Leif Herngrens Blog

Tankar om livet

Archive for the ‘Predikan’ Category

Den kämpande tron – 2 i fastan

leave a comment »

Mark 14:3-9

Fastlagstiden bjuder oss på teman och bibeltexter med ett djupt allvar. Förra söndagen var det Prövningens stund och i dag är det Den kämpande tron.

Bibeltexten berättade om kvinnan som hällde ut all hennes dyrbara nardusbalsam över Jesu huvud och de reaktioner detta fick. Det här är ju en aktuell frågeställning när vi har en representant från diakonin med oss i dag. Konflikten hur vi skall bruka våra medel och bete oss själva med de gåvor vi har.

En slarvig läsning av texten kan ju få oss att uppfatta att den bygger under ett motsatsförhål-lande mellan ett medmänskligt förhållande till vår nästa och det som kvinnan gör utifrån sina starka känslor. Vi skall observera att händelsen utspelas hos en spetälsk man. Vi vet vilka fördomar och vilken rädsla som fanns i denna tid mot dem som drabbats av denna sjukdom. Den drabbade uppfattades som oren ur ett religiöst perspektiv. Det är hos denne spetälske man som Jesus ligger till bords med då kvinnan dyker upp med sin mycket dyrbara balsam. Dess värde uppskattades till tre hundra denarer- en denar var lika med lönen för en dags arbete.

Kvinnan häller ut hela flaskans innehåll över Jesu huvud. Några blev upprörda, förargade och grälade på henne och sa: Vilket slöseri… mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga. Så uppfattas hennes av djup kärlek gjorda handling. Vi vet ju inte om det blivit så eller om det som så ofta blir – till synes goda tankar men utan handling.

Jesus blir upprörd och utbrister: Varför gör ni henne ledsen. Låt henne vara. Hon har gjort en god gärning. Och Jesus sätter in hennes handlande i ett djupare perspektiv. Hon har i förväg sörjt för att min kropp blir smord till begravningen.

Jesus ser och visar oss på sambandet mellan våra inre känslor och vårt handlande

Jag tror vi alla upplevt spänningen i våra liv mellan det vi gör av våra liv och de inre kallelser vi känner för att vara någon annan. Jag tänker på Evelyn och på Peter här i församlingen. De hade format sin tillvaro och skaffat sig en utbildning och jobb utifrån detta. Men en dag står de inte ut längre med sin tillvaro. Drabbas av en inre kallelse att göra något helt annorlunda. De utbildar sig diakonalt och står i dag i tjänst för unga människor som tvingats fly från förned-ring, våld och död.

Fastlagstiden bjuder oss till eftertanke och prövning av våra liv. Dagens tema är Den kämpan-de tron och nästa söndags tema är Kampen mot ondskan. Var är vi i vår troskamp? Har vi dragit oss undan till åskådarplats? Eller föder vår tro handlingar av de slag som kvinnan i vår text? Handlingar som av världen uppfattas obegripliga, naiva eller rent ut sagt korkade!

Vi ber en av fastans böner som påminner oss om askons-dagens mässa: ”Gud, led oss in i en rätt fasta. Låt vår liv präglas av solidaritet och generositet. Hjälp oss att finna dig i det oglamorösa, i det som ingenting är, i mörkret, i övergivenheten, i lidandet och döden. Låt vår fasta föra oss till ett nytänkande kring vår egen livsstil, så att vi delar med oss till dem som ingenting har. Med korset som tecknas i aska på vår panna ber vi om fördjupning av våra liv. I Jesu Kristi namn.”

Leif Herngren – Equmeniakyrkan Bohus-Björkö 17.03.12

Written by leifherngren

mars 13, 2017 at 11:43

Lovsång eller klagovisor

leave a comment »

Ps 65:9-14 och Matt 15:29-31

För några år sedan predikade jag här i Surte på tacksägelsedagen som i dag. Mitt tema var då Lovsången får inte tystna. Mina tankar för i dag har gått till en bibelbok som vi inte så värst ofta varken läser eller predikar över – Klagovisorna. Varför? Då jag på senare tid suttit med andra – både fromma och icke-fromma har jag upprörts över att få lyssna till strömmar av klagovisor. Man ältar med varandra allt mellan himmel och jord.

Med tanke på i vilket land vi lever och den värld vi i dag ser på andra håll i all dess problema-tik får jag inte ihop ekvationen. Har vi så mycket att klaga på i detta ett av världens rikaste länder? Det är en klagan som inte sällan riktar sig mot någon av våra närmaste. När klagade du senast på din hustru eller din man – eller på någon som står dig nära?

Känner vi igen oss i vad som står i Klagovisornas bok? Där läser vi: De syner som dina profeter såg var lögn och bländverk… Falska och förledande var deras profetord. Gäller detta oss som ständigt får höra skiftande profetröster sia om lycka och välstånd. Hör det samman med att det som media sätter fokus på är så fattigt på verkligt innehåll och djup. Eller den oerhörda plats det materiella ges i dag och fyller våra liv?

Vi läser vidare hur människor i Klagovisorna ifrågasatte Gud och skyllde sin klagan på sin Herre: Hur jag än klagar och ropar lyssnar han inte till min bön… Du tog bort allt gott ur mitt liv, jag glömde vad lycka var.

Vi vet att åtskilliga utifrån hur livet prövat dem tänker och känner det så som Klagovisornas ord vittnar om: Nu orkar jag inte mer, jag hoppas inte längre på Herren. Men är det så för oss andra i vår klagan?

Eller är det Klagovisornas fråga om Gud verkligen ser allt elände som så stora grupper drabbas av? Frågan ställs: Att man förtrampar fångarna i landet, att man vränger rätten för någon inför den Högste, att en människa vägras sin rätt – skulle Herren inte se det? Det är en klagan som föds ur den verklighet som alltför många drabbas av och som vi med all rätt upprörs över och frågar hur kan detta få ske?

O store Gud, när jag den värld beskådar

Vi skall nu gå till en visa av helt annat slag. Vår klagan bottnar inte minst i vad vi ser, vad vi hör och lyssnar till, vad vi läser och tar in. Sångförfattaren Carl Boberg såg och fängslades över vad han såg och lyssnade. Så föddes sången: ”När jag hör åskans röst och stormar brusa och blixtens klingor springa fram ur skyn, när regnets kalla friska skurar susa och löftets båge glänser för min syn – då brister själen ut i lovsångsljud: O store gud, o store Gud.”

Detsamma gällde kung David som brast ut i de psaltarord vi tidigare hörde läsas: De som bor vid jordens ändar står häpna inför dina mäktiga gärningar, öster och väster fyller du med jubel.

Varför? Såväl David som Carl Boberg såg livets underverk. ”När sommarvinden susar över fälten, när blommor dofta invid källans strand, när trastar drilla i de gröna tälten vid furuskogens tysta, dunkla rand – då brister själen ut i lovsångs ljud.”

Carl Boberg såg vad David sett och uppfattat. Bakom livets underverk såg de Någon. Där vi bara konstaterar det som sker eller endast ger det dess biologiska förklaringar i ett veten-skapligt perspektiv där ser David och Carl Boberg livets underverk. Den vetenskapliga forsk-ningen ger oss oerhört intressanta inblickar i naturens värld. Men den ger oss inte svaret på livets gåta.

I Psaltartexten läste vi: De som bor vid jordens ändar står häpna. De såg Någon bakom allt de såg. Du tar dig an jorden och ger den regn, du gör den bördig och rik… Du får säden att växa, du sörjer för jorden… du välsignar det som växer.

 Så var det för den unge afrikan som formade den lovsångsbön som jag vill återge något ur. Kanske känner du igen det för jag citerade den bönen också förra tacksägelsedagen. Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

– det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Gud av jordens stoff formade en människa i vilken livsande blåstes in – en varelse till Guds avbild.

– den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv lever – lyssnar och tar in det han ser … en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

En lovsång föddes ur andlig rikedom! Han kunde inte bara vara tyst. Nej…! ”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.
En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.
Varje dag gör du, liksom det krulliga på mitt huvud…”

”Herre, vi tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,
Trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.
Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet.

Herre, jag gläder mig över skapelsen. Och att du finns där bakom och vid sidan om och framför och ovanför och i oss.”

I evangelietexten läste vi om hur Jesus gick utmed Galileiska sjön. Det står ofta hur han vand-rar omkring – ibland söker han sig bort ensam, vid andra tillfällen går han upp på ett berg och börjar undervisa och agerar. Folket samlas omkring honom. Då han ser deras bekymmer för mat och dryck och för kläderna de skall sätta på sig säger han: Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de… samlar inte i ladorna… Varför bekymrar ni er för kläder. Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.

Jesus var i hög grad intresserad av hur människor hade det och bekymrade sig för dem. Men han såg också skapelsen, fåglarna och liljorna där han vandrade fram. Han såg och häpnade över allt han såg i dess underverk. Precis som dessa som bodde vid jordens ändar.

Jag vill berätta vad tonerna och orden från en lovsång kan betyda för bekym-rade människor. Min hustru Sonja och jag sitter 1984 i en katolsk kyrka i Orlando i Florida. Det är dagen efter att rättegången mot de plogbillsakivister som påskdagen gjort en aktion mot vapenfabriken där och dess kärnvapen. Vid rättegångens slut greps vår son Per som varit med och fördes bort utan att vi får veta vart. En katolsk präst har lånat ut sin bil till oss under dagarna och vi deltar i gudstjänsten i hans kyrka. En svart kvinna stiger fram och sjunger så Carl Bobergs sång i des engelska översättning. Hon har ju ingen aning om oss svenskar som bekymrade sitter där och får ta emot hennes lovsång. Men den gav effekt och vi minns hennes sång.

Är vi med bland lovsångens folk och delar med oss av vår tacksamhet för att vi finns till?

Leif Herngren  –  Surte 16.10.09

Written by leifherngren

oktober 8, 2016 at 09:50

Publicerat i Predikan, Taksägelsedagen

En levande människa – 3 efter trefaldighet

leave a comment »

 

Ef 2:1-10 och Luk 15:8-10

Jag har en av mina äldre biblar i min hand. Det är en gåva till mig på studentdagen från Sonja – då min flickvän – i dag min hustru sedan 55 år. I den står det ett minnesord – Ef 2:8. Det är en vers från en av dagens texter, över vilken jag kommer att predika. I den versen står det: Ty av nåd är ni fräls-ta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Jag tyckte inte då att det var något speciellt ori-ginellt bibelord. Det ordets inne­börd kände jag till – som god missionare. Det behövde jag inte på­minnas om. Jag har senare insett att det är ett ord att i allra högsta grad stava på och meditera över.

 

Förlorad, men återfunnen – död, men nu levande

Det finns mycket starka laddningar i dagens texter. Paulus konstaterar: Ni var döda genom era överträdelser och synder… Och Men Gud… har gjort oss levande tillsam­mans med Kristus… Lika starka ord möter vi av Jesus i det kapitel av Lukas där vi har texterna om det förlorade inklusive orden om kvinnans borttappade silvermyntet. Hon letade och fann det och brast ut i glädje: Jag har hittat myntet som jag hade förlorat.

Är det någon här i kyrkan i dag som känner att du förlorat dig själv, känner igen dig i dessa starka ord: Var död – men nu, i dag – levande?

Jag har som rubrik över dagens predikan: En levande mäniska. Du har säkert i lik­het med mig mött någon du känt vara en verkligt levande män­ni­ska. Vad avser vi då med sådana ord? Vad menar Jesus och Paulus?

Vi lyssnade tidigare till dessa ganska märkliga ord om oss människor att vi kan…
… leva på denna tidens och världens vis
… och låta oss ledas av fursten över luftens rike

Paulus utvecklade detta vidare med orden att vi kan leva genom…
… att enbart handla som kroppen och våra egna tankar vill

Vad avser då Paulus med orden om att låta sig ledas av fursten över luftens rike? Vad menar han? Har det något att göra med vår moderna tid och vår uppfattning om människans – om vår situation? Är inte detta synsätt och formuleringar som vi lämnat bakom oss?

För att få detta ytterligare belyst gick jag till dessa ord i The Revised English Bible:
… you followed the ways of this present world order – vi följde strömningarna i den nuvarande världsordningen

Det är mot den bakgrunden som både Paulus och Jesus brukade så starka ord som förlorad och död. Men Jesus talade också om att det bortsprungna fåret hittades igen och att den förlorade sonen blev funnen. Paulus hävdade att de som varit döda gjorts levande.

 En levande människa! – Gäller de orden mig?

 

Att leva under makterna

Det sägs att människan blivit allt mer och mer rationell. Hon låter sig inte i dag som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. Det gäller att utifrån det förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidning­ar och se vad utrymme det ges åt horoskop och liknande företeelser. En nyandlighet med en salig blandning av ingredienser breder ut sig.

Samtidigt florerar makter­na som aldrig förr. De tillbeds av inte så få som de allena saliggö­ran­de kraf­terna i samhället. De så kallade mark­nads­kraf­terna skall i dag råda såväl i väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda ande­mak­ter. I dag är det de ekonomiska krafterna som driver våra politiker och oss dit vi – i varje fall åtskilliga av oss – inte vill.

Paulus åter­kommer med liknan­de formuleringar och tankar längre fram i brevet. Kampen för rätt och rättfär­dig­het handlar för honom om en kamp mot makter och krafter som människan inte skall låta vara her­rar över sig. Har då dessa makter och krafter att göra med oss? Teo­loger värl­den över har efter de ohyggliga världskri-gen och det som nu sker mitt i Europa och utöver vår värld – insett att de makter som Paulus talar om i sina brev är de opersonliga krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och ibland för grup­per och nationer till vanvet­tets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp dessa frågor:
”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sexu­alitet, allmän­na
opinionen, religiösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonialism, det vill säga allt så­dant som utan
tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönjbart.”

Då Paulus talar om fursten över luftens rike går mina tankar till H C Andersen och hans under­fun­diga berättelse om ”kejsarens nya kläder”. Är inte oerhört mycket av det som i dag saluförs på torgen som budskap, som ideologier och som tekniska framsteg släkt med kejsarens nya kläder? En påver­kan från fursten över luftens rike – alltså något utan egentligt innehåll men serverat som något högst betydelsefullt. Det påminner också om pastor Jansson med hans påse fylld av bara luft!

Något av det allra värsta är att tappa bort sig själv – att bli något annat än vad vi formats till. Vi får göra likt kvinnan som tappat sitt silvermynt. Hon sopade hela huset och letade överallt tills hon fann det. Vi får söka tills vi på nytt finner oss själva – varför vi finns till. Paulus ger oss svaret i vad han skriver till efesierna – och därmed till oss.

 

Vi är till för att – som levande människor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus att leva ”under nåden” – i Guds gärningar

Vi kan leva under denna tidens makter – som Paulus uttrycker det – leva på denna tidens och värl­dens vis. I kontrast till detta ställer Paulus följande ord: Vi är Guds verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.

De orden står tillsammans med och kan aldrig skiljas från de orden jag fick på min studentdag:
   … av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det.

Det finns förödande moralism. Men – Gud vare tack – det finns också en levande och livgivande pie­tism. Jesus talade om salt som behövs i denna värld och att det är avgörande att detta inte mister sin sälta. Paulus utmanar oss att frambära oss själva som ett levande och heligt offer. Det är gudstjänst och så skriver han:
    Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.

Vi är till för att – som levande män­niskor – sprungna ur Guds hand – i Kristus Jesus leva ”under nåden” – i Guds gärning­ar.

 Om en stund går vi in i bön – stillhet – tystnad och överlåtelse. Då kan vi alla – var för sig på nytt ge vårt ”ja” till Kristus. I vissheten om att vara ut­gångna ur Guds hand, skapade till honom. Vi får här och nu låta honom utgjuta helig ande över oss. Han vill i sin nåd göra oss till levan­de människor tillsammans med Kristus.

 

Leif Herngren  Bohus-Björkö 16.06.12

Written by leifherngren

juni 11, 2016 at 11:31

Prövningens stund – 1 i fastan

leave a comment »

 

Matt 16:21-23, Jakob 1:12-15

Vi har gått in i fastlagstiden med helger som i sina teman lyfter fram den kämpande tron och våra prövningar. Dagens tema är prövningens stund. Förra söndagen ställde oss inför kärlekens väg. Vi påmindes om Jesu och lärjungarnas vandring upp till Jerusalem. Vi sjöng ”Se vi går upp till Jerusa-lem i heliga fastetider… Vem går att med Herren vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?” Kärlekens väg leder till lidande och prövning.

Jesus kallar oss till lärjungar. Lärjungeskapets teologi har genom tiderna fått olika utformning. Den har rubricerats som härlighetens teologi, theologia gloriae. Då vi framför allt betonar fräls-ningen som befrielse från ondska och lidande. Uppståndelsen, Jesu makt och härlighet ställs i centrum. Att bli kristen innebär befrielse från syndens herravälde och skuldens vånda. ”Det är saligt på Jesus få tro och att vara Guds barn blott av nåd.”

Ibland har det hävdats att det skulle innebära fullständig hälsa och materiell framgång, lycka och rikedom. Då har denna tro tappat alla relationer till Jesusorden om att den som vill följa honom också får ett kors att bära. Tron har blivit en ”framgångs-teologi”.

Andra tecknar lärjungeskapets teologi som korsets teologi, theologia crucis. Man visar då på Jesu ord att den som vill följa honom måste ta sitt kors. Jesus talade om vetekornets lag som lärjungeskapets villkor. Den gällde honom själv men också oss. Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Det handlar om att så älska sitt eget liv att man förlorar det eller dess motsats, att mista sitt eget liv för Jesu och för andras skull och därmed finna livet.

För Jesus innebar detta hans vandring upp till Jerusalem för att där lida och dö. Med honom på den vandringen fanns hans lärjungar – visserligen under stor bävan och under protest. Petrus protes-terade då Jesus talar om sitt lidande. Jesus konstaterar att Petrus protest är människors tankar. Vad tänker vi då vi ställs inför prövningar och lidande? Lärjungarna hade att vandra samma väg som deras Mästare. Då lärjungeskapet tecknas utifrån dessa texter så ligger betoningen på efterföljelsen och på korset som en avgörande del i denna.

Ibland formas en lärjungestil i våra kyrkor i svart och utan glädje, fylld av dysterhet och krav. Frälsningen som befrielse har tappats bort. Korsets teologi har förlorat relationen till härlighetens teologi. Vi behöver såväl korset som härligheten.

 Fastan vill öppna våra ögon för att livet inte bara bjuder på hälsa och framgång. Livets verklighet är – som många fått smaka på – fyllt av såväl djup smärta som sorg. Munken och teologen Thomas Merton hävdade att ”det tillhör kristendomens innersta väsen att se lidandet och döden i vitögat”.

Det är samma erfarenhet som poeten Nils Ferlin ger oss i dikten Getsemane: ”Gud har i sin foto-grafiateljé ett mörkrum som heter Getsemane. Där växer det klara bilder fram för den som är lugn och allvarsam. Men den som är rädd – för köld och ris – får aldrig en blomst i paradis. Hans liv blir liksom en öde slätt av inga silverne tårar vätt. I purpur, kanske, och glans han gick, men blicken hans var en tiggarblick. Till aska kom han men aldrig brand och månen ler åt hans tomma hand. Ty den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.”

 

Vem är då jag i mötet med lidandet?

Vem är då jag när livet gastkramar mig? Den frågan ställde sig teologen Dietrich Bonhoeffer i den fängelsecell han placerats i på grund av sitt motstånd mot Hitler och nazismen. Han ställde frågan inför hur han sågs av andra och hur han kände det själv.

”Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott. Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.”

Det var vad andra tyckte sig se.

Men inom sig brottades han med vem han verkligen var i sin svåra situation: ”Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme…

Vem av de båda? Är jag i dag den ene, i morgon den andre?…”

Han slutade sin brottning med de frågor som väckts med följande vittnesbörd: ”Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Känner vi igen oss då vi gastkramas av prövningar eller lidande? Att vi i vårt yttre söker se ut som att vi mår bra och klarar av det som vi kämpar med. Men frågorna finns där: Varför? Varför jag? I vad har jag brustit i mitt liv så att jag nu drabbats av detta?

 

Våra frågor inför prövningar och lidande

Kanske minns du att Jesus ställdes inför en blindfödd man och då fick frågan: Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”

Man levde då – som många gör också i dag. Det finns en orsak i form av synd hos den som drabbas av lidande. Jesu svar inför deras fråga är otvetydigt: Varken han eller hans föräldrar har syndat.

 Våra prövningar och lidandet orsakas inte av en straffande Gud. Från dagens episteltext av Jakob lyssnade vi till dessa ord: Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom.

Vår tid prövas nu av hur många flyr från sina hem och kommer till oss i Sverige. Mina tankar går till vår tid på 70- och 80-talet då vi bodde i Hammarkullen i Angered. Då var det latinamerikaner som kom från militärens förtryck och terror. Vi lärde känna en grupp från Uruguay. Det var bland andra Aida och Eduardo. Då Eduardo återvände hem efter demokratiseringen fick jag följa med.

En dag besökte vi Chorge bror till Maria som vi tagit hand om i Hammarkullen. Han hade suttit 12 år i fängelse – ofta i ensamcell – på grund av sin insats för demokrati och mänskliga rättigheter. Hans syster Eva frågade mig om jag inte ville se på vad han åstadkommit under fängelseåren. Hon visade på en rad föremål i ben och trä som han slöjdat fram.

Ett av dem var detta krucifix. Han sa lite urskuldande att hans fromhet inte var som sin syster. Men detta hade han skurit ut under sina svåra år. Så gav han det till mig för att vi tagit hand om Maria.

Inför livets prövningar får vi söka oss till Kristi kors. Korset ger oss inte några enkla och klara svar. Men det finns där för oss att luta oss mot.

För några år sedan skrev jag dess strofer:
”Jag kommer till dig och jag undrar:
Vad vet du om mig här på jorden
bland alla de andra som finns här?
Vem är du och känner du mig?
O Herre, jag tror att du gör!

Jag kommer till dig med min fråga:
Vem är jag i skapelsens myller,
där människan tycks mig så liten?
Vem är jag? Jag frågar dig nu
för Herre, jag tror att du vet!

Jag kommer till dig med min oro
och undrar vad dagen som följer
skall bjuda av vånda och börda.
Var är du och lyssnar du nu?
O Herre, jag tror att du hör!”

Vi skall nu sjunga kyrkoherde Tore Littmarcks fina psalm 577 – ”Att leva är att fråga, att vänta på ett svar. Att leva är att lyssna, tills tvivlet tystnat har. Att leva är att ana att allt är i Guds hand, att finna frid och trygghet i själva orons land.”

 

Leif Herngren  –  Källeryd Herrljunga 16.02.14

Written by leifherngren

februari 13, 2016 at 17:50

Vem är Jesus och vad vill han oss? Fastlagssöndagen

leave a comment »

Johannes 12:20-33

Evangelietexten berättar om att några greker ville se Jesus. Vem var det de ville se? Vem trodde de han var?

Jag tror det kan sägas om oss som samlats till gudstjänst att också vi vill se Jesus – i den meningen att vi vill lära känna honom. Vem är han? Vilken bild av honom är det vi känner till? Frågan är vilken Jesus vi önskar se?

Är det den bild av Jesus som Thorvaldsens Kristusskulptur ger oss?

1 Thorvaldsens kristusgestalt kopia

Det är en gestalt som minner oss Jesu ord: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Jag skall skänka er vila. Jesus bjuder in oss till lärjungeskap. Vad det är att följa honom? Jesus säger: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.

 Jag har sett skulpturen i Köpenhamn och har den själv hemma. Var det denna Jesus som grekerna fick se och lära känna?

Jesus träder själv fram och ger grekerna – och oss – en bild av vem han är. Han säger att stun-den har kommit då han skall förhärligas. Vad skulle detta förhärligande innebära? Jesus säger: Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Vetekornet är en bild av att brytas ned och dö. Jesus förutsäger att han skall dö. Är detta ett förhärligande av Jesus? Inför det han säger känner han en oro och undrar: Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund. Han ger oss själv svaret: Nej, det är just för denna stund jag har kommit.

Det är vad denna skulptur i trä och lera av Jesus på korset som en peruansk konstnär gjort visar på? Är det en sannare bild av Jesus? Bilden av den lidande, torterade Jesus upphängd på ett kors för att dö?

2 Kristus på korset

Den visar oss på profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare.

Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man… utan värde i våra ögon. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde att han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad.

Teologen Dietrich Bonhoeffer satt i en fängelsecell på grund av sin kamp mot Hitler. Där brottades han med frågan om vad det är att följa Jesus och vara kristen. Han skrev:

”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss… det är alldeles tydligt, att Kristus hjälper ej i kraft av sin allmakt, utan i kraft av sin svaghet, sitt lidande!
… Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande; blott den lidande Guden kan hjälpa.

Vi behöver bägge dessa bilder för att få en sannare bild av vem Jesus är. Vi får aldrig nöja oss med enbart den ena bilden.

Kanske ger oss den brasilianske Nobelpristagaren Adolfo Pérez Esquivel i sin bok Christ in a poncho som jag köpte av honom vid ett besök i Buenos Aires. Den återger den målning han gjort av Jesus med människor av skiftande slag kring korset. Den bilden förenar de två andra.

Esquivil 2
Esquivel berättar i boken om arresteringen av honom i Argentina som ägde rum i Stilla veckan och därmed gav tiden i fängelset en speciell prägel. En fängelsetid som blev 14 månader. Han stängdes de två första dagarna in i ett rör där det var helt mörkt. Den tredje dagen släpptes det in ljus och han kunde läsa var tidigare fångar präntat in på väggarna – namn på kära vänner, böner, förolämpningar av allt möjligt slag. Klottrade var böner som ”Vid ditt livs slut kommer du att bli dömd på din kärlek.” ”Heliga jungfru, vi är oskyldiga.” ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”

Vad som slog honom allra mest var en inskription klottrad med fingrar doppade i blod: ”Gud dödar inte.” En trosbekännelse av en torterad fånge. Allt sedan Stilla veckan har den inskrip-tionen varit inristad i Esquivels inre – han är en ickevålds fredskämpe.

Esquivel var efter sin frigivning på besök i Ecuador då han en natt drömde. Han såg Kristus på korset klädd i en poncho – det typiska latinamerikanska klädesplagget. Senare besökte han en kommunitet tillhörande Little Brothers of Jesus i Riobamba. Han gick in i deras kapell – och fann där i fonden Kristus korsfäst i en poncho. Han gjorde så denna målning Christ in a poncho och skriver i anslutning till sitt konstverk: ”Jesus är de fattigas Kristus. Han är en Kristus utan ansikte, händer och fötter för hans ansikte, händer och fötter är de latinamerikanska indianernas och lantarbetarnas ansikten, händer och fötter.”

 

Vem är Jesus för oss?

Det är en fråga vi får ställa oss i fastlagstider. Lukas skriver i sitt evangelium: Vi går nu upp till Jerusalem, och allt vad profeterna har skrivit om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Han skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom.

Lukas konstaterar vidare: Av detta begrep lärjungarna ingenting. Begriper vi vad evangelierna berättar om Jesus? Har vi förstått vem Jesus är och vad han vill oss?

Fastlagssöndagens tema är Kärlekens väg. Det är den vägen Jesus berättar om då han ger grekerna – och därmed oss – bilden av sitt förhärligande – Vetekornets bild. Han visar då på kärlekens väg.

Evangeliet ställer oss inför kallelsen att bryta upp från en grå och bekväm tillvaro utan visio­ner för att slå följe med Jesus. Den vandring som börjar i dag till­sammans med Jesus för oss upp till Jerusalem och Jesu korsfästelse. Vä­gen som leder dit är Kärlekens väg. Om du i fastetid vill följa med Jesus så får du gå den vägen.

Evangelisten Markus skriver att lärjungarna som följde Jesus var rädda och fyllda med bävan. Johannes återger dessa Jesu ord inför vad som väntade honom: Nu är min själ fylld av oro. Han frågar sig om han skall söka slippa det som väntar. Nej, han skall gå den inslagna vägen.

Gud kallar i sin kärlek på dig ge­nom Jesus Kris­tus. Du kallas till lärjungeskap. Lärjunge­skap är en vand­ring med Jesus på kärlekens väg.

Kärlekens väg – ställde Jesus i en valsituation

Lärjungarnas vandring med Jesus lärde dem något helt avgörande – och lär oss det­sam­ma när vi slår följe med honom. Kärleken rymmer alltid smärta. Alla som drabbats av kär­le­ken ställs inför att kärleken leder till smärta och lidande. Den som inte är beredd att lida och be­drö­vas kan inte älska. Det sker för oss i de sammanhang när vi tvingas ta ställning.

Om lärjungarnas vandring står det: De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först!

Jag tror inte att den notisen – Jesus gick först – står där bara som ett allmänt konstaterande. Den står där för att för alltid göra klart för oss att vi varken är ensamma på den vägen eller att det är nå­gon som i bakgrunden försöker fösa oss framför sig och tvinga oss att gå den vägen.

Jesus går först och hans fråga till dig denna söndag är om du vill slå följe med honom. Vi sjunger i fastlagstid:
”Se, vi går upp till Jerusalem. Vem går att med honom vaka och,
såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?”

Gud, hjälp oss – genom helig Ande och din eld över oss – så att inte vi blir kvar med väl ned­slag­na bopålar då du kallar till uppbrott. Gud hjälp oss att slå följe med dig mot okänd framtid!

Olof Hartman skriver:
”För att du inte tog det gudomliga dig till en krona, för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.”

Written by leifherngren

februari 8, 2016 at 17:12

Förlåtelse utan gräns – 23 e tref

leave a comment »

Matt 18:15-20 o 1 Mos 50:15-21

Temat denna söndag är Förlåtelse utan gräns. Finns det förlåtelse utan gränser? Den 11 februari 1990 gick en man efter 27 år i fängelse ut i frihet. Han hade misshandlats. Han hade förödmjukats. Nu kunde han konstatera: ”Mina tiotusen dagar i fängelse är över.” Han kom ut som en slagen och förtärd man med ett hjärta fyllt av bitterhet och längtan efter hämnd.

Nej! Det blev inte så. Nelson Mandela sträckte sina händer mot de ansvariga för åren av plåga för att inleda försoningsarbetet mellan de vita och de svarta. Han skriver i sin självbiografi: ”Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att de inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också förtryckarna.”

Han var klar över ”att vara fri är inte bara är att kasta av sig kedjorna, det är att leva så att vi respek-terar och ökar andras frihet. Det riktiga provet på vår kärlek till friheten har just börjat.”

Nelson Mandela är ett vittne om att det finns förlåtelse utan gräns. Hur var det möjligt för honom? Det berättas att han under fängelseåren slet ut flera biblar. Han hade mött Guds kärlek – Kristi försoning – Guds befriande förlåtelse utan gränser.

Brutna relationer

Dagens gammaltestamentliga text berättar om Josef och hans bröder. Bröderna hade blivit förgrymmade över sin lillebror då denne berättade om drömmar som ställde honom i förgrunden. De sålde sin bror så att han hamnade som slav i Egypten. Men på grund av sina förmågor – bland annat att tyda, tolka drömmar – blev han så småningom ekonomisk styresman i Egyp-ten. Bröderna kom till Egypten och efter olika förvecklingar finner de varandra.

Josef får också träffa sin gamle far men då denne dör följer det som texten berättade om.

Bröderna blir oroliga för om deras upprättade relation till Josef nu skall få ett slut. De kallar honom till sig och ber om förlåtelse för vad det gjort mot honom. Josef ger dem förlåtelse.

Berättelserna om Josef och hans bröder ger oss vad avundsjuka kan leda till men också upp-rättelse och försoning. Dessa berättelser skildrar kraften i befriande förlåtelse. Människor som i vrede skilts åt finner varandra på nytt. Det är berättelser om förlåtelse utan gräns.

Men de återger också hur futtiga vi ibland är mot varandra. Många lever i trasiga och smärt-samma relationer till släktingar, till tidigare vänner eller arbetskamrater. Inte så sällan skapade utifrån stingsliga och futtiga ord som sagts eller händelser som ägt rum.

Vi sjöng tidigare: ”Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av… Ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.” Mandelas fängelse var det ohyggliga Robben Island. Men hans vittnesbörd var: ”Det är bara min fysiska lekamen som är instängd mellan dessa fasta murar… I mina tankar är jag fri som en fågel.”

Hur är det med oss? Vad är det vi fastnar i och inte släpper taget om?

Vi behöver hjälp att förlåta varandra

I en annan av dagens texter läser vi: Öppna inte munnen för ofruktbart prat, utan säg bara sånt som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på.

Motsatsen till ofruktbart tal är förlåtelsens möjlighet.

 Vad kommer det sig att vi inte själva inser det småaktiga i det vi ibland har låtit oss fastna i. Det finns murar mellan oss som vi låter bli kvar. Det är genom galler vi ser på varann. ”Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.”

 Jesus visar oss i evangeliet att det inte är en så enkel väg till försoning, Första steget är att samtala med varandra. Det personliga uppriktiga samtalet öppnar tillslutna hjärtan. Har du prövat det i den brustna relation du nu lever i?

Ibland behöver vi hjälp till att detta skall ske. Jesus säger: Om vederbörande inte vill lyssna, ta då med dig en eller två till. Vi behöver varandras hjälp. Den nära relationen människor emel-lan är fruktbärande och öppnar för uppriktighet. Både vi själva och vår motpart får upp ögonen för det dumdristiga vi trasslat in oss i.

Jesus konstaterar att det händer att dessa försök inte leder till försoning och ger oss ytter-ligare anvisningar om att vidga kretsen. Den kristna församlingen skall och får vara en försoningens varma miljö.

Förlåtelse utan gränser

En annan av dagens texter berättar om Petrus. Han tänker rationellt. Det måste finnas gränser för vad vi orkar med – gränser för vår förlåtelse. Han frågar Jesus om inte sju gångar borde vara tillräckligt? Jesus ger honom ett klart och kortfattat besked: Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.

Försoningens möjlighet bygger inte på rationella grunder. Försoningen har sin grund i honom som inför sin död bad: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör. Paulus slår fast: Förlåt varandra, liksom Gud har förlåtit er.Guds förlåtelse är utan gränser. Hur är det för oss?

Hur allvarligt Jesus ser på denna fråga ger oss dessa Jesu ord: Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom.

Paulus berättar i efesierbrevet om den skiljemur som fanns mellan judar och hedningar och pekar på vad Jesus gjort: I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. Paulus visar på vad detta ledde till. De var inte längre gäster och främlingar för varandra. Bägge parter hade fogats in i den gemenskap som Kristi församling utgör.

Det finns befriande förlåtelse som öppnar vägen. Den förlåtelsen byggs i den Guds kärlek som Jesus uppenbarat. Vi får be Gud om kraft och förstånd för egen del – om insikt i vad det är hos oss som gör att vi inte kommer loss. Vi får be den bön Jesus lär oss: Förlåt oss våra skulder. Liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

Leif Herngren Björkö 15.11.08

Written by leifherngren

november 6, 2015 at 19:18

Tro och liv – 11 e trefaldighet

leave a comment »

Luk 18:9-14 o Amos 5:21-24

”Är du kristen?” Den frågan som ibland ställs kan få ett ganska ytligt svar. Ja, jag är född i ett kris­tet land – eller – jag är döpt så jag är kristen. En annan fråga är: ”Är du religiös?” Vad skulle du ge för svar på den frågan? Om frågan ställdes till mig skulle jag inte bejaka den. Men är jag inte som pastor reli­giös!? Att vara religiös är inte vad dagens bibeltexter talar om. Dagens tema Tro och liv ställer oss inför en betydligt djupare och mer personlig frågeställning: ”Är jag en Jesu lär­junge i tro och liv?”

Vad är det att vara kristen? Jesu ord i dag riktas mot den som förlitar sig på sin egen rättfärdighet. En som kämpade med dessa frågor var Martin Lut­her. Han var munk och professor i bibelkunskap. Då han föreläste över Psaltaren stötte han åter och åter på ordet rättfär­dighet. Det blev ett ord som han ryggade in­för i upple­vel­sen av ovärdighet. Han hade varit i Rom och som alla goda mun­kar i sin ivriga religiositet krupit upp för Pila­tustrappan bed­­jan­de Fader vår på varje trappsteg. Han sökte svara upp mot de krav som ställ­des på honom enligt den religiositet han vuxit upp med. Men Luther fann inte sam­stämmighet mellan orden han läste och den religiositet han utövade.

Den rättfärdige skall leva genom tron.

När Luther kämpade med dessa frågor hände något då han i Romarbrevet läste:

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Det Luther genom sin intensiva religiositet och aktivitet som munk inte funnit finner han i or­den om en rätt­fär­dighet från Gud. Paulus talar om en rätt­fär­dig­het som inte var ett Guds krav på människan utan Guds gåva till människan. Luther skriver:

”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själva paradiset. Strax fick för mig hela skriften ett helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

Evangeliet öppnade sig för Luther. Det blev en annan ton i hans bibelunder­vis­ning. Han gick in i en allt intensivare kamp för ”rättfärdiggörelsen genom tron” mot den religiositet som la bördor på människor i form av krav och from­hets­övningar. Luther lärde sig se tron som förtröstan och tillit till kärlekens Gud. Dagens tyska översättning av Bibeln brukar just ordet förtrösta där vi har tro. Att tro är i grunden att förtrösta på Gud.

Luther fick göra samma upplevelse som Paulus. Då Paulus i sin ytterst intensiva religiositet var på väg till Damaskus för att gripa judar som blivit lärjungar till Jesus fick han ett möte med Jesus och ställdes inför en radikal omvändelse. Han hade – som han säger – levt som farisé, i över­ens­stäm-melse med vår religions strängaste riktning.

Tro och liv

Den rättfärdige skall leva genom tron, förtröstan på Gud – inte genom utövad religiositet. När vi säger detta kan det bli att vi uppfattar att det kristna livet bygger på en tro utan konsekvenser i vårt handlande. Men vad dagens texter ställer oss inför är tro och liv.

Kristen tro kan formas i vackra ord. En tro som främst tar sitt uttryck i våra huvud och försök att omfatta rätt tro. Jesus talar inte om den rätta tron. Han talar om den levande tron – en tro som gäller livet och dess gestaltning. Det är vad evangelietexten ställer oss inför i Jesu uppgörelse med religiö-sa ledare och människor. Vi är inte sällan övertygade om vår egen godhet och samtidigt ha en förmåga att till andras nackdel jämföra oss med dem. Vi ser oss godkända som vi lever och agerar.

Två människor står i bön inför Gud. Bönerna skiljer sig från varandra. Den ene tackar Gud för vem han är. Ger goda kollekter i form av tionde och fastar ett par gånger i veckan. Aktiv i sin religiositet med en tillfredsställelse och tacksamhet till Gud över att han inte är som andra. Han är godkänd.

Vi kan utöva en fromhet för att – som Jesus noterar – människor skall lägga märke till oss – en religiositet inför människor. En religiositet präglad av religiösa bud och till synes goda aktiviteter. En religiositet som upphöjer samtidigt som den ifrågasätter och underkänner andra. I stället för det befriande evangelium som Jesus förkunnar kan religiositet fjättra människor i bud och förbud – såväl oss själva som våra medmänniskor.

Profeten Amos sätter skärpa på vad sann fromhet är då han – i texten vi tidigare hörde läsas – för-medlar Guds hälsning till sin samtid:

Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

Lovsången har sin plats i våra gudstjänster. Men sann fromhet handlar inte om religiositet som främst tar sig uttryck i högtider och fester fyllda av psalmer och strängaspel. Nej… Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en flödande ström!

Vi vet vad religiös fanatism ställer till i dag i Guds eller Allahs namn. Men ser vi hur traditionell fromhet kan stå tigande och tyst inför orättfärdigheten i vår värld. Var står vi som Jesu lärjungar och som församlingar i den värld där vi har mycket svårt att se rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström? Det är väl inte så att vi låter vår profetiska röst tystas av lovsång och musik. Vad är det för samhälle vi vill vara med att bygga upp?

Lärjunge

Texterna i dag ger oss ett budskap med allvar. Tullindrivarens bön vittnar om dennes allvar. Jag kunde ju denna sommardag bjudit på något mer lättsamt. Då hade jag svikit skärpan i evangeliet. Men detta får inte skymma det Lukas tar upp i de avsnitt som följer på dagens evangelietext. Det berättar hur föräldrar kommer till Jesus med sina barn. I sin religiositet visar lärjungarna bort bar-nen. Men Jesus bjuder dem till sig och säger: Låt barnen komma till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de… den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

Per Harling tar i den psalm vi nu skall sjunga upp att vi vuxna har så svårt att se glädjen och befrielsen i evangeliet: ”Vi har till skillnad från barnen bommat till våra fönster mot glädjen som är så unik. En dag skall vi finna att vi alla får vara barn inför Gud i en större men klarare lek”.

Dagens tema tro och liv sätter fokus på en levande tro. Det var den rätt­färdighet Luther fann – en rättfärdighet genom tron – en levande tro som föder kärle­kens handlingar. Det var detta han vittnade om med orden:

”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själva paradiset. Strax fick för mig hela skriften ett helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

Som kristen är kallelsen att vara lärjunge till Jesus i tro och liv. Vi får i den helige Ande lära oss vad god­het och rättfärdighet är och låta detta forma våra liv. Denna tro är i grunden att förtrösta på Guds nåd över våra liv. Evangeliet vill frigöra oss till befriade och be­fri­ande Jesu lärjungar i den värld som behöver detta. Jesus kallar oss att i glädje och förtröstan gestalta – tro och liv under Guds nåd – fylld med rätt och rättfärdighet.

Leif Herngren   Herrljunga 15.08.16

Written by leifherngren

augusti 15, 2015 at 16:18