Efterlysta konspiratörer nu i tjänst för sitt Uruguay

 

Min hustru Sonja och jag gjorde i januari en tre veckors resa till goda vänner i Uruguay. Jag besökte Uruguay 1985 tillsammans med Eduardo då han efter 11 år i Sverige och fyra år i Argentina som flykting våga­de besöka sitt hemland. Uruguay hade under 1900-talets första hälft varit expansivt med stark eko­nomi och införde allmän rösträtt före Sverige. Samtidigt ett land där alla indianer hade utrotats. Detta påmindes jag om genom en staty med några indianer rest till minne av de sista som togs till Europa och visades upp i burar.

 

På 1970-1980-talet tog militären över makten i Latinamerika – Argentina, Brasilien, Chile, Para­guay och Uruguay med flera. Diktaturer med oerhörda orättvisor och hårt förtrycket födde samtidigt en rad befrielserörelser i dessa länder som arbetade för demokrati, rättvisa och fackliga rättigheter. De utsattes för en blodig kamp av militären i samverkan med de besuttna. Fängelserna fylldes och människor torterades och försvann.

 

På min resa 1985 stannade jag till några dagar i Buenos Aires och träffade då ”de galna mödrarna där. De hade under många år demonstrerat var­je vecka mot det militära övervåldet i försök att få klarhet i vad som hänt deras anhöriga som försvunnit. Jag fick samtala med en kvinna, änka efter en  parlaments­ledamot som mördats. Hennes upprördhet gällde inte minst det mycket mörka kapitlet i vad som skedde – det stöd militärregimerna fick från USA. De flesta högre militärer hade fått sin utbildning i USA som också gav dem ett enormt ekonomiskt stöd. Kuppen mot och dödan­det av den chilenske presidenten Allende är ett vittnesbörd om detta.

 

Massor av latinamerikaner flydde för livet. Vi i Angered minns hur de kom och bo­sat­te sig där – ar­gentinare, chilenare, bolivianer, uruguayaner med flera. Jag minns bakgrunden till det som är Ham­markullekarnevalen. Hamsam, föreningsrådet i Hammarkullen, där jag satt som ordförande, ordna­de 1976 en invandrarvecka. Ett minne från den veckan är samlingen i Tomaskyrkan i vilken bland annat boli­vianska indianer framförde dans. Veckan ledde till att det latinamerikanska före­nings­livet fick en allt större plats i området.

 

 

Till Tomaskyrkan kom en grupp från Uruguay med katolsk bakgrund. De mötte ett ifråga­sättande i den katolska kyrkan i City som då leddes av en närmast Francovänlig kyrkoherde. Det var Maria och Gloria, det var Aida och Eduardo med flera. Vi formerade en Uruguaygrupp som samta­la­de om rättvise- och fredsarbete och gjorde bland annat en utställning i två exemplar som gick runt i för­sam­lingar på Västkusten. Bland annat hade vi med den här kastrullen. Ett av de medel som bru­ka­des för att protestera mot diktaturen. Militären hade svårt att stå ned dessa som med sitt trum­mande på kastrullen gav till känna sin protest. Det blev till sist o 100 000 som tågade in i Montevideo.

 

Kring 1985 hände det mycket i Latinamerika. Militärdiktaturerna avsattes. Inför julen 1985 kunde Eduardo besöka sitt Uruguay och träffa släkt och vänner han inte sett på alla åren som flykting. Jag fick följa med till fantastiska dagar med grillfester och samtidigt se följderna av dikta­tur­tiden. Mon­tevideos galna mödrar träffade jag med Eduardo som tolk i klar insikt om att det kunde gällt honom själv som en av de försvunna.

 

Eduardo och Aida var aktiva i Tupamaros, den uruguayanska befrielserörelsen i vilken unga urugu­a­yaner kämpade för rättvisa och frihet. Det började brännas för dem i regimens brutala kamp för att få behålla makt och privilegier. Eduardo och Aida hade två unga döttrar och bodde i ett mindre hus som låg på Eduardos föräldrars tomt. Aida och döttrarna vistades för säkerhets skull hos hennes föräldrar.

 

En söndagskväll satt Eduardo tillsammans med sina föräldrar men våga­de inte stanna i sin bostad. På natten kom militären för att gripa honom. En granne ringde till Aidas föräldrar och var­nade dem. I tre dagar var militären kvar i hopp om att Eduardo skulle komma. Sedan kom en lastbil och tömde deras hus på allt inklusive de teckningar flickorna gjort som satt på väggarna. Aida tog sig ensam över till Buenos Aires till släktingar där som var nunnor. Hennes föräldrar tog barnen och gjorde samma resa. Efter ett tag lyckades också Eduardo ta sig dit.

 

I pressen efterlystes först Eduardo och sedan Aida av säkerhetspolisen. Rubriken talade om konspi­ra­törer som man ville ha hjälp med att få tag i. I Buenos Aires vistades de i fyra år när det så börja­de brännas också där. Säkerhetspolisen i Uruguay samverkade med den i Argen­tina. Plötsligt för­svann uruguayaner, forslades till Uruguay och dödades där. Eduardo och Aida insåg att de måste ge sig iväg och sökte FN:s hjälp som flyktingar. Aida var då gravid. De saknade offici­el­la handlingar varför Aida gick till konsulatet. Där möttes hon av en vakt som sa: ge dig iväg. Aida var påstridig flera gånger. Till sist föste vakten iväg henne. Senare stod det klart att han räddat hennes liv. En vän till dem med dotter greps, fördes till Uruguay och dödades. Flickan tog en militärfamilj hand om.

 

 

Jag har berättat detta för att ge en bakgrund till vårt besök i Uruguay i januari. Aida och Eduardo – av militären betecknad som konspiratörer har sedan återkomsten till Uruguay 1987 arbetat för sitt hem­land. Aida är lärare och hade tjänst i Gårdsten under de elva åren i Sverige. Eduardo utbildade sig till socionom på universitet här. De har berättat för oss om hur oerhört positivt de togs om hand som flyktingar. Erfarenheterna från Sverige har de tagit med sig till Uruguay.

 

De fick bostad i ett mycket trevligt kooperativ i ett hus med fem rum. De hade nu sina två döttrar, grabben som föddes i Argentina och en flicka född i Sverige innan de tog sig hem till Urugu­ay. Aida fick omedelbart tjänst som lärare. Hon uppträdde då med de erfarenheter hon fått. Rektorn bad att få tala med henne för att göra klart att detta inte fick ske. Aida sa till honom. Du får begri­pa att det nu efter diktarurtiden råder en annan situation här. Han lom­made iväg.

 

Deras hem ligger i ett bostadsområde i Montevideos utkanter nära ett slumområde där många ytterst fattiga bor. Snart tog man initiativ till att starta ett daghem för barnen från dessa hem. Det­ta skedde med stöd från Tomaskyr­kan med flera. Då vi vandrade runt med Aida i området kom en kvinna fram och berättade för hen­ne att hennes son nu studerade till lärare. Att detta blivit möj­ligt knöt hon till att han fått vara med i Abuelo/Morfar Oscar. Daghemmet har detta namn efter Aidas pappa Oscar som efter pensioneringen utan ersättning under fem år lagade maten i daghemmet.

 

I Sverige hade Aida lärt sig poängen med studiecirklar. Bland de fattiga kvinnorna i området satte hon igång studiecirkelverksamhet för att medvetandegöra dem och få dem att växa som människor. På senare år har hon tillsammans med en annan svensk knuten till ABF arbetat i Bolivia med studie­cirkelarbete bland indianerna.

 

Eduardo fick bland annat medverka som tolk runt om i Latinamerika där SIDA gjorde insatser. Deras upplevelser som flyktingar och de hot de utstått är bakgrunden för deras enga­gemang. I dag sitter Eduardo på ideell basis med i den kommission som presidenten tillsatt för att söka komma fram till sanningen om dessa som försvann under diktaturen. Jag besökte hans kontor och såg de tre kartotek de har där. Ett för dessa som försvunnit inkluderande handlingar om dem. Ett för de höga militärer som var inblandade i människors försvinnande. Ett för de som vågat träda fram som vitt­nen – som regel militärer av lägre rang.

 

Den kvinna som är ordförande i kommissionen satt 14 år i fängelse. Hon var gravid då hon greps och födde en dotter. Denna lämnades till hennes föräldrar som under de fjorton åren fick ta hand om henne då mamma satt i fängelse. Den kvinna som är ordförande i kommissionen satt 14 år i fängel­se. Hon var gravid då hon greps och födde en dotter. Denna lämnades till hennes föräldrar som un­der de fjorton åren fick ta hand om henne.

 

I höstas fann man liket efter en uppskattad lärare som greps i sextioårsåldern – alltså inte aktiv bland de unga i Tupamaros men ett moraliskt stöd för dessa. Han dog i fängelset och det påstods att han blivit sjuk och avlidit. Hans kropp visade att han skjutits till döds. Militärer har ställts inför rätta. Det har dröjt därför att militären lyckades efter reträtten få en lag instiftad som gav immunitet för de brott som begåtts. Den gäller inte längre. För ett tag sedan var Eduardo då jag sökte honom stressad. Man hade nu funnit ytterligare en av de försvunna. I Montevideo har man rest ett monu­ment över de försvunna på vilket deras namn finns skrivna. Då vi vandrade förbi detta stannade de vid några av namnen och berättade om dessa som varit deras vänner.

 

Daghemmet – alltså med rötter i Tomaskyrkan – har nu fyllt 20 år. Man har kommunens stöd till lä­rarlönerna men lokalerna har slitits ner varför man behöver restaurera dessa. Då vi träffade Eduar­do och Aida överlämnade vi en gåva till daghemmet Abuelo Oscar på 250 dol­lar från Mariakyrkan till vilka vi la ytterligare 100 dollar. Om du kan tänka dig ge en hundralapp eller så har jag tagit med mig daghemmets lilla fina dekal. På dess baksida har jag angett ett bankkonto till vilket din gåva kan sättas in. Det förut­sätter att du har förtroende för Sonja och mig eftersom det är vårt bankkonto. Du markerar Oscar på din insättning så vet vi vad det gäller.

 

Vi lever i en trygg del av vår värld. Andra har fått uppleva dess motsats men inte knäckts. Våra gå­vor kan få bli ett tecken på tacksamhet för hur vi har det och samtidigt uppskattning av dem som med sitt engagemang visat att världens djävulskap inte knäckt dem.

 

Leif Herngren Bohus-Björkö 12.05.30

Martin Luther King hade en dröm! Har du? Har jag?

Vi bär säkert alla med oss bilder vi sett som träffade oss vilka vi inte kan glömma. För mig är en av dessa bilder fotot i ett reportage jag såg vid besök i USA 1968. Jag var där för att se hur medbor­gar­rättsrörel­ser­na och kyrkorna arbetade för män­sk­­­lig vär­dig­het i ett av rasism präglat land och skulle samman­träf­fa med pastor Mar­tin Luther King. Men han mördades några veckor innan min ankomst. Det som möt­te mig var upprörd­he­ten över vad som hänt och reportage och bilder från den sista soli­daritets­aktionen King deltog i i Memphis.

Ett av fotona visade en lång rad männi­skor med skif­tande hud­­­färg komma vandrande. Det var sta­dens renhållningsarbetare. De bar alla på var sin skylt med samma text: I am a man – Jag är en män­niska. För mig var det oerhört upprörande att människor i det land som många betraktar som fri­he­tens hemland uppenbart var tvungna att tala om för andra att också de var människor.

En aktion som planerats innan King mördades som pågick då jag kom till USA var etableringen av Resurrection City, ”Upp­ståndelsens stad”. Hyddor av de mest skiftande slag hade satts upp i en av Washingtons parker. Under en längre tid skulle man uppvakta myndigheterna med krav på för­änd­ring­ar. Jag kom dit samtidigt med många andra från olika delar av USA – svarta, vita, röda. Ge­mensamt för många av dem var deras fattigdom och upplevelse av att inte vara sedda.

På ”stadens torg” hälsades vi välkomna av en ung svart pastor stående på en pall med gitarren i sin hand. I hälsningen ingick att vi fick sjunga med i sången: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.”

Pastorn var en av Kings närmaste medarbetare, den bli­van­de presi­dent­­kandidaten, Jesse Jackson.

King var pastor, herde, som lärt att han som sin Mästare skulle gå före sina får. Många har i minne orden från hans mest berömda tal inför 250.000 människor i Washington. Det hölls vid Lincoln Me­mo­rial – minnesmärket efter den mördade presidenten Abraham Lincoln som drev igenom upp­hä­van­det av slaveriet. Talet innehöll bland annat dessa ord: ”have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ‘We hold these truths to be self-evident: that all men are created equal.’ I have a dream that one day on the red hills of Georgia the sons of former slaves and the sons of former slaveowners will be able to sit down together at the table of brotherhood. I have a dream that one day even the state of Mississippi, a desert state sweltering with the beat of injustice and oppressions, will be transformed into an oasis of freedom and justice.”

Bakgrunden till sin gärning gav King bland annat i orden: ”I´ve been to the mountain­top.” I ett tal dygnet innan mordet på King höll han ett tal om de två utmaningar som USA stod in­för: rasismen och fattigdomen. I talet knöt han an till detta: Han hade varit på bergets topp – där hade hoppets fötts. Han hade sett det förlovade landet där rasism och fattigdom inte existerade.

Det var Kings personliga vittnesbörd relaterat till berättelsen om Jesus och några av hans lärjungar på härlighetens berg. Det var förutsättningen för hans gärning. Han hade varit med Jesus på bergets topp. Där föddes hans drömmar att tiden skulle komma med mänsklig värdig­het. Då skulle sönerna till tidigare slavägare sitta tillsammans med sönerna till tidigare slavar vid ”broderskapets bord”. För King var det inte nog med drömmar. Han ställde sig själv i spetsen för dess förverkligande.

Vi vet att Kings väldiga engagemang tillsammans med medborgarrättsrörelsen la grunden till poli­tiska förändringar i USA. Det har aktualiserats i dagarna i trätan mellan anhängarna till Barack Oba­ma respektive Hillary Clinton efter det att Hillary Clinton sagt att rättigheterna för de svarta inte bara berodde på Martin Luther King utan också på presidenterna – John F Kennedy och Lyn­don B Johnson – som konsulterade King.

Kings budskap

Strength to Love är titeln på Kings troligen mest lästa bok – översatt till svenska med titeln: Vägen heter icke-våld. Dess första kapitel har rubriken ”Den skar­pa hjärnan och det varma hjärtat” skrivet i anslutning till Jesusorden: Jag skickar er som får in bland vargar. Var därför kloka som ormar och oskyldiga som duvor. King själv fick många möten med vargkäftarna. Han skriver: ”Att äga ormens egenskaper men sakna duvans är att vara kall, låg­sinnad och självisk. Att äga du­vans egenskaper men sakna ormens är att vara senti­men­tal, kraftlös och hjälplös.”

Kampen för rätt och rättfärdighet mot förtryck och våld fördes av King och hans medarbetare på de mest skiftande sätt inkluderande civil olydnad utan våld. Till detta behövs ”det klara intellektet och det varma hjärtat”. Då kan man undvika ”de svagas och tvehågsnas självgodhet och kraft­lös­het så väl som de hårdhjärtades våldsamhet och bitterhet”.

”Att vara annorlunda” var för King en följd av det kristna lärjungeskapet. Paulus ord om att för­nyas i sina tankar för att kunna avgöra vad som är Guds vilja var ord som han gjorde till sina. ”Vi måste träffa våra val. Skall vi fortsätta att marschera i anpassningens och den aktade ställ­ning­ens prome­nadtakt, eller skall vi lyssna till en mera avlägsen trummas virvlar och röra oss i takt med dess ekan­de ljud? Skall vi marschera endast efter tidens musik, eller skall vi ta ris­ken av kritik och smä­delser och gå fram i takt med evighetens? Mera än någonsin förr möter oss dagens kallelse i gårda­gens ord: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelse av er tan­kar.”

King konstaterade att ”vi har lärt att flyga som fåglar i luften och röra oss som fiskar i havet, men vi har inte lärt den enkla konsten att leva tillsammans som bröder”. Själv hade han fått vara med Jesus på ”bergets topp” och tagit emot de visioner som bar honom i hans ledarskap. Den framtid han hop­pades på utifrån sitt eskatologiska perspektiv var grunden för hans kamp för mänsk­lig vär­dighet. [1]

”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors handlingar, utan i goda männi­skors likgiltig­het.” Det är ett av pastor Martin Lut­her Kings mest citerade yttranden. Den likgiltig­heten tog sig bland annat uttryck i hur läkare var delaktiga i nazisternas koncent­ra­tionsläger, i de japanska krigs­fångelägren i Kina och i de amerikanska experimenten med radi­o­­­aktiv strålning på interner. Det finns uppenbart ett mycket starkt behov av etiska koder men detta väcker ofta mot­stånd hos myn­dighe­ter och enskilda. Man ser ogärna att det sätts grän­ser för den veten­skap­­liga forsk­ning­en och friheten. En naiv tro på demo­kratins etiska förträff­lighet kan få fruktansvär­da konsekvenser.

Kings arbete

 Från stadsfängelset i Birmingham i Alabama, där Martin Luther King satt efter utförd olydnads­hand­ling, skrev han sitt berömda brev. Brevet var hans svar på ett publicerat uttalande av åtta präst­män i Alabama som ifrågasatte Kings agerande och de demonstrationer som genomförts i Bir­ming­ham av Southern Christian Leadership Conference i vilken han var president. Frågan som ställts var hur man kan bryta mot vissa lagar och lyda andra. För King var svaret att det finns två slags lagar: rättvisa och orättvisa: ”Jag är den förste att tala för att man skall lyda rättvisa lagar. Man har inte bara laglig u­tan också en moralisk plikt att lyda rättvisa lagar. Omvänt har man en moralisk plikt att bryta mot orätt­visa lagar. Jag skulle vilja instämma med Augustinus att ’en orättvis lag är alls ingen lag’.” [2]

Per Herngren skriver i sin Handbok i civil olydnad: ”Civil olydnad är inte att sätta sig över lagen. Även då lagen bryts ignoreras den inte. Deltagarna smiter alltså inte undan ansvaret för handlingen. I stället är civil olydnad en politisk handling som konfronterar lagen och hävdar en högre rätt. Att hävda ett högre värde än lagen innebär inte att man själv har sanningen. Det är en utgångspunkt för dialog. ” [3]

Redan profeten Jesaja slog fast: Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar och skriver förtryckande stadgar! De förvägrar de svaga rättvisa, berövar de fattiga i mitt folk deras rätt. Änkor blir deras offer, faderlösa plundrar de. [4]

Avgörande för USA:s omprövning av sin politik gällande Vietnam var den inhemska brett förank­ra­­de oppositionen mot kriget. Organisationen Clergy and Laymen Concerned About Vietnam med bland andra Martin Luther King som initiativtagare hade gett ut boken In the name of America i vars förord det står: ”Om brott mot mänskligheten existerar, som Förenta Staterna sökte påvi­sa efter andra världskriget, så måste Amerikas uppförande i Vietnam fördömas enligt samma principer, som vi påtvingade en slagen fiende i Nürnbergrättegången.”

Nelson Mandela följde i Sydafrika i mahatma Gandhis och Martin Luther Kings spår i kampen mot apartheidsystemet där. Gemensamt för dessa tre är deras utövande av civil olydnad för att såväl visa på orättfärdighet som på människors personliga ansvar för vad som sker.

Vi har nu som mänsklighet en annan oerhörd kris klimatförändringarna med dess konsekvenser. En av banerförarna för att väcka oss och politiker om behovet av förändring är förre vicepresidenten Al Gore. Hans budskap är en obekväm sanning. Vi kan inte längre skjuta på en förändring av våra levnadsför­hållanden. Han citerar Martin Luther King: ”Vi står nu, mina vänner, inför det faktum att i morgon är i dag. Vi möter nuets tvingande nöd­vän­dighet. I denna livets och historiens gåta som uppenbaras inför oss finns det något som heter att vara för sent ute… Över oräkneliga civilisationers vitnande ben och kaotiska lämningar står dessa sorgliga ord skrivna: ’För sent.’ Det finns en osynlig livets bok, som troget bokför hur för­siktiga vi visar oss vara i vår försummelse.” [5]

Den ansvariga människan

Grundläggande i kristen människosyn är uppfattningen om människan som ansvarig. Förutsätt­ningen för tron på den ansvariga människan är övertygelsen att Gud skapade människan med egen vilja. Vi formades inte till schackpjäser som skulle flyttas av en främmande hand. Etiken förutsät­ter en fri vilja. Vi kan inte ställas till svars för något vi inte själva åstadkommit.

Paulus talar i sina brev om makter och krafter som människor inte skall låta vara deras her­­rar. Kam­­­pen för rätt och rättfärdighet handlar för honom om en kamp mot härskarna, mot mak­terna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.[6]

Vad har dessa mak­ter och krafter att göra med det vi aktualiserar? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som kännetecknade Hitler-Tyskland – uppfattat att de mak­ter som Paulus talar om i sina brev har att göra med krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och för grupper och natio­ner till vanvettets brant.

Det var teologen Albert van den Heuvels övertygelse. Han skrev om detta i boken Dessa för­rä­diska mak­ter i vilken han just arbetade med Paulus bruk av begreppet andemakter och rela­terade detta till vår tids makter. ”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propa­ganda, sex­u­­al­i­tet, allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt, rasfördomar, nationalism eller kolonia­lism, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över vårt liv utan att vara fullt skönj­bart.” Han menade att dessa makter kan ta demonisk karaktär. För honom var dessa makter förrädiska därför att vi ofta inte ser deras nedbrytande karaktär och deras styrka. [7]

Vem är fri? Den som i dag tar beslut om ytterligare utveckling av dödsbringande vapen? Den som brukar sina kunskaper för att dessa vapen skall kunna produce­ras? Den som gör de stora vinsterna på produktionenav dessa vapen? Eller den som ifrågasätter för­ban­nelsens medel likt Gandhi, Mar­tin Luther King och Nelson Mandela och alla de okända som age­rar med sig själva som fredens och rättvisans verktyg och därför sätts bakom galler?

Jesus säger: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Paulus talar om befri­else och frihet och om en frihet till vilken Kristus har befriat oss. Är det verkligheter som endast hör till ett himmelskt liv eller är det verkligheter ock­så för dagen som är? Paulus säger: Stå därför fasta, och låt ingen läg­ga på er slavoket igen.” [8]

En avgörande bakgrund till Kings engagemang för de svartas rättigheter var Rosa Parks. Det var den kvinna som satte igång bussbojkotten i Montgo­mery 1955. En varm morgon satte hon sig gans­ka långt fram i bussen på en ledig plats. Då kom det en vit man och busschauffören sa till henne att resa på sig och ge plats för honom. Hon vägrade. Hon var trött och hennes fötter värkte. Arreste­ring­en av henne ledde till en 382 dagar lång bussboj­kott där de färgade gick till sina jobb, ordnade bilpooler och vägrade att sätta sig i stans segregerade bussar. King blev en av ledarna. Han återgav ofta denna doktrin med tanke på att han inte stod en­sam: ”Om du djärvt vill protestera, med värdighet och kristen kärlek, kommer då historie­böck­er skall skrivas i framtiden, historiker få ta en paus och säga, ”Det levde ett stort folk – ett svart folk – som ingöt ny mening och värdighet i civilisationens vener.” Det är vår utma­ning och vårt överväldigande ansvar.”

King hade en dröm. Har du?

Arbete för rättvisa och fred handlar verkligen inte bara om några stora hjältar. Det handlar om fot­folket som inspirerat och stött och gett sig själva – ibland sina liv – utan att noteras i press och historieböcker. King hade en dröm. Har du?

En tid efter det att King trätt fram i rampljuset som ledare för den svarta befrielse­kam­pen i USA höll han en kväll ett av sina många tal. Då samlingen var slut kom en äldre svart kvinna fram till honom och sa att det är något som inte stämmer. Hon hade uppfattat att King inte talat med samma kraft som tidigare. King svarade att inget fattades honom men kvinnan godtog inte svaret. Hon hade hört i hans tal att något inte stämde. King fick bejaka att de vita nu börjat hota honom, hans fru och deras små barn. I omtanke i första hand om de sina hade King börjat fundera på att lämna över le­dar­skapet till någon annan. Kvinnan sa då att han skall veta att vad som än händer honom så står hon själv och många andra på hans sida. Men just som kvinnan uttryckt detta slår det henne: Vad skulle hon själv och andra svarta vara för slags stöd för King inför den vita övermakten. Hon sa där­för, att vad som än händer är Gud på hans si­da. King vittnade senare om hur kvinnans samtal med honom den kvällen fick honom att gå vidare. Martin Luther Kings liv var ett lärjungeskap under korset. Men också han frestades att gå andra vägar. [9]

En kastrull som ett icke-våldsverktyg – det var det icke-våldsverktyg som man brukade i Uruguay för att för andra tala om sin protest mot militärdikaturen. Man trummade på sin kastrull, andra svarade. Till sist blev det 100 000 som marscherade in med sina kastruller i Montevideo. Så föll dikaturen!

Två månader före mordet höll King en predikan i sin församling som sedan återgavs på hans be­grav­­ning. Han uttryckte i den sina tankar om döden och sin begravning. Begravningen skulle inte vara lång och inte heller ett eventuellt minnestal. Det skulle inte ta upp hans nobelpris eller något om alla övriga utmärkelser han fått. Det han önskade skulle sägas kopplade han till Jesu ord om domens dag. ”Det kan sägas:

att jag försökte döma rätt i fråga om kriget…

att jag försökte ge de hungriga att äta… och kläda de nakna…

att jag försökte i hela mitt liv besöka dem som var i fängelse…

att jag försökte att älska och tjäna mänskligheten.”

Om ni vill säga att jag var en fanbärare, så säg att jag var en fanbärare för rätten och för freden, jag var en fanbärare för rättfärdigheten.”

Han slutade sin predikan med dessa ord: ”Detta är allt jag vill säga… om jag kan hjälpa någon under vägen, om jag kan uppmuntra någon med ett ord eller en sång, om jag kan visa någon, att han går fel stigar, då är inte mitt liv för­gä­ves. Om jag kan göra min plikt som kristen, om jag kan bringa frälsning åt en en gång skapad värld, om jag kan sprida det budskap som Mästaren lärde, då har mitt liv inte varit förgäves.”

Martin Luther King hade en dröm! Har du? Har jag?

Leif Herngren 08.01.21  -  Anförande hos Kristna Freds i Alingsås på Martin Luther King-dagen

---

[1] Martin Luther King, Jr, Strength to Love, Fortress Press 1981. Finns i svensk översättning, Vägen heter icke-våld, Gummessons Bokförlag 1964 s 7ff o 17ff. De citerade bibelorden är Matteus 10:16 och Romarbrevet 12:3

[2] Martin Luther King Jr, Vi kan inte vänta, Gummessons Bokförlag 1964, s 85ff

[3] Per Herngren, Civil olydnad – en dialog, Lindelöws bokförlag 1999, s 28f

[4] Jesaja 10:1,2

[5] Al Gore, En obekväm sanning, s 10,11

[6] Efesierbrevet 6:12

[7] Albert van den Heuvel, Dessa förrädiska makter, Gummessons 1966 bl a s 34

[8] Johannes 8:32 och Galaterbrevet 5:1

[9] Martin Luther King, Jr, Strength to love, s 125,126

En kärnvapenfri värld är möjlig! Vi gör det tillsammans!

Huvudparollen då vi fyllde Ullevi för 25 år sedan var: ”Norden – en kärnvapenfri zon.” Det är en målsättning och ett krav som fortfarande gäller – för Norden. Och för åtskilliga andra länder. Men dessvärre inte för alla.

 Åtskilligt har hänt under dessa år:

+ Muren raserades mellan Öst- och Västtyskland.

+ Sovjetunionens sönderfall och en avspänning mellan det som tidigare var Öst och Väst.

+ Apartheidregimen har fallit i Sydafrika.

+ På Nordirland har för första gången de ansvariga ledarna från de två motsatta lägren mötts i politiska överläggningar.

+ Kina är i dag ett öppnare land och har blivit en av stormakterna – men utan demokrati.

+ Det går att visa på fler positiva skeenden men…

Dessvärre gäller också följande:

+ I dag har fler länder kärnvapen än för 25 år sedan.

+ Och det spekuleras i att än fler är på väg.

+ De gamla kärnvapnen håller på att bli alltför gamla och USA och Storbritannien arbetar nu med att förnya sina kärnvapenförråd.

+ Och i USA – och säkert också på andra håll – arbetar man med att producera så kallade taktiska kärnvapen att brukas i strid.

+ USA:s och Storbritanniens med flera länders intåg i Irak har närmast lett till ett nytt Vietnam – med våld och inbördeskrig.

+ Palestina – Israel är en krutdurk med påverkan på hela Mellan-Östern.

+ I Afghanistan råder inbördeskrig med inblandning av stormakterna och där också svenska soldater finns med – med frågetecken vad deras insats egentligen innebär

+ I Ryssland ligger uppenbarligen demokratin illa till.

+ Den svenska vapenexporten är växande.

Så skulle vi kunna fylla på med ytterligare oroshärdar och inte minst peka på vart vi är på väg som mänsklighet och skapelse med de av oss människor skapade klimatförändringarna. Mycket allvar­liga utmaningar till oss alla! Var finns i dag de 100.000 som var med 1982?

Vacklande engagemang

Det är en mycket oroväckande utveckling vi ser i ett allt svagare engagemang för fredsarbetet. Människor kryper in i sin lilla värld och stänger till såväl sina ögon som öron inför vad som pågår.

Vad är att göra då alltför många engagerade människor svalnar och träder åt sidan? Vi kan ju påminna oss några av de mest citerade orden av Martin Luther King: ”Den verk­liga trage­din be­står inte i onda människors handlingar, utan i goda männi­skors likgiltighet.”

Låt mig också återge ett citat från Mahatma Gandhi: ”Det uppstår tillfällen i ditt liv då du måste agera även om du inte kan få med dig dina bäste vän­ner. Den stilla lilla rösten inom dig måste alltid vara den avgörande rösten/domaren inför en smutsig/orättfärdig konflikt.”

 Då det gäller kärnvapnen är det alltför många som tror att den frågan inte längre är så aktuell. Vad är att göra?

 

Temat för kampanjvecka har också dessa ord: Vi gör det tillsammans!

Det är för mig mycket avgörande ord. Vi måste finna varandra till stöd för fortsatt engagemang.  Inom kyrkorna världen över har vi kopplat samman vår tids avgörande frågor under devisen: ”Justice, peace and the integrity of creation.”

Frågan om fred hör obönhörligen samman med frågan om rättvisa. Dessa frågar kan aldrig kopplas bort från de hot mot hela skapelsen som vi nu lever med.

I måndags kom min hustru och jag hem från två veckor i Skottland. Där gjorde vi en resa genom västra och norra Skottland med en underbar natur. En natur som är – som all jordens natur – hotad. På färjeturen från Stavanger till Newcastle läste jag Al Gores bok En obekväm sanning efter att någon vecka tidigare sett hans film. Den obekväma sanning han presenterar bygger på vetenskap­liga fakta som inte längre kan ignoreras.

Han vet hur ofta han och andra talar för döva öron. Själv ger han oss sitt personliga vittnesbörd om sin vackra systers död i cancer.

De fakta som föreligger om det ohyggliga hot mot mänskligheten som kärnvapnen och avfallet från kärnreaktorerna utgör vet vi om. Men vem lyssnar och tar konsekvenserna?

Iona-kommunitetens förpliktelse till fred och rättvisa

Vår vistelse på Skottland innefattade också en vecka på den lilla ön Iona och The Iona Communi­ty. I anslutning till denna ö som sedan 600-talet varit utgångspunkt för kristen verksamhet finns denna ekumeniska gemenskap av människor med ett mycket starkt engagemang utifrån sin kristna tro för rättvisa, fred och skapelsen.

Dagarna vi var där leddes av ett par 60-åriga kvinnor som satt in sina liv i arbetet för dessa frågor. Bägge har genom sitt engagemang och sitt motstånd bland annat mot kärnvapenmissilerna i Eng­land häktats ett antal gånger med vistelser i fängelse.

Trident Plougshares agerar inom ramen för den internationella fredsrörelsen engagerad i arbetet för avrustningen av kärnvapnen sedan Hiroshima och Nagasaki.

De arbetar intensivt och med icke-våldsmedel för att avrusta det brittiska kärnvapensystemet som utvecklats och finns i Trident-ubåtarna.

Jag vill återge något av den grund dessa människor arbetar ifrån. Man har slagit fast en förpliktelse med bland annat dessa ord:

Vi tror…

… att evangeliet förpliktar oss att söka fred grundad i rättvisa och att den oskattbara försoningen är i evangeliets centra

… att arbete för rättvisa, fred och ett rättrådigt samhälle är en angelägenhet av högsta nödvändighet

… att Gud har skapat oss till medarbetare och förvaltare av skapelsen och att vi har ansvar att leva i en rätt relation till hela Guds skapelse

… att skapelsen – rätt och okränkbart hanterad – kan förse allas behov, men inte i den girighet som leder till orättvisa och ojämlikhet och hotar livet på jorden

… att alla skall ha rätt till kvalité och värdighet i ett gott liv som rymmer tillräckliga fysiska, sociala och politiska förutsättningar utan att underkuvas av fattigdom, orättvis och fruktan

… att social och politisk handling som leder till rättvisa för alla folk underbyggd av bön och samtal är ett nödvändigt uppdrag för kyrkan på alla nivåer

… att bruka eller att hota med kärnvapen eller av andra massförstörelsevapen är teologiskt och moraliskt oförsvarbart och att motstånd mot deras existens är ett absolut måste i kristen tro

Vi gör det tillsammans!

 Grunden för fortsatt engagemang för rättvisa, fred och för skapelsens överlevnad är…

… att vi tar de hot som föreligger på allvar

… att vi handlar

… att vi inte ger upp

… att vi i allt vårt engagemang har ett hopp

Förbannelsens och försoningens bilder:

+ Några av oss har bilderna från andra världskriget med dess förbannelse – då inte minst Hiroshima och Nagasaki – men också bombmattorna över Tyskland

+ Djävulskapet i koncentrationslägren och utplåningen av miljoner judar och andra

+ En bakbunden människa i Saigon som skjuts ned av ansvarig människa eller flickorna Springande med brinnande napalm

+ En klämkäck svensk minister som är ute på säljresa för svenska vapen

+ Våldskulturens alla bilder i våra media

Risken är att vi bara ser dessa förbannelsens bilder. Men det finns också andra bilder:

+ Bilderna från människor i Prag som mötte de sovjetiska stridsvagnarna med blommor

+ Knäböjande människor mottagande nattvarden i Polen i frigörlsens tid

+ En reslig svar kommer ut efter 28 års fängelsetid – bl a Robben Island – med försoningens budskap och blir landets president

+ En ung man med bärkassar i sina händer ställer sig framför stridsvagnarna i Beijing

 

För oss var gemenskapen med andra människor och inspirationen av dessa relaterad till de mest centrala i min kristna tro det som gav förnyelse av engagemanget för arbetet också för

En kärnvapenfri värld är möjlig! Vi gör det tillsammans!

Leif Herngren 2007.05.02  -  Anförande vid IKFF:s kampanjvecka för en kärnvapenfri värld

Jesus – grindvakt eller god herde – 3 i påsktiden

Joh 10:1-10

 ”Hallå!” Så hörde vi det ropas igen – jag vet inte för vilken gång i ordningen. Det var det sedvan­liga ropet från vår yngste grabb David som talade om att han kommit hem. Samtidigt kol­la­de han om det var någon hemma. Vi hade hört hans hallå se­dan småskolan när han kom hem. Det var lika roligt då han som 20-åring återvände från Jönköping och studierna där att få höra hans hallå.

Vi var en familj. Vi hörde samman. I familjen kände vi samhörighet och trygghet. Det är väldigt viktigt att höra hemma någonstans – i en familj eller i någon form av gemenskap. Vi vet att det är många som saknar detta. Det gäller barn. Det gäller ungdomar. Det gäller oss vux­na. Minns vad Jesus såg då han vandrade omkring i städer och byar: När Jesus såg människorna, fylldes han av medlidande med dem,för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde…

Temat för söndagen är Den gode herden. En herde vill leda oss in i sin hjord, sin gemenskap.

 

Behöver vi någon herde – någon ledning

Men behöver vi någon som leder oss? Vi klarar väl oss själva. Vi vill väl inte bli ledda – eller hur?

Avsnittet om den gode herden hör nära samman med det föregående kapitlet. Det skildrar att Jesus botar en blind man och förvecklingarna i samband med detta. De religiö­sa ledarna ifrågasätter om mannen verkligen varit blind och att han blivit botad. De förhör mannen och hans föräldrar om vad som hänt. Föräldrarna svarar: Vi vet att det här är vår son och att han föddes blind. Men hur han kan se nu vet vi inte. Mannen säger då fariseerna misskrediterar Jesus: Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.

 Jesus citerar då ett ord av profeten Jesaja: Ni skall höra men ingenting förstå, ni skall se men ingenting fatta. Fari­se­erna ställer då frågan: Är kanske vi också blinda?

 Efter detta återger Jesus så liknelsen om fåren och deras herde. Men folket för­står inte vad Jesus vill ha sagt. Jesus fortsätter och visar på att det finns ledarskap som man måste se upp med. Hans ord har sin bak­grund i profeten Hesekiels ord till sin samtid om herdar som bara sörjde för sig själva och inte brydde sig om sina får. Människor skingrades och drev vilsna omkring.

 Är inte de orden en beskrivning av vår tid? Både vad gäller människors vil­sen­het och före­koms­ten av förvänt, vilseledande ledarskap. Vår tid präglas av de många rösterna och de många utbuden. Våra öron och ögon översköljs av de mest skiftande utbud. Vi har att ta ställning – välja.

Jag skulle i veckan köpa en nagelsax och storknade inför varuhusets för mig ofattbara uppsättning av salvor, skönhetskrämer, flaskor och burkar. Det framgick att detta skulle kunna dölja mitt åldran­de och få mig att på nytt utstrå­la ungdomlighet. Vilket utbud! Och det skulle nog behövas åtskilligt för att ha effekt på mig. Men nu handlar det inte bara om varor. Det gäller än mer ett översvallande utbud av ideo­logisk karaktär – hur jag skall forma mitt liv.

Hur är det med oss? Klarar vi att möta allt detta som sköljer över oss? Vi söker slå dövörat till inför alla erbjudanden – men faller inte sällan för förslagen. Är det inte så att vi alltför ofta både ser och hör men inte fattar och förstår livets poäng? Vem visar oss väg i vår turbulenta värld?

Barnen i en söndagsskola hade lyssnat till den gamla postfröken Eva i Svaneholm utanför Borås.  Hon hade under­visat om just den här texten om den gode herden. En mamma frågade sitt barn efteråt vad de lärt sig och vem som var den gode her­den. ”Det är den gamla postfröken i Svane­holm!” Hon hade lagt Jesu ord i sin mun: Jag är den gode herden.

 Vi kan ju le åt flickans svar. Uppfattar vi i allt skvalet runt oss vem som är den verkligt gode herden för oss? Psalmen vi senare skall sjunga ställer frågorna: ”Vem visar väg genom växlingens värld? Vem vet ett mål för min vanskliga färd när sikten är skymd eller mörkret står tätt? Vem ger mening åt livet på jord? Vem, i reklamernas kör håller ord av alla som lovar mig rikedom stor?”

 

Jesus – grindvakt eller god herde

Jesus stiger fram och deklarerar: Jag är den gode herden. Vad innebär hans er­bjudande? Han sa: Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Fattar vi att det finns mycket dödgods i dagens skyltfönster och på arenorna som vi lockas att ta för oss av? Det gäller våra liv. Det handlar om att välja vad som tjänar livet – att kunna både bejaka och säga nej.

Vad vill den gode herden oss? Profeten Hesekiel gav redan på sin tid en föraning av detta genom Herrens ord: Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Vi missuppfattar Jesus om vi tror vi han skall forma oss till en viljelös fårskock. Petrus slår fast något helt annat i ett av sina brev, där han säger: Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.

Jesus visar i liknelsen på hur herden kallar sina får vid namn och för dem ut ur fållan ut i det fria. Vi kan få för oss att Jesus står där som grindvakt och skall hålla oss inneslutna i fållan. Alltför många har uppfattat att Jesu uppgift är att sätta upp gärdesgårdar och skapa revir till vilka andra inte får tillträde. Så framträdde de religiösa ledarna på Jesu tid. Så har kyrkliga ledare agerat genom hela kyrkohistorien. Det har skapats fållor av olika slag med de mest skiftande stängsel. Glädjande nog har ni här i Hammarkullen format två av dem till en.

Jesu erbjudande till oss är att vi skall få liv – liv i överflöd. Det vill han ge oss i den fålla han kallar oss till. Där kan vi känna trygghet och värme tillsammans med övriga får. Inte minst när också vi är – så som Jesus beskrev sin samtid – illa medfarna. Vi behöver då tas om hand av honom som känner oss vid namn. Vi får ta emot det han vill ge oss i och genom sin hjord, sin kyrka.

Men den gemenska­pen har inte formats för att vi skall sitta där inneslutna för gott. Påskdagen berättar för oss om hur lärjungarna sitter bakom reglade dörrar. Då står plötsligt den upp­­ståndne där. Hans hälsning är Frid åt er alla. Han ger dem det de så väl behövde – frid och hopp. Lär­jung­arna gläds åt att han är tillbaka hos dem. Så visar han dem sina händer och sin sida. De skulle förstå vad det innebär att höra till hans hjord.  Och så säger han till dem: Som Fadern har sänt mig sänder jag er.

 De fick alltså inte stanna kvar bakom reglade dörrar – med honom som dörrvakt. De skulle ut i det fria till dem där utanför. De skulle vara påskens vittnen. Jesus hade inte kommit som grindvakt. Han hade kommit som den gode herden. De skulle lära sig att känna igen hans röst. De skulle ve­ta att han kände dem vid namn och fogat in dem i Guds folks gemenskap för att fullfölja hans sändning. Han hade kommit för att de skulle få liv och liv i överflöd att dela med andra. Och för det uppdrags skull som nu låg framför dem hände detta: Han andades på dem och sa: ”Ta emot helig ande.”

 Den uppståndne står här i dag som den gode herden. Hans får följer honom därför att de känner igen hans röst – och därför att de vet att de av honom är kända vid namn.

”Vem visar väg genom växlingens värld? Vem vet ett mål för min vanskliga färd när sikten är skymd eller mörkret står tätt? Vem ger mening åt livet på jord? Vem i reklamernas kör håller ord av alla som lovar rikedom stor?” Vem? Jesus säger: Jag är den gode herden som ger liv, liv i överflöd.

Leif Herngren Mariakyrkan, Hammarkullen 12.04.22

Kristus är uppstånden – Ja, han är verkligen uppstånden – Påskdagen

Matt 28:1-20

Kris­tus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden. Så hälsade vi i dag varandra med denna ryska påskhäls­ning. Påskens blommor fyller nattvards­bor­­det. Påskens lovsånger har ljudit i kyrkan. Så har påskens budskap nått oss i ord och toner. Långfredagens mörker bryts upp av påsk­da­gens ljus.

Men vi vet att för många har mörkret inte brutits. Livet har bjudit på mycket mörker. Man vandrar tungt på en väg allt­för fylld av misslyckanden eller lidande – en korsmärkt väg. Du kan­ske finns här som likt Maria bär på smärtan efter en nä­ra anhörig eller kär vän som lämnat dig.

”Den stora och heliga sabbaten”

 Min hustru och jag hade för några år sedan under Sovjettiden förmånen att delta i en ortodox påsk­helg i Moskva. De har förmågan att – på ett helt annat sätt än vi – uttrycka påskens budskap också i det dra­ma som guds­tjänsterna utgör. Påsklördag – som vi inte sällan firar ganska så slarvigt – kallas inom de orto­doxa kyrkorna för den stora och heliga sabbaten. Det är Guds vila – den stora väntan inför vad som skall ske. Jesu döda kropp ligger i en klippgrav. Det uttrycks i gudstjänsten i följande ord:

”O Herre, min Gud, jag vill sjunga för dig en begravningshymn, en sång vid din begravning:

ty genom din begravning har du öppnat livets portar för mig. Genom din död har du dräpt död och dödsrike… bortom vårt förstånd ligger du inför våra ögon, ett lik – men dock själva livets källa.”

Kyrkan var fylld av människor som fick stå – efter­som där inte finns några bänkar. De står med sina otända vaxljus i väntan på vad som skall ske då påsklördagen går över i påskdagen. Då ropas bud­skapet ut i kyrkan:

Kristus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden.

Det stora påskljuset i fonden tänds och därifrån vandrar ljuset från person till person, från vaxljus till vaxljus ned till alla som samlats i kyrkan. Det tidigare mörklagda kyrkrummet fylls av ljus – upp­ståndelsens ljus. Kristusljuset förmedlas från människa till människa. Vi hälsas med glädje­budet:

”Detta är natten då Jesus Kristus bröt sönder dödens kedjor och triumferande steg ut ur graven.

Kraften i denna heliga natt skingrar allt ont, utplånar all skuld, återställer all oskuld, ger sörjande glädje.

Detta är i sanning en välsignad natt när himlen är förenad med jorden och människan försonad med Gud.”

Kyrkan fylldes av levande ljus. Mörkret bröts. Uppståndelsens ljus tändes. Brinner det ljuset också här i vår kyrka – och i våra sinnen?

Kom och se… Han är inte här, han har uppstått

I vilken kyrka vi än samlas inför påskens mysterium så har det sin grund i evangeliet vi tidigare lyssnade till. Vilken frukt bär detta evangelium med sig?

Vår tro kan vara av det slag som präglade kvinnornas vandring till graven. De kom – skriver Matteus – för att se graven. Markus berättar att de har med sig välluktande kryddor för att smörja Jesu kropp. Men vem skall rulla undan stenen från graven åt oss? Kvinnorna går i sin sorg för att göra Jesus en sista tjänst. De ser tillbaka på det som hänt. Det brinner inget ljus i deras ögon, finns inget hopp i deras sinne inför framtiden. Allt har slocknat.

Kvinnorna sökte en korsfäst Jesus. Men de möttes av denna hälsning: Kom och se, han är inte här, han har uppstått… kom och se var han låg. Skynda er sedan till hans lärjungar och säg till dem: Han har uppstått från de döda. Den häls­ningen förde de med sig till lärjungarna. Lukas konstaterar att dessa tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. De tvivlade.

Men Johannes återger den berättelse som fängslat mig allra mest. Två av lärjungarna som hör kvin­nornas ord att de flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de lagt honom bryter up och be­ger sig springande till graven. Den yngre av dem, Johannes, kommer först fram och ställer sig av­vaktande och ser in i graven. Han ser linnebindlarna ligga där och låter Petrus gå in först. Petrus ser bindlar­na men också duken som hade täckt Jesu huvud ligga hoprullad vid sidan av. Så går Johan­nes in. Och evangeliet säger kortfattat: Han såg och trodde. Uppståndelsetron föds i en grav.

 Johannes berättar vidare att Maria då hon återvänt står och gråter utanför graven. Hon ser en man komma och frågar denne om det är han som burit bort den döda kroppen. Då säger mannen: Maria. Hon vänder sig då helt mot honom och ser och säger: Rabbouni. Uppståndelsens ljus tänds hos Maria.

 

Saliga är de som inte sett men ändå tror

Paulus arbetar med frågan om det finns någon uppståndelse från de döda vilket ifrågasattes. Han säger då: Om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro… då är er tro meningslös. Om vi i Apostlagärningarna granskar Paulus predikningar finner vi att hans huvudpoäng är Jesus uppståndelse. Då han som fängslad står till svars inför ståthållaren Festus och kung Agrippa håller han en lång utläggning om sig själv och sin förkunnelse och når så fram till dessa ord: Messias måste lida och som den förste uppstå från de döda. Då avbryts han av Festus med orden: Du yrar, Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.

 Budskapet att Jesus har uppstått uppfattas av många som tomt prat – utan förankring i den verklig­het vi lever i. Som översteprästerna söker många finna en förklaring till den tomma graven.

Vi har samlats denna påskdag inför påskens bud att Kristus har uppstått. Tror vi detta? Hur är det med oss då funderingarna går tvivlets väg inför påskens mysterium. Då vi kanske stått inför dödens allvar i en kropp där livet slock­nat. Kan det få liv igen?

 Det var inför vad de såg i den tomma graven och i mötet med Jesus som uppståndelsetron föddes. Evange­liet berättar också om Tomas som inte var med då de andra träffade Jesus. Han tvivlade vilket inte var så märkligt. Han hade ju själv sett korsfästelsen och Jesu död. Men han fick ett möte med Jesus. Och gav då denna sin bekännelse: Min Herre och min Gud.

 Jesus säger då: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror. Hur är det med oss som inte sett? Kristus är uppstånden.  Är det en levande sanning för oss? Den frågan får vi var och en ställa till oss själva.

Att Kristus uppstod från de döda är grundläggande för kristen tro. Det är ett budskap som ifrågasätts och avvisas. Men det är i den tron Kristi kyrka lever och i varje påsk – ja, under hela kyrko­året – förkunnar Kristus har uppstått. Ja, han är verkligen uppstånden. Det är i den tron vi som Jesu lärjungar får vandra mot framtiden.

Jag höll på äldreboendet Hammarhus i Hammarkullen en påskandakt utifrån denna ryska påskhäls­ning. Efter andaktens slut kom en gammal man fram med tårarna rinnande över ansiktet, räckte mig handen och sa Kristus är upp­stån­den. Jag tog hans hand och svarade: Ja, han är verkligen uppstånden.

Efteråt berättade han att han var en rysk musiker som flytt sitt hemland och så till sist hamnat i Hammar­kullen. Hälsningen hade landat rakt in i hans inre och påmint om det han växt upp med. Påskens glädjebud.

Detta skedde i de dagar då Tomaskyrkan stod färdig och skulle invigas. Lördagen samla­des vi i den vandringskyrka vi levt i de första åren. Vi firade nattvard. På söndagen möttes vi i vår nya kyrka och firade högtids­gudstjänst. Helgen var en följd av att Jesus lever och också i dag kallar lärjungar att stå upp för och bekänna sin tro.

 Vår nyvunne vän – den ryske musikern – var med oss i lördagens nattvard. Vi delade med varandra vår tro att Kristus är upp­stån­den. Ja, han är verkligen uppstånden. Amen! Halleluja!

Leif Herngren  Bohus-Björkö 12.04.08

Gud – historiens Gud – Marie bebådelsedag

Lukas 1:26-38

Nobelpriset har ställt poeten Tomas Tranströmer i fokus. Han har sagt att han ibland upp­fat­tat något av en uppenbarelse som bakgrund till sina dikter. Låt oss lyssna till hans mest citerade dikt – en ängels omfamning och budskap till ho­nom – och till oss:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

‘Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudande piazzan

tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Marie bebådelsedag ställer oss inför Guds uppenbarelse genom ängeln Gabriel över en ung kvinna. Söndagens tema är Guds mäktiga verk. Gud drar in oss människor i sin historia. Ängelns budskap till Tranströmer var: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

Temat för mina tankar i dag är: Gud är historiens Gud. I Guds historia tar människor plats. I dag påminns vi om hur detta skedde genom Maria.

En djärv tolkning av historien gör den ryske religionsfilo­so­fen Nicolaj Berdjajev i sin bok Histo­riens mening. Med den titeln hävdar han – detta som ifråga­sätts av många – att historien har en me­ning. Han skriver: ”Historien är ingenting annat än en djupgående växelverkan mellan evigheten och tiden, ett oavbru­tet inbrytande av evigheten i tiden… Den gudomliga verkligheten kan slå rot i tiden, slita itu tidskedjan, inträda i den och utgöra den förhärskande kraften i tiden… Historien är en oavbruten kamp mellan det eviga och det timliga.”

Albert Einstein uttryckte i ett samtal om atomfysikens naturlagar med den danske kärnfy­si­kern Niels Bohr: ”Gud spelar inte tärning”. Histo­rien är inte uttryck för ett blint öde. Historien har en början och ett slut – en final som bestäms av Herren Gud!

I de bibliska skrifterna möter vi Gud som skapelsens Gud och som historiens Gud. Gud är inte nå­gon så kallad höggud ”långt bortom rymder vida”. Den historia som tar gestalt är en histo­ria bland män­niskor och genom människor. Enskilda människor uppfattar sig få Guds kallelse och känner sig led­da av ”gudshanden”. Det handlar om vårt förvaltarskap av den jord som lagts i våra hän­der – ett förvaltarskap som skall präglas av Guds rättfärdighet. Bönen är att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen.

Maria i Guds historia

Gud är uppenbarelsens Gud och ändå förblir han outgrundlig för oss. Vi kan utifrån vad som sker söka tolka Guds handlande och vem Gud är. Men vi får alltid böja oss inför Skriftens eget ord att ingen förmår utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Mänsklig visdom når inte fram till det djup av rikedom, vishet och kunskap som Gud rymmer. Gud är och förblir den på en gång för­dol­de och uppenbarade Guden.

Profeten Jesaja berättade om hur människor då – som nu – brottades med Gud. Hälsningen blev att Gud skulle uppenbara sig i ett tecken. En ung kvinna skulle bli havande och föda en son. Denne skul­le ges namnet Immanu El – Gud med oss.

I namnet Immanu El – Gud med oss finns hopp för framtiden. I dag lever många utan framtid och hopp – inte minst unga människor. Vad förmedlar vi i den äldre generationen? Hur bidrar vi till unga människors upplevelse av framtidshopp?

Maria får denna kallelse. Du skall bli havande och föda en son. Men hur skall det vara möjligt? Jag är bara en enkel kvinna, en obetydlig skapelse inför Gud. Detta var ängelns budskap till Maria: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig.

Låter vi oss dras in i Guds vilja och historia. Om vi – utan förbehåll – står till Guds förfogande. Med Marias ord: Jag är Herrens tjänarinna/ Jag är Herrens tjänare. Må det få ske med mig det du vill skall ske.

 I Magnificat, den lovsång Maria uttrycker efter uppenbarelsen vid sitt besök hos Elisabet finns ett dubbelt perspektiv. I den förmedlar Marias sin glädje över att Gud brukar henne: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare; han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna… stora ting låter den mäktige ske med mig.

Så följer det andra perspektivet – Guds mäktiga verk genom en människa till alla folk: Gud gör mäktiga verk med sin arm, skingrar dem som har övermodiga planer. Gud störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.

Historien har en början och ett slut. Den har också ”en mittpunkt”. Det Marie bebådelse­dag påmin­ner oss om. Historiens medelpunkt är Jesus från Nasaret – hans liv och gärning, död och upp­ståndelse. Korset är rest i histo­riens mitt. Dess stam söker förena himmel och jord. Dess ar­mar sträcker sig utöver hela jorden till alla dess folk. Korset förenar forntid och framtid i nuet. Att leva som människa och kristen är att leva i korsets perspektiv och se och tolka sin egen och fol­kens historia i detta! Historiens innersta mening är uppenbarad i Jesus från Nasaret. Det är inte för inte som vår tideräkning har sin utgångspunkt i Jesus från Nasa­ret.

Guds husfolk i Guds historia

Den himmelska historien är sammanflätad med den jordiska historien. Utifrån ett profetiskt för­hållnings­sätt till historien ser vi hur framtid och forntid förenas i nuet och ger detta dess mening.

En huvudtanke i kristen historiesyn är att Gud upprättar förbund mellan sig och människan. Så sked­de med Noa och med Abraham. Genom dessa gudsmän tog Gud aktiv del i historien och kal­lade Israels folk att vara sitt husfolk. Maria var ett barn av detta folk. Men vi vet också att Israels historia är berättelserna om hur Guds rättfärdighet ständigt bryts mot människors orätt­­fär­dighet. Historien ger oss de många vittnesbörden om människors svek. Men Gud ger inte upp. Mot män­niskans svek står Guds trofasthet. Gud gav oss genom Maria hoppets tecken i barnet som föd­­des.

Kristi kyrka är det nya förbundets folk. I nattvardens måltid som vi strax skall dela inbjuds vi till del­aktighet i detta folk. I söndags påmindes vi om nattvardens andra dimension uttryckt i en av dess böner: ”Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”  Gud söker medar­be­tare för att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen.  Också vår historia skall vara en del av Guds historia.

Historiens Gud formar historien genom människor som Gud tar i sin tjänst – trots deras protester. Det är inte enkelt att som människa dras in i Guds historia. Det handlar om ansvarighet. Det handlar om modet att bejaka Guds vilja och kallelse. Poeten Pär Lager­kvist skri­ver: ”Hur det som vi erfar som något gudomligt blivit fött i oss, det är ett myste­rium, som vi aldrig kan fatta. Vi behöver inte heller fatta det för att fylla vår heliga plikt som människor.”

Marie Bebådelsedag berättar för oss om Guds nedstigande till vår värld i Jesus från Nasaret. Gud brukar männi­skor. Maria ställde sig till Guds förfogande. Finns du med då Gud vill bruka dig i sin historia? Kanske ängelns budskap till Tranströmer kan inspirera oss: ‘Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.’ Också över oss vill Gud låta helig ande falla och verka.

Leif Herngren Bohus-Björkö 12.03.25

Gud – historiens Gud – Marie Bebådelsedag – 07.03.25

Lukas 1:26-55

 I mig blåste han in sin ande.

Därför är allting så svårt för mig.

Stjärnorna lyser över min himmel och ger mig ingen ro.

Och genom min själ vältrar dunkla skapelsetöcken.

Min dag är full av ljus, min natt är utan gräns.

Jag är människan. Mig hände det fruktansvärda

att han blåste in sin egen själ i mig.

Författaren Pär Lagerkvist ger oss sitt vittnesbörd om att det inte är enkelt att vara människa. Nå­gon formade honom och menade något med detta. I honom blåste någon in sin ande och själ med den utmaning det innebär. I honom som människa hade himmel och jord mötts.

”Historien är ingenting annat än en djupgående växelverkan mellan evigheten och tiden, ett oavbru­tet inbrytande av evigheten i tiden.” Den djärva tolkningen av historien gör den ryske religionsfilo­so­fen Nicolaj Berdjajev i sin bok Historiens mening. Med den titeln hävdar han – detta som ifråga­sätts av många – att historien har en mening. ”Den gudomliga verkligheten kan slå rot i tiden, slita itu tidskedjan, inträda i den och utgöra den förhärskande kraften i tiden… Historien är en oavbruten kamp mellan det eviga och det timliga.” Temat över denna söndag är Guds mäktiga verk. Temat för mina tankar ligger nära detta i min formulering: Gud – historiens Gud.

Liknande tankar ger vetenskapsmannen Albert Einstein uttryck för i ett samtal om atomfysikens naturlagar med den danske kärnfy­si­kern Niels Bohr. Han sa ”Gud spelar inte tärning”. Histo­rien är inte uttryck för ett blint öde. Historien har en början och ett slut – en final som bestäms av Herren Gud!

I de bibliska skrifterna möter vi Gud som skapelsens Gud och som historiens Gud. Han är inte nå­gon så kallad höggud ”långt bortom rymder vida”. Han vill att – som hans vilja sker i hans himmels­ka rike – så skall den ske också på jorden. Och den historia som tar gestalt är en histo­ria bland män­niskor och genom människor. Enskilda människor uppfattar sig få Guds kallelse och känner sig led­da av ”gudshanden”. Vad det handlar om är vårt förvaltarskap av den jord som lagts i våra händer – ett förvaltarskap som skall präglas av Guds rättfärdighet.

De gammaltestamentliga orden om människans tillkomst är bakgrunden till Pär Lagerkvists dikt. I en annan av sina dikter skriver han så här:

Jag är fågelungen som inte är född i något bo.

I en hand, en underlig främmande hand är jag född

och kan inte glömma mitt rede…

Jag kan inte glömma den hand där jag är född,

den underliga främmande lukten i hans hand,

han som lät mig födas.

Någon lät honom födas och han kan inte glömma skaparens hand. Han upplever en vånda inför den verklighet det ligger i att Jag är män­ni­skan. ”Därför är allting så svårt för mig… Mig hände det fruktansvärda att han blåste in sin egen själ i mig.”

Den Gud som är historiens Gud formar denna historia genom människor som han kallar och tar i sin tjänst. Våndan Pär Lagerkvist uttrycker i sin dikt ger oss profeten Jesaja med dessa ord inför sin kallelse: Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar. Detsamma möter vi hos Jeremia vid hans kallelse: Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung. Han ställde ändå upp men återkommer senare med sin klagan: Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. Jag har bli­vit till ständigt åtlöje, alla gör narr av mig.

Historiens Gud formar historien genom människor som han tar i sin tjänst – trots deras protester. Det är inte enkelt att som människa dras in i Guds historia. Det handlar om ansvarighet. Det handlar om modet att vara en människa som bejakar Guds vilja och kallelse. Lager­kvist skriver: ”Hur det som vi erfar som något gudomligt blivit fött i oss, det är ett myste­rium, som vi aldrig kan fatta. Vi behöver inte heller fatta det för att fylla vår heliga plikt som människor.”

Guds husfolk i Guds historia

En huvudtanke i kristen historiesyn är att Gud upprättar förbund mellan sig och människan. Så sker med Noa och så sker med Abraham. Genom dessa gudsmän tar Gud aktiv del i historien. Men vi vet också att denna historia är berättelserna om hur Guds rättfärdighet ständigt bryts mot människors orätt­­fär­dighet. Israels historia är samtidigt vittnesbördet om att Gud inte ger upp. Då människan svi­ker kommer Gud igen. Han talar genom sina gudsmän och profeter om och omigen till sitt folk. Han söker nya medarbetare. Mot människans svek står Guds trofasthet.

Nikolaj Berdjajev – som jag nämnde om tidigare – menar att något radikalt nytt möter oss i juden­domens historia. Ju­den­domen har en central ställning i historien. För första gången träder ett folk fram för att ”göra Guds historia” bland människor. I detta folks öden möter vi Guds outgrundliga plan. Judarnas his­toria kan inte förklaras utifrån rent materialistiska, mänskliga utgångspunk­ter. I dess historia fram­träder, menar Berdjajev, att ”det finns en prolog i himlen som ger världshisto­rien och ställer upp dess tematik.” För honom levde tron på att det trots allt finns Någon som håller his­toriens trådar i sina händer.

Israels folk kallade Gud att vara hans husfolk. Genom detta folk handlade Gud – inte bara för detta folk utan – för att forma och vara delaktig i den mänskliga historien. Den himmelska historien är sammanflätad med den jordiska historien.

I det judiska folkets historia möter vi hur forntid och framtid är realiteter som möts i nuet – ett folk vänt mot framtiden och därför ett folk med ett hopp – också i de mest hopplösa lägen. Gud är ska­pel­sens Gud och historiens Gud. Han är också framtidens Gud – och om denna framtid siade pro­feterna och relaterade folkets handlande till Guds framtid. Det är utifrån ett profetiskt förhållnings­sätt till historien som vi ser hur framtid och forntid förenas med nuet och ger detta dess mening.

Detta innebär inte att Israels historia är ”Guds historia”. Dess människor – som vi andra – valde ofta att gå sina egna vägar och slog därmed sönder ”Guds historia”. Men den Gud som är his­to­riens Gud gav aldrig upp och ger inte upp. Historiens innersta mening, dess lösning kommer att uppenbaras vid historiens slut, dess fullkomning – svaret på denna tidens innersta mening finns bor­tom histori­ens gränser.

Maria i Guds historia

dag är Kristi kyrka Guds husfolk. Det har sin grund i vad Marie Bebådelsedag berättar för oss om Guds nedstigande till vår värld i Jesus från Nasaret och att Gud på nytt brukade männi­skor. Gud kallade Maria. Gud kallade Elisabet. Dessa två kvinnor ställde sig till Guds förfogande.

I Marias lovsång finns ett dubbelt perspektiv. Där uttrycks Marias glädje över att Gud brukar henne:

Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare;

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna… stora ting låter den mäktige ske med mig.

I de senare orden finner vi det andra perspektivet – Guds mäktiga verk genom en människa till alla folk:

Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.

Historien har inte bara en början och ett slut. Den har också ”en mittpunkt” – det Marie bebådelse­dag är en påminnelse om. Historiens medelpunkt är Jesus från Nasaret – hans liv och gärning, död och uppståndelse. Korset är rest i histo­riens mitt. Dess stam söker förena himmel och jord. Dess ar­mar sträcker sig utöver hela jorden till alla dess folk. Korset förenar forntid och framtid med nuet. Att leva som människa och kristen är att leva i korsets perspektiv och se och tolka sin egen och fol­kens historia i detta! Det är inte för inte som vår tideräkning har sin utgångspunkt i Jesus från Nasa­ret.

Gud är uppenbarelsens Gud och ändå förblir han outgrundlig för oss. Vi kan utifrån vad som sker söka tolka Guds handlande och vem Gud är. Men vi får alltid böja oss inför Skriftens eget ord att ingen förmår utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Mänsklig visdom når inte fram till det djup av rikedom, vishet och kunskap som Gud rymmer. Gud är och förblir den på en gång för­dol­de och uppenbarade Guden.

I Marias lovsång finner vi hopp för framtiden. I dag lever många utan framtid och hopp – inte minst unga människor. Vad har vi i den äldre generationen att komma med? På vilket sätt bidrar vi till unga människors upplevelse av saknat framtidshopp?

Det har att göra med om vi har låtit oss dras in i Guds vilja och historia. Om vi – utan förbehåll – står till han förfogande. Med Marias ord: Jag är Herrens tjänarinna/ Jag är Herrens  tjänare. Må det få ske med mig det du vill skall ske.

Leif Herngren  Tomaskyrkan, Göteborg 07.03.25

Gud – historiens Gud – Marie Bebådelsedag

Lukas 1:26-55

I mig blåste han in sin ande.
Därför är allting så svårt för mig.
Stjärnorna lyser över min himmel och ger mig ingen ro.
Och genom min själ vältrar dunkla skapelsetöcken.
Min dag är full av ljus, min natt är utan gräns.
Jag är människan. Mig hände det fruktansvärda
att han blåste in sin egen själ i mig.

Författaren Pär Lagerkvist ger oss sitt vittnesbörd om att det inte är enkelt att vara människa. Nå¬gon formade honom och menade något med detta. I honom blåste någon in sin ande och själ med den utmaning det innebär. I honom som människa hade himmel och jord mötts.

”Historien är ingenting annat än en djupgående växelverkan mellan evigheten och tiden, ett oavbru¬tet inbrytande av evigheten i tiden.” Den djärva tolkningen av historien gör den ryske religionsfilo¬so¬fen Nicolaj Berdjajev i sin bok Historiens mening. Med den titeln hävdar han – detta som ifråga¬sätts av många – att historien har en mening. ”Den gudomliga verkligheten kan slå rot i tiden, slita itu tidskedjan, inträda i den och utgöra den förhärskande kraften i tiden… Historien är en oavbruten kamp mellan det eviga och det timliga.” Temat över denna söndag är Guds mäktiga verk. Temat för mina tankar ligger nära detta i min formulering: Gud – historiens Gud.

Liknande tankar ger vetenskapsmannen Albert Einstein uttryck för i ett samtal om atomfysikens naturlagar med den danske kärnfy¬si¬kern Niels Bohr. Han sa ”Gud spelar inte tärning”. Histo¬rien är inte uttryck för ett blint öde. Historien har en början och ett slut – en final som bestäms av Herren Gud!

I de bibliska skrifterna möter vi Gud som skapelsens Gud och som historiens Gud. Han är inte nå¬gon så kallad höggud ”långt bortom rymder vida”. Han vill att – som hans vilja sker i hans himmels¬ka rike – så skall den ske också på jorden. Och den historia som tar gestalt är en histo¬ria bland män¬niskor och genom människor. Enskilda människor uppfattar sig få Guds kallelse och känner sig led¬da av ”gudshanden”. Vad det handlar om är vårt förvaltarskap av den jord som lagts i våra händer – ett förvaltarskap som skall präglas av Guds rättfärdighet.

De gammaltestamentliga orden om människans tillkomst är bakgrunden till Pär Lagerkvists dikt. I en annan av sina dikter skriver han så här:
Jag är fågelungen som inte är född i något bo.
I en hand, en underlig främmande hand är jag född
och kan inte glömma mitt rede…

Jag kan inte glömma den hand där jag är född,
den underliga främmande lukten i hans hand,
han som lät mig födas.

Någon lät honom födas och han kan inte glömma skaparens hand. Han upplever en vånda inför den verklighet det ligger i att Jag är män¬ni¬skan. ”Därför är allting så svårt för mig… Mig hände det fruktansvärda att han blåste in sin egen själ i mig.”

Den Gud som är historiens Gud formar denna historia genom människor som han kallar och tar i sin tjänst. Våndan Pär Lagerkvist uttrycker i sin dikt ger oss profeten Jesaja med dessa ord inför sin kallelse: Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar. Detsamma möter vi hos Jeremia vid hans kallelse: Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung. Han ställde ändå upp men återkommer senare med sin klagan: Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas. Du blev mig för stark, du fick övertaget. Jag har bli¬vit till ständigt åtlöje, alla gör narr av mig.

Historiens Gud formar historien genom människor som han tar i sin tjänst – trots deras protester. Det är inte enkelt att som människa dras in i Guds historia. Det handlar om ansvarighet. Det handlar om modet att vara en människa som bejakar Guds vilja och kallelse. Lager¬kvist skriver: ”Hur det som vi erfar som något gudomligt blivit fött i oss, det är ett myste¬rium, som vi aldrig kan fatta. Vi behöver inte heller fatta det för att fylla vår heliga plikt som människor.”

Guds husfolk i Guds historia

En huvudtanke i kristen historiesyn är att Gud upprättar förbund mellan sig och människan. Så sker med Noa och så sker med Abraham. Genom dessa gudsmän tar Gud aktiv del i historien. Men vi vet också att denna historia är berättelserna om hur Guds rättfärdighet ständigt bryts mot människors orätt¬¬fär¬dighet. Israels historia är samtidigt vittnesbördet om att Gud inte ger upp. Då människan svi¬ker kommer Gud igen. Han talar genom sina gudsmän och profeter om och omigen till sitt folk. Han söker nya medarbetare. Mot människans svek står Guds trofasthet.

Nikolaj Berdjajev – som jag nämnde om tidigare – menar att något radikalt nytt möter oss i juden¬domens historia. Ju¬den¬domen har en central ställning i historien. För första gången träder ett folk fram för att ”göra Guds historia” bland människor. I detta folks öden möter vi Guds outgrundliga plan. Judarnas his¬toria kan inte förklaras utifrån rent materialistiska, mänskliga utgångspunk¬ter. I dess historia fram¬träder, menar Berdjajev, att ”det finns en prolog i himlen som ger världshisto¬rien och ställer upp dess tematik.” För honom levde tron på att det trots allt finns Någon som håller his¬toriens trådar i sina händer.

Israels folk kallade Gud att vara hans husfolk. Genom detta folk handlade Gud – inte bara för detta folk utan – för att forma och vara delaktig i den mänskliga historien. Den himmelska historien är sammanflätad med den jordiska historien.

I det judiska folkets historia möter vi hur forntid och framtid är realiteter som möts i nuet – ett folk vänt mot framtiden och därför ett folk med ett hopp – också i de mest hopplösa lägen. Gud är ska¬pel¬sens Gud och historiens Gud. Han är också framtidens Gud – och om denna framtid siade pro¬feterna och relaterade folkets handlande till Guds framtid. Det är utifrån ett profetiskt förhållnings¬sätt till historien som vi ser hur framtid och forntid förenas med nuet och ger detta dess mening.

Detta innebär inte att Israels historia är ”Guds historia”. Dess människor – som vi andra – valde ofta att gå sina egna vägar och slog därmed sönder ”Guds historia”. Men den Gud som är his¬to¬riens Gud gav aldrig upp och ger inte upp. Historiens innersta mening, dess lösning kommer att uppenbaras vid historiens slut, dess fullkomning – svaret på denna tidens innersta mening finns bor¬tom histori¬ens gränser.

Maria i Guds historia

I dag är Kristi kyrka Guds husfolk. Det har sin grund i vad Marie Bebådelsedag berättar för oss om Guds nedstigande till vår värld i Jesus från Nasaret och att Gud på nytt brukade männi¬skor. Gud kallade Maria. Gud kallade Elisabet. Dessa två kvinnor ställde sig till Guds förfogande.

I Marias lovsång finns ett dubbelt perspektiv. Där uttrycks Marias glädje över att Gud brukar henne:
Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare;
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna… stora ting låter den mäktige ske med mig.
I de senare orden finner vi det andra perspektivet – Guds mäktiga verk genom en människa till alla folk:
Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.

Historien har inte bara en början och ett slut. Den har också ”en mittpunkt” – det Marie bebådelse¬dag är en påminnelse om. Historiens medelpunkt är Jesus från Nasaret – hans liv och gärning, död och uppståndelse. Korset är rest i histo¬riens mitt. Dess stam söker förena himmel och jord. Dess ar¬mar sträcker sig utöver hela jorden till alla dess folk. Korset förenar forntid och framtid med nuet. Att leva som människa och kristen är att leva i korsets perspektiv och se och tolka sin egen och fol¬kens historia i detta! Det är inte för inte som vår tideräkning har sin utgångspunkt i Jesus från Nasa¬ret.

Gud är uppenbarelsens Gud och ändå förblir han outgrundlig för oss. Vi kan utifrån vad som sker söka tolka Guds handlande och vem Gud är. Men vi får alltid böja oss inför Skriftens eget ord att ingen förmår utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Mänsklig visdom når inte fram till det djup av rikedom, vishet och kunskap som Gud rymmer. Gud är och förblir den på en gång för¬dol¬de och uppenbarade Guden.

I Marias lovsång finner vi hopp för framtiden. I dag lever många utan framtid och hopp – inte minst unga människor. Vad har vi i den äldre generationen att komma med? På vilket sätt bidrar vi till unga människors upplevelse av saknat framtidshopp?

Det har att göra med om vi har låtit oss dras in i Guds vilja och historia. Om vi – utan förbehåll – står till han förfogande. Med Marias ord: Jag är Herrens tjänarinna/ Jag är Herrens tjänare. Må det få ske med mig det du vill skall ske.

Martin Luther King – predikant, agitator och skribent

Jag har med stort intresse avslutat läsningen av Fredrik Sunnemarks avhandling An Inesca­pable Network of Mutuality. Discursivity and ideology in the Rhetoric of Martin Luther King, Jr. Av­handlingen las fram 2001 vid Humanistiska fakulteten vid Göteborgs Universitet. Den har tyvärr blivit liggande i en av mina hyllor men nu är den läst. Språket är dessvärre som framgår av titeln engelska. Martin Luther King har varit en av mina inspiratörer. Avhandlingen ger en mycket spännande bild av den tid King verkade i som den mest framträdande ledaren av medborgarrätts­rörelsen och dess arbete under 1950-60-talet fram till mordet på King.

Avhandlingen ger en god bild av den utveckling som skedde i arbetet mot den rasism som präglade USA. Avgörande var den svarta kvinnan Rosa Parks vägran i december 1955 att ge upp sin plats på en buss till en vit man vilket krävdes. Så startade bussbojkotten i Montgomery där King trädde fram och snabbt valdes till ledare. 1957 formerades The Southern Christian Leadership Conference av svarta pastorer och lekmän med King som ledare. Arbetet för mänsklig värdighet ledde vidare över Atlanta – till Birmingham och Kings brev från fängelset där – till marschen i Washington med över 250 000 lyssnare till hans flammande appell ”I have a dream” – till Oslo och Nobelpriset – och till Memphis och mordet där.

Sunnemark visar på hur Kings tal och skrifter bars upp av träffande citat från litteraturen som av Shakespeare, Thomas Carlyle, Leo Tolstoy med flera. King var hemma inom filosofin och under­byggde sina tal med argument från Socrates och Aristoteles, från Immanuel Kant och Martin Buber och andra. För Kings tänkande och strategi med icke-våld och civil olydnad spelade David Henry Thoreau och dennes Essay on Civil Disobedience tillsammans med Mahatma Gandhi en oerhört avgörande roll. Från sin teologiska utbildning lyfte King fram tankar från klassiker som Augustinus och Thomas av Aquino men också senare teologer som Reinhold Niebuhr och Paul Tillich. King visade också på att den framgång som präglat vetenskapen också måste få vara argument för en moralisk utveckling.

För King var det oerhört viktigt att knyta an till den amerikanska historien med presidenter som Abraham Lincoln och Thomas Jefferson. Den amerikanska oavhängighetsförklaringen 1776 slog fast följande sanningar: ”Alla människor är skapade lika; av sin skapare har de utrustats med vissa oförytterliga rättighe­ter…” Dessa sanningar var avgörande byggstenar i hans tal och skrifter. Inför de angrepp som man ställdes inför hävdade King: ”Om vi har fel så har denna nations högsta domstol fel, då har den amerikanska konstitutionen fel…” Man visade oerhört klart på att dessa sanningar och konstitutionen från 1789 inte gällde i USA.

Jag väljer att återge ett av alla de citat från King som återges i Sunnemarks avhandling: ”No, we are not trying to dominate the nation´s political scene, we just want to be free. We are not trying to do away with those things that are holy in our nation, we just want to remove those things that are unholy. We just want to be free… For your security, America…”

Sunnemark visar på det stöd medborgarrättsrörelserna hade från nordstaterna så länge det hand­lade om sydstaternas rasism. Kampen gav resultat och lagar fastställdes för de färgades rättigheter.  Då visade sig ett av våld präglat motstånd i nordstaterna för förverkligandet av dessa lagar. De hade ju klara konsekvenser på det ekonomiska planet.

Alltmer ställde King in sitt engagemang i ett allt vidare sammanhang. Kampen gällde inte bara de färgade i USA. Den gällde alla förtryckta runt om i världen. President Johnson hade genom sitt ”Great Society Programs” backat upp King. King anslöt sig så till det växande motståndet mot Vietnamkriget och kritiserade skarpt regimen. En ny och annorlunda situation uppstod för King och rörelsen. 1967 höll King talet ”Beyond Vietnam” i Riverside Church i New York. King talade som predikant utifrån sin kristna tro och uttalade sig samtidigt som alltid i det ladda­de politiska fältet. Han kunde inte längre vara tyst. ”I must be true to my conviction that I share with all men the calling to be a son of a Living God.”

Den förändring som skedde i det amerikanska samhället under dessa år innebar också en utveckling för King. Han radikaliserades alltmer. Han såg inte bara rasism. Han såg ett orättfärdigt amerikanskt samhälle på det ekonomiska planet. De orättfärdiga strukturerna som byggde upp USA drabbade stora grupper och då inte bara de svarta. Dessa strukturer gällde också internationellt med USA som ledande gigant. King talar nu om ”the white power structure”. Han slår fast att diskriminering, arbetslöshet, ignorans och fattigdom har skapats av “the policymakers of the white society”.

En av Kings närmaste medarbetare ställdes inför frågan om vilken litteratur som hade varit mest avgörande för King. Denne svarade då att det helt enkelt var Matteus, Markus, Lukas och Johannes. ”Grunden för Kings tjänande och mission var den etik och moral som den korsfäste snickaren från Galiléen stod för.” King proklamerade först och sist Jesus av Nasarets evangelium. Han kämpade för ”a revolution of values” – värderingar vars grund han fann i evangeliet.

Jag är pastor i Missionskyrkan och har genom åren arbetat mycket med frågorna om trons konse­kvenser och relationen kyrka-samhälle. Vårt förlag gav ut Kings böcker vilka gjorde djupt intryck på mig. Vår son, Per, motiverade sitt engage­mang för fred, ickevåld och konfliktlösning bland annat med hur han fann och läste Kings böcker i mitt bibliotek.

1968 gjorde jag en resa till USA för att studera kyrkornas och medborgarrättsrörelsernas arbete för mänskliga rättig­heter. Planerat var att träffa King. Men veckorna innan jag anlände i slutet av april släcktes hans livsgärning. Poor Peoples Campaign pågick i Washington vilket var det projekt King arbetat med för att sätta fokus på den ekonomiska exploateringen av de fattiga. Resurrection City, Uppståndelsens stad, hade med plywood upprättats i Washington för att man därifrån skulle uppvakta de centrala myndigheterna. Jag gick dit och hälsades tillsammans med andra som kommit dit från olika delar av USA av en ung svart pastor. Denne stod på en låda och ledde oss i sången: ”I may be a puerto­rican, but I am a man… I may be a black man, but I am a man… I may be a poor white, but I am a man… For I am a Gods child.” Pastorn som ledde sången var den senare presi­dent­kandidaten Jesse Jackson. Jag fick också tillfälle att träffa och lyssna till Kings efterträdare pastorerna Ralph Abernathy och Andrew Young – senare USA:s FN ambassadör.

En av de bilder efter mordet på King som grep mig särskilt var en bild från Memphis. Ren­håll­nings­arbetare av olika färg kommer vandrande i en lång rad. Alla med samma plakat i handen med texten: ”I am a man.” I det land som av många uppfattas som frihetens hemland på jorden fick människor tala om för andra att också de faktiskt var människor.

Martin Luther King har nu fått en särskild minnesdag i USA. Den som vill bekanta sig med denne ledargestalt i USA:s historia har mycket att hämta i Fredrik Sunnemarks avhandling som varmt rekommenderas.

Leif Herngren Bohus-Björkö 12.02.29

Låt Gemensam framtid vara folkets kyrka

Förhoppningar om framtid blandas med besvikelser över vad som kan förloras inför Gemensam framtid – den kyrkogemenskap som nu växer fram mellan Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missionskyrkan. Uppgivenhet tar sig uttryck i konstateranden som att frikyrkligheten inte bär. Eller i att den fromhet man är uttryck för inte tycks komma till sin rätt i vår nya kyrka.

Låt mig allra först uttrycka min glädje över vad som skett och sker. Gamla kyrkoformeringar rivs ned och en ny håller på att byggas upp. För mig har frågan om kyrkans enhet alltid varit grund­läg­gande på såväl det lokala planet – där jag gett min mesta tid – som på det centrala.

Tre begrepp har brukats internationellt om Kristi kyrka med stark koppling till det nytestament­liga materialet. De är koinonia – gemenskap, delaktighet, diakonia – tjänst och martyria – vittnes­börd, förkunnelse. Allt i nära samverkan skapande profetisk förkunnelse i granskning av och tjänst för människor och samhälle. De har varit grundläggande i de nu över 50 år jag varit i kyrkans tjänst.

Nyligen gav pastor Sigfrid Deminger uttryck i Dagen för sitt vittnesbörd om frikyrklighetens situation i dag. Han är djupt tacksam för vad den tidigare betytt för honom själv. Men hans bild av dagens för­samlingsliv är enbart nedslående. En del av hans kritiska analys delar jag med honom. Fram­för allt hur han ser hur människors framträdande står i centrum. Man framträder på plattformen. Det applå­deras och gudstjänsten övergår till att bli en tillställning.

 

Basgrupper och konventiklar

Hur skall Gemensam framtid formas och ta gestalt? ”Nya Folkkyrkan” är ett av de namn som föreslagits uttrycka den kyrka man vill se. Ett annat är ”Gemenskapskyrkan”.

Jag vill se Gemensam framtid gestaltas i en folkets kyrka. Det är inte en lek med ord då jag ställer begreppet folkets kyrka mot begreppet folkkyrka.

1985 satt jag ett par sena kvällar i Uruguay ute i Montevideos fattiga arbetarkvarter. En katolsk basgrupp möttes för samtal om livsfrågorna, om trons betydelse och konsekvenser i vardagslivet. En kvinna läste en bibeltext. Ett samtal följde där de närvarande med sina skiftande åldrar och erfarenheter gav liv åt ett spännande samtal. Sedan bad vi i den ring kring bordet där vi satt. Korta, konkreta böner för den svåra situation som många av dessa fattiga levde i. Så följde en måltid då vi delade vad man haft med sig av bröd och pålägg. I det fortsatta samtalet berättade en kvinna om att hon var i stort behov av nya glas­ögon men saknade medel. En insamling startade.

Där satt jag på en enkel stol kring ett runt bord i en kärleksmåltid med människor jag aldrig tidigare träffat och kände mig som hemma. Mina tankar gick till väckelsens tider med sina kon­ventiklar hemma i Sverige. Då gjorde man detsamma i hemmen och böjda ryggar rätades upp. Människor ställde frågan om vad det stod skrivet i Bibeln. Vad dess ord betydde för deras dagliga liv i ett samhälle där några fick vara människa i dess egentliga mening medan andra var statare, fattigbönder eller på annat sätt hölls på mattan.

Där Katolska kyrkan varit en folkkyrka nära allierad med makten och tyst inför övergrepp och våld växte genom lekmän i samverkan med teologer befrielseteologin fram. Basgrupper formerades i vilka trons konsekvenser för människor och samhälle analyserades utifrån Skriftens ord. Folkets kyrka tog gestalt där människor sågs, hördes och krävde förändringar i sin tillvaro.

På samma sätt växte de tre frikyrkor som nu vävs samman i Gemensam framtid. I protest mot det pri­vilegiesamhälle som Sverige då utgjorde med stor fattigdom och nöd fick varje medlem i försam­lingarna en röst. Lekmän kunde svara för både predikan och mötesledning – ofta tillsammans med någon präst eller predikant. De förde dem så också ut i engagemang utanför församlingarna.

 

Folkets kyrka

Redaktör Anders Mellbourn skriver i sin ledare i Sändaren den 22 februari om den betoning av lärjungeskap, efterföl­jelse och tjänst som präglat frikyrkorna. Förtroendevalda har svarat för ledarskapet på såväl det lokala som det centrala planet. Detta har skett i nära samverkan med pastorer, diakoner och andra anställda. I den kyrka jag tjänat har lekfolket haft en avgörande roll – det har varit folkets kyrka. Det var kyrkor/samfund som tillsammans med arbetar- och nykterhetsrörelsen la grunden för ett nytt Sverige. Ett Sverige som vi nu till delar håller på att förlora då vinst och kommersialism också tar över skola, äldrevård och sjukvård. Var står vi i Gemensam framtid i relation till dagens samhälle?

Begreppet folkets kyrka hör samman med den väckelse som gått fram i de latinamerikanska län­derna som dominerats av Katolska kyrkan som folkkyrka. Begreppet folkkyrka förknippar jag med Svenska kyrkan som gavs det namnet då väckelserörelserna gripit tag i folket. Svenska kyrkan har dominerats av präster och andra anställda och letts av kyrkopolitiskt tillsatta lekmän nära allierade med makten. Den är nu en fri kyrka som fångat in mycket av det som varit bärande i frikyrkorna. Vi närmar oss varandra alltmer.

Gemensam framtid måste få bäras av att vara en folkets kyrka, buren av lekfolket och därmed öppen ut mot folket utanför församlingarna. Gemensam framtid får inte bli en tillsluten gemen­skaps­kyrka utan formad av helheten i koinonia, diakonia och martyria. Med denna anknytning till ”det nya förbundet” som Kristi kyrka är borde den kallas Förbundskyrkan.

Leif Herngren Bohus-Björkö 12.02.22

 

Det levande ordet – levande tro – levande människor – Sexagesima – Reformationsdagen

Luk 8:4-15 o Jes 55:8-11

Flera tusen arbetare är i rörelse på landsvägen mot Svartvik utanför Sundsvall. Det är våren 1897 och i det fattiga Norrland svälter folk. Nu har budet kommit till sågverksarbetarna att deras löner har sänkts med 15-20 % och i sin förtvivlan har de lagt ned arbetet och samlats till protest. Lands­höv­ding Curry Treffenberg har gett sig ut med sitt folk för att få en överblick över vad som är på gång. Plötsligt befinner de sig öga mot öga där på landsvägen – kungens man med sitt folk och det stora arbetartåget. Landshövdingen håller tal och för­dömer arbetarna och deras strejk.

Då landshövdingen slutat sitt tal stiger en 28-årig eldare, Isak Boström, tillhörande den walden­strömska missionsföreningen fram och söker förklara att lönesänkningarna gör det omöjligt för arbetarna och deras familjer att klara situationen. De har redan tidigare levt på svältlöner.

Lands­hövdingen tar till orda igen och citerar Paulus: Du skall vara överheten underdånig.

Isak Boström replikerar och svarar med ett ord ur Galaterbrevet: Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag.

Så skildras ordkampen där på landsvägen i samband med den stora Sundsvallsstrejken. En ord­kamp mellan en fattig arbetare och en företrädare för det besuttna Sverige där bägge läst Skriften och brukar dess ord. Den ene för att skydda sina privilegier och den andre för att om möjligt få mat till de sina och arbetskamraterna.

Vi får i dag på reformationssöndagen fråga oss hur vi brukar Skriftens ord? Vad står vi för? Vad förkunnar och tror vi på? Hur tolkar vi Guds ord? Vad betyder Ordet för oss?

 

Människors brottning med Skriftens ord

Det finns ord som bara är torra och döda bokstäver. Det finns ord som binder människor och gör dem till trälar. Det finns ord som sårar och dömer. Det finns ord som är lag och bokstav utan ande och liv. Det finns ord med vilka jag förtrycker andra. Då  talar jag nu inte om ord i största allmänhet utan om hur vi brukar Bibelns ord. Ibland så är dess ord främmande och går oss för­bi. Vi förstår dem inte. Så var det för poeten Nils Ferlin:

Nyss har jag läst i en tung gammal bok som min farfar predikat ifrån.

Farfar var präst, han – och schartauan – men jag är ett flarn och ett spån…

Nyss har jag läst i en tung gammal bok om Herren för orätt och rätt,

han som i tidlösa tider knöt sjustjärnans bandrosett.

Gyllene, tunga och höga har orden mej brusat förbi,

främmande ord som jag inte förstår i min intighets dagdriveri.

Reformationsdagen påminner oss om hur en munk sitter i en klostercell i Wittenberg och våndas. Han brottas både med sig själv och med sin Gud. Under flera år har han kämpat men inte fått frid varken i sig själv el­ler med Gud. Han har sökt sig in i ett allt intensivare munkliv, med läsningar av texter, böner och späk­ning­ar men utan resultat. Frågan han brottas med är om han tillhör de rättfär­diga eller de förtap­pade.

Han, Martin Lut­her, är inte bara munk utan också professor i bibelkunskap och föreläser över Psal­tarens olika psalmer och stöter åter och åter på ordet rättfärdighet. Det blir ett ord som han ryggar in­för i upplevelsen av ovärdighet och dom. Han har tidi­gare varit i Rom och som alla goda mun­kar bland annat krupit upp för Pilatustrappan bed­jan­de sitt Fader vår på varje trappsteg för att svara upp mot de krav som ställdes på honom – men ändå inte vunnit den frid han söker.

Det är då något händer vid hans studium av Romarbrevet: I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron.

Det Luther genom sin intensiva aktivitet som munk inte funnit finner han i or­den om en rätt­fär­dighet från Gud. Det blir klart för honom att Paulus talar om en rätt­fär­dig­het som inte är Guds krav på människan utan Guds gåva till människan. Det blev ett levande ord. Han skriver: ”Jag kände mig helt och hållet pånyttfödd och tyckte mig genom öppnade portar in­träda i själ­va paradiset. Strax fick för mig hela skriften en helt annat utseende… Så blev för mig detta ställe hos Paulus i sanning en paradisets port.”

 

Det levande ordet som ger en levande tro

Hur tar vi emot Ordet? Jesus talar om detta i sin liknelse om Ordet som en säd.

En del av säden hamnar på vägkanten och plockas snabbt upp av fåglar. Vad det är för fåglar hos oss? Vad är det – till exempel – som gör att de ord som förmedlats i en gudstjänst inte ens tycks bli kvar för att samtala om efter en gudstjänst?

Andra sädeskorn hamnar på berghällen. Det är dessa som – enligt Jesus – tas emot med glädje men som inte finner någon grogrund som ger rotfäste och därför inte växer till och ger frukt. Då tron prövas håller den inte. Dagens alle­handa ger inte plats för tillväxt.

En del av säden hamnar bland tistlar och dessa växte upp samtidigt och förkvävde det. Ogräs tar gärna plats i vårt inre. Det är märkligt vad mycket av det slaget kan rymmas i våra hjärtan och för­kväva en levande tro. Jesus säger: Det som föll bland tistlarna, det är de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. 

Men – säger Jesus – en del faller i den goda jorden, det växer och ger hundrafaldig skörd. Ordet får jordmån, slår rot och växer till. Ordet föder en levande tro. Det levande ordet skapar tro. Evange­li­et blir genom Anden levande ord.

Profeten Jesaja som vi tidigare lyssnade till gav oss denna hälsning  från Herren: Liksom regn och snö faller från himlen och… vattnar jorden, får den att grönska och bära frukt… så är det med ordet som kommer från min mun.

Så är det med Ordet som får ta plats i vårt inre och som Anden gör till levande ord.

Våra fäder ställde frågan: Vad står det skrivet? De var läsare och lyssnare. De brottades i konven­tiklar och samtal med Ordet och levande tro föddes. Tillhör vi – dagens kristna – läsarsläktet eller har vi en bibel som samlar damm? Får Anden göra orden i den heliga Skrift till levande ord – som föder levande tro – och formar oss till levande människor?

 Hur är det? Vill vi ha en tro på egna villkor – en tro som stämmer överens med denna världens tänkesätt och dess värderingar? Jesaja förmedlade dessa Herrens ord: Mina planer är inte era planer och era vägar är inte mina vägar.

Paulus konstaterar: Var finns nu de visa, de skriftlärda och denna världens kloka huvuden? Har inte Gud gjort världens vishet till dårskap?

 Att vi inte sällan får det att gå ihop beror inte på Gud utan på våra  räknesätt. Ordet vill hjälpa oss till en tro utan förbehåll – till en levande tro som håller inför livet i såväl dess glädje som dess allvar.

Ord som hamnar – för att bruka profeten Hesekiels ord – i stenhjärtan föder inte levande män­niskor. Levande tro är förtröstan. I dagens tyska bibel där vi har ordet tro brukar man ordet vertrauen, för­­trösta, ha tillit till i stället för glauben – tyskans ord för tro. Det är uppenbart för att motverka vår koppling av tron till ord, läro­sat­ser och dogma. Inte minst då vi betecknat vår tro som den enda rätta tron till skillnad från andras tro. Tro är inte lag och bokstav. Paulus skriver: Ni är ett brev från Kristus, utskrivet av mig, inte med bläck utan med den levande Gudens ande, inte på tavlor av sten utan i era hjärtan.                        

Psalm 457 v 1a o 3a

Leif Herngren Stenungsund 12.02.12

Människa – hel eller reducerad

Du Gud.

Jag har snart bara mina händer kvar

och min matsmältningskanal.

Min hjärna och min själ

gör de allt för att skära av här

med kemikalier och grå tristess…

Och käre Herre – i det sammanhanget -

lär även psykologer, socionomer och psykiatriker

förstå att vi här på avdelningen har själar.

Arne H Lindgren

Skulpturen förundrade mig och grep samtidigt tag i mig. På en trappa stod en rad människofigurer bakom varandra. Den som stod längst fram var en hel människa. De som stod bakom denne var alltmer söndertrasade människor där alltfler delar saknades. Den som stod längst bak var endast en mindre rest av en människa. Trasiga människor fråntagna sin värdighet och längst fram en reslig helfigur som i sin resning utstrålade hopp och framtid.

Den mäktiga skulpturen var rest i Prag efter Tjeckiens frigörelse från den kommunistiska eran. Människor hade trasats sönder och blivit allt mindre människor. Med frigörelsen hade nu tiden kommit då hela människan på nytt skulle träda fram.

Jag söker teckna bilden av hela människan. Mot den bilden ställer jag några av de svar på vad människan är vilka jag uppfattar reducerar människan. Min över­tygelse är att ett gränsöverskridande mellan olika forsk­ningsfält ska­par förutsättningar för såväl ömsesidig kritisk granskning som kreativitet och möjlighet att upptäcka och återge bilden av hela människan.

Ibland får detta till följd att man upptäcker bristerna i den egna kartan och får tänka om. Om­väl­vande föränd­ringar sker då någon bryter tidigare tankemodeller. Ett paradigmskifte äger rum – ett skifte av gällande mönster och de grundläggande föreställningar som styrt människors tänkan­de. Tidigare giltiga kartor har visat sig inte stämma. De har radi­kalt fått justeras eller helt nya har upprättats.

”Bland alla veten­skapliga rön och upp­täck­ter som jag tagit del av under min livstid kom­mer jag allt oftare till­baka till det som jag som barn lär­de mig i söndagsskolan” berättar fysikern Karl-Erik Eriksson i en intervju. Det var ett ”tvärve­tenskap­ligt grepp” av det mer originella slaget. Han hade varit med om att bilda Centrum för tvär­ve­tenskap vid Göteborgs universitet. Dess arbete har i hög grad handlat om framtiden och vart människan tar vägen mot bakgrund av vad som pågår och vart vi tycks vara på väg. I intervjun uttryckte Eriksson rädslan för att det kan bli så att ”de anpass­nings­bara blir de som kommer att klara sig bäst”. Mot detta ställde han vårt ansvar för framtidens utveck­ling.

 

Fråntagen sin värdighet som människa

Då européerna erövrade Afrika delade man upp denna väldiga kontinent emellan sig. Det blev Franska Kongo, Portugisiska Västafrika, Tyska Sydvästafrika, Italienska Somaliland och Brittiska Östafrika och liknande, där respektive lands regeringar och affärsfolk tog hem enorma kapital. Män­niskor behandlades som ekonomiska tillgångar, som slavar. Det som senare blev Belgiska Kongo lämnades i händerna på den belgiske kungen Leopold II som personligt handelsterri­torium.

Ett av de vanligare sätten att tukta de kongoleser som inte svarade upp mot de vitas önskemål var att kapa av en arm. Man såg dem inte som människor och rent konkret visade man detta genom att också kroppsligt trasa sönder dem. Många skickades under vidriga förhållanden till Amerika som slavar för att där skapa förutsättningar för de vitas rikedom. Den brutalitet som utvecklades var fullständigt hänsynslös i vilken bland annat bortåt två tusen nordbor och bland dem svenska militärer spelade en roll för att suga ut detta landområde och dess folk.

En allt hårdare kritik växte fram mot kung Leopolds regemente bland annat från den kristna missionen. Edward Wilhelm Sjöblom, en svensk baptistmissionär, väckte opinionen genom ett berömt tal i London. Det hölls inför Aborigines Protection Society, en organisation som arbetade för att skydda minoritetsfolk, och bidrog till att väcka en internationell reaktion som fick till följd att Leopold fråntogs sitt privata ekonomiska handelsgeschäft.

Nobelpristagaren Imre Kertész skriver mot bakgrund av sina erfarenheter från såväl vistelsen i koncentrationsläger som åren i det totalitära kommunistiska Ungern om ”mördandet som livsåskåd­ning”. Han uppfattar att denna livsform är möjlig att leva i och att den kan institutionaliseras. Den har accepterats som tillämpat ”naturligt” beteende och levt sida vid sida med normalt vardagsliv. [1]

Detta ovärdiga sätt att hantera människor hör inte bara till förgången tid. Förvaringen under vidriga förhållanden på Guantanamo – eller på andra håll där man kan komma undan lagen – av människor som i många fall inte ens ställts inför rätta är skandalös. Skendränkningar och andra grymma tortyrmetoder av dessa för att framkalla ”sanningen” har satts i fråga av den amerikanska senaten men godkänts av dess regering och förekommer också på andra håll. De värsta tortyrmetoderna sker under läkares tillsyn för att de skall kunna fortgå länge utan dödens inträde.

Man har i alla tider sökt ta ifrån människan hennes värdighet. Människan har utsatts för fysiskt och psykiskt våld för att knäcka i henne. Poeten Irina Ratusjinskaja som fördes till Gulagarkipelagen skriver: ”De lyckades inte att få oss på knä och inte heller på alla fyra: vi ville inte förfäas! Vi var inga djur. Men inga änglar heller. Bara män­ni­skor.”

En överlevande från Treblinka berättade hur man i gruppen delade allt med varandra och att ”då nå­gon ur gruppen åt något utan att dela det med oss andra visste vi att det var början till slutet för den­ne”. Människan som social va­rel­se och skapad att leva i gemenskap med andra människor började gå förlorad.

Ideologier som rymmer rasism ser andra som icke-män­niskor. Utgångspunkten för de vitas apartheidsystem i Sydafrika var att de svarta och färgade var lägre stående människor – för många var de icke-människor. Förutsättningen för bruket av det brutala våldet i krig är densam­ma, andra människor är inte medmänniskor utan snarast icke-människor. Den andra sidan, fienden, rubrice­ras med nedsättande epitetet – som till exempel bruket under Vietnam­kriget av begreppet viet­-cong för de vietnameser man stred mot. Eller konstateras människor tillhöra en skurkstat, bärare av ondska och därför tillåtna ”byten” att hänsyns­löst döda.

I arbetet för upprättande av mänsklig värdighet också för de svarta i Sydafrika ställdes Desmond Tutu inför frågan om varför han brukade epitetet svart. Hans svar blev:

Termen svart har valts helt medvetet, för att vi ska kunna beskriva oss själva på ett positivt sätt. Den är en bekräftelse på vår mänsklighet, vår självständiga identitet, inte (i motsats till) någon annan. Vi deklarerar för oss själva och för alla andra som ids lyssna att vi i grunden är subjekt, inte objekt; personer, inte saker. Var och en av oss är ett jag; inte ett det. Vi måste säga det om och om igen… tills vi tror på det och kan handla som om, vi verkligen trodde på vår egen värdighet och mänsklighet… Fram till nu har den vite mannen försökt styra vår tillvaro… Vi använder svart som ett epitet här för att vi är svarta, för att vi alla är någon. Vi räknas, vi är vid full vigör och svart är vackert.”  [2]

I Jerusalems tempel fanns en skiljemur som definitivt skilde jude och hedning åt. En icke-jude fick inte komma närmare själva tempelhuset än denna mur. Muren skilde den gård där hedningar fick vistas från kvinnornas och männens förgårdar. Vid varje öppning i denna mur fanns inskriptionen: ”Ingen icke-jude må gå innanför gallret och muren kring helgedo­men, och var och en som grips bär själv ansvaret för att döden blir följden.” Passerade man som icke-jude denna skiljemur riskerade man alltså sitt liv. Liknande skiljemurar har i alla tider rests mellan folk och folk.

Paulus såg Jesu gärning som ett nedbrytande av denna mur. Nu gällde inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna! I Kristus är alla ett. Värnan­det om skiljemuren mellan jude och hedning – såväl som alla andra murar i vår värld – stred mot Guds mening med människan. ”Kristus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skilje­muren, fiendskapen… I en enda kropp förso­nade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.” [3]

Men dessa ord att döda fiendskap i stället för människor har varken fått gälla i kyrka eller samhälle. Murar mellan folk och folk har man fortsatt bygga. Det har skett genom lagar som stiftats i beslutande församlingar och åtskilt svarta, färgade och vita som i USA och Sydafrika. Eller det har skett med betong som i Berlin för att avskärma de ”politiskt rättänkande” från dem på andra sidan med fel politisk färg. Eller en barriär ges namn av säkerhetsmur med avskärmning mot ett helt folk därför att några ”på andra sidan” – i den förnedring de prisges åt – griper till samma dödande våld som de själva är utsatta för. Vi har varken lärt oss av skiljemuren i Jerusalems tempel eller av Berlinmuren att vi är människor som har att leva sida vid sida.

En av de bilder jag minns från Berlinmurens fall var ett hoppets tecken. Genom en spricka i muren sträcker någon ut sin hand till handslag med dem på andra sidan. Så revs skiljemuren mellan Öst och Väst.

 

Vem ger oss svaret på vem människan är?

I sin dikt ”Guds födelse” ger oss poeten Verner von Heidenstam sitt svar på vem människan är: ”Hon kastade djurhamnen den morgon, då hon första gången reste ett altare.”

Inför frågan om vad som gör männi­skan till människa visar Sven-Eric Liedman på de skiftande svar som getts genom tiderna med bakgrund i empiriska studier. Han undrar så om frågan är möjlig att be­svara med hjälp av de empiriska vetenskaperna. Frågan är då vem som ger oss svaret på vem människan är. [4]

Filosofin arbetar i högsta grad med denna fråga. Vad skiljer människan från djuren – eller som åtskilliga tecknar det – från övriga djur. Det man framför allt visat på ur biologisk synpunkt är människans hjärna och ur sociologisk och kulturell synpunkt människans språk. Språ­ket är förutsättningen för att till kommande generationer kunna föra över erfaren­heter, färdigheter och upp­täck­ter av skiftande slag. Det är också grunden för att avslöja och påtala missförhållanden, göra motstånd och ange färdriktning till människovärde. Människan är vidare ensam om att nyttja och tämja djur och att odla.

I människans förmåga till abstrakt tänkande, förutsättningen för människans tal- och skriftspråk, hennes matematiska och filosofiska tänkande och skapande av musik och bildkonst uppfattar man en kvalita­tiv skill­­nad mellan människa och djur. I väster­lan­det har vi sett förnuftet som beviset för människans värdighet och så dragit en klar gräns mellan människa och djur.

Det vetenskapliga namnet på människan är Homo eller Homo sapiens. Skiftande upp­fattning­ar om männi­skan tolkas i olika begrepp. Det är föreställningar som djuret människan eller driftmän­ni­skan, det senare framför allt i re­lation till Freuds syn på männi­skan. De tolkningarna av människan hör hemma inom vad som brukar kallas homo biologicus. Med be­grep­pet den soci­alt styr­da människan läggs betoningen på miljön och det sociala sam­man­hanget in­klu­derande kulturen som an­ses avgörande för människans handlande – homo socio­logicus. Vi har begreppet den mät­­bara människan syftande på den mekaniserade bilden av männi­skan som vann gehör under upplys­ningen som L´homme machine, maskinen människan. [5]

 Dit hör också den av ekonomin och marknadskrafterna präglade och styrda människan, homo oeconomicus. Människan ses som producent eller konsument, som en av de ”bärande” i samhället eller som en av de ”tärande”. Nära allierad med denna ståndpunkt är den syn på människan som präglats av den industriella revolutionen och format homo technologicus. Vi påminner oss Charlie Chaplins mästerliga återgivande av människan i hans film Moderna tider. Detsamma gäller inom utilitarismen, den i dag kanske mest framträdande filosofiska tolkningen av människan som styrd av nyttan och sökande efter lyckan.

På frågan om vad en människa är och vad som höjt henne över djuren svarade filosofen Oswald Spengler: ”Genom handens tillkomst!” Teknikens triumfmarsch blev för många tecknet på vad människan är. Det verktyg som handen utgör för tillkomsten av alla materiella ting definierade alltså människan. I dag skulle säkert många hålla med om att vårt teknifierade samhälle ger svaret på vad människan är men kanske inte knyta detta till handen med en allt större avveckling av hantverket. [6]

Dessa synsätt betecknar jag som reduceringar av människan. Man väljer att se människan ur en möj­lig aspekt och gör denna till människan. Forskare har en övertro på sitt eget arbetsfält och dess förmåga att tolka också övriga områden. Termen reducerad människa brukas då det sker en snöpning av människan och hon ensidigt betraktas ur ett speciellt per­spektiv – biologiskt, sociolo­giskt eller eko­nomiskt. Detta har be­tecknats som det reduktionistiska misstaget. Man re­du­ce­rar bland annat reli­giösa fenomen till enbart biologis­ka eller hävdar att människan enbart skall tydas ur klasskam­psbegreppet.

”Den vetenskapliga kulturen med dess strävan efter förenkling har i stället lett oss in i en språklig ‘bara-kultur’, vad vi kan kalla en reduktionism.” Det är förre ärkebiskopen K G Hammars upple­velse av människans tolkning av sig själv i dag. Vi är bara biologiska varelser – bara biokemi, genetiskt styrda. Vi är bara sociala produkter eller bara styrda av ekonomiska realiteter. Men bakom detta anar vi människors upplevelse av att vara något mer, en längtan efter något mer än bara. Erfarenheterna av livet talar för större sammanhang.

Hammar delar denna upplevelse med Sven-Eric Liedman som ser hur modern vetenskap och teknik används för trivialiseringar. ”Människan är bara en uppsättning gener, säger man, eller enbart ett resultat av sin miljö, eller i grund och botten som en dator, eller uteslutande ett bevis för det gudomliga.” [7]

Bakom oss har vi enligt Hammar det mest förnuftsbestämda seklet. Men det har samtidigt va­rit det mest destruktiva seklet för människan. Insikten att se förnuftets be­gräns­ningar innebär inte att vi äir mindre förnuftiga utan att vi arbetar med ”en bredare förståelse av människan”. Hammar ser Gud som grunden för såväl ursprung som mål för människan. Gud gör människan till män­­niska. Tidiga­re har frågan ofta varit vem är Gud. I dag står frågan vem människan är i fokus. [8]

Diktorden som inleder detta kapitel skrevs av författaren Arne H Lindgren då han på grund av sin alkoholism vistades på ett men­tal­sjuk­hus för avgiftning. Han har utförligt skildrat sin upp­level­se att ses som reducerad människa in­om vården i boken Svart dagbok.

”Jag ligger färdigsprutad och väntar på natten. Men alla gränser suddas ut här. Det finns inget riktigt ljus och inget riktigt mörker. Då är det svårt att hålla sig fast… Inga nätter längre och inga dagar. Endast en lång grå tid. Ibland kallar vi den tiden morgon. Då får vi stå upp när de blåvita sprutar oss och sen får vi gröt. Ibland kallar vi den tiden kväll. Då får vi först smörgås och sen kommer de blåvita med sprutan när vi har lagt oss… Min skuld är sonad. Doktorn har lett mot mig. Om några dagar får jag resa hem. Men när kommer den morgon, då jag får vakna verkligt glad igen – glad och tacksam över en ny dag, fylld av mening, av skapande liv. Vem är egentligen doktorn? Och vem är jag? I vilket förhållande står vi som människor till varandra? Och ytterst: Vad är det som är sjukt…? Ja, jag borde finna mig i detta. Ja, jag borde veta nu, att jag inte är längre – ingenting mer än ett nummer i en bunt papper. Etthundrasjunde dagen på denna fabrik för anpassning. Det regnar.”

Lindgren sökte inte i förs­ta hand en uppgörelse med enskilda människors beteende mot honom och andra patienter. Men han kunde inte tiga inför ett system som så präglar människor att de förlorat eller inte känns vid sin mänsklig­het – ett system som dödar något av det mest väsentliga i allt som ryms i orden människa och mänsklighet. Han bevittnade ”ett grymt experimenterande” med människor och frågade sig om de över huvud taget betraktades som människor. Begreppet människa borde innebära egenart, personlighet och individuellt värde. Det saknade Lindgren i den vård han genomgick. Han är inte ensam om upp­le­velsen av att reduceras och behandlas därefter. [9]

Humanism är ett förhållningssätt grundat i ”en normativ uppfattning av människans väsen”. Människan har ett värde som inte får kränkas. Den självklara följden blir ”ett avståndstagande från olika former av brutal eller förnedrande behandling av människor”. Humanismen hävdar att människan ”har möjligheter och frihet att utvecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom förverkliga sin mänsklighet”. Det innebär att humanismen opponerar mot förnekandet av människans frihet. Människan är inte styrd av ödet. Hon är inte fjättrad av sin biologiska natur och sina gener eller av sin sociala miljö och dess strukturer.

Renässansen innebar ett uppväckande av den klassiska grekiska kulturen. En humanism formades främst i Italien med rötter i Homeros, Platon och Aristoteles och i nära relation till kristna förgrundsgestalter som Erasmus av Rotterdam och Philipp Melanchton. Denna hade ett starkt inflytande på reformationen

Kristen humanism söker förena många av upplysningens värdefulla tankar – som man till dels känner igen från evangeliet – med det kristna trosarvet. En universalistisk människosyn har lika ut­trycks­fullt gestaltats av Jesus som av upplysningsfilosoferna. Väckelserörelserna och frikyrkosam­funden följde i upplysningens spår och bidrog till ett stärkande av människans myn­dighet och frihet och beredde tillsammans med arbetarrörelsen väg för fritt tänkande och demokrati.

”Den kris­tna hu­manismen delar glädjen över människans möjligheter och all­varet inför hen­nes ansvar med många med olika ideologisk inriktning, men med ett gemensamt värnande om män­niskan hög­het och okränkbarhet… Den har emellertid också dragit tydliga gränslinjer mot den ’gudlösa’ humanismen, särskilt mot den senares optimis­tis­ka människosyn.” [10]

Vi har i dag ett förbund ”Humanisterna” som utgör en gemenskap för människor med en icke-religiös livsåskådning. Det hette tidigare Human-Etiska Förbundet. Ingen kan frånta dessa människor att de företräder humanistiska uppfattningar av människan. Men namnet Humanisterna blir märkligt i relation till att begreppet humanism sedan gammalt rymmer avgörande värderingar i nära relation till kristendomen och andra religioner.

Olika discipli­ners kartläggningar av människan ger oss grunden för en vidare syn av ”hela människan”. I vår nödvändiga strävan att bättre förstå vilka vi är som människor och hur vi bör leva krävs gemenskaper i vilka öppna och gränsöverskridande samtal kan äga rum. Som kristen finns det ingen anledning att vara rädd för kunskap och forskning efter vad som gäller för oss människor. Det handlar om att se såväl vetenskapens möjligheter som dess begräns­ningar.

 

Den religiöst reducerade människan

Inom religionens värld återfinner vi inte sällan en snäv religiös tolkning av människan. Männi­skan skall fogas in i religionen med rader av bud och ordningar. Den som för mig framför allt sätter fokus på detta är Jesus. Hans budskap var befriande, vilket i nutid inte minst präglat befrielseteolo­gin.

Begreppet ho­mo religiosus rubri­cerar den människa som omfattar en reli­gion. Teologen Dietrich Bonhoeffer brukade termen annorlunda: ”Den kristne är icke en homo religiosus, utan en människa rätt och slätt, alldeles så som Jesus… var människa.” Bonhoeffer formade sina tankar om Gud och människan – inte vid ett skrivbord utan i en cell i fängelset Berlin-Tegels militäravdelning. På grund av sitt engagemang mot nazismen och dess tyranni hamnade han i fäng­else och avrättades strax innan krigsslutet.

Bonhoeffer såg en värld som ansåg sig blivit myndig. Gud hade i stort sett inte längre att göra med världens stora frågor utan var den vilken man eventuellt skulle vända sig till om de ”yttersta gåtorna” om döden och skulden – ett försök att reservera ett avskilt rum för religionen. Guds bortträngning ur världen, ur den mänskliga tillvarons offentlighet, ledde till önskan att åtminstone hålla kvar honom på det personligas, det privatas, det inre livets område. Men Gud får inte, hävdade Bonhoeffer, smugglas in i ”någon sorts allra innersta hemligt rum”. Kyrkan hade mer eller mindre genom liberalteologin accepterat detta vilket han med stor skärpa vände sig mot. För honom stod det klart att Jesus Kristus gjorde anspråk på hela den myndigblivna världen. Människor skall mitt i sin världslighet konfronteras med Gud. Världens gudlöshet skall inte fördöljas utan uppenbaras. Evangeliet har ett budskap till den ”myndigblivna människan”.

”Att vara kristen inne­bär inte att vara religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grund av en eller annan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara män­niska.” Det gällde att vara män­niska och in­te en män­niskotyp. Den myndiga männi­skan har att le­va i den värld som blivit myndig. [11]

En bärande grund för homo religiosus – i denna snävare innebörd – är den bokstavliga tolkningen och realiserandet av skrif­ternas ord eller av de tolk­ning­ar som ledande skriftlärde gett. Den reducerande religionen har inte som grund­­fråga vad som är gott eller ont utan att uppfyllelsen skall ske av de bud och stadgar som har en avgörande plats inom des­­­sa trostolkningar. Jesus ställde den direkta frågan till några fariseer som såg som sin uppgift att bevaka buden kring sabbaten: ”Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?” Han fick inget svar av dem. Värnandet av stadgar och paragrafer blockerade dem inför Jesu – enligt deras mening – utmanande handling att bota en man från hans förtvinade hand. Fariseerna gav sig iväg fast beslutna att röja Jesus ur vägen då han valde att göra gott. [12]

Vi kan så gott som varje dag läsa om ondska i guds namn. Också då vi är klara över att åtskilligt av detta är politiskt eller socialt grundade handlingar som sker i religionens namn är det uppenbart att dessa tolkningar av män­ni­skan ligger bakom alltför mycket av världens ondska.

Den sydafrikanske teologen John W. de Gruchy tar mot sin bakgrund – som uppväxt under apartheidregimens år – upp kyrkornas agerande. Vi har ledande gestalter som Desmond Tutu med flera som gick i bräschen för kyrkornas kamp mot apartheid. Dessvärre fanns det helt andra förhållningssätt. Åtskilliga kyrkor var inte bara tysta, de stödde regimen och apartheid argumenterande från sina tolkningar av bibelord. Detta ställde Gruchy inför en allvarlig uppgörelse med evangelikal fundamentalism.

Gruchy visar på att vara religiös inte är detsamma som att vara god. Han såg slutenheten och avsaknaden av ett kritiskt sinne inför påbjudna tolkningar av såväl tro som etik. Den kristna tron blir ibland en underliggande ideologi för korståg mot vad man uppfattar vara ondskans hemvist – som kriget mot terrorismen. Han uppfattar en messiansk fundamentalism som en global ideologi – inte sällan med USA som Guds utvalda redskap. En gudstjänst relaterad till Moral Majority upplevdes av en tysk kristen så som han kom ihåg de ”tyska kristnas” – som stödde nazismen – gudstjänster.

En avpersonalisering äger ibland rum av människor i en fostran till religiositet. Gruchy visar på det vittnesbörd den tidigare nunnan Karen Armstrong ger i sin bok Through the Narrow Gate. Det var för henne en dehumaniserande fostran med ett förnekande av allt hon var som person. ”They didn´t have to get rid of us; they could have perfected what we were. De borde inte sökt bli av med oss; de kunde ha fullkomnat vad vi var.” [13]

Till de religiöst präglade reduceringarna av människan hör de trostolk­ningar där kroppen upp­fattats som uttryck för det onda till skill­nad från själen. Från att kristendomen befriade människan från fruktan och slaveri under naturmakterna ham­nade tyvärr många inom kyrkorna åter i ett förakt för människans kropp och natur. På nytt anammades en klyv­ning mel­lan kropp och själ hos människan som gjorde att frälsningen uppfattades inne­bära en inte säl­lan grotesk tuk­tan av kroppen.

Hos de så kallade ökenfä­derna – mun­kar som levde en­samma eller i kolo­nier i Egyptens öknar – fanns en djup längtan efter ett kristet liv i gemenskap med Gud. De drog sig undan och sökte i tystnaden och meditationen leva avskilda från allt det timliga som annars gärna tar överhanden. De har mycket att ge oss av hur vi skall nal­kas och leva nära Gud. Dessvärre ledde detta inte sällan till ett förakt för både kroppen och naturens skönhet. Då en människa renade sitt sinne i gudsfruktan skulle det leda till att hennes kropp förtärdes. Allra värst tog sig av­stånds­tagandet från det sexu­ella ut i hur somliga av dessa såg på kvinnan. Ett av de råd som gavs var att inte sova på ett ställe där det fanns en kvinna. Detta är ju ty­värr inte något enastå­ende i kyrkans his­to­ria utan det vi möter också i dag i människors över­andliga nit. Kyrkan bidrog genom detta asketiska krig mot kroppen till att många förlorade ”nyckeln till na­turens innersta liv”.    [14]

Fromhet med rötter i gnosticismen söker en andlighet utanför kroppen. Men vi ställs i Skriften inför en andlighet som skall hjälpa mig att vara hel män­niska med hela mitt jag – kropp, själ och ande.

Johannes av Korset, en av kyrkans största mysti­ker, lyfter fram denna sanning i sina ord om att sökandet efter andliga upplevelser hindrar oss från att älska – alltså från det som är Jesu huvudpoäng i lärjungeskapet. Han varnar för andlig girighet och andligt frosseri. Vi kan frestas till en längtan efter andliga njutningar och söka ”vederkvickelse i andaktsövningar och inte hjärtats renhet”. Vi kan vara på jakt efter egen trevnad i utövandet av vår fromhet. Vi kan känna oss ganska belåtna med oss själva och våra handlingar. Vi talar gärna om andliga ting, vill undervisa andra och ”väcker uppmärksamhet genom rörelser, suckar och andra påfallande beteenden” för att bli sedda. [15]

Kristen mystik möter vi i två ganska motsatta gestaltningar. Bägge söker en direkt och personlig förbindelse med Gud. Men de skiljer sig i uppfattningen av Gud och människan. Via negativa förnekar det mänskliga och söker en passiv försjunkenhet i Gud. Den etiska mystiken söker Guds vilja och hur den skall gestaltas i det egna livet. Thomas a Kempis skriver i boken Om Kristi efterföljelse: ”Jag frågar inte så mycket efter vem Gud är som efter vad hans vilja är… Gud vill att jag skall verka.” Det var denna mystik som präglade Franciskus. Han drog sig undan i ensamhet och kontemplation men dess frukter ledde honom alltid tillbaka till människorna.

Den mystiken bar Dag Hammarskjöld. Den mystiska upplevelsen handlade för honom om här och nu. Han avstod konsekvent från ytligt sällskapsliv men umgicks gärna med vänner. Ofta drog han sig undan och sökte ”den tystnad som föds ur stillhet… en stillhet bland människor”. Han ville ta emot för att kunna ge. ”Vägen till helgelse går i vår tid med nödvändighet genom handling.” Den bärande devisen var hans eget liv en bekräftelse på. [16]

Kristen skapelsetro bärs av en helhetssyn på männi­skan. Hon ses utifrån be­grepp som kropp, själ/psyke och ande men lika avgörande som män­niska i sin totalitet. Vi vet att då kroppen lider så lider också själen – och tvärtom. Vår mot­stånds­kraft mot infektioner påverkas av vårt välbefinnande. Då vårt psyke är utsatt för alltför stora påfrest­ningar yttrar det sig i spänningar i krop­pen. När människan reduceras och ses ”utan ande” får det allvar­liga kon­se­kvenser för hela männi­skan.

Den reducering av människan vi möter i skiftande tolkningar av människan innebär samtidigt en reducering eller bortrationalisering av Gud. Vår bild av Gud präglar vår syn på människan – och omvänt. Skapelsetron ger oss metaforen, bilden av människan som Guds avbild. Vad den moderna männi­skan i stället söker är att ”rycka till sig likheten med Gud” – att vara Gud. Det var så Sven-Eric Liedman tolkade dagens människa i tidigare återgivna citat: ”Vi är inte Guds avbilder längre. Adam har blivit lika stor som Gud Fader själv och kan därmed inte skiljas från Gud.”

Judisk och kristen tro grundas i utsagorna om att människan skapats till Guds avbild – till man och kvinna. Samtidigt är hon som den övriga skapelsen formad ”av jord från marken” och kan därför aldrig frånkänna sig släktskapet med hela den övriga skapelsen. Vad som ryms i orden Guds av­bild är avgörande för vad människan är enligt kristen skapelsesyn. [17]

Dilemmat är att då vi söker vara som Gud leder det till att vi blir mindre människor – vi förlorar vår mänsklighet. Att vara människa är att vara relaterad till sin Skapare, vara Guds avbild, vara den jag skapats till. Att tro sig kunna ersätta Gud är att söka vara något annat än skapelsens människa. [18]

Jag har tidigare berört att den bild av Gud som många bär med sig är en bild med mänskliga drag. Den gamle mannen i himlen är inte bara en bild som barn har av Gud. Den bilden finns också hos vuxna. Med problematiken att Gud inte kan fångas in i våra vanliga begrepp finns frestelsen att ge Gud de drag vi bär som människor. Gud blir människans avbild i stället för att människan är Guds avbild. Den gud som så formas blir en avgud – inte sällan med ganska menlösa eller monstruösa drag.

Mot bakgrund av dessa bilder av Gud träder Jesu fram som Sonen och säger sig vara sänd av sin himmelske far. Han lär oss be till Gud som vår fader och ger oss bilden av kärlekens och helighetens Gud. Evangeliet visar på Gud sådan vi möter honom i Jesus från Nasaret – han som ägde Guds gestalt men som avstod från denna och – som evangelisten Johannes tecknar det – har förklarat Gud för oss. [19]

Den frestelse Jesus ställdes inför i öknen var att träda fram upphöjd över det mänskliga. Han skulle imponera genom att oskadd kasta sig ut från den mycket höga tempelmuren i Jerusalem och så träda fram i makt och myndighet. Den ryske författaren Dostojevskij knyter an till detta i sin bok om bröderna Karama­zov. Jesus framträder och möter den katolska inkvisitionens härjningar på 1500-talet i Spanien. Han visar sig inte som kyrkan och som folk väntar sig en Messias-gestalt skall uppträda. Storinkvisitorn griper honom. Det förhör han så har med sin fånge blir en monolog i vilken han talar om för Jesus hur denne borde agerat. Jesus skulle ha kastat sig ner från tempelmuren – men han gjorde inte det. Jesus borde ha stigit ned från korset – ”men du steg inte ned”. [20]

Gud skildras ofta som allmaktens gud. Det finns texter i Bibeln för en sådan bild. Men det finns andra texter, och då inte minst i Nya testamentet, som ger oss en annan bild – den lidande Guden. Korsfästelsen av Jesus speglar inte allmaktens gud utan Guds smärta och lidande i Sonen – den lidande Guden.

Där religionerna inför människors nöd refererar till Guds makt i världen visade Dietrich Bonhoeffer på att ”Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande”. Endast den lidande Guden kan hjälpa. ”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset, Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss.”

Skillnaden mellan hedning och kristen var för Bonhoeffer – med hänvisning till Getsemane – att ”en kristen stannar hos Gud i hans våda”. En kristen har att leva – som Jesus så starkt betonade om lärjungeskapet – i världen. [21]

Den Gud vi möter i Jesus från Nasaret är inte den gud vi skulle vilja se. Våra önskningar hurdan en gud skall vara tillfredställs inte av Jesu fader. Vi önskar en gud som träder fram i makt och här­lig­­het. Så kommer Gud oss till mötes i barnet i Betlehem.

Den religiösa människan formar gärna en tillbedjan av en gud annorlunda den Gud som så äls­ka­de världen att han i Sonen steg ned som människa. Jesus från Nasaret blev som en av oss. Han steg inte ned från korset utan lät sig naglas fast och dö.

Att inte erkänna den lidande guden utan endast söka maktens och härlighetens gud är att reduce­ra Gud sådan han verkligen är till en önskad gud. Men Gud är samtidigt den lidande och med människan solidariserande Fadern – tolkad i theolo­gia crucis, korsets teologi - och den Gud som träder fram som livets herre, Herren, som är av evighet till evighet, segrar över döden och bär namnet Jahve, Jag är - tolkad i theologia gloriae, härlighetens teologi. När vi håller samman bägge dessa tolkningar lär vi känna Gud. Evangeliet är budskapet om Gud som Jesu fader. Jesus steg inte ned från korset utan var som en av oss i lidande och död och uppenbarade så Guds härlighet – den härlighet som tog gestalt i Jesu uppståndelse.

 

Religion och samhälle

”Vad kommer det sig att de mest aggressiva och avvisande för det pågående avspänningsarbetet mellan våra länder är representanterna för den kristna högern i USA?” Den frågan ställdes till oss i Kristna Fredsrörelsen av några av de ansvariga för den förändring och avspänning som påbörjades under president Gorbatjov. Vi genomförde 1987 en resa till Moskva i det dåvarande Sovjetunionen för samtal om fred och avspänning. I det spännande samtal vi hade med representanter för den sovjetiska nedrustningskommittén fick vi denna för oss kristna smärt­samma fråga. I sitt engagemang för förändrade förhållanden mellan Sovjet och USA hade de mött motstånd på andra sidan.

Flera av dessa hade i skiftande sammanhang vistats i USA och kände väl till det arbe­te som också där pågick för förändrade förhållanden mellan USA och Sovjet. Det var en pådrivande kraft för deras arbete för avspänning men hade samtidigt ställts inför dess motsats. Vi visste att det låg en mycket allvarlig sanning bakom deras fråga.

”Religionen har blivit drivkraften i USA:s antikrigsrörelse.” Det var för en tid sedan en tidningsrubrik följt av konstaterandet att den dåvarande presidenten inte ville möta de religiösa ledarna. I detta ser vi det som uppfattas av många i dag – religionens influens på det politiska livet – på gott och ont. I dag möter vi en växande och fruktsam dialog mellan kyrkorna och makthavarna i USA.

Från religionernas sida har man ibland inkorporerat politiken medan man vid andra tillfällen avskär­mat sig från såväl denna som samhället. I det senare fallet präglas det religiösa livet av en individualistisk tolkning av fromheten. Gudsrelationen avser i första hand mig och Gud och inte min relation till det omgivande samhället eller i så fall endast till den grupp jag allierat mig med. Den troendes liv präglas av homo individualis­mus i stället för en gudsrelation med klara följder för såväl medmänniskan som samhället. Religion betraktas som en privatsak.

Detta kan ses som en re­aktion mot reli­gion som sökt vara herre över samhälle och politik. Allvarlig problematik uppstår då religionerna allierar sig med staten och/eller infil­treras av skiftande ideologier. Kopplingen kyrka-stat som gällt vårt eget land och som fortfaran­de har kvardröjande effekter är ett uttryck för detta. Religion och politik kopplas så nära var­and­ra att man inte kan uppfatta vem som är herre inom såväl religionen som samhället. Religionen backar upp det politiska livet och dess maktha­vare utan reell möjlighet att vara den granskare och det korrektiv som är dess kallelse. Det profetiska uppdraget förkvävs. Allra värst gestaltas detta i begreppet gudsstaten då Guds rike tolkas som ett kyrkopolitiskt program och kan övergå i hävdandet av en teokrati. Då ses de styrande som Guds företrädare och kan inte ifrågasättas. I dag återfinns detta främst inom fundamentalistiska och nationalistiska kretsar inom religionerna.

”Vad vill Israel vara?” var den fråga debattören och samhällskritikern Göran Ro­senberg, själv jude, ställde i en artikel och gav bakgrunden till staten Israels tillkomst. Israel grundades i huvudsak utifrån två i princip sekulära synsätt: den sionis­tiska statsbyg­garideologin och en nationstillhörighet om man var jude. Snart uppstod spänningen vad som gällde i förs­ta hand, demokrati eller judiskhet, bottnande i oförmågan att separera religion från na­tio­na­lism. I den sionistiska statsbyggar­visionen fanns också en underström av starka religiösa och messi­anska tankar. Dessa strömningar trängde efter Israels segrar 1967 in i staten som blev en etno­krati i vilken judiskheten alltså stod i förgrun­den.

Israel präglas i dag enligt Rosenberg av en mycket stark milita­ri­sering av dess kultur som bland annat tar sig uttryck i ett bruk av ofattbart våld. ”Israel må definiera sig som judiskt men den religion som förenar de flesta israe­ler är ‘sä­kerhetens civila reli­gion’.” Vad staten Israel i dag utsätter palestinierna för har sin grund såväl i politik som religion och är i sig ett tydligt exempel på bristen på rätt och rättfärdighet, på etiska ställ­ningstagan­den då religionen bidrar till att reducera människor till brickor i ett ohyggligt spel.[22]

Samma frågeställning aktualiseras av författaren Salman Rushdie gällande islam. I kampen mot terror­is­men sä­ger västerländska ledare åter och åter att det inte handlar om islam. Men ”visst hand­lar det om islam” skriver Rushdie och räknar upp en rad islamistiska rösters hot och handlingar riktade mot väst. Men här gör han ett viktigt förbehåll just i bruket av ordet islamister. För honom är det skill­nad på isla­mister och muslimer. Islamisterna representerar för Rushdie inte ”det mer allmänna och poli­tiskt neutrala ordet ‘muslim’” och därmed heller inte islam. Något tillspetsat konstaterar han att ”anta att det onda i våra samhällen inte primärt är USA:s fel, att vi får ta på oss skulden för våra egna bris­ter…” [23]

Bakom det mest ohyggliga som vi ser ske i dag i Palestina och genom terrordåden runt om i värl­den finns religionerna indragna. Samtidigt är det sant vad Rushdie konstaterar att det mes­ta som kallas religiös tro när allt kommer omkring inte särskilt mycket handlar om tro och teologi. Inom islam ser han en rad seder, åsikter och fördomar. Och detta kan utan tvekan sägas om alla religioner och är ett tyd­ligt tecken på att religionernas egentliga budskap reducerats och i stället sugit upp eller infiltrerats av motstridiga föreställningar.

Relationen religion och samhälle handlar inte bara om hur religionerna relaterar sig till samhället. Lika avgörande är hur samhället relaterar sig till religionerna. För oss i dag är det självklart att samhället principiellt skall präglas av religionsfrihet. Men det som gäller i princip är inte givet i sak. Hur detta skall gestaltas reser åter och åter svårlösta frågor som – för att ta ett konkret exempel – vilken klädedräkt skall accepteras i vårt västerländska samhälle?

En viktig fråga som knappast berörts i Sverige är om statsmakten skall förhålla sig lika neutral till sekulära världssyner som till religiösa. Sekulariseringen borde innebära detta. Det kan inte vara så, menar Jürgen Habermas, att naturalistiska världsbilder ges företräde framför andra konkurrerande världsåskådningar eller religiösa uppfattningar. Han uppfattar att de naturalistiska åskådningarna inte sällan bygger på spekulativ bearbetning av vetenskaplig information.

Vi måste se skillnaden mellan en sekulär stat och en sekularistisk stat. En modern demokrati är till sin karaktär sekulär. Dilemmat är att denna karaktär kan övergå i sekularism med de drag Habermas visar på. [24]

Evangeliet ger oss en helhetssyn inkluderande tro och samhälle, hela livet. Det glädjande är att Gud i dag som regel inte sätts på undantag som tidigare eller placeras in i en religiös nisch av livet. Människor talar i dag på nytt om Gud i de mest skiftande sam­manhang. Som kristen och människa kallas jag att leva ett liv som homo sociologicus.

Den internationellt kände missionsteologen Lesslie Newbigin granskade hur den kristna kyrkan har gestaltats och sökte svaret på hur den borde verka i dagens pluralistiska samhälle. För honom var kultur mänskligt beteende i dess kollektiva aspekt. Han såg hur mötet mellan kulturen och religio­nen inte sällan uppfattats som ett möte mellan två helt skilda ting. Orsaken till detta uppfattade han ligga i att evangeliet reducerats till något privat som om trons liv skulle kunna vara skilt från delaktighet i det sociala livet.

Newbigin ifrågasatte ett sekulärt samhälle som drar en gräns mellan det offentliga samhället och det privata. Samhällets beteende styrs av summan av de enskildas, deras värderingar och övertygelser. Ett samhälle som avstår från att skilja mellan gott och ont var för Newbigin inte ett sekulärt samhälle utan ett ”hedniskt”. Evangeliet bjuder kyrkorna att inte dra sig tillbaka från det offentliga livet och slå sig till ro med privata familjefrågor. Dess uppdrag är att i Guds namn utmana alla makter, ideo­logier, myter, antaganden och uppfattningar av världen som inte erkänner honom som Herren. Om det skulle innebära konflikter, trubbel eller avståndstagande så har vi att se Jesu exempel och hans påminnelse att tjänaren inte är större än mästaren. [25]

 

Samhällsbygge och gudomlig ande

Då israeliterna skulle tillverka sitt tabernakel grundades detta i två förutsättningar som Mose delgav sitt folk. Det startades en insamling av ”gåvor åt Herren” som gav guld, silver och koppar och gethår, rödfärgade baggskinn och akacieträ. Den andra förutsättningen var behovet av skickliga hantverkare. En av dem var Besalel som var fylld med ”gudomlig ande med insikt, förmåga och kunskap och allt slags hantverksskicklighet”. Dessa talanger gjorde det möjligt för honom att såväl tänka ut vad som skulle tillverkas som att utföra detta. Där nämns också Oholiav som tillsammans med Besalel hade ”gåvan att lära upp andra”. [26]

Hantverksskickligheten kopplades samman med gudomlig ande och med kunskap och förmåga. Texten ger oss bilden av den helhetssyn på tillvaron som de bibliska texterna söker förmedla. Folket drogs in i tempelbygget genom sina bidrag. Hantverkare behövdes som var skickliga att bruka sina händer och färdigheter. Men det handlade inte bara om yrkesskicklighet utan också om insikt. Våra insatser i olika sammanhang kan se nog så torftiga ut. Insatta i helheten får de en djupare dimension.

Hantverksskickligheten och den pedagogiska förmågan att lära upp andra relateras här till av Gud nedlagda gåvor hos dessa män. De var nådegåvor.

Vad är det att vara människa? Och vad är det att vara medmänniska? Ett svar på de frågorna gav oss den man som efter 28 år i ett av världens råaste fängelser på Robben Island steg fram som en obruten man med en resning som gjorde honom till landets president vid 76 års ålder.

Från Nelson Mandela tog man dessa år för att utsätta honom för de mest rasistiska och förnedrande behand­lingar. Han skriver: ”Fängelset är utformat för att bryta ned människors initiativkraft och förstöra alla föresatser, och därför försöker myndigheterna utnyttja varje svaghet, krossa varje initiativ och upphäva alla tecken på individualitet – allt i avsikt att undertrycka den livsgnista som gör varje människa mänsklig och varje person till vad den är.” Han var endast berättigad att ta emot ett besök och skriva och motta ett brev var sjätte månad.  Maten som fångarna fick var bedrövlig och allra sämst fick de svarta fångarna. Han fick inte närvara vid sin mors begravning och inte heller då hans äldste son omkom vid en olycka.

Denne man har trätt fram som en av vår tids mest kraftfulla moraliska ledare med en oerhörd resning. Han går kärlekens och försoningens väg – för att söka lära både svarta och vita hur man bygger ett land med rätt och rättfärdighet.

Mandelas svar på våra frågor i hans liv och personlighet är så annorlunda som det kan vara från det svar som grundas i nyttan och lyckan. Mandela är en av alla dessa som i mötet med förnedring och lidande avstod från att gå såväl nyttans som lyckans väg. Den väg han valde förde honom till Robben Island där han mot alla odds växte som människa.

Vad innebär det att vara kristen? Ett svar ges oss i det brev som skrevs under den kristna kyrkans allra första tid av en okänd till en man, Diognetus, som ställt frågor om de kristna, deras gudsdyrkan och deras liv:

”De kristna är varken till land, språk eller seder skilda från de andra människorna. De bor var­ken i egna städer eller använder någon främmande dialekt eller lever något egendomligt liv. De­­ras lära har inte uppfunnits genom lärda människors tanke och uträkning, inte heller före­träder de någon tro av mänskligt ursprung, såsom några gör. De bor i grekernas städer såväl som i barbarernas, allt efter som var och en har fått på sin lott, och de följer landets seder i dräkt, föda och det övriga levnadssättet. Men däri visar de också sin vandels förun­derliga och erkänt ovanliga hållning.

De bor i sina egna fädernesland, men såsom gäster. De har del i allt såsom medborgare, men de uthärdar allt såsom främlingar… De gifter sig som alla och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla, men inte deras säng. De finns till i köttet, men le­ver inte efter köttet. De vistas på jorden men är medborgare i himlen. De lyder de stiftade la­gar­na men överträffar dem genom sitt eget liv. De älskar alla men förföljs av alla… De dödas men görs levande. De är fattiga men gör många rika. De saknar allt men äger över­­flöd på allt.” [27]

Det brevet har inte bara ett budskap till oss kristna. Det har ett budskap till dagens människa. Vad är det bärande för mig i en värld som så kraftigt präglas av konsumism och penningens herravälde? Hur formar jag mitt liv inför propagandans och reklamens alla paroller och frestelser? Har detta brev och Jesu budskap över huvud taget något att säga om kapital och skatter, om marknader och till­växt, om vinst och teknologi?

I Oremus, den katolska bönboken, finns denna bön: ”O Herre, hjälp oss att utforska skapelsens hemligheter, cellernas valv och vintergatornas hieroglyfer… Förlåt oss vår lyxforskning, alla våra tekniska bländverk, förlåt oss vår mångalenskap, kapploppet mot dödens planet, Må vi först överbrygga våra inbördes avstånd… Låt upptäckterna tjäna befrielse och broderskap, inte främlingskap och förtryck.” [28]

En del av människans förvaltarskap är delaktigheten i det kulturella och politiska livet. Grunden för detta är ju det demokratiska valsystem vi har och som innebär att jag är med och tar ansvar för vilka som får förtroende att delta i arbetet på de olika politiska nivåerna. Avgörande beslut om samhällsekonomi och samhällets utformning tas i de politiska församlingarna. Ställer jag mig som kristen vid sidan av de politiska strukturerna står jag som icke delaktig i samhällsbygget. Det allvarliga är att jag då inte står utan ansvar – vilket somliga tror. Ansvaret är mitt att jag gått åt sidan och lagt över bördorna för det gemensammas bästa på andra.

Valsedeln jag lägger styrs alltför ofta av vad jag hoppas skall ge mig mesta möjliga utdelning. ”Du skall älska din nästa som dig själv” borde ge mig en annan grund – det allmännas bästa. Vi har nu den situationen i vårt land att mycket stora grupper har det bra, många mycket bra. Men vi har också alla dessa som av olika anledningar lever på livets skuggsida. Kain ställde en gång frågan: ”Skall jag ta vara på min broder?” Den frågan är lika aktuell i dag i en värld där proklamationen om att satsa på sig själv byggt under en allt större egoism. Det är en fråga som berör storleken på den skatt jag betalar – för mitt eget bästa och för min nästa och vårt gemensamma behov av utbildning, vård och omsorg, allmänna kommunikationer och allt annat som byggs upp genom samhällets försorg.

Inom kyrkorna arbetar Sveriges Kristna Råd, Diakonia och Lutherhjälpen med frågorna om kyrkorna och samhällsbygget. En av dem som låtit sin röst bli hörd är förre ärkebiskopen KG Hammar. Men då han gjorde detta sattes det omedelbart en etikett på honom i stället för att ta tag i sakfrågorna. Han kallades ”vänstervriden”. På den kritiken svarade Hammar att det för honom var omöjligt att inte blanda sig i de politiska frågorna antingen det gällde glo­baliseringen så som den nu tar gestalt eller de krig som förs. Kyrkorna har alltid stått för en internationalisering men inte på ekonomins villkor. Hammar ser ett växande intresse för etikens plats inom ekonomin. Det gäller att utveckla etiska kriterier vilka väger in miljöhänsyn, sociala kon­se­kvenser och hållbarhetskalkyler. Om kyrkorna skulle hålla sig borta från denna diskussion sviker de sin uppdragsgivare som inte är de politiska partierna utan kyrkornas herre.

Dessa ganska pessimistiska reflektioner ger oss Sven-Eric Liedman i sina funderingar över vår tid och dess idéhistoria i kapitlet ”Modernitetens trolldomsglans”. ”Ändå ligger en fråga på lur när man betraktar de senaste årtiondenas utveckling: Har inte fältet för åtminstone förhoppningarna smalnat av? Den framtid som man för femtio eller hundra år sedan drog växlar på och satte sin lit till rymde mer än naturvetenskapliga mirakler och teknologiska underverk. Den innehöll också möjligheter för en politisk utveckling som skulle frigöra människors resurser, en ny etisk mognad som skulle revolutionera deras inbördes relationer och en konst som skulle öppna nya världar för dem. Är det tecken på närsynthet om man i dag inte kan upptäcka mycket av denna Zauberung (trolldom) inför människans rent mänskliga möjligheter?” [29]

 

Anthropos teleios – den hela människan

En människa med böjd rygg, in­krökt i sig själv, homo incurvatus in se, så såg Augustinus människan i sin synd. Människan räddas genom Guds arbete med människan ”som ett slags kiro­praktor som bearbetar och rätar ut ryggen” för att människan åter skall bli den upp­res­ta människan, Homo erec­tus. [30]

I Bibeln återges hur människor i mötet med det heliga och med Jesus föll till marken. De upp­manades då att resa sig. Petrus kastade sig ned inför Jesus i mötet med honom och upplevelsen av sig som syndare. Jesu ord till honom var dessa: ”Var inte rädd.” Petrus skulle efter detta sammanträffande med Jesus vara hans medarbetare.

”Menneske först – og kristen saa, kun det er livets orden.” Det är prästen och författaren N.F.S. Grundtvigs accentuering av människan. Den devisen brukar teologen Gustaf Wingren i sin bok om Irenaeus, Männi­ska och kris­­ten. Boken är en granskning av gnosticismen, vars tankemönster om en tudelning av och strid inom människan mellan det andliga och det lekamliga lever och blommar upp i skif­tande religiösa rörelser. För Wingren är livet i Gud att vara människa – det jag skapades till. Han knyter an till kyrkofadern Irenaeus och ser som denne att frälsning innebär att bli människa. Jesus frestade i öknen till en upphöjdhet över det mänskliga. På samma sätt frestas vi att tro att bli kristen innebär något förmer än att vara människa. [31]

I begreppet anthropos teleios söker man teckna hela människan utifrån en helhetssyn på henne. Begreppet tolkar en hu­ma­­nis­­tisk uppfattning av människan. Människan ses som något mer än det mätbara och vetenskapligt ana­ly­ser­bara, som en del av den övriga skapelsen och därför besläktad med den och samtidigt något mer – en kulturell varelse. I konfrontation med det reduk­tionistiska misstaget formas en syn på männi­skan öppen för vidare perspektiv.

Den tidigare av Dietrich Bonhoeffer tolkade religiösa människan, homo religiosus, står för honom i stark kontrast till anthropos teleios, den hela människan. Det är människan som han möter henne i Bibeln, men dessvärre ofta inte i kyrkorna och inom religionerna. Människan är kallad att leva i världen, världsligt – vara människa. Världsligt är för honom inte att leva av världen. Det är att ta Jesu förbön på allvar när Jesus ber sin fader att inte ta lärjung­arna ut ur världen men där bevara dem från det onda.[32]

Då Tomas Tranströmer skildrar hur han omfamnas av en ängel med sitt bud­skap ger han oss en oerhört fin bild av hela människan. Människan skall inte skämmas för vem hon är. Hon skall vara stolt – inne i henne ”öppnar sig valv bakom valv oändligt”. Det finns in­te något enkelt iordningställt mönster för vem hon skall vara. Hon är på väg och ”blir aldrig färdig”. Männi­skan är skapare och bärare av kultur, en kulturvarelse.

Människan är person med eget moraliskt värde. Personalismen framträder å ena sidan som en individu­alistisk lära. Människan existerar som individ med fri individuell vilja. Hon lever för sin egen skull, är ett mål i sig och får inte redu­ce­ras till ett me­del. Men personalismen framträder främst som en åskådning där människan ses som person just i sin relation till andra. Som individ är hon samtidigt en social varelse som endast är och för­blir sann människa i relation till andra.

Teologen Thomas av Aquino såg människans unika ställ­ning i att hon är person och hen­nes särart i det reflekterande intellektet. Hon behöver inte tvingas in under naturens dik­tat, hon kan följa eller motstå sina böjelser. Thomas konstaterar samtidigt att människan av naturen är en social varelse.

”Att vara person är att vara ett ansikte, vänt mot andra personer i lyssnande och samtal, i givande och tagande.” Så ser Anders Piltz, präst och idéhistoriker den enskilda människan relaterad till den Andre, en annan människa. Han konstaterar så att ”en sådan personalism naturligtvis är svuren fiende till varje ideologi som reducerar människan till ett anonymt och viljelöst objekt för naturens, historiens, språkets, strukturernas, konventionernas eller drifternas herravälde”. Hon är ett subjekt som skall leva sitt liv i relation till andra subjekt. Piltz har svårt att se något mer specifikt kristet än begreppet person. [33]

Samma tankegångar finner vi hos Martin Buber, filosof och teolog. Han ställde två ordpar mot varandra som grund för sina tankar om männi­skan. Det var å ena sidan Jag – Du och å andra sidan Jag – Det. Männi­skan blir i mötet med den Andre genom Duet till ett Jag”. Buber slår fast: ”Och med hela sanningens all­­var vill jag säga: utan Det kan människan inte leva. Men den som lever endast därmed är icke män­ni­ska.” Han ifrågasätter inte relationen Jag – Det. Materien är inte av ondo. Relatio­nen Jag – Det med dess koncentration till materien blir destruktiv då den ”gör anspråk på att representera det som är”. Då Det tar her­raväldet över människan är hon inte längre människa – hon förlorar sitt Jag. [34]

Det som är avgörande och centralt för mig i mitt liv är det jag förlitar mig till, det jag tillber. För många är detta något det. Jag blir en avbild av den ”gud” jag tillber. Den som älskar det som kommer att förgås lever i fruktan för att det skall förgå. Och hon kommer själv att förgås. Hennes perspektiv på livet är begränsat till det som utgör ramen för själva livet.

Begreppet holism tecknar en uppfattning att ”helheten är primär i förhållande till delarna och att de­larna måste förstås utifrån helheten snarare än tvärtom”. Holismen uppfattar vidare att en helhet är mera än summan av sina delar. I judisk/kristen syn på människan möter vi hen­ne som kropp, själ och ande. Det­ta är grundat i en holistisk syn, en helhetssyn där det avgörande är hela män­niskan. Denna uppfatt­ning har inte sällan sprängts sönder under påverkan av den grekiska dua­listiska uppfatt­ningen av män­­niskan med själen eller an­den som ett icke-materialistiskt och odödligt väsen till skillnad från kroppen.

Frågan vad människan är – eller vem hon är – kan aldrig bara vara en allmän fråga att samtala om för att delge andra sina åsikter. Frågan vem jag är är en i högsta grad personlig

fråga. Frågan har djupa dimensioner som i sig rymmer olika bottnar som omöjliggör ett enkelt och entydigt svar. Det är säkert en fråga vi skulle önska ett enkelt svar på – det som inte finns.

Jesus ställde vid ett tillfälle frågan till sina lärjungar: ”Vem säger människorna att Människosonen är?” Han får några olika svar: Johannes Döparen, Elia, Jeremia eller någon profet. ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Vi kanske minns det svar Petrus gav honom: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” [35]

Också vi undrar över vem andra uppfattar oss vara. Alltför många lever i en ständig skräck inför vad andra anser om en eller inför hur man skall bete sig – vara – för att bli godkänd. Många fjättras till den bild av sig själva som andra ser och anser en vara.

En avgörande aspekt då vi reflekterar över vad människan är hör samman med att människan blir vad hon tror sig vara. Och det har inte minst att göra med hur andra ser henne och ger uttryck för i handling eller ord. Det är därför i högsta grad avgörande för en människas värdighet hur hon uppfattar sig själv och ses av andra.

Åtskilliga har i samtal vittnat om hur de från barndomen präglats av hur föräldrar, lärare eller andra satte dem på plats vilket för hela livet skapade känslor av osäkerhet och mindrevärde. I botten ligger frågan om vem jag är. Utan något svar blir den personliga frågan ännu mer smärtsam att handskas med.

Vem är jag i det arbetslag jag ingår i? Det beror i hög grad på hur gruppen fungerar och hur den leds. En av biskoparna i det kollegium som leddes av ärkebiskopen Desmond Tutu skriver: ”Vi biskopar uppmuntrades till att utforska… sanningen om oss själva bakom de purpurfärgade klä­derna, barnet inom oss, våra mer kvinnliga sidor, de människor vi verkligen var. Ur detta kom ett le­darskap som gav större frihet att erkänna mänsklig svaghet, att skratta eller gråta, att inte ta sig själv på för stort allvar… Samtidigt var det en paradoxernas frihet, för den förde med sig ett djupare bero­ende av Guds nåd och av andra, snarare än av ens egen styrka eller position.” [36]

En annan aspekt av frågan vi ställer är osäkerheten inför människor vilka vi närmare relateras till. Vilka är dessa egentligen? Det finns som regel ett antal fakta att utgå ifrån: vederbörandes kön och ålder, namn och yrke, klädsel och yttre beteenden. Ibland drar vi utifrån dessa sakförhållanden ganska bestämda ståndpunkter om vem hon eller han är som vi mött. Inte sällan ger de oss en avig bild av personen ifråga. Det yttre döljer innersidan och vem denne egentligen är.

Vi vet att vi aldrig kan känna oss själva eller en annan människa helt och fullt. Men samtidigt är det något av det finaste i våra liv då vi känner att vi kommit nära en annan människa och en djup gemenskap har växt fram. Bland det mest smärtsamma är då en sådan gemenskap slås sönder och förtroendet för varandra brister.

Vem är jag? Den frågan ställde sig den fängslade prästen Dietrich Bonhoeffer:

”Vem är jag? Man säger mig ofta att jag träder ut från min cell lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott.

Vem är jag? Man säger mig ofta, jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.

Vem är jag? Man säger mig även att olyckans dagar jag bär oberörd, leende, stolt som vore jag van att segra.

Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv:

orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen,

hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme…

Vem av de båda?

Är jag i dag den ene, i morgon den andre?…

Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud.

Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Med frågan satte han fokus på den allvarliga spänning som kan råda mellan vem andra anser mig vara och den jag själv uppfattar mig vara. Där möter vi den problematik som många lever med. Vem är jag egentligen? En fråga jag brottas med inför de skiftningar jag erfar hos mig själv.

Trots den osäkerhet Bonhoeffer upplevde inför vem han själv egentligen var fanns det en visshet hos honom. ”Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!” [37]

Jesus tar bilden av herden och fåren för att säga något avgörande om sig själv och sin kännedom om oss. En herde känner sina får vid namn och fåren känner sin herde, de känner igen hans röst. ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig.” [38]

En bärande grund i kristen tro är att jag – som har så svårt att till fullo veta vem jag är – är känd av min skapare och Gud. Medfångarnas goda ord om Bonhoeffer hade säkert sin grund i denna förvissning som bar honom. Han var känd av Gud – också i den situation som både de och han befann sig i utan att veta vart den skulle leda.

”Gud, jag måste få berätta igen. Här på sjukhuset finns en man som äger en fiol. Fiolen ligger i ett fint fodral av läder och runt fodralet av läder finns ett fint fodral av tyg. Fodralet av tyg är till för att skydda det av läder och läderfodralet ger skydd åt fiolen – men fiolen spelar han aldrig på. Gud, hjälp honom ta fram fiolen och lär honom spela på den!” [39]

Poeten Arne H Lindgren är inte ensam om att möta dessa människor vars gåvor och möjligheter ligger väl inkapslade utan att brukas. Någ­ra ställdes från barnsben inför att de skulle veta att de ingenting var av de närmaste eller av andra. Många knäcktes inför alla de krav de ställdes inför.

Kristen skapelsetro hävdar att varje människa getts talenter att förvalta. Den gången vi blev till hade Gud på nytt gjort en investering. Det finns en mening med varje människas liv. Gud

skapade mig till medarbetare i det gigantiska verk som skapelsen utgör. Jag är som människa till för att leva mitt liv i det förvaltarskap som är följden av att Gud faktiskt lagt sin skapelse – denna jord – i våra hän­der. Det handlar om vad jag gör av mitt liv. [40]

”Du har ett liv som är dig givet, en gåva som är endast din.

Och detta är det enda livet, ty sedan bryter natten in.

De ord och tankar du gestaltar och alla gärningar du gör

är gåvan som du nu förvaltar och en gång måste svara för.

Du har ett liv med möjligheter, som du väl anande ibland.

Nu väntar nya verkligheter om Gud berör dig med sin hand.” [41]

Leif Herngren Bohus-Björkö 11.11.17 – Avsnitt i manuset Jag är människa.

Se tidigare inlägg Vad är då en människa och Livets mysterium. Gud eller Darwin – Gud och Darwin under kategorin Människan.

---

[1] Imre Kertész Galärdagbok s 221f

[2] John Allen Rättvisans rebell. Desmond Tutu – en biografi s 162f

[3] Galaterbrevet 3:28 och Efesierbrevet 2:14-16

[4] Sven-Eric Liedman I skuggan av framtiden, Modernitetens idéhistoria 

[5] Jag brukar här några mer eller mindre använda latinska begrepp på människan vars tolkning jag återkommer till. Se också Gunnar Eriksson Västerlandets idéhistoria 1800-1950 s 328f

[6] Oswald Spengler (1880-1936), Der Mensch und die Technik, 1931

[7] Sven-Eric Liedman Ett oändligt äventyr s 110

[8] K G Hammar Samtal om Gud s 19f o 33f

[9] Arne H Lindgren Böner från Betesda s 35 o 42 och Svart dagbok s 18f, 65 o 94

[10] Nationalencyklopedin, humanism. Se också Människan och hennes plats. Årsbok för kristen humanism och  samhällssyn 2002, ”Förordet” s 17 och Bo Nylund, ”Kristen humanism – en idéhistorisk skiss” s 23ff

[11] Dietrich Bonhoeffer Motstånd och underkastelse s 139ff

[12] Markus 3:1ff

[13] John W. de Gruchy Confessions of a Christian Humanist s 63ff

[14] Ökenfädernas tänkespråk bl a s 67 punkt 17

[15] Johannes av Korset Själens dunkla natt s 30ff

[16] Dag Hammarskjöld Vägmärken s 97

[17] 1 Mosebok kapitel 1 och 2

[18] Gustaf Wingren Människa och kristen. En bok om Irenaeus s 24ff

[19] Filipperbrevet 2:6 och Johannes 1:18

[20] Fjodor Dostojevskij Bröderna Karamazov s 274ff

[21] Bonhoeffer ibid s 183ff

[22] Göran Rosenberg, ”Vad vill Israel vara?”, Dagens Nyheter 02.04.18

[23] Salman Rushdie, ”Visst handlar det om islam”, Dagens Nyheter 01,11.07

[24] Jürgen Habermas Mellan naturalism och religion s 39 o 146. Se också John W. de Gruchy ibid s 90f

[25] Lesslie Newbigin The Gospel in a Pluralist Society s 188 o 218ff

[26] 2.a Mosebok 35:30ff

[27] De apostoliska fäderna s 308

[28] Oremus, Svensk katolsk bönbok bön 426, bönen är också återgiven som bön 552 i Bönboken tradition och liv

[29] Sven-Eric Liedman I skuggan av framtiden s 473

[30] Se Wilfred Stinnissen Natten är mitt ljus s 11

[31] Gustaf Wingren ibid bl a s 25 o 82

[32] Bonhoeffer ibid 179

[33] Anders Piltz Mellan ängel och best, som bland annat tecknar Thomas av Aquinos människosyn s 125ff

[34] Martin Buber Jag och du s 11, 32 o 37

[35] Matteus 16:13ff

[36] John Allen ibid s 325

[37] Bonhoeffer ibid s 184f

[38] Johannes 10:14

[39] Arne H Lindgren Böner från Betesda s 50

[40] Matteus 25:14ff

[41] Arne Widegren, Psalmer och Sånger nr 696

Guds rike och att tyda tidens tecken – Söndagen före domsöndagen

Lukas 17:20-30 o Amos 8:4-12

 Gudstjänst i anslutning till Kyrkornas globala vecka

I dagens evangelietext ställs frågan: När kommer Guds rike? Fariseerna ställde den. Vad är Guds rike? Jesu lärjungar grubb­lade över vad framtiden skulle innebära när Jesus lämnade dem. Det är frågor som ställts i alla tider. Och det har alltid funnits dessa som ansett sig kunna tyda tidens tecken och sagt vad som när­mast skall ske – som att Jesu ankomst nu är nära förestående.

Jesus konstaterar. Man skall säga till er: Där är Människosonen, eller: Här är han. Spring inte dit de pekar, rusa inte efter dem. Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det.

 Alltså – lyssna inte till dessa röster. Jesus säger: Som det var i Noas dagar… Folk åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända tills den dag då Noa gick in i arken och floden kom. Och Jesus konstaterar så: Det är inte er sak att veta vilka tider och stun­der Fa­dern i sin makt har fastställt.

 När Jesus lämnade de sina och dessa stod där rådlösa var bud­ska­pet till apostlarna detta: Varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till him­len skall komma tillba­ka. Men stå inte där sysslolösa och spana mot himlen. Ni har ett uppdrag.

Frågan finns ju varför Jesus talar om tecken och föd­slo­­värkar inför vad som kommer att ske: Folk skall resa sig mot folk. Hungersnöd och jordbävningar skall komma. Laglös­he­ten skall tillta och kärleken kallna.

Jesus ger oss själv svaret och säger att det handlar om att tyda den tid vi lever i – precis så som profeterna gjorde – som vi hörde tidigare från Amos. De hade något att säga om sin tid. Temat för denna söndag handlar om Vak­samhet – att ha öppna ögon för vad som sker – inte minst nära oss.

När Jesus talar om att tyda tiden noterar han hur vi söker tyda vädrets makter och säger: Hycklare, jorden och himlens utseende kan ni tyda, men vilken tid det är, varför kan ni inte tyda det? Så relaterar Jesus detta till frågan om vad som är rätt. Han frågar: Varför av­gör ni inte själva vad som är rätt? Jesus ansåg att vi har den förmågan och skall bruka den.

Då kyrkorna tiger om tillståndet i världen tar andra vid och ger oss – som USA:s förre vice­pre­sident Al Gore – sitt obekväma budskap om omvändelse från vårt sätt att forma våra liv.

Vi sjöng tidigare:

Vår Gud, ge oss kraft att förkasta allt ont!

Med bävan vi ser hur herrar med makt planerar för kaos och sprider fördärv

och slösar miljarder på vapen för slakt.

Gå före oss, Gud, på marsch, i protest.

Om klyrkan blir tänd av kärlekens glöd, kan manande upprop och stor beslut

bli hängiven kamp emot hunger och nöd.

 

Guds rike är mitt ibland er

Vi har ett uppdrag. Jesu ord var: Ingen kan säga: Här är Guds rike, eller: Där är det. Och så fort­satte han att säga: Guds rike är mitt ibland er.

Tyvärr står det i vår nuvarande bibelöversättning: Guds rike är inom er. Så har det ofta blivit. Min tro behåller jag för mig själv. Det är en privatsak utan ansvar och handling för världen runt omkring mig.

Bibelkommissionen ger i sin kommentar informationen att det kan översättas mitt ibland er. Den engelska översättningen lyder: The kingdom of God is among you! – mitt ibland er. På samma sätt den tyska översättningen: Denn schon jetzt richtet Gott mitten unter euch seine Herr­schaft auf! – Redan nu upprättar Gud sitt rike mitt ibland oss! Bägge översättningarna avslutas med utropstecken. Guds rike skall ta gestalt mitt ibland oss!

Det är vårt uppdrag. Att Riket skall gestaltas här och nu är det hoppets budskap som skall bära oss i det förval­tarskap vi fått. Vi har förtroendet att vara förvaltare och upprättare av Guds rätt­visa på denna jord. Kärlekens Gud rä­tar upp oss enskilda för att vi genom Guds nåd skall ge en för­aning om detta rikes kvalitéer här och nu mitt bland vår tid och dess männi­skor.

Kyrkornas globala vecka

Vi startar i dag Kyrkornas globala vecka med temat Över gränser – om migration och flykting­skap. Media ger oss varje vecka inblickar i flyktingars vardag och hur vårdslöst dessa hanteras. Och det gäller inte minst kvinnor och barn. Vi läste nyligen om den 91-åriga dementa kvinna från Ukraina som har barn och barnbarn här som vill ta hand om henne. Men Migrationsverket ansåg att det var deras skyldighet att utvisa denna kvinna. Protesterna fick tills vidare ett stopp på detta absurda beslut. I veckan som gick berättade GP om kusinerna Jaffer, 14-år och Ali, 12 år och de­ras vådliga flykt från Pakistan via Iran, Grekland och Italien – tidvis utan både vatten och mat – för att till sist – tack och lov – hamna hos en familj i Sverige. Söndagens GP visade på hur in­vand­rarna är de nya fattigpensionärerna. Torsdags kväll informerade TV om att en sexton års grabb skall utvisas. Han har vistats i Sverige i sju år. Hans mor försvann efter upprepade avvisningsbeslut för några år sedan och lämnade honom ensam. Han kan inte språket och känner inte några i det land dit han skall utvisas.

Det är märkligt med tanke på vad som pågår i Mellanöstern att läsa vad som redan står i 2.a Mose­bok: En invandrare får du intekränka eller förtrycka; ni var ju själva invandrare i Egypten. Själva kan vi ju tänka på alla svenskar som utvandrade till Amerika då vi nu ser dessa som utifrån svår nöd kommer till oss.

Jag uppfattar det upprörande hur ansvariga svenska myndigheter hanterar dessa frågor. Det är skandal på skandal. Det handlar om gällande lagstiftning och de instruktioner som ges för hur den skall tolkas. Det handlar om den atmosfär som skapas inom ansvariga myndigheter. Vi skall senare presentera det öppna brev för en mänskligare flyktingpolitik till migrationsministern, Tobias Billström, som Sveriges Kristna Råd författat och önskar att vi skriver under.

Innan gryningen

Ylva Eggehorn har skrivit den psalm vi nu skall sjunga som tonsatts av Benny Andersson. I den fångar hon in ”främlingen” – som hon skriver – från Nasaret så som vi önskar honom och sådan som han verkligen är:

Så kom du till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om.

Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.

Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner.

Jesus låter Guds rike ta gestalt på sina vandringar i Palestina. Hans kallelse är att det nu skall ske genom hans lärjungar och kyrka. En del av detta är att tyda tidens tecken och handla därefter. Guds rike är kärlekens rike som vill innesluta oss och låta oss stå i dess tjänst. The kingdom of God is among you!

Leif Herngren  Bohus-Björkö 11.11.13

Ensam och utan packning – Alla helgons dag

Lukas 6:20-26

Hösten ger oss en färgprakt utan like som vi njuter av. Skördar av skiftande slag har bär­gats: havre och vete, äpplen och päron, kantareller och andra svampar för den som kan och vågar plocka.

Samtidigt påminner hösten om vissnande, död och mörker. Vi ser allt mindre av solen. Kylan har kommit. Det har blåst. Löven har fallit till marken efter välförtjänt värv. De skall nu sakta multna ner och återgå i naturens krets­lopp. Det för våra tankar till vår egen höst med dess avklädnad, svik­tande krafter och ned­brytande sjuk­dom. Vi firar Allhel­gona­helg med dess allvar om livets för­­gäng­lighet och påminns om dödens verklighet. Vi har alla minnen av nära och kära som lämnat oss.

Evangelietexten inleddes med orden att Jesus lyfte blicken och såg på sina lärjungar. Och så talade han till dem – ord av både hopp och allvar. De orden till de samtida lärjungarna är i dag ord till oss nutida lärjungar – både saligprisningarna och ve-ropen. När Jesus ser på oss ser han såväl vårt yttre som vårt innersta. – och har nå­got att säga oss. Vi är sedda i den situation vi står i av såväl glädje och hopp som smärta och miss­tröstan.

”Ensam och utan packning”

Förfat­ta­ren Sven Delblanc gav i sina sista böcker del av den smärta och den vånda han upplevde under svåra sjukdomsår. Han tyckte sig höra att människorna runt om honom sinsemellan viskade att han åtminstone borde bära sina prövningar med värdighet. Han förmådde inte det och skriver. ”De tror att sjukdom och lidande har med värdighet att skaffa.” Det gällde i varje fall inte för honom. Hans vittnesbörd var detta: ”Jag har kastat allt jag förmått och bär inget med mig i ränseln. Nu går jag mot slagfältet. Ensam och utan packning.”

”Ensam och utan packning.” Delblancs vittnesbörd om sin vandring mot döden är utan tvekan en del av sanningen. Det som kan uppfattas endast som resignation är uttryck för att han förstått li­vets vill­kor. Det är en sida av insikten om livets förgängelse. Han hade kastat allt han förmått. Skriften säger: Naken kom jag till denna världen. Lika naken skall jag lämna den, utan möjlighet att ta med mig något av allt jag samlat på mig. Salo­mos Vishet lär oss att det finns en enda väg in i livet och en enda väg ut ur livet.

Vi vandrar på samma jord som varje annan människa i nuet – som alla andra före och efter oss. Den luft jag andas in har syresatt andra varelser och människor för att de skulle leva. Vi männi­skor lever i grunden under samma förutsättningar och ändå gestaltar sig våra liv så olika.

Är jag då ensam. På ett sätt är det sant – också för den som inför döden har nära vänner kring sig. Jag skall ensam vandra genom dödens port. Den som håller min hand inför döden får släppa min hand då jag går bort.

Saligprisningar och verop

Vår tids lystringssignaler – vad människor söker och jagar efter är rikedom, överflöd och mätt­nad, makt och berömmelse. Nöjen, upplevelser och gapskratt tränger undan livets allvar. Allhelgonahel­gen har blivit platsen för halloween med dess förklädnad som skjuter undan frågorna om förgängel­se och död.

Det är mot den bakgrunden som Jesu verop blir så allvarliga: Lukas 6:24-26

Rikedom, mättnad, berömmelse och skratt! Den ekonomiska kris som nu gastkramar världen är en frukt av Mammons herravälde, kapitalets do­minans över såväl samhällets som enskildas villkor. Vad får detta jagan­de efter vind för följder för den enskilde? Är detta att vara människa – den män­niska jag skapats till av Gud – Guds avbild?

Förvisade ur paradiset är ett av Bibelns påståenden om oss människor. I den bibliska berättelsen står det att keruber, änglaväsen sattes ut för att bevaka vägen till livets träd. Finns det då ingen väg till­baka till livets träd? Var finner jag vägen till ett sant mänskligt liv?

Livets allvar med dess vissnande och död är inte bara en verklighet för oss äldre utan gäl­ler i vilken ålder du än befinner dig. Evangeliet säger oss att Jesus ser oss i vilken situation vi än är. Det är bibelns budskap om Guds omsorg om oss. Den omsorgen innebär att jag är sedd.

Går jag då bort? Är jag ensam? Eller är det sant vad Pau­­lus påstår: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.

Det talas om livets träd ock­så på annan plats i vår bibel – i Bibelns sista bok. Johannes fick se in i det nya Jerusalem och såg där livets flod kantad med livets träd. Hans bud­skap är att det finns en väg till verkligt liv. Det var det vi sjung tidigare i gudstjänsten:  ”Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.”

Jesu saligprisningar handlar om vår vardag med allt vad den rymmer.  Luk 6:20 och 21

Alla helgons dag

”Vi söker bland minnenas bilder en mänska vi kände i tiden. Vad ville hon här i sin strävan? Vem var hon i ljuset från Kristus?”

De orden finner vi i en av psalmerna i psalmboken. Frågan vi får ställa oss är: Vem är jag och vad vill jag med mitt liv? Och vem eller vilka gav oss något alldeles speciellt genom sina liv och dess utstrålning som vi har med oss? Har vi på vår livsväg mött någon som för oss var något av ett helgon.

Vad är det som känne­tecknar dem vi kallar för helgon? Människor som spred kärle­kens värme och i handling var Jesu lärjungar! Några bär officiellt benämningen helgon. Andra har inte officiellt helgonför­klarats men deras liv vittnar om att de var världens ljus och salt – moder Teresa, Martin Luther King – som jag nyligen påminde om här i kyrkan. Andra lever än som Nelson Mandela.

 Vi får ställa in våra liv i ljuset av liv och död, av tron på ”en stad ovan molnen” och av kallelsen att vara helgade människor. Vi får i stor tacksamhet bära fram dessa som lämnat oss och vars liv var en del av våra liv.

 Bön  ”Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja – allt i mig känner du och omsluter med ömhet: det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet – du som tar till dig det svaga och skadade – och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.”

Leif Herngren – Björkö 11.11.05

Att förkunna – och arbeta för – rätten för folken – FN-gudstjänst

Matt 12:15-21

 För någon vecka sedan invigde president Barack Obama ett monument i Washington över den svar­te pastorn Martin Luther King nära den plats där han 1963 höll sitt berömda tal ”I have a dream” – in­­för över 250 000 lyss­nare. Det påminde mig om ett tidningsfoto jag har från ett besök i USA 1968. Jag var där för att lära hur medborgar­rätts­rörelserna och kyrkorna arbetade för män­sk­­­lig vär­dig­het i ett av rasism präglat land och skulle bland annat träffa Mar­tin Luther King. Men han mördades några veckor innan min an­komst. Upprörd­he­ten över vad som hänt och reportage och bilder från den sista solidaritetsaktionen King deltog i i Memphis slog emot mig.

Fotot visar en lång rad männi­skor med skif­tande hud­­­färg komma vandrande. Det var stadens renhållningsarbetare. Alla bar på var sin skylt med samma text: I am a man, Jag är människa. I det land som många betraktar som fri­hetens hemland var det uppenbart att åtskilliga var tvungna att tala om för andra att de var människor.

Poor Peoples Campaign, de fattigas fälttåg pågick – den aktion King förberett hela våren men inte fick vara med att genomföra. Etableringen av Resurrection City – Upp­ståndelsens stad – skedde med hyddor av de mest skiftande slag i plywood eller enkla tyg i en av Washingtons parker inte långt från Vita huset. De fattiga från olika delar av USA samlades –svarta och vita, färgade och röda, mexikaner och puertoricaner. Under en längre tid skulle man uppvakta myndigheterna med krav på för­änd­ring­ar. Gemensam var deras fattigdom och upplevelse av att inte vara sedda. De tre tusen som samlades representerade de tio miljoner fattiga som så gav röst åt fattigdomen och misä­ren.

Jag begav mig dit och togs emot tillsammans med en ny grupp som efter många dagars marsche­rande anslöt sig till kampanjen. Vi hälsades välkomna på ”stadens torg” av Kings efterträdare pastor Ralph Abernathy. På en sliten pall ställde sig en ung pastor med gitarr och ledde oss i sången: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Pastorn som sjöng var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande presi­dent­­kandidaten, Jesse Jackson.

 

Att förkunna och föra ut rätten till alla folk

Evangelietexten vi lyssnade till handlade om Jesus. Han kopplas ihop med vad profeten Jesajas sagt långt tidigare. Någon skulle framstå som Guds tjänare. Guds ande skulle vila över denne som skul­le förkunna rätten för folken och ge folken hopp. Jesus trädde fram och han kallade människor att följa honom.

Det var detta som King och många med honom såg som en kallelse att ställa upp för. Att förkunna rätten och arbeta för mänsklig värdighet. Berömd blev den svarta kvinnan Rosa Parks då hon väg­rade att resa på sig där hon satt i en buss för att ge plats för en vit. Hon arresterades men detta ledde till en 382 dagar lång bussbojkott från de färgades sida till dess de fick rätt att åka som de vita i bus­sarna. Det var starten för King och många andra pastorer till en lång rad aktioner mot rasismen.

De flesta minns Kings berömda tal 1963: ”I have a dream that one day this nation will rise up and live out the true meaning of its creed: ‘We hold these truths to be self-evident: that all men are cre­ated equal.’ – Jag har en dröm att en dag på Georgias röda kullar sönerna till tidigare slavar och sönerna till tidigare slavägare kommer att sätta sig ned tillsammans vid broderskapets bord.”

King inledde alltså med att citera den amerikanska självständighetsförklaringens starka ord om att alla skapats lika. En deklaration som till dess bara varit vackra ord i rasismens USA.

Hur hade denna dröm fötts? Varifrån kom drivkraften till Kings engagemang för allas lika rättig­heter? Han gav själv sitt svar den 3 april 1968 – dagen innan han mördades – i ett tal i Memphis in­för de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa:

Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar inge roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte.

Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp till bergets topp. Och jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då den­ne kallades upp på berget för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till berättelsen om Jesus med sina lär­jung­ar på förklaringsberget där Jesus inför sina lärjungar bekräftades som Guds utsände. Dessa berättelser hade haft avgörande be­tydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsk­lig värdighet skul­le upprättas i USA. Då skulle söner­na till tidi­gare slavägare och slavar sitta tillsam­mans vid ”bro­derskapets bord”.

Det som gällde för de tre lärjungarna på förklaringsberget gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För King var det inte nog med drömmar. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. Det som nu pågår i USA är något av det King som Guds redskap drömde om, arbetade för och väntade på.

 

Kampen för mänskliga rättigheter

Att stadfästa och föra ut rätten till alla folk har tagit konkreta uttryck i det arbete som pågått och pågår för mänskliga rättigheter. Arbetet ledde fram till att FN:s generalförsamling 1948 antog deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

 I dess inledning slår man fast att skapandet av en värld, där människorna äger yttrandefrihet, trosfri­het samt frihet från fruktan och nöd är uttryck för folkens högsta strävan.  Åtskilligt har hänt sedan deklarationen antogs med omfattande förändringar till mer värdiga förhållanden för människor och folk. Men om fokus sätts på några av dess formuleringar finner vi mycket allvarliga svek.

Artikel 5 säger som vi hörde tidigare: Ingen må utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande be­handling eller bestraffning. Artikel 9 slår fast: Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller lands­förvisas. Vad är det vi ser i det amerikanska fånglägret Guantanamo? Vad sker i dessa dagar i de arabiska länderna där tusentals människor står upp för demokrati och mänskliga rättigheter?

Arbetet för människors värdighet, rättigheter och skyldigheter har självfallet sin plats i Kristi kyrka. Kristen tro relaterar den enskilda människan såväl till sin nästa som till samhället. Profeternas be­arbetning av deras samtids frågor rörde i hög grad det sociala livet. Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström var profeten Amos ord. De orden följde på hans bistra ord om en fromhet som karaktäriserades av fester och högtider, psalmer och strängaspel. Profeten Sakarja förkunnade: Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige.

Dessa texter visar på att det inte räcker att ha – som det uppfattas – rätta uppfattningar och goda åsikter. Vi är kallade att förkunna rätten. Och att arbeta för upprättandet av denna rätt.

 

Ett arbete som skall ske – på våra gator – där vi finns

Vi har påmints om att det inte är utan smärta att arbeta för mänskliga rättigheter. Det finns mycket motstånd från dem som lever privilegierat och därför känner sig hotade. Samtidigt är det viktigt att se att mycket positivt sker. Det är en risk att vi bara stannar vi dessa som genom sina insatser bli­vit kända och ses som hjältar. Men arbete är i högsta grad något som sker på marknivå i de nära re­la­tionerna.

Det sker varje dag i din skola – i relation till mobbning och i hur du ser på dina klasskamrater. Det handlar om din arbetsplats och hur du beter dig mot arbetskamraterna. Ser du dessa som dina kam­rater? Det gäller våra grannar här på Björkö. Ser vi dem? Bryr vi oss om dem?

Profetens ord om Jesus från Nasaret var dessa: Han skall inte bryta av det knäckta strået eller slä­cka den tynande lågan. Den kristna församlingen skall vara en öppen famn inte minst för de minsta, dessa som lever i underläge. Vi frestas att vara en gemenskap för de som lyckas i livet och har det ganska bra,

Jesus utmanar oss att ha omsorg och ansvar inte minst för de svaga i samhället. Världens barn står i dessa dagar i fokus. Jesus sa: Vad ni har gjort för någon av dessa minsta… det har ni gjort för mig. Jesus kom och förkunnade rätten för folken, la grunden för mänskliga rättigheter. Alla skall få vara det de skapats till – Guds avbilder. ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertori­can, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.”

Leif Herngren  Bohus-Björkö 11.10.23. Ekumenisk FN-gudstjänst i Björkö kyrka.

Vad är då en människa?

Inlägget Vad är då en människa är första kapitlet i ett manus jag arbetar med som har titeln Jag är människa, alternativt Befriande människa.

 

”Jag är fågelungen som inte är född i något bo.

I en hand, en underlig främmande hand är jag född

och kan inte glömma mitt rede…

Jag kan inte glömma den hand där jag är född,

den underliga främmande lukten i hans hand,

han som lät mig födas.”                      Pär Lagerkvist

 

Ett foto jag inte kan glömma såg jag vid besök i USA 1968. Jag var där för att lära hur medborgarrättsrörelserna och kyrkorna arbetade för män­sk­­­lig vär­dig­het i ett av rasism präglat land och skulle bland annat träffa pastor Mar­tin Luther King. Men han mördades några veckor innan min ankomst. Upprörd­he­ten över vad som hänt och reportage och bilder från den sista solidaritetsaktionen King deltog i i Memphis slog emot mig.

Fotot visade en lång rad männi­skor med skif­tande hud­­­färg komma vandrande. Det var stadens renhållningsarbetare. Alla bar på var sin skylt med samma text: I am a man, Jag är människa. I det land som många betraktar som fri­hetens hemland var det uppenbart att åtskilliga var tvungna att tala om för andra att de var människor.

Poor Peoples Campaign, de fattigas fälttåg pågick – den aktion King förberett hela våren men inte fick vara med att genomföra. Etableringen av Resurrection City – Upp­ståndelsens stad – etablerades med hyddor av de mest skiftande slag i plywood eller enkla tyg i en av Washingtons parker inte långt från Vita huset. De fattiga från olika delar av USA samlades –svarta och vita, färgade och röda, mexikaner och puertoricaner. Under en längre tid skulle man uppvakta myndigheterna med krav på för­änd­ring­ar. Gemensam var deras fattigdom och upplevelse av att inte vara sedda. De tre tusen som samlades representerade de tio miljoner fattiga som så gav röst åt fattigdomen och misären.

Jag begav mig dit och togs emot tillsammans med en ny grupp som efter många dagars marscherande anslöt sig till kampanjen. Vi hälsades välkomna på ”stadens torg” av Kings efterträdare pastor Ralph Abernathy. På en sliten pall ställde sig en ung pastor med gitarr och ledde oss i sången: ”I may be an Indian, but I am a man, I may be a Puertorican, but I am a man, I may be a black man, but I am a man, I may be a poor white, but I am a man – for I am God´s child.” Pastorn som sjöng var en av Kings närmaste medarbetare, den blivande presi­dent­­kandidaten, Jesse Jackson.

Jag är människa. Vad är det då att vara människa? Vem är jag? Det är frågan för alla tider – med de mest skiftande svar. Står en skapare bakom mitt liv? Finns det en mening med tillvaron – Guds mening? Utifrån olika åsikter om vår natur drar vi skiftande slutsatser om hur vi skall forma våra liv. Vad är rätt eller orätt, gott eller ont. Kan man tala i dessa termer? Vilka etiska utmaningar ställs jag inför som människa? Har jag ansvar för hur jag lever mitt liv? Svaren på de frågorna beror av vem jag uppfattar mig vara.

Kung Davids psaltarpsalm ställer just denna fråga: ”Vad är då en människa?” David ger oss sitt svar genom påståendet: ”Du gjorde honom nästan till en gud.” Det är ett svar på vår fråga. Det ges i dag andra svar. Ett av dessa är när man endast ser människan som den nuvarande produkten i en evolutions­kedja genom miljarder av år med uppgift att föra släktet vidare i avvaktan på nästa utveckling. Vem är jag då som människa? [1]

Är det möjligt att komma till insikt om vem jag är som människa och hur jag skall leva? De bibliska utsagorna återger ofta människors upplevelser av att vara förlorade och deras sökande efter räddning, frälsning. Var ligger denna räddning? Thomas Merton – trappistmunk och en av vår tids ledande teologer och författare – menade att avgörande för människans räddning är ”en fullkomlig upptäckt av vem människan egentligen är”.

Den långa raden renhållningsarbetare bar på en och samma hälsning till alla de mötte. I deras budskap låg det en oerhörd utmaning. De talade om för andra att också de var människor. De ville inte längre leva fråntagna sin värdighet – som icke-människor. Den upplevelsen delar de med ett otal andra människor och media ger oss oupphörligt nya exempel.

Då vi i Missionskyrkan på 1960-talet arbetade med frågan att ta upp arbete i Ecuador gavs oss en bild av den spänning som fanns mellan indianer och vita. Många vita såg och behandlade indianer som hundar. Detta fick till följd att indianerna såg sig mindrevärdiga. Stillatigande underordnade många sig de vitas förtryck – betedde sig som de vitas hundar.

Vid en internationell skolkonferens i Göteborg fick jag lyssna till pedagogen Paulo Freire. Han hade blivit känd över världen genom sin bok Pedagogik för förtryckta. Han framträdde åldrad och i sin gestalt inte stor för världen men för många storartad i sitt arbete för att ge fattiga och förtryckta människovärde.

Verksamheten han bedrivit hade fört honom i landsflykt. Utmaningen såg han i den avhumanisering som ägt rum hos dessa förtryckta som fört dem till en rädsla för frihet. Han slog fast att ”frihet är inget man får, den måste erövras” och att de förtryckta har en historisk uppgift: ”att befria sig själva och sina förtryckare”.

Freire sökte skapa verktyg för att människor skulle medvetandegöras. Hans pedagogiska modell utgår ifrån att människan är ett subjekt med möjlighet att utveckla ett allt rikare individuellt och socialt liv. Men det han sett hos många var hur de präglats till passivitet och omedvetenhet. För Freire handlade det om att skapa medvetenhet genom gemenskap och utbyte med andra människor. Det berättas att han vid konferenser plötsligt var försvunnen. Man fann honom så i livlig gemenskap och samtal med människor som han relaterat sig till där han var i utövande av sin pedagogik – att tillsammans bli medvetna om vad det är att vara människa.[3]

Ett annat liv är titeln på Per Olov Enquists memoarbok om sitt liv i högsta framgång som författare och kulturmänniska till ett liv i yttersta misär under ”spritajävulen”. Han ställer frågan: ”Var man egentligen en människa.”

Han kämpar febrilt ”för att försvara det som är han själv”. I sina egna ögon uppfattar han sig ha en ”utomordentlig klarsyn” med en intellektuell självaktning som dessvärre möjliggör ett fortsatt supande. ”Men den lilla skrikande människan där under som påstår sig vara ett slags människa?”

Samtidigt bär han med sig minnena från en uppväxt i en sträng och ändå varm fromhet. Denna har han lämnat men ännu lever en av dess trossatser. ”Det liv man fått sig tilldelat av någon, det som var det riktiga livet, och det enda.”

En natt vaknar han och sätter sig upp i sängen och börjar trotsigt och förebrående be: ”Jamen jag har ju försökt, och jag har kämpat, men tacken är att du gett mig denna kemiska förgiftning, denna har du givit mig, du eländige Gud!” Hans tålamod börjar ta slut och tankarna för honom till att avsluta sitt liv. ”Men då hade Gud, om han fanns, i alla fall talat till honom.” Tack vare Guds – eller vem det nu var – tilltal kunde han somna om ännu en morgon. Han hade ju själv skrivit i en av sina böcker till trasiga människor att ”det gives alltid något bättre än döden”. 

I sin kamp för att som människa överleva inser han att man någon gång själv måste ta ansvar för sitt liv. Han gör det. Men hur skall han bli befriad från det han blivit tjudrad vid. Hans tankar går till gudsmannen Job i dennes prövningar. Fanns det en Gud borde denne berätta om hur befrielsen skulle komma.

”Ingen skall tvinga fast mig i detta helvete för då hava dessa gjort upp räkningen utan Elofspajken… är jag ändå inte något slags människa, om än det är köksrester kvar av mig; hade jag inte just påbörjat denna flykt eftersom jag skulle försvara min mänsklighet in i det allra sista?” Han beslöt att inte ge upp. Varifrån kom denna ursinniga livsvilja – eller var det dödsvilja – var hans egen fråga. Medan människor omkring honom uppfattade hans fortsatta drickande som en önskan att dö såg han sig själv liggande i en isvak kämpande som ett djur för att komma upp. ”Du ville ju dö. Far åt helvete. Han vill leva.”

Till sist kommer han med andras hjälp upp ur vaken. Utan fortsatta lögner ser han människans ansikte komma fram med bevarad självrespekt. Han upptäcker att han fortfarande – efter alla dessa fjättrade år med skrivkramp – kan skriva. Han var räddad. ”Vad skulle han kalla det? Ett mirakel?” Var fanns förnuftet i det som nu hände. En ny bok tar form – en bok om återuppståndelse! Det var ”den lilla resten av okrossbar människa” som skulle klara av återuppståndelsen. ”Han visste att han var räddad.” [4]

Mina tankar går till mitt sammanträffande 1986 med ”de galna mödrarna” i Buenos Aires i Argen­tina. Mödrar, hustrur, och döttrar till de försvunna hade varje tors­dags­kväll se­dan 1977 vandrat runt torget Plaza de Mayo vid presidentpalatset i protest mot den argentinska dik­taturens och militärens mord på deras anhöriga. Varje år har de ge­nomfört en dygnslång motståndsmarsch för att om möjligt tvinga fram i ljuset vart deras fäder, makar eller söner tog vägen då de bara hämtades och försvann.

Då jag stod där i min beundran och solidaritet med dem kom en av kvinnorna fram till mig. Hon var maka till en av två parlamentsledamöter som mördats. Med stor intensitet och djup vrede berättade hon om vad som hänt och ut­göt sin ilska över de styrande i den militär som utövade detta förtryck och dödat dessa som vågade fackligt, politiskt eller på annat sätt ge uttryck för sin protest. Inte minst upprördes hon över att många av dessa fått sin utbildning i och genom USA:s försorg.

Någon vecka innan hade jag suttit med min gode vän Eduardo från Uruguay. Han var min tolk då jag träffade och fick lyssna till ”de galna mödrarna” i Montevideo. Åskådligt och med känsla gav dessa sina vittnesbörd om de anhörigas försvin­nande. Jag insåg att Eduardos mor kunde varit en av dem. Som fackligt aktiv hade han inte sovit i sitt hem utan på annan plats och hustrun med döttrarna för sig. Militären kom för att hämta honom och omringade hans hus. En granne fick iväg en varning till honom och han flydde till Argentina. Militären väntade i tre dygn sedan kom en lastbil och man tömde hans hem. Hustrun och barnen lyckades också ge sig iväg och fann honom bland katolska vänner i Buenos Aires. Men inte heller där var de i säkerhet utan fick möjlighet att ta sig till Sverige.

Runt om i vår värld har människor fråntagits rätten att vara människor. Många har stått upp för att få vara vad de är – människor.

Paulus står en dag inför areopagen i dåtidens kulturella huvudstad Athen och förkunnar Kristus. Han knyter an såväl till athenarnas gudsdyrkan som till de samtida skalderna. Han ifrågasätter och angriper inte utan utvecklar, fördjupar tankar som redan fanns om människan, världen och Gud. [5]

En avgörande uppgift för kyrkofäderna var att inkarnera den kristna tron i dåtidens grekiska kultur. I Anthiochia, den tredje staden i det stora Romarriket övergick man tidigt från arameiskan till grekiskan i förkunnelsen. Uppdraget för dessa kyrkofäder var att å ena sidan visa på den kristna trons öppenhet mot tidens tankar och filosofiska system och å andra sidan klart deklarera det unika, djupt förankrat i Jesu person, hans död och uppståndelse. Det kristna budskapet var universellt och hade därför beröringspunkter vart det än förkunnades i kulturerna det mötte.

Paulus och kyrkofäderna tacklade samma frågor som människan och kyrkan i dag har att ta ställning till. De hade inte ett enkelt och gemensamt svar på frågan vad människan är. Den bearbetades i nära samband med frågan om vem Jesus var och vem Gud är. Som kristna har vi samma problematik framför oss. Hur skall vi förhålla oss till vår tids idéströmningar? Hur skall vi relatera vår tro till all den kunskap som vetenskapen i dag tar fram och som ibland uppfattas som ett klart ifrågasättande av kristen tro? Är det möjligt att forma vår tro i såväl tydlighet som öppenhet, en tro som varken är ”  såväl tydlighet som öppenhet, en tro som varken är foglig eller ängslig.avstår från de falska, låt oss uppta deras bästa ord foglig eller ängslig?

Är evangeliet och kristendomen i fullständig konflikt med världen och det omgivande samhället? Eller finns det anknytningspunkter och något att lära av andra tolkningar av människan och hennes värld?

”Vad har Athen att skaffa med Jerusalem? Vad finns för likhet mellan Akademin och Kyrkan? Mellan heretikerna och de kristna?” Det var kyrkofadern Tertullianus frågor i det andra århundradet för kyrkan. Hans svar var ett avståndstagande från de idéströmningar som präglade hans samtid och då inte minst de tankar som de grekiska filosoferna gett världen.

Kyrkofader av annat slag var Klemens av Alexandria. Han och hans lärjunge Origenes var med om att forma den berömda katekesskolan i Alexandria. Staden utgjorde i denna tid ett av den kristna kyrkans starkaste bildningscentrum. Klemens menade att Jesus gett kyrkan ett avgörande uppdrag till mänskligheten – att förkunna evangeliet. I det uppdraget gick det inte att bara avfärda andra tankevärldar som grekisk filosofi och litteratur. I katekesskolan räckte det inte med att läsa teologi. För Klemens var tron och filosofin, evangeliet och den profana utbildningen inte på kollisionskurs. För honom stod tydlighet och öppenhet i samklang med varandra. De förutsatte och förstärkte varandra.

Något tidigare hade Irenaeus av Lyon utformat en kristen skapelseteologi i vilken inkarnationen – att Gud blev kropp, människa i Jesus var avgörande. Med den grundstenen tog han spjärn mot den tolkning av människan som genom alla tider utgjort det svåraste hotet med sin förvanskning av den kristna tron – förandligandet av evangeliet, gnosticismen. Dess grundidé är synen på en kluvenhet hos människan mellan ande och kropp. Detta tog Irenaeus avstånd ifrån. Den Gud som i Sonen framträdde som kropp, som människa var människans skapare. Jesus underkastade sig den mänskliga tillvarons villkor. Den Gud som tog gestalt i en kropp tillerkände därmed köttet en del av sin skapelse.[6]

En av de senare kyrkofäderna, Johannes av Damaskus skrev en lärobok i trons grundsatser där han sökte teckna en kristen helhetssyn. Den var förankrad i de bibliska texterna med samtidig öppenhet för att lära av andra. ”Kan vi dessutom plocka någon nyttig frukt hos de utanförstående är detta ej förbjudet. Låt oss vara beprövade växlare, som samlar de äkta och rena guldmynten och avstår från de falska, låt oss uppta deras bästa ord men kasta deras löjliga gudar och underliga myter åt hundarna.” [7]

 

Den gud som inte finns

”Den gud som inte finns, det är han som tänder min själ i lågor.

Som gör min själ till en ödemark, till en rykande mark,

till en svedjemark som ryker efter eld.

För att han inte finns.

Det är han som frälsar min själ genom att göra den utarmad och förbränd.

Den gud som inte finns. Den fruktansvärde guden.”

Pär Lagerkvist växte upp i ett kristet av pietismen präglat hem. Inte minst hans mors fromhet satte djupa spår hos honom. I ett brev från modern, visserligen darrhänt skrivet, upplevde han minnena från uppväxtåren. Det handlade om vinbärsbuskar och körsbärsträd och hade en lukt av trädgårdsgång och lavendel. Men där andade han också in aftonsång och söndagsfrid.

Han visste hur denna fromhet hade växt fram. ”Nu vänder mor sitt bibelblad och följer skriften rad för rad, där Herrens gärning träder fram så dunkel, allvarsam. Men när hans ord syns alltför stort och alltför väldigt den han gjort, då sitter hon i skymningen och finner frid i den… Hon knäpper sina händer hop på djup och outgrundlig bok. Då faller stilla över den, den dunkla aftonen.”

Det han fått med sig från hemmet kolliderade med mötet med utvecklingsläran. Den tolkning av Skriften i bokstavstro och som lärobok i naturlära som präglade – och präglar – många kristna krockade med naturvetenskapen. För Lagerkvist kom frågorna om evigheten och Guds tystnad. ”Vad är stort och tomt som evigheten, vad är tyst, förtegat såsom du, o Gud?” Så föddes hos honom – som för många andra – en ångest och hjärtats tysta skri.

I stället för tro var rubriken på dikter han gav ut, men hans brottning med livsfrågorna och oförlöst längtan fanns kvar. ”Har du mött den unge konungen i dag? Han som går omkring och köper lump och skrot. Har du sett hans ljusa anletsdrag, har du fallit ner i stoftet vid hans fot? … Varför kommer ej min konung hit i dag? Tomt och öde är mitt liv, och fullt av hot. O, jag törstar, törstar efter dina anletsdrag, efter ljuset vid min konungs fot.”

Lagerkvists sista diktsamling var Aftonland. Här finns på nytt frågorna och längtan. ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro?” Han är inte ensam med sin ångest eller sin längtan men kampen är hans egen. Han begär det oerhörda, vill få svar men får bara fråga. Han önskar ljus men tycker det är han själv som brinner. Han får bara leva.

Samtidigt kommer han inte ifrån minnena från uppväxttiden. Varför vet han inte. Men någon hade gått förbi hans barndoms fönster och andats på det? Men vem var denne någon som bara gick förbi i natten och lämnade honom övergiven?

”Vad upplevde jag den kvällen, höstkvällen när jag gick efter ved åt mor? Jag minns den så väl, ingen kväll minns jag som den. Det var då jag för första gången såg stjärnorna… Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig… När jag kom till mor igen och lade ifrån mig vedträna vid köksspisen märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte. Men när jag gick och satte mig på min pall långt borta från de andra var jag inte längre något barn.”

Något hade hänt hos honom men där på avstånd från de andra var det ingen som la märke till det. Vi får ofta brottas med våra innersta frågor för oss själva. Liksom den längtan, förtvivlan som finns där och som Dan Andersson uttryckte i orden ”vi hade en styrman en gång uti barndomens dar, en skäggig kapten var Gud Fader, en älskande far”.

Lagerkvist var träffad. Men av vem? ”Vems är handen som slungade spjutet, vem är spjutkastaren? Någon måste ha kastat det och att döma av kraften bör det ha varit en mäktig hand. Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret, vem är spjutkastaren? Det är jag den genomborrade som frågar.” Och så detta tunga smärtsamma konstaterande: Varför talar jag om en spjutkastare som inte tror på någon kastare? Men det hade träffat honom. Han som inte trodde på det han flydde ifrån. Vad var det han flydde ifrån? Var det ”den gud som inte finns, den fruktansvärde guden”?

I sina dikter ger Lagerkvist ord åt den problematik många erfar i kampen med livsfrågorna – konflikten mellan tro och vetande. Hur spjärnar man mot den bild av Gud man lever med – en grym gud utan barmhärtighet.

”Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på något som inte finns? Varför förhåller det sig så? Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret. Men varför finns ropet?” Många säger sig i dag inte tro på någon gud eller något högre väsen. Samtidigt erkänner många att de i svåra stunder ber och ropar till någon de annars inte söker. Är det någon som lyssnar?

Har någon som Lagerkvist återgett så personligt den enskilda människans bearbetning av livets djupare frågor? Den tid vi lever i med sitt uppskruvade tempo och med alla sina erbjudanden av ting och upplevelser kväver hos många dessa frågor. Många flyr från det inre ropet om vem man är som människa.

I diktsviten ”Skapelsemorgon” finner vi fågelungen som inte kan glömma handen i vilken hon föddes och den underliga främmande lukten i dennes hand som lät henne födas – en skaparhand. I en följande diktstrof ger Lagerkvist ord åt Skaparens upplevelse av att fågelungen lämnat sin skapare och inte tycks komma tillbaka. ”Jag är redet som längtar efter sin fågelunge. Jag är skaparens tomma hand.”

”Den gud som inte finns” lämnar oss inte oberörda. För den som är mitt i livskampen återkommer aningen om att det finns ”något bortom bergen, bortom blommorna och sången… något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt”. Här finns den personliga livskampen som inte bara gäller åsikter och ställningstaganden i skilda frågor. Det handlar om den enskilda människans sökande och längtan som söker stänga skaparen utanför sin värld – utan att lyckas.

Någon har låtit mig födas. Denne någon vill innesluta mig i sin skapande hand. [8]

 

Den fördolde guden

I Psaltaren möter vi människors vånda inför den Gud som tycks ha dragit sig undan – den Gud som inte längre svarar på människors nödrop. Där finns längtan efter ”den levande Guden”. Där finns våndan. ”Djup ropar till djup… Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande… Skaffa mig rätt, o Gud, ta dig an min sak! Du är min Gud, min tillflykt. Varför har du stött bort mig?”

Lagerkvist skriver om den gud som inte finns och brottas samtidigt med denne gud. I Psaltarens psalmer finns Gud. Men var är Gud i människans nöd? ”Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand, varför gömmer du den i manteln?” ”Gud, var inte tyst, tig inte, Gud var inte stum.” Från Psaltaren tog Jesus de rop som gick från hans läppar i dödskampen på korset. ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Psaltarens ord ger oss del av människors upplevelser inför lidande, nöd och hot som inte kan förnekas. Varför tycks Gud alltför ofta så frånvarande? ”Du låter mig inte sluta ögonen, jag är utan ro, finner inga ord. Jag tänker på forna dagar, minns längesedan gångna år. Tankarna mal om natten, jag grubblar och söker förstå.” När åldrandet sätter allt djupare spår i kropp och själ eller inför ett omskakande nederlag eller en förlust av sin närmaste kan Psaltarens ord uppfattas alltför sanna. [9]

”Jag är dold för Herren, vem ägnar mig en tanke där uppe i höjden? Bland så många människor märks inte jag, vad är väl jag i den omätliga skapelsen?’… Vem tänker på hans vägar? … Det mesta han gör sker i det fördolda.” Dessa ord är uttryck för Jesu Syraks vishet.[10]

Psaltaren ger oss likväl ett dubbelt perspektiv. Gud tycks å ena sidan ibland tyst och avlägsen från människans vardag. Vid andra tillfällen lyssnar Gud och svarar. ”Jag älskar Herren, ty han har hört min bön om förskoning. Han lyssnade till mig när jag ropade… Jag får vandra inför Herren i de levandes länder… du har lossat mina bojor… Jag ropade till Herren i mitt trångmål. Herren svarade, han förde mig ut i frihet.” Psaltarens budskap ger ord åt tron på en levande Gud med omsorg om människan mitt i hennes liv och sökande och ger oss samtidigt människors frågor. [11]

”Än vandrar gudar över denna jord. En av dem sitter kanske vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö

Han bär ej spira eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”

Så uttrycker Hjalmar Gullberg sin tvekamp med Gud. Är Gud förklädd? Eller är det så att vår blick är alltför slö för det som döljer sig bortom allt det som flimrar förbi våra ögon? ”Vem spelar på en pipa en låt av gryningsluft, för himmelsk att begripa, höjd över allt förnuft? Vem äger lösenorden, flöjtvisans dolda text? Vem spelar på jorden för djur och växt?” Och den personliga frågan: ”Tror du att våren skulle binda sin blomsterkrans på alla dödas kulle, om inte gudar fanns?” [12]

”Det enda som hörs i mörkret är ljudet från en man som andas och prövar sin tro på tomheten, naglar fast sina frågor, en efter en, på ett naket kors.” Det är ord från poeten Ronald Stuart Thomas, anglikansk präst i höglandet i Wales bland fattiga bönder. Han dröjer efter en gudstjänst kvar i tystnaden och mörkret i kyrkan och frågar om det är där Gud döljer sig för hans sökande? Han konstaterar att hans böner stiger mot himlen natt efter natt. Men ”vem är egentligen denne lyssnare som alltid är vaken och ingenting säger”?

I hans poesi finns protesten mot de fattiga böndernas livsvillkor och nöden ute i världen. Han ser deras svårighet att förstå och greppa Gud. De snäva definitionerna fjättrar den Gud som inte går att kartlägga. ”Vad gagnar det att rikta sig till någon som inte låter sig spärras in i begrepp, som är så väsensskild från det mänskliga, vars attribut är tankens negationer, som håller oss på avstånd med sina symboler, hökens och duvans motsatta emblem?”

En dag står han tätt böjd över en blomma och tycker sig förlora fotfästet och störta ned i en närvaro lika gränslös som dess frånvaro. ”Det är en närvaro vars gränser är våra gränser, som kallar oss ut över våra egna bråddjup. Vad kan vi göra annat än nalkas denna allestädesnärvaro genom att förbli i stillhet?” Den frånvarande guden blir närvarande.

Thomas konstaterar att Guds enda allmakt ligger i korset, i den ändlöst självutgivande kärleken. [13]

”Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret

att Du inte finns till, fast jag trodde på Dej…

Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej.

Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.

Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mej?

Jag vore ingenstans.

Jag vore ingenting om Du inte fanns.”

Musikalen Kristina från Duvemåla återger Kristinas djupa vånda inför mötet med livet och ovissheten om Guds existens. Frågan är inte bara hennes. Ibland blir den brännande aktuell då livet slås i spillror och vi står inför de skiftande tolkningarna av livet som präglar vår tid. [14]

Den gud vi brottas med är inte sällan den gud som av oss formats till vår avbild. Alltför många grubblar inför den bild av gud man lever med. Människan är inte Guds avbild. Gud har blivit människans avbild. En gud träder fram med mänskliga egenskaper på gott och ont. Inför alla de vrångbilder av Gud som människor brottas med blir frågan: Vem är Gud? Den frågan måste ställas inför all ondska och lidande i världen.

Augustinus berättar i Bekännelser om hur förtvivlad han blev vid sin bäste väns bortgång. Den gud han lärt känna var inte den gud som såg och förstod hans förtvivlan. Gud var för honom inte ”en levande och påtaglig verklighet”. Hans gud var ”en fantasins föreställning och en villfarande människotanke”. När han sökte lägga av sin börda på denne egne gud föll hans börda genom det tomma intet ned på honom själv. ”Vart skulle mitt hjärta fly från sig själv och vart skulle jag fly från mig själv?” [15]

Vad det är att vara människa har i hög grad att göra med frågan om Gud finns – och i så fall – vem Gud är och vem Jesus var och är. De frågorna är avgörande ur såväl kristet som annat perspektiv. Finns det en skapare bakom människan och hur kan vi i så fall lära känna denne? Är det sant att den som lär känna Jesus lär känna både Gud och sig själv?

Vem är då Gud? Den frågan hör samman med frågan om vem Jesus var. Men vem var – och är – denne Jesus från Nasaret? Jesus ställde frågan vem han ansågs vara. Kristen tro förkunnar honom som Sonen. Jesus sa till lärjungarna vid deras önskan att få se Fadern det ofattbara att den som ser honom ser Fadern. [16]

Evangelierna ger oss bilden av den lidande och korsfäste Jesus. Efter det att kyrkan allierat sig med statsmakten genom kejsar Konstantin trädde en annan bild fram – Jesus som Allhärskaren, Pantokrater. Det var en bild av Kristus som segraren som stämde väl överens med en kyrka i nära samverkan med makten. Triumfkrucifixet är en bild där korset förvandlats till kungatron i skarp kontrast till bilden av den torterade, sårade Jesus – krucifixets Jesus som på nytt träder fram inte minst bland förtryckta folk.

Bilden av Jesus skiftar. Där finns ikonmålningarnas inbjudande Jesus som i likhet med Thorwaldsens Kristus ger oss sin välsignelse. Där finns Mästaren som kallar till pilgrimsvandring. Där finns Jesus som en i högsta grad rättskaffens människa och ideal för andra utan några himmelska drag. Där finns den Jesus som tog strid med sin tids mäktiga religiösa ledare och ställde sig på de svagas sida.

Paulus hävdade att människan har kunskap om Gud. Hon känner till sanningen men förnekar denna genom sitt uppträdande. Ingen kan se Gud men Gud ger sig till känna genom sina verk. Alltsedan världens skapelse kan vi lära känna hans väsen om vi inte sluter oss inför hans uppenbarelse. Jag återger här den tyska översättningen av dessa Paulus tankar i Romarbrevet då jag uppfattar att den klarare än den svenska ger oss Paulus övertygelse: ”Sie kennen die Wahrheit, aber sie verleugnen sie durch ihr Verhalten. Denn was Menschen über Gott wissen können, ist ihnen bekannt. Gott selbst hat es ihnen bekanntgemacht. Zwar kann niemand Gott sehen; aber er zeigt sich den Menschen in seinen Werken. Weil er die Welt geschaffen hat, können sie seine ewige Macht und sein göttliches Wesen erkennen, wenn sie sich nicht dafür verschliessen.“ [17]

Människan har – för Paulus – av naturen skrivet i sitt hjärta vad som är rätt, ett samvete som anklagar då hon handlat orätt. Han ser människans bortvändhet från och förnekelse av den Gud – som finns – som orsak till hennes vilsenhet och orätt. Människan ”håller sanningen fången i orättfärdighet”.

För Paulus är Jesu framträdande Guds handlande för att människan skall upptäcka den Gud – som finns – men blivit ”en okänd gud”. Gud är inte långt borta från någon enda av oss. I honom är det som vi lever, rör oss och är till. Det är kristen tro. [18]

 

Tro och vetande

Jag har under några år behandlats för cancer. För några år sedan opererades min prostata bort. På grund av köerna för behandling dröjde det ett halvår innan operationen blev av. Läkaren gjorde då ett mycket gott arbete för att avlägsna cancercellerna. Men han konstaterade efter operationen att det inte var säkert att detta lyckats eftersom cancern trängt ut utanför prostatan. Efter några år gav sig cancern på nytt till känna. Det beslutades att genom strålning söka ta ”död” på dessa livshotande celler. Fem dagar i veckan under sju veckor utsattes härden för strålning. Ett halvår senare fick jag beskedet. Jag var frisk.

Sjukvårdens utomordentliga insatser kom mig till del. Dess starka vilja och förmåga till läkande insatser är för mig levande vittnesbörd om biologins och medicinens ofattbara frammarsch under vår tid. Den vetenskapliga forskningen med dess konsekvenser för livsuppehållande insatser på oss människor inför alla de hot våra liv står inför måste vi vara mycket tacksamma för. Här finner vi människans unika förmåga till reflektion och bearbetning av vad människan är och hennes livssituation. Den biologiska kartläggningen av människan har lagt grunden för den sjukvård som i dag skapar helt annorlunda förutsättningar för hälsa och allt längre liv.

Då jag kritiskt granskar biologin och dess medicinska tillämpning är det för mig viktigt att visa på vetenskapens utomordentliga betydelse för människans dagliga liv och morgondag.

Vi har levt med en för många till synes oöverkomlig klyfta mellan vetenskapen – då inte minst naturvetenskapen – och de humanistiska perspektiven. Detta präglade 1800-talets senare del och början av 1900-talet. Varför uppstod denna klyfta? Och är den lika djup i dag?

Den materialistiska världsbild som underbyggts av naturvetenskapen ses i dag av många som en oundviklig konsekvens och resultat av det vetenskapliga arbetet. Den moderna biologins uppfattning av verkligheten tolkas av nobelpristagaren Jacques Monod. Människan är ensam. Hon har stigit fram genom en slump. Att livet endast är uttryck för fysikaliska och kemiska processer är för Monod ”den enda tänkbara hypotesen, då endast den överensstämmer med fakta grundade på observationer och erfarenheter”. Livet saknar mening. Slumpen har format allt liv i naturen inklusive människan. Bakom människan finns varken en givare eller en upprätthållare av hennes liv. Hon lever ”i universums likgiltiga oändlighet”. [19]

Monod tecknar i dessa ord det som läkaren och filosofen La Mettrie hävdade redan i mitten på 1700-talet i sin bild av människan som L’Homme machine. Andliga, själsliga och mentala faktorer uppfattas som ovetenskapliga. Människan uppfattas som en maskin och naturen som levande materia.

Vetenskapen, framför allt då naturvetenskapen, har genom ett systematiskt och metodiskt inhämtande av kunskap sökt förklara verkligheten. Data samlas in och klassificeras, observationer sker och experiment utförs som analyseras och tolkas bland annat för att om möjligt förutsäga vad som skall ske.  Hypoteser formuleras för att sedan granskas och verifieras. Detta sker genom upprepade experiment där känslor och personliga preferenser skall hållas på avstånd. Frågan är om detta senare är möjligt?

Humanvetenskapernas målsättning har snarare varit att söka förstå människan och hennes handlande. Man söker få grepp om beteenden och mönster i människors såväl enskilda som sociala liv. Det innebär att humanister ställer upp andra hypoteser om livet än den för Monod enda tänkbara. Man fäster avseende vid erfarenheter också av annat slag än de Monod och hans gelikar endast räknar med.

”Ta inte vetenskapen för allvarligt om vi verkligen vill förstå verkligheten… Vi bör noga be­grun­da de veten­skapliga världsbilderna, rätt värdera deras begränsningar och möjligheter, men alltid minnas att världen är rikare och gene­rö­sare än de bilder och synsätt som vetenskapen till­handa­håller. Särskilt gäller det att se, att naturvetenskapens förhållningssätt till världen är myck­­et spe­ciellt och avgränsat – däri ligger dess styrka men också dess svaghet.” Så menar Bengt Gustafsson, professor och astronom, att det vetenskapliga betraktelse­sättet skall uppfattas.[20]

”Den vetenskapliga tillgången till tingen skapas genom en reduktion.” Det visar teologen Knud E. Lögstrup på. Detta ligger i dess metodik att med olika hjälpmedel och undersökningar söka verifiera de antaganden man ställer upp om vår värld. Det är vetenskapens metodiska reduk­tion. Men det sker också en reduktion i sökandet efter själva varandets väsen, vad människan och hennes liv är, då endast det be­vis­bara godtas – en ontologisk reduktion. ”Alla andra frågor än de rent vetenskapliga lämnas utanför.” [21]

Där man tidigare uppfattade att ny kunskap las till gammal har vi fått uppleva att ny kunskap ibland helt raserar tidigare kunskap. Data tolkas ur nya perspektiv. Det sker vad historikern Thomas Kuhn kallade för ett paradigmskifte. Man får överge intagna teorier och tolkningar. Så skedde genom Newtons banbrytande nya tankar om vår värld och hans ifrågasät­tande av dåtidens världsbild. På samma sätt med det revolutionerande nytänkande som Einstein stod för och som till väsentliga delar bröt med Newtons modell av vår värld. Sedan kom kvant­me­kaniken med dess ifrågasättande av uppsatta fysikaliska lagar som satte myror i huvudet till och med på Einstein. [22]

Vetenskapen arbetar med en oerhört väsentlig och spännande uppgift att kartlägga såväl människan själv som den värld vi lever i. Skiftande ”orienteringskartor” upprättas mot bak­grund av den vetenskapsgren man representerar, det perspektiv man arbetar från och de pre­misser man sätter upp. Kartorna är i hög grad en hjälp för oss att tolka verklig­heten. Di­lemmat är då kartan ersätter verkligheten. Denna tolkas utifrån kartan och dess förutsätt­ningar. Det gäller inte minst om männi­skan ses och tolkas utifrån endast ett av de skiftande perspektiv vi kan lägga på människan – psykologins, sociologins, biologins… Är det arv eller miljö? Eller är det arv och miljö?

Avgörande för vår förståelse av vetenskapen är att skilja på fakta och tolkningar. Fakta är de kunskaper som kommer fram genom det vetenskapliga arbetet. Utifrån dessa söker man sedan tolka verkligheten. De fakta man skaffat fram utgör grunden för de tolkningar man gör och söker verifiera för att bli accepterade. Dessa tolkningar kan komma att gälla men sedan kullkastas av nya fakta och de tolkningar man då gör.

Vi måste lära oss skillnaden mellan vad som är faktiskt och vad som är sanning menade poeten Harry Martinsson. Fakta strömmar mot oss i en outsinlig ström. De yr som sand i våra ögon så att ”vi sprattlar i en värld av fakta som i ett snärjande nät”. Han ser en tillvarons klyvning i människan där omväxlande tankarna och känslorna dömer ut varandra. Alltför sällan upptäcker människan vem hon verkligen är. Men möjligheten att sanningen skall träda in i våra sinnen finns om en sinnesändring sker. Sanningen är för Martinsson bortom ”det plock vi kallar fakta”. Vill vi se och möta oss själva sådana vi verkligen är i ett samlat per­spek­tiv? [23]

”Hur förena tro med vetande?

Frågan lär ju vara viktig, kräva starkt arbetande, mycket ivrigt letande.

Dumbom, något oförsiktigt svarar: ”Jo, när tron är riktig, är den vetande’.”

 Är det så som Gustaf Fröding såg det. När tron är riktig, öppen och sökande då är den också vetande – öppen för annat vetande och annan kunskap? Kan jag förena min tro med vetenskapens rön? [24]

Tro och vetenskap är två olika utgångspunkter från vilka vi granskar människan och skapelsen. Avgörande är att detta sker parallellt. Det finns mycket framstående forskare och vetenskapsmän som har en djupt personlig tro. Samtidigt finns det vetenskapsmän som tar avstånd från alla religiösa betraktelsesätt likaväl som religiösa människor som tar avstånd från vetenskapen och dess rön.

”Den obestämda rysning och bävan, som människan känner inför det hemlighetsfulla” var Nathan Söderbloms försök att definiera religionen. Det vittnar om att religionen inte är en yttring som lätt kan fångas in. Religion är gudsdyrkan och rymmer vördnad för livet. Det kan tecknas som en känsla av absolut beroende och bär heligheten som sitt särmärke. Söderblom såg den from för vilken något var heligt.

”Vi måste förstå att tvivla när tvivlet är på sin plats, hävda någonting som säkert när detta är på sin plats, och underkasta oss det rätta där detta är på sin plats. Den som inte kan denna konst begriper inte var förnuftets styrka ligger.” Det är matematikern, fysikern och religionsfilosofen Blaise Pascals tankar om förnuftets både styrka och svaghet. Pascal var forskare och blev tidigt erkänd som vetenskapsman. Han uppfann en räknemaskin, skrev banbrytande arbeten om tomrummet och principen för vätskors tryck som tillämpas inom hydrauliken.

Om allt skulle underkastas förnuftet skulle det mysteriösa i tillvaron tappas bort, menade Pascal. Om i stället förnuftets grundlagar skulle kränkas drabbar detta religionen som då blir ”meningslös och löjlig”. Guds väg är att ”inplanta religionen i förnuftet genom argument och i hjärtat genom nåden”. Gud brukar inte sin makt för att genom våld och hot ”hamra in religionen i förnuft och hjärta”.

Hjärtat uppfattades av Pascal som religionens säte. Gud förnims av hjärtat och inte av förnuftet. Det är trons väsen. Vad menas då med hjärtat? För Pascal var det känslan eller instinkten – människans hemlighetsfulla centrum. Guds skapande verksamhet hos människan uttrycktes av honom som ägande rum i hjärtat. Vi skulle uttrycka det i ”personlighetens innersta”. Hjärtat är för Pascal sätet för människans yttersta kunskap och hennes viljeinriktning. Han gjorde så en skillnad mellan två kunskapsområden hos människan – mellan hjärtats område och begripandets område. [25]

Religionen söker teckna en verklighetsuppfattning för människan. Den vill ge svar på människors frågor om livets mening. Den söker lägga grunden för vår bearbetning av vad som är gott respektive ont. Den arbetar med och återger människors hantering av de allra svåraste frågorna som lidandets och dödens verklighet. Där vetenskapen rör sig inom det mät- och verifierbara sträcker sig religionen bortom detta i tron på att det finns något bortom det gripbara, det vi kan granska och kartlägga.

Begreppet myt kan ha betydelsen att återge något som inte är sant, närmast en saga. Men ter­men myt brukas också om de berättelser i vilka vi söker tolka förståelsen av oss själva och värl­den. Inom religio­nens värld möter vi de reli­giösa myterna – i det språk som är trons moders­mål nämligen det symboliska. De söker ge svar på frågorna om livets uppkomst och är ibland till synes mycket naiva och med skiftande svar på våra djupaste livsfrågor – på frågorna varifrån, varthän och varför.

Det finns myter av annat slag än de religiösa. Den religiösa tolkningen av vår existens sträcker sig bortom de gränser som vårt vetande sät­ter. Detta sker också inom veten­skapen då man utifrån olika fakta söker forma teorier om till­varon och dess uppkomst och då formar de vetenskapliga myterna, vilka söker ge svar – utifrån andra ut­gångspunk­ter – på dessa frågor. Dessa teorier skiftar från tid till tid. Nya upp­täck­ter görs som punkterar tidigare teorier och nya formas.

Min gamle originelle kristendomslärare sa någon dag före vår studentexamen: ”Om jag i dag skulle gå upp och redovisa de kunskaper jag fick lära mig inför min studentexamen hade jag blivit underkänd.” De kunskaper vi fått tillägna oss var inte de han en gång kämpat med. Nya rön och fakta hade format nya världsbilder. Detsamma skulle gälla mig om jag i dag skulle avlägga räkenskap för de jag lärde mig under mina skolår. Vår tid har ställts och kommer att ställas inför revolutionerande nya tankar och uppfattningar om vår värld på grund av det breda och djuplodande vetenskapliga arbete som ständigt pågår.

”Då frågade Pilatus: ”Vad är sanning?” och eko svarade – profeten teg.

Med gåtans lösning bakom slutna läppar till underjorden Nazarenen steg.

Men gudskelov, att professorer finnas, för vilka sanningen är ganska klar!

De äro legio, ty de äro månge, som skänkt den tvivelsamme romarn svar.

Dock syns mig sällsamt, att det enda sanna så underbart kan byta form och färg.

Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Det är inte bara underfundigt det Gustaf Fröding skriver när han ställer frågan om sanningen. Uppenbart är att det som i dag betraktas som sanning kan komma att ifrågasättas i morgon. [26]

Spänningen mellan tro och vetande upplevs i de skiftande svaren på vad en människa är. Konfrontationen hade inte minst sin grund i upplys­ningen och vad som följde i dess spår. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman skiljer på den mjuka respektive den hår­da upplysningen. Den hårda upplys­ningen omfattade fält som ekonomi, teknologi och till stor del naturvetenskapen medan den mjuka innefat­tade etiken, konsten och religionen och också den vetenskap­liga världs­­bilden. Han ser den hårda upp­lysningen som segrande och den mjuka som dess offer. Upplysningen var en ”strävan att förena den vetenskapligt- teknologiska framstegsprocessen med människors frihet och lycka”. Religionernas löften skulle nu uppfyllas på jorden med världsliga medel genom de politiska institutionerna. [27]

Hu­ma­nismen – inkluderande den kristna humanismen – har nära samröre med den mjuka upp­lys­ningen men hamnar ofta i konfrontation med den hårda upplysningen och dess inte säl­lan kontro­versiella värderingar.

Den förändring av männi­skans livssituation och världsåskådning som pågått sedan den veten­skap­liga revo­lutionen är en följd av det som rubricerats som ett förvetenskapligande av världen. För många skall allt un­der­ställas vetenskapens metoder och analyser och tolkas i dess termer och kate­go­rier. Det som inte svarar upp mot detta är inte god­känt. Vetenskapen – inte minst naturvetenskapen – har präg­lat inte bara sitt eget område och tekno­login som följt i dess spår utan snart sagt varje aspekt av det mänskliga livet – i varje fall för stora grupper i sam­hället. Det har fått av­gö­rande konsekvenser för människosynen i det moder­na samhäl­let och omfattar så gott som hela människans situation – hennes na­tur­liga, mo­ra­lis­ka, so­ciala och politiska vara. I dess spår följde objektivism och relativism.

En av vår tids profetiska röster, den finske filosofen och kritiske ana­­lytikern Georg Henrik von Wright uppfattade den mekanis­tis­­ka och determi­nistiska världsbilden som naturvetenskapens ”filosofiska överbyggnad”. Wright såg att den värde­gemenskap som tidigare band oss västerlän­ningar samman med sin förankring i den ge­men­samma kristna kul­turen brutits ned. Det religiösa arvet som håller på att upplösas och för­svinna menade han har följts av ett värdetomrum, ett vakuum där det inte längre existerar all­mänt accepterade måttstockar med vilka man kan avväga och bedöma etiska ställningstaganden.[28]

”Den vetenskapligt utforskade naturen faller utanför det sociala referenssystemet av upplevande, samtalande och handlande personer vilka tillskriver varandra avsikter och motiv. Men vad sker med dessa personer om de successivt inordnar sig själva under naturvetenskapliga beskrivningar? Kommer common sense (sunt förnuft) till slut att inte bara låta sig upplysas av utan också att med hull och hår uppslukas av vetenskapens kontraintuitiva vetande? … Slutpunkten för denna naturalisering av medvetandet är en vetenskaplig bild av människan, uttryckt i fysikens, neurofysiologins eller evolutionsteorins extensionala språk, som fullständigt avsocialiserar vår självförståelse.”

Så tillspetsat formulerar sig Jürgen Habermas, sociolog och filosof, inför hur naturvetenskapen tränger undan andra aspekter av människan. [29]

Ve­tenskapen kan hamna i me­ta­fysisk spekulation samtidigt som vi i dag ser att gränsen mellan fysik och metafysik förskjutits.

Religionen – i väster­lan­det då framför allt kristendomen – har genom tiderna varit den bärande grunden för etiken. Värden och värderingar har varit djupt rotade i de religiösa utsagorna. Vi kan historiskt se tre relationer mellan vetenskap och religion menar idéhistori­kern Kjell Jonsson. De har setts som oförenliga, som av kyrkofadern Tertullianus vilken var direkt negativt inställd till grekernas filosofi och som så ofta på medeltiden såg naturlig kunskap såväl onödig som vilseledande.

Andra har betraktat storhe­terna som två skilda världar, separerade. Grunden till detta syn­sätt la man genom introduktionen under 1200-talet av Aristoteles i den västerländska filoso­fin. Ett sekulariserat lärosystem växte fram och mötte från en del av kyrkan kraftigt motstånd. Det tredje förhållningssättet är att se tro och vetande i harmoni. För detta stod bland andra kyrkofäderna Origenes och Augustinus. För Augusti­nus var vetandet trons bundsförvant. Han hade lärt mycket om skapelsen genom lärda män som han sedan själv kunde bekräfta.  Men samtidigt konstaterade han att dessa filosofer kunde för­utse en solförmörkelse men inte såg den förmör­kel­se som rådde i deras eget inre. De hade mycket sant att säga om det skapade men sökte inte skapelsens mästare – Sanningen. [30]

Relationerna mellan tro och vetande har skiftat mellan dessa förhållningssätt. Galileo Galilei är en av de mest kända som var i konflikt med den kyrka han själv tillhörde som troende katolik. Kyrkan fick honom att förneka delar av sitt vetande. Galilei uppfattade att teologer läste in föreställningar i bibelordet som inte var avsedda. Det gäller inte bara hans samtid. Då vetenskapen presenterat nya upptäckter och gett andra förkla­ringar till det traditionella har många upplevt detta som att Gud trängts tillbaka. Andra ser det som nya uppenbarelser av Guds storhet. [31]

Konflikten mellan vetenskap och religion blir som tydligast då å ena sidan vetenskapen anser sig allena­rådande och underkänner andra försök att tolka människan och hennes livssituation i ett förvetenskap­ligande av världen. Och då å andra sidan religionen ser sig i rollen att en­sam kunna tolka män­niskan vilket vi inte minst möter i fundamentalistiska religiösa kretsar. Bägge dessa synsätt har som utgångspunkt ett motsatsförhållande mellan vetenskap och reli­gion. Mot dessa förhållningssätt står de som ser tro och vetande i sina olika roller och som kompletterande varandra. Vetenska­pen har att arbeta utifrån sina givna ramar – det verifierbara och reprodu­cer­bara. Tron sträcker sig bort­om de gränser som vetan­det sätter.

Kristen skapelsetro har ingen anledning att generellt ifrågasätta naturvetenskapen utan i stor tacksamhet lyssna in dess rön och ta lärdom. Men den kristna tron konfronterar den vetenskap som tror sig kunna ge svaren på människans alla frågor och övergår till att bli livsåskådning.

Vår tids ledande fysiker söker inte något stöd för re­li­gionen i fysiken. Vetenskapen och religionen delt­ar i ”en dialog med två olika dimensioner av tillvaron” menade fysikern Max Planck. För honom existerade var­ken harmoni eller konflikt i deras relationer. Lika lite som man kan tala i de termerna om för­hål­landet mellan musik och botanik går det att göra så om vetenskap och religion. Det handlar varken om att sätta dem mot varandra eller att förena dem.

”Fastän fysiken kanske kommer att lösa problemet med hur universum började, kan den inte besvara frågan: varför bryr sig universum om att finnas till? Jag vet inte svaret på det.” Det är Stephen Hawkings, en av vår tids främsta fysikers, konstaterande. Han ser hur fysiken lyckats sätta upp en unik uppsättning möjliga lagar, ekvationer och ställer så frågan: ”Vad är det som andas liv i dessa ekvationer och skapar ett universum som de kan styra?” Ställd inför frågan om Guds existens lyfte han fram sin fråga. ”Varför bryr sig universum om att finnas? Om du så vill, kan du definiera Gud som svaret på den frågan.” Den avgörande frågan inför skapelsen och dess liv är inte bara hur detta fungerar utan varför det finns till. [32]

Ett stort antal representanter för veten­skap och religion från närmare hundra länder möttes 1990 för att samtala om att bevara och vårda jorden. I det upprop som antogs konstaterade man att det som betraktas som heligt bör behandlas med större om­sorg och respekt samtidigt som en bredare och djupare förståelse av vetenskap och teknologi behöver utvecklas. Man slog fast att även om företrädare för naturvetenskap och religion inte kan utveckla en gemensam syn på uni­versum och livet borde man kunna komma överens om att behandla människans hem och kosmos i dess helhet med helig vördnad och omsorg. [33]

Vi lever i en ganska märklig tid. TV kom och ger oss möjlighet att se allt större delar av vår värld och dess människor. Datorerna kom där de första var alltför stora att brukas privat och där de i dag arbetas in i allt mindre utrymmen och täcker allt större områden. Allt fler upptäckter görs. Allt mer kartläggs. All större kunskap skaffar vi oss om det mesta – och ändå inte om det mest avgörande: vad livet är och hur vi skall hantera och gestalta det.

Ju mer ingående alla våra organ och deras funktioner, deras inre struktur och de biokemiska reaktioner som äger rum i dem beskrivs, desto mindre tycks vi förstå själen, syftet och meningen med det system som de tillsammans utgör och som vi upplever som vårt unika ’jag’… Experter kan förklara vad som helst i den objektiva världen för oss, ändå förstår vi våra liv mindre och mindre. Klyftan mellan det rationella och det andliga, det externa och det interna, det objektiva och det subjektiva, det tekniska och det moraliska, det universella och det unika, blir allt djupare.

Det är statsmannen och dramatikern Vaclav Havels upplevelse av vår tid. Men han är inte utan hopp utan tycker sig se att en förändring är på gång. Hoppet sätter han till människans bejakande av existensen av någonting som är större än människan själv. Men det förutsätter att vi visar ”respekt för livets mysterium, för universums mysterium, för mysteriet av vår egen existens”. [34]

Många lever i dag i en tillsluten värld. Man tror att det enda som existerar är det synliga, det mätbara, det som är möjligt att undersöka. De filosofiska och naturvetenskapliga riktningar som förnekar metafy­siken, det som ligger bortom det syn- och mätbara, frånsäger sig därmed möjligheten till en djupa­re förståelse av människans villkor. Det finns en risk att vi så vänjer oss vid denna tolkning av verk­lig­heten att vår värld blir sluten, att våra försök till diagnos av våra liv och världen enbart bärs upp av ett vetenskapligt betraktelsesätt.

Paulus konstaterade att ”världen” inte lär känna Gud. Han frågade var de visa, de skriftlärda och världens kloka huvuden fanns inför det budskap han själv ställts inför och fått uppdraget att förkunna. Trots att människor omges av den Guds vishet som skapelsen bär vittnesbörd om lär man inte känna Gud. ”Judarna begär tecken och grekerna söker vishet.” Det är en sanning som inte bara gällde Paulus samtid. Men, fastslår Paulus, ”vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna”. Kristen tro och dess budskap om en Kristus som blivit korsfäst var och förblir en dårskap för alltför många. [35]

Förnuftet, rationaliteten kan beröva människan den grund som religionen utgjort i hennes tolk­ning av livet men kan varken utrota eller uppfylla de behov som religionen svarat upp mot hos människan. Tolstoj hävdade att ”de skriftlärda” lider av en illusion att alla rationella frå­ge­ställningar också skulle vara strängt vetenskapliga problem. ”Den som tror att vetenskapen kan lösa livsåskådningsfrågor är lik en som menar, att om man tillräckligt länge och noga betraktar ett föremål från en sida, så kan man småningom se det från alla sidor, och även komma underfund med hur det ser ut inuti.” [36]

 

Den rätta tron – en frisk tro

Jag vandrade en dag tillsammans med ett par föräldrar i anslutning till en fredsmarsch. De tillhörde bägge missionsförsamlingen på orten. De delade med mig den börda de bar på. Deras ungdomar hade lyssnat och tagit till sig en förkunnel­se om en tro som utgav sig för att vara den rätta tron med underkännande av andras tro. De hade nu dragit sig undan sina troende föräldrar som upplevde en djup smärta.

Svartklädda schartauaner eller kvinnor med en hårknut på nacken är bilder från svensk fromhet. I alla tider har religiösa företrädare med bakgrund i tolkningen av sin religion avskärmat sig från andra människor – ibland företrädelsevis genom yttre beteenden men ibland också reellt.

Företagare hemmahörande inom Plymouthbröderna har blivit kända genom att de vägrat teckna avtal för sina anställda med facket. I det dessa betecknar som rätt tro ingår att man som religiös grupp strävar att leva avskilda från andra och samhället. Man anser sig inte kunna bo under samma tak eller äta vid samma bord som icke-medlemmar för att inte besudla sin renhet. Om någon inom familjen inte bekänner sig till denna tro kan man bryta bordsgemenskapen med denne. Barnen sätts på undantag i skolan.

Kyrkorna har genom historien – i likhet med andra religioner – ställt kra­v på den rätta tron. Det­ta bygger på förutsätt­ningen att det finns något som kan rubriceras som rätt tro. Då religionen får karaktären av dogmatiska formuleringar av såväl dess trossatser som dess etiska värde­ring­ar lägger detta en grund för att tala om både rätt tro och rätt moral, som då närmast kan betecknas som dogmatism och moralism.

Den rätta tron relateras i första hand till rätta ord och formuleringar och kopplas så primärt till vårt förstånd och huvud. Förutsättningen är övertygelsen att tro kan och primärt skall ta gestalt i dogmer tecknade i bekännelseskrifter. Att tro berör hela människan och därför inte minst har sitt säte i vårt hjärta – gäller hela vår varelse – har tappats bort. Be­greppen rätt lära och rätt tro brukas varken av Jesus eller av Paulus. De finns inte i Nya testamentet. Det är naturligtvis ganska anmärkningsvärt med tanke på vad dessa begrepp betytt i kyrkohistorien och då inte minst som en avgörande orsak till den sön­der­trasade kyrka vi har i dag.

I judisk och kristen tro har det uppfattats att det finns kloka skriftlärda män som känner Gud. Dessa förstår och formulerar, fångar in tron i rätta trossatser och kontrollera den. Jesus ställer allt detta på huvudet genom sina ord om att evangeliets hemlighet blivit fördolt för de lärda och kloka och att det uppenbarats för dem som är som barn. [37]

I vårt bruk av språket får vi inse det avgörande i människans hantering av livsfrågorna och grundläg­gande i de religiösa tolkningarna av vår värld. Språket är varken till för – eller till­räckligt för – att rymma verkligheten utan är oss givet för att söka tolka denna. Gud går inte att fånga in i mänskliga formuleringar. Då bokstavstron, fundamen­ta­lismen, tar över fjättras männi­skor i reduceringar av såväl sig själva som föreställningarna om Gud. För den troende gäller att bor­tom ord och formu­leringar finns Gud. Gud är något vida mer än det som kan fångas in i trosbekännelser. ”Vi kan aldrig kontrollera Gud med vårt språk, vi kan aldrig stänga Gud inne i våra formler…” [38]

”Wenn sich jemand darauf beruft, dass er Gott kennt, zeigt er damit, dass er noch nicht weiss, was Erkenntnis Gottes ist.“ Att tro sig ha lärt känna Gud, förstå Gud och i ord och färdiga formuleringar teckna Gud är att visa att man inte förstått vad kunskap om Gud är. [39]

Vår kunskap om Gud är begränsad är Paulus övertygelse. Den tyska översättningen brukar ordet ”styckverk”. Vad vi ser och uppfattar är en gåtfull spegelbild. Då Paulus brukar denna bild gör han det med bakgrund i att dåtidens speglar var metallskivor. En dag skall vi se ”ansikte mot ansikte” – få en kunskap som inte längre är ett styckverk. [40]

Paulus tar i breven till sina medarbetare upp frågan om den kristna tron och brukar då formule­ringarna den sunda läran, en sund förkunnelse och att vara sunda i tron. Grundtextens ord kan också översättas med ordet frisk. Till sin unge medarbetare Timotheos skri­ver Paulus att denne skall undervisa utifrån ”vår herre Jesu Kristi sunda ord”. Han talar om en sund förkunnelse, i tro och kärlek och skriver: ”Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar.”

Till en annan av medarbetarna, Titus, skriver Paulus om pratmakare som förvrider huvudet på andra och vänder upp och ner på hela familjer. Han manar Titus till en sund undervisning för att de som lyssnar skall bli sunda i tron. Ersätter vi ordet sund med ordet frisk blir detta än mer utmanande. [41]

Den rätta tron fokuserar tron till huvudet. Begreppet den sunda tron breddar tron att omfatta och gälla hela människan. Detta helt i överensstämmelse med det bud som var grundläggande för Jesus: ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd och din nästa som dig själv.” Kristen tro handlar primärt inte om dogmer utan om liv – i relation till Gud och till sin nästa. I detta får ”hela vårt förstånd” vara med tillsammans med vår viljekraft och vårt känsloliv – med vårt ”hjärta” som uttryck för vårt innersta väsen. [42]

Vad är en frisk undervisning? Är det en förkunnelse som svarar upp mot vad vi önskar höra? Eller är det en som bryter mot våra invanda mönster och bränner till?

Mycket skulle ha vunnits i kyrkans historia om man valt terminologin sund tro och lära i stället för begreppen rätt tro och rätt lära. Det finns mycket i religionens – inklu­sive den kristna trons – värld som varit och är osunt – uti­från vilket bör­dor läggs på människor i stället för att lyfta och bära.

En problematik vi ställs inför i bibeln är synen på kvinnan. I avsnittet om skapelsen läser vi: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Människa står för man och kvinna – till Guds avbild. Paulus å sin sida skriver att mannen är ”en avbild och avglans av Gud” medan ”kvinnan är en avglans av mannen”. Han låter den andra berättelsen om skapelsen där kvinnan skildras som skapad ur mannen ta över och fördunkla den första. Den tidigare rabbinen Paulus är kvar i den tolkning av kvinnan som de judiska lärde gjorde och inte längre såg kvinnan som Guds avbild utan som en avglans av mannen.

Paulus driver detta vidare och hävdar att mannen inte skapades för kvinnan utan kvinnan för mannen. Än mer betänkligt blir det då han hänvisar till naturen att det är en vanära för mannen att ha långt hår medan det är en heder för kvinnan att ha långt. Vi kan varken hänföra våra saxar eller våra seder till naturen. Paulus syn på kvinnan mildras något av hans ytterligare kommentar: ”Och ändå: i Herren kan inte kvinnan tänkas utan mannen och inte heller mannen utan kvinnan.” [43]

Vad är rätt? Den som enbart låter sig styras av vissa texter står inför att välja – den första eller den andra skapelseberättelsens ord om kvinnan.

En annan fråga som vållat stor problematik utifrån enskilda bibelord är kyrkans syn på homosexualiteten.

Efter gudstjänsten i en av de församlingar jag tjänat var vi några stycken hembjudna till Börje och Fredrik. Deras hem var fyllt av grönska i de mest skiftande former med en inbjudande veranda där man kände sig sitta ute i naturen. Ute i trädgården fanns bikuporna från vilka jag fick min honung. Dessa naturvänners kärlek till skapelsen tog sig uttryck i församlingslivet där vi fick avnjuta deras goda soppor. En tacksägelsedag då vi firade skördefest kom gudstjänstdeltagarna vandrande mittgången fram med det av naturens rikedom som de tagit del av. På axlarna bar då Börje och Fredrik in en vinstock med dess frukter.

Börje och Fredrik lever i partnerskap med varandra. Det var inte utan problematik när de hälsades välkomna till församlingen. Några av medlemmarna lämnade då församlingen. Under mitt år i församlingen mötte jag dessa två i skiftande uppdrag och med stort förtroende. Deras vinstock hade varit en påminnelse om Jesu ord: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt; utan mig kan ni ingenting göra.” Det är en levande realitet för Börje och Fredrik. [44]

En kollega berättade för åtskilliga år sedan vilka upprörda känslor och kritik det hade väckts mot honom i församlingens styrelse då han offentligt gett ett erkännande av homosexualiteten. Det man inte var medveten om i styrelsen – men som han visste – var att en av styrelsens medlemmar var homosexuell. Vad den debatten väckte för känslor hos denne kan man bara ana sig till.

De homosexuella har inte haft erkännande som godkända människor varken i samhället eller i våra kyrkor. Ett vittnesbörd från en kristen och homosexuell som återges i Svenska kyrkans utredning kring des­­sa frågor är för mig som pastor ett närgånget allvarsord. Det är vad den mycket aktade och framstående kulturpersonligheten Pontus Wikner lämnade efter sig vid sin död 1888 – en postum bekännelse om ett helt livs lidanden som homosexuell han inte vågat avge tidigare utifrån tidens syn på de homosexuella:

”I läkare och lagstiftare, jag besvär Eder vid allt vad I akten heligt att I bereden någon hjälp åt mina bröder. Till prästerna kan jag icke tala: de äro hindrade av den mosaiska och paulinska bokstaven. Om några årtusen­den skall väl ändå mosaismen i kristendomen vara död, och då skall även en präst kunna vara barmhärtig. Nu vore det orimligt att begära.

Men till Eder, läkare och lagstiftare, ropar jag ur min grav. Du man, som läser detta och äger någon makt att göra något det minsta för mina likars frigörelse, min här uttalade bön skall följa dig genom dag och natt, genom sömn och vaka, genom glädje och smär­ta, ty jag beder i den eviga rättvisans namn, som var äldre än Mose lag, och skall överleva den: min bön är riktad emot den grymhet, som om den vo­re medveten, är större och mer raffinerad, än att en djävul ur nedersta helvetet skulle orka att utöva den. Och en sådan grymhet är sanktionerad i kristen lag. Männi­ska, skriv ej Guds namn under en sådan lag.” [45]

Kyrkors syn på kvinnor, slavar, svarta och judar och på de homosexuella har inneburit oerhörda lidanden och starkt förtryck av otaliga människor. Det har inte varit – och är inte – enkla frågor att lösa med enskilda aktstycken om dessa frågor i Bibeln. Arbetet med dessa frågor är inte avslutat utan pågår. Vi vet vad frågan om kvinnors möjlighet att vara präst/pastor har inneburit och att den fortfarande skapar svåra slitningar inom kyrkogrupper och församlingar. Övertygelsen att heliga skrifter till varje bokstav och punkt är inspirerade av den Gud man tillber driver människor att avskärma sig både från andra trostolkare och från människor av annat slag.

Vad är en frisk tro? Jesu kamp var en kamp mot dessa som trodde sig ha san­ningen och äga himmelriket och frånkände andra detta. Jesus var mycket upprörd över de skriftlärdas tolkningar av det religiösa livet. De skriftlärda och fariséerna satt på Mose stol och band ihop tunga bördor och la dem på människors axlar men rörde själva inte ett finger för att rätta till dem. Jesus upprördes då han såg att de på detta sätt stängde till himmelriket för människorna. Han hade kommit för att öppna dess dörr och ge plats för människor. [46]

Att ifrågasätta våra försök och vår tro att kunna fånga in Gud och tron i de rätta begreppen och formuleringarna får inte inbjuda oss till att sluta brottas med tron. Kristen tro tar sig uttryck i ord och bekännelser. Vad det gäller är att söka en helhetssyn i vilken olika delar av tron ryms och korresponderar med. Skiftande satser om Gud får inte strida mot varandra. Samtidigt ger oss skiftande satser tillsammans infallsvinklingar på hur vi söker förstå Gud – som aldrig till fullo kan förstås eller tecknas i någon slags rätt tro. Text skall tolkas med text. Formuleringar i olika bibelsammanhang relateras till andra för att tolkas. Det innebär att frågetecken kommer att sättas för enskilda bibelverser medan utropstecken sätts för andra.

Detta gäller vårt sökande efter vad en människa är. Läsningen av bibelns olika texter gör att vi ställs inför skiftande svar som bryter mot varandra. Vem är Gud? Vad är en människa? Svaren på de frågorna kan aldrig mejslas fram enbart genom utsagorna i den skrift vi uppfattar som vår heliga skrift. Ett avgörande budskap i evangeliet är att Jesus Kristus kommit för att vi i honom skall lära känna Gud och oss själva.

 

Människa – eller bara kreatur

Människan uppfattas i dag som ett djur bland alla andra konstaterar Sven-Eric Liedman och skriver om den talande apan. Påståendet att människan skul­le vara ”skapelsens krona” är en illusion. ”Tillfälligheter fick Homo sapiens sapiens att fram­träda. Hennes särart visade sig så lyckosam att hon nu – några ögonblick senare med evolu­tio­nens mått­stock mätt – dominerar jordklotet.”

Liedman visar på hur människan ofta relateras och jämförs såväl med vår närmaste släkting schim­­pansen som med tekni­kens trumfess, ”den intelligenta maskinen”, datorn. Dessa är de två bil­der av män­niskan som i dag är mest framträ­dande. Människan tolkas i materiella termer som en maskin. Charlie Chaplin lyckades i filmen Moderna tider ge denna tolkning av människan en strålande illustration. Som filmens aktör åkte han själv omkring fram och tillbaka i ett väldigt kugghjul i ett av teknikens underverk, en gigantisk maskin. Eller ses människan som ett bland alla övriga kreatur och ingenting mer – sådan hon tolkas inom biologis­men i vilken naturveten­skapen övergått från vetenskap till livsåskåd­ning.

Liedman visar samtidigt på att människan är något mer – en historisk varelse. Frågorna om människan är inte bara vari­från hon kommer och vart hon är på väg utan också varför? [47]

Ibland finner vi hur man utanför Västerlandet bättre och djupare har sökt fånga in vad människan är. I Sydafrika finns ett ord, ubuntu, som bland annat fick vara vägledande då sannings- och försoningskommissionen skulle utföra sitt mycket grannlaga arbete efter apartheidregimens fall. Biskop Desmond Tutu skriver om detta begrepp: ”Det syftade på det som i slutändan skiljer oss från djuren – den egenskap som innebär att vi är människor men också mänskliga. Definitionen är nära nog en tautologi. En person som hade ubuntu var medkännande och mjuk, använde sin styrka till att hjälpa de svaga och utnyttjade inte andra. Han brydde sig kort sagt om människor och behandlade andra som det de var – människor… Om du saknade ubuntu … saknade du en väsentlig del av vad det är att vara människa.”

I en jämförelse som Tutu gör mellan den västerländska och den afrikanska synen på vad det är att vara människa ställer han Descartes formulering ”Jag tänker, alltså är jag” mot de afrikanska formuleringar som närmast kan översättas med ”Jag är för att du är; du är för att vi är” eller ”en människa är människa genom andra människor”. [48]

”Vilken underlig skapelse är då inte människan: vilken otrolig figur, vilket monstrum, vilket kaos, vilken levande självmotsägelse, vilket ofattbart väsen! Alltings domare – och en usel mask; sanningens bärare – och ovisshetens och villfarelsens kloak; universums prydnad – och avskum.” Med de orden ger Blaise Pascal sin motsägelsefulla bild av människan. Han gör det under rubriken ”Motsägelser” i sin bok Tankar. Han visar såväl på människans storhet som hennes låghet. Människans elände är en verklighet men hennes storhet är att hon har förmåga att inse sitt elände.

Efter att ha noterat denna motsägelse skriver han att människan skall visa tillbörlig vördnad för sig själv. Hon har rätt att älska sig själv. Hon har en natur som kan göra det goda, men därför skall hon inte älska den gemenhet som finns i denna natur.

”Människans väsen är för människan det sällsammaste i hela naturen. Vi kan nämligen inte fatta vad kroppen är, än mindre anden, och minst av allt begriper vi hur en kropp kan vara förenad med ande. Detta är den största av alla svårigheter, och dock är detta vårt eget väsen.” För Pascal var människan detta sällsamma väsen som i sig rymde såväl det goda som det gemena. Hon är kropp och ande i en – för honom – omöjlig kombination. Men just i detta att människan ställer frågorna om sig själv – söker fatta något av vem hon är – är hon människa. Hon är ett som ett rö i sin svaghet men hon är ett rö som tänker. Hennes värdighet ligger i tanken. Det är vad vi skall berömma oss av. Att tänka rätt är moralens grundval. [49]

Människans ursprung återges i skapelsehymnen i Bibelns första bok: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” [50]

”I en hand en underlig främmande hand är jag född och kan inte glömma mitt rede.”  Pär Lagerkvist kunde inte glömma den hand i vilken han föddes. Han anade att någon stod bakom hans tillblivelse. ”Han som lät mig födas.”

Ett sätt att slippa arbeta med frågan om denne Någon och handen är att förneka en skapare bakom skapelsen och män­niskan. ”Vi är inte Guds avbilder längre. Adam har blivit lika stor som Gud Fader själv och kan därmed inte skiljas från Gud.” Så tecknar Sven-Eric Liedman vår tid. Adam vandrar rastlös omkring på jorden där kunskaper av de mest skiftande slag förändrat hans värld. ”Själv har han samma slags kropp och samma slags hjärna som från början, i Afrika för mer än hund­ra­tusen år sedan.” Men också kvinnan, Eva, har vuxit och är snart ”lika mycket Gud som Adam”. Liedman konstaterar så – det som gett titeln till hans bok – att livet är ett oändligt äventyr. [51]

Det är ett oändligt äventyr att vara människa men enkelt är det inte. Vad ser vi då vi granskar människans framfart? Poeten Hjalmar Gullberg knöt an till skapelseorden om män­ni­skan som Guds avbild men uppfattade hen­ne som en karikatyr av vad hon skulle vara. [52]

”Vårt liv är avigsidan av myntet med Konungens bild…

Vårt väsen är ondska och vacklan.

Vi blev tagg, där han skapade ros.

Där han tänder vulkan och facklan, är vi aska och kväljande os.

Må krigen, brodermorden, må lavan som berget spyr

oss plåna ut från jorden.

Vår släkt som mot avgrunden styr

är Konungens karikatyr.”

Tomas Tranströmer ger oss i dikten ”Romanska bågar” upplevelsen av en ängels omfamning i en katedral och dennes budskap: ”Skäms inte för att du är män­niska, var stolt! Inne i dig öpp­nar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Det är för honom den stora gåtan – den titel han gett på en av sina böcker

Skäms inte för att du är människa. Men det är ju detta – att vara människa – som tagits ifrån så många av det sekulära samhällets maktmänniskor – dessvär­re också alltför ofta av missriktad religiositet.

Sent en fredagskväll satt jag tillsammans med en katolsk basgrupp i Uruguay ute i Monte­videos arbetarkvarter. I gruppen möttes man för samtal om livsfrågorna, om trons betydelse och konsekvenser i vardagslivet. En kvinna läste en bibeltext. Ett samtal följde där de närvarande med sina skiftande åldrar och erfarenheter gav liv åt ett spännande samtal. Sedan bad vi i den ring kring bordet där vi satt. Bönen vandrade från den ena till den andre. Korta, konkreta böner för den svåra situation som många av dessa fattiga levde i. Så följde en måltid då vi delade vad man haft med sig av bröd och pålägg. I det fortsatta samtalet berättade en kvinna om att hon var i stort behov av nya glas­ögon med saknade medel. En insamling startade.

Den kvinna som ledde gruppen tycktes egent­ligen inte alls höra samman med denna basgrupp. Hon hörde hemma i en av Uruguays mäktiga släkter och var utbildad advokat. Hennes tro hade fört henne in i denna bas­grupp och gemenskap där hon tillsammans med de andra sökte svaret på vad det är att vara människa.

Där satt jag på en enkel stol kring ett runt bord i en kärleksmåltid med människor jag aldrig tidigare träffat och kände mig som hemma. Mina tankar gick till väckelsens tider med sina ”konventiklar” hemma i Sverige. Då man gjorde likadant i hemmen och böjda ryggar rätades upp. Människor ställde frågan om vad det stod skrivet i Bibeln. Vad dess ord betydde för deras dagliga liv i ett samhälle där några fick vara människa i dess egentliga mening medan andra var statare, fattigbönder eller på annat sätt hölls på mattan.

En morgon i juli 1984 stod jag med min hustru utanför kärnvapenproducenten Martin Mariettas komplex i Orlando i Florida. Gigantiska industribyggnader skymtade bakom det inhägnade området. Vi stod där tillsammans med de orlan­dobor som varje måndag vakade för att visa på vansinnet i produktionen av kärnvapenmissiler som vid ett använ­dande skulle förinta miljontals människor. På vägen där vi stod kom bil efter bil med dem som arbetade där. Några av dem vände bort blicken, andra gav oss en hälsning, några tutade – i protest eller som salut visste vi inte.

Bland de engagerade fanns den kvinna i sjuttioårs­åldern vars hem vi gästat på lördagskvällen tillsammans med ”Pershing Plowshares”, den plogbillsgrupp som i veckan skulle ställas inför rätta för att de hamrat på och utgju­tit av det egna blodet på en av missilerna i protest mot detta djävulsvapen.

På de texter dessa orlandobor höll upp inför de passerande på väg till deras jobb stod det: ”Nuclear weapons betray Jesus.” ”Love your enemies.”

Vad är en människa? Vad har hon för värde? Svaren på de frågorna uppfordrade dessa som vakade vid ett av de medel vi skapat för att utsläcka mänsk­ligt ­­liv.

Tranströmer ger oss dessa ord: ”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.” Valv efter valv inom människan talar emot all förenkling av människan som leder till en snöpning av henne.

Motsatsen till färdig och säker rätt tro är det som var kyrkofadern Augustinus målsättning: ”Låt oss söka likt människor, som skall finna; och låt oss söka finna likt människor, som ständigt måste fortsätta att söka.”

---

Vad är då en människa?

Inledande citat

Pär Lagerkvist i diktsviten ”Skapelsemorgon”, Dikter

[1] Psaltaren 8:4-6

(2)  Thomas Merton Resa i den inre verkligheten

[3] Paulo Freire Pedagogik för förtryckta

4] Per Olov Enquist Ett annat liv

[5] Apostlagärningarna 17:22ff

[6] Johannes 1:14 med kommentaren till den bibelversen: människa ordagrant kött

[7] För den som önskar fördjupa sin kunskap om kyrkans första tid rekommenderar jag att läsa Peter Halldorf 21 kyrkofäder

[8] Jag har i detta avsnitt återgett citat och diktstrofer av Pär Lagerkvist, som återfinns i boken Dikter. Dock är att observera att i den av Bonnier utgivna upplagan 1991 har samma dikter återgetts på två sidor vilket fått till följd att två dikter från originalet Aftonland fallit bort. Den ena av dessa är den som inleder detta avsnitt.

[9] Psaltaren 42:8ff, 43:1,2, 74:11, 83:2, 22:2,3 och 77:5-7

[10] Jesus Syraks vishet 16:17, 20, 21

[11] Psaltaren 116:1,2,9 o 16 och 118:5

[12] Hjalmar Gullberg, 100 dikter s 106

[13] R. S. Thomas, Minnen av eld s 31, 108 o 116

[14] Björn Ulvaeus i Kristina från Duvemåla

[15] Augustinus Bekännelser s 126. Augustinus var biskop i Hippo Regius i Nordafrika 396-430

[16] Johannes 14:7-9 och Markus 8:27ff

[17] Romarbrevet 1:18ff och 2:15. Återgivet är v 18b-20 från Die Gute Nachricht. Die Bibel in heutigem Deutsch att jämföras med den svenska översättningen: “Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.”

[18] Apostlagärningarna 17:22ff

[19] Se Nils Uddenberg, Arvsdygden. Biologisk utveckling och mänsklig gemenskap 2003 s 19f

[20] Återgett i Bo Brander, En värld av sådan skönhet s 26

[21] K. E. Lögstrup, Det etiska kravet s 217ff

[22] Se begreppet vetenskap i Nationalencyklopedin och Thomas S. Kuhn De vetenskapliga revolutionernas struktur

[23] Harry Martinson i diktsviten ”Passad”, Dikter s 173f

[24] Gustaf Fröding, dikten ”Tro och vetande”, Samlade dikter

[25] Blaise Pascal (1623-1662), avsnitt 355-358, Tankar I och II.  Se också Torsten Bohlin, Pascals tankar s 23ff

[26] Gustaf Fröding, ”Vad är sanning?”, Samlade dikter s 142

[27] Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden, Modernitetens idéhistoria s 26ff o 42 o 54

[28] Georg Henrik von Wright, Vetenskapen och förnuftet s 115f och Myten om framsteget s 83

[29] Jürgen Habermas, Den mänskliga naturens framtid s 121ff

[30] Augustinus, Bekännelser s 148ff

[31] Kjell Jonsson, Harmoni eller konflikt. Förhållandet vetenskap – religion s 9ff

[32] Stephen Hawking, Svarta hål och universums framtid s 112 o 221

[33] Kjell Jonsson se not  31, s 211

[34] Vaclav Havel i sitt tal då han mottog Philadelphia Liberty Medal 1994

[35] 1 Korinthierbrevet 1:18ff

[36] Georg Henrik von Wright, Att förstå sin framtid s 294

[37] Matteus 11:25

[38] K G Hammar, Samtal om Gud s 25

[39] 1 Korinthierbrevet 8:2 där jag valt den tyska översättningen, Die Gute Nachricht Die Bibel in heutigem Deutsch ,som mer än vår svenska visar på att Paulus talar om kunskap om Gud.

[40] 1 Korinthirbrevet 13:11ff

[41] 1 Timotheosbrevet  6:2b-5, 2 Tim 1:13 och 4:3,4 och Titusbrevet 1:9-14

[42] Lukas 10:25-27

[43] 1 Mosebok 1:27, 2:15ff och 1 Korinthierbrevet 11:7ff

[44] Johannes 15:5

[45] Svenska kyrkans utredningar 1994:8, Kyrkan och homosexualiteten

[46] Matteus 23:2-4, 13

[47] Sven-Eric Liedman, Ett oändligt äventyr s 149 o 6

[48] John Allen, Rättvisans rebell. Desmond Tutu – en biografi s 401f

[49] Pascal, Tankar I, avsnitten 246, 218, 234 o 390 f

[50] 1 Mosebok 2:7

[51] Sven-Eric Liedman, Ett oändligt äventyr s 374

[52] Hjalmar Gullberg i dikten ”Koral”, 100 dikter

Lovsången får inte tystna. – Tacksägelsedagen

Luk 19:37-40 och Ps 65:9-14

En ung afrikans lovsångsbön

Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.

Natten har fladdrat bort, och jag gläder mig över ljuset.

En sån dag, Herre, en sån dag.

Din sol har bränt bort daggen från gräset och från våra hjärtan.

Det som kommer från oss,

det som är omkring oss denna morgon, det är tack.

Herre, vi tackar dig för allt, allt.

Herre, jag tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,

trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.

Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet…

Herre, jag är glad i dag, nu på morgonen.

Fåglarna och änglarna sjunger, och jag jublar också.

Alltet och våra hjärtan är öppna för din nåd.

Jag känner min kropp och tackar. Solen bränner min hud, jag tackar.

Havet rullar mot stranden, skummet slår mot vårt hus, jag tackar.

Herre, jag gläder mig över skapelsen.

Och att du finns där bakom och vid sidan om

och framför och ovanför och i oss…

Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen.

En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.

Varje dag gör du, liksom det krulliga på mitt huvud.

Halleluja, Herre, halleluja, genom Jesus Kristus. Amen.

Känner du igen din egen sinnesstämning denna söndagsmorgon i lovsångsbönen ovan? Kan­ske kände du dig inte hemma med hans glädje och anledningarna till lovsången? Det var ju en ung af­rikans bön som fötts i fat­tigland. Vi le­ver i över­flöds­landet. Hör du lovsången? Eller är det så att vi lever i klago­vi­sornas för­lovade land?

Har jag fel? Är vårt land fyllt av lovsång för allt det materiella vi har i ett av värl­­dens rikaste länder. Har lovsången tystnat därför att det mitt i all vår välfärd finns en allt större andlig fat­tigdom?

Ögon som ser … skapelsens under

Ur den unge afrikanens hjärta föddes en lovsång som inte berodde på tillgång till prylar och pengar – tvärt­om – där föddes en lovsång utifrån ögon som såg:

- det under han är som människa – ett levande vittnesbörd om Skaparens infall, då Gud av jordens stoff formade en människa i vilken livsande blåstes in – en varelse till Guds avbild…

- den härlighet som skapelsen utgör och i vilken han själv lever – lyssnar och tar in det han ser …

- en ny dag, och en sån dag sedan, en dag att leva… med nya möjligheter…

En lovsång föddes ur andlig rikedom! Han kunde inte bara vara tyst. Nej…!

”Herre, jag kastar min glädje som fåglar mot himmelen. En ny dag, som blänker och sprakar, smäller och jublar om Din kärlek.”

Bryr Gud sig om mig som enskild människa, min kropp och hälsa bland alla andra milliarder män­ni­skor? Vi lyssnar än en gång till den unge afrikanens lovprisning av Gud:

Herre, vi tackar dig för allt, allt.

Herre, jag tackar dig för vad jag är: för min kropp, som växer lång och bred,

trots den magra kosten i skolan och fastän far inte har något arbete.

Kroppen växer och växer, också med malaria i blodet…

Världens barn ställs i dagarna i centrum. Det gäller också våra barn och barnbarn. I Bibelns ska­pel­seepos läser jag: Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ’Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp’. Med Herrens hjälp! Vad finns bakom det under som livet utgör? En skapare har lagt ned livets möjligheter till födande i skapelsen. Skapelsen rymmer en upp­levelse av helighet inför frågan om dess uppkomst. Förundran in­för skapel­sens mysterier och allt vad detta rymmer mattas ibland hos oss. Det blir allt­för själv­klart.

Du kanske finns här som tycker att det var lätt att stämma in i lovsången i yngre år då häl­san stod bi. I dag är det så mycket som skymmer solen. Oron för vad morgondagen skall in­ne­bära tar över­handen.  Det är inte så enkelt med tacksamhet för dig som kommit hit i dag med krämpor av mer eller mind­re allvarligt slag. Kan du trots detta känna Guds omsorg över ditt liv? Här en bön i en av Psaltarens psalmer jag funnit för egen del och min livssituation:

Gud, från min ungdom har du fostrat mig, och ännu förkunnar jag dina under. Överge mig inte, o Gud, när jag är gammal och mitt hår har grånat, låt mig förkunna din kraft för nya släkten.

Vad skulle hända i vår värld om lovsången skulle tystna?

Evangeliet berättade för oss om vad som hände vid Jesu intåg i Jerusalem. Folket prisa­de honom som kommit, Jesus från Nasaret. Fred i himlen och ära i höjden – är lov­sång­ens ord i tack­samhet för vad som hänt då Skapelsens herre steg ned till oss i Kristus Jesus. De hade ögon som såg och öron som hörde och hjärtan i vilka tack­sam­hetens lovsång sprang upp.

Men då höjde de förnumstiga religiösa ledarna sina röster: Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta. Je­sus, se till att lovsången tystnar.

Det har alltid funnits människor som sökt tysta andras lovsång. Nils Frykman, en av väck­­el­sens trubadurer, fråntogs sin lärartjänst och fick bege sig till Amerika – för att kunna fortsätta sjunga si­na evangeliska sånger om glädjen i Gud. Det märkliga är att det i bägge dessa fall inte handlade om den världsliga makten som sökte tysta budbärarna av evangeliet. Det var de religiösa ledarna.

Jag vill återge ännu en ung människas tacksamhet inför livet – trots att detta rymde åtskilligt av smärta. Karl, född 1870, var bror till min farfar. Nitton år gammal började han skriva en dagbok. Den ger i ett par avsnitt intressanta skildringar om hans bak­grund och liv.

1880 dog hans mor då Karl var tio år. Fadern var statare på Skräddargården i Hasslösa, ägd av en brorson till Erik Gustav Geijer. Fadern klarade inte av försörjningen av de mindre barnen. Dessa ”sål­des” på fattig­auktion. För den yngste, Oskar 4 år, fick Hasslösa Kommunal Kassa betala 47.75 – för att bli av med ansvaret för denne – för Herman 7 år blev det 52:-, för Karl 10 år 25:- och för Gustaf, min farfar som var 14 år, och därmed arbetsför, blev det 10:-. Gustaf hamnade på Skräddaregården där hans far blev fattighjon hos patron Geijer.

Den tredje söndagen i trefaldighet skriver Karl i sin dagbok: ”Jag steg upp kl 6.00 ur min ’af Gud bevarade’ hvilobädd och möttes, till min förnöjelse, af glänsande solstrålar.” Han gick som vanligt till kyrkan för att delta i högmässan och ”framgå till Jesus Nattvardsbord för att der åtnjuta de välsignelserika gåfvor som der medelas”. På eftermiddagen sätter han sig ”alldeles i ensamhe­ten… för att göra mig en liten åminnelse”. Han funderar över om han genom Guds vilja skall få ännu ett år och skriver:

Och jag må säga: Ske Guds vilja ty den är alltid god. Likväl om än min tid är längre eller kortare är min åstundan den – fast mycket bristfällig att den Heliga Ande må leda min vandel så, att jag alltmer må komma i gemenskap med min frälsare och således finna vägen till min, genom Jesus, kärleksrike fader.

Han! Som så oavbrutet kallar mig till bättring. Han skänker mig dagligen hälsa och lycka till mitt arbete, han har satt mig på en god plats, skänkt mig sin rika välsignelse, mer än många af mina likar. Hvad är det för mig att betrakta? Det är ju en maning att med allt hjerta vända mig till honom, som så gerna vill hafva oss alla till sina barn. Ack att jag då, med allt djupare allvar och villigare håg kunde vända mitt hjerta från fåfängligheten och sätta mitt hopp till det vissa.

Så avslutade han sina tankar i poetiska ordalag.

Jag är till detta värk, af egen kraft

dock alltför svag och ringa.

Dock en del är som hjelpa kan och vill!

Till honom då jag ställa vill min lit

för att den herden få för evigt höra till.

På midsommardagen några dagar senare skriver han:

Denna dag var en högst vacker dag. Då man lyfte sina ögon ut i det fria, möttes våra blickar av ljuva solstrålar från den molnfria himmelen. Och i vår öron skallade toner af mångfaldiga fågel­sånger. Hela naturen påminde oss om Guds godhet och allmakt.

Liksom den unge afrikanen hade Karl ögon som såg såväl skapelsens härlighet som det under han själv var som människa.

Lovsången får inte tystna.

Lovsången får inte tystna. Jesu korthuggna svar till fariséerna då de sökte tysta lovsången var: Jag säger er att om de tiger, kommer stenarna att ropa.

Hur kan stenarna tala? Se dig runt omkring! Gör så som Jesus bad oss och det Karl gjorde: Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor… se på stenarna på mar­ken! Se Bohusläns gra­nitklippor eller fjällvärldens mäktig­het. Se och lyssna till skapelsens lov­­sång i vilken du också kan hö­ra stenarnas rop.

Då jag säger detta ser jag framför mig den TV-sända gudstjänsten från Storkyrkan i Stockholm för ett antal år sedan, i vilken biskop Desmond Tutu från Sydafrika deltog. Det var innan apartheid­re­gimen hade fallit, mitt under hans svåra år. I gudstjänsten under musiken steg han upp och med ett ansikte strålande av glädje börja­de han en dans i kyrkan som drog många andra med sig – en dans och lovsång till Her­rens ära.

Lovsången kommer aldrig att tystna. Det kommer alltid att finnas människor som har ögon som ser det som föder lovsång i en människas inre. Är du en av dessa ur vilken lovsången stiger?

Vi får öppna våra hjärtan för Gud och ta emot Tacksägelsedagens välsignelser:

Skapelsens gåvor skall skydda och bevara oss. Korsets gåvor skall förlåta och rena oss. Andens gåvor skall helga och fullkomna oss. Amen

Leif Herngren  Surte 11.10.09

Jesus ber för enhet i sin kyrka – 14 e tref

Joh 17:18-23, 1 Kor 1:10-13

”Fast spridd i många länder är kyrkan endast enoch har en enda Herre och en bekännelse. Av vatten född och Ande till ett och samma hopp hon går till löfteslandet med samma resekost.

Med undran och med löje ser världen hur hon slitsav tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid. Hur sällsamt klingar orden i kyrkor utan fred om Herrens frid på jorden, om Guds barmhärtighet.”

Det var orden i Olov Hartmans psalm vi sjöng med hans förtvivlan över hur kyrkan ser ut. Kristi kyr­ka, som en kropp i kärlekens enhet är ett av huvudmomenten i Jesu förbön då han står i begrepp att lämna de sina. Han vet vad som kommer att ske. Han har mött självhävdelsen och individualis­men i sin lärjungegrupp. Han vet hur gemenskapen kommer att prövas och också ibland brytas sön­der. Där­­för bad han för dem och ber för sin kyrka i dag att vi alla skall bli och vara ett!

Temat för i dag är Enheten i Kristus. Rubriken över mina tankar är Jesus ber för enhet i sin kyr­ka. Evangeliet är en bön!

Mångfald och enhet

I brevet som dagens epistel är hämtat ifrån arbetar Paulus med kyrkans splittring och kallelsen till enhet. Han lyfter fram den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, So­nen och Anden:

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma.Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Kyrkan är kyrka då den framträder i en mång­fald av verk­sam­heter, tjänster och gåvor. Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splittrade för­samlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grup­pe­ring­ar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjäns­ter. Vi har inte tjänat sida vid sida – detta trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna till nytta för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grup­per. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna käl­lor. Detta trots att vi som Paulus konstaterar - alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och sam­ma kropp.

Grundläg­gan­­de är sam­bandet mellan mångfald och enhet. Splittring är en förbannelse. Likrikt­ning föder splittring. Mångfald är grund för enhet.  Mångfalden skall leva i en enhet i Kristus.

Kärlekens lov

Mellan de två kapitlen 12 och 14 i detta brev till korinthierna där Paulus ger sin undervisning om Andens verk och gåvor har han sprängt in avsnittet kärlekens lov. Han säger: då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Lyssna:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. De hade stannat till, förblivit barn. Somliga deklarerade: Jag hör till Paulus. Andra – Jag hör till Apol­los. Andra åter till Kefas… till Kristus. Detta vittnade om – häv­dade Paulus – att de var spädbarn i Kri­s­­tus – inte vuxna. Vi har sagt ”jag är lutheran” eller ”jag är missionare” eller katolik eller pingst­vän”. Paulus fråga till korinthierna är en fråga till oss: Har Kristus blivit delad?

För fjorton dagar sedan firade vi en tacksägelse- och högtidsgudstjänst i Hammarkullen i Angered, där jag tidigare var pastor i fjorton år. Det var tacksägelse då gam­la mönster brutits upp. Händer har sträckts mot hän­der. Svenska kyrkans kyrka skall säljas – för­hopp­­ningsvis till en invand­rar­försam­ling – och Tomaskyrkan, Missionskyr­kans kyrka, har blivit Ma­­ria­kyr­kan – gemensam kyrka i Ham­markullen för de två samfunden. Det är ett levande vitt­nes­börd om att Gud är den­samme – Herren densamme – och Anden densamma.

Vi har också anledning till tacksägelse då de tre gamla samfunden Baptistsamfundet, Meto­dist­­kyr­kan och Missions­kyrkan efter många års arbete äntligen förenats till kyrkan Gemensam framtid.

För att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett!

Ett i Kristus. Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ber för oss för att Guds skingrade barn skall samlas och bli till ett! Han ger oss sitt svar i förbönen. Då skall vär­l­den tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen.

I Jesu förbön finns också dessa ord: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Jag har sänt dem till världen. Inte ut ur världen utan till världen. Olov Hartman formulerade detta i psalmen vi sjöng: ”När lögn och våld förmeras var är då jordens salt? Vem hjälper och vem helar vid världens sönderfall? Må kyrkan bli som fordom ett hjärta och en själ, en fristad mitt i oron, för sanningen ett värn.”

Kyrkan är Guds folk i vilket skiftande tungomål och skiftande ”talenter” får tjäna helheten, Guds rike. Detta i motsats till den individualism och elitism med dess gruppbildningar som trasar sönder både den enskilda människan, vår värld och Kristi kyrka. Församlingen är den kärlekens gemenskap i vilken vi tillåter varandra att vara olika.

Kärlekens Ande förenar. När Anden lever i oss och leder oss växer vi samman, antingen vi vill det eller ej. Anden är Hjälparen som verkar för att Jesu ord om enhet skall bli verklighet. För detta söker Anden redskap – red­skap med villighe­tens ande.

Då skall världen förstå…! Är det möjligt? Inte – enligt Jesus – genom våra ord men genom den kär­lek som försonar och skapar enhet. Därför de starka orden om kärleken av Paulus.

Jesus ber för oss: Jag ber att vi alla skall bli ett. Då skall världen förstå… då skall världen tro!

Vi ber med ord ur Jesu förbön…

Helige fader, bevara oss i ditt namn så att vi förblir ett.

Vi ber inte att du skall ta oss ut ur världen utan att du skall bevara oss för det onda.

Helga oss genom sanningen; ditt ord är sanning.

Men inte bara för oss ber vi utan också för alla som genom våra ord kommer till tro.

Vi ber att vi alla skall bli ett och att din kärlek skall vara i oss.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Leif Herngren  Stenungsund, Kopperskyrkan 11.09.25

Befriad och befriande – 12 e tref

Mark 2:23-28, 3:1-5 o Gal 4:31-5:6

Jag var några år pastor på Härlanda kriminalvårdsanstalt. Där gick jag med min passersedel in och ut genom de annars väl låsta dörrarna. Taggtrådsstängslet ovanför murarna vittnade om den slutna anstalten där människor förvarades vecka efter vecka, år efter år i sina små torftiga celler utan möjlighet till den frihet jag hade.

Utöver enskilda samtal hade jag en samtalsgrupp. Inför en pre­di­kan då temat var det tema som gäller för i dag – Frihet i Kristus – bad jag om deras hjälp. Det kunde ju upplevas ironiskt att ta upp frågan om frihet med dessa som satt bakom galler i ett fängelse. I samtalet blev vi överens om att människans verkliga fångenskap inte har att göra med fängelsets galler. De var medvetna om att de satt där därför att de fastnat i andra garn, fjättrats av starka krafter. Vi påminde varandra om den vär­­dighet och frihet som präglade Nel­son Mandela under hans vistelse på ett av världens hårdaste fängelser, Robben Island – bakom galler och ändå en fri människa.

Vi sitter inte bakom galler men är ibland rejält fjättrade i band av helt annat slag.  Psalmförfatta­ren Anders Frostensson tecknar detta i sin psalm:

Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av,

som ej är tomhet men en rymd för drömmar, en jord där träd och blommor kan slå rot.

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann.

Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

Jesus kom för människans skull

Detta tar bibeltexterna i dag upp. Temat är Frihet i Kristus. Rubriken över mina tankar är Befriad – och därför befriande.

 För juden var sab­batsdagen omgärdad av en massa bud och förbud. Det var mycket lite man fick göra på en sabbat – det mesta var förbjudet. Evangeliet berättar om hur Jesus och hans lärjungar beter sig och hur de därför blir ifrågasatta av de intensivt religiösa fariseerna. Det var inte förbjudet att plocka ax från ett sädesfält om man gjorde det för att något mätta sin hunger. Det var förbjudet att göra detta på sabbaten eftersom det uppfattades som arbete.

Jesu svar blev: Sabbaten är till för människan – inte människan för sabbaten. Jesus står för en be­friande tro. Han hade kommit för människans skull – inte för sabbatens skull. Detta är en utslagsgi­van­de poäng i evangeliet. Evangeliet är ett för människan befriande budskap.

En annan sabbat kommer Jesus till en synagoga för att delta i gudstjänsten. Där finns då en handi­kappad man. De religiösa är på sin vakt. Man söker efter tillfälle att få något att anklaga honom för. Jesus är väl medveten om detta och ställer därför själv en avgörande fråga: Vad är tillåtet på sabbaten, att göra gott eller att göra ont, att rädda liv eller att döda?

Svaret på den frågan kan för oss tyckas helt givet. Men Jesus likställer här att inte göra något – att avstå från att göra det goda – med att göra ont. Det finns ett sätt att leva sitt liv i en ständig negation – man avstår ifrån att göra saker och ting i någon slags gardering mot vad den så kallade världen erbjuder. För Jesus är att inte göra det jag kan mot min nästa lika med att handla fel, att göra ont.

Man talar om två slags frihet. Den negativa friheten som innebär frihet från yttre tvång. Den vill skapa möjlighet för oss att själva fatta beslut och välja hur vi skall forma våra liv. Den positiva fri­heten är en frihet till något – en frihet hos den enskilda människan som föder funderingar över vad jag faktiskt har möjlighet att välja och vad jag vill välja. En frihet till att handla. Kärleken till nästan tar konkreta uttryck.

Judarna är inte ensamma om att i sin fromhet omgärda livet med en massa religiöst färgade bud – mänskostadgar, som Jesus kallar dem. Vi har säkert mer än en gång drabbats av ont sam­vete eller av andras do­mar då vi brutit mot någon av alla mänskostadgar som finns. Säkert också själva mer än en gång hakat upp oss på och dömt ut andra på grund av de män­skobud vi sitter fast i.

De höll ögonen på Jesus… de ville ha något att anklaga honom för. Dilemmat för den män­niska som är uppbunden av religiösa förbud är att hon själv inte ser sin fångenskap. Tvärt­om tror hon sig vara fri och ett föredöme för andra. Detta präglar den icke befriade män­niskans sätt att se på sin nästa. Det är inte svårt att upptäcka grandet hos sin nästa, då man tar som uppgift att ständigt hålla ögonen på andra människor!

Pastorn och evangelisten Frank Mangs konstaterade att somliga blivit goda genom sin tro medan andra blivit onda. Om fariséerna varit mindre religiösa skulle de ha varit bättre människor.

Sanningen skall göra er fria

Jesus hade vid ett tillfälle en uppgörelse med judarna och sa: Ni skall lära känna sanningen, och sanningen skall göra er fria. Judarnas reaktion var att detta inte gällde dem. De var ju barn till Ab­ra­­ham och hade aldrig varit slavar under någon. Vad menade han med att de skulle bli fria? Avgö­ran­de för befrielse är medvetenhet om vad jag sitter fast i. Uppfattar jag mig fri är jag ju inte i be­hov av någon befrielse.

Deras reaktion lyfter fram den brännande frågan om människans frihet. Genom tiderna omtvistad av såväl teologer som filosofer – och nu också av biologerna.

Vår tid präglas av nihilism – ett förnekande av moraliska värden och normer. Inför nihilismen finns det två vägar att välja. Den ena leder in i ångest och förtvivlan. Det kvittar hur människan handlar. Allt, inklusive människan själv, är ju bara provisorier. Den andra vägen leder till upplevelsen av en berusande frihetskänsla. Människan har blivit myndig. Gud är död. Människan får själv bestämma vägen och de nya ordningarna. Det är en frihet som sätter individen i centrum. Jag gör vad jag själv vill!

Humanismen avvisar bägge dessa förhållningssätt. Människan ”har möjligheter och frihet att ut­vecklas moraliskt, estetiskt och intellektuellt och därigenom för­verkliga sin mänsklighet”. Man opponerar mot förnekandet av människans frihet. Männi­skan är inte styrd av ödet. Hon är inte fjättrad av sin biologiska natur och sina gener eller av sin sociala miljö och dess strukturer. Det är samtidigt en syn på människan som visar vårt beroende av varandra. Det som gör oss till män­niskor är insikten om beroendet av andra män­niskor – inte en frihet från dem. Vi står inför ansva­ret att vara människa.

Vad är frihet? Och vem är fri? Vi kan tro oss leva i frihet och uppfatta att det vi gör är vad vi vill. Vi hävdar att vi inte låter oss styras upp av andras bud eller tyckanden. Vi ser inte att vi fjättrats av någon av vår tids förrädiska opersonliga krafter i samhället. Det kan vara ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, den allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt eller rasfördomar. Allt detta som utan tvivel utövar inflytan­de på oss och ibland härskar över våra liv utan att vara fullt skönjbart.

Verklig frihet är den befrielse som löser oss från de makter som vill snärja in oss och binda upp oss. Gud har i skapelsen gett oss olika gåvor och förmågor. Det har inte skett utan anledning. Det unika med människan är att hon är en person med ett reflekte­ran­de intel­lekt. Detta gör henne unik i ska­pel­sen och gör det möjligt för henne att följa eller motstå de naturli­ga böjelserna. Människans vär­dighet ligger i den fri­het hon fått att själv kunna välja väg. Moral och etik skul­le va­ra meningslös om vi som människor inte hade förmågan att välja – säga ja eller nej. Skaparen har hedrat oss ge­nom den fria viljan och öppna­de där­med möjligheten för oss inför det heliga och inför rätt och rättfärdighet.

Befriad och befriande

Det är i dag den 11 september. Tio år efter de fruktansvärda terrordåden i USA. Vad var att göra efter detta? Många av de val som skett har inneburit att man svarat med samma mynt – våld och död. Makt har nyttjats i en förödande låg värdering av människors liv.

Norge drabbades nyligen av ohyggliga terrordåd. Vad har deras svar blivit? Vi har mött värdighet och en klar vilja att gå helt andra vägar i ett värnande om frihet och demokratiska värden. Vi har ställts inför kärlek.

Författaren Fjodor Dostojevskijs ställer inför påståendet att människan saknar en fri vilja frågan. ”Är människan något i stil med en pianotangent eller en orgelpipa som enbart någon annan spelar på?” I så fall be­höver männi­skan inte sva­ra för sina handlingar. Det är någon annan som spelar på henne. Men så var det inte för Dostojevskij. ”Jag tror på detta, jag ansvarar för detta, därför att det mänsk­liga tycks bestå och i själva verket ba­ra består av att människan ständigt bevisar för sig själv att hon är en män­­niska och inte en orgelpipa.”

Paulus slår fast: Kristus har befriat oss. Vi skall då också förbli fria. Befriade – för att vara befri­ande – befriande i samvaron med vår nästa. Vi är – säger Paulus – kallade till frihet. Tjäna därför varandra i kärlek. Vi har i Kristus befriats från egna bojor och band för att vara befriande.

 ”Du är det finaste jag vet. Du är det dyraste i världen…” Den kubanske poeten Silvio Rodri­guez skrev sången med dessa ord. Den tolkades till svenska av Björn Afzelius. Det han lovade så högt – skrev han – var djupt förankrat i hans tro, i hans hopp och i hans kärlek. Det var något som inte bara gällde ord och känslor. Nej. ”Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror, mina händer och mitt hjärta.” Det gällde hela hans varelse. ”Friheten är ditt vackra namn. Vänska­pen är dina stolta moder. Rättvisan är din broder, freden är din syster, kampen är din fader, framti­den ditt ansvar.” Det var en frihet som gestaltade hela hans varelse.

Jag har i Kristus befriats till en frihet att brukas. Befriad för att vara befriande. Det jag är hjälper andra att befrias. Kristus har befriat mig. Bönen blir: Gud, hjälp mig vara en befriande människa – leva i en tro som uttrycks i kärlekens handlingar. Frihet i Kristus ger mig möjlighet att vara en le­van­de människa.

Leif Herngren Johanneberg, Göteborg 11.09.11

Mångfald och enhet i nådens gåvor över kyrkorna i Hammarkullen – 10 e tref

1 Kor 12:4-13

 Vi är samlade till tacksägelsegudstjänst. Skall vi verkligen tacka Gud för vad som nu sker i Ham­mar­kullen? Kan vi göra det då Tomaskyrkan inte längre skall finnas här? Är det Gud som verkar?

Paulus säger i sin undervisning om Andens verksamhet i orden vi tidigare lyssnade till: Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Söndagens tema är Nådens gåvor. Det som länge pågått här och nu tar gestalt i Maria­kyrkan är för mig ett starkt vitt­nesbörd om Andens aktivitet. Anden har uppenbarat för er att ni med era olika bak­grunder som svensk­kyrk­liga eller missionskyrkliga är döpta att höra till en och samma kropp, den som nu tar ge­stalt i Mariakyrkan. För detta finns det verkligen anledning att brista ut i ett halleluja, att prisa Gud. Rubriken över mina tankar är: Mångfald och enhet i nådens gåvor över kyrkorna i Hammarkullen. 

 

Mångfald och enhet

I de inledande verserna i dagens epistel ljuder den kristna trons treklang: Guds uppenbarelse i Fadern, Sonen och Anden: Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Det är i den treklangen vi kan förstå Anden och Andens gåvor. Kyrkan är kyrka då den framträder i en mång­fald av verk­sam­heter, tjänster och gåvor. Grundläggande i kristen tro är sam­bandet mellan mångfald och enhet.

Allvarligt är att vi i kyrkorna inte har fattat detta och därför åstadkommit motsatsen. Splittrade för­samlingar och kyrkor. Skiftande verksamheter har formerats i olika grup­pe­ring­ar med varierande bekännelser till Gud – detta trots att Gud är densamme. Vi har inte accepterat varandras tjäns­ter. En pastor har inte erkänts som präst. Vi har inte tjänat sida vid sida – detta trots att Herren som kallat oss är densamme.

Nådegåvorna som är givna till nytta för helheten har brukats för egen nytta och odlats i slutna grup­per. Vi som alla har fått en och samma Ande att dricka har druckit ur egna käl­lor. Detta trots att vi alla har döpts med en och samma Ande att höra till en och sam­ma kropp.

I dag möts vi i tacksägelse då gamla mönster bryts upp i Hammarkullen. Händer sträcks mot hän­der. Hammar­kullens kyrka säljs – förhopp­ningsvis till en invand­rar­församling – och Tomaskyrkan blir Mariakyr­kan – den gemensamma kyrkan i Hammarkullen. Detta ett levande vitt­nesbörd om att Gud är den­samme – att Herren är densamme – att Anden är densamma.

Tacksägelsen har också sin grund i att de tre gamla samfunden Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och Missions­kyrkan efter många års arbete äntligen förenats till en ny Gemensam kyrka.

Tacksägelse över kärlekens lov

Mellan de två kapitlen 12 och 14 i detta brev till korinthierna där Paulus ger sin undervisning om Andens verk och gåvor har han sprängt in avsnittet kärlekens lov. Han säger: då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra. Lyssna:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrämmande cymbal.

Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting.

Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Märker du skärpan i dessa ord? Varför? Man hade i Korinth – i likhet med vår tid – hamnat i vrånga föreställningar om Andens verk och gåvor. Där hade uppstått splittring. Somliga såg sig förmer än andra. Därför spränger Paulus in kärlekens lov i brevet till församlingen!

Hur hade detta kunnat ske? Paulus konstaterar: När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Som enskilda och som kyrkor har vi stannat till, förblivit som barn. Paulus visar på hur man hade formerat sig. Somliga hävdade jag hör till Paulus. Andra – jag hör till Apollos. De var, säger Paulus spädbarn i Kristus – inte vuxna.

Vi har sagt ”jag är lutheran” eller ”jag är missionare” eller jag är katolik och jag är pingstvän. Nu tackar vi Gud för att missionare och lutheraner möts i Ma­­riakyrkan. Anden kommer att fortsätta verka så att också kristna med andra attribut kommer till insikt om att vi alla döpts med en och samma Ande att höra till en och samma kropp.

 

Till nytta – för vem och för vad?

Varför skall det vara ”på dette viset”? Jesus ger oss svaret i sin förbön för sin kyrka. Då skall vär­l­den tro… Då skall världen förstå. Kristi kyrka är inte till för sin egen skull. Den är till för världen – för att världen skall tro och förstå.

Paulus säger: Hos var och en framträder Anden och säger detta prosaiska så att den blir till nytta och tar så upp nådens olika gåvor. Då har vi frågorna: Till nytta – för vem och för vad? Det handlar om församlingens uppbyggelse. Och det handlar om församlingens uppdrag.

Paulus starka ord om kärleken är inte vackra ord om principer och sinnesstämningar. Kristen tro är en tro som får sitt uttryck i kärlek. Något jag känner stor tacksamhet för är att kyrkorna i Hammar­kullen i hög grad varit till för Hammarkullen och Angered. Kyrkorna ligger i ett utsatt område och har tagit konsekvenserna av detta.

Mina tankar går till grabbens ord då Tomaskyrkan byggdes – för alla åldrar. Han sa: ”Har ni tänkt på mig?” Anden påminner oss om att vi i våra kyrkor och församlingar inte i första hand skall tänka på oss själva. Vi är till för världen. Vi tackar Gud för kyrkornas diakonala profil i Ham­­markullen.

Mina tankar går till alla de ansikten jag mött i Tomaskyrkan. Nådens gåvor har gestaltats i gott och troget le­dar­skap, i ett levande och inspirerande sång- och musikliv, i öppenhet och välkomnande av människor av skiftande slag och i praktiska insat­ser antingen det gällt fika eller teknik.

Mina tankar går till alla de relationer Tomaskyrkan haft. Här har alla skolelever samlats inför de större högtiderna i stark samverkan med skolans personal. Här formades Fyrkantens gemenskap. Här hade vi katolska kyrkan som hyresgäst un­der många år. Den katolska församlingen i Angered bildades i To­maskyrkan. Här – tillsammans med övrigt föreningsliv – las grunden för Hamarkulle­andan och dagens Hammarkulle­kar­neval. Jag minns i glädje bolivia­ner­nas dans i vår kyrka. Jag minns sansalvadorianernas minnesgudstjänst i vår kyrka för deras mördade ärkebiskop Oscar Romero.

Två heliga minnen i anslutning till att vi nu strax bjuder till Herrens heliga måltid. En söndag de­lade jag ut nattvardens gåvor till dem som böjt knä sida vid sida. Jag kände till deras skiftande sam­funds­bak­grund. Nu delade de tillsammans nattvardens gåvor.

Jag minns den gamle mannen som efter min påsk­andakt på Ham­­marhus kom fram till mig med tårar i ögonen och gav mig den ryska påsk­hälsningen – Je­sus är uppstån­den – och fick mitt svar – Ja, han är sannerligen uppstånden. Strax därpå delade han – den ryske mu­si­kern som flytt från Sovjet – gåvor­na med oss vid vår sista nattvard i vandringskyrkan.

Gud kommer att verka – som hittills i Tomaskyrkan – nu i Mariakyrkan. Gud ske lov och pris! Människor kommer att förstå. Människor kommer att tro när den kristna trons treklang i Fadern, Sonen och Anden kommer att ljuda här i sin mångfald och i enhet. Det skall ske i förviss­ning­en att…

Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt.

Leif Herngren  11.08.28  Tomaskyrkan, Göteborg – i den sista gudstjänsten innan den blir Mariakyrkan i Hammarkullen, gemensam för Missionskyrkan och Svenska kyrkan

Tillsammans med Jesus på bergets topp – Kristi förklarings dag

Luk 9:28-36, 2 Mos 34:27-35, 2 Kor 3:9-18

Den 3 april 1968 – dagen innan Martin Luther King mördades – höll han ett tal i Memphis inför de demonstrationer som skulle äga rum. Han sa: ”Jag vet inte, vad som kommer att hända. Vi har svåra dagar framför oss. Men det spelar inge roll för mig nu. Ty jag har varit på bergets topp. Det bekommer mig inte.

Som alla andra skulle jag gärna vilja leva ett långt liv. Ett långt liv betyder mycket. Men jag bryr mig inte om det nu. Jag vill bara göra Guds vilja. Och han har låtit mig gå upp till bergets topp. Och jag har skådat ut från det, och jag har sett det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er… Mina ögon har sett the glory of the coming of the Lord – härligheten när Jesus kommer.”

”I´ve been to the mountaintop.” Det var Kings vittnesbörd relaterat till berättelsen om Mose då han kallades upp på berget för att därifrån se det land som utlovats men som Mose själv aldrig fick kom­ma in i. King knöt också an till dagens text om Jesus med sina lär­jung­ar på härlig­hetens berg. Dessa berättelser hade avgörande betydelse för King. Han hade fått vara med Jesus på berget. Där hade hans drömmar fötts att mänsklig värdighet skul­le upprättas i USA. Då skulle – som King sa – söner­na till tidi­gare slavägare sitta tillsammans med sö­ner­na till tidigare slavar vid ”bro­derskapets bord”.

Det som gällde för de tre lärjungarna gällde för King. Dessa fick inte bygga hyddor på det heliga berget och stanna kvar där. För Martin Luther King var det inte nog med drömmar. Varda­gen bröt in med dess uppdrag. Han ställde sig i spetsen för deras förverk­ligande. Det som nu pågår i USA är något av det King som Guds redskap drömde om, arbetade för och väntade på.

Avskilda platser, bergen, öknen – för att umgås med Gud

 Jesus drog sig med tre av sina lärjungar undan upp på ett högt berg i Guds underbara natur. Av­skild­heten är ofta förutsättningen för mötet med det heliga. Öknen eller ber­get blir platsen för up­pen­barelsen.

Så var det för Mose när han kal­la­des till sitt uppdrag vid upp­en­ba­rel­sen vid den brin­nande busken. Så var det för Elia i hans möte med Gud på berget Horeb. Dit hade profeten i en mycket brydsam situation begett sig helt ensam. Där ställs Elia först inför en väldig storm – men Herren var inte i stormen. Sedan följer en jord­bäv­ning – och samma konstaterande att Herren inte var i denna. Detsamma sägs om det som därpå följ­de. Men efter elden kom ljudet av en sakta susning. Då talar Gud till honom.

Vi lockas till samlingar där många skall bli med. Där det är rörelse på gång. Den heliga Skrift be­rättar för oss att Bibelns människor mötte det heliga i avskildheten. De tre lär­jungarnas upplevelse av Jesu förhärligande var på ett berg i stor avskildhet. Je­sus drog sig ofta undan för att be. Då Jesus bad – som nu på berget och senare i Getsemane – då somnade lärjungarna.

Hur är det med oss? Vi har varken varit med Mose på Sinai berg eller med Jesus och lärjung­arna på förklarings­berget. Frågan är hur vi möter det heliga? När och hur söker vi oss till avskildhet för att i stillhet – i ensamhet eller tillsammans med någ­ra andra – umgås med Gud och så se något av Guds härlighet?

På härlighetens berg

Umgänget med Gud har sin vardag. Men samvaron med Gud har också sina alldeles speciella till­fällen. Så var det för de tre lärjungarna på det heliga berget. Där stod Jesus tillsammans med Mose och Elia. Han förvandlades inför dem och framträdde i den härlighet han avklätt sig då han kom som män­niska och blev som en av oss.

Lärjungarnas upplevelse av Jesus på härlighetens berg är en alldeles unik händelse. Där uppen­barar Gud för de tre Jesu härlighet som annars var dold för världen. Petrus ger oss sitt vittnes­börd om denna händelse: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… när jag var med honom på berget.

Lärjungarna hade slagit följe med Jesus. De var med honom i hans vardag – där de inte såg hans här­­­lighet. På härlighetens berg bröt den igenom. Som den gjorde – men på ett annat sätt – vid Jesu möten med män­niskor.

Ansiktet vittnar om vårt umgänge med Gud och vårt inre

På Sinai berg genomgår Mose en förvandling i sitt möte med Herren. Då han kom­mer ned från ber­get strålar hans ansikte så att hans landsmän blir förskräckta. Mose omgavs av en här­lighet efter sitt möte med Gud. Han hade fått del av Guds utstrålning. Det var något han inte själv märkte. Det var andra som såg det.

Då jag läst de här gamla texterna har mina tankar gått till människor jag träffat. En människas inner­s­ta avspeglas i hennes ansikte. Vissa ansikten har stelnat i en grimas. Andra har fått mycket stränga – ibland enbart hårda drag. Ur andras ansikten lyser fåfängan och viljan att bli sedda. Hos några av­slö­jas tristessen och gråheten – hos andra smärtan och lidandet.

Men du har säkert liksom jag mött ansikten som utstrålat något som du fängslats av – kanske i ett djupt fårat ansikte. Du har sett något av Guds härlighet – något av den härlighet vi skapades till att vara bärare av. Vad återspeglas i våra ansikten?

Poeten Arne H Lindgren återger en upplevelse i boken Böner från Betesda. Han befinner sig på grund av sin alkoholism på ett sjukhus och går varje kvart fram till spegeln och letar efter livets drag i sitt ansikte – i stället för de dödens drag han bara tycker sig se. Han vittnar se­nare i sina psalmer om sitt återvändande till Kristus och att livets drag så tog gestalt i hans ansikte.

Många ser i Jesus en god lärare, ett bra föredöme, en profet. Vem Jesus verkligen är upptäcker de inte. Pau­­lus reflekterar över händelsen med Mose på Sinai berg. Efter sina fram­trädanden inför folket dolde Mose sitt ansikte med en slöja. Paulus talar om en slöja som hänger framför somliga så att de inte ser vem Jesus verkligen är och gudsrikets hemlighet.

Inför den vånda vi ibland känner inför oss själva och bristen på utstrål­ning får vi lyssna till vad Paulus ytterligare visar på. Han jämför det gamla och det nya förbundet och ger oss sin tolkning av varför Mose dolde sitt ansikte bakom en slöja: Gör inte som Mose. Han dolde sitt ansikte med en duk för att israeliterna inte skulle se hur det som var på väg att försvinna tog slut.

Känner vi igen oss i de orden, vår undran och rädsla för vad våra ansikten vittnar om – tomhet och gråhet – eller kanske än värre – grämelse, avundsjuka eller vrede?

Paulus ger oss hemligheten med det nya förbundet. Vi tillhör det nya förbundet! Vi lever efter Jesu inträde i historien! I Jesus står vi inför det evan­gelium som Pau­lus uttrycker i dessa ord: Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.

Martin Lut­her Kings utstrålning och resning hörde samman med att han varit med sin Herre på Ber­gets topp. Vår samvaro med Gud präglar oss. Vi kan få något av Guds härlighet över våra liv – en åter­glans av Kristi här­lig­het i våra ansikten – den härlighet vi skapades till som Guds avbilder.

Paulus talar om att vi skall vara ett Kristusbrev – utskrivet… med den levande Gudens ande, inte på tavlor av sten utan i våra hjärtan, på tavlor av kött och blod. Det vi genom den helige ande tar emot skrivs in i vårt inre och återspeglas i våra ansikten.

Vi får slå följe med Jesus i vår vardag och så – som Paulus uttrycker det – förhärligas av den härlig­het som kommer från Herren, Anden. Det sker i vårt umgänge med Gud.

Bön

Gud, du är ljusets och livets källa, ibland ger du oss en glimt av himmelens salighet. Du lyfter oss över jordens grus och låter oss ana något av den andra världen. Du gör det för att uppmuntra och stärka oss. Hjälp oss bevara synen vi sett. Låt den uppliva vår tro, förnya vår kärlek, göra vårt evighetshopp starkt och levande. När vår resa ibland känns tung och svår, vill vi tänka på de ögonblick, då vi varit med dig på det heliga berget.

Leif Herngren – Betlehemskyrkan, Göteborg 11.08.07

Kallelsen till Guds rike – 2 e trefaldighet

Mark 2:13-17, 1 Kor 1:26-31

”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Ger oss poeten Werner Aspenström i dik­ten Mätarlarven en god bild av oss? Vi spanar ibland mot himlen men den tycks oss alltför av­lägsen. Så blir det för oss som för mätarlarven – vi stannar på vårt körsbärsblad och vandrar vidare i vår vardag och dess hjulspår!? Bibeltexterna i dag sätter fo­kus på Guds ri­ke. Söndagens tema är kallelsen till Guds rike. Är det en kallelse vi svarar upp mot?

Vad är Guds rike?

I dialogen mellan Pilatus och Jesus är frågan för Pilatus vad som gäller om Jesus. Jesus beskylls för att träda fram som en konung. Men var är då hans rike? Jesu svar blir: Mitt rike hör inte till denna världen… mitt rike är av annat slag.

 För många har detta uppfattats som att Guds rike inte har med denna världen att göra. Alltför ofta befinner vi oss – i likhet med lärjungarna på påskdagen – innanför slutna dörrar i relation till män­niskorna utanför. Kristen tro gäller det inre livet – en människas själ – inte samhällets jobbiga pro­blematik. Människors vanliga frågor är inte våra frågor. Tro och politik – säger man – hör inte ihop.

Statsvetaren Marie Demker ställer i tidskriften Tro och Liv frågan: ”Var skall kyrkan finnas?” Kyrkan är ju inte lika med Guds rike. Men kyrkan skall präglas av detta ri­ke och så finna sin plats!

Marie Demker menar att det centrala i ett samhälles moraliska utveckling är dess förmåga till soli­daritet med sina medbor­gare. Vår tid präglas av en mycket stark individualisering med all den pro­blematik detta för med sig. Hon slår fast att ”kyrkans plats i ett sådant samhälle är att vara en röst i det of­fentliga rum i vilket samhällets grad av solidaritet bestäms… vara en del av den mora­liska utveck­lingen”. Kyrkan är för Demker primärt lika med dessa som upp­fattar sig tillhöra kyrkan – inte institutio­nen kyrkan. Hon konstaterar därför att ”det inte är inuti kyrkan som människorna skall utöva sin tro utan på gatorna och på arbetsplatserna”.

Det är detta som texterna i dag visar på. Jesus är – till stor förargelse för de fromma – i glatt sam­språk med dessa man avskärmat sig ifrån – syn­darna och tullindrivarna i romersk tjänst. Den Jesus kal­lat att stå upp och följa honom till­hörde dessa utstötta. Paulus strök under detta i episteltexten: Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud… det som är svagt i världen utvalde Gud… det som värl­den ser ned på, det som ringaktas… just det utvalde Gud. Guds rike är av annor­lunda slag

 När folkväckelsen bröt fram i vårt land skedde detta. Enkla människor drabbades av Guds kallelse ,  stod upp och blev bärare av Guds rike och var med om att omforma klassamhäl­lets fattigdom och för­tryck till ett land där solidaritet växte fram. Guds rike satte sina spår i detta rike – gestaltades mitt ibland dessa läsare.

Kommer den kyrka som nu formas av tre av de kyrkor som då växte fram att bära denna prägel? Eller kommer vi att bli kvar på våra körsbärsblad i rädsla för förändringar? Finner dessa oss vid deras sida som Jesus umgicks med och kallade till sitt rike? Finns de i våra församlingar?

Ett rike av ett annorlunda slag

 Fariseerna frågade Jesus när Guds rike skulle komma. Deras utgångspunkt var att detta låg någon­stans i framtiden. Jesu svar blev: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej Guds rike är inom er. Vår svens­ka översättning har orden inom er. Men såväl i den engelska som i den tyska översättningen är for­mu­leringen mitt ibland er, som dessa ord också kan tolkas. Om Guds rike är verkligt närvarande i våra inre liv så är det samtidigt ett rike som sätter sin prägel mitt ibland oss.

Mitt rike är av annat slag slår Jesus fast. Vad i våra liv är av annat slag än världens tänkesätt? Vad i denna församling är uttryck för detta annorlunda rike? Kallelsen till Guds rike bottnar i Guds kär­lek. En kärlek som utmanar oss att inte bara vara kärlekens objekt – mottagare av kärlek. Vi skall vara kärlekens subjekt – utövare av kärlekens handlingar. Guds rikes kärlek är varken teori eller prin­cip – inte en teologisk trossats. Kärlek är praxis. En försam­lings diakonala profil visar på om vi uppfattar vad Guds rike handlar om.

Paulus utmanade sin tids lärjungar med des­sa ord: Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom för­nye­l­sen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja. En för­ny­else av tankar föder för­ny­else av värderingar. Värderingar av an­nat slag än de som i dag bär upp vår värld i dess indivi­du­alism, kommersialism och relativism.

Förnyelse talar vi om och ber om i församlingarna. Dessvärre innebär förnyelse ofta förändring. Och då säger vi nej – eller!? Blir vi kvar på våra körsbärsblad och dess horisont eller bärs vi upp av Guds rikes öppnande visioner?

Vilka spår sätter Guds rike i vår vardag, i våra tankar och vär­de­ringar. Paulus säger: Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid i den heliga anden. Guds rike är av annat slag. Riket är rätt och rättfärdighet, frid, fred – i den heliga anden.

 Guds rike kallar på oss. Detta rike skall ta gestalt i vårt inre, i våra liv och vår vardag. Hur skall detta så annorlunda rikes karaktär bli verklighet i och genom oss? Hur blir vi levande männi­skor?

 Kyrkofadern Augustinus formade i sin kamp för detta denna bön:

”Andas i mig, heliga Ande, så att jag tänker heliga tankar.

Mana mig, heliga Ande, så att jag gör det som är heligt.

Dra mig närmare dig, heliga Ande, så att jag älskar det som är heligt.

Styrk mig, heliga Ande, så att jag skyddar det heliga.

Vaka över mig, heliga Ande, så att jag ger akt på det som är heligt.”

Andens frukter är Guds rikes frukter i våra liv – rätt och rättfärdighet, frid och fred – i den heliga anden. Över den måltid som du strax inbjuds att delta i ber vi: Låt din Ande komma över dessa gåvor. Guds rike tar gestalt i denna måltid – uttryckt i en av dess böner: ”Kristus, vi tackar dig för din stora gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ett svar till dem, som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, se den nöd som du har sett, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”

Till det säger vi Amen, ske alltså.

Leif Herngren Lerum 11.07.03

I samtal med Gud – Bönsöndagen

Matt 6:5-13 o Rom 8:24-27

”Varför ligger det en varelse nere i mörkret och ropar på något som inte finns?

Varför förhåller det sig så?

Det finns ingen som hör att någon ropar i mörkret.

Men varför finns ropet?”

 Varför ber vi människor?

Pär Lagerkvist uppfattar i sin brottning med Gud att det inte finns någon som hör. Då kom­mer frågan: Varför finns då ropet? Varför knäp­per många människor i kvällningen sina händer och formar ord till bön – eller ber sitt Fa­der vår eller Gud som haver barnen kär. Vad kommer det sig att så många – som inte bejakar någon tro – erkänner att de inte så sällan ber?

Så här skrev en som själv betecknade sig som gudlös, förre chefredaktören för DN Herbert Ting­sten, mot slutet av sitt liv att han vid olika tillfällen bett:

”Jag har bett i skräck inför min hustrus sjukdom, och bönen har endast gällt att hon skall få leva; jag har bett i ett slags våldsamhet…

Varför har jag bett? Den aldrig helt utplånade tradition från barndomen… har sannolikt varit den nödvändiga bakgrunden. Men en känsla av att alla medel, även de mest absur­da, måste tillgripas har varit det i situationen bestämmande motivet. Jag kan inte komma ifrån att detta innebär en gnista av tro, att jag för ögonblicket tänkt mig, att någon liten utsikt funnits för att spelet skall lyckas…

Jag skäms en smula, det är onekligen något löjligt både över den gudlöses bedjande och hans meddelande därom…

Jag vet, hur innerligt och förtvivlat jag bett, jag vet också, med vilken negativism jag utanför farozonen betraktar bedjandet, jag misstänker att i en ny överväldigande kris det gamla gardet än en gång kommenderas fram.”

Varför ber vi? Ropar du ut din nöd i nattens tysta timmar? Varför kom du till kyrkan i dag?

Bön utan bönesvar

Pär Lagerkvist ställde frågan ”Varför finns ropet?” I en av sina sista dikter skriver han: ”Jag är fågelungen som inte är född i nå­got bo. I en hand, en underlig främmande hand är jag född och kan inte glömma mitt rede… Jag kan inte glömma den hand där jag är född, den underliga främmande lukten i hans hand, han som lät mig födas.”

Någon har låtit oss födas och det är denne Någon vi söker, ber till, ropar till…

Bön var inte så enkelt för bibelns människor. Job vittnar om bönekamp till synes utan svar: Om jag visste var jag kunde finna honom! Då skulle jag gå till hans domstol, jag skulle lägga fram min sak för honom och rada upp mina argument… Jag ropar till dig men du svarar inte, jag står här men du ser mig inte…

 I Psaltarens psalmer finns samma smärta – som i den 22:a psalmen, vilken Jesus gjorde till sin i hans dödssmärta och känsla av över­given­het.

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag ropar förtvivlat, men du är långt bor­ta. Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte, jag ropar om natten, men finner ing­en ro.

 Inför att Gud inte svarar blir det ibland för oss som för kung David: Så höll jag mig tyst och blev stum, jag teg, men till ingen nytta. Min plåga blev bitter, hjärtat brände i mött bröst…

 Du finns som brottats med frågan om bön utan svar. Var finns Gud i mina utsatta stunder?

Du frågar: Var finns du Gud då våld, dödande, oförsonlighe­t och bestialitet regerar.

Du frågar varför Gud skulle svara på din bön med tanke på allt som händer andra människor.

Bön med bönesvar

Bibeln är boken som skildrar människors vånda och kamp – bönerop utan något svar! Men bibeln är samtidigt boken med vittnes­bör­den om dem som ropade till Gud och fick svar. Där finns lovpris­ning och tack­sägelse till den Gud som hör bön.

Vi får inte släta över männi­skors varför inför Guds tystnad men inte heller tysta vittnesbördet från honom som så enträget själv bad och som undervisade de sina om bönen. Han som ropade ut sin övergivenhet överlät till sist sin ande i Guds barmhärtighet och svaret gavs påskdagens morgon.

Kung David ger oss sitt vittnesbörd: Så länge jag teg tynade jag bort… dag och natt låg din hand tung på mig, jag blev som en åker i sommarens torka. Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.

Ibland når vi inte fram till Gud. Vi står med smutsiga händer och orent hjärta och vill inte erkänna det. Men då vi träder fram sådana vi är – då hör han oss!

 Vad säger oss Jesus om bönen?

+ Var noga med att inte utföra era fromma gärningar i människors åsyn, för att de skall  lägga

   märke till er…De älskar att stå och be i synagogorna och i  gathörnen för att människorna skall

   se dem.

+ Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda

   för de många ordens skull.

 Jesus talar om våra spel inför gallerierna, om vår mångordighet och babbel. Bön är samtal med Gud. I ett sam­tal är det inte bara en som talar. Gud vill också komma till tals med oss. Jesus talar om hjärtas samtal med vår himmelske fader. Han talar om bön i vår kammare, om stillhet och tystnad inför Gud. Gud ser i det för­dolda, hör och vet! Det är därför Jesus så enträget uppmanar oss att vara män­ni­skor i bön – att umgås med vår himmelske fader. Hans utgångspunkt är När du ber… Jesus förutsätter att jag ber! Och så gav han oss sin bön – Herrens bön.

Detta skrev Johan Ludvig Runeberg om Luther:

”En gång, när i fromma glada samtal vid sitt middagsbord den gamle Luther

satt som vanligt bland förtrogna vänner, talte en av dessa så med klagan:

”Svår och ond att leva i är världen, full av vansklig id och jordisk omsorg;

intet under därför, att så mången sökt i klostrets lugn en saknad stillhet.

Även mig de plåga, dessa oljud av en outtröttlig världslig strävan.

I mitt grannskap bultas, smids och hamras oupphörligt hela dagen genom,

och hur tidigt än jag vaknar, störa dån och hammarslag min morgonandakt.”

Luther log och sade: ”Varför störas? Tänk långt hellre: ’Jag har sovit länge.

Hör min fromme granne, hur han redan hunnit stiga upp och börja bönen!’

Ty en bön, min vän, är flit och arbete. Sannerligen, när den svarte smeden vaknar upp och tänker:

”Gud har gett mig åter dag och krafter att arbeta’, och med hurtigt mod begynner smidet,

är hans trötta flämtning för vår Herre icke mindre kär än dina suckar,

och på himlens portar slår hans slägga kanske starkare än dina böner.”

Ibland är våra böner en flykt undan de kärlekens och solidaritetens gärningar som vi borde utföra. Vi ersätter kärleken med bön – vi skickar problematiken till vår Herre i – till synes – omsorg om vår nästa men egentligen för att slippa gå in i ansvaret för en medmänniska.

 

I samtal med Gud

 Persson var ännu vid 70 års ålder en kraftkarl. Han satt vid stambordet i kretsen av de sina och sa: ”Det ska jag säga er grabbar, att jag då aldrig behövt be någon om hjälp inte!” Det var innehållet i hans trosartikel, det livet lärt honom: Spotta i nävarna och bit ihop tänderna! Bli aldrig beroende av någon! Klara dig själv! Sammanfattat i devisen: ”Bra karl reder sig själv.”

När han låg mellan lakanen på ålderdomshemmet blev det annorlunda. Plötsligt hade han gott om tid att filosofera över sitt liv och de trossatser som format honom. När varken allsång eller tårta längre rådde på den tilltagande kraftlösheten blev hans ord dessa:

Jag har burit Dig i en liten ask i stället för att låta Dig bära mig, sa Persson rakt ut i luften en dag och fortsatte: Jag vågade inte erkänna att det längst inne i mig fanns ett tomrum, som bara Du kunde fyl­la. I det längsta trodde jag att det räckte om jag bara höll det ordentligt stängt dit in…

Paulus konstaterade att vi inte vet hur vår bön skall vara. Men han säger också: Anden stöder oss i vår svaghet… Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som ut­forskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill.

Jesus: När du ber, gå då in i din kam­­mare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.

Vi skall strax i stället för att tala om bön gå in i ett samtal med Gud – bl a i Herrens bön. Vi ger Gud tillträde till det allra innersta i oss. Vi umgås med Gud.

Leif Herngren   Varberg 11.05.29

Att växa i tro och mogna som människa – 5 i påsktiden

Johannes 17: 9-17, 1 Kor 3:1-3

 ”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Dikten Mätarlarven av poeten Werner Aspenström utmanar oss till reflektion över hur vi lever vårt liv. Spanande mot evigheten – eller – en stilla lunk i de vanliga hjulspåren?

Temat över denna dags texter är Att växa i tro. Rubriken över mina tankar är att växa i tro och mogna som människa. Det handlar trons tillväxt om. Den gäller hela mitt jag, hela människan – att mogna som människa.

Jag har varit med om fina musikupplevelser – musikers avslapp­nande lek med instru­men­ten utifrån deras professionalisering. Hur det började för dem, det vet jag inte. Men ett vet jag – de föd­des inte som färdiga musiker. Ba­kom det jag fick lyss­na till låg ett hårt arbete och mycket tid för trä­ning och åter träning. Det var människor – som utifrån sina gåvor och en intensiv möda – växt som mu­si­­ker och människor. Så kunde de bjuda oss på en fin musikalisk upplevelse.

Att växa som människa och kristen är inte något som sker automatiskt och utan arbete. Här gäller det­samma som för mu­siker. Eller som för en duktig idrottskvinna. För henne krävs träning och åter träning. Detsamma gäller hela människans tillväxt – vår mentala och andliga hälsa!

Du som är ung har säkert fått höra: ”Vad stor du har blivit!” Detta säger en del till oss äld­re också men då tyvärr för att vi växt till på bredden. Till­växten förutsätter att vi äter. Vi behöver näring för att kroppen skall kunna växa – ibland alltför mycket.

Hur mycket tid lägger vi ned för vårt kroppsliga välbefinnande? För vår mentala hälsa och tillväxt? Och vad tid ger vi för vår andliga mognad? Vilken näring tillför vi för vår andliga tillväxt?

 Paulus ger oss i Filipperbrevet en av sina paradoxer: Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.

Arbeta med fruktan… ty det är Gud som verkar i er!

I världen men inte av världen

 Evangeliet är hämtat ur Jesu förbön. Jag ber för dem. Jesus skall lämna denna värl­den men lär­jungarna kommer att vara kvar. Hans bön är: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda… Helga dem genom sanningen; dit ord är sanning.

 Jesu budskap är detta: Vi skall leva i världen men inte tillhörande världen. Därför blir hans bön: Helga dem. Han ber: Helige fader bevara dem i ditt namn… bevara dem för det onda. Vi behöver bevaras från det onda. Att leva i världen är att ständigt frestas av allt vad världen bjuder på. Åtskil­ligt av detta är ont som Jesus ber att vi skall bevaras från. Han vet vad som behöver ske med oss och ber därför: Helga dem genom sanningen. Vad är ont för oss? Vad är gott?

 Jag är pastor sedan 50 år. Både jag själv och andra kan tro att andlig mognad auto­matiskt löser sig för oss som står i församlingens tjänst. Så är det naturligtvis inte. Samma frestelser och neder­lag som ni hamnar i möter jag i mitt liv. Samma frestelse att leva på rutiner resulterar i and­lig torka då livets och tjänstens många var­dags­bestyr tar överhanden.

 Vår är tid för att rensa upp efter vägarna och i våra trädgårdar. Ljuset avslöjar vad som behöver städas bort. Vi får be: ”Gud, hjälp mig rensa bort ur mitt liv det som är gammalt och dött, det som hindrar mig att se dina nyskapande krafter.”

Evangeliet säger oss att vi får komma till Jesus sådana vi är. Men Jesus har aldrig sagt att vi skall förbli det vi är, stanna till i växten. Paulus är ganska upprörd i sitt brev till för­samlingen i Ko­rinth. Församlingsborna har fallit in i en uppblåst andlighet utan mognad. Han går till rätta med dem med utgångspunkt i hur det var när han kom till dem och grundade församlingen: 1 Kor 3:1-3     

Paulus talar om spädbarn i Kristus.  Som nykristna fick de mjölk. Nu borde de vara mogna för fast föda – men icke. Ni tål den inte heller nu! Paulus säger i annat sammanhang: Vi skall inte längre vara barn och låta oss drivas omkring av alla lärovindar. Det vittnar om andlig omognad.

Paulus tar upp trons etiska konsekvenser. Deras liv vitt­nar om att de lever på vanligt mänskligt vis… Vad menar han? Som kristna har vi ibland sökt leva nog så an­nor­lunda än andra människor. Så har vi insett att det rört sig om ytliga beteenden vilka vi då lagt av med. Men här talar Paulus kri­tiskt om att leva på vanligt mänskligt vis. Vad är det Paulus vill åt? Svaret är att för Paulus finns det ett inre liv som skall vårdas och som då inifrån präglar våra liv och ger det andra kvalitéer än de som odlas i världen. Men det handlar då inte om yttersidan av våra liv – utan om inre kvalitéer.

Om Paulus skulle skriva ett brev till församlingen här i Kortedala – eller till mig eller dig – vad skulle han då ha att skriva? Är vi i tillväxt så att vi tar till oss evangeliets fasta föda? Eller måste Paulus kons­ta­tera att vi fortfarande behö­ver mjölken, de enkla grunderna i den kristna tron?

Ur sitt goda förråd

 Jesus säger: Munnen säger vad hjärtat är fullt av. En god människa tar fram det som är gott ur sitt goda förråd, och en ond människa tar fram det som är ont ur sitt onda förråd. Vad vi har i våra förråd har ju att göra med vad vi stoppat i oss – då inte av mat och dryck – utan av det som fyller våra inre förråd.

Då jag på Lidingö utbildades till pastor kom pastorn och författaren Frank Mangs till oss. Det han då gav oss har jag burit med mig genom livet. Han talade om vårt inre förråd och jämförde detta med van­liga förråd. Ett förråd avslöjar genom den lukt det sprider vad det innehåller. Så är det också med oss människor. Vad vi samlar på oss i vårt inre skapar en atmosfär kring oss.

Det kan finnas mycket sårigt och unket i en människa som sätter sin prägel på denna människa – skapar en dålig atmosfär kring henne. Det var därför Jesus sa: En ond människa tar fram det som är ont ur sitt onda förråd.

Men han sa också detta: En god människa tar fram det som är gott ur sitt goda förråd,

 Werner Aspenströms fundering var om vi lever våra liv som mätarlarver.

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för blå och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad  0ch mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Jesus ber för oss: V 17-19

Leif Herngren Kortedala 11.05.22

Kärlekens evangelium och kärlekens verkstad – 4 i påsktiden

Joh 13:31-35

”Det sägs att en helig i tron, en profet vars röst ljuder långt, som en malm, en cymbal,

men som icke vet kärlekens hemlighet, han hör till de fåvitskas tal.

Ty envar profetia och psalm skall förgå som en fläkt, som en rök på förgängelsens bud,

men allt som av kärlek är fyllt skall bestå och leva och vara som Gud.

I kärlek den stingande tistel blir skön och majregn vattnar förtorkade land,

och en ros kan dofta, en äng bli grön mitt i öknens brännande sand.”

Temat för söndagen är Vägen till livet. Var går livets väg? Frågan är om vi i det tempo vi lever i ställer den frågan? Risken när vi över­sköljs av allt som kommersialismen stäl­ler oss inför är att vi tappar bort de dju­pare per­spek­tiven på vad det är att leva.

Hjälper oss poeten Dan Andersson i sin tolkning av ”kärlekens höga visa” att se att livets väg är kärlekens väg? Över mina tankar sätter jag rubriken Kärlekens evan­ge­lium och kärlekens verkstad.

Dagens evangelitext är hämtad från Johannesevangeliets 13.e kap som föregår Jesu av­skeds­tal och händelserna i stilla veckan – Jesu förberedelse för livets slut och hans för­sök att bereda sina lärjungar för vad som skall ske. Nu efter påsk ställs vi inför texter som skall hjälpa oss med lärjungevandringen tillsammans med den uppståndne.

Kärlekens evangelium i Johannes 13

 + Kapitlet börjar med att återge en liten passus om Jesus: Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.

Med de orden ger oss Johannes rubriken till detta kapitel. Det är ett kapitel om kärlek!

+ Johannes skildrar sedan vad som händer i anslutning till påsk- och avskedsmåltiden. Han ger oss skildringen av hur Jesus – som måltidens värd – bryter sin roll och går in i tjänarupp­giften genom att tvätta lärjungarnas fötter. Efter vandringar på dammiga vägar var detta ett smutsigt jobb vilket som regel sköttes av slavar eller tjänare. Det är därför inte så underligt att Petrus först vägrar att låta Jesus tvätta hans fötter.

+ Sedan ställer Jesus en fråga till lärjungarna om de förstått vad han gjort och säger: Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är ni också skyldiga att tvätta varandras fötter.

Efter ytterligare några ord säger han: Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så.

Har vi förstått? Det finns en kunskap som inte förblir i huvudet utan leder till handling.

 + Så följer dagens evangelium som avslu­tas med orden: V 34 o 35.

Detta nya bud är inte budet om kärleken till nästan. Det är ett bud om lär­junge­kärlek. Det är ett bud grundat i Jesu kärlek till dem och dess kon­sekvens: deras kärlek till varandra: Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Det är kring den kärleken vi skall fundera i dag.

Kapitlet ger oss starka ord om lärjungekärlek och lärjungeomsorg. Sam­tidigt är det inte ett förskönande kapitel om lärjungarna. Tvärt om ger det i sin realism en smärtsam bild av dessa. Där finns avsnittet om hur Jesus tar upp att en av lärjungarna skall förråda honom – en av dem som nu delar måltidsgemenskapen med honom och de andra. Judas ger sig i väg och så står det kort: Det var natt.

 Kapitlet avslutas med Jesu ord till Petrus att han tre gånger skall för­neka sin relation till Jesus. Kapitlet hand­lar om kär­lek och attityder till varandra. Och sam­tidigt om lärjungars misslyckan­den. Vi har att ta till oss båda delarna. De handlar om oss.

Vi hade städdag i lördags i vår bostadsrättsförening. Åtskilligt hade kommit fram i vår­solen som behövde städas bort. I påskbudskapets ljus kommer det också fram åtskilligt som behöver städas bort – en andlig vårstädning. Kärlekens tillväxt!

Kärlekens evangelium för oss över till Kär­le­kens verkstad – församlingen!

Kärlekens verkstad

 Det första vi får konstatera är vad som gällde för lärjungarna. Jesus säger: Ni har inte utvalt mig… jag har utvalt er… Lärjungarna gavs åt varandra. Vi ges åt varandra. Vi väljer inte dem som skall ingå i den gemenskap som församlingen utgör.

 Det gäller att stå ut med varandras brister, halvhet och trasighet. Att ha omsorg om den sva­ge, den som inte alltid orkar och samtidigt inte demonstrera sin eventuella styrka utan i ödmjukhet dela med sig av den. Kärlekens verkstad är till för vanliga människor. Det krävs ingen helgonstatus för att vara med.

Det är synnerligen populärt att tala om personkemi – att vissa människor kan vara rela­terade till varandra, och andra inte! Det är motsatsen till lärjunge­kär­lek. Den gäl­ler ock­så dem som inte stämmer med mina åsikter, min bildning eller min önskan att umgås med dem som ger mig något. Jag får inte ut något av att möta somliga lärjungar kan det sägas. Det är den självcentrerade människans ståndpunkt. Kärleken ställer oss in­för att varje människa har något att ge mig – och dessutom – jag har något att ge andra. Den tar sig bland annat uttryck i hur vi placerar oss vid kyrkkaffet.

Jesus tog av sig manteln, band en handduk om livet och tvättade lärjungarnas fötter! I dag behöver vi inte tvätta varandras fötter. Vi har rena vägar, rena strumpor och skor. Men i våra församlingar – och i deras vänkretsar finns det åtskilliga…

… vars ensamhet skulle behöva ”tvättas bort”

… vars tårar skulle behöva torkas

… vars självförtroende skulle behöva stärkas

… vars tro skulle behöva stödjas…

”Kärlekens hemlighet” är att ”i kärlek den stingande tistel blir skön och majregn vattnar förtorkade land”

Vi har ofta ursäkter av skiftande slag då vi är kantiga mot varandra, för det avstånd vi håller till andra, för att vi inte ser varandras behov eller smärtor. Borde vi inte i stor ödmjukhet dröja inför Jesu uppfordrande ord om kärleken i Guds församling och lär­jungarnas omsorg om varandra?

Församlingen utgör en kärlekens verkstad. I församlingen får vi ta emot kärlek. Vi får utöva kärlek. Vi får tillsammans fundera över vilka konkreta uttryck denna lärjunge­kärlek skall ta sig bland oss i Kristi kyrka i dag!

Jesus är källan för vår inbördes kärlek! Hans ord till oss är: Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

 

Vi får inte glömma Jesu ord i dagens text:

Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

Trovärdigheten hos varje enskild kristen och församling har att göra med detta. Lär­junge­kärleken är tecknet på att jag är en Jesu lärjunge.

 Johannes var kärlekens apostel. Det berättas att då han på sin ålders höst fanns i Efesus ofta upprepade orden: Mina barn, älska varandra! Det blev till sist så att de tröttnade på hans budskap. Han blev för tjatig. Då fick de svaret av den gamle Johannes: Det är Herrens bud. Om det ensamt följs så räcker det!

 Vägen till livet. Var går den vägen – Kristusvägen? Det vi kan konstatera är att den vägen är radikalt annorlunda än den väg som världen väljer.

Kärlekens evangelium visar oss på vägen till livet! Kärlekens verkstad – den kristna församlingen – vill hjälpa oss att vandra den vägen!

”Kärlekens hemlighet”:

”Allt som av kärlek är fyllt skall bestå och leva och vara som Gud.

I kärlek den stingande tistel blir skön och majregn vattnar förtorkade land,

och en ros kan dofta, en äng bli grön mitt i öknens brännande sand.”

Leif Herngren Bohus-Björkö 11.05.15

En herde – en hjord – ett folk – 3 i påsktiden

Johannes 10:22-30

Den gode herden är temat för denna dag. Vem är denne gode herde? Det sökte söndagsskollära­ren Eva som jag lärde känna berätta om för sina barn. Eva arbetade på posten i Svaneholm utanför Borås. En mamma fråga­de efteråt sitt barn vad de talat om i sön­­dagsskolan och fick då reda på att de talat om den gode her­den. Hennes fråga blev då: Vem är den gode her­den? Svaret blev: ”Det är den gamla postfröken i Svaneholm!” Hon hade ju citerat Jesus-orden: Jag är den gode herden. Det svaret var inte utan anledning. Eva var en underbar kris­ten kvinna.

 

Jesus påstår att han känner dig

 Men nu var det Jesus som talade om sig själv som en god herde. De som lyssnade förstod först inte vad han ville ha sagt. Han sökte hjälpa dem inse vem han var och vad hans ärende var. I avsnittet som föregår dagens evangelium läser vi: Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig…

Han är herden som känner sina får, ropar på dem och kallar dem vid deras namn.

Gäller dessa texter oss? Tror du att Jesus känner dig? Tror du Gud vet vem du är? I sången vi tidigare sjöng påstods det att… ”Gud vet vad jag heter, Gud vet var jag bor, han vet vad jag tänker och han vet vad jag tror.”

 Göte Strandsjö som skrev sången hade säkert läst berättelsen om Jesus och oss människor liknade vid får vilka han väl kände – också vid namn. Vi är får som den gode herden söker samla till sin fårahjord. Jesus hade ju kommit för att vi skulle få veta vem och hurdan Gud är och vad Gud vill.

Det är livsviktigt att höra hemma någonstans – i en familj eller i någon form av gemenskap. Många saknar detta. Det gäller barn. Det gäller ungdomar. Det gäller oss vux­na. Då Jesus vandrade om­kring i städer och byar upplevde han detta: När Jesus såg människorna, fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde…

 Vi som hör eller hört hemma i en familj vet att den gemenskapen inte gäller hela livet? Den familj jag växte upp i finns inte längre – pappa och mamma är döda och vi söner lever med våra familjer var för sig. Min egen familj är inte längre en familj – våra vuxna barn bor var för sig och vi på Bohus Björkö. Våra jordiska familjer bryts upp – på olika sätt.

Vi kan känna igen oss i Jesu ord att vi inte sällan är som får utan herde, har det jobbigt – någon gång mycket jobbigt – är hjälplösa. Därför trädde Jesus fram och sa: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. De skall ha liv, och liv i över­­flöd.

Det är detta som Göte Strandsjö fångar in i en annan av verserna i sin sång: ”Gud hör när jag sjunger, Gud hör när jag ber, han vet när jag gråter, och han vet när jag ler.”

Jesus sa också detta: Jag känner mina får, och de känner mig… Har vi lärt känna Gud sådan Gud framträder i Jesu gestaltning av sin Fader?

Jesus bjuder dig att bli med i hans stora hjord som i dag formeras här i Trollhättan och över hela vår jord – Kristi kyrka i dess olika församlingar. Själv mötte jag den en påsknatt i en fullsatt ortodox kyr­ka i Moskva. Jag fick delta i den i en katolsk basgrupp i Uruguay – som de gamla konven­tik­lar­na i väckelsens tider. Jag satt en kväll tillsammans med kristna studenter i en alldeles speciell måltid i ett hem i Etiopien. Jag delade gudstjänstgemenskapen med indianer i vår systerkyrka i Ecuador. Kristi kyrka tar så gestalt i de mest skiftande former och över alla gränser och etniska grupper.

En herde – en hjord

 Jesus sa också detta i sitt tal om den gode herden: Det skall bli en hjord och en herde.

En hjord, en herde, en kyrka… Vi samtalade vid ett tillfälle om splittringen i Kristi kyrka. Någon sa då att vi åker ju till olika tappar allt efter den bensin vi önskar. Så är det ju också med oss och våra försam­lingar. Skall alltså detta också gälla Kristi kyrka? Att vi söker det som passar oss?

Paulus skrev till församlingen i Korinth på grund av den oro och tendens till splittring som fanns där och hade en ordentlig uppgörelse med korinthierna på grund av deras uppdelning och etiket­tering av sig själva i olika fraktioner. Ni säger: Jag hör till Paulus… Apollos… Kefas… Kristus. Han ställde frågan: Har Kristus blivit delad? Vi säger: ”Jag hör till Luther… Levi Petrus… John Wesley… Paul Peter Waldenström…” Paulus ställer samma fråga till oss: Har Kristus blivit de­lad? Svaret måste bli Nej! Och det måste också gälla hans kyrka. Därför blev hans budskap: Var överens och dela inte upp er i olika grupper. Kristus är inte delad!

Tradi­tionen berättar att församlingen tog till sig vad Paulus skrev. Men dessvärre fick biskop Clemens av Rom 50 år senare skriva brev till församlingen med följande frågor: ”Varför sliter vi sönder och river isär Kristi lemmar och gör uppror mot den egna kroppen? Varför har vi kommit till sådant oförstånd, att vi glömt, att vi är varandras lemmar?”

Församlingen hade på nytt råkat in i splittring. Biskopen såg mycket allvarligt på detta som han beskrev som ”mycket vidrigt och ovärdigt” deras vandel i Kristus. ”Ni drar genom er dårskap smädelse över Herrens namn och fara över er själva”.

Pau­lus två brev och Clemens brev till församlingen i Korinth vittnar om hur oerhört allvarligt man i urkyr­kan såg på splittringstendenserna. Sådant som vi i våra församlingar ofta tar i försvar med ut­gångspunkt i att vi människor är varandra så olika.

Paulus värnade om mångfalden i församlingarna och visste då att han samtidigt värnade om enhe­ten. Mångfald och enhet tjänar varandra. Likriktning – i tro eller i liv – föder splitt­ring. Likriktning och splittring hör samman – på det religiösa som på det allmänmänsk­liga planet.

Kyrkornas splittring i vårt land är en upprepning av det mönster som ibland uppstod i Kristi kyrkas första tid. Varje församling bör lyssna in dessa Jesu ord: Jag har också andra får, som inte tillhör den här fållan. Jesu får finns utanför den fålla jag tillhör i min församling och mitt samfund.

 Minns du orden i Jesu förbön: Joh 17:21-23

 Glädjande nog är förändringar på gång. Vi har – tack och lov – ett samgående planerat till den 4 juni mellan MK, SBF och SMK. Dilemmat är som Lasse Svensson – en av de ansvariga för denna pro­cess – nyligen sa: ”Vi talar gärna om förnyelse i våra församlingar men när det kommer till föränd­ringar blir det ofta stopp.” Men nu skall en ny kyrka formeras!

Det finns också en växande samsyn med Svenska kyrkan och andra trossamfund. I Hammarkullen – som jag tidigare tjänade som pastor – säljer Sv kyrkan nu sin kyrkolokal och man förenas i en kyr­ka. På Björkö firas som tidigare alla gudstjänster i sommar tillsammans. Vi har gemensamt konfir­mandarbete, gemensamma samtalsgrupper och mycket annat.

Guds eget folk

Kristus är inte delad! Kristi kropp är en! Kyrkan är Guds folk i vilket skiftande tungomål och skif­tande ”talenter” får tjäna helheten, Guds rike. Detta i motsats till den individualism och elitism med skiftande gruppbildningar som trasar sönder både den enskilda människan, Kristi kyrka och vår värld.

Vi missuppfattar Jesu liknelse om den gode herden om vi uppfattar att vi skall vara en viljelös fårskock. Petrus slår fast något helt annat i ett av sina brev: Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk. Ni är ‘ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk.

Det är en genomgående tanke i Bibeln. Gud samlar ett folk därför att han behöver detta folk som redskap att bära ut glädjebudet att vi alla får vara med i Guds stora familj. Gud samlar ett folk – inte bara för deras egen skull utan – för att detta hans husfolk skall bli till välsignelse! Är du med?

Min far var söndagsskollärare. Han berättade gärna om pojken uppe i Skottland som vaktade får uppe i svåra bergsbygder. Där träffade en präst på honom och berättade då om Gud för denne. Några år senare kom han tillbaka till bygden och såg då i ett hem ett foto på en pojke och kände igen denne. Han frågade hur det stod till med honom och fick då beskedet att han var död. Han hade förolyckats uppe bland bergen. Prästen berättade då att han träffat honom och samtalat med honom. Då, sa föräldrarna, kanske du kan tala om för oss det vi undrat över. Han höll så krampaktigt om sitt fjärde finger. Prästen berättade att han lärt pojken att stava på fingrarna orden ”The Lord is my shepherd” – ”Herren är min herde.” Pojken hade slutit sin hand över det fjärde fingrets budskap: ”The Lord is my shepherd.”

Har du stavat dig igenom den gamla herdepsalmen och lärt känna den gode herden? Kan också du säga: Herren är min herde!

Du som inte hör hemma i någon församling är välkommen till Guds familj, till Kristi kyrka. Det välkom­nandet ger jag på uppdrag av honom som är den gode herden och som vill vara detta för dig. Det finns en plats bland Guds folk också för dig.

 Leif Herngren Trollhättan 11.05.08

Ps o S 60   ”En Fader oss förenar, en herde och en fårahjord…”

En tom grav och dess budskap – Påskdagen

Johannes 20:1-18

 1970 besökte jag det förra koncentrationslägret Buchenwald i det dåvarande Öst­tysk­land.. Dödsläg­rets plats var en bokskog på kullen ovanför den tyska kulturstaden Wei­mar, där Goethe och många andra tyska kulturpersonligheter varit verk­samma. En stad tyngd av kultur men nu också med min­nen av de vagns­­laster med fångar som an­lände till det läger, varifrån de flesta aldrig åter­vände.

Där fanns fortfarande baracker med sina karaktäristiska sängar, sjukstugan där ex­pe­riment ut­för­des med fångarna och krematoriet. Vi gick till den bygg­nad som varit fängelset i fängelset. Dit för­des de som vägrade tystas. I cell efter cell såg vi namn på dem som misshandlats ihjäl i dessa celler. På en av väggarna läste jag ett bi­belord och såg nam­net Paul Schneider.

Någon dag senare upp­täckte jag i en kyrka bo­­ken Der Prediger von Buchenwald. Det var en bok postumt utgiven om kyrko­herde Schnei­ders liv och protest mot nazismen och Hitlerregimen. Hans protester för­de honom till Buchen­wald och ganska snart till fängelsecellen där han vistades i över ett år innan med­fång­ar fick be­gra­va hans då sönderslagna kropp.

Utan­för fängelsebunkern fanns den stora uppställningsplatsen där fångarna ställdes upp var­je mor­gon och kväll och fick stå i timmar i uruselt väder. En av de överlevande från Buchen­wald berättar om de predikningar Schneider höll vid flera tillfällen från sin cell – mycket korta sådana då fångvak­tarna brutalt tystade predi­kanten. Där fick de en påskdag höra hans mäktiga stämma genom gallret: Så säger Herren: Jag är uppståndelsen och livet…

 Predikan blev inte längre. Predikanten slogs till marken. I detta dödsläger var Paul Schnei­der ett påskens vittne – med ett till synes fullständigt absurt budskap där det gavs. Det bud­skap Paulus kallar korsets dårskap! För många är det ett absurt och omöjligt budskap.

Vari grun­dar sig uppståndelsetron och dess glädjebud? Vad är det för oss? Är vi påskens vittnen fyllda av pås­kens glädje och allvar, dess segerjubel och fanfarer?

Den stora och heliga sabbaten

 Påsklördag – som vi ibland firar ganska slarvigt – kallas i de ortodoxa kyrkorna för den stora och heliga sabbaten. Det är Guds vila – den stora väntan inför vad som skall ske då påskdagen bryter in!

Min hustru och jag deltog under Sovjettiden i en ortodox påsknattsguds­tjänst i Moskva. Kyr­kan var fylld av stå­ende människor – där fanns inga bänkar. De stod med otända vaxljus i vän­tan på vad som skall ske klockan tolv då upp­stån­delsen budskap ropas ut i kyrkan: Kristus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden.

Från det stora påskljuset i fonden som tänts vandrade ljuset nu från person till person, från vaxljus till vaxljus ned till dem längst bak i kyrkan. Det tidigare mörklagda kyrkrummet fylldes av ljus – uppståndelsens ljus. Kristusljuset hade vandrat från människa till människa. I denna påsk­nat­tens gudstjänst hälsades man med glädjebudet:

Detta är natten då Jesus Kristus bröt sönder dödens kedjor och triumferande steg ut ur graven. Kraften i denna heliga natt skingrar allt ont, utplånar all skuld, återställer all oskuld, ger sörjande glädje. Det är i sanning en välsignad natt när himlen är förenad med jorden och människan för­sonad med Gud.

Människors möte med en tom grav

I vilken kyrka vi än samlas inför påskens mysterium så har detta sin grund i evangeliet vi tidi­gare lyssnade till. Människors möte med en tom grav!

För lärjungarna och kvinnorna som vandrat med Jesus hade ljuset släckts. Allt det man sat­sat på hade förlorats. De­ras herre hade nesligen dödats tillsammans med rövare på Golgata in­för män­ni­skornas hån och förnedrande kommentarer. Några kvinnor är på väg till graven för att behandla den dö­da kroppen med välluktande kryddor. Man ha­de på fredags­kväl­len sett hur två aktade män ur den ju­diska överklassen, rådsherrarna Jo­sef från Arima­taia och Nikodemus – i hem­lighet lär­jungar till Jesus – hade lagt Jesu kropp i en klippgrav.

Maria från Magdala och de andra kvinnorna söker en död kropp, något att vårda. De går till en grav, för att minnas, se till­baka, få gråta ut. För många är religion detta – ett tillbakablick­an­de till något som hänt en gång, ett vårdande av traditioner och minnen och religiösa seder.

Kvinnorna tas brutalt ut ur den stämning de är i och det uppdrag de föresatt sig. De kommer till en öppen och tom grav. De ställs inför en märklig fråga: Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått.  De söker upp lärjung­arna och berättar för dem vad de ställts inför. Dessa uppfattar det som tomt prat.

 Men Petrus och Johannes skyndar springande till graven. Johannes – den yngre av de två – kom­mer först fram men väntar in Petrus. De går tillsammans in i graven. Där ser de bind­­lar­na som krop­pen lindats in i tillsam­mans med omkring trettio kilo myr­­ra och aloe. Den fins­ke arkeo­logen Saari­sa­lo menade att dessa bindlar till­sammans med sal­van hade bildat ett stelnat hölje. Det är vad de nu ser och för sig ligger den prydligt ihoprul­lade duk som täckt Jesu huvud.

Lu­kas skriver att Petrus såg linnesvepningen ligga där och gick däri­från full av undran över det som hade hänt. Om Johannes läser vi: Han såg och trodde. Uppståndelsetron föds inne i en grav – i själva dödens boning!

Den kristna uppståndelsetron bygger inte på några filosofiska funderingar och slutsatser. Grundas inte heller på naturvetenskapliga efterforskningar eller någon allmän tro på själens odödlighet. Tron på Jesu uppståndelse har sin grund i vad människor såg och ställdes inför i mötet med en tom grav.

Evangelierna berättar om Marias möte med Jesu. De be­rät­tar om hur den förundrade Petrus i sin brottning med sitt svek och vad som hänt får ett alldeles eget sammanträf­fande med Jesus. De berättar om Jesu ankomst till lärjungarna påskdagens kväll och om hur den då icke närva­rande Tomas med allt sitt tvivel senare ställs inför den Uppståndne och kommer till tro.

Den kristna kyrkans Credo – Jag tror…

Petrus: Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på… jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät… Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barm­härtig­het har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesus Kristi uppståndelse från de döda…

Kristus är uppstånden. Ja, han är verkligen uppstånden! Det är Kristi kyrkas Credo!

Kring denna påskhälsning hade jag en andakt på servicehuset i Hammarkullen. Då andakten var slut kom en gammal man fram till mig. Tårarna rann ned för hans ansikte medan han räckte mig sin hand och sa: Kristus är uppstånden. Jag tog hans hand och svarade: Ja, han är verk­ligen upp­stån­den! Han berättade så för mig att han var musiker från Ryssland som flytt från Sovjetunionen. Påskhälsningen hade påmint honom hur man i hans hemland växlat påskens budskap mellan sig.

I den apostoliska trosbekännelsen tolkar kyrkan sin tro – med grundtextens ord som är:

”Jag tror på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den heliga Anden, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen…”

Till denna bekännelse får vi säga vårt Amen! Halleluja! Och bekänna vår tro med Olof Hartmans ord i psalmen 153 – ”Livet vann, des namn är Jesus”

Leif Herngren Rambergskyrkan 11.04.24

Korset – budskapet om den lidande Guden – Långfredagen

Johannes 19:17-37

 Då vi 1974 invigde Tomaskyrkan i Hammarkullen hade vi varken haft tid med eller pengar till utsmyck­ning av fonden. En av våra medlemmar skissade på ett enkelt kors och en av försam­ling­ens vänner fick tag i en rejäl planka på sitt jobb och tillverkade ett kors. Då jag såg korset fann jag i dess mitt en inkapslad grenformation och såg i dess knotighet mig själv innesluten i detta kors. Det korset finns kvar i Tomaskyrkan med sitt budskap att det finns plats för oss i Jesu kors.

 Över långfredagens texter står endast ordet: Korset. Det är för oss ett ord om lidande och död. Men Jesu väg till korset var på samma gång hans väg till livet. Det är påskens dubbla budskap.Vägen till livet är den väg som leder fram till Jesu kors.

Det blir inte någon utläggning av texten i dag. Berättelserna vi hört talar för sig själva. Jag åter­ger ett par människors möte med korset och lidandet och deras brottning med Gud och sig själva. Jag tror att deras vittnesbörd hjälper oss att bättre förstå korsets budskap. Det blir framför allt från en av vår tids mar­­ty­rer.

En lidande människas fråga: Vem är jag?

Den 9 april 1945 – en knapp månad före krigsslutet – avrät­tades på Hitlers order ett antal män i kon­centrationslägret Flossenbürg. De an­kla­gades för att ha varit inblandade i attenta­tet mot Hit­ler. Bland dessa var präs­ten och teologen Dietrich Bonhoeffer. Han var före kriget en mycket ansedd te­­o­log och kyrkoledare. Han bok Motstånd och underkastelse fick en oer­hörd be­tydelse över hela världen. Inte minst för mig själv. Bo­ken publicerades efter hans död och innehöll brev mm från hans två år i fängelser och koncentra­tionsläger.

Vem var då denne man. Han funderade själv över detta och skrev i fängelset dikten Vem är jag?

Vem är jag? Man säger mig oftaatt jag träder ut från min cell lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott.

Vem är jag? Man säger mig oftajag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.

Vem är jag? Man säger mig ävenatt olyckans dagar jag bär oberörd, leende, stolt som vore jag van att segra.

Men efter den diktens ord ger han följande kommentar. Inte minst till oss som tror att de männi­skor – som likt Bonhoeffer blir martyrer – inte är vanliga människor:

”Är jag verkligen det som de andra påstår?

Eller är jag blott det som jag vet om mig själv:

orolig, längtande, krank som en fågel i bur,

kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen,

hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter,

törstande efter goda ord och människors värme,

skakad av vrede vid självsvåld och ringaste kränkning…

Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud.

Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Det var inte enkelt för Bonhoeffer att finna svaret på frågan Vem är jag? I stället klarnade allt­mer bilden av vem Gud är. I mötet med sitt eget lidande och med korset såg han den lidande Guden.

 

Den lidande Guden

Boenhoeffer befann sig i fängelset utanför Berlin där de allierades bombmattor föll allt oftare – ibland mycket nära fängelset. Fångarna hade inga skyddsrum att ta sig ned i. De fick under stor fruk­tan vis­tas i sina celler och korridorer. De var under sådana förhållanden och i oviss väntan på vad morgon­dagen skulle innebära som Bonhoeffer funderade över vem Gud är, vad det är att vara män­niska och kris­ten. Hans tankar blev inte någon färdig teologi – utmejslad i lugn och ro vid ett skrivbord – utan tan­kar och re­flexioner i utsmugglade brev till sina kära och till goda vänner.

Där i fängelset fick han en allt större insikt om vem Gud är och skriver: ”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset. Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss… Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande; blott den lidande Guden kan hjälpa.”

Det är en annan bild av Gud än den betydligt vanligare av Gud som allsmäktig och segrande – bilden av Gud i anslutning till vad som brukar benämnas för härlighetens teologi, theologia gloriae.

Bonhoeffer lärde alltmer känna Gud – sådan Gud är – den Gud som i Kristus naglades fast på ett kors och dog. Han uppfattar – mitt i den förnedring som fängelset inne­bar för ho­nom och de andra fångarna – att den lidande Guden tagit upp kampen mot ond­s­­­kan och satansmak­terna i världen. Det är korsets teologi, theologia crucis – bl a återgett av Paulus: Fil 2:6-8

Dessa två begrepp theologia crucis, korsets teologi och theologia gloriae, härlighetens teologi ut­gör tillsammans evangeliet – och endast då bägge dessa grund­läggande aspekter finns med. Paulus fort­sätter sin betraktelse över korsets teologi med orden: Fil 2: 9-11

Det är detta som fastan och stilla veckan på nytt har påmint oss. Fastnaglad på korset säger Jesus: Det är fullbordat – Tar vi till oss dessa ord i hela dess oerhörda betydelse!?

Människa och kristen

 I fängelset fick Bonhoeffer också en allt större klarhet i vad det är att vara männi­ska och kristen.

”En kristen”, skriver han, ”stannar hos Gud i hans våda, det är skillnaden mellan kristen och hed­ning. Stanna kvar här och vaka med mig, ber Jesus i Getsemane. Det är motsatsen till allt det som den religiösa människan väntar av Gud. Människan blir kallad att lida med, när Gud lider på grund av den gud­lösa världen.”

Inför fastan sjöng vi ”Se, vi går upp till Jerusalem”. Vad har de orden för innehåll för oss nutida krist­na? Bonhoeffers fastetid innebar att han alltmer lärde känna den lidande Guden. Då ställ­des han inför kallelsen att så leva i den gudlösa vär­lden att han själv drogs med in i Guds lidande, fick lida med Gud – lära sig medli­dande – lära sig vetekornets lag!

Vi har stannat inför denne märklige man som uppfat­tades som en rese av sina med­fångar men som själv kände våndan och törstade efter goda ord och människors värme.

 

En annan som kämpade med sig själv och med Gud var poeten Sven Lidman. Hans liv hade varit om­­­tumlande. Han hade lidit skepps­brott. Han berättar i sina memoa­rer om sitt möte med korsets budskap.

I den sista timmens sista ögonblick av medvetet liv lyftes jag upp – om av en våg eller hand visste jag i det ögonblicket ej – och blev räddad – på stranden av ett oändligt hav. Jag fick uppleva und­ret – det som jag kanske alltid drömt om: Jag fick lämna min stackars skeppsbrutna, trasiga, sjuka själ i en frälsande Härskares kärleksfulla händer. Jag blev omhändertagen

Så föddes hans psalm: ”O salighet, o gåtfullhet, o Kristi törnekrona, som mer än världens visdom vet och varje synd kan sona. Jag träder nu till Korset fram ur dödens syndaländer att ge min själ liksom ett lamm i Jesu frälsarhänder…”

Genom den knotiga grenen som var inkapslad i korset i Tomaskyrkan kände jag att jag fick vara inne­sluten i korset – i Guds i Kristus utsträckta barmhärtiga händer. Bonhoeffer: ”Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud”

Var befinner du dig? Stämmer du med hela din varelse in i orden i Lidmans psalm som vi nu skall sjunga? Långfredagens evangelium inbjuder dig till detta! Ps o S 234

Leif Herngren Rambergskyrkan, Göteborg 11.04.22

Kärlekens evangelium och kärlekens verkstad – Skärtorsdag

Johannes 13:1-17 o 31-35

Texterna om Jesu lidande död och uppståndelse har samlats i fyra serier efter evangelisterna. För i år gäller Johannesserien och vi stannar i kväll inför Johannesevangeliets 13.e kapitel. Det föregår Jesu av­skeds­tal och händelserna i stilla veckan – alltså Jesu egen förberedelse för livets slut och hans försök att bereda sina lärjungar för vad som skulle ske. Det är ett ganska märkligt kapitel över vilket vi kan sätt rubriken Kärlekens kapitel. Men det inne­håller också helt andra avsnitt – om Judas förräderi och Petrus förnekelse.

Kärlekens handling – 13:1-11

 Kapitlet börjar med att återge en liten passus om Jesus: Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.

Med de orden ger oss Johannes själv rubriken till detta kapitel. Det är ett kapitel om kärlek!

Johannes skildrar så vad som händer i anslutning till påsk- och avskedsmåltiden. Han ger oss skildringen av hur Jesus – som måltidens värd – bryter sin roll och går in i tjänarupp­giften genom att tvätta sina lärjungars fötter. Efter vandringar på dammiga vägar var detta ett smutsigt jobb vilket som regel sköttes av slavar eller tjänare. Det är därför inte så underligt att den alltid impulsive Petrus utropar: Herre skall du tvätta mina fötter?

 

Jesus: Vad jag gör förstår du inte nu… Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig. Det handlade inte bara om Petrus fötter.

”Förstår ni…” – 13:12-17

Jesus ställer frågan till lärjungarna: Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Frågan är om vi för­står innebörden i Jesu handlande? Vi som har så lätt att sortera människor och behandla dem därefter – hög och låg, av värde för mig – utan värde.

Jesus sa: Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är ni också skyldiga att tvätta varandras fötter.

Efter ytterligare några ord: Vet ni detta, är ni saliga om ni också handlar så.

Det handlar om tro och liv. Kärlek som utövas i handling.

Ett nytt bud – 13:31-35

Så följer Jesu ord om vad han kallar för ett nytt bud: Ni skall älska varandra. Det nya budet är inte som så ofta tidigare ett bud om kärleken till nästan. Det är ett bud om lär­junge­kärleken. Det är ett bud vars grund ligger i Jesu kärlek till dem och dess kon­sekvens: deras kärlek till varandra: Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

Detta kärlekens kapitel ger oss starka ord om lärjungekärlek och lärjungeomsorg. Samtidigt är det inte ett förskönande kapitel om lärjungarna. Tvärt om ger det i sin realism en smärtsam bild av dessa – förrädaren och förnekaren. Vi har att ta till oss båda delarna! Det handlar ju om oss lika väl som om dem.

Johannes 13 – kärlekens kapitel leder oss till den kär­le­kens verkstad som församlingen är!

Kärlekens verkstad

 Det första vi får konstatera är. Det som gällde för de första lärjungarna gäller också oss. De gavs åt var­andra. Vi väljer inte dem som skall ingå i den gemenskapen som församlingen utgör. Vi ges åt varandra. Jesus säger: Ni har inte utvalt mig… jag har utvalt er…

 Det handlar om att stå ut med varandras brister, halvhet, trasighet… att ha omsorg om den svage, den som inte alltid orkar. Det handlar om att inte demonstrera sin eventuella styrka utan att dela med sig av den.

Det är populärt i dag att tala om personkemi – att vissa människor kan vara rela­terade till varandra, och andra inte! Det är motsatsen till kristen kärlek! Lärjungekärleken gäl­ler också dem som inte stämmer med mina åsikter, min bildning, min önskan att umgås med dem som ger mig något. Ibland säger en del att det inte ger dem något att möta andra med­lem­mar. Det är den självcentrerade människans utgångspunkt. Lärjungekärleken ställer oss in­för att varje människa har något att ge mig – och dessutom – jag har något att ge andra.

Jesus tog av sig manteln och band en handduk om livet och tvättade sina lärjungars fötter! Vi behöver inte tvätta varandras fötter i dag – rena vägar, rena strumpor och skor. Men i våra för­samlingar – och i deras vänkretsar finns det åtskilliga…

… vars ensamhet skulle behöva ”tvättas bort”

… vars tårar skulle behöva torkas

… vars självförtroende skulle behöva stärkas

… vars tro skulle behöva stödjas…

Församlingen utgör en kärlekens verkstad. I församlingen får vi ta emot kärlek. Vi får utöva kärlek – tillsammans fundera över vilka konkreta uttryck denna lärjungekärlek skall ta sig i Rambergskyrkans församling här på Hisingen.

Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.

 Vi får inte glömma Jesu avslutande ord:

Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.

Trovärdigheten hos varje enskild kristen och varje församling har att göra med detta Je­sus gjorde för sina lärjungar och vilka spår det sätter i våra liv.

 Johannes – som skrivet texten vi stannat inför – kallades kärlekens apostel. Det berättas – då han på sin ålders höst fanns i Efesus – ofta upprepade orden: Mina barn, älska varandra! Det blev till sist så att de tröttnade på hans budskap. Han blev för tjatig. Då fick de höra: Det är Herrens bud. Om det ensamt följs så räcker det!

BÖN: ”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig.

Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.

Forma mig för ditt rike. Uppväck mig, ge mig liv.

Tag mig nu in i din lydnad. Herre förvandla mig.”

Leif Herngren Ramberskyrkan, Göteborg 11.0421

Låt försona er med Gud – 5 i fastan

Johannes 3:11-21 och 1 Joh 1:8-2.2

 

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.

Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,

och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Att vara människa är att vara på vandring, på väg någonstans. Om detta gav oss poeten Dan An­ders­son sitt vittnesbörd. Han vandrade för att finna sin faders hus. Är hans vittnesbörd också vårt?

Försonaren står i fokus denna söndag – och därmed försoningen. Bakgrunden till evangelietexten vi lyssnade till är det samtal som rådsherren Nikodemus hade en natt med Jesus. Samtalet handlade om det som Dan Andersson lyfter fram i sin dikt – att finna sin ”faders hus”, klappa på dörren och få komma in. Jesus talar om att se Guds rike och komma in i Guds rike. Förutsättningen för detta är att födas på nytt. Nikodemus begriper inte vad Jesus vill ha sagt. Han tolkar Jesus bokstavligt. Man kan väl inte komma in i mo­der­livet och födas en gång till? Jesus säger då att det handlar om att fö­das av ande. Nikodemus fråga blir Hur är detta möjligt? Vår fråga kanske är: Vad innebär det?

 

Gud försonade hela världen med sig genom Kristus

Paulus ger i ett brev till korinthierna sitt svar: Den som är i Kristus är alltså en ny ska­pelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig ge­nom Kristus.

Mot den bakgrunden deklarerar Paulus: Låt försona er med Gud. Frågan som ställs i dag är: Varför? Vi skall väl inte tala om gamla begrepp som synd och skuld? I den psykologisering av vår värld som dominerar i dag förklaras det mesta utifrån faktorer utanför min kontroll. Begreppen synd och skuld är inte aktuella.

I Psaltaren läser vi: Min skuld har växt mig över huvudet, den är en börda, för tung för mig… Jag är krokig och böjd… Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker, mina ögons ljus har slocknat… Så länge jag teg tynade jag bort… Hur skall vi fatta dessa ord? Är de utan verkligt innehåll – åtmin­stone överdrifter?

Eller är det så att dessa ord är en verklighet för många människor? Den som tar människans ansvar på allvar och att vi gravt kan missbruka detta känner igen sig i psaltaror­den. Människan är en moralisk varelse.

Jesus visar på vad följden blir av hans budskap. När ljuset kom in i världen, då älskade människor­na mörkret mer än ljuset… man kommer inte till ljuset, för att ens gärningar inte skall avslöjas.

Dagens episteltext sa: Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Sanningen kastar sitt ljus över och in i oss. Vi ser vårt misslyckande och står så inför det som är människans adelsmärke – hennes ansvar. Det tar i sin tur konkret uttryck i hennes skuld inför människor och Gud. Men just i människans erkännande av detta ligger förutsättningen och grunden för befrielsen från synden och skulden. Johannes fortsätter därför med att ge oss befrielsens och förlåtelsens ord till upprättelse: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.

Där Jesus drog fram ställdes människor inför en befriande nåd och inför den sanning som kräv­er rätt och rättfärdighet. Dilemmat är att människor i alla tider frestats att stanna inför en av des­sa verklig­he­ter. Det blir bara nåden – en överslätande nåd. Eller det blir bara sanningen – hårda, dömande ord.

Vi ser inte att den Guds kär­lek – som nåden springer fram ur – också rymmer rättfär­dighet. Eller vi ser inte att vi i mötet med sanningen ock­så står inför Guds barmhärtighet – dock inte en barmhär­tighet som bortser från ond­skan – det är inte barmhärtigt – utan den barmhärtighet och nåd som förlåter, renar och upprättar. Nådens evangelium får aldrig inbjuda oss att glömma vårt ansvar för rätt och rättfärdighet. Sanning­ens blottläggande av det onda skapar förutsättningen för försoning – den försoning som har sin grund i Guds kärlek och vilja med varje människa.

Efter de fruk­tansvärda brott mot människor som ägde rum i Sydafrika tillsatte man en sannings­kom­mis­sion. Uppgiften var att i sanningens ljus söka ta fram det som skett och skapa försoning. Det fanns kri­tik mot att förlåtelse gavs. Men det skedde först efter att sanningen tagits fram i ljuset. Sö­kan­det var viktigare än domen.

Vid ett tillfälle bröt ett av vittnena, änkan till en mördad, ut i ett avgrundsvrål av sorg och smärta. Kommissionens vice ordförande skrev: ”Det fångade i ett enda vrål allt mörker och all skräck från apartheidåren. När hon kastade sin kropp ba­kåt och skrek var det som ett skri av kollektiv skräck från tusentals människor som hade varit fångade i rasism och förtryck under så många år.” Ondska handlar inte bara om ohyggliga mediebilder. Det handlar om enskilda människors fruktansvärda lidan­de – och att dessa genom försoningens möjlighet skall befrias från det onda till upprättelse. Det handlar om det som i dag sker i Liberia, i Syrien och på alltför många andra ställen.

 

Försoningen är vägen in i Guds rike.

Evangeliet är ett budskap om och erbjudande av befrielse från det som binder och plågar oss männi­skor. Det gäller befrielse från såväl skuld som de osunda känslor av skuld som är något annat – skam­­men att inte räcka till. En befrielse från den äkta skulden erbjuds i inbjudan till försoningens möjlighet och syndernas förlåtelse. Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.

Tillbaka till Paulus ord: Den som är i Kristus är alltså en ny ska­pelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss genom Kristus.

Försoningen är vägen in i Guds rike. Detta slås fast i orden i evangelietexten som brukar kallas lilla Bibeln: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom.

De som tror på honom. Vad är det att tro på Gud? Att tro är att – som Paulus utrycker det – att vara i Kristus. Rabbinen Peter Borenstein berättade nyligen i ett sammanhang om judendomen. Han tog då upp begreppet tro. Att tro på Gud hand­lar för en jude inte primärt om en övertygelse om att Gud finns. Att tro har en betydligt djupare innebörd. Att tro är att förtrösta på, lita på Gud. Jag påmindes då om att i den tyska nya översättningen av NT brukar man inte ordet för tro – glauben utan genomgående ordet vertrauen – förtrösta, sätta sin tillit till. Att tro på Gud är inte i första hand en huvu­dets över­ty­gelse att Gud existerar. Att tro på Gud är att i hjärtat förtrösta, förlita sig till Gud.

Johannes ger oss dessa ord om Jesu ankomst till denna världen: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.

Försoningen mellan människor och folk grundas i att vi genom Kristi kors försonas med Gud. Pau­lus slår fast att Kristus i sin person dödar fiendskap, river skiljemurar och så stiftar fred. Kärle­kens väg som Jesus gick med sina lär­jungar till Jerusalem var försoningens väg. På korset hängdes För­so­naren upp.

Att följa Paulus uppfordran låt försona er med Gud bereder vägen in i Guds rike, Att försonas är att få ett hopp förankrat i Guds löften, att leva i förväntan ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdig­het bor”.

Om de första kristna sas det att de hörde till Vägen – de var människor på väg för att – med Dan Anderssons ord – hitta hem till sin faders hus.

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.

Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,

och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren Kållered 11.04.10

Livets bröd – det levande brödet – Midfastosöndagen

Johannes 6:48-59

Evangelietexterna denna söndag är hämtade från Johannesevangeliets sjätte kapitel. Johannes be­rät­tar om brödundret på berget vid Galileiska sjön. Mycket folk har samlats för att lyssna till hans förkunnelse. Dessa behöver efter ett tag något att äta vilket Jesus ordnar med hjälp av en pojkes korn­bröd och fiskar. Folket ser det profetiska i undret och vill göra honom till brödkung – fixare av deras lekamliga behov. Då drar Jesus sig undan i ensamhet.

Men snart fångar folket på nytt in ho­nom. De önskar få klarhet i vem han är. Han skall genom ytterligare under visa vem han är: Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig? Vad kan du utföra?

Är inte deras tankar och önskningar de som präglar också vår tid?  Religionspsykologen Owe Wikström säger om vår tid:

Detta är gudsnjutningens tid mer än gudsfruktans. Man älskar frukterna mer än trädet, gå­vorna mer än givaren, tryggheten mer än efterföljelsen.

Han menar att det finns trostolkningar som bara spelar på känslosträngar och pekar på framgångs­orienterade fromhetsrikt­ningar som tar sin utgångspunkt i lycka, framgång och hälsa.

Vad gäller om oss? Söker vi en för oss nyttig gud, en gud som vi har nytta av och som stämmer med våra tankar och övertygelser? Eller är det den Gud som Jesus från Nasaret uppenbarar på korset.

Detta kapitel återger vändpunkten i Jesu liv. Brödundret föder avgörande samtal om Jesu liv och gärning. Själv presenterar han sig som livets bröd – det levande brödet. Inför hans förkun­nel­se och utmaningar står det att många sa: Det är outhärdlig, det han säger. Vem står ut att höra på honom. Och så övergav de honom.

Jag är livets bröd

Vad var det de inte orkade höra honom säga? Det var de ord vi tidigare hörde läsas ur evangelie­tex­ten: Vers 48-51  -  Jag är livets bröd!

De som lyssnade började tvista med varandra om vad det var han ville ha sagt: att ge dem sitt kött att äta. Säkert undrar också vi vad Jesus vill ha sagt då han fortsätter med orden: Om ni inte äter Män­niskosonens kött och dricker hans blod äger ni inte livet. Ställer oss Jesus inför magi – att hans kött och blod – dessa lekamliga beståndsdelar skall ge oss del av evigt liv? Vad menar han?

Vi kan gå till ett par andra händelser som Johannes berättar om. Rådsherren Nikodemus sitter en natt och talar med honom och får då dessa ord: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike. Men, säger Nikodemus, inte kan väl någon på nytt komma in i sin moders liv och födas en gång till? Jesus har brukat ett kraftfullt bildspråk. Nikode­mus har uppfattat det bokstavligt.

Till en samarisk kvinna i Sykar som hämtar vatten ur en brunn ber Jesus om dricksvatten. Sedan bör­jar han tala om levande vatten. Kvinnan förstår honom inte – levande vatten? Varpå Jesus säger: Det vatten jag ger blir en källa… med ett flöde som ger evigt liv.

Vad Jesu budskap handlar om har förre biskopen och poeten Nils Bolander tolkat i dessa ord:

”Vi gjorde ett sällsamt byte i dag, här uppe vid altarrunden.

Vi möttes åter, du Kristus och jag, i den allvarsmättade stunden.

Jag gav vad jag hade, min synd och nöd, min rädsla och oförmåga.

Du gav mig det eviga livets bröd, och kraften att vilja och våga.”

Levande vatten och livets bröd är de ord Jesus brukar för att hjälpa oss att förstå hans ärende och vad han vill ge oss. Nils Bolander fortsätter sin tolkning:

”Jag gav dig mitt tvivel och vankelmod, min svaga och bräckliga vilja.

Du gav mig ditt dyra och heliga blod, som ensamt kan frälsa och hela.”

Jesus ger sig själv till oss i bröd och vin

Jesu ord förstås utifrån att han för oss gav sitt kött och blod på korset. De för oss till den måltid vi strax erbjuds att dela med varandra. Gemenskapen med Kris­tus, ut­tryckt med att äta hans kött och dricka hans blod ställer oss inför den personliga rela­tionen till Jesus – om den tro som är förtröstan och tillit till Gud. Kristi närvaro i bröd och vin är trons my­s­­te­rium. Guds gåva till oss. Med Bolanders ord: ”Du gav mig ditt dyra och heliga blod, som ensamt kan frälsa och hela.”

Vi kan missförstå Jesus och uppfatta att hans ärende bara skulle gälla vad vi ibland betecknar som de andliga behoven. Då har vi glömt hur detta samtal började. Det hade sin utgångs­punkt i att människors lekamliga behov engagerade Jesus. Han såg till att de fick bröd och fiskar att äta.

Då Jesus tog emot de fem kornbröden ur pojkens hand säger evangelisten: Jesus tog brödet, tack­ade Gud och delade ut åt dem som låg där, och likaså av fiskarna så mycket de ville ha.

Det är samma formuleringar som återges när Jesu instiftar nattvarden: Jesus tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sa: Detta är min kropp som blir offrad för er.

Evangelietexterna denna söndag lär oss …

att Jesus bryr sig om vår brödfråga. Det är ett svek mot Skaparen – som ger oss bröd att äta – att vi delar detta bröd så orättfärdigt att somliga blir helt utan och lever i djupt armod medan vi i västvärlden i vårt överflöd ständigt kräver tillväxt – en tillväxt som är omoralisk och destruktiv för oss människor och den jord vi fått att leva på.

att människan inte kan mättas enbart med bröd.  Då Jesus förstod att de människor han mättat ville göra honom till brödkung – en som enbart skulle mätta deras lekamliga behov – då drog han sig undan!

att vi har att dela såväl levebröd som livets bröd med varandra

Varje nattvard är en påminnelse till var och en av oss om att dela levebröd och livets bröd med varandra och med andra. I nattvarden som vi strax inbjuds att ta del i kommer vi att be dessa ord:

”Kristus, vi tackar dig för din stora gåva. Du blev ett svar på vår bön, ett bröd för vår hunger. Hjälp oss nu att vara ett svar till dem, som saknar vad vi äger i överflöd. Hjälp oss att höra det rop som du har hört, se den nöd som du har sett, tjäna den mänsklighet som du har tjänat. Visa oss ditt bords hemlighet: Ett enda bröd och en enda mänsklighet.”

Han som presenterar sig som Livets bröd vill genom denna hän­del­se – som evangeliet återger – få oss att öppna våra ögon för vad livet i sin helhet utgör. En män­­­niska kan inte leva ett verkligt liv utan både levebröd och livets bröd. Vi behöver både och för att kunna leva det liv vi skapats till. Livets bröd är det levande brödet!

Leif Herngren – Bohus-Björkö 2011.04.03

Vägen till korset är vägen till livet – Palmsöndagen

Joh 12:1-16

Evangelietexten ger oss berättelsen om måltiden i Betania i vilken Maria utför sin smörjning av Jesu fötter. Jesus tolkar hennes handling som en förberedelse för hans död och begravning. Den andra berättelsen handlar om Jesu intåg i Jerusalem som gett denna dag sitt namn. I den ljuder Hosianna-ropen från många av dem som bara några dagar senare skulle ropa kors­fäst, korsfäst!

Om vi läst vidare hade vi fått lyssna till hur Jesus talar om sin död och bland annat ger oss orden om vete­kornets lag – Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. Vi skulle kunna tro att de orden enbart gäller Jesus. Men orden gäl­ler såväl Jesus som oss. Vetekornets lag syftar på mig och mitt liv – på oss som inte så gärna lyss­nar till Jesu ord att den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.

Till palmsöndagens tema Vägen till korset vill jag tillfoga att den vägen är vägen till livet.

Den lidande Guden

Den 9 april 1945 – en knapp månad före krigsslutet – avrät­tades på Hitlers order ett antal män i kon­centrationslägret Flossenbürg. Samtliga var anklagade för att ha varit inblandade i attentatet mot Hitler. Bland dem som avrättades var präs­ten Dietrich Bonhoeffer. Han var redan fö­re kriget en mycket ansedd teolog, för­fattare och kyrkoledare. Framför allt fick boken Motstånd och un­der­kastelse en oerhörd betydelse. Den publicerades efter hans död innehållande brev mm för­fat­tade under hans två år i olika fängelser och koncentrations­läger.

Vem var han då? Han funderar själv över detta och skriver ner sina tankar i dikten Vem är jag?

”Vem är jag? Man säger mig ofta  att jag träder ut från min cell lugn och glättig och fast som en herreman från sitt slott.

Vem är jag? Man säger mig ofta  jag talar med vakterna här fritt och vänligt och klart som vore befälet mitt.

Vem är jag? Man säger mig även

att olyckans dagar jag bär

oberörd, leende, stolt

som vore jag van att segra.”

Efter diktens ord ger han sedan följande kommentarer:

”Är jag verkligen det som de andra påstår? Eller är jag blott det som jag vet om mig själv: orolig, längtande, krank som en fågel i bur, kämpande för att få luft, som grep mig någon vid strupen, hungrande efter färg och blommor och fågelkvitter, törstande efter goda ord och människors värme, skakad av vrede vid självsvåld och ringaste kränkning…

Vem är jag? Ensamma frågor får gäckande bud. Vem jag än är, Du känner mig. Din är jag, Gud!”

Han befinner sig i fängelset utanför Berlin då de allierades bombmattor faller allt oftare och ibland mycket nära fängelset. Och fångarna har inga skyddsrum att ta sig ned i. De får under stor fruktan vistas i sina celler och korridorer. De är under sådana förhållanden och i oviss väntan på vad mor­gondagen skall innebära som Bonhoeffer funderar över vad det är att vara människa och kristen. Hans tankar blir inte till någon färdig teologi utformad vid ett skrivbord utan tankar och reflexio­ner i brev till sina vänner.

Där får han en allt större insikt om vem Gud är och skriver: ”Gud låter sig trängas ut ur världen upp på korset. Gud är vanmäktig och svag i världen, och blott så är han hos oss och hjälper oss… Bibeln hänvisar människan till Guds vanmakt och lidande; blott den lidande Guden kan hjälpa.”

I sitt eget lidande lär Bonhoeffer alltmer känna den lidande Guden – den Gud som i Kristus nag­­las fast på ett kors och dör. Den lidande Guden är den Gud som tagit upp kampen mot ondskan och satansmakterna i världen. Han steg aldrig ned från korset!

Det är detta som fastetiden på nytt påmint oss om? Det är palmsöndagens bud­skap med sitt tema: Vägen till korset.

Bonhoeffers kamp ger honom också allt större klarhet i vad det är att vara kristen. Han skri­ver: ”En kristen stannar hos Gud i hans våda’, det är skillnaden mellan kristen och hedning. ”Stanna kvar här och vaka med mig’, ber Jesus i Getsemane. Det är motsatsen till allt det som den religiösa människan väntar av Gud. Människan blir kallad att lida med, när Gud lider på grund av den gudlösa världen.

Inför fastan sjöng vi i våra kyrkor ”Se, vi går upp till Jerusalem”. Vad menar vi med de orden? Har de ett egentligt innehåll för oss nutida kristna? Vi har på nytt ställts inför den lidande Guden. Det mötet ställer oss inför vad vetekornets lag innebär – att också lärjungen kallas in i Guds lidande. Och samtidigt – att vägen till korset är vägen till livet! Med Jesus på korset var den lidande Guden. Jesus var inte – som han trodde – övergiven. Bortom korset och graven står han som Uppståndelsen och livet!

Människorna kring Jesus

I texten möter vi människorna kring Jesus denna palmsöndag:

+  Där finns syskonen Lasaros, Marta och Maria. Lasaros hade som ingen annan mött Gud då han av Jesus kallades ut ur graven. Nu finns han med vid borden – tyst och ändå ett levande vitt­nes­börd. Marta passar upp och som just i detta är en av Jesu nära vänner. Hon har likt Maria i Jesus sett någon mer än snickarso­nen. Då Marta beter sig nyktert och som man ska så fram­träder Maria sådan hon är – im­pulsiv, slösaktig, dåraktig. I henne möter vi en kvin­na som in­te räknade och be­räknade utan som gav sig själv i ett slösande överflöd – en människas absurda agerande utifrån sin kär­lek till Jesus. Den handlingen mötte genast protest från den ”nyktre” lärjungen.

+ En annan av dagens huvudpersoner är Judas. Evangelierna ger oss ingen vacker bild av honom. Här möter vi hans småaktiga kommentar till vad Maria gjor­de. Senare hans svek vid gripandet av Jesus. Judas var en av de tolv. Han ha­de som de andra vandrat med Jesus, lyssnat till honom, sam­talat med honom, brutet bröd till­sammans med ho­nom. Mitt i allt detta når inte Jesu person fram. Det räcker inte med att räknas till Jesu vänner för att verkligen se och öppna sig för vem han är!

+  Därmed är vi inne på alla dessa andra som spelade sina roller i stilla veckan: övers­te­prästerna och de skriftlärde. De representerade den religiösa eliten, var religionens ansva­riga. Lars-Åke Lundberg säger i anslutning till dessa texter: ”Risken att bli red­skap åt det onda är sär­skilt stor för dem som sysslar med ”det heliga”: präster, kyrkomusiker, vaktmäs­tare… ” Vi behö­ver tala om det­ta, för att hjälpa varandra att se och bli med­­vetna om denna fara.

I mötet med dessa som fanns där runt Jesus får vi ställa frågan: Var finns jag i allt detta? Texterna handlar ju inte bara om förfluten tid och Jesu samtid. Texterna handlar om oss. Det är väl inte så att du sitter på åskådarplats inför allt detta med Jesus? I så fall manar han dig att kom­ma ned och bli delaktig – bli en av hans lärjungar!

Är vägen till korset verkligen vägen till livet?

Du som är i kyrkan i dag – har du funnit vägen till livet – till ett rikt liv? Eller sit­ter du kanske här fortfarande med din fråga om var vägen till livet går? Fastans bud till oss är att vägen till livet är vägen till korset! Var är du på din vandring genom livet som människa och kristen?

Thomas Merton, en av vår tids mest kända kristna författare berättar om hur han blev kristen. Det var en mödosam väg innan han som amerikansk student utan tro bestämde sig för att bli kris­ten. Det blev en avgörande händelse då han döptes och inlemmades i kyr­kan. Men han vittnar om sin fortsatta kamp och skriver: ”Jag gjorde mig skyldig till det förfär­liga misstaget att träda in i det kristna livet, som om det bara vore det vanliga livet, tillsatt med ett stänk av nåd.” Han blev sedan lärjunge – till hjälp för andra till lärjungeskap!

Var befinner vi oss – vi som inför stilla veckan och påsken har mötts till gudstjänst här i Björ­kö missions­kyrka? Har vi helt och fullt insett detta som evangeliet vill säga oss i dag att vägen till korset är vägen till livet?

I brödet som lärjungarna bröt tillsammans med sin Mästare och i bägaren som de delade uppenba­rades Guds nedslag bland människorna, i den måltiden inplanterades Guds nu – och därmed evig­he­ten – mitt i den dag och den verklighet som var. Så skall ske också i denna gudstjänst!

Jesus red en dag in i Jerusalem. Han tog den väg som bar till korset. Så blev det därför ”att han inte tog det gudomliga sig till en krona”. Därför ”att han valde smälek och fattigdom vet vi vem Gud är. För att han lydde fram till det yttersta – döden på korset, vet vi vad seger, vet vi vad väl­dighet, vet vi vad Gud är.” Amen! Halleluja!

Leif Herngren Björkö 09.04.05

Guds försonande upprättelse – 5 i fastan

Johannes 11:46-57 och 1 Johannes brev 1:8-2:2

Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fas t du är långt borta vet du vad jag tänker… du är förtrogen med allt vad jag gör… Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick?

De orden i Psaltaren är ord att våndas inför och känna en stor fruktan inför – att vara avslöjad. Det är den verklighet som alltför många lever med i upplevelsen av en gud som granskar och nagelfar var­je människa för att döma och få henne avslöjad och kastad till marken. En uppfattning under­byggd av människors underkännande av en – ibland av människor med kristet förtecken.

Men den Gud som vi möter i långfredagens budskap är den Gud som upprättar genom försoningens erbjudande och möjlighet. Grundtonen i den psalm jag citerade bärs upp av vissheten att det är gott för mig att mitt liv grans­kas. Men inte för att jag skall fördömas och tryckas till marken utan för att jag skall få klarhet om vem jag är, vart jag är på väg – bort från Gud eller på Guds väg. Psalmen vi­lar i tron att den som rannsakar är barmhärtighetens Gud som vill räta min rygg och i nåd hjälpa mig med min vandring genom livet. Den slutar med bönen att bli rannsakad och prövad: Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, pröva mig och känn min oro, se om min väg för bort från dig, och led mig på den eviga vägen.

Där Jesus drog fram ställdes människor inför en befriande nåd men också inför den sanning som kräv­de rätt och rättfärdighet. Dilemmat är att människor i alla tider frestats att stanna inför en av des­sa verklighe­ter. Det blir bara nåden – en överslätande nåd. Eller det blir bara sanningen – hårda, dömande ord. Vi ser inte att den Guds kär­lek – som nåden springer fram ur – också rymmer rättfär­dighet. Eller vi ser inte att vi i mötet med sanningen ock­så står inför Guds barmhärtighet – dock inte en barmhärtighet som bortser från ond­skan – det är inte barmhärtighet – utan den barmhärtighet och nåd som förlåter, renar och upprättar. Nådens evangelium får aldrig inbjuda oss att glömma vårt ansvar för rätt och rättfärdighet. Sanning­ens blottläggande av det onda skapar förutsättningen för försoning – den försoning som har sin grund i Guds kärlek och vilja med varje människa.

Evangelium betyder ett glatt budskap och i detta budskap har begreppet nåd en grundläggande plats. Nåden är inte till för att släta över ondskan och upphäva rättvisan. Nåden är en förutsättning för människans rättfärdiggörelse – att hon trots sin orättfärdighet och skuld kan stå befriad inför Gud. Rättfärdiggörelsen är Guds verk grundad i den kärlek som söker människan till upprättelse och frälsning. Försoningens och förlåtelsens möjlighet ligger i Guds hand – i Guds befriande nåd.

Detta är det budskap som utgår från korset – långfredagens hälsning till oss.

Jesu korsfästelse har ibland uppfattats som Guds sätt att bli av med sin vrede genom att slå sin Son. Om detta har vi i kyrkorna tvistat. Man har hävdat att den vrede guden skulle försonas och befri­as från sin förbittring över människorna. En försoning av Gud har förkunnats i stället för människans försoning med Gud i Kristus.

Vi trodde att han blev slagen av Gud, förnedrad. Det är profeten Jesajas ord om Herrens lidande tjänare som vi hörde läsas tidigare. Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led… sargad för våra synder.

Här steg Paul Peder Waldenström fram med sitt evange­lis­ka budskap bland annat i dessa ord från hans bibelkommentar: ”Föremålet för försoningen är inte Gud utan världen. Det gäller icke att försona Gud med världen, utan endast att försona världen med Gud.” Människan sätts in i ett nytt och rätt förhållande till Gud. Och det är Guds verk genom Kris­tus.

”Gud vill försoning” är rubriken över ett avsnitt i ett av Paulus brev. Utgångspunkten är hans kon­s­ta­terande att Kristus har dött för alla, för att de inte mer skall leva för sin egen skull. Meningen med en människas liv är liv i relation till min nästa. Men inför det står vi alla med våra misslyckanden och svek – med skuld inför människor och därmed inför vår skapare.

Evangelium enligt Paulus är att Gud i Kristus försonat oss med sig. Paulus har ställts i förso­ningens tjänst. Det är hans uppdrag ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus. Som Kristi sän­de­­bud ber han på Kristi vägnar: Låt försona er med Gud.

Guds försonande upprättelse

Så länge jag teg tynade jag bort… Min skuld har växt mig över huvudet, den är en börda, för tung för mig… Jag är krokig och böjd… Mitt hjärta bultar, mina krafter sviker, mina ögons ljus har slock­nat. I åtskilligt av den psykologisering av vår värld som dominerar i dag är dessa Psaltarens ord en överdrift – eller utan verkligt innehåll. Men för dem som tar människans ansvar på allvar och vår möjlighet till att gravt missbruka detta vet att det är en verklighet för många. Vi är moraliska varelser. Det tillhör den resning av människan som gör henne till människa. Då jag svikit detta hos mig föder det skuld.

Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld. De orden är direkt knutna till orden ovan. De ger oss två sanningar. Befrielsen från min destruktiva inkapsling av skulden i mitt inre sker då jag öppnar mig och erkänner mina tillkortakommanden, mina felsteg, min synd. Denna sanning svarar upp mot den andra. Försoningen i Kristus lyfter av bördan jag bär, helar och reser mig som människa. (Psaltaren 32:3ff och 38:5ff)

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Det hävdar Johannes i ett av sina brev. Sanningen kastar sitt ljus över och in i oss. Vi ser vårt misslyckande och står så inför det som är människans adelsmärke – hennes ansvar. Det tar i sin tur konkret uttryck i hennes skuld inför människor och Gud. Men just i människans erkännande av detta ligger förutsättningen och grunden för befrielsen från synden och skulden. Johannes fortsätter därför med att ge oss befrielsens och förlåtelsens ord till upprättelse: Du som ber om dina synders förlåtelse,

tag emot befrielsen enligt Herrens eget löfte: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. (1 Johannes brev 1:8,9)

Dessa ord har relaterat synd och skuld till Gud. Det har att göra med vår brustenhet till vår Ska­pare och räddningens möjlighet i Jesus Kristus som Frälsare. I gudstjänsten och inte minst i nattvar­den möter vi detta inte bara som budskap utan som verklighet – i befrielsens ord och i nattvardens gåvor som konkreta uttryck.

Det är en läkedom att jag i ett samtal med någon finner klarhet i försoningens förutsättning. Det sjä­lavårdande samtalet kan ske med den som jag har förtroende för. Ibland kan det vara avgörande att det samtalet får ske med någon som äger tystnadsplikt. Bikten ger än större möjlighet till förlösande samtal och mottagande av den avlösning som då sker av den börda som skulden utgjort.

En människas vittnesbörd om brottningen med sin synd och skuld

I dikten Purgatorium, Skärseld vittnar poeten Dan Andersson att livet inte får handla om att fly un­dan samvetets röst utan att bege sig dit där räddningen finns för en sargad människa. Han berättar hur han brottas med det onda han finner hos sig själv – i det här fallet mot en vän. ”Det som slumrar djupt, slagit våldsamt ut i giftig stinkande blom, och jag fruktade allt, men fruktade mest den bäste vännens dom.” Han skildrar hur han under stjärnornas sken vandrar i natten. Hans sinne är tungt och hans blick söker sig ner mot jorden. Då nås han av en röst och möter någon, mörkrets gestalt. Men i mötet med frestaren och ett fortsatt liv tyngd av sin synd och skuld finner han ingen rädd­ning.

Han ryggar inför detta möte. Han drömmer om något helt annat vilket han säger till den han mött: ”Jag drömmer om reningens vita eld… jag går till en plats som du aldrig sett, och dit vägen bär emot – jag går att bikta min innerst synd i natt vid korsets fot.”

Han går en väg han uppfattar hård och lång men kommer så en morgon ut i glimmande ljus på ”en äng där i rosor höljts allt grovt och besudlat grus”. Där händer något.

”Och korsets herre regerade där med sin vithets lågande hand, hans klädnad lyste var syndare väg i sol över paradisstrand. Och min mördaredräkt för en vårens fläkt i trasor revs och föll ned, och konungen lyfte sin härlighets hand och sade stilla: bed! Och jag bad och såg upp mot en värld av ljus med ögon utan skuld.”

Nu är vi Guds barn

Vad är det att vara människa och kristen? Vad är evangeliets innersta budskap till oss i vår brottning med våra nederlag, i mötet med det onda och då inte bara utanför oss – hos andra – utan det ondas försök att snärja in oss i sitt grepp? Vart är vi på väg?

Evangelisten Johannes ger oss sitt svar på vad vi är. ”Nu är vi Guds barn”. Frågan om vad vi skall bli lämnar han öppen för ”det har ännu inte blivit uppenbart”. Men det hopp han delar med sig i sitt evangelium är grundat i den övertygelsen att livet vi lever här inte är slutet på historien. ”Vi vet att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1 Johannes brev 3:2)

Att vara människa är att vara på vandring, på väg, att växa som människa. Det är att leva med ett hopp förankrat i Guds löfte och i förväntan ”på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”. Om detta gav oss poeten Dan Andersson sitt vittnesbörd.

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus,

och vandra i vita nätter till jag funnit min faders hus.

Jag ska klappa sakta på porten där ingen mer går ut,

och jag ska sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leif Herngren Älvängen 09.06.29

---

Livets bröd i vår livskamp – Midfastosöndagen

Johannes 6:24-35

”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad och spanar mot evigheten:

evigheten är alldeles för stor i dag, alldeles för stor och tusenmila.

Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”

Vad handlar våra liv om? Är det ett liv på ytan där vi håller oss på mattan – innanför väl upp­mätta revir? Är det som poeten Werner Aspenström fångar in i sin dikt att evigheten och dess frågor är alldeles för stora för oss så vi nöjer oss med vandringen på vårt lilla körsbärsblad?

Då är fastan en svår tid för oss med dess texter nära relaterade till vad det innebar för Jesus att vandra upp mot Jerusalem. Temat för ett par sönda­gar har varit Prövningens stund och Den kämpande tron och i söndags var temat Kampen mot ondskan. I dag ställs vi inför Jesu ord om sig själv som Livets bröd. Jag låter dagens tema relateras till tidigare tema – främst temat i söndags Kampen mot ondskan. Fastan vill säga oss att vi i våra liv behöver hjälp – att stå emot det onda och stå för det goda. Livets bröd i vår livskamp.

Ondskans andekrafter

I Skriften behöver vi inte komma längre än till dess första bok förrän vi möter sveket och det första brodermordet. Människans historia är berättelserna om människan som aktör eller offer för ondskan. Ondskan personifieras i Bibeln i mytiska gestalter som ormen, draken, Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett litet överseende leende – men ondskan själv, det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

Det Paulus sa till efesierna i förra söndagens episteltext är ord till oss också i dag: Det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­terna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himla­rym­derna. Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen.

Men har dessa ord med vår verklighet och vår uppfattning av världen att göra? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som kännetecknade Hitler-Tyskland – visat på att de ”makter” som Paulus talar om i sina brev har att göra med krafter som verkar mitt ibland oss människor och för grupper och natio­ner till vanvettets brant. Teo­lo­gen Albert van den Heuvel skrev om detta i boken Dessa förrädiska makter i vilken han arbetade med Paulus bruk av begreppet andemakter och relaterade detta till vår tids makter. För honom var dessa makter förrädiska därför att vi inte ser deras nedbrytande karaktär och styrka. Han uttryckte det så här: ”Makter kan betyda opersonliga krafter i vårt samhälle – ekonomi, propaganda, sex­u­­alitet, allmänna opinionen, reli­giösa tänkesätt och rasfördomar, det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vara fullt skönjbart.”

En pessimistisk bild? Ja, men det farligaste är inte människans destruktivitet, utan att vi stilla­tigan­de accepterar den. Ondskans realitet är dess ofattbara förmåga att klä sig i till synes vack­ra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargarna som kom klädda i fåraklä­der. Det gällde religiösa le­dare.

Är det detta som poeten Gustaf Fröding ville hjälpa oss förstå med sitt verop över dem som inte vill se. Hans ord är inte minst utropstecken för oss förmedlare av olika slags budskap.

”Tidens stämning är ond och hård! Släktet tröttnat på själavård, tänker själv och med egna ord, talar högt på Guds sköna jord, lyssnar icke på fagert snack, sätter modigt på lögn sin klack, lögn som levat i tusen år och fördenskull i ära står…

Ve därföre och trefalt ve över dem, som ej vilja se,men fördölja med rosenfärg ruttenheten och rost och ärg!

Ve därföre och trefalt ve över dem, som oss stenar ge,när de skulle oss giva bröd och ge halmstrån åt oss till stöd!”

Det finns inte någon neutral mark i universum i mötet med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte – antingen vi vill erkänna de val vi gör eller inte – an­tingen vi kallar oss kristna eller inte.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast ser vi det som en följd av att verkligt onda människor agerar. För­in­telsen av miljontals judar har vi sett som en följd av nazis­­mens herravälde i Tysk­land. Det är en del av sanningen, men nazisternas mål att utrota judarna kunde de inte själva klara av. Till det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin och industrin för att skilja ut och utmärka alla judar och bygga upp förintelselägren. Detta ägde rum under en öronbedö­vande tystnad hos de etable­rade eli­terna i det tyska sam­hället som kunde ha höjt sina röster.  ”Hatet byggde vägen till Ausch­­witz men det var likgiltigheten som bana­de den.”

Vi har en flyktingpolitik som jag tycker vi får skämmas för. Men vem är ansvarig bland alla dessa som via personakter utan att se människan ser till att beslut tas om vederbörandes utvisning?

Profeten Jesaja ger oss dessa allvarsord inför vad som pågick i hans tid och pågår i dag: Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram… Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

Lyssna: Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.

Guds bröd – eller världens alla erbjudanden

Dagens evangelietext berättar för oss att människorna sökte efter Jesus. De hade fått vara med om ett brödunder. Dagen efter upptäckte de att Jesus var försvunnen. Han hade dragit sig un­dan för att få vara ensam i samtal med sin Fader. Till sist hittade de honom men för Jesus stod det klart varför de var så ivriga att finna honom. Han konstaterade: Ni söker inte efter mig där­för att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta. De ville ha någon som skulle lösa deras materiella behov – levebrödet.

Också i dag söker människor Jesus. Men det är inte något unikt bara för Jesu samtida att en avgörande anledning för mångas sökande är Gus gåvor och välsignelser och inte Givaren.

Evangeliet i dag vill tala om för oss vad vi behöver i vår livskamp. Jesus säger: Guds bröd – det sanna brö­det – är det bröd som kommer ner från himlen och ger världen liv. Det är något helt annat än allt det som i dag saluförs av skickliga profeter, erbjuds oss via reklamen och visas upp i media av dagens försälja­re av lycka och framgång. Jesus sa: Satsa inte på den föda som är förgäng­lig utan på den föda som består och skänker evigt liv.

Guds bröd är av helt annat slag relaterat till människors verkliga vardag och behov – för hela människan. Guds bröd är det om behövs i prövningens stund och då vi brottas med livet och kämpar i vår tro. Det bröd vi erbjuds i fastetid är inte sötsaker. Därför att det inte är det vi behöver när vi – som psalmisten uttrycker det – ställer frågorna: Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag?

Livets bröd

Jesus träder fram här i gudstjänsten med ett erbjudande som berör djupen i våra liv: Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Kan detta vara sant? Svar kan vi få av dem som bejakat Jesus och lever av detta bröd.

Mina tankar går till en av dem. Nelson Mandela växte upp i Sydafrikas apartheid med dess förakt mot honom själv och hans svarta medsyskon. Som student sökte han friheten för egen del. Men detta fick inte bara gälla honom själv utan hela hans eget folk och han anslöt sig till frihetskampen i ANC. Landet var mycket rikt land men bara för de vita. Men han såg att den största rikedomen för detta land var dess folk och kände att ”friheten är odelbar: bojor på en av mitt folk var bojor på alla och bojor på hela mitt folk var bojor på mig.”

Under de många åren på fängelseön Robben Island växte det fram en ny hunger hos honom. ”Det var min fasta tro att det inte bara var de förtryckta som måste befrias utan också för­tryck­aren.” För Mandela stod det klart att den mänskliga värdigheten inte bara gått förlorad för den förtryckte utan också för förtryckaren. Denne man trädde ut ur fängelset som en av vår tids mest kraftfulla moraliska ledare med en oerhörd resning. Han har gått kärlekens och för­so­ningens väg – för att söka lära både svarta och vita hur man bygger ett land med rätt och rätt­­färdighet. En som haft närhet till Mandela berättar att Mandela slet ut ett antal biblar un­der fäng­el­seåren. Hans hunger efter frihet och värdighet för sig själv och sitt folk mättades av det bröd som är livets bröd, Guds bröd.

”Ät mitt bröd…”

Vi behöver Livets bröd för att mätta vår verkliga hunger… i prövningen stund för att vår tro skall leva… i kampen mot ondskan och för det goda i världen.

Fastlagstidens texter speglar livets verklighet. Jesu vandring upp till Jerusalem och korsdöden var förutsättningen för att han i dag kan erbjuda oss sitt bröd – sig själv.

Påskdagens kväll stod han mitt i lärjungeskaran med sin fridshälsning. Ibland kanske vi öns­kat att han skulle ha nöjt sig med detta och att vi fått njuta hans frid innanför de stängda dör­rarna. Men han visade dem sin korsmärkta kropp och påminde dem om deras uppdrag. Och för att det skul­­le kunna genomföras andades han på dem och sa: Ta emot helig ande.

Det vill han skall ske på nytt med oss här och nu. Han som är Livets bröd.

Leif Herngren Borås 07.03.18

Kampen mot ondskan – 3 i fastan

Mark 5:24-34, Jes 59:14-16a och Ef 6:10-18

Vi är inne i fastlagstiden då bibeltexterna möter oss med det allvar som hör samman med Jesu vand­ring till Jerusalem och korset. Förra söndagens tema var Den kämpande tron och i dag ställs vi inför Kampen mot ondskan. Den här dagen är också minnesdag för terrorismens offer med dess påminnelse om ondskan i världen.

I Skriften kommer vi inte längre än till dess första bok och tredje kapitel förrän vi mö­ter sveket och det första brodermordet. Människans historia är historien om människan som aktör eller offer i mötet med ondskan. Ondskan personifieras i mytiska gestalter som ormen, som draken, som Satan och Djä­vu­len. Inte sällan talar vi om dessa gestal­ter med ett leende – men ondskan själv, det djävulska i tillva­ron ler vi inte åt.

 

Ondskans framträdande

Ondskans problematik är att den har en ofattbar förmåga att klä sig i vackra och oför­arg­liga kläder. Jesus talade om vargar som kommer klädda i fårakläder. Det gällde religiösa le­dare. Ondskans främsta känne­tecken är för­klädnaden. Det har därför sagts att kyrkan är en av de platser där man finner onda männi­skor. Där kan man döl­ja sin ondska för sig själv och för andra.

Det finns inte någon neutral mark i universum i vårt möte med ondskan. Vi ställs inför den. Vi tving­­as till val – antingen vi vill det eller inte – antingen vi vill erkänna de val vi gör eller inte – an­tingen vi kallar oss kristna eller inte.

Vi vill gärna placera ondskan hos andra människor och se oss själva som relativt goda. Där ondskan blir allra tydligast vill vi se det som en följd av att verkligt onda människor agerar. Det ohyggligt on­da som förintelsen av miljontals judar innebar har vi sett som en följd av nazis­mens herravälde i Tyskland. Det är naturligtvis korrekt, men nazisternas mål att utrota judarna hade de ingen möjlig­het att själva förverkliga.

Det krävdes samvetsgranna insatser av den tyska byråkratin för att utmärka och skilja ut alla judar och märka ut dessa inför det som skulle komma att ske. Den processen tog tid och skedde under tystnad hos alla etablerade och organiserade eli­ter i det tyska samhället – hos alla dem som kunde ha höjt sina röster mot den annal­kan­de katastrofen och gjort sig hörda. ”Hatet byggde vägen till Auschwitz men det var likgiltigheten som banade den.”

Profeten Jesaja sätter detta på sin spets i dagens gammaltestamentliga text:

Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt.

Och lyssna: Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep.

Vi kan påminna oss Martin Luther Kings kanske mest citerade uttalande: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

I de jätteorganisationer som såväl samhällets byråkrati som det privata näringslivet utgör i dag vet vi att den enskildes ansvar kan elimineras. Ett fritt svävande, oförankrat ansvar är en god förut­sättning för att omoraliska eller olagliga handlingar ska kunna ske. Till det behövs bara lydiga eller till och med villigt deltagande människor – som normalt sett inte skulle bryta mot mo­ralens regler.

Vi kan se hur detta bland annat sker vad gäller den svenska flyktinghanteringen. Enskilda männi­skor utsätts för absurda beslut och handlingar, där det tycks vara omöjligt att se var an­sva­ret ligger. Genom att personakter av skiftande slag manglas genom olika instanser förblir de män­­niskor som dessa gäller utan ansikte för hand­läg­garna. En läkare använde uttrycket ”byråkratisk barnmiss­han­del” inför hur han uppfattar att flyktingfamiljer behandlas av svensk byråkrati och rege­ring.

 

En kamp mot ondskans andemakter

Paulus varnar i flera av sina brev för makter och krafter som människan inte skall låta vara sina her­rar. Det gäller att ta upp kampen mot dessa för att bana väg för det goda, för rätt och rättfärdig­het. Från dagens episteltext av Paulus läser vi: Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot mak­ter­na, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarym­derna.

Det sägs att vår tid präglas av att människan blivit allt mer och mer rationalistisk. Hon låter sig i dag inte som tidigare generationer styras av diffusa andemakter. För henne gäller att utifrån det mänsk­liga förståndet hantera sin tillvaro. Det är vad som sägs. Men slå upp dagens tidningar och se efter vad utrymme som ges åt horoskop och liknande humbug. En nyandlighet med en salig bland­ning av ingredienser från jordens skiftande religioner och annat breder ut sig.

Samtidigt florerar olika makter och maktcentra som aldrig förr – och ses av inte så få som de allena saliggörande krafterna i samhället och dess politiska och ekonomiska utveckling. Marknadskraf­ter­na skall i dag råda i såväl väst som öst. Förr var det gudarna eller ödet eller onda andemakter. I dag är det skiftande makter som driver både våra politiker och oss andra dit vi – i varje fall många av oss – inte vill.

Har de makter och krafter som Paulus talar om att göra med vår tid och vår situation? Och vilka är dom? Teologer världen över har efter de ohyggliga världskrigen – inte minst vad som känneteck­na­de Hitler-Tyskland – insett att de makter Paulus talar om i sina brev har att göra med de krafter som verkar mitt ibland oss männi­skor och för enskilda, grupper och nationer till vanvettets brant.

Teologen Albert van den Heuvel tog i sin bok Dessa förrädiska makter upp denna fråga och me­na­de att makter kan betyda de opersonliga krafter som finns i vårt samhälle – ekonomi, propagan­da, sexualitet, all­männa opinionen, religiösa tänkesätt och fördomar – det vill säga allt sådant som utan tvivel utövar inflytande på oss och ibland härskar över våra liv utan att vi är klart medvetna om det.

Men Paulus talar inte bara om dessa makter utan slår fast att Gud avväp­nade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem ge­nom Kristus. Dessa opersonliga makter har i Kristus demaskerats och avslöjats. Kristi kyrka och församling fick av Jesus uppdraget att föra kampen mot ondskan vidare – att offentligt avslöja ondskans makter och klä av dem deras fals­ka gudom.

 

En kamp mot ondskan ledd av Jesus

Vi ställs i fastlagstid på nytt inför att det finns en väg ur ondska och fördärv. Det är att slå följe med Jesus på hans vandring – också då den går mot Jerusalem. Han frågar efter människor som har mo­det att närgånget granska sin samtid och dess fram­tid och så klä av ondskan sin förklädnad, demas­kera den. Jesu väg är inte en väg som går utanför denna jord och dess villkor. Det fick Jesus själv i högsta grad erfara. Han levde – som vi andra – på denna av mycken ondska präglade jord och spi­kades fast på förbannelsens träd. Men just då banade han en helt annan väg. En väg som han själv gick och som han utmanar oss att gå.

Dagens evangelietext berättade för oss om hur Jesus trädde fram i sitt eget folk för att upprätta och hela. I Jesus från Nasaret inkarnerade Gud sin vilja, sin historia för att hans vilja skulle ske på jor­den så som i himlen. Många trängdes kring Jesus, men det var den sjuka kvinnan som inte bara fanns där i Jesu närhet utan tog tag i honom. Hon botades från sitt onda och fick höra orden: Min dotter, din tro har hjälpt dig. Hur är det med oss finns vi på ett avstånd från Jesus? Eller tillhör vi dem som – bildligt talat – tar tag i hans mantel för att få del av den kraft som utgår från honom?

I Jesus Kristus upprättas ett folk, Guds husfolk, Kristi församling i vilket himmel och jord möts – för att vara redskap att låta Ordet bli kött, inkarneras i människors liv. Det skall ske som vi ber i Herrens bön – Guds vilja skall ske här hos oss som den sker i Guds himmel. Det skall ske i den enskilda männi­skan, i det lilla samman­hanget, familjen och grann­skapet och ut i det allt större sammanhanget. För detta utlovade Jesus kraft ifrån höjden, genom den heliga Anden.

Den kristna församlingen är inte bara till för sin egen skull – lika lite som Israel var ett utvalt folk för sin egen eller för si­na meriters skull. Kyrkan är Guds folk med en mission, ett uppdrag. Varje enskild kristen är kal­lad att tillsammans med församlingen vara Guds medhjälpare i kampen mot ondskan då Jesus låter sitt rike ta gestalt bland människor. Vi kan därför aldrig nöja oss med att bara vara en guds­tjänst­firande församling i vår kyrka med fest och egen uppbyggelse.

En kristen är inte kallad att sitta på åskådarplats. Vi kallas att dras in i Guds historia. Till det behövs vad Paulus slog fast till församlingsborna i Efesus: Ta därför på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd – vara ondskans motkrafter!

Till det behövs Guds rustning. Det är en kamp tillsammans med Jesus, i den helige Ande!

Vi skall strax gå in i en stund av eftertanke under musik. Låt oss ta med oss några verser ur dagens episteltext: Ef 6:13-18

Leif Herngren Bohus-Björkö 07.03.11

Kärlekens väg i försoningens tjänst – Fastlagssöndagen

2 Kor 5:14-21 o Mark 10:32-45

Fastlagssöndagen berättar för oss att Jesus och lärjungarna är på vandring på vägarna i Pale­sti­na i Mellan-Östern. Det står om den vandringen upp mot Jerusalem att de var fyllda av bävan. Det var ingen lättsam vandring. Men samtidigt: Jesus gick först. Två frågor: 1. Har den vand­ringen fått konse­kvenser för oss, vår vardag och vad som är angeläget för oss? 2. Var det en vandring som har konsekvenser för det som i dag pågår i Mellan-Östern och fyl­ler me­dia med bilder – av förtvivlan och dödligt våld men också av hopp och glädje?

Evangelietexten slutade med dessa ord: Människosonen har kommit för att ge sitt liv till lösen för många. Paulus visar att den vandringen – som gett denna dag dess tema – Kärlekens väg – är för­soningens väg. Paulus tolkar detta i dagens episteltext med orden: Allt detta har sitt upphov i Gud, som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i förso­ningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus.

 

Kristi sändebud i försoningens tjänst

Vi har inte sällan ett snävt perspektiv på Kristi kyrkas och vårt eget uppdrag. Paulus säger Gud för­sonade hela världen. Han står i försoningens tjänst och konstaterar: Jag är alltså Kristi sän­debud och ser sig som Guds medarbetare.

Gällde detta bara Paulus eller handlar det om oss? Paulus vädjar till oss att inte kasta bort den nåd vi tar emot från Gud. I den svenska översättningen står att Kristus ställt Paulus i förso­ningens tjänst. I den engelska står det att Gud har värvat oss in i försoningens tjänst – att vi i likhet med Paulus uti­från passionsdramat och påskdagens glädjebud står i för­so­ningens tjänst.

Insatser för försoning och lösning av konflikter är inte någon hobby för speciellt socialt engage­rade kristna. Det är i högsta grad relaterat till det mest centrala i Jesu gärning. Kristi försoning stäl­ler oss i försoningens tjänst.

Paulus deklarerar: Låt försona er med Gud. Försoningen gäller mig som enskild människa och Gud. Men för honom var det självklart att denna försoning alltid också avser oss människor emel­lan. Som jude och tidigare farisé kände Paulus inifrån vad oförsonlighet och murar mellan människor har för följder.

I Jerusa­lems tempel fanns en skiljemur som definitivt skilde jude och hedning åt. Vid varje öppning i denna mur fanns inskriptionen: ”Ingen icke-jude må gå innanför gallret och muren kring helgedo­men, och var och en som grips bär själv ansvaret för att döden blir följden.” Liknande skiljemurar har i alla tider rests mellan folk och folk. Paulus såg Jesu gärning som ett nedbrytande av dessa mu­rar. Nu gällde inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna! I Kristus är alla ett. Till dem som fortsatte att värna om skiljemuren mellan jude och hedning skrev Paulus:

Ty Kristus Jesus är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin per­son skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.

I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.

Försoningen mellan människor och folk grundas i att vi genom Kristi kors försonas med Gud. Pau­lus slår fasat att Kristus i sin person dödar fiendskap, river skiljemurar och så stiftar fred. Kärle­kens väg som Jesus gick med sina lär­jungar till Jerusalem var försoningens väg

 

Att sitta bredvid som åskådare

På vandringen mot Jerusalem går Jakob och Johannes fram till Jesus med en fråga: Mästare vi vill be dig om en sak… Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet. Inför Jesu tal om vad som väntar ho­nom i Jerusalem undrar de vad som gäller för dem. Men de har lämnat detta jordiska svåra som Jesus talar med dem om. De tän­ker på himlen och vad de hoppas uppnå där.

Var är våra tankar i fastetid inför dess budskap? Säkert är det tankar också för oss om vår egen situation – och får vara det. Vi skall på allvar ta till oss Paulus bud­skap: Låt försona er med Gud? Men när det sker – vilka konsekvenser får det för vår vardag?

Frestas vi – som Jakob och Johannes – att låta våra tankar lämna detta jordiska i all dess problematik och funderar över vad himlen kommer att bjuda på? Har vi satt oss vid sidan av – som åskådare till försoningens svåra arbete – i de små och nära sammanhangen där det finns uppgifter för oss att leva i försoningens tjänst och lösa konflikter mellan män­ni­skor? Behovet av förlåtelse och försoning och upprättande av människors gemenskap finns nära oss.

Men låt oss med allt det som sker i vår värld i dag – vidga perspektivet. Efter de fruk­tansvärda brott mot människor som ägde rum i Sydafrika tillsatte man en sannings­kom­mis­sion. Uppgiften var att i sanningens ljus söka ta fram det som skett och skapa försoning. Det fanns kri­tik mot att förlåtelse gavs. Men det skedde först efter att sanningen tagits fram i ljuset. Sökan­det var viktigare än domen.

Vid ett tillfälle bröt ett av vittnena, änkan till en mördad, ut i ett avgrundsvrål av sorg och smärta. Kommissionens vice ordförande skrev: ”Det fångade i ett enda vrål allt mörker och all skräck från apartheidåren. När hon kastade sin kropp ba­kåt och skrek var det som ett skri av kollektiv skräck från tusentals människor som hade varit fångade i rasism och förtryck under så många år.” Ondska handlar inte bara om ohyggliga mediebilder. Det handlar om enskilda människors fruktansvärda lidan­de – och att dessa genom försoningens möjlighet skall befrias från det onda till upprättelse.

 

I försoningens tjänst

Ondskan firar triumfer också i dag. Men det sker också mycket av helt annat slag. För några sön­dagar sedan var temat: ”Gud verkar nu.” Vågar vi ta till oss de orden som Guds hälsning till oss i dag? Tror vi på en Gud som skapar histo­ria? Ber vi Herrens bön för att överlåta åt Gud att själv – utan vår medverkan – bana nya vägar, skapa rätt och rättfär­dighet, försoning och fred bland män­niskor? Eller tror vi att Gud också i dag kallar människor till red­skap för sina syften – för att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen?

Vad sker i Mellanöstern i dessa dagar? Det var inte länge sedan vi läste om hur kristna förföljdes och brändes till döds i Egypten. Nu ser vi unga människors kamp med icke våld för människors värdighet och frihet. Kristna och muslimer står sida vid sida. Är det så att Gud verkar nu?

Paulus ger oss i texten vi lyssnade till också dessa ord: Kristus har dött för alla, för att de som lever inte mer skall leva för sin egen skull utan för honom som dog och uppväcktes för dem. För sin egen del vittnade han: Kristi kärlek lämnar mig inget val.

Låt försona er med Gud. Vi får göra detta i tacksamhet och glädje över att Jesus gick upp till Jeru­sa­lem och korsfästes – för vår skull. Vi får i samma tacksamhet och glädje ställa oss i försoningens tjänst. Jesus Kristus bjuder oss att höra hem­ma bland Guds folk. Han river skiljemurar, dödar fiend­skap och brukar oss som sina medarbetare – som Kristi sändebud. Kristi kärlek lämnar inte heller oss något val.

Evangelisten Johannes berättar om hur några greker kommer till lärjungarna med en bön: Vi vill gärna se Jesus. Min övertygelse är att den bönen finns i mångas inre i dag – outtalad. De orden är bakgrunden till Anders Frostensons psalm ””Vi ville dig se’, så grekerna bad” Dess fjärde vers är dessa ord:  ”O sårade kropp som aldrig kan dö, som högt lyftes opp, o kärlek från Gud, du eviga ljus och skapande ord, låt frihetens träd slå rot på vår jord.”                Psalmer och  Sånger nr 716

Leif Herngren Bohus-Björkö 11.03.06

Jesu frestelser och våra – 1 i fastan

Matt 4:1-11

Den ryske författaren Dostojevskij har i sin bok Bröderna Karamazov en dramatisk och märk­lig be­rättelse relaterad till frestelserna Jesus utsattes för. Hans historia utspelar sig på 1500-talet i Sevilla i Spanien, då den katolska inkvisitio­nen på­gick mot alla dem som bedömdes som kättare. Ett hundratal kättare har bränts till döds inför stadens befolkning och dess högre dignitärer med fruar. Då uppenba­rar sig stilla en gestalt som strax känns igen av folket. Jesus kommer vandrande mitt bland människorna. Man ser hans kärleksgestalt, sam­las omkring honom och han utför ett under.

Då kommer kardinalen och storinkvisitorn, en 90-årig gammal man, som svarat för dagens upp­gö­­relse med kättarna. Han ser fol­kets uppenbara begeistring över mannen och dennes utstrålning. Han griper Jesus och sätter honom i fängelse. Men när natten kommer går han själv för att förhö­ra sin fånge och säger: ”Är det Du?” Då han inte får något svar, tillfogar han hastigt:

Svara inte, var tyst. Ja, vad skulle Du väl kunna säga? Jag vet alltför väl, vad du kommer att säga.

Varför kommer Du och stör oss?…

Jag vet inte vem Du är och vill inte veta det: är det Du eller bara en avbild av Honom, men i mor­gon skall jag döma Dig och bränna Dig på bål som den värste kättare. Samma folk, som i dag föll ned och kysste Dina fötter, kommer i morgon att bara på en vink av mig skynda sig att samla kol på Ditt bål, vet Du det?

Ja, Du kanske vet det”, till­a­de han djupt eftersinnande…

I den fortsatta monologen – för någon dialog blir det inte – tar storinkvisitorn upp Jesu centrala bud­skap om människans frihet. Jesus hade ju sagt: Sanningen skall göra er fria. Och Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria.

Kyrkans man söker visa sin fånge att det inte finns något så för­föriskt för männi­skan som friheten. Samtidigt finns det ingenting mer plåg­samt. Nu, äntligen, har kyrkan lyckats göra sig av med den frihet Jesus stod för, den frihet som plå­gat människorna. Han säger:

Men Du skall veta att nu… är dessa människor mer övertygade än nå­gon­sin tidigare om att de är fullständigt fria. Samtidigt har de själva burit fram till oss denna frihet och under­dånigt lagt ned den för våra fötter.

Storinkvisitorn hävdar att Jesus inför Frestaren skulle handlat annorlunda. Jesus la krokben för sig själv genom sitt motstånd inför frestelserna i öknen. Han borde insett att männi­skor­na inte är värdi­ga att bära den frihet han stod för.

Du ville inte beröva människorna deras frihet och avvisade deras förslag, ty vad är väl det för fri­het, så resonerade Du, om lydnaden köps med bröd?…

Du skulle ha besvarat människornas ständiga och eviga längtan… längtan och begär att få under­kasta sig en hög­re makt.

Enligt storin­kvi­sitorn finns det tre krafter, som en gång för alla kan besegra och tämja människorna – till deras egen lycka. Dessa tre kraf­ter är: undret, mysteriet och auktoriteten.

Storinkvisitorn kopplar dessa tre ”krafter” till de tre frestelser Jesus ställdes inför. Jesu miss­tag var att han avvisade dessa erbjudanden. Han skulle tagit chansen och visat vem han var ge­nom att kasta sig ut inför folket från tempelmuren. Ett överväldigande tecken skulle ha skett. Han skulle ha lå­tit sig bäras av änglarna. ”Men Du kastade Dig icke ned…”

Jesus visste inte, menar storinkvisitorn, vad han själv trodde sig veta. Människan söker inte Gud utan hans under­verk. Han säger till Jesus:

Du steg inte ned från korset, när man ropade till Dig, hånade Dig och gjorde narr av Dig: ”Stig ned från korset och bevisa vem Du är.” Du steg inte ned, därför att Du inte ville än en gång för­sla­va människorna genom underverk – Du begärde deras frivilliga tro och inte deras underverks­tro. Du hoppades på deras frivilliga kärlek och inte slavens underdåniga vördnad för en makt… Du hade alltför höga tankar om människorna…

Jag kan försäkra Dig att män­niskan är en svagare och lägre stående varelse än Du trodde!

Han ser att hans fånge hela tiden stilla lyssnat på honom. Han vill få något ord till svar. Men till sist går Jesus bara tyst och stilla fram till den gamle man­nen och kysser hans nittioåriga blodlösa läppar.. Den gamle ryser då till, går fram till dör­ren, öppnar den och säger:

Gå din väg och kom aldrig mera tillbaka… kom aldrig tillbaka mera… aldrig, aldrig!

Så låter han sin fånge gå.

Frestelsen att gå andra vägar än Jesu väg – upp till Jerusalem

Du kanske undra varför jag återgett den här berättelsen. Jag gör det därför att Dos­to­jevskij hjälpt mig att klarare se Guds rikes väsen, se den väg som Jesus fick gå – vägen upp till Jerusalem som han – trots Frestaren och sina lärjungars protes­ter – gick.

De frågor Dostojevskij gestaltar i sin berättelse är också våra frågor. De frestelser som Jesus avvisade är de frestelser vi ställs inför i dag. Jesus bju­der oss gå hans väg – att slå följe med honom. Vi frestas gå andra vägar, våra egna vägar och egentligen inte vara hans lär­jungar. Texten i dag handlar om såväl Jesu frestelser som våra.

Också i dag överger människor sin frihet – såväl religiöst som politiskt – och går in under andras her­ravälde. Jag kan som människa och kristen låta andra ta över mina beslut och så undfly ansvaret över mitt liv.

Världens bröd och Guds

Den moderna människan har bild­ligt talat för­vand­­lat stenar till bröd. Hon har samtidigt över­gett sin Ska­pare och Gud och till­ber denna tidsålders makter. Hon har – som Jesus fick gö­ra – gått upp på en höjd och skådat ut över allt vad denna världen erbjuder. Hon har fallit ned och tillber allt det synli­ga, det mätbara, det som är möjligt att förvandla till makt och kapital.

Den vetenskapliga revolutionen med all dess teknologi erbju­der oss mycket som kan vara till stor välsignelse för människan. Är den det? Svaret är både ja och nej. Mycket har gjort det lättare för oss att leva. Och samtidigt – människan utarmar med sin teknik den jord hon fått att leva på. Det är till och med möjligt att förinta såväl oss själva som hela skapelsen.

Det som nu skett i Japan borde föra oss till besinning. Vi borde inse vem människan är inför de krafter som finns på vår jord. Skapelsen som vi gjort oss till herrar över, utnyttjar och föröder är inte vår. Människan har gjort sig själv till Gud. Hon lyssnar inte till Jesu ord:

+ Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun.

+ Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.

+ Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.

Var står vi som enskilda och som Guds folk i dag?

Jesus tar gång på gång  upp frågan om det lidande som före­står ho­nom – hans väg leder till Jerusalem. Lärjungarna förstår honom inte. Petrus säger förebrående: Något sådant skall aldrig hända dig. Jesu svar till Pet­rus är lika hårt och avvisande som hans ord till Frestaren: Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan männi­skors.

Hur är det med oss? Gestaltar vi det centrala i Jesu budskap och Kristi kyrkas kallelse? Eller är det våra egna tankar, våra mänskliga lös­ning­ar som gäller – våra intressen? Skulle Jesus känna sig hemma i våra kyrkor och sammanhang?

Storinkvisitorn upplevde att Jesus kom och störde honom. Hans tankevärld och ställningstaganden stod i stark kontrast till Jesus och dennes handlande. ”Gå din väg och kommer aldrig mer tillbaka.”

Dostojevskijs oerhört allvarliga poäng är att det var kyrkan som bjöd människorna att gå en annan väg. Men vi hör ju inte hemma i storinkvisitorns kyrka. Nej, det är sant. Men uppfattar vi – Guds folk i dag – Frestarens för­såt­liga angrepp?

Professorn och religionspsykologen Owe Wikström säger om vår tid: ”Detta är gudsnjutningens tid mer än gudsfruktans. Man älskar frukterna mer än trädet, gå­vorna mer än givaren, tryggheten mer än efterföljelsen.

Han menar att det finns trostolkningar som bara spelar på känslosträngar och pekar på terapeutiska och framgångsorienterade fromhetsrikt­ningar som tar sin utgångspunkt i lycka, framgång och hälsa.

Vad gäller om oss? Söker vi en för oss nyttig gud, en gud som vi har glädje av och som stämmer med våra tankar och övertygelser? Eller är vi Jesu  med­vand­­rare på hans väg upp till Jerusalem?

Vad är det Kristi kyrka i dag representerar och presenterar? Är det ett glättat budskap för oss själva och som vi förmedlar – ett evangelium utan lärjungeskap?

Jesus steg aldrig ned från korset. Vandrar vi – dagens lärjungar – med honom på korsets väg? Är da­gens predi­kant – och du som lyssnar – lärjungar som följer Jesus de vägar han går?

Denna söndag ställer oss inför frestelsernas verklighet. Sådana de är för oss som enskilda och som församling i dag. Vi får påminna varandra att vi som Guds folk har en som ber för oss. Den bön Jesus bad för sina lärjungar i avskedets stund är den bön han ber för oss i dag – och som han behöver be för oss:

Helige fader, bevara dem i ditt namn… bevara dem för det onda… Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är…

Jag får i tro ta till mig de ord Jesus ber ur djupet av sitt hjärta: Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen, utan att du skall bevara dem för det onda.

Vi får ta till oss orden i Arne H Lindgrens psalm: ”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du – Och han älskade dig överallt.”

Leif Herngren  Surte 11.03.13

Vi går nu upp till Jerusalem – Fastlagssöndagen

Johannes 12:20-33

Selma Lagerlöf har i boken om Nils Holgersson en scen då vildgässen på sin långa resa upp ge­nom Sverige sjunger sin sång: ”Nu bär det till fjälls, Nu bär det till fjälls.” Nedanför sig på gårdarna ser de tamgässen i lugn och ro gå och äta och de ropar till dem: ”Kom med. Kom med.” Men tam­gäs­sen svarar: ”Vi har det bra, som vi har det.” Några unga tamgäss tycks ändå lockas av vild­gäs­sens rop men får då höra från de gamla gässen: ”Var nu inte galna! De där får både hungra och frysa.”

Men en unggås ropar: ”Kommer det en flock till, så följer jag med.” Det kom en ny flock och den unga gåsen sökte följa med. Den miss­lyckades i sitt första försök. Då vände vildgässen om för att se hur det skulle gå att infoga tam­gå­sen i deras ge­menskap. Vid nästa försök lyfte tamgåsen och följde så med vild­gässen i de­ras fria flykt mot fjäll­vidderna.

 

Kärlekens väg

Evangeliet ställer oss inför kallelsen att bryta upp från en grå och bekväm tillvaro utan visio­ner för att slå följe med Jesus. Rubriken för fastlagssöndagen är Kärlekens väg. Den vandring som vi börjar i dag till­sammans med Jesus för oss upp till Jerusalem och Jesu korsfästelse. Vä­gen som leder dit har fått namnet Kärlekens väg. Om du i fastetid vill följa med Jesus upp till Jerusa­lem så får du gå den vägen.

Evangelisten Markus skriver att lärjungarna som följde Jesus var rädda och fyllda med bävan. Det­samma står det om Jesus – Nu är min själ fylld av oro. Han frågar sig om han skall söka slippa komma undan det som väntar. Men, nej, han skall gå den inslagna vägen.

Gud kallar i sin kärlek på dig ge­nom Jesus Kris­tus Du kallas till lärjungeskap.  Lärjunge­skap är en vand­ring med Jesus på kärlekens väg.

Lärjungarnas vandring med Jesus lärde dem något helt avgörande – och lär oss det­sam­ma om vi slår följe med honom: Kärleken rymmer alltid smärta. Alla som drabbats av kär­le­ken ställs inför att kärleken rymmer smärta och lidande. Den som inte är beredd att lida och be­drö­vas kan inte älska. Det får vi påminna varandra om på ”Alla hjärtans dag”.

 

Kärlekens väg – ställde Jesus i en valsituation – och ställer oss

Astrid Lindgren tar upp detta med att välja väg i sin bok Bröderna Lejonhjärta. Jonatan har gjort sitt val och skall bryta upp från lugnet och tryggheten och sin bäste vän Skorpan för att ta upp kam­pen mot ondskan. Jonatan säger då till Skorpan att även om det är farligt så måste han ge sig iväg, för ibland måste man göra det som är farligt, för annars är man ingen människa utan bara en lort.

Selma Lagerlöfs tamgäss var inte beredda till uppbrott. Det var alltför problematiskt och far­ligt. De älskade att gå där och plocka på hemmaplan. Vad slags ”gäss” är vi? Tamgäss på marken som inte är beredda att lyfta på vingarna – eller gäss bur­na av visioner med luft under vingarna. Har jag fel då jag hävdar att det finns alltför många tamgäss i våra kyrkor? OS påminner om vildgäss!

Om lärjungarnas vandring står det: De var nu på väg upp mot Jerusalem, och Jesus gick först!

Jag tror inte att den lilla notisen – Jesus gick först – står där bara som ett allmänt konstaterande. Den står där för att för alltid göra klart för oss att vi varken är ensamma på den vägen eller att det är nå­gon som i bakgrunden försöker fösa oss framför sig och tvinga oss att gå den vägen.

Jesus går först och hans fråga till dig denna söndag är om du vill slå följe med honom. Vi sjöng: ”Se, vi går upp till Jerusalem. Vem går att med honom vaka och, såsom vår himmelske Fader vill, den smärtfyllda kalken smaka?”

Gud, hjälp oss – genom helig Ande och din eld över oss – så att inte vi blir kvar med väl ned­slag­na bopålar då du kallar till uppbrott. Gud hjälp oss att slå följe med dig mot okänd framtid!

 

Grekernas önskan att få se Jesus

Evangeliet i dag berättar om några gre­­­ker som ville se Jesus. Det finns hos de flesta av oss önskan att få se kända personer. Frågan är om de bara önskade kunna säga att de sett Jesus eller om det in­te var något mer – att de önskade få lära känna Jesus. I varje fall agerar Jesus utifrån den utgångs­punkten. Han berättar om innersidan av att vara lärjunge. Jesu svar på deras önskan blir detta: Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.

Jesus utvecklar vad detta innebär för oss. Den svenska översättningen lyder: V 25 – älska står mot hata. Det är ett mycket starkt ord för grundtextens ord. Tyskan skriver: den som ringaktar sitt liv. Att ställa sig själv i centrum, ha sig själv som primus motor – leva i egenkärlek – leder enligt Jesus till att man blir ensam, bara blir sig själv. Man – som Jesus uttrycker det – förlorar sitt liv.

Kärlekens väg är tjänandets väg – att se sin nästa

Är verkligen denna väg upp mot Jerusalem kärlekens väg?

Jag vill ge mitt svar genom att påminna om den man som i dagarna firas över världen 20 år efter 28 år i fängelse, varav den mesta tiden på ett av världens råaste fängelser, Robben Island. Från fängel­set kom han ut 72 år gammal som en obruten man. Vid 76 års ålder blev han sitt lands president. Från Nelson Mandela tog man 28 år för att utsätta honom för de mest rasistiska och förnedrande  be­hand­­lingar. Maten som fångarna fick var bedrövlig och allra sämst fick de svarta fångarna. Han fick inte närvara vid sin mors begravning och inte heller då hans äldste son omkom vid en olycka.

Denne man har trätt fram som en av vår tids mest kraftfulla moraliska ledare med en oerhörd res­ning. Han går kärlekens och försoningens väg – för att söka lära både svarta och vita hur man byg­ger ett land med rätt och rättfärdighet. Inför anklagelserna mot honom av de mest skiftande slag ger han sitt svar: ”Jag är kristen!”

Vad är det då för Mandela att vara kristen? Han brottades med den frågan och slet ut flera biblar under fängelseåren. Här är hans eget vittnesbörd:

+ Som student var det bara min egen frihet jag ville ha, den kortsiktiga friheten att vara ute på nat­ten, läsa vad jag behagade och åka dit jag ville…

+ Sedan började jag långsamt inse att det inte bara var jag som inte var fri… Det var då hungern efter min egen frihet övergick i den allt större hungern efter mitt folks frihet… Friheten är odel-­   bar: bojor på en av mitt folk var bojor på alla och bojor på hela mitt folk var bojor på mig.

+ Det var under de långa och ensamma åren som min hunger efter frihet för mitt folk blev en hunger efter frihet för alla människor, vita och svarta. Det var min fasta tro att det inte bara var de för­tryck­ta som måste befrias utan också förtryckaren.

Nelson Mandelas liv vittnar om kärlekens väg som tjänandets väg. På den vä­gen går Jesus först och kallar oss att vandra den vägen tillsammans med honom. V 32

Den yttersta garanten för kärleken är kärlekens Gud. Kärlekens Gud är den lidande gu­den. Något som för de flesta människor och för övriga religioner är en omöjlig tanke. Det yttersta beviset för kärlekens Gud är korset på Golgata. Joh 3:16, 17

Bön – Inför livsvandringen får vi be med orden i den psalm vi skall sjunga – 96. ”Öppna mig för din kärlek. Världen behöver mig. (!) Världen behöver din kärlek strömmande genom mig.”

Leif Herngren Bohus-Björkö 10.02.24

”Glöm det som förut var… Nu gör jag något nytt” – 6 e trett.d.

Jes 43:15-21 och Fil 2:12,13

 

Kan du höra honom komma – ej i buller och gny, Ej i tordönets sprakande dunder –

Nej, han vandrar i sin örtagård som himmelens sky i morgonens solstänkta lunder – -

Kan du höra honom komma, att han kommer som en psalm – så djup och så drömmande stilla.

Han vandrar dej till mötes i dagarnas kvalm och han vill dej inte alls något illa.

Poeten Nils Ferlin ställer en fråga till oss i nära anslutning till den Jesaja-text vi nyss lyssnade till. Jesaja förmedlade en hälsning från Gud: Nu gör jag något nytt. Det spirar redan. Märker ni det inte? ”Kan du höra honom komma?”

Dagens texter har rubriken Gud verkar nu. Utifrån den gam­mal­testamentliga texten har jag rubri­ken: Glöm det som förut var… Nu gör jag något nytt. Kan man säga det med tan­ke på de storhets­tider vi haft i våra samfund och att vi i dag enbart tycks se vikande siffror? Eller vågar vi ställa detta i relation till vår nya kyrka – Gemensam Framtid? Glöm det som förut var… Nu gör jag något nytt.

 

Att se tillbaka och bli stående – eller – att se framåt och vara på väg

Vid en första anblick finns det en klar motsägelse i texten där Jesaja först väcker minnet om det som förut var ge­nom att påminna Israels folk om händelserna i samband med uttåget ur Egypten. Jesaja konsta­terar Så säger Herren, han som gjorde en väg genom havet, en stig genom mäktiga vatten. Så kommer orden: Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Vad är det för bud­skap som profeten bär fram från Herren Gud?

För mig finns det en poäng i detta. Det är viktigt att ha kunskap om vad Gud gjort i gamla tider och därmed känna Gud som den han är – historiens Gud. Men varken Israels folk – eller vi – får fastna i tider som varit och därmed bli stående med sinnet vänt mot gamla tider. Det är en radikal skillnad mellan att dröm­ma sig tillbaka till det som varit och leva i detta och att äga visioner för morgon­da­gen. Vad det handlar om är att våga bryta upp från intagna positioner och där man slagit ned sina bopålar – bryta upp i den tro som Jesus i dagens evangelietext vittnar om: Min fader verkar ännu i denna stund, och därför verkar också jag.

Temat för denna söndag är att Gud verkar nu.

De första kristna kallades enligt Apostlagärningarna för de som hörde till Vägen. Det hade sin grund i att de inte satt som åskådare på någon läktare och på distans lyssnade in honom som själv kallade sig för Vägen. Nej de hade hört hans ord Följ mig och stått upp och slagit följe med honom.

 

Nu gör jag något nytt

Poängen i profetens hälsning till sitt folk är denna. Stanna inte kvar i det för­gång­­na. Nej glöm det som varit! Varför? Guds svar är detta: Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?

Detta var Guds hälsning då – och för mig är det en häls­ning till oss i dag.

Berättelsen om Israels befrielse ur Egyptens förtryck lyftes fram för att ge eftertryck åt löftet att Gud nu på nytt skulle handla rakt in i folkets historia. Man levde åter i fångenskap och förtryck – denna gång under Babylons her­­ravälde. Men än en gång skulle folket befrias. Historiens Gud skulle handla och bereda en väg genom öknen tillbaka till löfteslandet. Och det skedde också.

I Sydafrika då de svarta och färgade levde under apartheidregimen i omänskliga förhål­landen läste man texterna om Guds handlande i historien. Man läste vad Herren hade sagt: Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slav­dri­vare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung…

Och så följde hälsningen till Mose: Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.

De svarta som läste dessa texter uppfattade att Gud talade till dem om deras förtryck. Nu var det Guds tid, Guds kairos. Nu skulle befrielsen komma. Människor ställde sig till Guds för­fo­gande. Deras Mose hette Nelson Mandela, men han var inte ensam. I dag är de ett befriat folk. Fängelse­kunden Man­dela blev deras president och framstår som en av vår tids främs­ta och märkligaste statsmän. Det var Guds kairos, Guds tid för deras befrielse ur förtrycket.

Vågar vi ta till oss dessa ord som Guds hälsning till oss i dag? Tror vi på en Gud som skapar histo­ria? Tror du att Gud också i dag kallar människor till redskap för sina syften – för att Guds vilja skall ske på jorden så som i himlen? Eller ber vi Herrens bön för att överlåta åt Gud själv att – utan vår medverkan – bana nya vägar, skapa rätt och rättfärdighet och fred bland människor?

Gud sa: Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken. Vår svårighet som kristna att hitta varandra till gemenskap och enhet har varit något av en vandring i öknen. Initiativ har tagits, samtal hat förts, förhoppningar har väckts och sen har det blivit på stäl­let marsch. Vad sker i dag?

Handlar detta också om Kållered? Gäller de Guds folk här? Gemensam kyrka! Ni har gått före genom att ha en metodist som pastor. Blir det en fortsatt vandring till förändring?

Vi lever i en tid då det uppenbarligen finns en större öppenhet och ett sökande efter mening – efter svar på frågorna: Varifrån? Varthän? Varför? Var står vi i kyrkorna inför detta?

 

Gud verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syften

Dagens episteltext har något avgörande att säga oss om Guds handlande i dag och i oss som enskilda människor. Lyssna till den paradox vi möter där: Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning… Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.

Vad menar Paulus med dessa paradoxala ord? Det var hans egen upplevelse – livet som ett verk under Guds nåd. Gud vill genom sin Ande verka både i hans vilja och i vår handling. För detta skulle han öppna sig och ställa sig till förfogande – i både vilja och gärning.

Du kanske finns här som är ny i denna kyrka – är sökare. Gud har stigit ned till oss i Jesus Kristus för att vi skall kunna lära känna honom och ta emot den befrielse han ger. Gud kallar dig i dag till uppbrott och att stå upp i tro på den Gud som handlar i dag – och som vill bruka dig för sina syften.

Nils Ferlin ställer sin fråga till oss: ”Kan du höra honom komma? Han vandrar dej till mötes i da­garnas kvalm och han vill dej inte alls något illa.”

Bön:     ”Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda, att andra där din kärlek kan se. Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda, då kan din vilja ske.”

 

Leif Herngren Kållered 11.02.13

VÄCKELSEFOLKET BRÖT MARK FÖR ETT NYTT SVERIGE

Tillsammans med arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen

Litteratur:

Gunnar Ohrlander, Hoppets här, Ordfront 1977

Erland Johansson, Väckelserörelsen och samhället, Förlagshuset Gothia 1984

Harald Lundberg, Sundsvallsstrejken 1879, CEWE-FÖRLAGET 1979

Evert Svensson, Vägen ut ur fattigdomen, Broderskaps Förlag 2010

En av Svenska Missionskyrkans mest kända evangelister pastor John Hedlund ställdes inför frågan om kyrkorna skall blan­da in Gud i politiken. Hans svar blev kort och gott: ”Det kan vi inte göra för Gud är redan där.” Det var han som startade de utfrågningar av partiledarna som sedan fortsatt inför varje val.

Man skall vara medveten om tillståndet i landet i vilken folkrörelserna bröt fram. Alkoholkon­sum­tionen var i mitten av 1800-talet enorm. Hembränneriet var utbrett med oerhörd problematik för kvinnor och barn. Årskonsumtionen har beräknats till 20-30 liter – barnen inberäknade. I dag 10 l – tidigare 5-6 l, alltså en stigande konsumtion.

Barnarbetet var utbrett. Mitt besök i en gruva i Bergslagen. Alkohol delades ut till de vuxna inför det ohyggliga arbete som väntade från morgon till kväll. Barnen fick bryta där de vuxna inte kom åt.

Uppgifter från Karlskoga industri ger oss följande siffror: Mindreåriga i arbete år 1884: 12-14 år var 10 och 14-16 år  35. År 1900 var det 20 respektive 104

Väckelsens folk var tillsammans med nykterhets- och arbetarrörelsen med om att forma folkrörel­semodellen och bryta ned det förhär­s­kande klass-samhället med dess grade­ringar av människor i röstberättigade. Rätt att rösta hade endast manliga medborgare som hade entaxerad inkomst av lägst 800 kr, eller fast egendom med lägst 1 000 krs taxeringsvärde eller ar­ren­derade större jordbruks­fastighet. Dessutom gällde olika röstetal. 6%  hade rösträtt, 20% av männen över 21 år. Allmän och lika rösträtt för män och kvinnor infördes först 1921.

Kampen för rösträtt hade för läsarna sin grund i deras ambition att lyfta fram det man fann i studiet av Skrif­ten med dess grundläggande värderingar av människor, vilka satte sin prägel på hur kyrkan och för­sam­lingarna formerade sig. Vad står det skrivet? Var Waldenströms fråga. Det som kyrkans företrädare påstod i skiftande sammanhang ifrågasattes av lekfolket med kravet på att det som pre­di­­kades också skulle vara förankrat i Skriften.

Från Paulus brev till romarna – Rom 12:3-8 – läser jag: Ty liksom vi har en enda kropp men många lemmar, alla med olika uppgifter, så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kris­tus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.

I 1 Kor 12:13 står det: Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.

Den frikyrkliga traditionen var: Varje medlem = en röst. Det byggde på alla människors lika värde. Det gällde predikanten lika väl som den nyblivne medlemmen.

För väckelsen folk var bakgrunden de lagar som stod till förfogande för Sv kyrkan. 

+ Konventikelstadgan                                                                            Upphävdes             1858

+ Lagen om landsförvisning                                                                                                    1860

+ Förbud att besöka annat kyrkosamfunds gudstjänst                                                  1855

+ Sakramentslagen                                                                                                                        1864

+ Tvång till nattvardsgång                                                                                                         1863

Det är mot den bakgrunden Gunnar Ohrlander skriver: ”Folkväckelsen bröt igenom vid mitten av 1800-talet i vårt land. Till sin karaktär var det en revolutionär rörelse som klädd i religiösa termer och begrepp riktade sig mot den härskande klassen. Man kan utan tvekan säga att folkväckelsen var en viktig del av den stora borgerliga revolutionen som svepte fram över Europa.”

Han skriver vidare: ”När folkväckelsen bröt fram var det de fattiga och egendomslösa som greps av väckelsen… Denna folkliga rörelse, med sin bas bland proletärerna, förnekade inte bara överhet och prästerskap, den tillsatte egna lekmannapredikanter och organiserade sina medlemmar efter princi­pen: en man en röst.”

Tage Erlander gav sin syn på väckelsens folk vid Missionskyrkans 100-årsjubileum: ”Dess kon­fron­tationer med de kyrkliga auktoriteterna gav dem modet att konfrontera också samhällets auk­toritära system.”

Sundsvalls­strejken 1879

Folkväckelsen betydde på ett djupare plan mycket för arbetarnas organisation och medvetenhet. Den händelse som Ohrlander inte minst berättar om och som ger mycket av det han uppfattade sig­nifikativt för relationerna i början mellan väckelsefolket och arbetarrörelsen är Sundsvalls­strejken 1879.

Strejken växte spontant fram ur den katastrofsituation som präglade sågverksdistriktet kring Sundsvall. Träpatronerna hade sänkt lönerna med 15-20% i en situation där barndödligheten och undernäringen var utbredda.

Strejken var inte fackligt organiserad. Det fanns ingen fackföreningsrörelse. Men den resulterade i ett rejält uppsving för fackförenings-rörelsen. 5 000 arbetare deltog som startade ett arbetartåg den 27 maj som vandrade mot Svartvik. På landsvägen ställdes de inför landshövding Curry Treffenberg med följe. Hans budskap var att arbetarna skulle återgå till sina arbeten.

På kvällen samlades de strejkande på stadsberget i Sundsvall där man valde tre ledare varav två som tillhörde den waldenströmska brödraförningen: Isac Boström och Anders Backström – den tredje le­daren var deras motsats. Dagen därpå tågade man till skarpskytte-lägret vid Skönsmon, där missions­huset fungerade både som andaktsrum och strejkexpedition. Förhandlingar pågick men efter helgen den 3 juni omringades lägret av militär och de ledande ställdes inför ståndrätt.

Treffenberg yttrade efter strejken bland annat följande: ”Har man nämligen på det religiösa och kyrk­liga området vant sig vid laglöshet, så följer därav, enligt historiens och erfarenhetens vitt­nesbörd, en viss benägenhet att tillämpa dessa grundsatser även på det borgerliga och politiska området. Detta leder till en tendens att även där uppträda med självsvåld och omstörtningsplaner.”

Han hade ju rätt för det var många läsare som hamnade på vatten och bröd i landets fängelser – redan då. Civil olydnad har sina rötter i Skriften där det berättas om apostlarnas olydnad med dess följder.

Dessvärre tog samfundens ledande gestalter avstånd från strejken. Man vädjade till medlemmarna att inte delta – trots det gjorde många det och flera tillhörde de ledande. För Missionskyrkan fram­trädde PP Waldenström och Axel Andersson, där den senare inte hade den avvisande hållning som Waldenström stod för. På SMK:s första GK antogs en resolution med avståndstagande av vad som skedde i samband med Sundsvallsstrejken. Det dröjde sedan 75 år innan SMK bad om ursäkt för denna resolution. Om detta berättar Harald Lundberg åtskilligt i boken Sundsvallsstrejken 1879.

Karlskoga

Karlskoga missionsförening bildades 1857. Hade år 1900 o 600 medlemmar. Konventiklar hölls från 1849. Jmfr basgrupperna i Latinamerika.

Två personer kom att betyda mycket för vad som skedde i Karlskoga med omnejd: Mor i Vall och hennes son C J Nyvall var pionjärer och nyskapare.– Vardagsskola 1851 – flera skolor med tillsammans 50-100 barn, Barnhemmet i Vall 1858 – 25 barn, som för åtskil­liga ledde till arbete, Karlskoga praktiska slöjdskola – i dag Karlskoga folkhögskola. 1886 an­ställdes en social fältarbetare, bibelkvinna – början till nutidens diakoner.

Missionshuset – Salem var inte bara lokal för församlingen. Där hölls folkmöten där nykterheten stod i förgrunden. Mf:s ordf Johan Lindholm initierade bildandet av Karlskogas allmänna nykter­hetsförbund. Men också val­möten. Karlskogas första folkmöte hölls 1881 i Salem. 1883 pläderades det för allmän rösträtt, 1886-87 fyra folkmöten i Salem där medlem­mar i mf efterlyste allmän röst­rätt för män och kvinnor. Ett stort möte hölls i Salem om den infek­te­rade Sverige-Norge-frågan. Också Halmstads missionskyrka var tidigt lokal för de fackliga organisationerna.

Medlemmar som medverkade vid bildandet av arbetarorganisationer

+ 1885 Bofors kanonverkstads arbetares sjuk- och begravningskassa – ordf medlem i mf

+ 1885 Bofors mekaniska verkstads arbetares fackförening – ordf och sekr medl i mf

+ 1897 Bofors kanonverkstads jernarbetareförening bildades i Johan Dahlins läsesalong bl a med kanonborrare KA Pettersson, bägge medl i mf.

I år har den gamle riksdagsmannen och SMK:aren Evert Svensson kommit ut med boken Vägen ut ur fattigdomen i vilken han berättar om de svåra förutsättningar som förelåg för uppbrottet ur fattig-Sverige och dess orättfärdiga samhällsstruktur. Han gör det bland annat mot sin bakgrund med en ensamstående mor i fattigdom. Han började arbeta som bonddräng vid tretton års ålder och gjor­de så en vandring upp till Sveriges riksdag där han satt i 34 år.

Två avskräckande modeller

finns vad gäller kyrkors och samfunds agerande i sina formeringar och framträdande avseende människors värde och rättigheter:

+ Svenska kyrkan med dess hierarkiska system och dess politiskt/demokratiska modell vid sidan av kyrkfolket. Det finns ingen kyrka i vårt land i dag som är så extremt utformad utifrån tidi­gare sam­hällssystem som Svenska kyrkan. Det gäller också efter dess förändrade relation till staten – som tyvärr inte gjort Sv kyrkan till en fri kyrka i dess egentliga mening.

+ De rörelser av skiftande slag som för fram ett andligt ledarskap typ profetiska ledargestalter – och detta trots att Jesus en gång klart deklarerade att vi inte skulle gå in i roller av det slaget – jmfr Jesus då han tvättar sina lärjungars fötter – Joh 13:12ff.

Jag har återgett exempel på läsares engagemang i arbetarrörelsens framväxt. Vad de positiva enga­gemang hade inneburit som från början fanns på många håll inte hade fått samfundens avstånds­tagande vet vi inte.

Leif Herngren  -  anförande i samband med planering för skapande av en film om väckelsefolket – 10.10.17

Orden och Ordet

”Nyss har jag läst i en tung gammal bok som min farfar predikat ifrån. Farfar var präst, han – och schartauan – men jag är ett flarn och ett spån.

Ingenting, ingenting har jag och alls inga ting har jag gjort. Och jag vet att jag inte har levat tillnärmelsevis som jag bort.

Nyss har jag läst i en tung gammal bok om Herren för orätt och rätt, han som i tidlösa tider knöt sjustjärnans bandrosett.

Gyllene, tunga och höga har orden mej brusat förbi, främmande ord som jag inte förstår i min intighets dagdriveri.

Men sjustjärnan lyser där ute…

Sjustjärnan lyser där ute som förr och tankarna flockas så tätt. Nyss har jag flyttat från boken min blick och stirrat på farfars porträtt.

Sjustjärnan lyser där ute just nu – den lyser på farfars grav, Den lyser på alpernas vita blom och på alla de mörka hav.”               Nils Ferlin

Den som i likhet med mig har till uppgift att undervisa i kristen tro från både predikstol och i mindre grupper upplever mer än en gång hur man inom sig känner vad man skulle vilja säga men saknar ord. Eller jag känner att mina ord räcker inte till. Vid andra tillfällen är det självfallet så att man ödslar en massa ord på det man säger därför att man egentligen inte har klart för sig vad det är man vill ha sagt. För den som lyssnar blir det säkert mer än en gång ”gyllene, tunga och höga” ord som bara brusar förbi. Det blir ”främmande ord” om dunkla ting som man inte förstår.

Gemensamt för Bibelns gudsmän och profeter är att de uppfattat att Gud talat till dem och brukat dem för att förmedla Guds budskap till samtidens människor. I drömmar under nattens tysta timmar har man upplevt att Gud har talat. I visioner eller möten med det heliga och ofattbara har man erfarit Guds röst eller ställts inför uppenbarelser av skiftande slag.

Men då de sedan sökt förmedla budskapet vidare har de famlat efter orden, tillgripit bilder och symboler. Vad de sett och hört har de tvingats finna uttryck för som till exempel Daniel: Sedan fick jag, i min syn om natten, se hur en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han närmade sig den gamle och fördes fram inför honom.”               Daniel 7:13

Uttrycken en som liknade en människoson och den gamle säger oss inte så mycket, men i ljuset av vad som för övrigt sägs i Bibeln blir dessa ord laddade. Bakom de ibland fumliga orden anar vi hur guds­männen söker efter adekvata ord och uttryck för sina uppenbarelser men inte finner ord tillräckliga för att beskriva vad de ser. Det kan ju vara en tröst för mig då jag famlar efter orden. Uppenbart har Bibelns författare brottats med samma problematik som jag!

Om en annan av profeterna, Hesekiel, sägs det att Herrens ord kom till honom och att Herrens hand kom över honom. I en väldig vision får profeten se in i Guds himmel: Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det. Och mitt i det, mitt i elden, syntes något som var som glänsande malm. Och mitt i det syntes något som liknade fyra väsenden… och ovanpå det som liknade en tron satt en som till utseendet liknade en människa… Så såg det ut, som tycktes mig vara Herrens härlighet. Och när jag såg det, föll jag ned på mitt ansikte, och jag hörde rösten av en som talade.                                   Hesekiel 1:3-5,26,28

Gud har talat i historien och låtit människor genom visionära upplevelser ana något av Guds värld och härlighet. Då profeterna skall återge vad de sett tvingas de till formuleringar som syntes något som var som. Och så följer bilder av skiftande slag – senare ofta återkommande i till exempel Uppenbarelse-xzboken.

Jesus talade också i bilder och liknelser. Han bad oss se på liljorna på marken och på himlens fåglar för att förstå hemligheten med Guds rike. För honom var himmelriket som en skatt som ligger gömd i en åker eller som ett senapskorn. Han liknade riket vid en surdeg eller vid en dyrbar pärla.

Då Jesus red in i Jerusalem på en åsna, var detta inte bara en händelse som var förutsagd hos profeten Sakarja, utan också en handling laddad med ett avgörande budskap om det rike Jesus sa sig represen­tera. Han red in på ett arbetsdjur och inte på en stridshingst. Detta framträder kanske ännu tydligare i den symbolhandling som sedan följde, då Jesus drev ut månglarna ur templet. Han vräkte omkull väx­larnas bord och drev ut dem ur templet som sålde offerdjur tillsammans med sina djur och ropade: Det står skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste. För Jesus hade guds­­tron och fromheten förvandlats till något oigenkännligt. Det hade blivit affärer och riter ledda av de religiösa ledarna, i vilket vanligt folk fick spela med – och samtidigt skinnades.      Matt 21:12,13

Jesu uppgörelse med detta religiösa rövarnäste blev ett budskap i både ord och drama.

Lärjungarna eller folket förstod inte alltid vad Jesus sa eller gjorde. Lärjungarna frågade honom varför han talade till folket i liknelser. Själva fick de be om extralektioner, där Jesus fick förklara för dem vad han menat med sina liknelser.

Varför möter oss då Guds budskap i ord som vi inte förstår? Varför alla dessa bilder och symboler som vi så ofta grubblar över?

Trons modersmål

Teologen Gustav Aulén har visat på varför det symboliska språket blir trons modersmål. Våra ”jordis­ka” språk räcker inte till för att beskriva Guds och trons värld. Gud är inte ett föremål likt andra föremål som går att analysera och bestämma. Himmelriket, som det skildras i de heliga skrifterna, går inte att teckna i ord som har sin tydning i den verklighet som vi kan uppfatta med våra sinnen. ”Att vilja bestäm­ma vad Gud är ”i och för sig” övergår all mänsklig möjlighet samt ter sig från trons synpunkt som en för­hävelse, som saknar respekt för mysteriet.”

Det är lika viktigt att inse språkets möjligheter som dess begränsningar, då vi söker att uttrycka våra erfarenheter av den verklighet som omger oss. Egentligen är all kunskap symbolisk kunskap. Den värld som vi beskriver är en symbolisk värld. Det har sin grund i att det beskrivande språket aldrig beskriver verkligheten i sig utan vår bild och vår uppfattning av den. Såväl naturvetaren som teologen tror att de föremål de söker bestämma och bedöma verkligen existerar. Genom de språkliga symbolerna söker man såväl inom vetenskapen som inom teologin komma så nära som möjligt föremålet, verkligheten själv. Men våra ord är aldrig lika med föremålet i sig. Detta är gemensamt för tro och vetande.

Ett exempel på denna svårighet att komma åt ”själva föremålet” är ljuset. Då man inom vetenskapen sö­ker beskriva detta tvingas man göra det utifrån vad man kallar ”ljusets tvåsidiga natur”. Många har vant sig vid att betrakta ljuset som en vågrörelse, men detta ger inte hela svaret. Utifrån vetenskapligt betrak­tel­sesätt tvingas man att också beskriva ljuset som materia, som partiklar. Dessa två synsätt strider lo­giskt sett mot varandra men de beskriver var för sig ljusets karaktär. Vi får bara konstatera att ”föremå­let i sig” finns där – och att allt liv är helt beroende av ljuset. Som människa kan jag sola mig i dess glans men jag kan inte – i varje fall i dag – entydigt fånga in dess innersta hemlighet. Vetenskapsmannen tving­as konstatera att ”begreppsapparaten från vardagsrummet kommer till korta i mikrokosmos” – våra var­dagsord räcker inte till för att förklara materians uppbyggnad.

Det finns givetvis också avgörande skillnadader mellan hur man inom tro respektive vetande  närmar sig ”verkligheten”. Gud och Guds värld är av en annan ordning än den verklighet som vår vardag bjuder på. Trons människa har självfallet att leva i och utforska denna världen men sträcker sig samtidigt mot det som ligger bortom vetandets värld.

Det allvarliga är att vi alltför ofta frestas att tro att våra formuleringar om Gud och hans värld, om Kris­tus och hans rike eller om Anden och ”det andliga” kan fånga in dessa verkligheter. Så har vi i dogma­tiskt nit avkrävt andra att omfatta tron just så som vi formulerat den.

En som trodde att han hade förstått det här med Gud var Job. I hans bok kan vi läsa de spännande ord­duellerna mellan Job och hans vänner angående Gud. Till sist inser ändå Job sin begränsning och utbris­ter: Vem var då jag som i oförstånd gav vishet namn av mörker? Jag talade ju om vad jag inte begrep, om det som var mig för underbart och det jag inte kunde förstå.                      Job 42:3

Så fick Job ta tillbaka det som han tidigare så starkt hävdat om Gud. Om fler av Guds ”språkrör” förstått sin begränsning och med lite mindre bokstäver hävdat ”sin tro” skulle mycket av den bråte som i dag skymmer Gud för människorna inte ha funnits.

Den som mer än någon annan sökt tolka och formulera tron, Paulus, hade dessa förutsättningar klara för sig. Men lika klart trodde han att han en dag både skulle förstå och få skåda Gud. Det han nu såg var en suddig spegelbild. Därför var hans kunskap begränsad. En dag skulle han få se ansikte mot ansikte. Då först skulle hans kunskap bli fullständig.                                    1 Kor 13:12

Om detta gällde Paulus hur mycket mer skall det då inte gälla oss? Vi får finna oss i den hälsning som pro­feten Jesaja fick förmedla till sin samtid som ord från Herren Gud: Se, mina tankar är inte era tan­kar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren. Nej, så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är också mina vägar högre än era vägar, och mina tankar högre än era tankar.                Jesaja 55:8,9

Vi skulle vilja förstå. Men gudsmysteriet går inte att fånga in i ord och enkla begrepp. Den dag vi tror oss kunna formulera detta upphör det att vara ett mysterium. Då är Gud inte längre Gud. Ju fastare grepp vi tror oss få om Gud genom våra ord och dogmer ju mindre blir han för oss. Allt mänskligare blir han för oss i både sina tankar och sina handlingar. De svar vi då ger på människors alla frågor och varför blir mer våra än Guds.

”O väldige, varför lär du oss inte läsa din bok. Varför för du inte ditt finger utefter tecknen och lär oss stava och förstå som barn.

Nej, det gör du inte. Någon skolmästare är du inte. Du låter det vara så som det är. Obegripligt så som det är…”                                   Pär Lagerkvist

Bibeln,  Guds ord – en helig skrift, eller…?

Ibland sägs det med ett slagord ”läs som det står och du skall få det som det står”. Men så enkelt är det inte. Jesus hade i sin samtid skriftlärde som ofta kunde stora delar av Gamla testamentet utantill och som ivrigt forskade i skrifterna. Och de trodde på skrifternas ord. Jesus säger om dem: Ni forskar i skrif­ter­na därför att ni tror att de kan ge er evigt liv. Just dessa vittnar om mig, men ni vill inte komma till mig för att få liv.          Joh 5:39,40

Så blev de skriftlärde i sin skrifttrohet Jesu motståndare. Vi får aldrig glömma att det var dessa religiösa ledare och inte den världsliga makten som ville döda Jesus och därmed bli av med hans ”tolkning” av de heliga skrifterna – den tolkning som Jesus uttryckte i ord men först och sist i och genom sig själv.

De skriftlärde trodde på Skriften men inte på Jesus och den han sa sig vara. Orden, formuleringarna, bokstäverna blev det centrala. De hade inte lärt den läxa som Paulus lärt att bokstaven dödar, men Anden ger liv. 2 Kor 3:6 Skrifterna berättar för oss om det eviga livet. Men vi vinner inte detta med en aldrig så ”rätt tro” på Bibeln. Det eviga livet är Guds gåva – inte i form av en skrift, aldrig så helig, utan – hans gåva till oss i Kristus Jesus.     Jämför: sund tro

Hur skall vi då uppfatta Bibeln?

Det kan vara frestande att inta en av följande ståndpunkter ”att Bibeln är Guds ord och därför ofelbar” eller ”att Bibeln är rakt igenom bara människoord och därför saknar auktoritet”. I det första fallet blun­dar man för Bibelns mänskliga sida och tror sig på det viset ha en fastare grund för sin tro. Man hänvisar hela tiden till den auktoritet av ofelbarhet som man hävdar Bibeln har. I det andra fallet blundar man för den auktoritet av annat slag som Bibeln utan tvekan har som helig skrift och historisk källa för männi­skans brottning med livsfrågorna.

Nu är det faktiskt så att Bibeln själv ger oss hjälp och vägledning för hur vi skall uppfatta den. Den vitt­nar om ett både och – som kanske inte i och för sig är lättare att omfatta, men som är i överensstäm­mel­se med Skriftens eget vittnesbörd.

Då Lukas, författare till ett av evangelierna och Apostlagärningarna, börjar sitt evangelium, anger han också dess tillkomst: Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjä­nare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.                                       Lukas 1:1-4

Lukas hade beslutat sig för att för Theofilos sammanfatta Jesu liv och gärning. Han skriver ned vad han hört ögonvittnen berätta. Han har också själv gjort grundliga efterforskningar för att kunna ge en så tillförlitlig skildring som möjligt.

Lukas var läkare och därmed något av en forskare. Han var kristen och hade varit medarbetare till Pau­lus och med på flera av hans resor. Säkert hade Lukas bett om Andens ledning och hjälp i sitt viktiga arbete, men det han poängterar i sin inledning är det arbete han själv lagt ned och den goda hjälp han fått av ögonvittnen till Jesu gärningar. Detta var inte minst viktigt eftersom Lukas själv inte tillhörde denna krets.

Paulus, som skrivit så många av de nytestamentliga breven – somliga till församlingar, andra till enskilda personer – tar upp frågan om de heliga skrifterna i sitt brev till en av sina medarbetare, Timotheos. Han påminner då om vilka lärare Timotheos har haft och hur denne redan i sin barndom läste de heliga skrif­terna. Dessa hade gett Timotheos den kunskap han behövde för att lära känna och komma till tro på Kristus Jesus. Skrifterna hade sin inspiration från Gud och skulle brukas i undervisningen för att vägleda och fostra till ett rättfärdigt liv. Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man under­vi­sar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv…             2 Tim 3:14-16

Bibelböckerna var nyttiga, därför att Gud inspirerat tillkomsten av dem. För Paulus var Gud historiens Gud, som uppenbarat sig för enskilda och för folk. Rakt in i människors liv och historia hade Gud talat. Om detta bar skrifterna vittnesbörd om och till dem hänvisade han. Men för Paulus var tron inte en bokstavstro utan en Kristustro inspirerad från och grundad i dessa skrifter.

De skrifter han här talade om var de gammaltestamentliga skrifterna, Nya testamentet fanns då inte. Paulus hade inte en aning om att bland annat detta brev av honom själv till Timotheos skulle fogas in bland Nya testamentets skrifter och därmed bli betraktat som helig skrift tillsammans med åtskilliga andra brev han skrivit i alldeles bestämda situationer och till adresserade mottagare.

Då kyrkan på 300-talet fastställde vilka skrifter som skulle ingå i Nya testamentet var utgångspunkten att dessa skrifter brukats i de kristna församlingarna. De hade uppfattats som bärare av avgörande sanningar för tolkningen av den kristna tron och etiken.

Om den processen skulle vi kunna bruka samma ord som apostlarna använde vid apostlamötets resolu­tion i Jerusalem – troligen år 49 – den heliga anden och vi har beslutat. Den gången handlade det om vad som skulle gälla avseende de gamla judiska föreskrifterna för de hedningar som kom till tro . Det beslut man tog var ett utslag av människors samtal och argumentation under Andens ledning. Det var ett beslut av apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen  alltså ett ”mänskligt” beslut. Delar av det upphörde ganska snart att gälla, bland annat beslutet angående förbudet att äta blod. Det var ändå ett helt avgörande beslut i den unga kristna kyrkan. Hedningen, som blev kristen skulle inte behöva gå in under de föreskrifter som de kristna judarna fortfarande levde under som judar. Med stor auktoritet fick sändebuden från detta apostlamöte bära vidare dess budskap utifrån konstaterandet att detta var ett re­sul­tat av vad den heliga anden och de själva gemensamt kommit fram till.  Apg 15:1-29

Detsamma kan vi säga om Bibeln. Både den process som ledde fram till vårt nuvarande Nya testamente och de skrifter som då kom att ingå i detta bär denna dubbla prägel – mänskligt och gudomligt. Många vill ha antingen det ena eller det andra -  Bibeln som enbart ett mänskligt dokument och därmed utan auktoritet som helig skrift – eller Bibeln som rakt igenom gudomlig och därmed ofelbar.

Vi får lära oss att leva med Bibeln som Den heliga skrift och som Guds ord i klar vetskap också om dess mänskliga prägling och historiska drag.

Ordet som blev människa

Men Bibeln är inte bara ”Böckernas bok” med de många orden. I den möter vi också budskapet om Or­det som blev kött. Detta vittnar Johannes om i sitt evangelium då han i dess prolog tecknar Jesu an­komst till denna världen som Ordet som blev kött - det är faktiskt grundtextens ord! – nu översatt med blev människa.

Hela hans utgångspunkt är att det som då skedde var förankrat i och förutsagt i Gamla testamentet. Sam­tidigt var det något radikalt nytt och revolutionerande: Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.               Joh 1:17,18

Vi kan uttrycka det så att Gamla testamentet bearbetas och tolkas i Nya testamentet. Och Nya testamen­tet ligger fördolt i Gamla testamentet och bryter fram i Jesus från Nasaret.

Detta innebär att vi aldrig kan likställa den bild av Gud som finns i Gamla testamentets skrifter med den bild av Gud som tecknas för våra ögon då han i Sonens gestalt träder in i historien i barnet i Betlehem, i Marias son, snickarsonen från Nasaret, i Jesus på korset… Det är först då vi möter nåden och sanning­en, Guds ansikte tecknat i Jesu ansikte eller som Johannes skildrar det i ett av sina brev: Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det…         1 Joh 1:1,2

Detta är det ofattbara att Ordet, som fanns i begynnelsen hos Gud och till och med bestäms som Ordet som var Gud, att detta Ordet blev människa.

Lukas hävdar detsamma i sitt evangelium, då han återger hur Jesus framträder i Nasarets synagoga. Då Jesus i gudstjänsten läst den gamla Jesajatexten, alltså orden från Gud genom en av hans profeter, kon­staterar han frankt att i dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. Det var huvud­innehållet i Jesu predikan. Ordet hade alltså blivit ”kött”, människa, inför deras öron och ögon.

Utifrån det oerhörda påståendet är det kanske inte så underligt att den gudstjänsten fick ett så abrupt slut. Först står det att man häpnade över hans ord och prisade hans förkunnelse – att bygdens egen son var en så väldig predikant! Varifrån hade denne snickarpojke fått all sin lärdom? Vi har ju själva sett ho­nom här som vilken annan grabb som helst! Han har varit som en av oss! Och här finns ju hans egen mor som änka till en snickare tillsammans med hans bröder och systrar!

Men så småningom förändrades deras inställning. Gudstjänstdeltagarna blev helt enkelt ursinniga utifrån hur Jesus tolkade deras heliga skrift. Jesus var ju trots allt en av dem, nasaré och arbetarpojke, byns egen Josefs son. Vad trodde han egentligen om sig själv? Så jagade man ut honom ur synagogan bort emot en brant för att där bli av med honom. Men då står det att han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.            Lukas 4:16-30

Ordet

Bibeln är helig skrift med denna dubbla prägling av Gud och av människa. Den är helig skrift för de män­niskor som i dess skrifter erfar att Gud talar till dem. Den är helig skrift som därför brukas i guds­tjänsten för att delge gudsuppenbarelsen till den gudstjänstfirande församlingen i alla tider. Den är helig skrift för den fromme i sitt ibland ivriga, ibland trevande läsande och sökande efter Gud.

I dess första del, Gamla testamentet, möter vi människors berättelser om Guds handlande i historien. Där möter vi också Guds tilltal genom människor i bestämda situationer. Så säger Herren! Men där möter vi också orden om framtiden. Budskapet pekar framåt. Något skall hända. Någon skall komma. Därför växer förväntningarna fram, hoppet om Messias.

I dess senare del, Nya testamentet, ställs vi inför detta oerhörda att Han kom. I evangelisternas berättel­ser, i breven, i dessa heliga skrifters ord möter vi Ordet.

En dag stod Jesus där i Nasarets synagoga med sitt vittnesbörd. Vi läser om hur han vandrade genom Galileens bygder, genom Samarien, i Judeens bergsbygder och till Jerusalem. Vi känner hans historia från evangelierna – dessa av människor författade dokument om det ofattbara som hände – om Ordet som blev människa, om Jesus från Nasaret. Han som fick tillnamnet Kristus, Messias.

Orden kan för mig vara lag och bokstav utan ande och liv, bokstav som dödar. Så var de för många i Jesu samtid. Och så är det för alltför många i dag. Vi kan döda varandra med ord. Och det är inte ovan­ligt att vi då kärlekslöst brukar Bibelns ord och bokstäver.

Men i Bibeln möter vi inte bara de många orden utan också Ordet. Livets ord som i tidernas morgon ut­talades för att skapa, ge liv kom en dag in i världen – in i den värld som hade blivit till genom honom. Detta Ord blev människa och bodde – eller med grundtextens ord slog upp sitt tält – bland människor för att ge dem rätten att bli Guds barn.                        1 Mos 1:1ff och Joh 1:9-14

Bibeln blir helig skrift för mig då jag i myllret av ord möter Ordet, livets ord, Jesus Kristus.

Paulus var tjänare åt ett nytt förbund – inte det gamla präglat av lag och bokstav utan det som med Pau­lus egna ord inte är bokstav utan är ande. 2 Kor 3:6 Alltför många i kyrkans historia har gått in i rollen som tjä­nare i det  som förblivit lag och bokstav i stället för att utifrån nåden och sanningen i Jesus Kris­tus tjä­na det nya förbundet, Kristi kyrka. Då Jesu lärjungar och tjänare ständigt frestas att bli ordens tjä­nare måste vi på nytt och på nytt påminna varandra om att vi kallats till att vara Ordets tjänare.

I Den heliga skrift med dess mänskliga sida och alla ord möter vi Ordet. Vi kan stanna vid orden och tvista om orden. Och inte sällan slåss vi som kristna med varandra med Bibeln i hand som tillhygge. Det som uppenbart är tidspräglade detaljer har vi gjort – om inte till huvudstycken så i vart fall – till avgöran­de aspekter på kristen tro och kristet liv i dag. Det har till exempel gällt kvinnans utsmyckning och kläd­sel. Vi skall senare återkomma till Bibelns syn på mannen respektive kvinnan. Men det har också gällt många andra frågor av större dignitet – som till exempel ämbetsfrågan – där somliga ibland på ganska svaga grunder hävdat mycket bestämda uppfattningar.

Inte minst har just frågan om hur vi skall uppfatta Bibeln blivit en stridsfråga. Det måste ändå vara avgörande vad Bibeln uttrycker ”om sig själv” och inte olika synsätt som senare lanserats i kyrkans historia.

Genom ett intensifierat skriftstudium har man från olika kyrkor glädjande nog  kommit varandra betyd­ligt närmare och sett att det ofta föreligger enighet i det väsentliga. Där man tidigare sökte kartlägga skillnaderna kyrkor emellan söker man i dag i första hand se vad det är som förenar.

Vi kan läsa Skriften med en slöja framför våra ögon visar oss Paulus på, men slår samtidigt fast: Men för den som vänder sig till Herren tas slöjan bort. Herren, det är Anden, och där Herrens ande är, där är frihet. Och alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvand­las till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden.”                2 Kor 3:16-18

Bibeln är Den heliga skrift som vi vid livets olika tillfällen får återvända till. Var och en av oss kan upp­täcka och förankra sig i upplevelsen av Bibeln som helig skrift för mig.

Ett av mina bästa minnen från min far är den slitna bibel han lämnade efter sig. Han hade fått den som gåva på sin femtioårsdag. Vid hans död var den fylld av understrykningar – men också utropstecken, noteringar och frågetecken. Inte minst på grund av hans frågetecken högaktar jag min far som kristen och läsare. På samma sätt vet jag att det ser ut i min mors efterlämnade bibel.

”Nu vänder mor sitt bibelblad och följer skriften rad för rad,

där Herrens gärning träder fram så dunkel, allvarsam.

Men när hans ord syns alltför stort och alltför väldigt det han gjort,

då sitter hon i skymningen och finner frid i den…

Hon knäpper sina händer hop på djup och outgrundlig bok.

Då faller stilla över den den dunkla aftonen.”                        Pär Lagerkvist

Leif Herngren Bohus-Björkö 02.10.06

Böner från Betesda – till befrielse 4 e trett.d.

Joh 5:1-14

Då jag läser söndagen evangelietext om den sjuke mannen vid badet Betesda i Jerusalem och Jesu besök hos dessa som låg där i väntan på hjälp går mina tankar till Arne. I en av de böcker han i senare delen av sitt liv skrev presenterades han med följande ord: ”Född i Svenska Missionsförbundet 1922. Därefter två karriärer: Den religiösa – framstående svarare i söndagsskolan, patrulledare i scouterna, ordförande i juniorföreningen, jubelsångare i kör och församling – slutade med avfall och uteslutning. Den borgerliga – realexamen, studentexamen, medicinska studier (uttalat goda förbindelser med den teoretiska alkoholforskningens företrädare), operettskola och folkskollärarexamen – slutade med alkoholistiskt beteende och tjänstepensionering.”

En av hans böcker har titeln Böner från Betesda och har i huvudsak tillkommit på det mental­sjuk­hus i Lund där han vistades för vård på grund av sin alkoholism. Pastorssonen – för det var han, vi skulle också kunna säga den förlorade sonen – Arne H Lindgren formade då böner sprungna ur hans egen och andras djupa nöd. I dag finns sju psalmer av honom i psalmboken.

 

Mannen vid Betesda

Evangelietexten berättar om en man som varit sjuk i 38 år och som höll hus vid Betesdadam­men tillsammans med många andra – sjuka, blinda, lama och lytta. De befann sig där därför att man påstod att då vattnet i dammen kom i rörelse pga tillfälliga tillflöden så skulle den som först kom ned i vattnet bli helad. Mannen finns där men har egentligen inget hopp om att botas. Ingen finns som hjälper honom. Han är ensam. Andra – inte så allvarligt sjuka – blir alltid före.

Jesus ser honom och får höra om hans mycket långa och många sjukdomsår och ställer då en mycket underlig fråga: Vill du bli frisk?

Var det en fråga för att riktigt skaka om honom i hans desillusionerade situation utan vänner och utan hopp för morgondagen. Ändå svarar han inte ja. Han vet inte vem det är som talar med honom och konstaterar därför bara att han alltid blir efter då ingen hjälper honom. Jesus ber honom stiga upp och ta med sig sin bädd och gå. Det gör mannen – utan att fråga efter vem som återgett honom hans hälsa och utan att – vad vi vet – tacka för vad som skett med honom.

Då mannen kommer vandrande med sin bädd får de religiösa syn på honom och upprörs efter­som det var sabbat och därför förbjudet att utföra arbete. Dit räknades i den judiska fromheten också detta att bära något. Mannen förklarar att han blivit botad och tillsagd att ta sin bädd och gå. De religiösas reaktion blir då – inte glädje över det under som skett – utan en klappjakt på honom som gett mannen tillsägelsen att gå iväg med sin bädd trots att det var sabbat.

Inför den här textens ord måste vi fråga oss om det bara var de som vistades vid Betsdadam­men som var sjuka. Hur var det med de religiösa och deras beteende? Mannen var sjuk till sin kropp. Dessa fromma – hur var det med deras personlighet och fromhet?

 

Vi inför bönerna från Betesda

Det är några frågor som väckts hos mig inför texten:

+ Ser vi – människorna vid dagens olika Betesdadammar, där de befinner sig i sin nöd och utan några vänner som hjälper dem?

+ Hör vi dagens böner från Betesda?

+ Eller är vi alltför upptagna med annat – med oss själva och vårt eget – så att vi varken ser eller hör?

+ Vad värre är – är också vi så fixerade i vår fromhet och dess utövande att vi inte ser män­ni­skorna i deras nöd utan bara det felaktiga de gör – dvs enligt vårt sätt att se och bedöma?

Har vår fromhet dessa sjuka drag av moralism och dömande så att vi i första hand ser and­ras brister och inte bristerna hos oss själva?

Vi skall med de frågorna i bakhuvudet gå till Arne H Lindgrens böner från Betsda. Vi gör det därför jag tror att hans böner uttrycker så många andras böner i dag.

 

Arnes böner från Betesda

Låt oss börja med några av de böner som ger uttryck för Arnes egen nöd:  ”Osynlige! Varje kvart går jag fram till spegeln och letar i mitt ansikte – letar efter dödens drag, letar efter livets drag – efter en enda strimma av Dig i mitt ansikte… letar efter ett budskap från Dig”

En fråga – som är varje människas fråga – möter oss i den bönen: Vem är jag egentligen?

”När jag fräste och spottade, Herre, när jag spottade och skrek – så vet Du – att det inte var för att jag hatade Dig eller för att jag inte ville veta av dig…”

Kommer vi bakom de yttre – ibland stötande – beteendena hos vår nästa in till innersidan av dem, vad de egentligen tänker och brottas med?

Arne stannade inte vid sig själv utan – trots sitt eget misslyckande och sin förtvivlade situation – såg han de andra. Ett flertal böner ger uttryck för detta:  ”Herre Gud, så många öden det finns här! Och alla är rädda… rädda för att de inte räcker till. Nu bär de på en tung och otymplig börda av skuld. Och vem gör något för att lätta på deras börda? Jo, doktorn. Doktorn ger dem tabletter. Tabletter mot skuld…”

”Var finns ditt evangelium i deras liv?” Det blev Arnes fråga. Hör vi till dem som bär evange­liet till dem?

”Gud, jag måste få berätta igen. Här på sjukhuset finns en man som äger en fiol. Fiolen ligger i ett fint fodral av läder och runt fodralet av läder finns ett fint fodral av tyg. Fodralet av tyg är till för att skydda det av läder och läderfodralet ger skydd åt fiolen – men fiolen spelar han aldrig på…”

”Var finns ditt evangelium i deras liv?” Vem hjälper dessa av med de fodral, de murar och skal de byggt upp kring sig?

 

Att vara Guds husfolk och Kristi kyrka i dag

Vi har en  målsättning i vår kyrka och i våra församlingar: En fri och öppen kyrka med församlingar som erbjuder befrielse och upprättelse genom mötet med Jesus Kristus.

Som enskilda och som församling har vi kallelsen att bära Jesu budskap till vår samtids män­niskor. Det handlar om befrielse från det som binder människor till deras kroppar. Det handlar om det som fjättrar människor i synd och skuld. Det handlar om den lagiskhet och det döman­de som gör människor till o-människor. Till oss alla ställer Jesus frågan: Vill du bli frisk?

De två söndagarna före denna söndag har vi i kyrkorna påmints om Jesu samtal med den sama­ris­ka kvinnan. Ge­nom hennes möte med Jesus fick denna utsorterade kvinna människovärde. Hon blev så tagen av detta möte att hon glömde sitt ärende. Vattenkrukan blev kvar medan hon med sitt nya människovärde vågade sig in bland stadens människor med – tror jag – det märk­ligaste vitt­nesbörd som avgetts: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Kan han vara Messias?

Men kvinnan hade inte mött en domare som underkänt henne – trots hennes omoraliska liv. Hon hade i Jesus blivit bekräftad som människa – mött kärlekens Gud. I hennes inre började en spirande tro – en tro om vilken hon vittnade och därmed förde andra till tro – och till Jesus.

Jag läser nu på morgnarna texter av Frank Mangs ur boken Tilltalad. Han ställer där en fråga inför orden om Jesus att till honom kom allt vad publikaner och syndare hette. ”Men varför kom de då till Jesus? Mangs svar är att dessa ”var människor med samma natur som moderna nutidsmänniskor”. De bar på olust och inre tomhet men inför Jesus föddes det en helig hunger som de aldrig upplevt tidigare. Hur kunde detta ske? Mangs svar är hans ord om Jesus:

”Sådan var Jesu, den man, om vilken det heter: ‘Till honom kom allt vad publikaner och syndare hette.’ Och sådan är han alltjämt. Helig och ren, men full av kärlek till sådana som inte är heliga och rena.”

Bibelns budskap är evangelium, ett glatt budskap, som möter dig till upprättelse och förso­ning. Dess budskap är ord till dig för att du skall kunna vara människa – det som du skapats till. Dess budskap är ord till dig för att du – trots allt – skall kunna leva i Guds glädje utifrån Guds allvar. Dess budskap är ord till dig för att du skall finna din Skapare och Gud, finna din nästa och fin­na dig själv som någon i Guds förunderliga värld. Evangeliet vill hjälpa oss att komma ur vår egen åsyn och se andra – höra människors böner, bönerna från Betesda.

Jesus har en fråga i denna gudstjänst till dig: Vill du bli frisk? Frisk från det som fjättrar dig! Bli en befriad och befriande människa!

Arne H Lindgren gav oss  denna hälsning i en av sina psalmer:

”Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Han kände din puls. Han blev trött liksom du – och han älskade dig över allt… Han gick in i din nöd och smärta.Gud tog plats   i din egen gestalt. Han bar på ditt kors. Han var plågad som du – och han älskade dig över allt… Han gick in med sitt liv på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. Hans seger blev din. Han var frestad som du – och han älskade dig över allt.”

 

Leif Herngren Stockholm 01.01.28

 

Livets mysterium. Gud eller Darwin – eller – Gud och Darwin

Min hustru Sonja och jag satt en underbar lördagskväll ute på Saltö i norra Bohuslän. Havet låg glitt­rande framför oss och där ute såg vi Kosteröarna. På Saltö hade vi ofta vandrat i dess rika natur och sett de fantastiska färgspelen i granitbergen och de välformade stora stensam­lingarna som havet kastat upp på land. Saltö stämde oss till förundran över skapelsens både skönhet och rikedom.

Då hände något. Vi väntade på att vårt första barn skulle födas. Nu gav det sig till känna. Son­ja för­stod att det var dags att ta sig till lasarettet. Jag fick stanna utanför. Fäder hade då inte rätten att när­vara vid sina barns födsel. Efter en natts sömn tog jag mig till lasarettet och fick be­skedet att ingen­ting hänt. Det var söndag och jag gick in i förberedelserna och genomföran­det av gudstjänsten. Ef­ter gudstjänsten blev det på nytt besök till lasarettet. Men också nu utan att något barn fötts. Hem till förberedelser för kvällens gudstjänst i Grebbestad. Så besök på lasa­rettet ännu en gång innan resan till Grebbestad. Efter gudstjänsten bar det snabbt av tillbaka till Strömstads lasarett. Då äntli­gen var väntan och oron över. Jag fick i glädje se och ta upp vår förstfödde, Per, i mina armar.

Barnet hade blivit till i en varm kärleksakt. Tiden som följde var en tid i glädje och förväntan men också undran över om allt skulle gå väl. Det hade det. Mina biologiska kunskaper gav mig besked om förutsättningen i spermiens möte med ägget. Ur detta två tiondels mm stora ägg växte ett foster fram och så småningom en liten grabb. Detta helt ofattbara att ur denna ”cellklump” skulle det bil­das celler av det mest skiftande slag som skulle forma kroppen, ge stadga genom ben och brosk, skapa rörelseförmåga och all inre aktivitet för tillväxten genom blodsystem och nervbanor och inte minst hjärta och hjärna. I denna ytterst lilla förening av mors och fars bidrag fanns i dess gener allt samlat som bestämde inte bara kön utan barnets former på näsa, öron och hela kroppen. För mig är inte bara vår förstfödde utan också våra två andra barn – och alla barn som föds – biologiska under.

Men var det inte också något mer? I Bibelns skapelseepos läser jag: Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp”. Var det inte så också för min hustru och mig? Med Herrens hjälp! Vad finns bakom det under som livet utgör? Har en skapare lagt ned livets möjligheter till födande i skapelsen och därmed hos mig och min hustru? Det är frågor jag vill arbeta med relaterat såväl till kris­ten skapelsetro som till biologins kunskaper och andra tolkningar av skapelsen och livet.

För­undran inför skapelsens mysterier och allt vad den rymmer mattas ibland hos oss. Det blir alltför självklart. Har vi inte också en upplevelsen av helighet? Livets mysterium – vad rymmer inte det?

Guds­­mannen Job ställde sina frågor inför skapelsen och ställdes själv inför Herrens frågor: Har du varit framme vid havets källor, eller vandrat genom de dolda djupen? Har du varit vid förråden med snö, har du sett förråden med hagel…?  Vem öppnar rännor för störtregnet och bestämmer åskvädrets bana och låter det regna över folktomt land, över öknen där ingen människa bor, så att öde trakter mättas med vatten och gräset spirar ur den torra marken?  Har regnet någon far? Vem avlar daggens droppar? Ur vilket sköte kommer isen? Vem föder himlens rimfrost?

Vad är vattnetför något – detta under­liga ämne som uppträder i så många helt olika former och fascinerar oss? Det absolut vanli­gaste ämnet på vår jord! Samtidigt – något av ett under i sina skiftande gestaltningar.Vid människans sökande efter livets uppkomst har hon blivit klar över att livet blev till i vatt­net. Fors­kar­na är överens med den kristna tron att detta förunderliga ämne är livets vatten. Vatt­net är urelementet för allt liv. Skapelseeposet i Bibelns första bok återger detta i orden om den jord som var öde och tom och täckt av mörker. Men en gudsvind svepte fram över vattnet. Det blev livets vatten. Gud ville att vattnet – skapelsens och livets vatten – skulle vimla av levande varelser.

Utan vatten skulle det inte finnas något liv på jorden. Den forskning som nu sker efter liv på andra planeter söker efter vatten. Allt liv är för sin tillkomst och uppväxt helt be­roende av vatten – så ock­så människan. Som människa har du vistats och formats i fostervatten och – än värre – du består till två tred­jedelar av vatten.

Gud eller Darwin

Inför alla dessa frågor har vi i dag åtskilligt att säga med bakgrund i den kartläggning som på­går ge­nom vetenskapens intensiva och givande arbete. För många är skapelsens härlighet en påminnelse om Skaparens majestät och härlighet. För dagens människa är svaret inte givet. Många ser inte nå­gon skapare bakom skapelsen. Då blir begreppet skapelse oegentligt. Det finns ingen hand bakom naturen och allt dess liv. Frågan är om det blivit så som ett keltiskt helgon uttryckte det redan på 600-ta­let att vi tappar kontakten med skapelsen då vi förlorar Skaparen ur synhåll.

Vår tid kännetecknas av två mot­satta tendenser. Den ena är utbredningen av naturalistiska världs­bilder. Mot dessa ser vi till­väx­ten av religiösa ortodoxier med ökat politiskt inflytande. Jag vill ta upp biologins fram­marsch och dess relation till och ibland konfrontation med reli­gionen.

”Mannen som avlägsnade Guds hand från naturen.” Så tecknades Charles Darwin i en recension av en av hans böcker i nyutgåva. Men så enkelt är det inte. Skapel­sens och människans tillblivelse är nära knuten till Charles Darwin och hans två revolutio­nerande böcker Om arternas uppkomst och Människans härkomst. Darwin själv knöt tidigt sina reflek­tioner om evolutionen till en skapare:

”Det mest upphöjda vi alls kan föreställa oss, de högre djurens tillkomst, är alltså en direkt följd av detta krig i naturen, av hunger och död. Det finns en storslagenhet i denna syn på hur livet, med dess många olika krafter, ursprungligen blåstes in (av Skaparen) i ett litet fåtal former, kanske i bara en enda; och hur det medan denna vår planet fortsatte i sitt kretslopp i enlighet med gravitationens fasta lagar, ur en så enkel början utvecklats och ut­vecklas vidare mot otali­ga former av den yttersta och underbaraste skönhet.”

Det är de avslutande orden i boken Om arternas uppkomst. Något märkligt är det att ordet Skapare – av mig återgett inom parentes – som finns i det engelska originalet inte tagits med i den svens­ka översättningen då det finns bara någon sida tidigare. Darwin skriver där om ”de lagar som Ska­pa­ren gav åt materien, om tillkomst och försvinnande för vår världs tidigare och nuvarande invå­nare”. [1]

Darwin tar upp livsformernas släktskap. Utgångspunkten för honom är allas släktskap med stora likheter arterna emellan vilket sedan genom utvecklingen inneburit att skillnader upp­stått och blivit allt större: ”Alltsedan livets första gryning har alla organismer liknat varandra i ständigt avtagande grad, så att de kan klassificeras i grupper och undergrup­per, så kallade ka­te­gorier… Följaktligen borde man kanske ändå dra den slutsatsen att sanno­likt lär väl alla de livsformer som någonsin levat på jorden härstamma från en enda ursprungs­form, den form vari livets anda inblåstes den allra första gången.” Han har inget svar på frå­gan om livets tillkomst – om dess hur och när. Han brukar de gam­maltestamentliga skapelseorden att Gud blåste in liv i människan. [2]

Darwin ser två biologiska processer – kampen för tillvaron och det naturliga urvalet – som grunden för och orsaken till den utveckling som ägt rum och därmed för arternas uppkomst. Kam­pen för till­varon uppfattas som naturens sätt att värja sig mot en tillökning som skulle skapa en till­växt som skulle överstiga tillgången på föda. För Darwin var denna kamp inte primärt en utslagning av det svaga utan en anpassning till de rådande förhållandena – den bäst anpassade varianten bevarades.

Uttrycket det naturliga urvalet har i sig en accent av att det skulle föreligga en ordnande vilja i na­tu­ren. Darwin skrev: ”Vi har sett att människan förvisso kan åstadkomma stora och märkliga resultat genom ett planmässigt urval och kan anpassa andra organismer till sitt eget bruk och nytta genom att utnyttja de små men fördelaktiga variationer som skänks henne av naturen.” Han såg det naturliga urvalet som en kraft ständigt redo till handling. ”Varje utvald detalj prövas noga av natu­ren, som också placerar varelsen i de lämpligaste livsbetingel­ser­na.” [3]

I bokens avslutande kapitel där Darwin sammanfattar och ger sina slutsatser talar han om naturen som en väldig kraft och undrar om det i denna finns några begränsningar: ”Hur skulle man alls kun­na sätta några gränser för en sådan kraft, som verkat genom tidsåldrarna och grund­ligen skärskådat varje varelses hela konstitution, struktur och levnadssätt, gynnat det goda och förkastat det onda? Jag kan inte se några gränser för denna krafts förmåga att lång­samt och utsökt vackert anpassa en­var livsform till de mest komplicerade livsbetingelser.” [4]

Vad lägger Darwin in i denna slutsats och i begreppet naturen och vad slags – eller vems – kraft åsyftar han som det naturliga urvalets drivkraft? Det är frågor som Holsten Fagerberg, professor i etik, ställer. Naturen uppfattas ju här som en handlande kraft med bestämda syften.

Inför dessa ord inställer sig flera frågor. Om naturen äger denna kraft varpå beror denna? Och den­na krafts agerande har uppenbart ett syfte, ett ändamål. Vad eller vem står bakom naturens målin­riktade utveckling? Till det kommer att förnekelsen av ändamål och mening i natu­­ren är något av ett axiom för anhängarna av evolutionsteorin utan knytning till någon skapare. Kris­ten skapelsetro ser i Skaparen den som äger denna förmåga utan några begränsningar varken i tid eller skaparkraft.

Det finns en spänning mellan dessa två drivkrafter bakom naturens utveckling. Darwin mena­de att dessa begrepp beskrev en och samma process med den gemensamma nämnaren i nyttan. Nyttan var förmågan till anpassning som fanns hos individen till de rådande förhållandena för att överleva. Detta var alltså naturens eget val – det naturliga urvalet. ”Outsagt ligger här en ändamålstanke som förklaring till utvecklingen av nya arter. Hos Darwin härskar inte slum­pen, utan nyttan är det natur­liga urvalets riktmärke… Hur kan det naturliga urvalet be­främ­ja en utveckling som först på lång sikt men inte omedelbart i sina begynnelsestadier är nyttig?” [5]

Termen slump har brukats inom biologin för att uttrycka orsaken till utvecklingen i naturen. Dar­win skriver: ”Jag har ibland uttryckt mig som om variatio­ner­na… skulle bero på slumpen. Detta är gi­vet­vis helt felaktigt uttryckt, men ger åtminstone klart besked om vår okunnighet om de olika va­ri­a­tionernas orsaker.” [6]

Ordet slump har betydelsen tillfällighet i motsats till något förutbestämt. Det ger oss där­med upplevelsen av att det bakom ett skeende inte finns någon mening eller tanke. Men ordet slump har också innebörden oförutsägbart. Då vi kastar en pil mot en tavla både öns­kar vi och hoppas åstad­komma en fullpoängare. Det är inte förutsägbart men då vi får en eller fle­ra ”tior” så är det en följd av att vi står där med vår önskan och avsikt att träffa prick. Man kan i den utveckling av skapelsen som ägt rum se det oförutsägbara som en följd av de möjligheter som livet i naturen rymmer och Skaparens tanke med sin skapelse – inte en slump­mässig ut­veckling utan syf­te. Skapelsen rymmer en mångfald av möjligheter i en ska­pel­se som pågår.

Många har länge uppfattat en till synes oöverkomlig konflikt mellan kristen skapelsetro och den ut­vecklingslära som lett till den moderna evolutionsteorin. En teori som inte bara gäller människans tillkomst utan också frågan om meningen med livet. Torbjörn Fagerström, pro­fessor i teoretisk ekologi, drar följande slutsatser av teorin om den utveckling som ägt rum:

”Evolutionsteorin innebär således att vår syn på naturen såsom en gång för alla given, så­som skapad av en högre organiserande och planerande kraft kännetecknad av harmoni och fridsam samexistens, måste bytas ut mot en natursyn enligt vilken allt liv bara är fruk­ten av en opla­ne­rad utveckling, byggd på slumpens skördar, utan mening, syfte eller plan. Enligt denna kanske dystra – men av allt att döma relevanta – natursyn har livet ingen me­ning, arter finns inte till för någonting annat än för sig själva och alla arter kommer förr eller senare att dö ut.”

Från naturen skall vi inte förvänta oss vägledning i moraliska frågor. De frågorna får vi själva ta an­svar för konstaterar Fagerström. Han menar att människan troligen är det enda djur som kan mot­sät­ta sig delar av den evolutionära historien. Han gör detta relaterat till det hu­manis­tis­ka per­spek­ti­vet och människans särart som social, reflekterande, skapande och med­kännan­de varelse. Då män­ni­­skan är ensam om detta är det oförklarligt hur han kan relatera det till vår evolu­tionära histo­ria som ”en oplanerad utveckling, byggd på slum­pens skördar, utan mening, syfte eller plan”. Frå­gan måste ju då ställas varifrån vi fått dessa för människan så utomor­dent­ligt avgörande förmågor. [7]

Frågorna som ställs är inte ett ifrågasättande av den utveckling som ägt rum i skapelsen. Dar­win har med sin forskning och sina böcker lagt en oerhört betydelsefull grund för biolo­gins fortsatta arbete för att tränga allt djupare ned i det mysterium som skapelsen utgör. Na­tur­­ve­tenskapen ger oss ett fantas­tiskt faktaunderlag och söker utifrån detta tolka det som skett. På den avgörande frågan om varför evolutionen skett – frågan om evolutionens drivkrafter – finns det inget entydigt svar. Där somliga endast ser mekaniska, kausala orsaker – under be­grep­pen kampen för tillvaron och det na­turliga urvalet – ser andra också ändamålsenliga orsa­ker och en mening bakom skapelsen.

Utan tvekan har darwinismen och dess vidare utveckling till vår tids evolutionsteori satt myck­­et djupa spår i människans uppfattning av sig själv och frågan om det finns någon ska­parhand. Vad är människan – relaterad till den övriga skapelsen som hon utan tvekan är en del av?

Relaterat till evolutionsteorin står den utmaning som kyrka och teologi står för i tron på en Ska­pare bakom naturens utveckling. Vilken relevans har modern evolutionsteori till en religiös tolkning av dessa frågor? De är brännande frågor som teologer och biologer nu brottas med i sökandet efter över­gripande svar – somliga i stark konflikt med varandra, andra i nära sam­verkan. Begreppet bio­teologi har skapats som beteckning för det sökande som pågår efter en livsåskådning som integrerar biologisk och teologisk kunskap och erfarenhet. [8]

Den själviska genen

En som länge verkat i gränslandet mellan de biologiska vetenskaperna å ena sidan och filosofi och humaniora å den andra är Nils Uddenberg, biolog och läkare. I sin mycket intressanta bio­logihisto­ria med titeln Idéer om livet ger han med valet av boktitel uttryck för sin öppenhet in­för att livet inte är så enkelt att det går att tolka i fastlåsta positioner. Boken ger samtidigt kla­­ra ställningstaganden utifrån evolutionistiska och materialistiska positioner.

Uddenberg tar själv upp frågan om reduktionism då naturvetenska­pen träder fram med tota­li­tära an­språk och tar avstånd från detta. Men med sin tolkning och precisering av evolutionsteorin leds Uddenberg ändå till vad jag uppfat­tar vara ett reduktionistiskt syn­sätt.

Om vår intelligens har utvecklats för att vi ska kunna hävda oss i en grupp sluga apor är det rim­ligt att vi blir benägna att tänka så. Al­la mänsk­liga kulturyttringar har en del av sina för­ut­sättningar i mänsk­lighetens evolutionära historia. Såväl vårt medvetande som vår förmåga att leva oss in i andra männi­skors verklighet kan förstås utifrån de villkor som gäller för den som lever i en grupp sluga apor.

Ut­gångspunkten för Uddenbergs tolkning är den förklaring till utvecklingen han ser och delar med många av evo­lutionsteorins företrädare. Djurens inklusive djuret människans bestäm­mel­­se är att föra vidare sina gener. Det inkluderar då också relationen mellan man och kvinna där det inte pri­märt handlar om lust. Att det är ”trevligt och skönt att älska” beror ”ytterst på att det bidrar till ge­nernas spridning.” Denna utvecklings­biologins grundprincip är en upp­fatt­ning som inte veten­skap­ligt kan beläggas. Det finns betydligt vidare syn på såväl grodornas som män­ni­skans bestäm­melse.

En grundläggande aspekt av livet är frågorna om gott och ont. Vi måste, hävdar Uddenberg, skilja mellan vår kunskap om naturen och vår uppfattning om vad som är gott, rätt och riktigt respektive ont, orätt och förkastligt”. Vetenskapen kan inte ge moralisk vägledning. [9]

Följande reflektioner delar Uddenberg med sig från ett besök vid en damm i södra Skåne: ”Där jag står vid stranden upplever jag intensivt att jag bara är en liten del av ett samman­hang som sträcker sig över ofattbara tidsrymder och innesluter hela jordklotet. Linné blev gripen. För honom ringde klockgrodorna bokstavligen talat samman till gudstjänst. Natu­ren var en enda lov­sång till Skaparen. För mig är grodhannarnas uppvisning ett uttryck för deras kamp om par­ningstillfällen. Deras öronbedövande konsert kan förklaras genom att hänvisa till deras ’självis­­­ka gener’ som med olika medel befordrar sin egen spridning.”

Uddenberg såg klockgrodorna vid dammen utifrån deras – enligt ett snävt evolutionistiskt synsätt – bestämmelse att föra släktet vidare. Är det för Uddenberg så som Hammarskjöld uttrycker det i si­na Vägmärken då han en solig marsdag plötsligt hör koltrastens trevande klockton och uppfattar en verklighet utan­för den egna och konstaterar ”paradiset från vilket vi stängts ute av vår kunskap”. [10]

Carl von Linné var inte innesluten i detta reducerande förhållningssätt till skapelsen. Han såg mängden av växter som lika många bevis på Skaparens omätliga vishet. Sin gripenhet inför den skapelse han var så upptagen av att ständigt granska uttrycker han i detta vittnesbörd: ”Jag såg den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då Han gick fram och jag hisnade! Jag spårade efter Hans fotsteg över naturens fält och märkte uti varenda, även i dem jag näppeligen kunde skönja, en oändlig vishet och makt, en outrannsaklig fullkom­lighet. Jag såg där, huru alla Djur underhölls av växterna, växterna av jorden, jorden av jordklotet; huru jordklotet välvdes natt och dag kring Solen, som gav det liv; huru Solen med Planeter och Fix­stjärnor rullade liksom på en axel, till en obegripligt antal och oänd­lig vidd, samt  uppehölls uti sitt tomma intet av den obegripliga första rörelsen…” [11]

Mänskligt liv handlar inte endast om att överleva utan i högsta grad också om hur vi lever – och varför.

Den själviska genen är ett begrepp som skapats av biologen Richard Dawkins. Generna upp­fattas inom biologin inte som medvetna och målmedvetet verkande krafter. Dilem­mat är att de inte sällan beskrivs som sådana. De sägs vara ”fulländade mästare i överlevnadskonst” och de uppfattas ut­veck­la ”metoder och redskap” för att säkra fortbestånd.

Människor och babianer har båda utvecklats genom det naturliga urvalet, och om man studerar hur det naturliga urvalet fungerar verkar det som om allt som har utvecklats genom det är själ­viskt. Följaktligen måste vi förvänta oss att vi, när vi studerar beteendet hos babianer, männi­skor och vilka andra varelser som helst, bör finna vittnesbörd om en utpräglad själviskhet.

Dawkins menar att generna skapar överlevnadsmaskiner. Det är hans beteckning för såväl män­niskor som djur och bakgrunden för hans tal om den själviska genen som skall svara för den be­stämmelse som gäller för allt levande – att överleva och leva vidare i nya generationer. Biologer bör vara ateister menar Dawkins eftersom man visat att universum saknar design eller ändamål. [12]

Människan och hennes gener

Med orden survival of the fittest – de mest läm­pades överlevnad – formade filosofen Herbert Spencer socialdar­wi­nis­men. Om ett samhälles ”svagaste med­lemmar bevaras genom konstlade skydds­me­del” kan det få till konsekvens att detta samhälles ”sedliga och intellektuella beskaffenhet försäm­ras”. Sociala insatser skulle leda till att alltfler ovärdiga människor skulle överleva.

Några av de mest hängivna nyttjade Darwins bild av stamträdet till att underbygga och stärka rasis­men med dess oerhörda nega­tiva följder för etiken människor emellan. En kusin till Darwin, Fran­cis Galton såg som en självklarhet att vita människor utgjorde en överlägsen ras.

Utan tvekan har de tillämpningar av evolutionsteorin som ledde till socialdarwinismens cyniska samhällssyn och vidare över argument från rashygienikerna till nazis­mens fruktans­värda dåd skapat mycket allvarliga frågetecken hos många också inför Darwins teorier. [13]

För oss som satsat på välfärdssamhället låter detta groteskt. Men är socialdarwi­nismen inte en ganska naturlig slutsats om människan bara är ett djur? Varför skulle dju­ret människan bete sig annorlunda än andra djur? Men uppenbart är människan en art som tar spjärn mot det na­tur­liga urvalet och kampen för tillvaron. Hur är det möjligt? För­ut­sätter inte det att män­­ni­skan som en del av den övriga skapelsen samtidigt är något mer – en etisk varelse? Det osjälviska beteendet är en del av människors liv som förut­sät­ter andra skapande krafter i naturen.

Att tolka människor och djur utan någon skillnad mellan dem ifrågasätts av Holsten Fager­berg i boken Den dolde artisten. Den boktiteln ger oss författarens ståndpunkt men är inte ett uttryck för ifrågasättande av evolutionen. Fagerberg ser denna som den gemensamma utgångspunkten. Men den är en vetenskaplig teori och inte – och kan inte bli – en livs- eller världsåskådning. Är skapelsen i sitt djup, sin bredd och sin komplexitet ett slumpens verk? Eller förutsätter den ”en makt, som se­dan uråldrig tid prisats för storheten i sitt skapel­se­verk och som gör det möjligt att med Thomas Huxleys ord tala om den dolde artisten.” [14]

Den förändring av männi­skans livssituation och världsåskådning som länge pågått sedan den veten­skap­liga revo­lutionen är en följd av det som rubricerats som ett förvetenskapligande av världen. Allt skulle un­der­ställas vetenskapens metoder och analyser och tolkas i dess termer och kate­go­rier. Det som inte svarade upp mot detta var inte god­känt. Vetenskapen – inte minst naturveten­ska­pen – har präg­lat inte bara sitt eget område och tekno­login som följt i dess spår utan snart sagt varje aspekt av det mänskliga livet – i varje fall för stora grupper i sam­hället. Det har fått av­gö­rande kon­sekvenser för människosynen i det moder­na samhäl­let och omfattar så gott som hela männi­skans situation – hennes na­tur­liga, mo­ra­lis­ka, so­ciala och politiska vara. I dess spår följde objek­ti­vism och relativism.

Detta förvetenskapligande av världen har satt djupa spår inom biologin. Biologin övergår ibland till biologism som uppfattar att allt som rör människan skall tolkas utifrån biologin. Biolo­gis­men har bli­vit allt mer högljudd och tränger in i såväl media som undervisning och blir så en bärande grund för människors uppfattning om sig själva. [15]

Är det förenligt med läkaretiken att medverka till en förädling av människorasen? Det är en fråga som ställs i relation till den gamla läkareden och dess efterföljare i Genevedeklarationen med dess första löfte: ”Jag lovar högtidligen att viga mitt liv åt mänsklighe­ten.” Socialdarwi­nismen födde dröm­men om det friska samhället och för att åstadkomma detta la många läkare läkaretiken åt sidan under nazitiden i Tyskland.

Mot bakgrund av biologins frammarsch pläderar filosofen Torbjörn Tännsjö för att vi skall låta gen­tekni­ken skapa bättre människor. Vi skall inte nöja oss med den natur vi är utan för­bättra den. Det borde va­ra möjligt med ”manipulation” för en bättre människa – också gällan­de de personlig­hets­drag som är av moralisk betydelse. ”Målet skall vara att mänskligheten ersätts av en art med bättre förutsättningar att leva ett lyckligt och fredligt liv.” Det bör vara fritt fram för den fria männi­skan att tillgodogöra sig vetenskapens framsteg. [16]

Reaktioner kom bland annat från ”De synskadades förening” som såg hur företagen och de rika skulle ta hem ”vinsten”. Man undrade om det i dag bara är de med funktionshinde­r som envist hävdar att man duger och att deras liv inte på något vis är minder­värdiga. Det finns inte någon gen­väg till den goda männi­skan. Män­niskan är inte styrd enbart av sina gener så att hennes problematiska fram­to­ning skulle justeras genom byte av några ge­ner.

De medicinskt tekniska framstegen är väl en­bart positiva och utan komplikationer? Nej, kans­ke inte minst där uppstår verkligt svåra etiska frågor. Många ser nödvändigheten av en etisk diskussion kring konstgjord be­fruktning relaterad också till frågan om kloning av människor. Barnets perspek­tiv är efterlyst och inte endast de vuxnas. ”Den biologiska eller sociala ingen­jörskonsten kan göra barn till offer för en egocen­trisk vuxen­värld.” Dessa svåra frågor får inte vara frågor bara för exper­terna och forskarna. Det behövs fördjupade samtal. [17]

”Medicinska framsteg gör livet lättare, men också mer komplicerat.” Det gäller bland annat den passiva dödshjälpens problematik och om och när a­bort blir dödshjälp. ”Vår död blir i allt högre grad avhängig beslut, där de medicinska aspek­ter­na vägs mot de etiska.” Frågan om abort kompli­ceras av att man i dag kan få allt tidigare födda barn att över­­­le­va. ”Risken finns att tekniken här skenar i väg från etiken.” [18]

En ensidig biolo­gisk syn på människan får betänkliga konse­kvenser såväl för den enskilda människans ansva­righet som för vetenskapsmän och företag som arbetar med biotek­nik. Det är kanske därför som kravet på skärpta etis­ka hänsyn och regler inte minst har gällt biotek­niken och läkemedelsföretagen.

Kanske blir konsekvenserna av homo oeconomicus framfart allra allvarligast då följe slås med homo biologicus. I sjukvården som i dag lämnas ut på den öppna marknaden, i den medicins­ka forskningen med dess starka kopplingar till företag och i läkemedelsföretagens allt större relation till läkarna och deras utskrivning av mediciner ser vi ett nära samband mellan biologi och ekonomi.

Marknadskrafternas påverkan på sjukvården berör – det för många till synes omöjliga – pa­tenträtt till mänskliga gener. Där man tidigare varit ganska restriktiv sker i dag en förändring inte minst orsakad av ett intensivt lob­by­arbete från läkemedelsföretagens sida. Det handlar alltså om patent på liv där utveckling­en tycks ha sprungit ifrån den politiska kontrollen.

Sven-Eric Liedman, professor och idéhistoriker ställer frågorna: ”Vil­ka människor vill vi ha?” ”Vilka människor har vi råd med och tid för?” Människans utveckling är inte enbart biologisk. Utvecklingen bortom biologin är för Liedman män­niskans särmärke. Han ser hur mänskliga verksamheter av somliga tolkas och reduceras till enbart biologiska omständigheter. Det är väsentligt att biologin får tillräkna sig det som den tillkommer sam­tidigt som sociala och historiska omständigheter ges deras beskärda del.

Liedman ger oss sin bild av dagens biologiska vetenskap: ”Biologens unika kunskapsområde är de levande varelserna betraktade som ytterst kom­plexa natur­liga system. Biologen är själv en människa och vet därför att människan i sin egen upple­velse också är något annat: förhoppningar, drömmar, minnesbilder, kunskaper. Det finns en bio­logi som förkla­rar att dessa företeelser bara är biprodukter av kroppsliga funktioner, i syn­nerhet hjärnans aktivitet. Det finns en biologi som godtar att de också är något annat. Men inget av dessa båda påstå­enden hör till biologin själv utan snarare till en allmän världs­bild, kanske en filosofi.”

En avgörande fråga är då vad detta något annat är? [19]

Gud och Darwin

Över ett tidigare avsnitt hade jag rubriken Gud eller Darwin. Det som nu följer har rubriken Gud och Darwin. Är det så vi skall nalkas och arbeta med frågorna om livets uppkomst och mys­terium? För många är detta naturligt. Man förenar Darwin och hans tankar om evolutio­nen med en levande tro på en skapare. Främlingskapet som upplevts av många inför Darwins tankar om ut­vecklingen i skapelsen uppfattas inte av andra som relaterar ”livets första gry­ning” till en skapels­eakt med dess fortsättning i en skapelseprocess. [20]

Människan sedd som skapad och unik är kristen skapelsetro. Darwins utsagor känns inte främ­man­de för mig som förknippar detta med en skapare som blåste in liv i människan så att hon blev en levande va­relse. Släktskapet mellan de olika livsformerna är förankrat i Bibelns skapelse­epos. Män­ni­skans grundelement – ”jord från marken” – är detsamma som för den övriga ska­pelsen. Den ska­pel­seakt Skaparen startade innebar att jorden frambringade grönska i dess olika arter, att vattnet myll­rar och vimlar av liv och att jorden är fylld av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Däremot sätter jag åtskilliga frågetecken inför hur den moderna evolutionsteorin drar vidare i enkelriktade spår.

I sin självbiografi skriver Darwin: ”Tingens upprinnelse är en gåta som inte kan lösas av mig, och jag får för min del nöja mig med att förbli agnostiker.” I ett brev till en tysk student lät han hälsa att utvecklingsläran var fullt förenlig med en gudstro, men att man i så fall måste göra klart för sig vad man menade med ”att tro på Gud”.

Darwin visar på en avgörande fråga. Vad innebär det att tro på Gud? Själv ställdes han ofta inför en mycket strängt konservativ tolkning av kristen tro. Gud bar framför allt drag av Gam­la testa­men­tet som allsmäktig, dömande Gud. Inför sina teologiska studier i Cambridge för att bli präst bekän­ner han sina betänkligheter mot att bekänna sig till den engelska kyrkans alla dog­mer. [21]

Tre års teologiska studier i Cambridge uppfattade Darwin som bortkastade år. Den sysselsätt­ning han då ägnade sig mest åt var att samla skalbaggar. Uppenbart var det biologin och inte teologin som fängslade honom. Hur vi tolkar kristen tro har en oerhörd betydelse för hur vi möter såväl naturvetenskapens faktaun­derlag som dess teorier och tolkningar av skapelsen.

Reaktionen mot darwinismen och evolutionsteorin har från kristet håll fått sitt mest negativa uttryck i kreationismen och dess något mjukare efterföljare Intelligent Design.

Kreationis­mens utgångs­punkt är en bokstav­lig tolkning av Bibelns skapelseberättelser. Man ser inte dessa berättelser som skapelsehymner – lov­sånger till Skaparen med ett avgörande budskap om människan som Guds av­bild. I stället vill man göra dessa berättelser till utgångspunkt för den biologiska undervisningen i stark konfrontation med evolutionsteorin. De ord jag uppfat­tar av poetisk karaktär som i korta orda­lag söker ge svar på människans livsfrågor – då inte minst frågan om vad en människa är – tolkas bok­­stavligt i dess mest extrema form som en skapelse på sex dagar.

Förespråkare för Intelligent Design inser att förändringar ägt rum under evolutionens gång men ser inte alla olika arter som ett resultat av det naturliga urvalet. Bakom det som skett finns en skapar­hand – en intelligent designer – Gud. Dilemmat är inte ställningstagandet för en skapare – som ock­så är mitt – utan att man betecknar kreationismen som en vetenskapligt be­lagd teori. Med den över­tygelsen driver man att denna skall vara grunden i den amerikanska skolundervisningen. Tron på en skapare bakom skapelsen är grundläggande i kristen tro. Men tro är inte vetenskap.

Livets innersta mening är ”att upptäcka att vi inte är här på planeten av en slump, att vi fått ska­pel­sen och livet som en kärleksgåva och att vi har ansvar för vad vi fått”. Det är biologen och miljökämpen Stefan Ed­mans övertygelse. Han bejakar evolutionen. Darwins iakttagel­ser står sig. ”Ar­ter­nas mång­fald, deras färg och form och beteenden, inklusive fågla­låten, är resul­tatet av årmil­jo­ners kamp om livsrum.” Men han talar inte om ”den skapande evolutio­nen” utan kombinerar sin tro på utvecklingen med övertygelsen om en skapares tanke och mening i och bakom skapel­sen.

Edman frågar hur man enbart utifrån evolutionsteorin skall kunna förklara utvecklingen av ett så komplicerat organ som ögat. Och hur förklarar vi uppkomsten av den mänskliga hjärnan och dess förmåga till våra immateriella tankar. En fråga som inte har något svar är hur man utifrån en materialistisk syn skall förklara hur ke­miska och molekylära processer i människan kan ge upphov till de mentala upplevelserna som lust eller olust, rotlöshet eller existentiell tillit, hat eller kärlek. Kräver inte den frågan det bredare perspektiv på människan som de humanistiska vetenskaperna ger och de utblickar re­li­gionen står för? Det in­ne­bär inte en förnekelse av att dessa känslor är relaterade också till materiella förutsättningar.

Edmans eget förhållningssätt till skapelsens skön­het och out­grundliga mångfald återger han i orden: ”En Skapare som i begynnelsen gett förut­sättningar för framväxten av den värld vi lever i. Och som på ett för vårt intellekt outgrundligt vis upprätthåller alltet med sin energi och skapande kärlek.” [22]

Det vetenskapliga arbetet – något förenklat – inriktar sig främst på att söka svaren på frågan hur. Den kristna tron arbetar framför allt med frågan varför. Bägge dessa frågor måste ställas och kan ställas och arbetas med i nära samverkan mellan vetenskap och teologi. Bibelns ska­pelseberättelse ger oss i poetisk form berättelsen om en evolution i skapelsen. Detta visade min biologilärare mig i gymnasiestudierna då vi behandlade utvecklingsfrågorna och hjälpte mig att se mig själv och ska­pelsen i detta dubbla perspektiv. En bibelläsare och bibellärare fångar in detta i orden: ”Utan att dra för stora växlar av det, är det fascinerande att skapelsebe­rättelsen bär på en beskrivning av evolutio­nen, skriven långt innan evolutionen var känd.” [23]

Många ser bara en mycket stark spänning för att inte säga frustration i relationen kristen tro och naturvetenskap. Mot detta står det spännande möte som vi i dag bevittnar mellan tro och vetande då varken tro eller vetande träder fram i sina re­duce­ringar av människan. Gud och Darwin – känner de varandra? är titeln på en bok med en dialog mellan två professorer, na­turvetaren Torbjörn Fager­ström och teologen Carl Reinhold Bråkenhielm. De rubricerar dialogen som ett bioteologiskt sam­­­tal – alltså ett möte mellan biologi och teologi. En grund­läggande tes för dem bägge är ”att män­­ni­skans kultur och biologi har utvecklats tillsammans, i ständig växelverkan med varandra i den process som man brukar kalla samevolution”.

Konfrontation eller samtal? Som kristen vill jag leva i dialog med natur- och samhällsvetenska­pen – lyssna till och lära av vetenskapsmännen det dessa genom sitt ido­ga arbete kommer fram till om skapelsen och därmed om mig själv som männi­ska. Men då de med sitt tolkande av de fakta de får fram tror sig kunna utifrån biologin, socio­login eller någon an­nan disciplin ge svaren på livets djupaste frågor konfronterar jag mot det­ta. Vetenskapen grundas i vad som är möjligt att granska och belägga genom upprepade test­ningar och försök. Men skapel­sens och livets uppkomst går lika lite som människans själs­liv att hantera enbart på detta vetenskap­liga sätt. De biologiska och kemis­ka processerna vid en män­ni­skas tillkomst går att granska och be­lägga. Men detta ger oss inte svaret på hur och varför li­vet uppstod. Tror man sig ha det svaret går man utanför de förutsättningar som gäller för ve­tenskapligt arbete.

Livets mysterium – Människan i Guds skapelse och människan som Guds skapelse. Förstå­elsen av män­niskan kan aldrig ske utan relation till den jord vi trampar på med allt vad den är och in­ne­bär. Kris­ten skapelsetro säger oss att vi som människor rymmer såväl jord från mar­ken som Guds livs­ande. Jag skall en dag återvända till jorden. ”Ty av den är du tagen. Jord är du och jord skall du åter bli.” Jag är delak­tig i den övriga skapelsen – uppbyggd av samma stoft som alla växter och djur – och sam­­tidigt något mer – Guds avbild. [24]

Jesus talade om blommorna på marken och fåglarna i skyn: ”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte in i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? … Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er, inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” [25]

Jesus har helgat vattnet och hela skapelsen genom dopet och nattvarden. Vattnet blir livets vatten över vilket vi ber om helig Ande. Brödet och vinet är sprunget ur jordens frukt och männi­skors arbete – något som vi tar emot, får och skall dela med andra.

Jag hör åter och åter ute i naturen jordens och livets sång. Den sjungs av näk­tergalar och andra sång­fåglar. Lommens läte ljuder över sjön, lärkans drillar över åkrarna och trädpiplärkans läte då den fladd­rande tycks falla till marken. Jag hör jordens sång i havre- och vetefäl­tens sus. Må­sar­nas skrin och tärnornas tjatter följer oss då vi är ute på sjön. Livets sång har så ljudit på nytt till glädje och insikt om den oerhörda rikedom och härlighet som jorden rymmer.

Jag får så lära mig lyssna till jordens sång och själv bli delaktig i den – lovsången över den ska­pan­de kärleken. Till Livets Herre från livet självt! Hör du jordens och livets sång i ditt eget inre? Sången till skapelsens Skapare:

Himlen förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk.

Dag talar till dag därom och natt undervisar natt.

Det är inte ett tal, det är inte ett ljud, deras röster kan inte höras,

men över hela jorden når det ut, till världens ände deras ord. [26]

Leif Herngren Bohus-Björkö 09.10.18

---

[1] Charles Darwin, Om arternas uppkomst genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron, Natur och Kultur, 1999 s 371f. Se också Fagerberg Den dolde artisten, Norma bokförlag 2003 s 69 med dess not.

[2] Darwin s 313 o 368

[3] Darwin s 49 o 65

[4] Darwin s 357

[5] Holsten Fagerberg, redaktör för boken Den dolde artisten - en granskning av Darwin, darwinismen och evolutions­teorin ur ett kristet perspektiv – s 21ff o 28

[6] Darwin s 102

[7] Torbjörn Fagerström, Den skapande evolutionen, Scandinavian University Press 1995 s 24, 28, 110 o 115ff och hans efterskrift till Darwins bok om arternas uppkomst s 386

[8] Se bland annat, Fagerberg m fl, Den dolde artisten, och Carl Reinhold Bråkenhielm, Torbjörn Fagerström, Gud och Darwin. Verbum 2005

[9] Nils Uddenberg, Arvsdygden. Biologisk utveckling och mänsklig gemenskap, Natur och Kultur 1998 s 88 och Idéer om livet. En biologihistoria. Band I s 146 o 229ff och Band II s 144 o 285ff

[10] Dag Hammarskjöld, Vägmärken, Bonniers 1953 s 59

[11] Carl von Linné i Systema Naturae, återgivet i Om undran inför naturen och andra latinska skrifter redigerad av Knut Hagberg, Natur och Kultur, 1962

[12] Mikael Stenmark i Fagerbegr m fl, Den dolde artisten, som också återger citaten från Dawkins.s 121ff

[13] Torbjörn Fagerström i hans efterskrift till Darwins bok om arternas uppkomst, s 385

[14] Holsten Fagerberg m fl, ibid s 110

[15] Filosofilexikonet, biologism

[16] Torbjörn Tännsjö, ”Låt gentekniken skapa bättre människor”, Dagens Nyheter 00.01.26

[17] Madeleine Leijonhufvud, ”Barn berövas sitt ursprung”, Dagens Nyheter 02.07.23

[18] Thomas Anderberg, ”Abort blir dödshjälp”, Dagens Nyheter 01.02.05

[19] Sven-Eric Liedman, Ett oändligt äventyr Bonnier Pocket2002 s 286ff, 156ff o 282

[20] Darwin s 313 o 368 och 1.a Mosebok 2:7

[21] Charles Darwin, Självbiografi, Natur & Kultur 2009 s 70ff o 105 och från Nils Uddenbergs förord s 30

[22] Stefan Edman, i boken En värld av sådan skönhet… av Bo Brander m fl s 56 och Stefan Edman, Förundran, tankar om vår stund på jorden, Cordia 2006 s 82

[23] Anna Karin Herngren i sin tiopoängsuppsats i systematisk teologi vid Teologiska Högskolan, Stockholm 1999

[24] 1 Mosebok 3:18b, 19

[25] Matteus 6:26ff

[26] Psaltaren 19:2-5

Att bekänna sig som kristen humanist

Temat för dessa reflektioner är knutet till John W. de Gruchys bok Confessions of a Chris­­­­tian Humanist. Gruchys främste inspiratör är teologen och martyren Diet­rich Bonhoeffer – inte minst hans bok Motstånd och underkastel­se. Gruchy har skrivit flera böcker om Bonhoeffers liv, tankar och teologi.

Gruchy är sydafrikan född 1939 i en förstad till Pretoria men familjen flyttade sedan till Cape Town. Som tonåring hade han i samband med ett ungdomsläger en religiös upp­levelse med en bekännelse av Jesus som Frälsare och Herre. Han ser denna händelse som avgörande för hans fortsatte resa som kristen – en resa som radikalt förändrade hans tro. Med start i en tro av evan­gelikal natur skedde en utveckling påverkad av vad som präglade Syd-Afrikas historia under 1900-talet, de kristna kyrkornas kamp mot apartheid, den ekumeniska rö­rel­sen och hans akademiska liv.

Gruchy ser inte sin bok som en självbiografi eller som ett försök att teckna en systematisk teologi. Det är mer en bekännelse, en apologi – ett vittnesbörd. Frågan han job­bar med är Davids fråga i den 8:e psalmen – Vad är då en människa? Han frågar: ”Is there an essence, for example, that makes us all human and therefore distinct from other forms of life? If so, what precisely is it?

Det han fokuserar på och förkunnar är kristen humanism – ”en kritisk humanism” sprungen ur evangeliet och utmanande de nedbrytande krafterna i världen – de sekulära och de religiösa. (18) Han ser den hejdlösa konsumis­men i strid med vad det är att vara kristen och dessvärre att vara kris­ten ofta av media förknippas med fundamentalism och kristen höger.

Kristen humanism har varit – och är – ifrågasatt inom kyrkorna. Bo Nylund visar på reaktionerna inom kyrkorna – bl a av biskopen Gustav Aulén – då Förbundet för kristen humanism, KHS bildades .

Gruchy tar upp Desmond Tutu:s teologi och livskamp grundat i det afrikanska begreppet Ubuntu.

Detta syftar på det som i slutändan skiljer oss från djuren – den egenskap som innebär att vi är män­ni­skor och mänskliga. Definitionen är nära nog en tautologi. En person som har ubun­tu är medkän­nan­de och mjuk, använder sin styrka till att hjälpa de svaga och utnyttjar inte andra. Hon bryr sig om människor och behandlar andra som det de är – människor… Om du saknar ubuntu … saknar du en väsentlig del av vad det är att vara män­niska. Tutu jämför den västerländska och den afri­kanska synen på vad det är att vara människa. Mot Des­car­tes formulering ”Jag tänker, alltså är jag” ställer Tutu afri­kanska for­mu­leringar som ”Jag är för att du är; du är för att vi är” – ”en människa är människa genom andra människor”.

Gruchy ser att många står frågande inför moderniteten och söker efter mening och hopp. En kritiskt genomarbetad kristen hum­a­nism borde kun­na sörja för såväl språket som perspektivet för vad de söker. En humanism som bejakar genuin transcendens och mänskligt välbefinnande – som är hem­ma­stadd i världen och sam­tidigt driven av en känsla för det övernaturliga.

Människa

Gruchy tar i tur och ordning upp vad det är att vara människa, att vara religiös, att vara sekulari­se­rad, en troende, en kristen. Detta för honom fram till vad det är att vara kristen humanist.

Kapitlet  Att vara människa har i ingressen skapelseberättelsens ord: Gud ska­pade männi­skan till sin avbild… Som man och kvinna skapade han dem. Gruchys bok är djupt för­ankrad i det bibliska materialet. Samtidigt konstaterar han överensstämmelsen med vetenskap. Allt liv har sitt ursprung i atmosfäriskt stoft. Namnet Adam – ur adamah - betyder från jorden. Det vittnar om vår samhörighet med och vårt bero­ende av hela skapelsen. Människan har en sär­skild ställning i skapelsen men får aldrig förneka att hon är en jordvarelse.

Inför ondskan i världen och hos den enskilda människan, hennes vilja till makt och önskan att ”spela, leka Gud” ser Gruchy den mänskliga naturen som fallen. Till mysteriet att vara människa hör till vilka höjder vi kan nå likaväl som till vilka djup vi kan sjun­ka. Inför ondskan ka­pi­tulerar vi som regel och håller oss undan – alltför ofta med kvasireligiöst urskul­dan­de. Frågan kan ställas om någon inte längre är människa.

Att vara människa är en födslorätt. Mot detta står hur människor betraktats och be­hand­lats. För Gruchy är hans uppväxt i Sydafrika ett ohyggligt vitt­nes­börd om detta.

Vi existerar i och genom andra. Den judiske teologen och filosofen Martin Buber talade om hur vi kan se vår nästa som ett det i stället för ett du och behandla denne därefter. Gruchy visar på hur den väster­ländska individualismen är fylld av faror såväl för den enskilde som för samhället.

Gruchy skiljer på vad det innebär att vara människa respektive att vara en person – en individ. Vi föds som människor medan den personliga identiteten byggs upp under livet och gör oss till ori­ginal. Förnekandet av den personliga identiteten hos andra – depersonaliseringen – skedde inte minst när euro­péerna inte såg andra som människor och gav dem namn av ste­reo­­ty­pisk karaktär.

Cruchy refererar till Ross Snyder, professor i Christian education som hävdar att alltför mycket teologi lämnar verkligheten och övergår till abstraktioner. Teologiska insikter måste inkarneras i människors liv. Hans bok On Beco­ming Human tar upp att leva är att förändras. Om att vara män­niska är oss givet så är att bli en sannare män­niska ett ständigt pågående verk något som vi alltid måste arbeta med – ofrånkomligt knutet till vår utveckling som personer.

Religiös

Avsnittet Att vara religiös är starkt präglat av Gruchys uppväxt. Apartheid ställde honom inför upp­­görelsen med evangelikal funda­men­talism med dess tystnad inför – eller till och med stöd för – övergreppen. Gruchy brukar begreppen good religion och bad religion och betecknar denna reli­gi­ositet som ond religion (61). Dålig religion är definitivt värre än ingen religion.

Epiteten religion och religiös är inte entydiga. Kapitlet inleds bland annat med Ja­kobs ord, 1:27, som i engelsk översättning lyder: Religion that is pure and undefiled before God, the Father, is this: to care for orphans and widows in their distress, and to keep oneself un­stained by the world. Men så har inte religionen uppträtt. Att någon är religiös betyder inte att vederbörande är god.

Gruchy tar upp den religiösa fostran som Karen Armstrong gav uttryck för i sin bok om tiden som nunna. Det var en dehumaniserande tid med förnekande av allt hon var som per­son  - en avperson­a­lisering. ”They didn´t have to get rid of us; they could have perfected what we were”.

Gruchys kritik mot den evangelikala fundamentalismen – som han själv som tonåring var på väg in i – gäller fyra områden:

1. Livsstilen uttryckt i begreppet ”unworldliness” (= den vanliga syndakatalogen)

2. ”A closed mind”, slutenheten och avsaknaden av ett kritiskt sinne inför den påbjudna tolk­ningen av såväl tro som etik

3. Religionen som underliggande ideologi för korståg som kriget mot de onda – en global ideo­logi med USA som Guds utvalda verktyg – Messiansk fundamentalism

4. Det hätska motståndet mot allt som smakar humanism. Han återger Eberhard Bethges deltagande i en gudstjänst relaterad till Moral Majority som påminde denne om German Christianity

Sekulariserad

Gruchy inleder kapitlet Att vara sekulariserad med att citera Bonhoeffer som ställde frågan: Vad är i grunden kristen tro? Och vilka är dess konsekvenser? Denne visade på människans myn­dig­bli­van­de och människas reli­gions­löshet. Vad är då religionslös kristendom? Bon­hoeffers svar är:

”Att vara kristen innebär inte att vara religiös på ett bestämt sätt, att göra om sig till någonting på grund av en eller annan metodik (en syndare, en botgörare, ett helgon) utan det innebär att vara människa; Kristus skapar i oss människan, ej en människotyp. Jesus kallar inte till en ny reli­gion, utan till liv… Om man vill tala icke-religiöst om Gud, då måste man tala så om honom, att världens gudlöshet inte fördöljs genom detta, utan tvärtom blir fullt uppenbar.”

Gruchy uppfattar inte sekulariseringen som något enbart negativt. Han ser en sekularisering i nära samband med Bonhoeffers tankar om att en kristen inte skall vara en religiös människa, en homo religiosus. Han reagerar mot religionernas skapande av religiösa människor. Gud skall inte smug­glas in i någon avskild plats utanför vetenskapens och teknologins domäner.

Gruchy menar att sekulariseringen inte minst bottnade i Luthers två­regementslära. Kyrkan skulle ansvara för en nations andliga liv och staten för dess sekulära välbefinnande – ett tänkande som präglat västerlandet men inte alls på samma sätt folken i Öst och Söder.

Upplysningen ifrågasatte religionen nära relaterat till ve­ten­skap och teknologi. Många övergav tron. Sekularise­ringen satte fart. Guds död pro­klamerades. Var sva­ret på detta en icke-religiös kristen­dom? Gruchy lyfter fram John Robin­sons bok Honest to God och Harvey Cox:s The Secular City. Dessa fick många att kritiskt grans­ka den förhärskande tolkningen av kristendomen.

Den post-moderna tiden med dess idé om någon absolut sanning har gett rum för en relativism som övergått till ideologi. Humaniora är i dag under enorm politisk press till fördel för vetenskapens och teknologins domäner – ofta utifrån ekonomiska skäl.

Upplysningen satte förnuftet i förgrunden. Genom förnuftet skulle människan etablera san­ning, regler och lagar. Så – menar Gruchy – föddes den sekulära humanismen. Den fram­trädde som det rationella försvaret för sann mänsklighet och stod emot religiös dogmatism, kyrkligt segertåg och folklig vidskepelse. Denna humanism med rötter i Renässansen kämpade – och kämpar – för det allmänna goda, människors lika värde och människans ansvar.

Men Gruchy ser också vad han kallar en sekularism träda fram. Denna grundas i en själv-centrerad individualism som står för individens frihet utan socialt ansvar. Den främjar en pragmatisk livsstil och relativa moraliska värden, individualism och cynism. Är detta överord eller är det en träffande beskrivning av alltför många människors liv i dag?

Gruchy skiljer på en sekulariserad stat som inte är knuten till någon religion och en sekularistisk stat som inte ger plats för religiösa värden och traditioner – Sovjet, Kina.

Gruchy tar upp skillnaden mellan vetenskap och scientism. Scientis­men låter vetenskapen ta över­handen så att den berövar oss vår mänsklighet. Begreppet förvetenskapli­gan­det av världen betecknar hur allt skulle läggas under de vetenskapliga metoderna för att undersökas, kartläggas  och bekräftas. Det som inte höll för dessa metoder existerade inte. Detta fick givetvis till följd att åtskilligt av det som kännetecknar människan – tankar, känslor, drömmar, föreställningar och intentioner – inte kunde täckas in.

Kombi­na­tionen sekularism och scientism lägger grunden för att maximerad makt blir något gott i sig själv.

Det positiva som nu sker är en växande klarhet om att vetenskap och tro inte skall ses som opponen­ter. De är bägge engagerade i en strävan att söka förstå och tolka hela den mänskliga erfarenheten uti­­från två olika men av varandra beroende perspektiv – med en hel­hets­syn på människan.

Någon har konstaterat: ”Mysteriet är hur det är möjligt att hjärnors konstruktion av komplicerade samlingar av rent fysiska partiklar skapar något uppenbart icke-fy­siskt: tankar, känslor, drömmar, föreställningar och inten­tioner”.

En mognad världslighet stämmer med William Temples konstaterande att kris­ten­domen är den ”mest materialistiska” religionen. Den är i sanning sekulär, tar gestalt till ful­lo i världen men lever genom tro på Gud som blev kropp, människa.

Troende

Ett av bibelorden i inledningen till kapitlet En troende är: Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild… Den engelska översättningen har här idol, avgud.

Det finns alltför många avgudar, uppfattningar av Gud som är inadekvata, förvrängda och nedrivan­de. Det finns en familjär relation till Gud som till en husgud som man då och då språkar med. Då förloras Guds helighet – inte minst då det sker för att godkänna vår egen agenda. Natio­ner tror att Gud är deras Gud och därmed på deras sida. Gruchy såg avguderiet i New York i ett ban­kpalats byggt som en gigan­tisk gotisk katedral.

Två kännemärken hos den troende sätter Gruchy i förgrunden : vördnad inför skapelsen och rättvisans plats. Sydafrika bjöd på oerhörda scenerier av skapelsens skönhet men dessvär­re samtidigt bristen på rättvisa. Vad som förundrade honom som ung var att det var ateister/kommu­nister som var enga­ge­rade för rätt­visa och mänskliga rättigheter – inte ledande religiösa människor.

Psaltarens psalmer återger – inte en kamp mellan tro och otro utan – kampen mellan tro och för­tröstan på Gud och frågan om Guds frånvaro. ”Varför låter Gud det­ta hända?” Hur kan människor tror och förbli troen­de trots upprivande händelser?

Var finns Gud i det väldiga skådespel som utvecklingen inom vetenskap och teknologi utgör frågar sig många. Gruchy citerar fysikern och teologen John Polkinghorne: ”Vi studerar nu inte den fy­sis­ka världen för att finna Guds existens. Vi utgår ifrån Guds exi­stens för att söka förstå varför saker och ting utvecklats i den fysiska världen så som skett.”

Skapelsen skedde out of nothing men är samtidigt pågående som öppnar för ytterligare möjligheter till liv. Det finns en växan­de känsla av vördnad inför universums majestät och skönhet.

Kristen

Sören Kierkegaard definierade att vara en kristen är att följa Jesus, vara lärjunge. Cruchy tar upp Bonhoef­fers utläggning om den billiga nåden och den dyra nåden i relation till etik i fri ansvarig­het. I Sydafrika översattes detta till skill­naden mel­lan den dyra försoningen med åter­ställd rätt­visa och den billiga försoningen utan rättvisa.

För en kristen troende är Guds kärleks historia i Jesu födelse – inkarnationen – avgörande. Paulus åter­ger i Filipperbrevet det som troligen var en tidig kristen hymn. Hymnen föregås av dessa ord: Let each of you look not to your own interests, but to the inte­rests of others. Därefter följer de väl­kän­da orden om Jesu framträdande som människa. Gruchy ser här kopplingen mellan tro och etik

Att bekänna att Jesus är herre är att utmana alla orätta makter i en radikalt annorlunda förståelse av makt – korsets makt. Kär­nan i den bibliska uppenbarelsen är berättelsen om Guds kärlek. Tro är al­drig bara knuten till vårt förstånd. Tro är förtröstan på Gud. Det tyska ordet för tro är inte glauben utan vertrauen, lita på, förtrösta – ett personligt ställningstagande.

Gruchy ställer frågan: ”Vem är Jesus Kristus för oss i dag? Mitt/vårt svar på den frågan visar på vad jag/vi menar med att vara kristen.

Gruchy visar på Jesu ord: Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. De står i stark kontrast till ett evangelium om framgång och själv­tillfredsställelse. Dessa ord gällde i Sydafrika. Gäller de oss?

Proklamationen av en representant för den svarta teologin, lutheranen Manas Buthelezi och dennes koppling mellan evangelisation och humanism bet sig fast hos Gruchy: ”För att den kristna tron skall överleva är det helt nödvändigt att den svarte mannen inte skall rädda situationen. Han måste sluta med att spela den passiva rollen av den vite man­nens offer. Det är nu tid för den svarte mannen att evangelisera och humanisera den vite mannen.”

Gruchy lyfter fram kyrkofadern Irenaeus – i likhet med Gustaf Wingren. Människans frälsning in­ne­bär att hennes nedbrytande spiral bryts genom Jesu liv, död och uppståndelse. Det som sker är en åter­ställelse, ett upprättande och fullföljande av vår mänsklighet, vårt sanna jag. Gud blev sann män­­niska i Kristus inte för att gudomliggöra oss utan för att göra oss till sanna människor.

Att vara kristen innebär för Gruchy att höra hemma i en församling i Kristi kyrka. Kyrkan är trots alla sina brister Kristi kyrka. Kyrkan skall vara den nya mänsklighetens ikon, en gemenskap i vilken människors relationer helas och som skapar hela människor. Två avgörande uppdrag visar Gruchy på: Kyr­kans profetiska kallelse och dess kallelse att evangelisera och fostra tillväxt.

Kristen humanist

Frälsningen i Kristus är basen för en kristen humanism. Kristen spiritualitet grundas genom Andens verk som gör oss till mer sanna människor och skapar hopp.

Kristen humanism handlar för Gruchy om att finna kristendomens kärna i teolo­gins bekännelse till moraliska värden, kritisk och samtidigt konstruktiv i skapande av global mänsk­lighet lokalt. Gruchy återger sex kännemärken för en kristen huma­nist:

1        Erkännande av hela skapelsen som Guds skapelse och allt livs beroende av varandra i en förundransvärd evolutionär helhet som väcker ödmjukhet och vördnad

2        Erkännande av att vi delar en gemensam människonatur med alla andra människor, vi är människor i första hand och kristna genom val

3        Kamp tillsammans med andra människor av god vilja för mänskliga rättigheter, frihet, värden, rättvisa och fred och insatser för miljöns över­levnad

4        Tro på att frälsningen i Kristus inte innebär att göra oss mer religiösa utan innebär att forma mer hela män­ni­skor

5        Tro på att Kristi kyrka är kallad att vara ett tecken på den nya humanitet Gud har skapat genom Kristi död och uppståndelse

6        Kärlek till att lära i ett sökande efter praktisk visdom: en respekt för skillnader och samti­digt ett engagemang för sanningen, en lidelse för rättvisa och fred som överskrider natio­nel­la lo­ja­­liteters gränser och en känsla för det estetiska som omfattar skönhet och djärv kreativitet

Cruchys koppling mellan huvudsumman av kristen tro och hans kristna humanism visar han med följande ord: ”Inkarnationen utgör grunden för kristen humanism genom att överbrygga dualismen mellan det andliga och det sekulära, för att försona Gud och människa och förfäkta mänsklig värdighet.  Kor­set rotar sådan humanism i en lidande världs verklighet och kampen för rättvisa. Det är ge­nom uppståndelsen som dödens makt bryts och mänskligt hopp infrias.”

Leif Herngren Bohus-Björkö 11.01.31

Jesu dop – vårt dop till Kristus och hans församling – 1 e trett.d

Markus 1:9-11 o Jes 42:1-7

 

Vad är det att vara kristen? Enligt Markus evangelium är inte en sann lärjunge en som vet allt om Jesus utan en som följer honom genom att bära sitt eget kors. Det hävdade i varje fall teologiprofessorn Wer­ner Jeanrond i en före­läsning för oss pastorer. Och sa så: ”Förväntar vi oss att Guds rike kommer på ett triumfartat sätt och ser fram mot att betrakta detta skåde­spel från en plats i en bänkrad på världens arena, har vi dra­matiskt missförstått detta rike. Att vara kristen innebär att arbeta tillsammans med andra för Guds rike som svar på Guds inbjudan.

Tidningarna och TV:n visar ofta maktens människor samlade till över­läggningar om mänsklighetens fram­tid. Inför allvarligare konflikter och mänsklig förnedring som i samtal om Mellanöstern eller Irak tycks ingen vilja ge vika. Det fullständigt meningslösa våldet och förstörelsen tar överhanden. Inte heller ser vi några större framsteg relaterat till klimatförändringarna: Det mesta är på stället marsch.

Men ibland ser vi bilder på protesterande enskilda människor eller stora demonstrationer präglade av icke-våld och vilja att förändra rådande förhållanden – vi kan minnas munkarna i Burma. Vi ser äldre och yngre i tusental söka övertyga världens ledare om att det inte räcker med vackert prat om vår värld och dess öde. Det krävs handling.

Var finns Kristi kyrka mitt i allt detta? Hur är det med oss i Missionskyrkan? Finns vi med i det som sker? Förkunnar vi Kristus bara i ord eller leder vårt budskap till handling? Vad är det att vara kristen? Hur skall vår kyrka och våra församlingar se ut? Vad slags verksamhet skall vi be­driva?

Hjälper oss söndagens texter om Jesu dop med våra frågor om Kristi kyrka och vad det är att vara kristen?

Temat för mina tankar i dag är: Jesu dop – och vårt dop till Kristus och hans församling.

Jesu dop

Vi ställer ofta frågan varför inte Gud gör något åt allt elände på vår jord? Somliga hävdar att Gud inte tycks bry sig om mänskligheten och sin skapelse. Evangeliet säger det rakt motsatta. Gud är så enga­gerad i sin skapelse, hans kärlek till oss människor är så stor att han trä­der in i historien, klär av sig härlig­heten och blir människa, en av oss! Det är julens budskap.

Julens budskap tolkar vi i begreppet inkarnation. Detta uttrycker evangelisten Johannes i orden Ordet blev människa – blev kött – den ordagranna översättningen. Ordet var Gud och Ordet bodde bland oss. Det är berättelsen om Jesus från Nasaret som steg ned i floden Jordan för att döpas och bekräfta sin del­aktighet i den­na värl­den och dess materiella tillstånd. Han sänktes ned i denna tillvaros vanligaste ämne – en flods vat­ten. Då vi delar bröd och vin – jor­dis­ka ingredienser i en måltid – är det ett vitt­nesbörd om Guds inkarnation – Guds delaktighet i våra mänskliga villkor i mat och dryck. I sakramenten – dopet och nattvarden – två heliga handlingar – i vilka vanligt vatten, bröd och vin brukas – nalkas Gud oss.

Dopet var Jesu entré in i hans offentliga gärning. Himlen öppnades och Gud gav sig till känna. Du, Jesus är min utvalde. Snickarsonen från Nasaret står där som Sonen, Guds utvalde, Messias, Kristus! Dopet ställde honom inför hans oerhörda kallelse. Dopet förde honom rakt in i vår värld och dess villkor.

Jesu dop i Jor­dan är mö­tesplatsen mellan himmel och jord – mellan Gudsrikets väsen och kvalité och vår jordiska till­varo i allt vad den rymmer på gott och ont. Här sker detta som profeten Jesaja vittnade om i texten vi tidigare hörde läsas: Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär. Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten bland folken.

Guds ande kom över Jesus för att han skulle föra ut rätten bland folken – ta itu med orättfärdigheten och ofreden bland oss människor. Ande och andlighet hör obevekligen samman med våra jordiska villkor.

Jesus kom inte för att från en position ovanför oss tala om vad det är att vara människa. Han kom inte hel­ler för att lyfta oss ur de mänskliga och inte sällan svåra livsvillkoren. Han gick rakt in i dessa, var en av oss och delade våra villkor. Det fick till följd det Jesaja uttrycker i texten: Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte. Trofast skall han föra ut rätten.

 

Vårt dop till Kristus och hans församling

Det finns religiositet, andlighet som söker flyta ovan det materiella och vår jordiska tillvaro. Biskopen Nils Bolander fångade in detta i en av sina böner med sina förhoppningar om Gud:

”Jag hade räknat med dig som en hand med helighet och fest i min gråa kväll. I stället kom du, fader, som en brand, en orosstiftare, en djärv rebell. Jag räknade med fromma känslors blom, en vänlig doft av tröst i helig vår…

Jag räknade med obeskrivlig frid, som skulle lösa hjärtats stela kramp… Du tyckte att min frid var alltför fet…

Tack, att du nekade mig duvotröst och andens honungsmilda sunnansus. Tack, att du tvang mig med en stålblank röst från mörker till ditt underbara ljus.”

Jesu dop var unikt men en av denna söndags texter ställer oss i dag också inför vårt dop. Lukas 3:15,16

Inför våra frågor om vad det är att vara kristen och inför frågan om församlingens framtid får vi påminna oss om vem vi förlitar oss till, vad som är och förblir kyrkans grund och dess kallelse att förkunna. Med Paulus får vi konstatera: Ingen kan läg­ga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus.

Eller som Jesaja uttryckte det om honom som skulle komma: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag i ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken.

Detta är grunden för vår tro. Vi har ett budskap. Vi har ett ärende! Julens budskap visar oss på: Guds rikes ankomst var inte gla­mou­röst och inte heller ett skådespel som man kan välja att titta på från en plats i en bänkrad vid sidan av världen. Guds rike var mitt bland människor i barnet där i stallet i Betlehem, vid dopet i Jordans vatten och där Jesus vand­rade fram. På den grunden byggs Kristi församling. Evangelisten Johannes ger oss orden: Ordet blev människa och bodde ibland oss. Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn.

Det dop du tagit emot är Guds bekräftelse av hans kärlek till dig och att du får va­ra ett Guds barn. Vi är döpta till denne Kris­tus. Han gav oss rätten att vara Guds barn. Han tog emot oss i sin gemenskap, i sin kropp, i den kristna församlingen. Det är ett dop till Kristus och hans församling!

Guds rike är inte något att be­trakta och njuta av på avstånd. Det är något i vilket Jesus vill dra in oss. Att vara kristen är att arbeta till­sammans med andra för Guds rike som svar på Guds in­bjudan. Genom dopet och bekän­nelsen till Kristus har jag gett mitt svar på Guds inbjudan: Följ mig. Genom dopet är jag en av lemmarna i Kristi kyrka med ansvar för denna kyrka.

Ibland agerar vi som om Kristus kom för att själv oberoende av oss upprätta sitt rike här på jorden. Men nej, han kom för att i och genom oss låta sitt rike ta gestalt bland människor, i och genom sin kyrka!

Var finns då jag som döpt och kristen? Lever jag i dopet? Lever jag? Ingen blir gammal av att leva ett visst antal år

”Människan blir gammal när hon mister sina ideal. Huden får rynkor med åren. Men själen får rynkor när entusiasmen sinar. Du är lika ung som Din tro. Lika gammal som Ditt tvivel. Lika ung som Ditt hopp. Lika gammal som din hopplöshet”

De orden formades av kyrkoherden Hans Åkerhielm under krigsår i Finland. Mot de ordens bakgrund ställer jag på nytt frågorna: Var finns jag som döpt och kristen? Lever jag i dopet? Lever jag?

Det står om Jesu dop att när han steg upp ur vattnet, såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. En öppen himmel och delaktighet av Guds egen Ande! Gäller det också hans lärjungar? Gäller det mig och det dop som jag tagit emot?

”Gud mötte med nåden oss alla i dopets välsignade stund, Med ordet han än vill oss kalla och tukta och trösta i grund… Den eld som vår Frälsare tände skall föras från vän och till vän, Till alla han budskapet sände, som själv han ju bjuder oss än.”

De är ord från den psalm vi nu skall sjunga: Ps o S 228 v 1-3

Surte 11.01.09 Leif Herngren

Maria och Elisabet i livets och i Guds tjänst – 4 advent

Luk 1:39-45

”Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby. Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,

ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by, där aldrig det dammar och vandras.

Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt? Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,

att ditt blod icke brinner som de andras?”

Vad menar Erik Axel Karlfeldt? Maria – som sätts i fokus den 4.e söndagen i advent – har väl ändå inget att göra med Dalarna och dess Sjuga­re­by? Än värre blir det med orden:

”Nu går Dalarnes ynglingar och flickor par om par; du är utvald framför andra, du är önskad av en var,

vad går du då ensam och begrundar? Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord…”

Är det ändå inte så att diktaren förstått de här texterna alldeles rätt. De som handlar om Maria och hennes släk­­ting Elisabet gäller samtidigt oss – antingen vi hör hemma i Dalarna eller här på Björkö. Är det kanske så att dalmålarna med sina bibliska motiv rakt in i masar­nas och kul­lornas liv tolkar dessa texter så som de skall läsas och förstås?

Dagens texter handlar om oss här och nu. Mina tankar i dag skulle inte utgöra en predikan om de inte samtidigt handlade om oss – vårt möte med livets her­re, Guds utmaning till oss att ställa oss i livets och i Guds tjänst.

Livets pulsslag slog i mötet med två havande kvinnor: den gamla Eli­sabet i sin för­und­ran och glädje över att vid hennes ålder vara med barn och den unga jung­frun, Maria, i än större förundran inför vad som är på gång i hennes liv.

Kan dessa kvinnor hjälpa oss till en djupare förståelse av själva livet och dess hemlighet. Kan de få oss att ställa vår dörr på glänt inför det heliga mysterium som själva livet utgör?

Rubriken över mina tankar i dag är:

Maria och Elisabet i livets och i Guds tjänst.

Hur uppfattar vi – moderna människor – dessa berättelser. Vi som ständigt får höra vad som anses möj­ligt och vad som anses lämpligt? Om dessa händelser skulle ha utspelat sig i dag skulle bägge dessa kvinnor tro­ligen ha erbju­das abort… den ene för att hon var för gammal att föda med riskerna för di­ver­se kompli­ka­tioner… den andre för att hon var för ung och inte skulle klara av sociala problem?

Kan vi här och nu se dessa kvinnor, Maria och Elisabet! Se Maria i hennes upplevelse i Nasa­ret! Se dem bägge framför oss i deras möte där uppe i Juda bergsbygd?

Elisabet har under många år ställts utanför detta att vara mor. Hon har burit smäleken att trots en ma­ke förblivit barnlös. Nu då hon egentligen passerat möjligheten att föda barn går hon i väntans tider för att bli mor. Till detta kommer den underliga uppenbarelse som hen­nes make Sakarias fått i samband med sin tempeltjänst i Jerusalem. Men med honom går det inte att tala om detta fantastiska som är på gång. Han blev ju stum inför uppenbarelsen han fick.

Maria har snabbt sökt sig upp till Elisabets och Sakarias hus uppe bland bergen. Efter den sällsam­ma uppenbarelsen hemma i Nasaret behöver hon någon att tala med i enrum. Till det samtalet be­hövs en kvinna – någon som själv brottats med frågorna om att vara kvinna och stå i livets och ska­pel­sens tjänst.

Maria hälsar i dörren sin släkting. Då sparkar barnet till i Elisa­bet. Hon får bekräftelse på att hon bär livets under inom sig. Barnet ger henne sitt vittnesbörd. Det sparkar till av liv – och av helig ande!

Elisabet fylls av helig ande och ropar ut sina välsignelseord med hög röst. En välsignelse över Maria och över barnet i Maria och därmed en be­kräf­telse till Ma­ria att ängelns löfte gått i upp­fyllelse. Maria står i livets och i Guds tjänst. Hon skall föda ett barn. Elisabet förmedlar livets egen hälsning till Maria: När mina öron hörde din hälsning, sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.

Vi i livets och Guds tjänst

Vart tar livets mysterium vägen i en värld där allt mäts eller vägs med någon av vår tids elek­­tro­nis­ka tumstockar eller vågar? Vart tar vördnaden och helighetskänslan inför livets myste­­rium vägen där kloning sker av djur och där forskning och experiment utförs på levande män­niskofoster? Hur tolkas mänskligt liv i en värld där dagens vetande en­bart erkänner den verklighet som vi med våra sinnen och tekniska hjälpmedel kan uppfatta och komma åt? Finns det inte längre ”något bortom bergen, bortom blommorna och sången…”? Finns det inte något bortom stjärnor och kometer, något ”bakom heta hjärtat mitt”?

Vad innebär dessa berättelser för oss? Berättelsen om en ängels besök hos en tonårsflicka där borta i Nasaret? Och berättelsen om de två kvinnornas möte uppe bland Juda berg? Maria ha­de sin fråga: Hur skall detta ske? Du har din. Kanske till och med ett påstående: Det är inte möjligt det som sas till Maria! Men – v 45 – Salig den som trodde…

Är det i stället så att just dessa berättelser vill hjälpa oss att inse att människan i sitt övermod  sluter ögonen och stänger till öronen för verkligheten bortom det mätbara och verifierbara? Tänk om Ma­ria och Elisa­bet i dag kunde få oss att på nytt öppna våra ögon för mysteriet i tillvaron – få oss att lyssna till rösten från honom som en gång hade något att säga till dessa kvinnor – som i dag har något att säga till oss?

Att dras in i Guds historia

I dessa berättelser möter oss livets glädjespark – som också åtskilliga av er som finns här i kyrkan har upplevt – ett barns rörelser i er kropp. Här finns jordisk glädje över att vara i himmelsk tjänst. Himmel och jord, Gud och människa möts – i två enkla kvinnors bejakande av livet och Gud.

Du kvinna som finns här i dag – vad är det som uppfyller din tid och din vardag? Får jag ställa några frågor till dig?

Förstår du att vi läser dessa texter – inte bara för att minnas vad som en gång hände – utan för att du skall påminnas en avgörande fråga: Står du i livets och i Guds tjänst? Känner du att livet lever och pulserar inom dig? Gud vill bruka dig som den du är i sin tjänst – och därmed i livets tjänst!

Det finns mycket annat i dag där du kan tjäna dig själv eller bruka dina gåvor i allt annat än livets tjänst. Varför upplever så många i dag en tomhet och fattigdom i sina liv? Är det inte därför att man inte antaget utmaningen från livets Gud till ett liv under Guds välsignelse i Kristi efterföljd och i den helige Andes kraft? Livet handlar om och är en kallelse till att dras in i Guds historia.

Till oss män måste jag först säga att vi får skämmas över hur vi sett på kvinnor och inte säl­lan stått hindrande i vägen för deras möjlighet att tjäna livet och Gud. Vi har låtit kvinnorna leva i skuggan av oss. Vi har bidragit till deras brist på självkänsla och insikt om att också de är skapade till Guds avbilder – till att leva i Guds förvaltarskap med sina gåvor.

Gud kallar oss män genom Maria och Elisabet – och många andra av Bibelns kvinnor – till besin­ning och erkännande av den roll vi så ofta spelat över kvin­norna – också i våra kyrkor!

Evangeliet har en fråga till oss män: Leif – eller vad nu heter – står ditt liv i dag i livets och i Guds tjänst? För oss män finns det än fler möjligheter att tjäna oss själva, att ställa våra liv i tomhetens eller till och med i det destruktivas tjänst. Livet handlar inte bara om att överleva, om att ska­pa förutsättningar för ett gott materiellt liv. Livet handlar om att leva – att inne i sig själv kän­na att livet lever – det liv som Gud skapade mig till att leva! Livet handlar om och är en kallel­se till att dras in i Guds historia.

För oss alla – kvinnor som män – finns Marias fråga inför kallelsen att ställa sig själv i livets och i Guds tjänst: Hur skall detta ske?

Guds svar till dig är detsamma som Maria fick: Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig…

Bön: Gud, vår Fader, hjälp oss att med Maria ställa oss själva till ditt förfogande. Ge oss glädjen att upptäcka ditt rike mitt ibland oss och möta evangeliet i hela dess fullhet. Genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Bohus-Björkö 10.12.19 Leif Herngren

Julevangeliet enligt Johannes – Juldagen

Johannes 1:1-14

 Författaren Sven Delblanc skrev något år före sin död memoarboken Livets ax. Han skildrar i bo­ken sin mörka barndom som präglat hela hans liv. Det är fadern, beskriven som demonen, som för­mör­kar tillvaron i hemmet. Detta får konse­kven­ser för Delblancs upplevelser och uppfattning av Gud.

 Den unge pojken upplever sommaren och lever med i naturen. Han känner igen sig i den darrande aspen: ”Du skälver och är rädd som jag! Men vad är det för fader som skrämmer dig, om inte den Gud som är starkare än vi och utan barmhärtighet?” Han uppfattar sig leva ”i en ofrihet hård som ett skruvstäd. En grym Gud och ett obevekligt faders­välde bestämde vart steg han tog.”

 I en kyrka ser han en liten trästaty föreställande Maria, Anna – Marias mor – och Jesus. ”Jesus var skadad till oigenkännlighet, ansiktet var ba­ra en skrov­lig spjälkyta.” Detta finner han vara helt i sin ordning för ”Jesus och hans gär­ning kunde han aldrig förstå”. Det fanns ingen nåd och för­soning.

 På vinden dit han drar sig undan för att gömma sig för fadern hängde en bild med Jesus klappande på en dörr. Men på dörrarna till hans hem, skräckens hus hade Jesus al­drig knackat. Gården Mölna gick Jesus förbi.

Delblanc är inte ensam om att brottas med en Gud han inte förstår.

En som grubblade och kämpade med frågan om människans frälsning var Martin Lut­her. Han var inte bara munk utan också professor i bibelkunskap då han brot­­ta­des med frågorna om Gud. Han fö­re­läste över Psaltarens psalmer och stötte åter och åter på ordet rättfärdighet - ett ord som han ryg­gade in­för i upplevelsen av ovärdighet och dom. Han hade tidi­gare varit i Rom och som alla goda mun­kar bland annat krupit upp för Pilatustrappan bed­jan­de sitt Fader vår på varje trappsteg för att svara upp mot de krav som ställdes på honom. Men Luther fann inte den frid han sökte.

 Johannes skriver i sitt julevangelium – i det första kapitlets inledande del i hans evangelium:  Jesus var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.

 Teologen Johannes tolkar vad de andra skriver i sina evangelier. Han hjälper oss förstå julens hän­del­ser. Varför det skedde som skedde. Då människan inte ser sitt ursprung ser hon heller inte sitt mål och meningen med livet – därför kom han till oss genom vilken allt hade blivit till. Därför att männi­skan tappat bort sin Skapare och därmed sin bestämmelse föddes barnet i Betlehem.

 Då teologiprofessorn och munken Martin Luther i allt sitt eget arbete och nit inte fann Gud kom Gud till honom. I mötet med Skaparen i Guds inkarnation i Ordet som blev människa och bodde bland oss fann Luther vägen till Gud – trons väg grundad i nåden och sanningen. Johannes skriver: Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

 Sven Delblanc levde – som så många andra – på grund av sin svåra uppväxt med en avgudabil­d i stäl­let för Jesu bild av vår himmelske fader. Därför att ”Jesus var skadad till oigenkännlighet” fann inte den unge Sven vägen till Gud. Den Gud han kände var ”en grym Gud” ”utan barmhärtig­het”.

 Men den Gud jag lärt känna genom evangeliernas berättelser – inte minst genom julens evangelium – är inte sådan. För mig har Gud fått ansikte i barnet i julens evangelium – i Jesus från Nasaret.

Vem är Gud för dig? Är han den himmelske fader som julens evangelium handlar om eller bär du på och brottas med en annan Gud? 

Gud får ansikte i Jesus från Nasaret – kärlekens ansikte

 Kristen tro – uttryckt i julens evangelium – proklamerar att Gud uppenbarade sig i Jesus från Nasaret – i barnet i Betlehem, i Jesu liv, gärning, död och upp­ståndelse. Detta deklarerar Johannes i orden:  Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.

Det är det vittnesbörd som den gamle gudsmannen Symeon avger i mötet med barnet i templet: Herre nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk…

 Mose önskade få se Guds ansikte. Han fick ”bara” se Gud på ryggen. Men Gud fick ansikte i Jesus. Jesus säger detta ofattbara till sina lärjungar – den som har sett mig har sett Fadern. Gud får ansik­te i Jesus från Nasaret!

 Det var detta budskap som bröt fram i den evangeliska väckelsen med Wal­denström och Ekman. Ett budskap sammanfattat i orden Gud är kärlek.

 Vi bor i en fastig­het bakom Andreaskyrkan, Missionsförbundets kyrka på Söder i Stockholm. Varje gång jag passe­rar kyrkans front kan jag på denna läsa just dessa ord: Gud är kärlek. Tidigare var jag pastor i Red­bergskyrkan i Göte­borg. Bakom mig där då jag predikade kunde församlingen läsa på fondväggen desamma orden: Gud är kärlek.

 Det är budskapet som Nils Frykman gav ord och glädje åt i sina texter och melodier: ”Fröjdas vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är. Se, huru ljusen brinna i husen, prisande vännen kär… O vilken ära: Gud är oss nära, Herren ibland oss bor. Han till de ringa himlen vill bringa. Säll den på honom tror!”

 Men Jesu uppenbarelse av Gud är inte ”den snälle och menlöse guden” som vi kan frestas att tro med den bild som Jesusbarnet inlindat i bomull på våra julbord kan ge oss. I Jesu fader möter vi Guds helighet och rättfärdighet – den Gud som psalmförfattaren fångat in i orden: ”Fader, du vars hjärta gömmer helighet som allting dömer, kärlek som förlåter allt, du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt. Dig vi bedja: låt oss känna att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är, att och vreda vindar leda hem till dig den du har kär.”

 Johannes vittnade: Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Mot den ofullkomlig­het som vi alla brot­tas med, mot de brister som vi smärtsamt blir medvetna om hos oss själva – då vi låter Kristusljuset lysa in över våra liv – står den Guds fullhet som Johannes här talar om. Guds full­het är ”det gudom­liga överflödet”!

 Vilket budskap predikas från våra predikstolar? Vilket budskap uppfattar människor i mötet med oss? Är det evangelium? Är det en tro som fötts i mitt hjärta då jag vände om till Gud och tog emot Guds julgåva – där han själv möter oss i barnet i krubban?

 Julens budskap utmanar oss att vara en befriad och befriande kyrka i nådens och sanningens tjänst - och därmed Kristi kyrka. Vi får vara burna av – och bärare av julens evan­gelium.

 Sven Delblanc hade inte uppfattat att Jesus någon gång knackade på hans dörr. Varför? Var det ingen som hälsade på och förmedlade evangeliets glädjebudskap? Vem klappar på deras dörrar som i dag upplever det så som Delblanc – och delar med sig av julens budskap?

 Sven Delblanc uppfattade att Jesus gick förbi både hans barn­doms­hem och honom själv. Hur är det med dig? Uppfattar också du att Jesus går förbi dig? Eller är det kanske så att du aldrig i Jesus känt igen Gud? Att se barnet i Betlehems krubba är att se Guds ansikte!

 Johannes sa om Jesus att hans egna inte tog emot honom, inte kände igen honom. Men han säger också detta som är julevangeliet: Åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn…

 Vill du nu då juldagen brutit in göra julsångens ord till dina ord? ”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå. Guds Son i nattens timmar där vilar uppå strå. Välkommen hit till jorden i signad juletid! Du är vår konung vorden som ger oss ljus och frid. Till dig vårt lov vi höjer, du barn i krubban där, och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.” 

Leif Herngren   Källeryd 00.12.25

Immanu El – Gud med oss – Marie bebådelsedag

Jesaja 7:1-14

 ”Du fördrev mej, Gud från mitt hemland slets jag bort. Här är jag en flykting och en främling och det ödet finner jag mej i…   Men Du tog mitt barn och Du tar mej från min man. Jag kan inte längre se en mening. Vad är det Du vill, vad ska jag tro…   Tanken är svindlande, framför mej gapar en avgrund. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej. Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret att Du inte finns till, fast jag trodde på Dej.   Vem skulle hjälpa mej uthärda livet här ute? Vem skulle ge mej den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mej, jag är så liten på jorden. Om Du inte fanns till, ja, vad gjorde jag då?   Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.   Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mej? Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om Du inte fanns.   Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke. Det lilla ordet som skrämmer och plågar mej så. Ordet är – om – om jag bett alla böner förgäves. Om Du inte finns till, vad ska jag göra då?   Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta. Friden i själen, ja, vem skulle skänka mej den? Vem skulle så ta emot mej till slut efter döden om Du inte fanns till… vem tog hand om mej sen?   Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mej? Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om Du inte fanns.”

 I musikalen Kristina från Duvemåla fångar Björn Ulvaeus in den brottning med frågan om Guds existens som var Kristinas djupa vånda inför hennes möte med livet. Den frågan är inte bara hennes utan frågan för alla människor. Ibland blir den brännande aktuell för oss då livet tycks slås i spillror. Men det är också frågan inför de skiftande livstolkningar som präglar vår tid.  

Är det då möjligt att tro på Gud?

 Många lever i dag i en tillsluten värld. Man tror att det enda som existerar är det synliga, det mät­ba­ra, det som är möjligt att undersöka. Det finns en risk att vi så vänjer oss vid denna tolk­­ning av verk­­­ligheten att vår värld blir sluten, att vår livsåskådning och människosyn enbart bärs upp av detta betraktelsesätt. Var finns du Gud i allt detta nya som strömmar emot oss med så många frågor?

 Men också för oss kan det vara som det var för Kristina då livet prövat oss alltför hårt. ”Om du inte finns till, vad skall jag göra då… Om jag bett alla böner förgäves…? Var Gud finns du i allt det som sker? Gud, är du med oss? Bryr du dig om oss?  

Immanuelstecknet

 Dagens gt text från Jesaja berättar för oss om människor i nöd. Juda är under angrepp av nordriket Samaria tillsammans med grannriket Aram. Inför detta hot står det att Judas kung Achas med hela sitt hov skakade som när skogens träd skakas av stormen. Då får Jesaja uppdraget av Herren att gå till dem med denna hälsning: Se till att du bevarar ditt lugn! Var inte rädd, förlora inte modet inför dessa båda rykande vedpinnar.

Arameerna och samarierna har sina planer… Men så säger Herren Gud: Det skall inte lyckas, det skall inte ske.

 Men uppenbart är det så att kungen och hans folk inte vågar ta till sig profetens budskap. Jesaja säger då: Begär ett tecken av Herren. Men Achas vill inte detta varför Jesaja utbrister: Lyssna nu, Davids ätt! Är det inte nog att ni misstror människors förmåga, skall ni också misstro min Guds förmåga?

 Min fråga inför dessa textrader är: Känner vi igen oss inför det till synes omöjliga som vi ibland står inför? Mer än en gång skulle vi önska att Gud på något sätt blev mera synlig. Ett tecken av något slag vittnande om att Herren är med oss – står på vår sida.

 Till kung Achas säger Jesaja i hans förtvivlade situation: Då skall Herren själv ge er ett tecken… Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet  Immanu El, Gud med oss.

 De lärde har sökt att tyda vad detta innebar för kung Achas och har då bland annat tolkat det så att den unga kvinnan skulle vara hans hustru och Immanuel-barnet den kungason hon bär på. Gud var med sitt folk och kung Achas inför det dödshot han levde under. Det blev ju i stället så att Samaria gick under några år efter denna händelse. 

Mariatecknet

 Hur detta än tolkas tidshistoriskt blev det ett tecken som pekade mot framtiden. Evangeliet i dag har påmint oss om Maria och hur kyrkan såg profetens ord om den unga kvinnan som pekande fram mot Guds uppdrag till Maria att bli mor till Jesus. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus.

 Inför ängels uppenbarelse och budskap blir Maria förskräckt varför ängeln säger: Var inte rädd, Maria… Herren är med dig. Immanu El – Gud är med dig!

Men det som sägs är ju för Maria omöjligt. Hur skall detta ske?

 Än en gång – känner vi igen oss? Inför det som syns omöjligt eller som inte sker som vi hoppats och tänkt. Så får ängeln söka övertyga Maria: Ingenting är omöjligt för Gud… Helig ande skall komma över dig och den Högstes kraft skall vila över dig. Då ger Maria sitt svar: Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

 Gud spränger Marias trånga värld. Immanu Els-tecknet knyts till Maria. Gud är med. Gud är his­toriens Gud. Gud ser och låter sig inkarneras in i vår värld. Genom Maria blir Ordet människa och bor bland oss!  

Immanu El – gäller det vår tid?

 Mina tankar har i denna vecka gått till en alldeles speciell gudstjänst här i Tomaskyrkan. Några flyktingar från El Salvador hade tagit kontakt med oss och undrat om vi kunde ha en solidaritets­gudstjänst med folket i El Salvador till minne av deras ärkebiskop, Oscar Romero, som mördats under predikan i pågående gudstjänst. Den firade vi den 17 maj 1981 drygt ett år efter mordet. Ro­mero var ärkebiskop under år i El Salvador då landet stod på randen till inbördeskrig och våldet från regering och militär hörde till vardagen. Lantarbetare förtrycktes, utsattes för grovt våld och mord. Detta drabbade också präster.

 I fredags – på årsdagen 26 år efter mordet – avslutade jag en bok av kyrkoherden i Karl Johans för­samling i Sv kyrkan, Hans Damerau, som granskat Romeros predikan. Det var pga sina predik­ningar som han mördades. I sin predikan vävde Romero alltid samman tre trådar. Utgångspunkten var kyrkoåret med dess vandring genom Jesu liv. Den andra tråden var Bibelns ord. Den tredje tråden var det som var alldeles speciellt för Romero. Guds ord skulle inkarneras i den verklighet som El Salvador ut­gjor­de. Så återgav Romero i predikan det våld som ägt rum under veckan med anklagelse mot de ansvariga. Med sin predikan ingav Romero hopp och mod till sina landsmän i deras förtvivlade situation. Och förändringen kom.

Varför återger jag detta denna dag? Maria var redskapet då Ordet blev kött, människa. För Romero var detta hans uppdrag. Ordet skulle bli kött och verklighet för hans samtida. För detta hade Romero Maria som förebild. Maria pekade på människans kallelse och eviga mål i himlen. Hon inger också i dag mod till människor i fattigdom inte minst genom sin lovsång med dess profetiska grundton: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare… Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtarmhärskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. 

För Romero fungerade Maria som symbol för det lidande folket eftersom hennes smärta var fylld av hopp. 

Immanu El – Gud med oss – gäller det oss som samlats till gudstjänst här i dag?

 Har Maria något att säga mig då jag i mitt lärjungeskap och engagemang känner tröttheten och missmodet tar överhanden?  Har Maria något att säga till en församling som brottas med frågan om sin morgondag och inte vet vad den kommer att innebära?

 Innebär vår tro att Gud är med oss i vår vardag som enskilda och som församlingar? Det kan ju uppfattas närmast som självklart. Men jag tror att också vi brottas med de frågor som vi mött i dagens texter med dess frågor: Hur skall detta ske? Är Gud verkligen med oss? Gäller Immanu El också för oss?

 Det var detta vi mötte i Kristinas brottning med den Gud som hon tyckte vara så långt borta: ”Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret  att Du inte finns till, fast jag trodde på Dej… Nej, Du måste finnas, Du måste, jag lever mitt liv genom Dej. Utan Dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav. Du måste finnas, Du måste, hur kan Du då överge mej? Jag vore ingenstans. Jag vore ingenting om Du inte fanns.”

 Guds ord ger oss i dag denna hälsning: Immanu El – Gud är med oss. Amen

Leif Herngren   Tomaskyrkan, Gbg 06.03.26

Guds rike är nära, är å färde – 2a advent

Mark 1:14,15 o Matt 13:31-34

”Än vandrar gudar över denna jord. En av dem sitter kanske vid ditt bord.   -  Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö.  -  Han bär ej spira eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud.  -  Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”

 Människor har i alla tider funderat över julens budskap och dess påstående att Gud kommit hit till oss i barnet som föddes i Betlehem. Så gjorde också poeten Hjalmar Gullberg och fångade in sina tankar i diktorden ovan.

En av den här dagens texter är Markus introduktion av sitt evangelium i vilket han slår an det tema som sedan präglar evan­ge­liet. 

 Enligt Markus är hans berättelse glädjebudet om Jesus Kristus, Guds son. Det är inga dåliga an­språk evangelis­ten har med sitt ärende. Men det är inte i egna ärenden han agerar. Han söker teckna ned det som i en alldeles bestämd tid och på en klart definierad plats ägde rum. Hans bok handlar om Jesus från Nasaret i Galiléen. Där trädde Jesus fram med sitt budskap – eller rättare sagt – Guds budskap. Det som profeter och gudsmän siat om och som många i Israel väntat på hade nu ägt rum.

De satser Markus rubricerar som Guds budskap innehåller två konstateranden och två upp­maning­ar. Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet. Först konstaterar Markus att Guds tid, kairos, var inne. Bibeln har två tidsbegrepp det ena kronos svarar upp mot den tid vi är fångade i med våra klockor och almanackor. Det andra kairos anger Guds tid, tiden för Guds hand­lande. Och Guds tid var nu inne.

 Så följer ett andra konstaterande: Guds rike är nära. Andra översättare har här Guds rike är å färde. Jesus förkunnade i ord och gärning Guds rike. I evangelierna läser vi att Jesus vandrade omkring och undervisade i synagogorna och förkun­nade budskapet om Riket. Han botade alla slags sjukdomar och krämpor. Det var alltså inte bara ord. Jesu ord var fyllda av detta rikes kraf­ter som han talade om. Det var ord som rätade upp människor och gav dem människovärde på nytt. Det var ord som var fyllda av liv och kraft och återgav människor hälsa.

Förankrat i dessa två konstateranden utmanar oss Jesus till omvändelse och tro. Omvänd er från det liv och de positioner ni intar. Bryt upp från ett liv centrerat kring er själva. Följ mig – det var ofta de två ord människor ställdes inför.

Tro på budskapet, Guds budskap. Det bud­skapet är budet om Riket och det Riket uppenbaras i Jesus från Nasaret. Riket definieras utifrån Je­su person, hans ärende och den förkunnelse han gav.  

Guds rike är inom er

Till Pilatus säger Jesus att hans rike inte hör till denna världen. I sin förbön för lärjungarna ber Je­sus att dessa inte skall tas ut ur världen utan vara i denna. Till fariséerna, vid deras fråga om när Guds rike skulle komma, är Jesu svar: Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.

 Vad är det för ett rike som i Kristus kommit till denna världen, men som inte tillhör den? Går det över huvud taget att tala om ett rike som inte kan uppfattas med våra sinnen och som påstås kunna rymmas i ett människohjärta? Vad var det Hjalmar Gullberg skrev?  ”Han bär ej spira eller purpurskrud. Blott av hans verkan känner man en gud. Den regeln har ej blivit överträdd: är Gud på jorden, vandrar han förklädd.”

Men här finns också detta dilemma att vi därför inte upptäcker riket, Guds närvaro bland oss: ”Tro ej att någonsin en gud kan dö. Han går förbi dig, men din blick är slö.” 

Riket mitt bland människor, i världen

Det är helt uppenbart att när Jesus talar om Riket som något inom oss, så är det inte för att stänga in detta Rikes krafter i människors inre liv. Tvärtom – det var just därför att Riket tog så konkreta ut­tryck mitt bland människorna som Jesus uppväckte sådant motstånd att han till sist fördes till döden på korset. Jesus sa inte bara att han hade kommit för att söka upp vilsekomna människor. Han um­gicks med dem, åt och drack tillsammans med dem till de frommas stora förskräckelse.

 Julevangeliets hälsning skall snart på nytt påminna oss om att Ordet blev människa och bodde bland oss – det vi med ett finare ord kallar för inkarnationens hemlighet – Guds födelse i Betlehem. 

Med himmelriket är det som…

 Inte minst sökte Jesus berätta för människorna om Riket genom sina liknelser. Med himmelriket är det som… och så återger Jesus den ena liknelsen efter den andra. Riket liknas vid ett senapskorn – det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir ett träd. Det är helt fantastiskt att läsa Apostlagärningarna och kyrkohistorien och inse att Kristi kyrka hade en så oerhört snabb utbred­ning på några få år över hela Medelhavsområdet. Då Paulus som fånge kom­mer till Rom år 60 tas han emot av medlemmar i den existerande kristna församlingen i Rom, där han själv aldrig varit men i brevet till dem uttryckt önskan att få komma – men då inte som romersk fånge.

Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat. Riket Jesus talade om tar gestalt i människors liv och förändrar, renar, syrar, helgar…

Hans förkunnelse var fylld av barmhärtighet: Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt. Med dessa ord ger Jesus också en karaktäristik av det rike han talar om.

 Men hans förkunnelse var samtidigt oerhört skarp i mötet med det religiösa hyckleriet: Ve er, skrift­lärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser de prydliga ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för män­­niskorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet.

Riket Jesus förkunnar rymmer kärlek och barmhärtighet. Men Riket rymmer också rätt och rätt­färdighet. Där finns kärleken uppenbarad och förlåtelsen given. Där finns samtidigt – och inte som en motsats – den Guds vrede över ondskan och hyckleriet som springer fram ur Guds rättfärdighet och helighet.

Vi har ibland tecknat Guds kärlek som överslätande människors svek och orättfärdighet. Det är inte det budskap Jesus ger om sin himmelske fader. Hans budskap är budet om Riket som utmanar oss till omvändelse och uppbrott från ondskan. I mötet med Riket kläs människan av den egna rättfär­digheten och framstår i sin inkrökthet i sig själv som syndare. Men detta avklädande är en akt av den kärlek som upprättar och helar. Som det uttrycks i en av våra psalmer: ”Fader, du vars hjärta gömmer helighet, som allting dömer, kärlek som förlåter allt, du vill döda för att föda oss på nytt till ny gestalt.”

Det är därför vi behöver be: ”Låt oss känna, att den eld där vi oss bränna, just din kärleks låga är, att ock vreda vindar leda hem till dig den du har kär.” 

Guds rike är å färde

 Det rike Jesus förkunnar rymmer Guds kärleks vrede likaväl som Guds kärleks upprättande, frälsan­de kraft och liv. Det handlar lika lite om en menlös kärlek som förlorat heligheten som om en vrede som förlorat kärleken. Detta rikes krafter har i Kristus släppts lösa här på denna jord bland oss män­niskor. Det var därför som Jesus lärde oss be till Gud, vår Fader: Låt ditt rike komma. Låt din vil­ja ske på jorden så som i himlen. Riket är där Guds vilja sker bland människor.

 Vi vet utifrån vår kristna tro att vi aldrig kan bygga Guds rike på jorden. Vi vet att ondskan ständigt på nytt skall sticka upp sitt huvud. Vi vet att denna världens furste är stark. Men kristen tro säger att det finns en som är starkare. Vi bekänner: Jesus är herre! Vi har i tro tagit emot Riket i våra hjärtan för att det skall ta gestalt där vi finns som enskilda kristna och som Kristi församling och kyrka.

 Vi inbjuds strax till Herrens måltid. Nattvarden är i hög grad en påminnelse om det rike som tar gestalt i en människa då vi äter brödet och dricker vinet. Samtidigt en måltid tillsammans med andra – vi delar brödet vi delar vinet och påminns om    (Bönen om att se andras behov av bröd)

 ”Det susar genom livets strid en fläkt av himmelrikets frid… Stilla ljuder Andens röst… O mänsklighet, ställ dörrn på glänt. Det är advent.”

Leif Herngren – Björkö 06.12.10

Jesus ser sina lärjungar – och har något att säga oss – Allhelgonatid

Lukas 6:20-26

Hösten ger oss en färgprakt utan like i naturen som vi njuter av. Skördar av skiftande slag har bär­gats: havre och vete, äpplen och päron, kantareller och andra svampar för den som kan och vågar plocka.

Samtidigt påminner hösten om vissnande, död och mörker. Vi ser allt mindre av solen och kylan har kommit. Det har blåst och löven har fallit till marken efter välförtjänt värv. De skall nu sakta multna ner och återgå i naturens krets­lopp. Det för våra tankar till vår egen höst med dess avklädnad, svik­tande krafter och ibland ned­brytande sjuk­dom. Vi firar Allhel­gona­helg med dess allvar om livets för­gänglighet och påminns om dödens verklighet. Vi har alla minnen av nära och kära som lämnat oss.

Evangelietexten inleddes med orden att Jesus lyfte blicken och såg på sina lärjungar. Och så talade han till dem – ord av både hopp och allvar. De orden till de samtida lärjungarna är i dag ord till oss nutida lärjungar – både saligprisningarna och ve-ropen. När Jesus ser på oss ser han såväl vårt yttre som vårt innersta. Rubriken över mina tankar i dag är denna: Jesus ser sina lärjungar – och har nå­got att säga oss. Vi är sedda i den situation vi står i av såväl glädje och hopp som smärta och miss­tröstan.

”Ensam och utan packning”

Förfat­ta­ren Sven Delblanc gav i sina sista böcker del av den smärta och den vånda han upplevde under svåra sjukdomsår. Han tyckte sig höra att människorna runt om honom sinsemellan viskade att han åtminstone borde bära sina prövningar med värdighet. Han förmådde inte det och skriver. ”De tror att sjukdom och lidande har med värdighet att skaffa.” Det gällde i varje fall inte för honom. Hans vittnesbörd var detta: ”Jag har kastat allt jag förmått och bär inget med mig i ränseln. Nu går jag mot slagfältet. Ensam och utan packning.

”Ensam och utan packning.” Delblancs vittnesbörd om sin vandring mot döden är utan tvekan en del av sanningen. Det som kan uppfattas endast som resignation är uttryck för att han förstått li­vets vill­kor. Det är en sida av insikten om livets förgängelse. Han hade kastat allt han förmått. Skriften säger: Naken kom jag till denna världen. Lika naken skall jag lämna den, utan möjlighet att ta med mig något av allt jag samlat på mig. Salomos Vishet lär oss att det finns en enda väg in i livet och en enda väg ut ur livet.

Vi vandrar på samma jord som varje annan människa i nuet – som alla andra före och efter oss. Den luft jag andas in har syresatt andra varelser och människor för att de skulle leva. Vi männi­skor lever i grunden under samma förutsättningar och ändå gestaltar sig våra liv så olika.

Är jag då ensam. På ett sätt är det sant – också för den som inför döden har nära vänner kring sig. Jag skall ensam vandra genom dödens port. Den som håller min hand inför döden får släppa min hand då jag går bort.

Saligprisningar och verop

Vår tids lystringssignaler – vad människor söker och jagar efter är rikedom, överflöd och mätt­nad, makt och berömmelse. Nöjen, upplevelser och gapskratt tränger undan livets allvar. Allhelgonahel­gen har blivit platsen för halloween med dess förklädnad som skjuter undan frågorna om förgängel­se och död.

Det är mot den bakgrunden som Jesu verop blir så allvarliga: Luk 6: 24-26

Rikedom, mättnad, berömmelse och skratt! Den ekonomiska kris som nu gastkramar världen är en frukt av Mammons herravälde, kapitalets do­minans över såväl samhällets som enskildas villkor. Vad får detta jagan­de efter vind för följder för den enskilde? Är detta att vara människa – den män­niska jag skapats till av Gud – Guds avbild?

Förvisade ur paradiset är ett av Bibelns påståenden om oss människor. I den bibliska berättelsen står det att keruber, änglaväsen sattes ut för att bevaka vägen till livets träd. Finns det då ingen väg till­baka till livets träd? Var finner jag vägen till ett sant mänskligt liv?

Livets allvar med dess vissnande och död är inte bara en verklighet för oss äldre utan gäl­ler i vilken ålder du än befinner dig. Evangeliet säger oss att Jesus ser oss i vilken situation vi än är. Det är bibelns budskap om Guds omsorg om oss. Den omsorgen innebär att jag är sedd.

Går jag då bort? Är jag ensam? Eller är det sant vad Pau­­lus påstår: Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.

Det talas om livets träd ock­så på annan plats i vår bibel – i Bibelns sista bok. Johannes fick se in i det nya Jerusalem och såg där livets flod kantad med livets träd. Hans bud­skap är att det finns en väg till verkligt liv. Det var det vi sjung tidigare i gudstjänsten:  ”Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen Son.”

Jesu saligprisningar handlar om vår vardag och situation i dag med allt vad den rymmer.   Luk 6:20 och 21 

Den som tror på mig skall leva

Som pastor i Tomaskyrkan i Hammarkullen i Göteborg arbetade jag tillsammans med vår kör och våra ungdomar med en dramatisering av berättelsen i Johannesevangeliet om Jesu uppväckelse av Lasarus. Då vi en kväll hade mötts i vårt hem för arbetet med denna dramatisering ringde tele­fo­nen. Jag fick budet att min mor hade drabbats av en hjärninfarkt. Några dagar senare släck­tes hen­nes liv. Två månader senare satt jag i kyrkan då min bror Jarl ringde och gav mig beskedet att min far has­tigt avlidit på en tågresa från Lerum till Gö­teborg. Dagarna före påsk då vi skulle fram­föra bibel­dra­mat i vår kyrka drabbades vår körledare av att hen­nes mor dog.

Det var mot den bakgrunden av nära anhörigas död vi arbetade med och så genomförde vår drama­tisering om livets seger över döden. Kristen tro blundar inte för dödens och förgängelsens allvar. Dramats budskap är de ord Jesus gav till den sörjande Marta som mist sin bror:  Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

De orden följs ju av de mycket personliga orden till Marta – och därmed också till oss: Tror du detta? Det är kris­ten tro – och det är min tro – att det finns något efter min stund på jorden. Vi får denna allhelgona­dag inför dödens verklighet och allvar dela denna tro och dess hopp med varandra. Det är Jesu ord och de gäller vårt liv här och nu.

I den tyska bibel jag har med dess översättning för vår tid brukar man i stället för glauben – det vanliga tyska ordet för tro – ordet vertrauen, förtrösta. Jag uppfattar att man gör det för att visa på det djupare innehåll som tron rymmer. Tro är inte bara en huvudets och munnens tro. Att tro är att för­trösta på Gud – en tro förankrad i både hjärna och hjärta – att leva i en bärande förtröstan på Gud.

Jesus ser också i dag sina lärjungar och har något att säga oss: Den som tror på mig skall leva. De personliga orden till Marta tror du detta är hans ord i denna gudstjänst till var och en av oss.

Bön  Gud, du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja – allt i mig känner du och omsluter med ömhet: det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska.

Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll. Som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer. Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet – du som tar till dig det svaga och skadade – och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Leif Herngren  -  Källeryd 09.10.31