Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for the ‘Predikan’ Category

En levande människa – 3 e trefaldighet

leave a comment »

Lukas 15 o Rom 12:2

När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss. Vad skall livet innehålla och innebära?

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar! De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg. Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver: ”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,  och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som media bjuder på. Bland annat av folk på höga poster vad de kallar för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

I Lukas 15:e kapitel har vi tre liknelser om det förlorade – fåret, myntet och den förlorade sonen. Det anges också varför Jesus ger oss dessa liknelser. Lukas 15: 1,2. Man begriper sig inte på Jesus. Han är inte sådan som fromheten modulerat upp för dem och för oss att vara.

Den förlorade sonen stämmer väl in med vad vår tid visar upp. Han ville ha det han uppfattade vara hans andel av familjens möjligheter till ett rikt liv. Han fick det och gav sig iväg och gjorde slut på alltsammans. Sen fick han leva på vad strunt som blev över. Då kom han till besinning och vände hem till fadershuset.

Fadern ser sonen på långt håll och skyndar till honom och omfamnar honom. Han konstaterar senare: Min son var död och lever igen, han var förlorad men är åter-funnen. Nu ser han sin son som en levande människa. Förlorad och återfunnen!

 

Vad är det att vara en levande människa?

 Vad är sanning, vad är rätt och betydelsefullt för oss som människor? Du har säkert mött männi-skor om vilka du känner och vill beteckna som levande och sanna människor. Är jag själv en sådan människa?

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det tycks inte finnas någon san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata.

Förre biskopen och författaren Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom… Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit: ”Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan. När han lefvde, lefvde han aldrig.”

Frågan är: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

 

Förlorad och återfunnen

Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evangeliet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Tillbaka till Frödings ord: ”Rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.” Kärlekens rosor!

Från evangeliet hör vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.

Det levande vattnet gör oss till levande människor. Göte Strandsjö hjälper oss att känna var vi hör hemma:

”Som när ett barn kommer hem om kvällen och möts av en vänlig famn
så var det för mig att komma till Gud – jag kände att där hör jag hemma. Det finns en plats i Guds stora rum, en plats som väntade på mej.
Och jag kände: Här är jag hemma, jag vill vara ett barn i Guds hem.”

 

Leif Herngren  –  Björkö kyrka 17.07.02 – ekumenisk mässa

Written by leifherngren

juli 3, 2017 at 17:12

Den Heliga Anden – Hjälparen – Sanningens Ande

leave a comment »

Johannes 7:37-39 o 15:26

Temat för denna pingstsöndag är den Heliga Anden. I sitt avskedstal kallar Jesus vid tre tillfällen den Heliga Anden för Hjälparen kopplad till Sanningens ande.

 När Jesus står inför Pilatus presenterar han sig själv och sitt uppdrag med orden: Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Pilatus kommentar blir då: Vad är sanning? Frågan vad som är sant är ingen enkel fråga – varken för Pilatus eller för oss.

Relaterat till Pilatus fråga skrev poeten Gustav Fröding dikten Vad är sanning? Han konstaterar att Jesus inte ger Pilatus något enkelt svar. Han skriver:
”Men gudskelov, att professor finnas, för vilka sanningen är ganska klar!
De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.
Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg.
Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Han grubblade vidare över frågan och skriver:
”Strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”

Strunt är och förblir alltid strunt. Snus är och förblir snus också då det serveras i gyllne dosor. I dag serveras vi en massa av skiftande slag i den gyllne dosa som TV utgör och i de dosor som me-dia bjuder på. Bland annat vad som nu kallas för alternativa sanningar Vad är det man serverar oss?

Inför frågan om vad som är sant är det uppenbart. Vi behöver hjälp. Pingstens texter visar på den Heliga Anden som Hjälparen och Sanningens Ande.

Anden, Hjälparen, Advokaten, Sanningens ande

I avskedstalet till lärjungarna säger Jesus: Johannes 15:26. Grundtextens ord som översätts med Hjälparen betecknar en advokat och i den engelska översättningen lyder orden:
When your advocate has come… the spirit of truth – he will bear witness to me.

Den Heliga Anden som sanningens ande skall föra oss till vad om är sant och riktigt. Jesus säger: När Hjälparen kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Är det detta vi förknippar med den Heliga Anden? Är det inte så att vi hellre vill höra om det vi uppfattar mer positivt om Anden – An­dens frukter och gåvor.

Inte så få säger med Pilatus Vad är sanning? Vi lever i en tid då relativismen härskar. Det finns ingen san­ning, ingen rätt, allt tycks flyta. Det är å ena sidan si och å andra sidan så. Mot relativis­men och flum­migheten står Jesu ord om Sanningens ande. Det finns något som är sanning, något som är rätt och rättfär­dighet.

Sanningens ande är inte tystnadens ande – inte heller flummighetens eller ytlighetens ande. San-ning­ens ande leder oss inte förbi den slagne varken på vägen mellan Jerusalem och Jeriko eller på vår egen gata. Jesus sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Evange-liet är ett befriande budskap. Vi skall vara dess budbärare och därmed sanningens vittnen.

Jag återger några ord från sången Andan är fri av Thomas Darelid och Staffan Skarrie som aktualiserade: ”Förundran och stillhet, en plats för min själ. Här vågar jag tillit för nå´n vill mig väl. Att räta på ryggen och känna sig stolt. Att våga en tro mitt i tvivlets revolt.”

Runt om i världen hör vi ropen från de förtryckta, de förtrampade, de bostads- och ar­bets­lösa, flyk-tingen i vårt land eller de fattiga ute i världen eller sitter med sina bössor utanför våra affärer. Hör dessa och de makthavande oss kristna med sanningen tala ut vårt profetiska bud­skap? Står vi som kristna i ord och handling för ett befriande budskap – sanningen – för rätt, rättfärdighet och rättvisa?

Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar…

Paulus ger oss en utmaning i Romarbrevet som berör det Jesus aktualiserar:
Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja.

Att vara annorlunda var för Martin Luther King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i orden: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.

Biskopen Nils Bolander skrev dikten Lagom:
”Slå vakt kring din värdiga sångskola och tänd din ömkliga sparlåga, herr Lagom…
Du skall få en hederlig begravning, och på din gravsten skall huggas i granit:
´Här Hvilar Riddaren af Å´ ena sidan men Å andra sidan.
När han lefvde, lefvde han aldrig.`”

Frågan: Är vi levande människor. Eller betecknas vi bäst med orden herr och fru Lagom? Är vi som folk är mest och känner oss ganska hemmastadda i denna världen och dess tänkesätt?

Från evangeliet hörde vi: Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten. Ännu några ord från sången: ”Så bjuder oss Livet att bli det vi vill. Att våga och växa, att vägra stå still. Förnyad, bekräftad och Anden är fri! En hel mänsklighet, det är Guds utopi.”

Får den Heliga Anden hjälpa oss med förnyelsen av våra tankar? Hjälpa oss att mogna som människor – växa till – för att tala med Jesu ord, helgas…? I den förbön som följer på Jesu avskedstal ber han:
Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen.

Kärlekens ande

 I Jesu avskedstal ställs vi inför sambandet Kristus och Anden. Där vi inte sällan skapat en ganska stor skillnad i uppfatt-ningen av Andens respektive Jesu framträdande visar Jesus klart på att Anden kommer för att fortsätta hans verk.

Hjälparen är Kärlekens Ande. Gud vill genom sin Ande göra det möjligt i mitt liv – det som är så svårt – att mitt liv präglas av såväl sanning som kärlek.

Frödings ord var att ”rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor”. Kärlekens rosor är de rosor vi kan och får bjuda på! De rosor som samtidigt är sanningens vittnesbörd.

Leif Herngren  –  Bifrostkyrkan Pingstdagen 17.06.04

Written by leifherngren

juni 2, 2017 at 20:46

Den kämpande tron – 2 i fastan

leave a comment »

Mark 14:3-9

Fastlagstiden bjuder oss på teman och bibeltexter med ett djupt allvar. Förra söndagen var det Prövningens stund och i dag är det Den kämpande tron.

Bibeltexten berättade om kvinnan som hällde ut all hennes dyrbara nardusbalsam över Jesu huvud och de reaktioner detta fick. Det här är ju en aktuell frågeställning när vi har en representant från diakonin med oss i dag. Konflikten hur vi skall bruka våra medel och bete oss själva med de gåvor vi har.

En slarvig läsning av texten kan ju få oss att uppfatta att den bygger under ett motsatsförhål-lande mellan ett medmänskligt förhållande till vår nästa och det som kvinnan gör utifrån sina starka känslor. Vi skall observera att händelsen utspelas hos en spetälsk man. Vi vet vilka fördomar och vilken rädsla som fanns i denna tid mot dem som drabbats av denna sjukdom. Den drabbade uppfattades som oren ur ett religiöst perspektiv. Det är hos denne spetälske man som Jesus ligger till bords med då kvinnan dyker upp med sin mycket dyrbara balsam. Dess värde uppskattades till tre hundra denarer- en denar var lika med lönen för en dags arbete.

Kvinnan häller ut hela flaskans innehåll över Jesu huvud. Några blev upprörda, förargade och grälade på henne och sa: Vilket slöseri… mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga. Så uppfattas hennes av djup kärlek gjorda handling. Vi vet ju inte om det blivit så eller om det som så ofta blir – till synes goda tankar men utan handling.

Jesus blir upprörd och utbrister: Varför gör ni henne ledsen. Låt henne vara. Hon har gjort en god gärning. Och Jesus sätter in hennes handlande i ett djupare perspektiv. Hon har i förväg sörjt för att min kropp blir smord till begravningen.

Jesus ser och visar oss på sambandet mellan våra inre känslor och vårt handlande

Jag tror vi alla upplevt spänningen i våra liv mellan det vi gör av våra liv och de inre kallelser vi känner för att vara någon annan. Jag tänker på Evelyn och på Peter här i församlingen. De hade format sin tillvaro och skaffat sig en utbildning och jobb utifrån detta. Men en dag står de inte ut längre med sin tillvaro. Drabbas av en inre kallelse att göra något helt annorlunda. De utbildar sig diakonalt och står i dag i tjänst för unga människor som tvingats fly från förned-ring, våld och död.

Fastlagstiden bjuder oss till eftertanke och prövning av våra liv. Dagens tema är Den kämpan-de tron och nästa söndags tema är Kampen mot ondskan. Var är vi i vår troskamp? Har vi dragit oss undan till åskådarplats? Eller föder vår tro handlingar av de slag som kvinnan i vår text? Handlingar som av världen uppfattas obegripliga, naiva eller rent ut sagt korkade!

Vi ber en av fastans böner som påminner oss om askons-dagens mässa: ”Gud, led oss in i en rätt fasta. Låt vår liv präglas av solidaritet och generositet. Hjälp oss att finna dig i det oglamorösa, i det som ingenting är, i mörkret, i övergivenheten, i lidandet och döden. Låt vår fasta föra oss till ett nytänkande kring vår egen livsstil, så att vi delar med oss till dem som ingenting har. Med korset som tecknas i aska på vår panna ber vi om fördjupning av våra liv. I Jesu Kristi namn.”

Leif Herngren – Equmeniakyrkan Bohus-Björkö 17.03.12

Written by leifherngren

mars 13, 2017 at 11:43

Lovsång eller klagovisor

leave a comment »

Ps 65:9-14 och Matt 15:29-31

För några år sedan predikade jag här i Surte på tacksägelsedagen som i dag. Mitt tema var då Lovsången får inte tystna. Mina tankar för i dag har gått till en bibelbok som vi inte så värst ofta varken läser eller predikar över – Klagovisorna. Varför? Då jag på senare tid suttit med andra – både fromma och icke-fromma har jag upprörts över att få lyssna till strömmar av klagovisor. Man ältar med varandra allt mellan himmel och jord.

Med tanke på i vilket land vi lever och den värld vi i dag ser på andra håll i all dess problema-tik får jag inte ihop ekvationen. Har vi så mycket att klaga på i detta ett av världens rikaste länder? Det är en klagan som inte sällan riktar sig mot någon av våra närmaste. När klagade du senast på din hustru eller din man – eller på någon som står dig nära?

Känner vi igen oss i vad som står i Klagovisornas bok? Där läser vi: De syner som dina profeter såg var lögn och bländverk… Falska och förledande var deras profetord. Gäller detta oss som ständigt får höra skiftande profetröster sia om lycka och välstånd. Hör det samman med att det som media sätter fokus på är så fattigt på verkligt innehåll och djup. Eller den oerhörda plats det materiella ges i dag och fyller våra liv?

Vi läser vidare hur människor i Klagovisorna ifrågasatte Gud och skyllde sin klagan på sin Herre: Hur jag än klagar och ropar lyssnar han inte till min bön… Du tog bort allt gott ur mitt liv, jag glömde vad lycka var.

Vi vet att åtskilliga utifrån hur livet prövat dem tänker och känner det så som Klagovisornas ord vittnar om: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren. Men är det så för oss andra i vår klagan?

Eller är det Klagovisornas fråga om Gud verkligen ser allt elände som så stora grupper drabbas av? Frågan ställs: Att man förtrampar fångarna i landet, att man vränger rätten för någon inför den Högste, att en människa vägras sin rätt – skulle Herren inte se det? Det är en klagan som föds ur den verklighet som alltför många drabbas av och som vi med all rätt upprörs över och frågar hur kan detta få ske?

O store Gud, när jag den värld beskådar

Vi skall nu gå till en visa av helt annat slag. Vår klagan bottnar inte minst i vad vi ser, vad vi hör och lyssnar till, vad vi läser och tar in. Sångförfattaren Carl Boberg såg och fängslades över vad han såg och lyssnade. Så föddes sången: ”När jag hör åskans röst och stormar brusa och blixtens klingor springa fram ur skyn, när regnets kalla friska skurar susa och löftets båge glänser för min syn – då brister själen ut i lovsångsljud: O store gud, o store Gud.”

Detsamma gällde kung David som brast ut i de psaltarord vi tidigare hörde läsas: De som bor vid jordens ändar står häpna inför dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller du med jubel.

Varför? Såväl David som Carl Boberg såg livets underverk. ”När sommarvinden susar över fälten, när blommor dofta invid källans strand, när trastar drilla i de gröna tälten vid furuskogens tysta, dunkla rand – då brister själen ut i lovsångs ljud.”

Carl Boberg såg vad David sett och uppfattat. Bakom livets underverk såg de Någon. Där vi bara konstaterar det som sker eller endast ger det dess biologiska förklaringar i ett veten-skapligt perspektiv där ser David och Carl Boberg livets underverk. Den vetenskapliga forsk-ningen ger oss oerhört intressanta inblickar i naturens värld. Men den ger oss inte svaret på livets gåta.

I Psaltartexten läste vi: De som bor vid jordens ändar står häpna. De såg Någon bakom allt de såg. Du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik… Du får säden att växa, du sörjer för jorden… du välsignar det som växer.

 Så var det för den unge afrikan som formade den lovsångsbön som jag vill återge något ur. Kanske känner du igen det för jag citerade den bönen också förra tacksägelsedagen. Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

– det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Gud av jordens stoff formade en människa i vilken livsande blåstes in – en varelse till Guds avbild.

– den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv lever – lyssnar och tar in det han ser … en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

En lovsång föddes ur andlig rikedom! Han kunde inte bara vara tyst. Nej…! ”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.
En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.
Varje dag gör du, liksom det krulliga på mitt huvud…”

”Herre, vi tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,
Trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.
Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet.

Herre, jag gläder mig över skapelsen. Och att du finns där bakom och vid sidan om och framför och ovanför och i oss.”

I evangelietexten läste vi om hur Jesus gick utmed Galileiska sjön. Det står ofta hur han vand-rar omkring – ibland söker han sig bort ensam, vid andra tillfällen går han upp på ett berg och börjar undervisa och agerar. Folket samlas omkring honom. Då han ser deras bekymmer för mat och dryck och för kläderna de skall sätta på sig säger han: Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de… samlar inte i ladorna… Varför bekymrar ni er för kläder. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.

Jesus var i hög grad intresserad av hur människor hade det och bekymrade sig för dem. Men han såg också skapelsen, fåglarna och liljorna där han vandrade fram. Han såg och häpnade över allt han såg i dess underverk. Precis som dessa som bodde vid jordens ändar.

Jag vill berätta vad tonerna och orden från en lovsång kan betyda för bekym-rade människor. Min hustru Sonja och jag sitter 1984 i en katolsk kyrka i Orlando i Florida. Det är dagen efter att rättegången mot de plogbillsakivister som påskdagen gjort en aktion mot vapenfabriken där och dess kärnvapen. Vid rättegångens slut greps vår son Per som varit med och fördes bort utan att vi får veta vart. En katolsk präst har lånat ut sin bil till oss under dagarna och vi deltar i gudstjänsten i hans kyrka. En svart kvinna stiger fram och sjunger så Carl Bobergs sång i des engelska översättning. Hon har ju ingen aning om oss svenskar som bekymrade sitter där och får ta emot hennes lovsång. Men den gav effekt och vi minns hennes sång.

Är vi med bland lovsångens folk och delar med oss av vår tacksamhet för att vi finns till?

Leif Herngren  –  Surte 16.10.09

Written by leifherngren

oktober 8, 2016 at 09:50

Publicerat i Predikan, Taksägelsedagen

En levande människa – 3 efter trefaldighet

leave a comment »

 

Ef 2:1-10 och Luk 15:8-10

Jag har en av mina äldre biblar i min hand. Det är en gåva till mig på studentdagen från Sonja – då min flickvän – i dag min hustru sedan 55 år. I den står det ett minnesord – Ef 2:8. Det är en vers från en av dagens texter, över vilken jag kommer att predika. I den versen står det: Ty av nåd är ni fräls-ta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Jag tyckte inte då att det var något speciellt ori-ginellt bibelord. Det ordets inne­börd kände jag till – som god missionare. Det behövde jag inte på­minnas om. Jag har senare insett att det är ett ord att i allra högsta grad stava på och meditera över.

 

Förlorad, men återfunnen – död, men nu levande

Det finns mycket starka laddningar i dagens texter. Paulus konstaterar: Ni var döda genom era överträdelser och synder… Och Men Gud… har gjort oss levande tillsam­mans med Kristus… Lika starka ord möter vi av Jesus i det kapitel av Lukas där vi har texterna om det förlorade inklusive orden om kvinnans borttappade silvermyntet. Hon letade och fann det och brast ut i glädje: Jag har hittat myntet som jag hade förlorat.

Är det någon här i kyrkan i dag som känner att du förlorat dig själv, känner igen dig i dessa starka ord: Var död – men nu, i dag – levande?

Jag har som rubrik över dagens predikan: En levande mäniska. Du har säkert i lik­het med mig mött någon du känt vara en verkligt levande män­ni­ska. Vad avser vi då med sådana ord? Vad menar Jesus och Paulus?

Vi lyssnade tidigare till dessa ganska märkliga ord om oss människor att vi kan…
… leva på denna tidens och världens vis
… och låta oss ledas av fursten över luftens rike

Paulus utvecklade detta vidare med orden att vi kan leva genom…
… att enbart handla som kroppen och våra egna tankar vill

Vad avser då Paulus med orden om att låta sig ledas av fursten över luftens rike? Vad menar han? Har det något att göra med vår moderna tid och vår uppfattning om människans – om vår situation? Är inte detta synsätt och formuleringar som vi lämnat bakom oss?

För att få detta ytterligare belyst gick jag till dessa ord i The Revised English Bible:
… you followed the ways of this present world order – vi följde strömningarna i den nuvarande världsordningen

Det är mot den bakgrunden som både Paulus och Jesus brukade så starka ord som förlorad och död. Men Jesus talade också om att det bortsprungna fåret hittades igen och att den förlorade sonen blev funnen. Paulus hävdade att de som varit döda gjorts levande.

 En levande människa! – Gäller de orden mig?

 

Att leva under makterna

Det sägs att människan blivit allt mer och mer rationell. Hon låter sig inte i dag som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Det gäller att utifrån det förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidning­ar och se vad utrymme det ges åt horoskop och liknande företeelser. En nyandlighet med en salig blandning av ingredienser breder ut sig.

Samtidigt florerar makter­na som aldrig förr. De tillbeds av inte så få som de allena saliggö­ran­de kraf­terna i samhället. De så kallade mark­nads­kraf­terna skall i dag råda såväl i väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda ande­mak­ter. I dag är det de ekonomiska krafterna som driver våra politiker och oss dit vi – i varje fall åtskilliga av oss – inte vill.

Paulus åter­kommer med liknan­de formuleringar och tankar längre fram i brevet. Kampen för rätt och rättfär­dig­het handlar för honom om en kamp mot makter och krafter som människan inte skall låta vara her­rar över sig. Har då dessa makter och krafter att göra med oss? Teo­loger värl­den över har efter de ohyggliga världskri-gen och det som nu sker mitt i Europa och utöver vår värld – insett att de makter som Paulus talar om i sina brev är de opersonliga krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och ibland för grup­per och nationer till vanvet­tets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp dessa frågor:
”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sexu­alitet, allmän­na
opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt så­dant som utan
tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.”

Då Paulus talar om fursten över luftens rike går mina tankar till H C Andersen och hans under­fun­diga berättelse om ”kejsarens nya kläder”. Är inte oerhört mycket av det som i dag saluförs på torgen som budskap, som ideologier och som tekniska framsteg släkt med kejsarens nya kläder? En påver­kan från fursten över luftens rike – alltså något utan egentligt innehåll men serverat som något högst betydelsefullt. Det påminner också om pastor Jansson med hans påse fylld av bara luft!

Något av det allra värsta är att tappa bort sig själv – att bli något annat än vad vi formats till. Vi får göra likt kvinnan som tappat sitt silvermynt. Hon sopade hela huset och letade överallt tills hon fann det. Vi får söka tills vi på nytt finner oss själva – varför vi finns till. Paulus ger oss svaret i vad han skriver till efesierna – och därmed till oss.

 

Vi är till för att – som levande människor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus att leva ”under nåden” – i Guds gärningar

Vi kan leva under denna tidens makter – som Paulus uttrycker det – leva på denna tidens och värl­dens vis. I kontrast till detta ställer Paulus följande ord: Vi är Guds verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

De orden står tillsammans med och kan aldrig skiljas från de orden jag fick på min studentdag:
   … av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Det finns förödande moralism. Men – Gud vare tack – det finns också en levande och livgivande pie­tism. Jesus talade om salt som behövs i denna värld och att det är avgörande att detta inte mister sin sälta. Paulus utmanar oss att frambära oss själva som ett levande och heligt offer. Det är gudstjänst och så skriver han:
    Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.

Vi är till för att – som levande män­niskor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus leva ”under nåden” – i Guds gärning­ar.

 Om en stund går vi in i bön – stillhet – tystnad och överlåtelse. Då kan vi alla – var för sig på nytt ge vårt ”ja” till Kristus. I vissheten om att vara ut­gångna ur Guds hand, skapade till honom. Vi får här och nu låta honom utgjuta helig ande över oss. Han vill i sin nåd göra oss till levan­de människor tillsammans med Kristus.

 

Leif Herngren  Bohus-Björkö 16.06.12

Written by leifherngren

juni 11, 2016 at 11:31

Prövningens stund – 1 i fastan

leave a comment »

 

Matt 16:21-23, Jakob 1:12-15

Vi har gått in i fastlagstiden med helger som i sina teman lyfter fram den kämpande tron och våra prövningar. Dagens tema är prövningens stund. Förra söndagen ställde oss inför kärlekens väg. Vi påmindes om Jesu och lärjungarnas vandring upp till Jerusalem. Vi sjöng ”Se vi går upp till Jerusa-lem i heliga fastetider… Vem går att med Herren vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?” Kärlekens väg leder till lidande och prövning.

Jesus kallar oss till lärjungar. Lärjungeskapets teologi har genom tiderna fått olika utformning. Den har rubricerats som härlighetens teologi, theologia gloriae. Då vi framför allt betonar fräls-ningen som befrielse från ondska och lidande. Uppståndelsen, Jesu makt och härlighet ställs i centrum. Att bli kristen innebär befrielse från syndens herravälde och skuldens vånda. ”Det är saligt på Jesus få tro och att vara Guds barn blott av nåd.”

Ibland har det hävdats att det skulle innebära fullständig hälsa och materiell framgång, lycka och rikedom. Då har denna tro tappat alla relationer till Jesusorden om att den som vill följa honom också får ett kors att bära. Tron har blivit en ”framgångs-teologi”.

Andra tecknar lärjungeskapets teologi som korsets teologi, theologia crucis. Man visar då på Jesu ord att den som vill följa honom måste ta sitt kors. Jesus talade om vetekornets lag som lärjungeskapets villkor. Den gällde honom själv men också oss. Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Det handlar om att så älska sitt eget liv att man förlorar det eller dess motsats, att mista sitt eget liv för Jesu och för andras skull och därmed finna livet.

För Jesus innebar detta hans vandring upp till Jerusalem för att där lida och dö. Med honom på den vandringen fanns hans lärjungar – visserligen under stor bävan och under protest. Petrus protes-terade då Jesus talar om sitt lidande. Jesus konstaterar att Petrus protest är människors tankar. Vad tänker vi då vi ställs inför prövningar och lidande? Lärjungarna hade att vandra samma väg som deras Mästare. Då lärjungeskapet tecknas utifrån dessa texter så ligger betoningen på efterföljelsen och på korset som en avgörande del i denna.

Ibland formas en lärjungestil i våra kyrkor i svart och utan glädje, fylld av dysterhet och krav. Frälsningen som befrielse har tappats bort. Korsets teologi har förlorat relationen till härlighetens teologi. Vi behöver såväl korset som härligheten.

 Fastan vill öppna våra ögon för att livet inte bara bjuder på hälsa och framgång. Livets verklighet är – som många fått smaka på – fyllt av såväl djup smärta som sorg. Munken och teologen Thomas Merton hävdade att ”det tillhör kristendomens innersta väsen att se lidandet och döden i vitögat”.

Det är samma erfarenhet som poeten Nils Ferlin ger oss i dikten Getsemane: ”Gud har i sin foto-grafiateljé ett mörkrum som heter Getsemane. Där växer det klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam. Men den som är rädd – för köld och ris – får aldrig en blomst i paradis. Hans liv blir liksom en öde slätt av inga silverne tårar vätt. I purpur, kanske, och glans han gick, men blicken hans var en tiggarblick. Till aska kom han men aldrig brand och månen ler åt hans tomma hand. Ty den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

 

Vem är då jag i mötet med lidandet?

Vem är då jag när livet gastkramar mig? Den frågan ställde sig teologen Dietrich Bonhoeffer i den fängelsecell han placerats i på grund av sitt motstånd mot Hitler och nazismen. Han ställde frågan inför hur han sågs av andra och hur han kände det själv.

”Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott. Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.”

Det var vad andra tyckte sig se.

Men inom sig brottades han med vem han verkligen var i sin svåra situation: ”Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme…

Vem av de båda? Är jag i dag den ene, i morgon den andre?…”

Han slutade sin brottning med de frågor som väckts med följande vittnesbörd: ”Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Känner vi igen oss då vi gastkramas av prövningar eller lidande? Att vi i vårt yttre söker se ut som att vi mår bra och klarar av det som vi kämpar med. Men frågorna finns där: Varför? Varför jag? I vad har jag brustit i mitt liv så att jag nu drabbats av detta?

 

Våra frågor inför prövningar och lidande

Kanske minns du att Jesus ställdes inför en blindfödd man och då fick frågan: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”

Man levde då – som många gör också i dag. Det finns en orsak i form av synd hos den som drabbas av lidande. Jesu svar inför deras fråga är otvetydigt: Varken han eller hans föräldrar har syndat.

 Våra prövningar och lidandet orsakas inte av en straffande Gud. Från dagens episteltext av Jakob lyssnade vi till dessa ord: Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom.

Vår tid prövas nu av hur många flyr från sina hem och kommer till oss i Sverige. Mina tankar går till vår tid på 70- och 80-talet då vi bodde i Hammarkullen i Angered. Då var det latinamerikaner som kom från militärens förtryck och terror. Vi lärde känna en grupp från Uruguay. Det var bland andra Aida och Eduardo. Då Eduardo återvände hem efter demokratiseringen fick jag följa med.

En dag besökte vi Chorge bror till Maria som vi tagit hand om i Hammarkullen. Han hade suttit 12 år i fängelse – ofta i ensamcell – på grund av sin insats för demokrati och mänskliga rättigheter. Hans syster Eva frågade mig om jag inte ville se på vad han åstadkommit under fängelseåren. Hon visade på en rad föremål i ben och trä som han slöjdat fram.

Ett av dem var detta krucifix. Han sa lite urskuldande att hans fromhet inte var som sin syster. Men detta hade han skurit ut under sina svåra år. Så gav han det till mig för att vi tagit hand om Maria.

Inför livets prövningar får vi söka oss till Kristi kors. Korset ger oss inte några enkla och klara svar. Men det finns där för oss att luta oss mot.

För några år sedan skrev jag dess strofer:
”Jag kommer till dig och jag undrar:
Vad vet du om mig här på jorden
bland alla de andra som finns här?
Vem är du och känner du mig?
O Herre, jag tror att du gör!

Jag kommer till dig med min fråga:
Vem är jag i skapelsens myller,
där människan tycks mig så liten?
Vem är jag? Jag frågar dig nu
för Herre, jag tror att du vet!

Jag kommer till dig med min oro
och undrar vad dagen som följer
skall bjuda av vånda och börda.
Var är du och lyssnar du nu?
O Herre, jag tror att du hör!”

Vi skall nu sjunga kyrkoherde Tore Littmarcks fina psalm 577 – ”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”

 

Leif Herngren  –  Källeryd Herrljunga 16.02.14

Written by leifherngren

februari 13, 2016 at 17:50

Vem är Jesus och vad vill han oss? Fastlagssöndagen

leave a comment »

Johannes 12:20-33

Evangelietexten berättar om att några greker ville se Jesus. Vem var det de ville se? Vem trodde de han var?

Jag tror det kan sägas om oss som samlats till gudstjänst att också vi vill se Jesus – i den meningen att vi vill lära känna honom. Vem är han? Vilken bild av honom är det vi känner till? Frågan är vilken Jesus vi önskar se?

Är det den bild av Jesus som Thorvaldsens Kristusskulptur ger oss?

1 Thorvaldsens kristusgestalt kopia

Det är en gestalt som minner oss Jesu ord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila. Jesus bjuder in oss till lärjungeskap. Vad det är att följa honom? Jesus säger: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

 Jag har sett skulpturen i Köpenhamn och har den själv hemma. Var det denna Jesus som grekerna fick se och lära känna?

Jesus träder själv fram och ger grekerna – och oss – en bild av vem han är. Han säger att stun-den har kommit då han skall förhärligas. Vad skulle detta förhärligande innebära? Jesus säger: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Vetekornet är en bild av att brytas ned och dö. Jesus förutsäger att han skall dö. Är detta ett förhärligande av Jesus? Inför det han säger känner han en oro och undrar: Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund. Han ger oss själv svaret: Nej, det är just för denna stund jag har kommit.

Det är vad denna skulptur i trä och lera av Jesus på korset som en peruansk konstnär gjort visar på? Är det en sannare bild av Jesus? Bilden av den lidande, torterade Jesus upphängd på ett kors för att dö?

2 Kristus på korset

Den visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man… utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Teologen Dietrich Bonhoeffer satt i en fängelsecell på grund av sin kamp mot Hitler. Där brottades han med frågan om vad det är att följa Jesus och vara kristen. Han skrev:

”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss… det är alldeles tydligt, att Kristus hjälper ej i kraft av sin allmakt, utan i kraft av sin svaghet, sitt lidande!
… Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande; blott den lidande Guden kan hjälpa.

Vi behöver bägge dessa bilder för att få en sannare bild av vem Jesus är. Vi får aldrig nöja oss med enbart den ena bilden.

Kanske ger oss den brasilianske Nobelpristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho som jag köpte av honom vid ett besök i Buenos Aires. Den återger den målning han gjort av Jesus med människor av skiftande slag kring korset. Den bilden förenar de två andra.

Esquivil 2
Esquivel berättar i boken om arresteringen av honom i Argentina som ägde rum i Stilla veckan och därmed gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Han stängdes de två första dagarna in i ett rör där det var helt mörkt. Den tredje dagen släpptes det in ljus och han kunde läsa var tidigare fångar präntat in på väggarna – namn på kära vänner, böner, förolämpningar av allt möjligt slag. Klottrade var böner som ”Vid ditt livs slut kommer du att bli dömd på din kärlek.” ”Heliga jungfru, vi är oskyldiga.” ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

Vad som slog honom allra mest var en inskription klottrad med fingrar doppade i blod: ”Gud dödar inte.” En trosbekännelse av en torterad fånge. Allt sedan Stilla veckan har den inskrip-tionen varit inristad i Esquivels inre – han är en ickevålds fredskämpe.

Esquivel var efter sin frigivning på besök i Ecuador då han en natt drömde. Han såg Kristus på korset klädd i en poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget. Senare besökte han en kommunitet tillhörande Little Brothers of Jesus i Riobamba. Han gick in i deras kapell – och fann där i fonden Kristus korsfäst i en poncho. Han gjorde så denna målning Christ in a poncho och skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Jesus är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

 

Vem är Jesus för oss?

Det är en fråga vi får ställa oss i fastlagstider. Lukas skriver i sitt evangelium: Vi går nu upp till Jerusalem, och allt vad profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom.

Lukas konstaterar vidare: Av detta begrep lärjungarna ingenting. Begriper vi vad evangelierna berättar om Jesus? Har vi förstått vem Jesus är och vad han vill oss?

Fastlagssöndagens tema är Kärlekens väg. Det är den vägen Jesus berättar om då han ger grekerna – och därmed oss – bilden av sitt förhärligande – Vetekornets bild. Han visar då på kärlekens väg.

Evangeliet ställer oss inför kallelsen att bryta upp från en grå och bekväm tillvaro utan visio­ner för att slå följe med Jesus. Den vandring som börjar i dag till­sammans med Jesus för oss upp till Jerusalem och Jesu korsfästelse. Vä­gen som leder dit är Kärlekens väg. Om du i fastetid vill följa med Jesus så får du gå den vägen.

Evangelisten Markus skriver att lärjungarna som följde Jesus var rädda och fyllda med bävan. Johannes återger dessa Jesu ord inför vad som väntade honom: Nu är min själ fylld av oro. Han frågar sig om han skall söka slippa det som väntar. Nej, han skall gå den inslagna vägen.

Gud kallar i sin kärlek på dig ge­nom Jesus Kris­tus. Du kallas till lärjungeskap. Lärjunge­skap är en vand­ring med Jesus på kärlekens väg.

Kärlekens väg – ställde Jesus i en valsituation

Lärjungarnas vandring med Jesus lärde dem något helt avgörande – och lär oss det­sam­ma när vi slår följe med honom. Kärleken rymmer alltid smärta. Alla som drabbats av kär­le­ken ställs inför att kärleken leder till smärta och lidande. Den som inte är beredd att lida och be­drö­vas kan inte älska. Det sker för oss i de sammanhang när vi tvingas ta ställning.

Om lärjungarnas vandring står det: De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först!

Jag tror inte att den notisen – Jesus gick först – står där bara som ett allmänt konstaterande. Den står där för att för alltid göra klart för oss att vi varken är ensamma på den vägen eller att det är nå­gon som i bakgrunden försöker fösa oss framför sig och tvinga oss att gå den vägen.

Jesus går först och hans fråga till dig denna söndag är om du vill slå följe med honom. Vi sjunger i fastlagstid:
”Se, vi går upp till Jerusalem. Vem går att med honom vaka och,
såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?”

Gud, hjälp oss – genom helig Ande och din eld över oss – så att inte vi blir kvar med väl ned­slag­na bopålar då du kallar till uppbrott. Gud hjälp oss att slå följe med dig mot okänd framtid!

Olof Hartman skriver:
”För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.”

Written by leifherngren

februari 8, 2016 at 17:12