” Detta finner han vara helt i sin ordning för ”Jesus och hans gär­ning kunde han aldrig förstå”. Det fanns ingen nåd och för­soning.

 På vinden dit han drar sig undan för att gömma sig för fadern hängde en bild med Jesus klappande på en dörr. Men på dörrarna till hans hem, skräckens hus hade Jesus al­drig knackat. Gården Mölna gick Jesus förbi.

Delblanc är inte ensam om att brottas med en Gud han inte förstår.

En som grubblade och kämpade med frågan om människans frälsning var Martin Lut­her. Han var inte bara munk utan också professor i bibelkunskap då han brot­­ta­des med frågorna om Gud. Han fö­re­läste över Psaltarens psalmer och stötte åter och åter på ordet rättfärdighet – ett ord som han ryg­gade in­för i upplevelsen av ovärdighet och dom. Han hade tidi­gare varit i Rom och som alla goda mun­kar bland annat krupit upp för Pilatustrappan bed­jan­de sitt Fader vår på varje trappsteg för att svara upp mot de krav som ställdes på honom. Men Luther fann inte den frid han sökte.

 Johannes skriver i sitt julevangelium – i det första kapitlets inledande del i hans evangelium:  Jesus var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

 Teologen Johannes tolkar vad de andra skriver i sina evangelier. Han hjälper oss förstå julens hän­del­ser. Varför det skedde som skedde. Då människan inte ser sitt ursprung ser hon heller inte sitt mål och meningen med livet – därför kom han till oss genom vilken allt hade blivit till. Därför att männi­skan tappat bort sin Skapare och därmed sin bestämmelse föddes barnet i Betlehem.

 Då teologiprofessorn och munken Martin Luther i allt sitt eget arbete och nit inte fann Gud kom Gud till honom. I mötet med Skaparen i Guds inkarnation i Ordet som blev människa och bodde bland oss fann Luther vägen till Gud – trons väg grundad i nåden och sanningen. Johannes skriver: Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

 Sven Delblanc levde – som så många andra – på grund av sin svåra uppväxt med en avgudabil­d i stäl­let för Jesu bild av vår himmelske fader. Därför att ”Jesus var skadad till oigenkännlighet” fann inte den unge Sven vägen till Gud. Den Gud han kände var ”en grym Gud” ”utan barmhärtig­het”.

 Men den Gud jag lärt känna genom evangeliernas berättelser – inte minst genom julens evangelium – är inte sådan. För mig har Gud fått ansikte i barnet i julens evangelium – i Jesus från Nasaret.

Vem är Gud för dig? Är han den himmelske fader som julens evangelium handlar om eller bär du på och brottas med en annan Gud? 

Gud får ansikte i Jesus från Nasaret – kärlekens ansikte

 Kristen tro – uttryckt i julens evangelium – proklamerar att Gud uppenbarade sig i Jesus från Nasaret – i barnet i Betlehem, i Jesu liv, gärning, död och upp­ståndelse. Detta deklarerar Johannes i orden:  Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Det är det vittnesbörd som den gamle gudsmannen Symeon avger i mötet med barnet i templet: Herre nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk…

 Mose önskade få se Guds ansikte. Han fick ”bara” se Gud på ryggen. Men Gud fick ansikte i Jesus. Jesus säger detta ofattbara till sina lärjungar – den som har sett mig har sett Fadern. Gud får ansik­te i Jesus från Nasaret!

 Det var detta budskap som bröt fram i den evangeliska väckelsen med Wal­denström och Ekman. Ett budskap sammanfattat i orden Gud är kärlek.

 Vi bor i en fastig­het bakom Andreaskyrkan, Missionsförbundets kyrka på Söder i Stockholm. Varje gång jag passe­rar kyrkans front kan jag på denna läsa just dessa ord: Gud är kärlek. Tidigare var jag pastor i Red­bergskyrkan i Göte­borg. Bakom mig där då jag predikade kunde församlingen läsa på fondväggen desamma orden: Gud är kärlek.

 Det är budskapet som Nils Frykman gav ord och glädje åt i sina texter och melodier: ”Fröjdas vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är. Se, huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär… O vilken ära: Gud är oss nära, Herren ibland oss bor. Han till de ringa himlen vill bringa. Säll den på honom tror!”

 Men Jesu uppenbarelse av Gud är inte ”den snälle och menlöse guden” som vi kan frestas att tro med den bild som Jesusbarnet inlindat i bomull på våra julbord kan ge oss. I Jesu fader möter vi Guds helighet och rättfärdighet – den Gud som psalmförfattaren fångat in i orden: ”Fader, du vars hjärta gömmer helighet som allting dömer, kärlek som förlåter allt, du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt. Dig vi bedja: låt oss känna att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är, att och vreda vindar leda hem till dig den du har kär.”

 Johannes vittnade: Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Mot den ofullkomlig­het som vi alla brot­tas med, mot de brister som vi smärtsamt blir medvetna om hos oss själva – då vi låter Kristusljuset lysa in över våra liv – står den Guds fullhet som Johannes här talar om. Guds full­het är ”det gudom­liga överflödet”!

 Vilket budskap predikas från våra predikstolar? Vilket budskap uppfattar människor i mötet med oss? Är det evangelium? Är det en tro som fötts i mitt hjärta då jag vände om till Gud och tog emot Guds julgåva – där han själv möter oss i barnet i krubban?

 Julens budskap utmanar oss att vara en befriad och befriande kyrka i nådens och sanningens tjänst – och därmed Kristi kyrka. Vi får vara burna av – och bärare av julens evan­gelium.

 Sven Delblanc hade inte uppfattat att Jesus någon gång knackade på hans dörr. Varför? Var det ingen som hälsade på och förmedlade evangeliets glädjebudskap? Vem klappar på deras dörrar som i dag upplever det så som Delblanc – och delar med sig av julens budskap?

 Sven Delblanc uppfattade att Jesus gick förbi både hans barn­doms­hem och honom själv. Hur är det med dig? Uppfattar också du att Jesus går förbi dig? Eller är det kanske så att du aldrig i Jesus känt igen Gud? Att se barnet i Betlehems krubba är att se Guds ansikte!

 Johannes sa om Jesus att hans egna inte tog emot honom, inte kände igen honom. Men han säger också detta som är julevangeliet: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn…

 Vill du nu då juldagen brutit in göra julsångens ord till dina ord? ”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå. Guds Son i nattens timmar där vilar uppå strå. Välkommen hit till jorden i signad juletid! Du är vår konung vorden som ger oss ljus och frid. Till dig vårt lov vi höjer, du barn i krubban där, och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.” 

Leif Herngren   Källeryd 00.12.25

Written by leifherngren

november 2, 2010 at 15:09

Publicerat i Julen, Predikan

Immanu El – Gud med oss – Marie bebådelsedag

leave a comment »

Jesaja 7:1-14

 ”Du fördrev mej, Gud från mitt hemland slets jag bort. Här är jag en flykting och en främling och det ödet finner jag mej i…   Men Du tog mitt barn och Du tar mej från min man. Jag kan inte längre se en mening. Vad är det Du vill, vad ska jag tro…   Tanken är svindlande, framför mej gapar en avgrund. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej. Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret att Du inte finns till, fast jag trodde på Dej.   Vem skulle hjälpa mej uthärda livet här ute? Vem skulle ge mej den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mej, jag är så liten på jorden. Om Du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?   Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.   Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mej? Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om Du inte fanns.   Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke. Det lilla ordet som skrämmer och plågar mej så. Ordet är – om – om jag bett alla böner förgäves. Om Du inte finns till, vad ska jag göra då?   Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta. Friden i själen, ja, vem skulle skänka mej den? Vem skulle så ta emot mej till slut efter döden om Du inte fanns till… vem tog hand om mej sen?   Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mej? Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om Du inte fanns.”

 I musikalen Kristina från Duvemåla fångar Björn Ulvaeus in den brottning med frågan om Guds existens som var Kristinas djupa vånda inför hennes möte med livet. Den frågan är inte bara hennes utan frågan för alla människor. Ibland blir den brännande aktuell för oss då livet tycks slås i spillror. Men det är också frågan inför de skiftande livstolkningar som präglar vår tid.  

Är det då möjligt att tro på Gud?

 Många lever i dag i en tillsluten värld. Man tror att det enda som existerar är det synliga, det mät­ba­ra, det som är möjligt att undersöka. Det finns en risk att vi så vänjer oss vid denna tolk­­ning av verk­­­ligheten att vår värld blir sluten, att vår livsåskådning och människosyn enbart bärs upp av detta betraktelsesätt. Var finns du Gud i allt detta nya som strömmar emot oss med så många frågor?

 Men också för oss kan det vara som det var för Kristina då livet prövat oss alltför hårt. ”Om du inte finns till, vad skall jag göra då… Om jag bett alla böner förgäves…? Var Gud finns du i allt det som sker? Gud, är du med oss? Bryr du dig om oss?  

Immanuelstecknet

 Dagens gt text från Jesaja berättar för oss om människor i nöd. Juda är under angrepp av nordriket Samaria tillsammans med grannriket Aram. Inför detta hot står det att Judas kung Achas med hela sitt hov skakade som när skogens träd skakas av stormen. Då får Jesaja uppdraget av Herren att gå till dem med denna hälsning: Se till att du bevarar ditt lugn! Var inte rädd, förlora inte modet inför dessa båda rykande vedpinnar.

Arameerna och samarierna har sina planer… Men så säger Herren Gud: Det skall inte lyckas, det skall inte ske.

 Men uppenbart är det så att kungen och hans folk inte vågar ta till sig profetens budskap. Jesaja säger då: Begär ett tecken av Herren. Men Achas vill inte detta varför Jesaja utbrister: Lyssna nu, Davids ätt! Är det inte nog att ni misstror människors förmåga, skall ni också misstro min Guds förmåga?

 Min fråga inför dessa textrader är: Känner vi igen oss inför det till synes omöjliga som vi ibland står inför? Mer än en gång skulle vi önska att Gud på något sätt blev mera synlig. Ett tecken av något slag vittnande om att Herren är med oss – står på vår sida.

 Till kung Achas säger Jesaja i hans förtvivlade situation: Då skall Herren själv ge er ett tecken… Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet  Immanu El, Gud med oss.

 De lärde har sökt att tyda vad detta innebar för kung Achas och har då bland annat tolkat det så att den unga kvinnan skulle vara hans hustru och Immanuel-barnet den kungason hon bär på. Gud var med sitt folk och kung Achas inför det dödshot han levde under. Det blev ju i stället så att Samaria gick under några år efter denna händelse. 

Mariatecknet

 Hur detta än tolkas tidshistoriskt blev det ett tecken som pekade mot framtiden. Evangeliet i dag har påmint oss om Maria och hur kyrkan såg profetens ord om den unga kvinnan som pekande fram mot Guds uppdrag till Maria att bli mor till Jesus. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.

 Inför ängels uppenbarelse och budskap blir Maria förskräckt varför ängeln säger: Var inte rädd, Maria… Herren är med dig. Immanu El – Gud är med dig!

Men det som sägs är ju för Maria omöjligt. Hur skall detta ske?

 Än en gång – känner vi igen oss? Inför det som syns omöjligt eller som inte sker som vi hoppats och tänkt. Så får ängeln söka övertyga Maria: Ingenting är omöjligt för Gud… Helig ande skall komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig. Då ger Maria sitt svar: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

 Gud spränger Marias trånga värld. Immanu Els-tecknet knyts till Maria. Gud är med. Gud är his­toriens Gud. Gud ser och låter sig inkarneras in i vår värld. Genom Maria blir Ordet människa och bor bland oss!  

Immanu El – gäller det vår tid?

 Mina tankar har i denna vecka gått till en alldeles speciell gudstjänst här i Tomaskyrkan. Några flyktingar från El Salvador hade tagit kontakt med oss och undrat om vi kunde ha en solidaritets­gudstjänst med folket i El Salvador till minne av deras ärkebiskop, Oscar Romero, som mördats under predikan i pågående gudstjänst. Den firade vi den 17 maj 1981 drygt ett år efter mordet. Ro­mero var ärkebiskop under år i El Salvador då landet stod på randen till inbördeskrig och våldet från regering och militär hörde till vardagen. Lantarbetare förtrycktes, utsattes för grovt våld och mord. Detta drabbade också präster.

 I fredags – på årsdagen 26 år efter mordet – avslutade jag en bok av kyrkoherden i Karl Johans för­samling i Sv kyrkan, Hans Damerau, som granskat Romeros predikan. Det var pga sina predik­ningar som han mördades. I sin predikan vävde Romero alltid samman tre trådar. Utgångspunkten var kyrkoåret med dess vandring genom Jesu liv. Den andra tråden var Bibelns ord. Den tredje tråden var det som var alldeles speciellt för Romero. Guds ord skulle inkarneras i den verklighet som El Salvador ut­gjor­de. Så återgav Romero i predikan det våld som ägt rum under veckan med anklagelse mot de ansvariga. Med sin predikan ingav Romero hopp och mod till sina landsmän i deras förtvivlade situation. Och förändringen kom.

Varför återger jag detta denna dag? Maria var redskapet då Ordet blev kött, människa. För Romero var detta hans uppdrag. Ordet skulle bli kött och verklighet för hans samtida. För detta hade Romero Maria som förebild. Maria pekade på människans kallelse och eviga mål i himlen. Hon inger också i dag mod till människor i fattigdom inte minst genom sin lovsång med dess profetiska grundton: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare… Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtarmhärskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. 

För Romero fungerade Maria som symbol för det lidande folket eftersom hennes smärta var fylld av hopp. 

Immanu El – Gud med oss – gäller det oss som samlats till gudstjänst här i dag?

 Har Maria något att säga mig då jag i mitt lärjungeskap och engagemang känner tröttheten och missmodet tar överhanden?  Har Maria något att säga till en församling som brottas med frågan om sin morgondag och inte vet vad den kommer att innebära?

 Innebär vår tro att Gud är med oss i vår vardag som enskilda och som församlingar? Det kan ju uppfattas närmast som självklart. Men jag tror att också vi brottas med de frågor som vi mött i dagens texter med dess frågor: Hur skall detta ske? Är Gud verkligen med oss? Gäller Immanu El också för oss?

 Det var detta vi mötte i Kristinas brottning med den Gud som hon tyckte vara så långt borta: ”Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret  att Du inte finns till, fast jag trodde på Dej… Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mej? Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om Du inte fanns.”

 Guds ord ger oss i dag denna hälsning: Immanu El – Gud är med oss. Amen

Leif Herngren   Tomaskyrkan, Gbg 06.03.26

Written by leifherngren

november 2, 2010 at 14:48

Publicerat i Övriga högtider, Predikan

Guds rike är nära, är å färde – 2a advent

with one comment

Mark 1:14,15 o Matt 13:31-34

”Än vandrar gudar över denna jord. En av dem sitter kanske vid ditt bord.   –  Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö.  –  Han bär ej spira eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud.  –  Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”

 Människor har i alla tider funderat över julens budskap och dess påstående att Gud kommit hit till oss i barnet som föddes i Betlehem. Så gjorde också poeten Hjalmar Gullberg och fångade in sina tankar i diktorden ovan.

En av den här dagens texter är Markus introduktion av sitt evangelium i vilket han slår an det tema som sedan präglar evan­ge­liet. 

 Enligt Markus är hans berättelse glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Det är inga dåliga an­språk evangelis­ten har med sitt ärende. Men det är inte i egna ärenden han agerar. Han söker teckna ned det som i en alldeles bestämd tid och på en klart definierad plats ägde rum. Hans bok handlar om Jesus från Nasaret i Galiléen. Där trädde Jesus fram med sitt budskap – eller rättare sagt – Guds budskap. Det som profeter och gudsmän siat om och som många i Israel väntat på hade nu ägt rum.

De satser Markus rubricerar som Guds budskap innehåller två konstateranden och två upp­maning­ar. Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. Först konstaterar Markus att Guds tid, kairos, var inne. Bibeln har två tidsbegrepp det ena kronos svarar upp mot den tid vi är fångade i med våra klockor och almanackor. Det andra kairos anger Guds tid, tiden för Guds hand­lande. Och Guds tid var nu inne.

 Så följer ett andra konstaterande: Guds rike är nära. Andra översättare har här Guds rike är å färde. Jesus förkunnade i ord och gärning Guds rike. I evangelierna läser vi att Jesus vandrade omkring och undervisade i synagogorna och förkun­nade budskapet om Riket. Han botade alla slags sjukdomar och krämpor. Det var alltså inte bara ord. Jesu ord var fyllda av detta rikes kraf­ter som han talade om. Det var ord som rätade upp människor och gav dem människovärde på nytt. Det var ord som var fyllda av liv och kraft och återgav människor hälsa.

Förankrat i dessa två konstateranden utmanar oss Jesus till omvändelse och tro. Omvänd er från det liv och de positioner ni intar. Bryt upp från ett liv centrerat kring er själva. Följ mig – det var ofta de två ord människor ställdes inför.

Tro på budskapet, Guds budskap. Det bud­skapet är budet om Riket och det Riket uppenbaras i Jesus från Nasaret. Riket definieras utifrån Je­su person, hans ärende och den förkunnelse han gav.  

Guds rike är inom er

Till Pilatus säger Jesus att hans rike inte hör till denna världen. I sin förbön för lärjungarna ber Je­sus att dessa inte skall tas ut ur världen utan vara i denna. Till fariséerna, vid deras fråga om när Guds rike skulle komma, är Jesu svar: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.

 Vad är det för ett rike som i Kristus kommit till denna världen, men som inte tillhör den? Går det över huvud taget att tala om ett rike som inte kan uppfattas med våra sinnen och som påstås kunna rymmas i ett människohjärta? Vad var det Hjalmar Gullberg skrev?  ”Han bär ej spira eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud. Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”

Men här finns också detta dilemma att vi därför inte upptäcker riket, Guds närvaro bland oss: ”Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö.” 

Riket mitt bland människor, i världen

Det är helt uppenbart att när Jesus talar om Riket som något inom oss, så är det inte för att stänga in detta Rikes krafter i människors inre liv. Tvärtom – det var just därför att Riket tog så konkreta ut­tryck mitt bland människorna som Jesus uppväckte sådant motstånd att han till sist fördes till döden på korset. Jesus sa inte bara att han hade kommit för att söka upp vilsekomna människor. Han um­gicks med dem, åt och drack tillsammans med dem till de frommas stora förskräckelse.

 Julevangeliets hälsning skall snart på nytt påminna oss om att Ordet blev människa och bodde bland oss – det vi med ett finare ord kallar för inkarnationens hemlighet – Guds födelse i Betlehem. 

Med himmelriket är det som…

 Inte minst sökte Jesus berätta för människorna om Riket genom sina liknelser. Med himmelriket är det som… och så återger Jesus den ena liknelsen efter den andra. Riket liknas vid ett senapskorn – det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir ett träd. Det är helt fantastiskt att läsa Apostlagärningarna och kyrkohistorien och inse att Kristi kyrka hade en så oerhört snabb utbred­ning på några få år över hela Medelhavsområdet. Då Paulus som fånge kom­mer till Rom år 60 tas han emot av medlemmar i den existerande kristna församlingen i Rom, där han själv aldrig varit men i brevet till dem uttryckt önskan att få komma – men då inte som romersk fånge.

Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat. Riket Jesus talade om tar gestalt i människors liv och förändrar, renar, syrar, helgar…

Hans förkunnelse var fylld av barmhärtighet: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. Med dessa ord ger Jesus också en karaktäristik av det rike han talar om.

 Men hans förkunnelse var samtidigt oerhört skarp i mötet med det religiösa hyckleriet: Ve er, skrift­lärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för män­­niskorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet.

Riket Jesus förkunnar rymmer kärlek och barmhärtighet. Men Riket rymmer också rätt och rätt­färdighet. Där finns kärleken uppenbarad och förlåtelsen given. Där finns samtidigt – och inte som en motsats – den Guds vrede över ondskan och hyckleriet som springer fram ur Guds rättfärdighet och helighet.

Vi har ibland tecknat Guds kärlek som överslätande människors svek och orättfärdighet. Det är inte det budskap Jesus ger om sin himmelske fader. Hans budskap är budet om Riket som utmanar oss till omvändelse och uppbrott från ondskan. I mötet med Riket kläs människan av den egna rättfär­digheten och framstår i sin inkrökthet i sig själv som syndare. Men detta avklädande är en akt av den kärlek som upprättar och helar. Som det uttrycks i en av våra psalmer: ”Fader, du vars hjärta gömmer helighet, som allting dömer, kärlek som förlåter allt, du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt.”

Det är därför vi behöver be: ”Låt oss känna, att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är, att ock vreda vindar leda hem till dig den du har kär.” 

Guds rike är å färde

 Det rike Jesus förkunnar rymmer Guds kärleks vrede likaväl som Guds kärleks upprättande, frälsan­de kraft och liv. Det handlar lika lite om en menlös kärlek som förlorat heligheten som om en vrede som förlorat kärleken. Detta rikes krafter har i Kristus släppts lösa här på denna jord bland oss män­niskor. Det var därför som Jesus lärde oss be till Gud, vår Fader: Låt ditt rike komma. Låt din vil­ja ske på jorden så som i himlen. Riket är där Guds vilja sker bland människor.

 Vi vet utifrån vår kristna tro att vi aldrig kan bygga Guds rike på jorden. Vi vet att ondskan ständigt på nytt skall sticka upp sitt huvud. Vi vet att denna världens furste är stark. Men kristen tro säger att det finns en som är starkare. Vi bekänner: Jesus är herre! Vi har i tro tagit emot Riket i våra hjärtan för att det skall ta gestalt där vi finns som enskilda kristna och som Kristi församling och kyrka.

 Vi inbjuds strax till Herrens måltid. Nattvarden är i hög grad en påminnelse om det rike som tar gestalt i en människa då vi äter brödet och dricker vinet. Samtidigt en måltid tillsammans med andra – vi delar brödet vi delar vinet och påminns om    (Bönen om att se andras behov av bröd)

 ”Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid… Stilla ljuder Andens röst… O mänsklighet, ställ dörrn på glänt. Det är advent.”

Leif Herngren – Björkö 06.12.10

Written by leifherngren

november 2, 2010 at 13:03

Publicerat i Advent, Predikan

Jesus ser sina lärjungar – och har något att säga oss – Allhelgonatid

leave a comment »

Lukas 6:20-26

Hösten ger oss en färgprakt utan like i naturen som vi njuter av. Skördar av skiftande slag har bär­gats: havre och vete, äpplen och päron, kantareller och andra svampar för den som kan och vågar plocka.

Samtidigt påminner hösten om vissnande, död och mörker. Vi ser allt mindre av solen och kylan har kommit. Det har blåst och löven har fallit till marken efter välförtjänt värv. De skall nu sakta multna ner och återgå i naturens krets­lopp. Det för våra tankar till vår egen höst med dess avklädnad, svik­tande krafter och ibland ned­brytande sjuk­dom. Vi firar Allhel­gona­helg med dess allvar om livets för­gänglighet och påminns om dödens verklighet. Vi har alla minnen av nära och kära som lämnat oss.

Evangelietexten inleddes med orden att Jesus lyfte blicken och såg på sina lärjungar. Och så talade han till dem – ord av både hopp och allvar. De orden till de samtida lärjungarna är i dag ord till oss nutida lärjungar – både saligprisningarna och ve-ropen. När Jesus ser på oss ser han såväl vårt yttre som vårt innersta. Rubriken över mina tankar i dag är denna: Jesus ser sina lärjungar – och har nå­got att säga oss. Vi är sedda i den situation vi står i av såväl glädje och hopp som smärta och miss­tröstan.

”Ensam och utan packning”

Förfat­ta­ren Sven Delblanc gav i sina sista böcker del av den smärta och den vånda han upplevde under svåra sjukdomsår. Han tyckte sig höra att människorna runt om honom sinsemellan viskade att han åtminstone borde bära sina prövningar med värdighet. Han förmådde inte det och skriver. ”De tror att sjukdom och lidande har med värdighet att skaffa.” Det gällde i varje fall inte för honom. Hans vittnesbörd var detta: ”Jag har kastat allt jag förmått och bär inget med mig i ränseln. Nu går jag mot slagfältet. Ensam och utan packning.

”Ensam och utan packning.” Delblancs vittnesbörd om sin vandring mot döden är utan tvekan en del av sanningen. Det som kan uppfattas endast som resignation är uttryck för att han förstått li­vets vill­kor. Det är en sida av insikten om livets förgängelse. Han hade kastat allt han förmått. Skriften säger: Naken kom jag till denna världen. Lika naken skall jag lämna den, utan möjlighet att ta med mig något av allt jag samlat på mig. Salomos Vishet lär oss att det finns en enda väg in i livet och en enda väg ut ur livet.

Vi vandrar på samma jord som varje annan människa i nuet – som alla andra före och efter oss. Den luft jag andas in har syresatt andra varelser och människor för att de skulle leva. Vi männi­skor lever i grunden under samma förutsättningar och ändå gestaltar sig våra liv så olika.

Är jag då ensam. På ett sätt är det sant – också för den som inför döden har nära vänner kring sig. Jag skall ensam vandra genom dödens port. Den som håller min hand inför döden får släppa min hand då jag går bort.

Saligprisningar och verop

Vår tids lystringssignaler – vad människor söker och jagar efter är rikedom, överflöd och mätt­nad, makt och berömmelse. Nöjen, upplevelser och gapskratt tränger undan livets allvar. Allhelgonahel­gen har blivit platsen för halloween med dess förklädnad som skjuter undan frågorna om förgängel­se och död.

Det är mot den bakgrunden som Jesu verop blir så allvarliga: Luk 6: 24-26

Rikedom, mättnad, berömmelse och skratt! Den ekonomiska kris som nu gastkramar världen är en frukt av Mammons herravälde, kapitalets do­minans över såväl samhällets som enskildas villkor. Vad får detta jagan­de efter vind för följder för den enskilde? Är detta att vara människa – den män­niska jag skapats till av Gud – Guds avbild?

Förvisade ur paradiset är ett av Bibelns påståenden om oss människor. I den bibliska berättelsen står det att keruber, änglaväsen sattes ut för att bevaka vägen till livets träd. Finns det då ingen väg till­baka till livets träd? Var finner jag vägen till ett sant mänskligt liv?

Livets allvar med dess vissnande och död är inte bara en verklighet för oss äldre utan gäl­ler i vilken ålder du än befinner dig. Evangeliet säger oss att Jesus ser oss i vilken situation vi än är. Det är bibelns budskap om Guds omsorg om oss. Den omsorgen innebär att jag är sedd.

Går jag då bort? Är jag ensam? Eller är det sant vad Pau­­lus påstår: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.

Det talas om livets träd ock­så på annan plats i vår bibel – i Bibelns sista bok. Johannes fick se in i det nya Jerusalem och såg där livets flod kantad med livets träd. Hans bud­skap är att det finns en väg till verkligt liv. Det var det vi sjung tidigare i gudstjänsten:  ”Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.”

Jesu saligprisningar handlar om vår vardag och situation i dag med allt vad den rymmer.   Luk 6:20 och 21 

Den som tror på mig skall leva

Som pastor i Tomaskyrkan i Hammarkullen i Göteborg arbetade jag tillsammans med vår kör och våra ungdomar med en dramatisering av berättelsen i Johannesevangeliet om Jesu uppväckelse av Lasarus. Då vi en kväll hade mötts i vårt hem för arbetet med denna dramatisering ringde tele­fo­nen. Jag fick budet att min mor hade drabbats av en hjärninfarkt. Några dagar senare släck­tes hen­nes liv. Två månader senare satt jag i kyrkan då min bror Jarl ringde och gav mig beskedet att min far has­tigt avlidit på en tågresa från Lerum till Gö­teborg. Dagarna före påsk då vi skulle fram­föra bibel­dra­mat i vår kyrka drabbades vår körledare av att hen­nes mor dog.

Det var mot den bakgrunden av nära anhörigas död vi arbetade med och så genomförde vår drama­tisering om livets seger över döden. Kristen tro blundar inte för dödens och förgängelsens allvar. Dramats budskap är de ord Jesus gav till den sörjande Marta som mist sin bror:  Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

De orden följs ju av de mycket personliga orden till Marta – och därmed också till oss: Tror du detta? Det är kris­ten tro – och det är min tro – att det finns något efter min stund på jorden. Vi får denna allhelgona­dag inför dödens verklighet och allvar dela denna tro och dess hopp med varandra. Det är Jesu ord och de gäller vårt liv här och nu.

I den tyska bibel jag har med dess översättning för vår tid brukar man i stället för glauben – det vanliga tyska ordet för tro – ordet vertrauen, förtrösta. Jag uppfattar att man gör det för att visa på det djupare innehåll som tron rymmer. Tro är inte bara en huvudets och munnens tro. Att tro är att för­trösta på Gud – en tro förankrad i både hjärna och hjärta – att leva i en bärande förtröstan på Gud.

Jesus ser också i dag sina lärjungar och har något att säga oss: Den som tror på mig skall leva. De personliga orden till Marta tror du detta är hans ord i denna gudstjänst till var och en av oss.

Bön  Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja – allt i mig känner du och omsluter med ömhet: det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet – du som tar till dig det svaga och skadade – och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Leif Herngren  –  Källeryd 09.10.31

Written by leifherngren

november 2, 2010 at 09:44

Jag tror – därför hoppas jag – Allhelgonatid 2

leave a comment »

1 Kor 15:35-49 och Upp 22:1,2

 Vi har ju haft en sensommar som sent gick över till höst med fina höstdagar. På mina vand­ringar i västgötabygd har jag sett de underbara höst­färgerna. De har blåst ordentligt och löven har fallit till marken efter välförtjänt värv. De skall nu sakta multna ner och återgå i naturens kretslopp. Veckorna innan har jag samlat in något av allt det naturen bjuder på i form av bär och frukter. Förråden har fyllts av djupfrysta bär och fina kantareller som vi har vid vår stuga.

Men på samma gång hösten – och inte minst vinterkylan – påminner om vissnande, död och mörker. Den påminner om hösten också för oss människor. Vi firar Allhel­gona­helg med dess påminnelse till oss om livets förgänglighet.

Så kommer samma frågor till oss som Paulus arbetade med i texten vi tidigare hörde läsas – från 1 Kor 15 – uppståndelsekapitlet hos Paulus. Frågorna om vår förgängelse, avklädnad och död. Frågorna om livet efter döden och om det finns någon uppståndelse från det döda?

”Ensam och utan packning”

Författaren Sven Delblanc gav oss i sina sista böcker del av den smärta och den vånda han upplevde under sina svåra sjukdomsår. Han tycker sig höra att människorna runt om honom sinsemellan viskar att han åtminstone borde bära sina prövningar med värdighet. Han tycker sig inte förmå det. ”De tror att sjukdom och lidande har med värdighet att skaffa.” Det gällde i varje fall inte för honom.   ”Jag har kastat allt jag förmått och bär inget med mig i ränseln. Nu går jag mot slagfältet. Ensam och utan packning.”

Det är Sven Delblancs vittnesbörd. Han har kastat allt han förmått. Det han vittnar för oss om sin vandring mot döden – ensam och utan packning – är utan tvekan en del av sanningen. Det som av oss bara kan uppfattas som resignation är uttryck för att han förstått livets vill­kor. Det är en sida av insikten om livets förgängelse. 

 Naken som jag kom till denna världen, lika naken skall jag lämna den, utan möjlighet att ta med mig något av allt det jag samlat på mig. Som alla andra är jag uppbyggd av stoft, av jord. Salomos Vishet lär oss att det bara finns en enda väg in i livet och en enda väg ut ur livet. Jag vandrar på samma jord som alla andra i nuet – och som alla andra före och efter mig. Den luft jag andas in har syresatt andra varelser och människor för att de skulle kunna leva. Vi männi­skor lever i grunden under samma förutsättningar och ändå gestaltar sig våra liv så olika.

 Är jag ensam. På ett sätt är också det sant – också för den som inför döden har nära vänner kring sig. Jag skall ensam vandra genom dödens port. Den som håller min hand inför döden får släppa min hand då jag går bort. Men går jag bort? Är jag ensam? Eller är det sant det Pau­­lus påstår i sitt brev: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren. 

Vägen tillbaka till livets träd

 Förvisade ur paradiset är ett av Bibelns påståenden om oss människor. I den bibliska berättel­sen står det att keruber, änglaväsen sattes ut för att bevaka vägen till livets träd. Finns det då en väg tillbaka till livets träd? Och var finner jag den vägen? Det talas om livets träd också i Bibelns sista bok: Upp 22:1-3a

 Det finns en väg tillbaka till livets träd. Det var ju också det vi sjung tidigare i gudstjänsten:  ”Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.”  

Paulus knyter sin tro på en öppen väg till himlen till Jesu uppståndelse. Han skri­ver: 1 Kor 15: 13,14,17 a, 19 o 20

 Teologen Gustaf Wingren visar i sin bok Credo, Jag tror hur Jesu uppståndelse är en avgö­rande grundsten för den kristna tron: ”Kristendomen trädde in i området runt Medelhavet med en viss uppsättning av tankar, där korsfästelsen och uppståndelsen – båda extremt och för den moderna människan pinsamt kroppsliga – utgjorde centrum. Allt blir obegripligt om man skalar bort det kroppsliga.”

 Orden av Jesus till en av sina goda vänner, då hon, Marta, förlorat sin bror Lasarus är ord vi känner igen och säkert stavat på: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

De orden följdes av de mycket personliga orden till Marta: Tror du detta?

 Den bibelberättelsen satt jag tillsammans med några vänner för att vi tillsammans skulle göra en dramatisering av den med kör, aktörer och musik, då telefo­nen ringde och jag fick budet att min mor hade drabbats av den hjärnblödning som några da­gar senare släckte hennes liv. Min far dog ett par månader senare. Jag fick uppgiften att svara för begravningsgudstjänsterna för dem bägge. Det blev detta bibelord av Jesus jag fick stava på – ett ord som inför dödens obarm­härtiga slag inte bara fick vara vackra ord vid mors och fars död. 

Det är kristen tro – och det är min tro – att det finns något efter min stund på jorden.  

Tror du detta?

 Det var Jesu svåra, personliga fråga till Marta. Det är den frågan han ställer till oss i dag i vår gudstjänst. Men det är ingen enkel fråga. Hur uppstår det döda? På den frågan gav oss Paulus sina funderingar grundade i vad han själv sett i naturen: Det du sår får inte liv om det inte dör. Och när du sår, är det inte den blivande växten du sår utan ett naket sädeskorn eller något annat frö.

 Du har själv sett det livets under då ett frö bryts ned och ett sädesax växer upp. Men förklara detta skeende i vår förnumstighet klarar vi inte. Vi kan aldrig för varandra förklara dödens och uppståndelsens skeende. Men något av dess mysterium möter vi varje år i naturens egen väx­ling mellan liv och död. Livets under med dess vittnesbörd om livets och skapelsens Herre.

Paulus slår därför fast: Vers 42 o 43

Paulus fortsätter och knyter då an till att vi som människor är skapade till någons avbild. Nu bär vi den jordiska människans bild. En dag skall vi också bli en avbild av den himmelska. Vi skall inte bara se honom ansikte mot ansikte. Vi skall bli honom lika!

 Tror du detta? Mitt svar blir: Jag tror – därför hopas jag.  

Vårt innersta – en dörr mot evigheten

 Den katolske prästen och själavårdaren Wilfrid Stinissen har funderat över detta med tiden och evigheten och ger oss följande visdomsord: ”I Kristus bildar tid och evighet en fullkomlig syntes. Gud som lever bortom tiden träder in i vår mänskliga historia, blir bunden vid tiden, men utan att upphöra att vara Gud. Han visar oss att det, mot all förväntan, inte är omöjligt för Gud att leva i tiden, och, framför allt, att det inte är omöjligt för människan att leva i evigheten. Han avslöjar den bortglöm­da hemlighet vi bär inom oss: att vårt innersta är en dörr mot evigheten.”

 Är det sant ”att vårt innersta är en dörr mot evigheten”. Eller har vi i utifrån vårt förnuft, vår rationalism stängt den dörren och därmed utestängt oss från evighetsperspektivet?

 Alltför många lever ett liv utan evighetsperspektiv. Det kan ske utifrån att man förnekar det perspektivet. Men det kan också ske utifrån att dagens allehanda blir det som tar all min tid och ger min vardag dess prägel – trots att jag anar eller tror på en annan verklighet bortom det sedda och mätbara. Den torftighet och tomhet som många upplever i dagens samhälle har sin grund i bristen på evighetsperspektiv över livet. Livet utan evighetsdimension blir för många en förbannelse. Om vi ständigt ser in i backspegeln kommer vi att förlamas, i varje fall att leva som fångar under tiden.

 Lever vi med dörren in mot evigheten öppen för oss? Som människor har vi en gemensam kallelse – att leva tillsammans i tiden utifrån evighetens perspektiv. Mitt i livet och i vår vardag kan det eviga pulsera.

 En förutsättning för detta är att vi lever våra liv med vårt ansikte vänt mot Gud – och därmed vända mot framtiden, mot Guds framtid. Det är kristen tro. Och så frågan: Tror du detta?

 Vid ett tillfälle står det att Johannes inför mötet med det himmelska faller ned som död, men så skriver Johannes: Han lade sin högra hand på mig och sade: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nyck­larna till döden och dödsriket.”

 Jag tror – därför hopas jag.

Leif Herngren   Johannebergs mk, Gbg 06.11.05

Written by leifherngren

november 2, 2010 at 09:30