Med Guds rike är det… 22 e tref

Mark 4:26-29 

 ”Ni skrämmer mig,’ sa rosenhäcken till snäckan. ‘Det har jag aldrig tänkt på.’                                                                                                                              – ‘Nej, ni har nog aldrig brytt er om att tänka så mycket. Har ni någonsin gjort klart för er, varför ni blommade, och hur det gick till, när ni blommade? Varför just så, och inte så?’                                                                                                                                                                                                      – ‘Nej!’ sa rosenhäcken. ‘Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft uppifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!’                                                                      – ‘Ni har fört ett mycket makligt liv’, sa snäckan.                                                                                                                                                                                              – ‘Säkert! Allt blev mig givet!’ sa rosenhäcken, ‘men ni har fått ännu mera! Ni är en av de där tänkande, djupsinniga naturerna, en av de högt begåvade, som kommer att förvåna världen.’                                                                                                                                                                                       – ‘Det tänker jag inte alls göra’, sa snäckan. ‘Världen angår mig inte! Vad har jag med värl­den att göra? Jag har nog av mig själv och nog i mig själv.’                                                                                                                                                                                                                                                                                  – ‘Men borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor! – men ni? Ni som fick så mycket, vad har ni skänkt världen? Vad ger ni den?’                                                                                                                                                                       – ‘Vad jag har gett? Vad jag ger? Jag spottar åt den! Den duger inte, den angår mig inte. Bär ni rosor, längre kan ni inte komma! Låt hasselbusken bära nötter, låt kor och får ge mjölk. De har var och en sin publik, jag har min i mig själv, jag går in i mig själv, och där stannar jag. Världen angår mig inte!’                                                                                                                                                                                                                   Och så gick snäckan in i sitt hus och kittade igen det.                                                                                                                                                                                     – ‘Det är så sorgligt! sa rosenträdet. ‘Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

 Det är författaren H C Andersen som ger oss sina tankar om livet i denna underfundiga saga. För sagan hand­lar inte bara om en snäcka och en rosenhäck. Den handlar om oss. För mig knyter sagan nära an till dagens evangelietext.  Med Guds rike är det sa Jesus och relaterade riket till li­vets sällsamma kraft att finnas till och växa och bära frukt. Temat för predikan är: Med Guds rike är det… 

Varför lever vi? Vad handlar livet om? 

Göteborgs-Postens tecknade PS   – Företagaren till en av sina anställda: ”På min väg mot toppen glömde jag vad som är det verkligt viktiga i livet! Kolla upp vad det är, Berglund, och rapportera till mig på fredag!”

 Snäckans livsfilosofi var: ”Världen angår mig inte! Vad har jag med värl­den att göra? Jag har nog av mig själv och nog i mig själv.’… jag går in i mig själv, och där stannar jag.” Snäckan levde som han lärde. Han gick in i sitt hus och kittade igen det.

 Rosenhäckens filosofi var av annat slag – och därmed hennes liv: ”Jag blommade i glädje, för att jag inte kunde annat. Solen var så varm, luften så uppfriskande, jag drack den klara daggen och det starka regnet, jag andades, jag levde! Det kom från jorden en kraft i mig, det kom en kraft upp­ifrån, jag kände en lycka, alltid ny, alltid stor, och därför måste jag alltid blomma. Det var mitt liv, jag kunde inte annat!… Allt blev mig givet!”

Rosenhäcken gick därför till rätta med snäckan och hennes liv: ”Men borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan – jo, jag har bara gett rosor! – men ni? Ni som fick så mycket, vad har ni skänkt världen? Vad ger ni den?”

Och konstaterade samtidigt: ”Det är så sorgligt! Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…” 

Förundran inför livet

 Jesus vill – som H C Andersen – hjälpa oss till förundran inför livet. Han som bad oss beskåda lil­jorna på marken sa i vår text: Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet.

Biologen och författaren Stefan Edman berättar att förundran är ett nyckelbegrepp för honom. Han skriver: ”Att häpna och låta sig fascineras över en myra, ett grässtrå eller evolutionens mästerverk i våra ögon, leder tanken vidare till mer existentiella funderingar: Varifrån kommer denna skönhet och ordning? Hur är den möjlig? Hur började det hela – och har det trots allt en djupare mening?”

 Kyrkofadern Augustinus ville också få oss att fundera över skapelsen och dess hemlighet. Men han ville mer. Få oss att upptäcka mysteriet människan. Han skriver: ”Människorna beundrar det brusande havet, de uppstigande bergen och anblicken av himlen, men glömmer det underverk de själva är.”

Rosenhäckens vittnesbörd var: ”Allt blev mig givet!” Vad är vårt? Hur ser vi på våra liv?

Den danske teologen Knud E Lögstrup säger: ”Det krav som skapar det etiska avgörandet, går ut på att den enskilde skall leva sitt liv som om det var henne skänkt.” Livet har vi fått av vår Skapare. Vi får vara vända mot honom och i tro ta emot Guds rike.  Då kom­mer rikets krafter föda frukt i våra liv. Jesus berättar i sin andra liknelse om sådd om mannen som gick ut för att så. Åtskilligt hamnade tyvärr fel eller förkvävdes av annat som tog dess plats. Men en del föll i den goda jorden, det kom upp och växte och gav skörd.

 Stefan Edmans far Gunnar Edman berättar i en av sina böcker om en stark predikan han ställ­­des inför. Han satt i Skogsgärdets lilla grå lerkyrka. ”Predikan pågick som bäst. I den lergrå stolen stod syster Tussilago i sin lysande guldkrage och utlade vårdagens text på sitt eget stillsamma vis: Tro på ljuset, så att ni blir ljusets barn.”  Tussilagons predikan var denna: ”Jag står där jag är ställd, på min givna plats här i lerklumpen… jag är vänd mot solen, vart hon går.” Så är det. Tussila­gons kro­na vri­der sig hela tiden så att den står vänd mot solens strålar.

 Från tussilagos predikan gick hans tankar vidare till texten som är dagens evangelietext: Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda. 

Så är det med Guds rike.

 Därför säger Jesus: Tro på ljuset, så att ni blir ljusets barn.

 Ur övertygelsen om att livet är oss skänkt föds detta som rosenhäcken så övertygande slår fast: ”Allt blev mig givet!… Borde vi inte alla här på jorden ge det bästa av oss själva åt andra! Ge vad vi kan… Jag kan med bästa vilja inte krypa in, jag måste alltid springa ut, springa ut i rosor…”

Så är det med Guds rike och med det liv som är oss givet. Vi får ta emot. Anden som föder sina frukter i oss. Andens gåvor blir oss givna – men inte för vår egen skull. Nej, Paulus säger: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.

 Med själva livet och med Guds rike är det så. Vi får ta emot. Och vi får ge vidare. Guds rike i våra liv innebär att våra liv bär frukt. Vi blir välsignade för att bli till välsignelse.                                                                                                                                                            

Ps o S 410 v 2

Leif Herngren, Rambergskyrkan 10.10.31